STÖD. Mediekoncernen Bonnier News kommer att skänka en miljon kronor till oberoende journalistik med anledning av kriget i Ukraina.

Pengarna går till bland annat The Ukrainian Association of Press Publishers, motsvarande svenska Tidningsutgivarna, och internationella Reportrar utan gränser, vilket tidningen Journalisten var först att rapportera om. 

”Vårt viktigaste bidrag är alltid den journalistik som Bonnier News olika tidningar, som bland annat ges ut i Östeuropa, gör. Bonnier har sedan 1990-talet varit en engagerad utgivare av medier i det gamla östblocket och vi ser nu att behoven av hjälp i Ukraina är stora. Därför vill vi bidra till oberoende journalistik där”, säger Anders Eriksson, vd för Bonnier News i ett pressmeddelande.

Bonnier News är nordens största medieföretag och har som vision att stärka det fria ordet och bidra till ett demokratiskt, hållbart och inkluderande samhälle.

Anna Brynhildsen

The post Bonnier News skänker pengar till journalistik i krigets Ukraina first appeared on Opulens.

KRITIK. Journalisten och SVT-profilen Carina Bergfeldt tycker själv att hon gjorde fel när hon uppmanade till att skänka pengar till Svenska Afghanistankommittén. Det medger hon i Medierna i P1.

– Jag tabbade mig. Jag skrev ett inlägg jag inte borde ha skrivit, säger hon i programmet.

Samtidigt anser Bergfeldt att saken borde ha varit utagerad efter att den hanterades internt på SVT och att vissa kritiker mest är ute efter bråk. Hon jämför sig själv med hur Demi Moores rollfigur blev straffad för en otrohet i den romantiska 90-talsfilmen “Passionens pris”.

– Det känns lite som att vi löste det på ett bra sätt. Men sedan är det en liten grupp människor som vill ha det där, det som jag har försökt fly ifrån hela livet, skriket, hotet, hetsen, gapet, det destruktiva. Det är inget att eftersträva, säger hon till Medierna.

Det var vid talibanernas intåg i Kabul som Carina Bergfeldt uppmanade sina följare på Instagram att skänka pengar till organisationen. Uppmaningen stötte på kritik för att bryta mot SVT:s oberoende och Bergfeldt har stoppats av sin arbetsgivare från att bevaka Afghanistan och biståndsfrågor i fortsättningen.

I intervjun slår hon också ifrån sig kritiken mot att hon delat med sig av en bild från en middag tillsammans med C-ledaren Annie Lööf och tidigare S-ledaren Mona Sahlin.

– Jag tror inte att man blir en bra journalist av att isolera sig helt ifrån andra människor, säger hon till Medierna.

TT NYHETSBYRÅN

The post Bergfeldt om kritiken: Jag tabbade mig first appeared on Opulens.

KONSTNÄRLIG FRIHET. “Mångfald, jämlikhet, rasism och diskriminering är teman som har ett självklart berättigande i litteratur och konst. Men när detta formuleras som en obligatorisk värdegrund inskränker det på ett allvarligt sätt den kreativa friheten”, skriver Patrik Stigsson.

I en grupp på Facebook för skrivande människor dök följande fråga upp: ”Hur tänker ni kring ett manus där ett barn har en mamma och pappa och en vanlig mormor och morfar? Och där ingen i historien är uttalat gay eller trans?” Jag svarade i tråden med att citera Ray Bradbury: “Jag har haft en lapp över min skrivmaskin i över 25 år nu, där det står ‘Tänk inte!’ Du ska aldrig tänka vid skrivmaskinen – du ska känna. Ditt intellekt är ändå alltid invävt i dina känslor.”

Men för övrigt är mitt problem det motsatta: Hur åstadkommer jag något äkta och genuint, som inte är styrt av eller påverkat av tidsanda, modetyckande och rådande konsensus. Hur bevarar, renodlar och förädlar jag min unika författarröst.

Under de tio år som förflutit sedan jag publicerade min första bok Cirkoli har den hållning Facebook-frågan exemplifierar blivit allt mer utbredd. I de samtal som förs och beslut som tas om litteratur och annan konst har ord som mångfald, inkludering och värdegrund tagit allt större plats.

Under skrivandet av Cirkoli brottades jag inte alls med sådana frågor. Jag skrev boken organiskt, så som den växte fram spontant ur tankar, fantasier, drömmar och impulser.

Det förvånade mig en smula att många recensenter särskilt uppmärksammade att en av huvudkaraktärerna i boken, Sofia, är en stark tjej. Barnboksprat skrev: “Jämte de vanligen förekommande manliga hjältarna är boken full av starka kvinnliga karaktärer och Sofia måste vara en av de tuffaste hjältinnor litteraturen skådat.”

Detta var inte något jag reflekterade över när jag skrev. Min startpunkt var inte “nu ska jag skildra en stark tjej för det är vad läsarna vill ha och behöver”. (Och jag tänkte definitivt inte: jag ska förse Sofia med två mammor.)

Sedan dess kämpar jag med att försöka att stå fri. Fri från självcensur.

Jag skrev Sofia helt enkelt, på det sätt hon kom till mig. På det sättet hon ville bli beskriven.

Under arbetet med nästa bok, första delen i barnboksserien Grybbingdalen påbörjade jag ett samarbete med en illustratör. I boken finns figuren Zingus Fingus. En mästertjuv med korpsvart axellångt hår, guldring i örat, storblommig skjorta och läderstövlar.

Illustratören var rädd för hur denne figur skulle uppfattas. Liknade han inte allt för mycket en zigenar-stereotyp? Kunde jag byta namn på honom till ett mer svenskklingande, och låta honom ha blont och lockigt hår? När jag inte ville genomföra förändringen drog sig illustratören ur samarbetet, av rädsla för få sitt rykte skadat och gå miste om jobb.

Det var i och med denna händelse som jag började förstå ett och annat om sakernas tillstånd. Sedan dess kämpar jag med att försöka att stå fri. Fri från självcensur. Fri både från att anpassa skrivandet till påbjuden värdegrund, och att agera i protest mot den.

Hur jag än gör blir det fel. Jag är i båda fallen styrd av något annat än min inre daimon, som hittills alltid väglett mitt skapande. Jag sitter fast som en räv i en saxfälla. Och fällan ger inte med sig, hur jag än försöker överlista den.

Mångfald, jämlikhet, rasism och diskriminering är teman som har ett självklart berättigande i litteratur och konst. Men när detta formuleras som en obligatorisk värdegrund inskränker det på ett allvarligt sätt den kreativa friheten. Grupptryck är en mycket stark bevekelsegrund. Internaliserade krav på likformighet och anpassning leder ofta till självcensur, som i värsta fall kan vara omedveten. Blotta faktum att konstnären upplever sig vara tvungen förhålla sig till en stipulerad tankemodell innebär en tvångströja.

En diskussion för eller emot värdegrunden och dess innehåll förvärrar således endast situationen. Den som hävdar konstnärens förbehållslösa frihet tvingas redan från början att gå med på oacceptabla premisser. I en sådan debatt, där kombattanterna på sedvanligt manér fjättrar varandra i oförsonlighet och låsta positioner, (“Sverige är strukturellt och systematiskt rasistiskt”/”Sverige är det minst rasistiska landet i världen”), kan en vinnare kanske koras. Men kreativitet, fantasi, verkligt gränsöverskridande (alltså inte påbjudet) och upptäckarglädje kommer att vara förlorare.

Vad jag försöker hitta är kraft och strategier för att försvara och skydda den ömtåliga process som stavas inspiration, autenticitet, villkorslöst utforskande och personlig vision. I en tid när sådant anses representera en förlegad gammaldags och unken inställning, som vi en gång för alla lagt bakom oss.

Hur skärper jag min förmåga att lyssna inåt, när daimonens viskande röst dränks i ljudet från aktivisternas vuvuzelor?

Joyce Carol Oates sa: ”Konsten är till sin natur en överträdelse, och konstnärerna måste acceptera att bli bestraffade för det. Ju mer nyskapande och oroande deras konst är, desto mer tillintetgörande blir bestraffningen.”

Kan konst försedd med godkänd-stämpel av myndigheter och allmän konsensus någonsin vara nyskapande och oroande? Är det inte just den bestraffning Oates talar om, som författaren vill undvika när hon anpassar det hon åstadkommer till en i förväg fastlagd värdegrund?

Det fanns en tid när de kompromisslösa rebellernas och provokatörernas bidrag hyllades.

Det fanns en tid, det var inte så länge sedan, när det inte var de som rättade in sig i ledet som applåderades, utan de som vågade gå sin egen väg. När oberoende, mod och originalitet, snarare än anpassning, hölls fram som något eftersträvansvärt. När underkastelse och inställsamhet inför konsensus och maktdekret betraktades som feghet och förflackning.

Det fanns en tid när de kompromisslösa rebellernas och provokatörernas bidrag hyllades som de mest värdefulla. Om sådana röster idag alls står att finna, verkar ingen varken kunna eller vilja förstå vad de säger. Man tycks ha glömt att individer med förmåga att stå fria från grupptryck, vilken form denna än tar sig, är oumbärliga för en levande och livskraftig kultur.

Listan på författare som levt denna insikt och uttryckt den i märgfulla citat skulle kunna bli lång. Jag ska nöja mig med att citera nobelpristagaren André Gide: “Gör inte vad någon annan kan göra lika bra som du. Säg inte, skriv inte vad någon annan kunde säga, kunde skriva lika bra som du. Bry dig inte om någonting i dig själv utom det du känner existerar bara där. Och skapa ur dig själv, otåligt eller tålmodigt, den mest oersättliga gestalt.”

Det sägs att en räv som fastnat i en saxfälla ibland gnager av sitt eget ben för att återfå liv och frihet. Jag misstänker att det krävs en liknande kraftansträngning av de konstnärer och författare som i dag på allvar vill värna sin integritet.

The post Finns det orädda konstnärer idag? first appeared on Opulens.