POLITIK. Med anledning av det förestående nyvalet i Tyskland den 23 februari reflekterar Jesper Nordström över alt-högerns frammarsch och de långa efterverkningarna av DDR:s kollaps. ”En välfärdssamhällets dödsdans,” skriver han.

Det finns något djupt olyckligt i relationen mellan den konservativa, ibland rent konspiratoriska alt-högern och den klassiska liberala högern. Den ena kan liknas vid en pyroman, den andra vid en falsk brandkår. Den ena skapar oro och osäkerhet i samhället, medan den andra påstår sig kunna återställa ordningen genom lag och tradition. Karamellkung och tandläkare i ett.

Neoliberalismen, med sitt fokus på fria marknader och minimal statlig inblandning, har ofta fått kritik för att den orsakar ojämlikhet och social splittring. Detta skapar inte bara ekonomiska klyftor utan också en känsla av osäkerhet och förlorad sammanhållning. Denna osäkerhet är jungfrulig mark för alt-högern, som i sin tur ser en möjlighet att erbjuda sina egna lösningar på det kaos som den nyliberala politiken ofta medför. Lösningar i stil med Al Capones soppkök för de fattiga i depressionens Chicago.

Alt-högern, med sina nationalistiska och ofta rent auktoritära tendenser, lovar att återställa ordningen, och ofta genom att återvända till fantasibilder av en ”bättre tid”, när allt var mer förutsägbart. I Sverige till exempel genom att försöka damma av Bullerbyromantiken.

Nyvalet i Tyskland

När det gäller det tyska nyvalet den 23 februari i år så är den egentliga stenen i skon DDR:s kollaps och hur denna fortfarande har efterverkningar.

Kollapsen, ja. Plötsligt var hela östblocket upplöst och människorna som levt under de nu störtade kommunistiska regimerna kastades in i en osäker och oviss framtid. 

De ekonomiska omställningarna var hårda, och många förlorade sina jobb, sin trygghet och sin plats i samhället. Västvärldens löften om frihet och välstånd blev i många fall en svidande besvikelse för många i de tidigare socialistiska länderna. Det skapade ett vakuum – och i detta vakuum kunde idéer om en återgång till ”ordning” och ”tradition” få fäste. DDR:s kollaps satte fart på en oro som fortfarande ekar i de gamla östländerna, och här kommer alt-högern in som den aktör som erbjuder en lösning, om än en förvrängd sådan.

Östra delen av Tyskland

Ser vi ännu längre tillbaka i tiden så var östra Tyskland före bildandet av DDR en region präglad av ett slags paternalistisk feodalkultur präglad av en ostelbisk junker-klass. Det fanns enorma gods med arrenden och en värdekonservatism som minst sagt stod emot marknadsliberalismens ideal. Sedan kom socialismen. Summa summarum; Östtyskland 1989 var som det postsovjetiska Ryssland, en region som knappt upplevt liberal demokrati eller marknadsliberalism i västerländsk anda i modern tid.

Det har också sociologiskt påvisats att det östtyska kommunistpartiet snarare ville betona kontinuitet än uppbrott. Det gjordes genom att förankra DDR:s näringar i det lite mystiska Heimat-begreppet. I östra Tyskland fanns Europas främsta tillverkare av klassiska musikinstrument men även produkter som leksaker och nötknäckare var lätta att inlemma i begrepp som platskänsla, småskalighet, autenticitet. Begrepp som låter sig placeras såväl till höger som vänster på den politiska skalan.

När muren föll

En specifik företeelse i samband med murens fall kan fungera som en avslutning värd att begrunda. När muren raserats noterades att det i forna Västberlin plötsligt fanns fler grävlingar och rävar ute på gatorna nattetid. Det förklarades med att det mindre moderna och småskruttiga Östberlin lockade till sig dessa djur. Innergårdar med äppelträd här, ett litet potatisland där, allt för att dryga ut hushållskassan i den havererade planekonomin. Djuren dog emellertid av stress när de möttes av Västberlins neonljus och hårdare tempo.

Däri finns ett slags parallell till fabriksarbetaren på något VEB-verk i DDR som kanske hånlog mot femårsplanen men i alla fall kunde vara säker på att ha ett jobb att gå till. Efter murens fall blev det i stället en strid på kniven.

Ett äktenskap i helvetet

När nu den klassiska högern närmar sig alt-högern i Tyskland så är det ett slags äktenskap i helvetet där båda parter spelar på samma känslor av otrygghet, men på olika sätt. En välfärdssamhällets dödsdans.

The post Nyvalet i Tyskland 2025 ‒ välfärdssamhällets dödsdans? first appeared on Opulens.

DEL 3. Socialdemokratiska partier har tappat mark under nästan två decennier men lösningen ligger inte i att efterapa högerpopulistiska idéer om invandring, menar Cas Mudde. Varje måndag under sommaren publicerar Opulens en ny del av den nederländska statsvetarens åtta delar långa essä. Vill du läsa tidigare delar söker du på ”Cas Mudde” i sökrutan här ovan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Under 1990-talet minskade den genomsnittliga väljarandelen för socialdemokratiska partier inte så anmärkningsvärt mycket. De högerpopulistiska partierna fick inte ytterligare väljarsympatier. Den stora transformeringen skede först under 2000-talet, särskild i samband med terrorattackerna den 11 september 2001. Den politiska benämningen “krig mot terror” (war on terror) hjälpte till att skapa kulturella oroscentrum rörande invandring, islam och säkerhet, företeelser som blev dominerande ämnen i det nya århundrandet. I flera västeuropeiska länder fick det nya politiska landskapet — som var definierat i kulturella snarare än ekonomiska termer — till följd att de gröna partierna blev den största vänsterkraften i politiken samtidigt som de populistiska högerpartierna kom att dominera i fältet till höger.

Högerpopulistiska partiledare gillar att bli sedda som de gamla socialdemokratiska arbetarpartiernas arvtagare, det vill säga som autentiska representanter för ”det äkta folket”. Exempelvis har AfD:s förre detta ledare Frauke Petry öppet deklarerat att ”AfD vill bli det nya SPD”. Och den självutnämnde högerextreme ambassadören och Trumps förre detta rådgivare Steve Bannon påstår att ”det finns förskräckligt många typer på Bernie Sanders sida som kommer att rösta på oss 2020”.

Men även denna ambition innebär ett missvisande antagande om arbetarklassens rösthistoria. Det är sant att arbetarklassen i Västeuropa sedan det andra världskriget har röstat i oproportionerligt hög grad på socialdemokratiska partier och relevanta kommunistpartier. Men en avsevärt stor del av arbetarklassen har alltid röstat för högerpartier.

Sedan tillkomsten av den populistiska högern under det tidiga 1980-talet har deras väljarbas skiftat och utvecklat sig genom att arbetarna blivit en viktig men långt ifrån dominerande komponent. De få högerpopulistiska partierna under 1980-talet hade alla en liten väljarbas med väljarstöd under 5 procent. Deras väljare hade en varierande klassbakgrund och rösthistoria.

Partierna som Vlaams Bloc i Belgien och Front National i Frankrike var särskilt starka bland egenanställda men attraherade också både låg- och högutbildade anställda. Föga förvånande, med tanke på att de högerpopulistiska partierna presenterade sig själva som alternativ till både vänstern och högern, så kunde dessa partier fånga väljare från båda sidor samt även fånga förstagångsväljare och sådana väljare som aldrig röstat tidigare.

När vissa högerpopulistiska partier under 1990-talet började få bättre resultat,  som motsvarade mellan 5 och 15 procent av väljarstödet, fanns det ett tydligt skifte i väljargruppens sammansättning. Partierna behöll greppet om sina medelklassanhängare men började också att attrahera väljare från arbetarklassen. Hans-Georg Betz, som var en av pionjärerna när det gäller den akademiska forskningen om högerpopulistiska partier var den första personen som la märke till det som han kallade ”proletariseringen” av populisthögern.

Iakttagelsen att arbetarklassen under det sena 1990-talet höll på att skifta sina lojaliteter till förmån för högerpopulisterna  kom ytterligare att stärkas av skiftet i högerpopulisternas propaganda. Tidigare var fallet att flera av dessa partier som stödde nyliberal politik, som lägre beskattning och privatisering, började med att hylla en chauvinistisk välfärdsstat vars nyttigheter skulle vara robusta men bara ”för våra egna”.

Som en konsekvens började väljarbasen hos de mer framgångsrika högerpopulistiska partierna som franska Front National och österrikiska ÖVP att likna väljarbasen hos de traditionella socialistiska och socialdemokratiska partierna under 1990-talet. I såväl de allmänjournalistiska som akademiska texter  som producerades vid sekelskiftet började dessa framgångsrika högerpopulistiska partier omtalas som ”arbetarpartier” eftersom dessa var bland de mer populära hos (den vita) arbetarklassen. Den stereotypiske högerpopulistiskt orienterade väljaren i Västeuropa beskrevs nu som en ung, lågutbildad arbetarklassman.

Men detta var en vilseledande bild. Unga och arbetarklassväljare var faktiskt överrepresenterade i väljarbasen hos de framgångsrika högerpopulistiska partierna. De utgjorde dock, väl att märka, fortfarande på sin höjd en numerärt stor grupp men inte en majoritet i högerpopulisternas väljarbas.

The post Sommaressän: Vänstern måste stå emot högerpopulismen 3 first appeared on Opulens.