RIKT LIV. Nu när Burt Bacharach har avlidit ser jag på nätet att någon säkert betydligt yngre svensk skribent tycker att hans bortgång är ohyggligt sorglig. Det är att ta i. Bacharach skulle ha fyllt 95 senare i år, hann vara gift fyra gånger och fick ett antal barn. Han fick nog ett rikt liv, kan man tycka.

För nästan ett halvt sekel sedan spelade vi särskilt en av hans låtar tills LP-skivan blev skrapig och utsliten. Vår äldsta dotter som fyller femtio i dagarna och firar det i antipodien tillbragte sina båda första år på Nya Zeeland där vi skötte Scandinavian Studies på Aucklands universitet. Vi lånade ett trevligt men dragigt och kallt hus av en våra elever medan hon och föräldrarna drog till London.

Under vintermånaderna, de som är sommar härhemma, höll vi igång i brasan och ibland också el-elementet. Den vita katten tryckte sig intill det tills vi märkte att det började lukta bränt och hon höll på att bli randig i pälsen. När jag lutade mig över vår förstföddas säng för att försöka förmå henne att sova droppade regnet mig envist i nacken. Men när hon var utsövd och glad valsade vi runt med henne, till Burt Bacharachs ”Raindrops keep falling on my head, they keep falling…”

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Tack Burt Bacharach! first appeared on Opulens.

ABORIGIN. Från Australien meddelas att man inte tänker låta en bild på Charles III finnas med på de nya femdollarsedlarna. I stället väljer man ett porträtt av en aborigin, en representant för landets ursprungsbefolkning.

Den nyzeeländska sedeln av samma valör hade länge en fin  bild på Sir Edmund Hillary mot Himalaya vars topp som han 1953 samman med sherpan Tenzing var den förste att bestiga och klara sig levande ner från. I Paul Clements nyutkomna biografi “Jan Morris, Life from both sides” (Scribe) kan man läsa hur denne journalist som då ännu hette Ian Morris – senare bytte han kön och förnamn och blev en av vår tids stora reseskildrare –  såg till att nyheten kablades till London i tid för kröningen av Elizabeth II. Så visst förtjänade biodlaren Hillary att hamna på en sedel.

Många år senare vandrade vi förbi hans sommarhus på en semesterort vid havet söder om Auckland. Den långe Sir Edmund skymtade vid huset. Vår oförvägna äldsta dotter gick fram till honom, blev vänligt bemött och fick hans signatur på sedeln.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Om kungligheter och pengar first appeared on Opulens.

POESI. Efter att ha slagit igen denna lilla bok vill jag läsa mer litteratur från Nya Zeeland och framförallt mer litteratur av Helen Heath, skriver Anna Remmets. Det rör sig om “Helen Heaths elektriska vänner”, en bok som rymmer både en essä om den nyzeeländska poeten av Mikaela Nyman och ett urval dikter i såväl översättning som original.

The post Poesi från Nya Zeeland ger mersmak first appeared on Opulens.

ANTIVAXXARE. När inget annat fungerar – ta till James Blunt. Det var vad polisen i Nya Zeelands huvudstad Wellington gjorde när en demonstration mot covidvaccin var på väg att spåra ur på söndagen, skriver BBC.

Efter att ha spelat Barry Manilows låtar kontinuerligt under en lång stund utan resultat försökte polisen bland annat med Los del Rios “Macarena”. Demonstranterna svarade med det tunga artilleriet och spelade Twisted Sisters “We’re not gonna take it” som motaktion.

Detta uppmärksammades av James Blunt, som twittrade: “Hör av er till mig om ingenting annat funkar”.

Sagt och gjort, polisen tog till det tunga artilleriet: barnens favoritlåt “Baby shark” och James Blunts smäktande megahit “You’re beautiful” från 2005.

Demonstranterna har befunnit sig utanför parlamentet i närmare en vecka. Musikförsöket verkar dock inte ha gett resultat, då hundratals fortfarande protesterar utanför byggnaden.

TT Nyhetsbyrån

The post Försökte stoppa vaccinprotest med James Blunt first appeared on Opulens.

KRITIK. En planerad film om Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern och hennes agerande efter terrordådet i Christchurch 2019 har väckt stark kritik, och Ardern själv har fått gå ut och vädra sitt missnöje.

The post Ardern kritiserar film om sig själv first appeared on Opulens.

MUSIKTIPS. Ivo Holmqvist tipsar om en pianovirtuos som lägger ut nyinspelningar på Youtube.

Under våra nyzeeländska år brukade vi regelbundet lyssna på lunchkonserterna på School of Music vid Aucklands universitet, som dominerades av mycket ambitiösa asiatiska adepter (så är det säkert fortfarande). Den klarast lysande stjärnan var pianisten Henry Wong Doe, född i Auckland, som efter sin examen gjort en spikrak karriär bland annat vid Julliard i New York och University of Indiana där han nu är professor. Vi blev goda vänner med honom och hans försynta föräldrar som var specerihandlare, och han skickar oss länkar till de nyinspelningar han lägger ut på You Tube.

För någon dag sedan kom de båda första satserna av ett komplicerat stycke som fordrar virtuositet hos uttolkaren: Alexander Skrjabins tredje pianosonat. I övergången mellan traditionellt och nytt i rysk musik hann Skrjabin med mycket fast han bara blev fyrtiotre (han skar sig vid rakning och avled av blodförgiftning, i Moskva 1915).

Den legendariske Glenn Gould använde ofta en mycket låg pall framför flygeln och brukade inte sällan brumma med i musiken (liksom Pablo Casals vid sin cello). Henry Wong Doe har en annan egenhet: han vaggar i takt, inte alldeles olikt ett sjölejon. Nio fascinerande minuter i ljud och bild:

The post Henry Wong Doe tolkar Skrjabin first appeared on Opulens.

HÄLSNING. Här kommer Ivo Holmqvist med ett lika enkelt som näsvist förslag till danska såväl som svenska kommunpolitiker. Ersätt handslaget med något smidigare och bättre…

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tidningarnas telegrambyrå kablar ut nyheten att det snart kan komma att bli dyrare att bli dansk medborgare. Hittills har det kostat 1 200 högvärderade danska kronor. Nu har integrationsministern Inger Støjberg (vars parti är Venstre, dvs de konservativa) skickat ett lagförslag på remiss att det borde kosta tre gånger mer. Trots en sådan höjning kan det tyckas mycket överkomligt, jämfört med många länder: i USA, Australien och på Nya Zeeland är det minst lika dyrt, om inte dyrare, säkert också på många andra håll i världen. Förslaget försöker också få igenom att den som vill bli dansk ska ta den blivande hemkommunens borgmästare i hand.

Just handslaget har som bekant stött på patrull här och var, och åtminstone en jylländsk borgmästare har hållit huvudet kallt och deklarerat att han inte kommer att propsa på det. Se här ett förslag, hämtat från våra motfotingar, på hur man skulle kunna undvika kulturella kollisioner när nya medborgare ska sväras in: ta efter motsvarande ceremoni på Nya Zeeland.

Det är en festlig tillställning med många flaggor och folkdräkter när man blir ny medborgare i Aotearoa som är det inhemska namnet på landet. Man får lova att vara samväldets drottning och hennes efterföljare huld och trogen, och så blir man blir upptagen i den nya gemenskapen på det vis som är beskrivet så här på Wikipedia:

Den traditionella Maorihälsningen, kallad hongi, görs genom att pressa varandras näsor och pannor mot varandra. Denna hälsning används vid Maorifolkets traditionella sammankomster och vid de stora ceremonierna. Det motsvarar vårt samhälles sedvänja att skaka hand. Vid hongihälsningen så utväxlas något som kallas ha, på vårt språk livsluft eller livsandar. Det där kan också ses som att de båda individernas själar förenas. Genom utväxlingen av denna hälsning så ses du inte längre som en Manuhiri, det vill säga besökare, utan i stället som en Tangata whenua, en av landets människor. För återstoden av vistelsen förutsätts man dela allt ansvar och alla åtaganden som åligger de som bor på platsen.

Se här mitt lika enkla som geniala förslag till danska borgmästare och svenska kommunalpolitiker: ersätt handslaget med näsa mot näsa och panna mot panna, som tecken på framtida fredlig samexistens. Skriv in både hongi och ha i grundlagen: ”Med lov skal land bygges”, det står redan i den jyske lov (dvs den jylländska landskapslagen).

The post Nos mot nos — ett näsvist förslag first appeared on Opulens.

UTRENSNING. På ett universitetsbibliotek i Auckland på Nya Zeeland har man nyligen gjort sig av med tjugo tusen volymer, och fler bibliotek är hotade. Ivo Holmqvist om vad som till slut händer där man bränner böcker. 

Det händer inte sällan att man letar efter en bok på ett bibliotek men hittar en annan minst lika lockande i ett helt annat ämne som råkar stå på samma hylla, och så lär man sig något nytt. Engelskan har ett bra ord för en sådan lycklig slump: serendipity. Den sortens lyckokast kanske humaniorastudenterna på Aucklands universitet måste avstå från i fortsättningen om de inte flyttar söderut till Victoria University i Wellington eller The University of Otago i Dunedin.

En man som var med när tjugo tusen volymer i Auckland avlägsnades från hyllorna i avdelningen för engineering vars bibliotek stängdes för ett par år sedan har avslöjat vad som hände med böckerna: man brände dem. Det gick snabbast att bli av med dem på det viset, och det blev billigast. Och sparivern fortsätter. Näst i tur står nu institutionsbiblioteken i konsthistoria, stadsplanering, arkitektur och musik, som man också tänker stänga.

Man ska låta datorer sköta grovjobbet att välja ut vad som ska skrotas, inte bara dubletter utan också sådant som inte lånats nu eller nyss. Protesterna har kommit slag i slag, bland annat i en svidande kritisk inlaga i The New Zealand Herald den 19 april. Där hävdar tio professorer i litteratur, film och medier (åtta av dem är emeriti och behöver därför inte riskera att förlora jobbet) att förfallet började redan för trettio år sedan när ett kortsiktigt lönsamhetstänkande tog över. Då påstods på fullt allvar att utbildning är som vilken annan affärsverksamhet som helst.

Redan nu har ett par universitetsteatrar i Auckland stängts och rivits, och man hotar att dra in flera tjänster inom humaniora också. En av dem är den professur som dirigenten och flöjtisten Uwe Grodd innehar. Det vore ovanligt otacksamt: han mer än någon annan har gjort universitetets institution för musik känd i världen genom sina många inspelningar för Naxos. I tidningarna har man kunnat läsa att en tanke bakom de föreslagna reformerna är att man inte längre ska ägna tid och kraft åt musik som redan är skriven!

Rubriken på de protesterande professorernas debattartikel är både bister och alarmerande: ”Stängning av bibliotek en barbarisk handling.” De godtar inte det ihåliga försvaret att de böcker som behövs kan digitaliseras: tryckta skrifter klarar man sig inte utan, och böcker ska aldrig brännas. De avstår dock från att nämna de nazistiska bokbålen 1933 eller de östtyska 1955, och de citerar inte heller Heinrich Heine och hans olycksbådande förutsägelse: Dort wo man Bücher verbrennt, verbrennt man auch am Ende Menschen, “där man bränner böcker, bränner man till slut också människor”.

The post Där man bränner böcker first appeared on Opulens.

BILISM. Längs de nyzeeländska landsvägarna dyker med deprimerande envishet upp vita kors, ibland med en krans av plastblommor, där folk kört ihjäl sig, som ett memento mori. Statistiken talar sitt tydliga språk: något måste göras.

I en välkänd novell av C. K. Stead, nestorn bland nyzeeländska författare, fräser en glad ung man och hans flickvän i väg i en skraltig gammal bil när mörkret börjar falla. Det gör det snabbt, här finns ingen lång skymning. På andra sidan ett backkrön står en lastbil med motorstopp still mitt på vägen med alla lyktor släckta. Det går så illa som man anat redan av de första olycksbådande raderna.

Antalet omkomna i trafiken är tre gånger större i Nya Zeeland än i Sverige. Efter att under några år ha legat stilla stiger siffrorna dramatiskt: för fem år sedan dog 253, i fjol 379.

På en konferens i Auckland i november kunde en trafikexpert inbjuden från Sverige förklara varför allt färre omkommer på de svenska vägarna: mängder av liv sparades när körbanorna började avgränsas med mitträcken och vajrar. Man kan tycka att det vore en ganska enkel åtgärd att genomföra, men hittills byggs inga sådana härnere. Efter några dagars körning på Nordöns landsvägar har vi fått en inblick i hur trafiken är men inte borde vara:

Farten också på slingrande landsvägar är satt till 100 (den nya labour-regeringen föreslår en sänkning till 80 eller 70), och bilisterna lägger sig nästan utan undantag två meter bakom i väntan på att kunna vräka sig om – ett otäckt oskick. Körskolor lyser i stort sett med sin frånvaro, körkort kan manta så fort man fyllt 16, visserligen med några begränsningar. Bilparken är liksom i Sverige inte alltid alldeles ny, med den stora skillnaden (som den inbjudne experten påpekade) att de flesta äldre bilar i Sverige är Volvo med en helt annan säkerhet än de som importerats från Japan till Nya Zeeland.

En lätt rasistisk dekal på bilar, ”Warning Warning Asian Driver”, rymmer en viss sanning. Nyanlända asiatiska immigranter, framförallt från Kina med högertrafik, hör allmänt sett inte till världens bäst utbildade och erfarna bilister, särskilt inte de som kommit upp i åldrarna. Och antalet nyregistrerade bilar ökar lavinartat. Enbart i Auckland som är landets största stad växer bilparken med 800 – per vecka!

Länge hade Auckland ett väl fungerande finmaskigt nät av spårvägar. Men några år in på 1960-talet beslöt man att mot bättre vetande ersätta spårvagnarna med bussar, dumt nog inte ens med trådbussar. Man rev upp alla spår och har sedan dess tvingats till andra lösningar när trafiken korkar igen, som den gör flera gånger om dagen: fler motorvägar och tunnlar. Ännu är vägtullar sällsynta, de finns enbart ute på några få riksvägar, men kommunpolitikerna börjar snegla på hur de fungerar i andra storstäder, bland annat Stockholm. Regeringens förslag om en extra bensinskatt för Auckland har förstås genast mött argt motstånd.

The post Trafikdöden på Nya Zeeland first appeared on Opulens.