novelltävling - Opulens

Novell: ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin

Anna-Carin Collin — Sat, 20 Aug 2022 07:00:42 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera vinnarnovellen ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin. Här kan du läsa mer om 2022 års novelltävling.

A som i Agnes – Anna-Carin Collin

Jag borde ha gett mig iväg för länge sedan. Om det inte vore för Harry, moster Margots benknäckarmuffins och Oscar Wildes frisyr hade jag varit långt härifrån vid det här laget.

Nu sitter jag på en trottoarkant och väntar. Himlen är rosaturkos och solen är på väg upp över hustaken. Sopmaskinen körde nyss förbi och lämnade fuktiga spår efter sig på asfalten. Den hörs fortfarande på avstånd, men fåglarnas morgonkvitter låter högre. Det är det ögonblick på dygnet när fågelkvitter överröstar allt.

Jag andas in genom näsan, och den dammiga, våta asfaltsdoften kittlar. Jag kommer att minnas det här, tänker jag. Lukten, ljuden, himlen. Det blir min madeleinekaka. Morgonen när jag lämnade allt bakom mig och tog det första steget bort. Till något annat, som jag inte vet vad det ska bli.

Harry kan man aldrig lita på, brukar mamma säga. Och jag är en idiot som inte lyssnar på henne, eller mer på mig själv.

”Vi ska ha nattöppet”, sa han med den där blicken som får mamma att helt apropå börja prata om Al Pacino. Det var i slutet av april och Harry hade fått en av sina uppenbarelser. När han får en idé gör man bäst i att låta honom hållas, så går det snart över. Jag tog ändå mod till mig och frågade:

”Men Harry, vem köper böcker mitt i natten?”

”Agnes, om du bara visste hur många ensamma människor det finns.”

”Det var inte svar på frågan.”

”Mopsa dig inte.”

Och så vände han på klacken och gick.

Mamma tyckte ändå att det var ganska fiffigt med en nattöppen bokhandel, särskilt som jag skulle arbeta där.

”Då får du sånt där tillägg, för obekväm arbetstid”, sa hon.

Det var så dumt att det inte var värt att kommentera. Harry skulle aldrig betala något extra, för någonting. Om mamma bjuder hem honom på middag äter han sparsamt dagarna innan. När han är färdig och reser sig från bordet är det renskrapat på tallrikarna och tomt i skafferiet. Hon gör sig till, och han slickar i sig. Och tydligen ska jag vara med och betala för det.

Jag hade bestämt mig redan före jul. Resväskan som jag hämtat från vindsförrådet låg gömd under sängen. Mamma upptäckte den en torsdagsmorgon i mars när hon kom in för att väcka mig. Hon drog fram den på golvet och det hade hunnit bli damm på locket. Ännu en påminnelse om min obeslutsamhet. Hon petade in den under sängen med foten och vände ryggen till. Trots att det var skumt i rummet avslöjade axlarna att hon försökte behärska sig, och när jag berättat vart jag skulle sa hon:

”Norge?”

Hon var framme vid fönstret och drog upp rullgardinen så att det smällde till i fönsterbågen.

”Ska du rensa fisk? Vad är det för framtid?”

”Nej, mamma. Jag ska jobba i affär”, sa jag och vände mig mot väggen och drog täcket över huvudet. ”De säljer teknikprylar.”

”Och var ska du bo?”

Jag suckade och ljög:

”Jag ska dela lägenhet med tre andra svenskar, strax utanför Oslo.” Butikschefen i Strømmen hade låtit desperat i telefonen. Inga norska ungdomar vill jobba i affär, sa han. Ring mig när som helst om du vill ha jobb. Han kunde till och med tänka sig att köra tjugo mil för att hämta mig. Och bostad var inget problem. Gillestugan i villan var renoverad efter översvämningen och bäddsoffan hade klarat sig. Gratis är gott, som Harry skulle sagt.

”Du har ju arbete i bokhandeln”, sa mamma och sjönk ner på sängkanten. ”Duger inte det? Du som vill bli författare och allt.”

”Snälla, gå ut”, mumlade jag.

Jag visste att det där med författare tyckte hon inte alls om, så varför drog hon det kortet nu?

Hon strök mig lätt över höften, och jag kunde känna hur sängen sviktade när hon reste sig och gick.

Efter en stund hörde jag skramlet av kastruller i köket. Hon brukar göra så, lämna dörren öppen så att jag ska höra hur hon mår. Värst är klappret av förhårdnaderna på barfotahälarna, när hon travar runt i sin flip-flops.

Men egentligen tycker jag om de där ljuden. Jag samlar på sinnesupplevelser. Smaker, dofter, synintryck. De ska komma till användning när jag skriver min debutroman. Jag har en liten anteckningsbok där jag noterar utmärkande karaktärsdrag hos kunderna. Om jag inte vet vad de heter ger jag dem namn, fantiserar vad de drömmer om, vad de längtar efter, hemligheter de har, vilka sorger de drabbats av. Ibland tjuvlyssnar jag på samtalen mellan hyllorna.

”Har du läst den här?”

”Hon är ju fascist!”

”Men hon skriver bra.”

”Tänk att de säljer hennes dynga.”

Jag har inte kommit längre än så. Har ingen idé om vad romanen ska handla om. Det är som att jag har ett gäng fiktiva figurer som står och väntar på mitt nästa steg. Som att jag ska flytta till Oslo och jobba i butik. Då ska jag få tid att skriva halva nätterna. Inte bli störd av mammas omsorger, eller Harrys grandiosa påhitt.

Han övertalade mig att stanna, fram till midsommar i alla fall. Jag tänkte härda ut till pingst, men det berättade jag inte.

Samma dag snickrade han ihop två vikbara skyltställ ute i verkstan. Med höga, smala bokstäver textade han: Premiär! Nattöppet hos Harry! Det finns fika! Det var något rörande med de där sneda kaffekopparna på fat som svävade fritt intill texten, men framför allt att Harry på allvar trodde att alla visste vad det var för butik han hade. Borde han inte ha ritat flaxande böcker istället?

Sedan baxade han in skyltarna i kofferten på Plymouthen och drog iväg. Den ena ställde han upp utmed sextiotrean, söderut. Den andra placeringen var han mer nöjd med. Strax efter avfarten från Stockfallet.

”Rikingarna kör den vägen när de ska till golfbanan”, förklarade han. ”Alla spelar golf nuförtiden, inte bara de med old money på guldkusten”, och så gjorde han en swing med en osynlig golfklubba, som för att visa att han hade koll på läget.

Har de tid att läsa, funderade jag, och knappt någon gör en avstickare hit, det är sanningen. Inte ens för skojs skull, allra minst för en nattöppen bokhandel. Inte ens om det bjuds på kaffe i termos.

Annat var det förr när trafiken gick genom centralorten. Skyltfönstren skallrade när stora fordon dundrade förbi. Nuförtiden händer det bara ibland att någon råkar svänga av från Europavägen av olika skäl, som långtradarchauffören i förra veckan. Han klev in och ville låna toaletten, och passade på att fråga efter Michael Connellys senaste roman – som ljudbok. Harry plockade fram pocketutgåvan, men den ville han inte ha. Han försvann när han uträttat sina behov. ”Tänk om vi ändå hade haft CD-böcker att sälja”, påpekade jag.

”Över min döda kropp”, sa Harry. Och han menade det.

När Harry kom tillbaka från turen med skyltställen och klev ur bilen, stod jag i skyltfönstret. Jag var upptagen med att bygga en imposant pyramid av Joyce Carol Oates samlade produktion, det skulle åtminstone se ut som att vi var välsorterade. Han gick så där tillbakalutad som han gör när han är extra nöjd med sig själv. Han såg ut att nästan trilla baklänges. Han stannade utanför fönstret och inspekterade bokpyramiden, tvinnade sin grå mustasch, log brett och nickade gillande. Harry hade skickat flera beundrarbrev till Joyce och var övertygad om att hon skulle titta förbi på sin åttioårsdag. Han pratade mycket om det där, inte minst med kunderna. När de ifrågasatte rimligheten i att en av litteraturvärldens mest framgångsrika författare skulle göra en avstickare hit, till Värmland, svarade han bara:

”Man kan inte vinna, om man inte köper någon lott.”

Det där hade han hört Lill-Babs pratsjunga i en låt, och det var inte första gången han citerade henne. Om Joyce var drottning i Harrys rike, var Barbro Svensson prinsessa.

Det plingade till när han klev in genom dörren. Han stannade och plockade upp ett exemplar av Blonde, vägde boken i handen och smackade:

”Nu du, Agnes, ska du få se på grejer.”

Han fortsatte in på kontoret. Han blev kvar där resten av eftermiddagen och rökte Camel utan filter. Cigarettlukten letade sig ut i butiken. Efter ett tag hördes också snarkningar. Jag tittade till honom så att han inte hade somnat mitt i ett bloss. Han låg i den korta, röda skinnsoffan, med huvudet över det ena armstödet och strumpfötterna utanför det andra. Händerna låg knäppta över magen, som höjde och sänkte sig vid varje in- och utandning. Jag kom att tänka på den där dekorationstomten som sover i en docksäng, den som plockas fram till jul och placeras på en hög med böcker i skyltfönstret.

Jag lade över honom den noppiga filten och sköt till dörren när jag gick ut. Några timmar senare skulle han ta det första nattskiftet.

Jag fick rapport när jag avlöste honom nästa morgon. Jodå, det hade minsann kommit en och annan nyfiken.

Jag kunde inte låta bli att fråga:

”Köpte de nåt då?”

”Man måste ha tålamod, Agnes. Det här är framtiden”, sa han och strök sig över den spända skjortmagen, där knapparna kunde sprätta iväg när som helst.

Jag valde att inte säga något om Amazon, ljudbokstjänster, läsplattor och USB-minnen där man får plats med hela bokhandelns deckarsektion. Helt hjärtlös är jag inte, och det tar så lång tid för honom att kliva ut ur skuggan, när han väl hamnat där.

Han gick hem och sov medan jag skötte ruljangsen. Vid två var han tillbaka, och jag gick hem för att få några timmars sömn inför mitt nattskift. Det var alltså så här mitt liv skulle bli framöver.

Min första natt var lugn. Det var folkracefestival i Arvika, om det nu kunde ha någon betydelse. Harry kom förbi på kvällen med en påse kanelmuffins stora som kattskallar. Och en termos kaffe.

”Tack”, sa jag.

”Det är till kunderna”, sa han och travade iväg till pentryt bredvid kontoret. Han kom tillbaka med ett dammigt kakfat på fot och tillhörande glaskupa.

”Moster Margots Muffins”, sa han och torkade av fatet med kavajärmen, sedan lade han upp bakverken och placerade glaskupan ovanpå.

”Ja, men tack till henne då”, sa jag och blängde tillbaka.

Jag vet att moster Margot är ett täcknamn för en hårdhänt polska som bor i samma trappuppgång som Harry. Hon heter egentligen Marta. Jag har googlat, det betyder härskarinna, och det har jag noterat i min anteckningsbok. Liksom hennes klarröda, lackade naglar. Hon är massös och brukar behandla onda ryggslut med sina hårda nypor. Tydligen bakar hon också. Hans kavaj luktade kanel och visst hade han visslat när han kom?

Han lämnade bokhandeln och genom skyltfönstret såg jag att han vek av åt vårt håll. Med ens förstod jag varför mamma tyckte att det var så bra att jag höll mig borta om nätterna. Vad ser hon hos honom egentligen?

Tant Jörgensen som arbetar i Erikshjälpens butik i stan kikade in strax efter midnatt. Jag satt på pallen bakom kassan och åt russin för att hålla mig vaken. Hon spratt till när hon såg mig.

”Åh, Agnes. Är det du som är här?” sa hon i en och samma utandning.

Jag stoppade ner russinasken i fickan på koftan och reste mig. Jörgensen är huvudet kortare än jag och hennes kläder luktar malmedel. Jag antar att det är smällar man får ta, när man arbetar i second hand-butik. Jag undrar hur jag luktar?

Trots att det bara var hon och jag, lutade hon sig fram och viskade: ”Den där boken om nyanserna … i grått? Har ni den?”
Din lilla rackare, tänkte jag och gick före henne in bland hyllorna.

Harry hade placerat tantsnusket mitt emot kokböckerna. Han är omtänksam så där. Väl framme upptäckte jag att boken var slut och frågade om jag skulle skriva upp henne på intresselistan, men nej, nej.

”Inget besvär för min skull.”
På väg ut stannade hon och sneglade på fatet med muffins. ”Stiliga”, sa hon. ”Får man köpa?”
”Vi bjuder, varsågod. Kanske lite kaffe?”
Tant Jörgensen nickade och jag lyfte på glaskupan. Hon trevade in sin lilla skinntorra hand och tog för sig. Hennes fingrar nådde knappt runt och tyngden av bakverket fick henne att höja på ögonbrynen.

”Ojoj ojdå”, sa hon och tog en tugga, medan jag hällde upp kaffe i en av Ekebymuggarna.

”OJ!” flämtade hon när det knakade till i käkarna.

Hon drack en slurk kaffe, samtidigt som hon smög ner eländet i handväskan, invirad i en servett. Jag låtsades inte se. Sedan gick hon, och jag plockade fram russinasken ur ena fickan, och anteckningsboken ur den andra.

Klockan 04.18 gick solen upp, och de följande nätterna hände det allt tidigare. Det var ingen rusning direkt och Harry hade alltid en ursäkt för att kunderna uteblev. Var det inte Wagnergala i kongresscentret, så var det filmkväll i Kollsberg, räkfrossa på Vänern eller kolardag i Gunnarskog. Jag tror att Harry åkte iväg till skyltplatserna varje kväll för att kontrollera att de stod kvar, och till hans förvåning gjorde de det. För det mesta var det väldigt tråkigt de där nätterna. De få kunder som kom, tog för sig av muffinsen. Efter det var det väl tveksamt om de skulle komma tillbaka. Jag gjorde vad jag kunde för att intressera dem för böckerna istället.

Men en kväll hände något. Där stod han. Paul Skogh med ”h” från Uppsala. En och nittiosju lång, och en frisyr med litterär influens. Det tog en stund innan jag kunde placera den på rätt huvud, men när det gick upp för mig blev jag varm och glad. Det kan även ha varit hans kommentar om Moster Margots Muffins som gjorde mig på gott humör.

”Mmm … goda. Och praktiska.”

När han såg min frågande blick viskade han:

”Man kan lägga dem i en påse och svinga dem mot ondsinta knäskålar.”

Paul kom på cykel varje kväll och höll mig sällskap om nätterna.

Han hade en filt med sig som vi lade ut på golvet. Där satt vi nära varandra och han läste högt ur sin ”senaste novellsamling”, utskriven på lösa papper, utan paginering. Jag hade överseende med bristerna i gestaltningen, de ständiga tempusbytena och det svajiga perspektivet. Paul å andra sidan lärde mig skillnaden mellan jamb och troké och hur en blankvers är uppbyggd. Mamma kom på mig med att mumla ”god dag, god dag, god dag, god dag, god dag”, när jag satt i hammocken bakom huset och målade tånaglarna. Hon ruskade på huvudet och tänkte nog att det där med Norge, det kanske inte var en så dum idé i alla fall?

Paul var född den tjugoåttonde december, som den tredje av fem bröder. Alla hade namn som började på ”P”. Jag är ensambarn, men mammas förhoppning var att jag skulle få en bror med namnet Boris, och en syster vid namn Cecilia. Själv ville jag ha en hund som jag skulle döpa till Dennis. Men det blev ingenting av med allt det där. Det blev bara jag. A som i Agnes.

Jag vände på dygnet. Sov på dagarna och var vaken om nätterna. Jag har aldrig tidigare varit så blek i hyn i juni.

Om mamma känt till att jag fick stryka fingret över en främlings illa läkta ärr efter en komplicerad blindtarmsoperation, att det var som blindskrift när jag blundade och läste honom, om och om igen – då hade hon hyrt en bil och skjutsat mig till Oslo, omgående.

Det var en tidig morgon, klockan 05:36, tisdagen den artonde juni för att vara exakt. Vi låg på golvet, tätt intill varandra, mellan kokböckerna och tantsnusket. Jag slumrade mot Pauls arm och han gjorde en paus i högläsningen. Det blev tyst en stund. Solen hade varit uppe i nästan två timmar. Det var bara några dagar kvar till midsommar och efter helgen skulle jag kliva på bussen och åka de tjugo milen västerut, stå i butik och sälja teknikprylar.

Vi hade öppnat ett av fönstren på vid gavel, för att vädra ut det dammiga och andas in sommarnatten. Jag såg i ögonvrån hur han tittade ut på himlen. Rösten var som blå sammet när han viskade:

”Oscar Wilde. Osssss … car. Waaaaaaaaajld.”

Han hade inte släppt tanken på att använda namnet som pseudonym.

”Paul, det är nog ingen bra idé”, försökte jag och ångrade att jag hade nämnt det där om frisyren från första början. ”Det är liksom för sent.”

Bokhyllorna vakade böjda över oss och jag tänkte att det vore just en skön död, om de skulle falla ner där vi låg, och det sista vi såg var Jamie Olivers underbett och Mr. Greys grå slipsknut.

Vi har så mycket att lära av varandra, tänkte jag, men hur ska vi hinna?

”Paul, jag måste snart resa”, sa jag.

”Jag följer med”, sa han.

”Det går inte. Du passar inte in i den världen.”

”Vilken värld?”

”I en värld av laddbara skäggtrimmers, radiostyrda helikoptrar och dokumentförstörare”, sa jag och viftade bort en harkrank som satte krokben för sig själv i luften ovanför våra ansikten.

”Din värld är här”, sa jag. ”Mellan de här bokhyllorna. Hos de fördömda och Kafka på stranden. I vinterträdgården och på mörka platser, till sista andetaget.”

Han reste sig upp till sittande, tittade på mig som om han inte förstod ett ord av vad jag sa. Kanske blev han ledsen. Kanske kände han sig förminskad och obetydlig, men det var ju precis tvärtom. Jag ville bara väl och önskade få ett så fint avslut som möjligt, för bådas skull.

Han satt där och höll armarna om sina uppdragna knän. Hängde med huvudet en stund, och sedan samlade han ihop sina papper, gick ut till sin cykel, satte fast filten på pakethållaren och vinglade iväg nerför gatan. Han var borta.

Det har gått ytterligare tre veckor sedan den där morgonen, och jag är fortfarande kvar. Vi är i andra halvan av juli. Jag som skulle härda ut till pingst, allra senast till midsommar. Jag har inte sett till honom, och här sitter jag nu med en oro som tumlar runt som ett gäng snokar i magen. Dörren till bokhandeln bakom mig är låst. Harry gav upp till slut. Mamma tyckte att jag började bli hålögd och skällde på Harry för att han inte betalade mig tillräckligt för den obekväma arbetstiden.

”Och så stinker du kanel”, skrek hon åt honom, när hon ändå höll på.

Harry bara suckade och svarade att han nog skulle lägga ner projektet. Kanske stänga helt och hållet och emigrera till Kanada.

”Här blir ändå inga barn gjorda”, sa han, och det hade han rätt i.

Paul Skogh med ”h”. Jag tänker på dig varje dag. Varje timme, varje minut. Var finns du nu? Har du ens funnits? Ingen annan än jag verkar ha sett dig. Den där husvagnen som du och två av dina bröder campade i vid sjön, någon kilometer härifrån, står inte kvar. Om den ens har stått där.

Jag tar fram anteckningsboken ur axelväskan och bläddrar i den. Ingenstans har jag skrivit om Paul. Ingenting om mockajackan med lappade armbågar. Ingenting om sättet att luta huvudet på sned och föra fingrarna genom luggen. Ingenting om ovanan att bemöta en fråga med en annan fråga.

Då slår det mig att jag minns ju ändå allt det där, och mer därtill. Jag blundar och tummen smeker pekfingertoppen i långsamma cirklar. Ett illa läkt ärr efter en blindtarmsoperation? Var får jag allt ifrån?

Himlen är rosaturkos och solen är på väg upp över hustaken. Sopmaskinen körde förbi nyss och lämnade fuktiga spår efter sig på asfalten. Den hörs fortfarande på avstånd, men fåglarnas morgonkvitter är högre. Det är det ögonblick på dygnet när fågelkvitter överröstar allt.

Alltså hör jag inte den norskregistrerade hybridbilen förrän den saktar ner och stannar på andra sidan gatan. Rutan på förarsidan glider ner lika tyst, och en man med fräkniga, bulliga kinder vinkar och frågar:

”Agnes?”

Jag nickar och häver mig upp. Greppar min resväska och korsar gatan. Jag lämnar ett liv bakom mig. Framför mig väntar ett annat. Jag ska till Norge.

ANNA-CARIN COLLIN
info@opulens.se

The post Novell: ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin first appeared on Opulens.

Novell: “Flickan och demonen” av Annika Widholm

Annika Widholm — Sat, 30 Jul 2022 07:00:10 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Flickan och demonen”, av Annika Widholm, som vann ett delat fjärdepris.

Flickan och demonen – Annika Widholm

Jag smyger runt i huset, rädd att hon ska vakna. Ändå lägger jag fingrarna på dörrhandtaget, öppnar och kikar in i rummet. Ska bara titta på henne en stund. På siluetten i dunklet. Den spetsiga näsan, kinden, pannan, håret över kudden. Så mycket yngre hon ser ut när hon sover. Hon liknar sig själv igen.

Min dotter. Min söta flicka som i snart femton år varit det viktigaste i mitt liv, ända sedan jag kom hem från BB med henne. Den lilla kroppen lätt i mina armar. Fingrar små och bräckliga. Mjuka fjuniga lockar på huvudet. Hela nätterna skrek hon. Högt och gällt. Kolik, sa läkarna. Vi gav henne medicin, vaggade ömt, matade och sjöng men hon fortsatte skrika.

Nu petar jag upp dörren en aning mer på glänt. Ljuset från hallampan faller in över golvet i ett gult avlångt fält. Hennes händer ligger under täcket uppdraget till hakan, munnen aningen öppen, läpparna blekt rosa. Ett fridfullt skimmer över hennes gestalt och det är nästan svårt att föreställa sig hur hon härjat och smällt i dörrar så att väggarna darrat.

De senaste åren har jag flera gånger försökt få iväg henne till psykakuten när hon gråter och gråter eller, ännu värre, gormar och skriker åt mig. Men hon har vägrat följa med och jag har inte velat eller kunnat tvinga henne och min man har varit rådlös. Han bor inte här längre. Stackarn klarade inte av att vi tre var hemma så mycket under pandemin. Alla grälen.

Huset är fyllt av vrede, vilket kan vara svårt att förstå för den som kliver in på ett snabbt besök och ser de välstädade och smakfullt inredda rummen i behagliga färgtoner, ompysslat och ordnat.

Det händer att jag blir rädd för henne. Riktigt rädd. För vad hon ska ta sig till. Och i svaga stunder kan jag få för mig att hon är besatt av en ond ande, något demoniskt som stör hennes personlighet och vill mig illa. Vill ta över.

Självklart är det löjligt och idiotiskt att tänka på det sättet, men jag kan inte låta bli och i flera dagar har jag haft på känn att någonting hemskt håller på att hända. En intuitiv sträng som spänts och spänts.

Sakta stänger jag dörren igen.

Det är sent på kvällen och mörkret har slutit sig om oss men jag är inte trött. Jag går ut till köket, kokar tevatten, tar ett piller också, tar två, sjunker ner vid bordet med händerna runt koppen, andas in doften av kardemumma och nejlika och stirrar på mitt genomskinliga ansikte i det svarta fönstret. Frisyren ser rufsig ut och koftan har halkat ner mot ena axeln. Jag drar fingrarna över håret och rättar till kläderna, harklar loss klumpen i halsen och försöker slappna av i nacken och axlarna men musklerna stretar emot, värkande av anspänning.

I en seg rörelse lyfter jag tekoppen och dricker smuttande klunkar.

Jag vet inte hur länge jag suttit där när jag hör ljudet. Det låter som ett tungt föremål tappas i golvet.

Andetaget fastnar i lungorna.

Med ett ryck far jag upp från stolen och råkar slå till koppen så att den faller på sidan och det sista av teet flyter ut över bordet. Istället för att torka upp skyndar jag mot hennes rum med en upplevelse av att sväva fram, sugs motvilligt dit som av en främmande kraft.

Dörren är fortfarande stängd. Jag vågar mig nära och lyssnar efter rörelser från andra sidan.

Men ingenting. Helt tyst där inne.

Hon sover, intalar jag mig. Dunsen måste ha kommit utifrån. Uppifrån. Kanske. En fågel tappade en gren mot takpannorna eller en kotte föll från eken som sträcker sina knotiga armar över huset och ibland raspar när det blåser.

Jag pressar örat mot dörren. Tycker mig höra en skiftning i tystnaden och ryggar bakåt. Iskyla vecklar ut sig inuti bröstet och i ett krampaktigt ögonblick blir jag stående och vet inte vad jag ska göra, innan jag tar mig samman och skyndar tillbaka till köket, torkar hastigt upp teet med disktrasan, struntar i att borsta tänderna och fortsätter till sovrummet.

Lätt andfådd låser jag om mig.

När hon var yngre hände det att hon ropade mitt i natten och jag stapplade fram halvsovande i mörkret till hennes rum. Ibland hade hon kissat ner sig i sömnen och jag hjälpte henne att byta om till ren och torr pyjamas, vände på madrassen och bäddade med nya sängkläder.

Andra nätter skrek hon av rädsla och ville sova med oss, mumlade om farliga drömmar och spökskuggor. Jag bar henne till vår säng, höll om hennes skälvande kropp och lät de små kalla fötterna värmas mot mig medan hon tryckte näsan nära min hals.

Hon var en sådan fin liten flicka, trots att hon kissade på sig och drömde mardrömmar, och det är svårt att begripa vad som gått snett. Förändringen. När jag tänker tillbaka kan jag inte minnas den exakta tidpunkten, på samma sätt som en krypande skymning lurar in dig i mörkret så långsamt att det efteråt är omöjligt att säga när det sista ljuset försvann. Små, små skiftningar tills det en dag inte gick att förneka att hon inte längre var sig själv.

Vi brukade ha roligt ihop, som bästa vänner, skämtade om henne och skrattade och jag har alltid gjort mitt yttersta för att vara en bra mamma: tröstat, lekt, bakat kakor, kört till och från baletten, varit trevlig mot hennes kamrater. Men nu skrattar hon inte längre åt mina skämt och hon pratar hellre med sina vänner än med mig. Hon har gett upp dansen och på helger och kvällar vill hon hellre vara hos andra, fast det skulle inte förvåna mig om hon ljuger och egentligen är ute och ränner på stan. När hon väl är här ägnar hon sig mest åt att peta på mobilen eller läsa böcker.

Det är ofattbart hur en människa kan förvandlas på så kort tid. Både till sättet och utseendet. På några år har hon gått från att vara en nätt liten tjej som aldrig bråkade med sin mamma till den främmande varelse hon är i dag. Hennes kropp har svällt upp och hon klär sig inte alls passande för sin nya form. Och ler knappt alls längre, trutar bara med läpparna. Den där munnen är lik min mammas mun med en spänd vinkel i mungiporna, beredd att säga något elakt.

Som bebis och några år gammal var hon klängig och grät hysteriskt om jag lämnade henne på dagis. Och blyg, nästan skygg på ett sätt som oroade mig och jag sa ofta till henne att hon måste tala högre. Jag var tvungen att förklara vad hon skulle säga och hur hon borde uppträda. Då och då tippade det över åt andra hållet och hon blev överdrivet utåtagerande. Jag minns särskilt en jul när vi som vanligt köpt alldeles för många paket, allt på hennes önskelista och mer därtill. Jag vet, vi skämde bort henne, men vi ville så gärna göra henne glad. När hon öppnade presenterna flinade hon upp sig och tackade på ett översvallande sätt som inte kändes äkta, mer som dåligt skådespeleri. Till skillnad från kusinerna som log och tackade normalt och naturligt. Jag frågade om hon verkligen tyckte om julklapparna.

Ja mamma, det var det finaste och bästa hon någonsin fått.

”Jaså, bättre än förra julen?” undrade jag då.

Hon stirrade på mig med en blick som inte visste vad den ville. Svarade inte. Jag var tvungen att fråga igen.

”Vad var det med julklapparna du inte gillade förra året? Var det inte tillräckligt? Fick du inte precis det du önskade?”

Jo, sa hon högt, det var jättebra då med.

”Fast du verkar mycket gladare nu.”

Hon sa återigen att hon älskade sina presenter. Tack, tack, tack snälla mamma. Den där falska tonen och alltför högljudda rösten, som om hon egentligen inte var tacksam utan endast sa det. Tack, tack, tack. Det lät överdrivet, konstlat och i hennes ansikte fanns något annat än tacksamhet.

”Det räcker nu”, sa jag och fick henne att tystna.

När hon fyllde åtta år några månader senare öppnade hon istället presenterna fort och mumlande och jag fick skämmas inför alla släktingar.

Jag tog henne åt sidan och förklarade när de andra inte hörde:

”Även om du inte uppskattar vad jag och pappa gjort, hur mycket vi ansträngt oss och alla pengar vi betalat för att du ska få en perfekt födelsedag, kan du väl åtminstone tacka din farmor och farfar och kusinerna ordentligt? Trots att du inte gillade presenterna. Så att inte de också blir ledsna.”

Hon bedyrade att hon var jätteglad och att hon älskade presenterna. Men med den där falska och inställsamma rösten hon får när hon låtsas försöka behaga mig. Dessutom såg hon inte riktigt glad ut.

Jag är orolig för hur hon ska klara sig i livet, när jag hela tiden behöver säga åt henne hur hon ska bete sig. För några dagar sedan upptäckte jag till exempel att locket till syltburken inte var ordentligt påskruvat och myrorna kröp runt kanten. Jag kunde inte se några inuti burken men troligtvis var jordgubbssylten förstörd.

Självklart sa jag åt henne på skarpen och förklarade att hon måste lära sig ta hand om maten. Ofta är jag för snäll och kanske lite mesig, men jag kan också dra gränser och säga ifrån när det är nödvändigt. Det tycker jag är viktigt som förälder; att ställa upp och vara beredd att offra allt för sitt barn men samtidigt inte låta sig trampas på. Som det här med syltburken. Hon insåg inte allvaret, mumlade bara förlåt och att det inte skulle hända igen och jag skällde lite på henne för att hon var hopplöst slarvig. Hon gav mig en sur min och verkade fortfarande inte fatta så jag höjde rösten. Fast inte ens då såg hon ut att skämmas ordentligt. Det gnistrade till djupt inne i blicken, som inte vek undan och tycktes tillhöra någon annans ögon.

Hon sa förlåt igen, men på ett buttert sätt som jag inte alls trodde på. Hade hon skämts på riktigt skulle jag ha känt det.

”Varför ser du sur ut?” undrade jag.

Hon mumlade något.

”Vad säger du? Tala så att jag förstår vad du menar!”

Jag hörde själv att jag lät vresig, men det är helt omöjligt att hålla tillbaka ilskan när hon ger mig den där uppsynen.

Då sa hon att hon var ledsen för att pappa flyttat.

”Är du ledsen, men jag då?! Hur tror du att det känns för mig? Varför är det aldrig någon som tänker på hur jag mår? Dessutom är det ingen ursäkt för att slarva med syltlocket”, sa jag och tog tag om hennes axlar som kändes konstigt knotiga med tanke på att hon blivit rund i övrigt, fast mest om magen och låren.

Hon var på vippen att säga något, men hindrade sig. Vilka oärliga ord låg inte och gömde sig i den där strama munnen!

När hon försökte slingra sig undan höll jag hårdare, lutade mig fram mot ena örat och skrek att hon måste skärpa sig. Äntligen verkade hon höra mig. Först var det en stor lättnad, men sedan reagerade hon inte alls som man kunde förvänta sig. Istället för att be om ursäkt på riktigt och ge mig en ordentlig förklaring vrålade hon:

”Du är ju helt jävla dum i huvudet, lämna mig ifred!”

Jag förstod ingenting. Var jag dum i huvudet när hon inte kunde sätta på locket ordentligt? Måste hon bete sig på detta sätt för att hon är tonåring?

Situationen var så skruvad att jag började skratta. Ha, ha, ha, fick jag fram. Det lät inte som äkta skratt men det var inte meningen heller.

När hennes elaka kommentar började sjunka in förvandlades mitt skratt till gråt – riktig gråt. Och tårarna i sig gjorde mig ännu mer ledsen. Först höll jag händerna för ögonen, sedan öronen ifall hon skulle säga fler hemskheter. Jag stod inte ut med att vara i samma rum som henne och rusade från köket, drämde igen köksdörren, fortsatte in i sovrummet och hivade igen den dörren med sådan kraft att glasen skallrade i fönstren.

Förtvivlad och snyftande kastade jag mig på sängen och insåg att hon blev mer och mer lik sin mormor. Ja, verkligen! Kall och sluten och någonting högdraget arrogant över sig. Som om hon går runt och tänker att jag är sämre än henne. Precis som min mamma alltid tänkte om mig. Att jag inte är lika smart, fast egentligen är jag mycket mer intelligent än de båda tillsammans. Jag har tagit ett sådant där IQ-test på nätet och fick ett mycket högt resultat och jag vinner alltid på frågesporter och följer med i samhällsdebatten och har koll på vilka politiker och kändisar som är viktiga. Jag vet huvudstäderna i de allra flesta länder. Alla länder som har betydelse i alla fall.

När jag säger det till henne: ”Du är så lik min mamma, så lik momo”, då blir hon inte glad. Hon får liksom en mörk skugga över ansiktet. Och det är inte konstigt för en hemskare kvinna än hennes momo får man leta efter. En riktig ragata kunde hon vara, även om hon självklart gjorde så gott hon kunde. Men jag förstår att pappa tröttnade på henne och hade relationer med andra kvinnor. Min pappa var snäll mot mig. Han gav mig godis och strök mig över håret och sa att jag var söt.

”Vilka ögon på den där ungen”, kunde han säga stolt till vänner och släktingar. ”Så stora och runda och blå.”

För mina föräldrar var det viktigt att ha söta barn och väldresserade hundar. När hundarna gläfste och inte skötte sig slog momo dem på baken med en flugsmällare, ibland även på nosen när de varit riktigt dumma. Så skulle jag aldrig kunna behandla min dotter. Och inte någon hund heller för den delen. Jag älskar barn och djur. Särskilt små barn och gulliga hundvalpar med långa lockiga öron. Även kattungar. Fluffiga och ljusgrå. Men inte äldre katter, med vassa tänder och klor och de tittar på en med bottenlös och dömande blick.

Tanken på mamma och pappa och kattungar ledde till fler tårar och ett högljutt snorigt hulkande som jag inte är stolt för.

Mitt i gråten hördes ett högt pang.

Jag förstod att min dotter hade smällt igen dörren till sitt rum.

Tvärt slutade jag gråta.

Nähä! Där fick det vara nog. Min gräns var definitivt nådd. Med beslutsamma steg gick jag genom huset, drog upp hennes stängda dörr – som tack och lov inte har något lås, det har jag för länge sedan bett hennes pappa skruva bort – och stirrade på henne där hon satt hopkrupen på golvet.

Håret var uppsatt i en stram tofs. Ännu ett sätt att reta mig. Hon vet att jag tycker att hon ska ha det utsläppt för att dölja aknen som brer ut sig på kinderna och som hon säkert klämmer på för finnarna ser röda och inflammerade ut på ett sätt som ger ärr för livet.

Jag drog blicken över rummet som inte var särskilt välstädat: dammtussar i hörnen, papperskorgen full av skräp och över skrivbordsstolen hängde en klädhög som luktade fränt, antagligen av svett och smuts och Gud vet vad.

Våra blickar möttes och hennes ögon var stirriga och galna.

”Nu slutar du bråka”, röt jag åt henne.

Inget svar. Käkarna malde på, men hon fick inte fick ur sig några ord. Bara böjde huvudet och såg tyst ner i golvet.

Jag skrattade åt henne för att hon var så patetisk och det sa jag också till henne, för hur ska hon annars veta när hon gör fel? På samma sätt som jag hjälper henne med kläder och smink och ärligt upplyser när hon ser för tjock eller tråkig ut. För vem ska säga det om inte hennes mamma? En förälders roll är inte bara att älska och ta hand om sitt barn utan även att stötta och förklara vad som är rätt och fel – som en mentor.

När hon tittade upp igen var det där motsträviga uttrycket borta. Nu såg hon enbart vek ut. Svag och ömklig.

”Förlåt. Det var inte meningen att vara dum”, viskade hon och verkade faktiskt mena det.

En enorm sorg bubblade upp i mig. Varför skulle just jag få ett barn som bråkar och hatar mig? Hennes lama försök att be om ursäkt gjorde allt ännu mer outhärdligt. Jag sa till mig själv: Du förtjänar inte detta. Hon hade behandlat mig illa och orättvist, det hade hon nu till och med erkänt genom att säga förlåt. Det gjorde mig rasande. Jag som ansträngt mig och offrat allt för henne. Precis allt! Fråga vem som helst och de kan intyga att jag är världens snällaste, en som sätter alla andras välmående först, pysslar och fixar och hjälper.

När jag klev in i rummet och skrek på henne kom hon fort upp på fötter. Jag trodde hon skulle ge sig och inse hur felaktigt hon betett sig, men istället drogs munnen till ett hårt streck, ansiktet blev rödare och rödare, flammigt och hatiskt, och jag ville riva henne i de där fördömande vattniga ögonen. Det är skrämmande hur fort hon slår om, definitivt något sjukligt med hennes skiftande sinnesstämning och plötsliga humörsvängningar. Jag borde ha tvingat min man att ta med henne till psyket för länge sedan.

”Ut ur mitt rum!” vrålade hon.

Men jag vet att hon inte har rätt att bete sig så här mot mig. Jag är kanske bara hennes eländiga mamma men jag har också känslor. Och rättigheter. Mänskliga rättigheter. Jag gick emot henne och försökte förklara det. Hon ryggade undan, backade tills hon slog i bokhyllan bakom. Jag ställde mig nära och sa mycket tydligt någonting som jag inte riktigt minns, men det handlade om att hon var otacksam och att hon inte kan bete sig hur som helst för att hon är tonåring.

Hon vände bort ansiktet, lyfte armarna uppåt och drog ut några böcker så att de rasade över golvet och även på mig, vilket jag antar var meningen. Jag fick en bok i huvudet. Egentligen gjorde det inte ont men jag kan inte säga att det var direkt behagligt heller.

Snabbt vred hon sig halvt om, som om hon tänkte fly genom bokhyllan men det enda som hände var att fler böcker föll ut. Jag försökte hålla fast henne så att hon skulle lugna ner sig. Först blev hon ännu mer hysterisk och jag var tvungen att ta i med alla krafter. Det hördes ett otäckt ljud ur hennes mun. Ett demoniskt väsande gurgel som gjorde mig skräckslagen, men jag förstod att jag inte fick ge mig. Inte backa undan. Hålla i, hålla ut.

Efter några minuter tystnade hon. Äntligen började hon slappna av och jag vågade lätta greppet om halsen. Hon sjönk ihop på golvet och satt helt stilla mot väggen med händerna slappt i knäet. Som om hon gett upp och inte längre orkade gräla på sin stackars mamma.

Jag kramade om henne och hon vilade huvudet på min axel med näsan tryckt mot min hals precis som när hon var yngre och låg nära i sängen. Jag smekte henne över håret som tyvärr ser både matt och oljigt ut och sa: ”Så ja, så ja” och hjälpte henne till sängen. Hon har verkligen blivit tung, inte alls som när hon var liten och jag kunde bära henne hur lätt som helst.

När jag bäddade om med täcket uppfylldes jag av en enorm lättnad över att vi inte längre var ovänner.

Jag vaknar sent – antagligen på grund av pillren för annars brukar jag stiga upp innan solen – brygger kaffe och dricker det vid diskbänken medan jag lyssnar efter ljud. Det enda som hörs är ett dämpat brummande från en motor långt utanför vår värld.

Hon ligger fortfarande i sängen. Då och då går jag dit och betraktar henne, hänförd av stillheten där inne.

Jag bakar en mjuk kaka. Viktväktarnas recept med hennes favoritsmaker: äpple och kanel. Lägger en bit på ett fat och vågar mig in i rummet för att ställa den på sängbordet tillsammans med ett glas lättmjölk. Doktorn har sagt att hon inte tål mjölk, men det där är bara påhitt. Inte kan man vara allergisk mot något så viktigt som mjölk.

Tyst drar jag fram en stol och sätter mig intill. Jag smeker pannan som är kall men huden mycket len. Ansiktet är insmort med lotion som doftar fräscht fast inte helt kamouflerar den unkna lukt som sipprar ut från täcket. Typiskt tonåringar att inte tvätta sig ordentligt. Men jag ska inte låta det påverka mitt humör, inte när vi äntligen har det så bra tillsammans.

På nätterna är hon numera lugn och tyst, inte alls som när hon var bebis och hade kolik och grät och grät. På dagarna vilar hon mest. Hon smäller inte längre i dörrar eller slarvar med att sätta locket på sylten.

Jag älskar min dotter, hon är det finaste jag har.

ANNIKA WIDHOLM
info@opulens.se

The post Novell: “Flickan och demonen” av Annika Widholm first appeared on Opulens.

Novell: “Drakjägarna” av Sebastian Lindström

Sebastian Lindström — Sat, 23 Jul 2022 07:00:41 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Drakjägarna”, av Sebastian Lindström, som vann ett delat fjärdepris.

Drakjägarna – Sebastian Lindström

Turres grepp om ratten fick hans händer att vitna, trots att bilen stod stilla. Vi hade parkerat utanför Gunillas hem en halvtimme tidigare. Turre hade varken släppt taget om ratten eller sagt ett ord sedan dess.

Jag hade inte heller sagt något. Bara lyssnat på tystnaden. Tystnaden och rösten som vägrade sluta viska.

Det var en kall vinternatt. För att skona oss från kylan hade Turre höjt värmen till max. Imma hade bildats på fönstren och dolt världen utanför bakom en kondensridå. Ändå kunde jag urskilja konturerna av Mårtens polisbil. Den hade stått på familjens ruta ända sedan vi kom hit.

”Tänk om han redan är hemma”, sa jag.

”Han är inte det”, sa Turre.

”Men hans bil står där.”

”Han åkte hit efter jobbet, lämnade bilen, tog bussen till centrum och mötte upp sina kollegor på en pub. När han är klar där tar han samma buss tillbaka och vinglar sista biten hem. Han har gjort det varje dag den här veckan.”

”Hur vet du det?”

”Jag har följt honom varje dag.”

Jag ville fråga Turre om han hade sett något. Men vallgraven som vår tystnad hade grävt var fortfarande djup, svalde fortfarande alla ord. Trots att vi satt här, så här nära.

Dessutom hade han inte kunnat se någonting. Gunillas familj bodde på höghusets högsta våning, plan sex, långt från gatans blickar. Jag lutade mig över instrumentbrädan och tittade upp. Fasaden hade försvunnit i mörkret, men jag kunde se blåa och vita ljus stråla ut ur ett fönster i skyn. Gunillas fönster. Hon satt säkert uppe och kollade på någon serie.

Jag undrade om färgen runt hennes öga ännu hade gulnat.

Ett ögonblick av misshandel skulle ha varit för länge. Han hade slagit henne i månader. Vi hoppades att det bara hade varat i månader. Det var så länge vi hade misstänkt något. Så länge vi hade kunnat göra något.

Det var vårt sista gymnasieår. Året då vi blev myndiga. Året då betygen skulle höjas och framtiden bestämmas. Men också det sista året vi fick vara barn, sista året innan vi skulle rida in i vuxendomen och livets ansvar. Hemmafester och lektioner avlöste varandra. Alla var där, jag, Turre, hela vårt gäng som tillsammans hade gått igenom skolåren. Alla förutom Gunilla.

Det började med en försovning. Nästa gång var det en sjukanmälan. En till sjukanmälan. En feber som gled in på helgen och måste vilas bort. Till slut bildade frånvaroanmälningarna ett högt torn som riskerade att rasa ner över henne i form av underkända kurser. Då kom Gunilla tillbaka. Men det var en förändrad Gunilla. En Gunilla som alltid bar långärmade tröjor och aldrig var med på gympan. En Gunilla med en lång lugg som alltid föll över det ena ögat eller det andra. En Gunilla som alltid haltade och skrattade åt hur klumpig hon hade varit i trapporna där hemma.

De klichéartade filmursäkterna fick oss att ana vad som pågick. Men ingen kunde vara säker. Alla ville fråga, men ingen vågade.

En kväll fann jag modet i tolv tömda ölflaskor. Gunilla ville inte prata om det. Oviljan räckte som svar. Jag svor, spottade fram vad jag skulle göra med Mårten bara jag fick chansen.

Gunilla frågade vad det var för fel på mig. Hon skrek att det inte hade något med mig att göra. Det fanns inget som jag eller någon annan kunde göra. Något som jag eller någon annan fick göra. Hon skulle ta hand om det.

Mårten fortsatte. Och tystnadens vallgrav blev allt djupare och bredare.

Det hade pågått för länge. Det måste ta slut.

Vi skulle få det att ta slut.

”Här, Lasse.” Turre sträckte sig mot baksätet och tog fram något. ”Han borde vara här snart.”

Två golfklubbor. Han räckte mig den ena. Jag tittade mot dörren till Gunillas hus. Jag såg vad som snart skulle ske. Vad vi skulle göra.

Golfklubbans skaft brände som glödande stål.

Rösten viskade.

”Är du säker på det här?” frågade jag Turre.

Tystnaden talade, som vanligt, för honom.

”Jag bara tänkte”, fortsatte jag. ”Tänk om Mårten känner igen oss? Och dessutom, tänk om Gunilla fattar att det är vi? Det är ändå hennes pappa, tänk om vi råkar …”

”Hon vill det här.”

Turres ögon var fästa i backspegeln. I den kunde jag se busshållplatsen.

”Hur vet du det?” sa jag.

”Hon sa det.”

Ända sedan lekskolan hade det varit jag, Turre och Gunilla. Vi var de första vännerna. Alla andra hade kommit efteråt. Vår uppväxt band ihop oss med ett rep av förståelse och en syn på världen som bara vi tre delade, ingen annan. Vi kunde säga vad som helst till varandra. Jag trodde de kunde säga vad som helst till mig.

”Men för någon månad sedan sa jag till henne att jag ville … hjälpa henne. Då frågade hon vad som var fel på mig. Hon sa att ingen fick göra något.”

”Jag pratade med henne i fredags. Jag ringde henne när jag åkte hem från Henkan. Hon sa att hon vill det här.”

Hans ord fick golfklubban att svalna och mitt grepp att hårdna. Men rösten vägrade tystna. Jag sa till den att detta måste hända. Att Gunilla ville det.

Den fortsatte viska.

”Vad exakt sa hon?” frågade jag.

Turres blick högg mot mina ögon, tvingade dem att väja. ”Hon sa att hon önskade att Mårten skulle få känna det hon har känt.”

”Något mer?”

Turre suckade. ”Det var svårt att förstå henne, Lasse. Hon var rätt full.”

Hon hade varit full. Rösten viskade att detta var fel slut. Jag lutade golfklubban mot bilgolvet. Släppte taget.

”Jag är inte säker på att jag kan göra det här, Turre.”

”Vad är du osäker på? Han förtjänar det här. Gunilla sa att hon vill det.”

Turre höll fortfarande i sin golfklubba. Hans knogar höll på att tränga igenom händernas vita hud.

”Du sa ju att hon var full”, sa jag. ”Hur vet vi att hon menade det hon sa?”

”När man är full säger man saker man annars inte skulle säga.”

”Det betyder inte att det man säger är ärligt. Att man säger det man egentligen vill.”

”Så du vill inte det du sa på Henkan?”

Jag mindes inte vad jag hade sagt på Henkan.

Henkan var vår pub. Den hade varit vår pub sedan vi börjat gå ut med våra storasyskons leg i bakfickorna. Vår egen lilla hemmaborg, en plats för helkvällar, förfester och efterfester. Varje helg satt någon av vårt gäng där, oftast allihop.

Förra fredagen hade alla förutom en suttit där.

Vi hade fått det runda bordet i hörnet, den enda platsen i puben där man kunde diskutera ostört. Och jag ville diskutera ostört. För varje öl som sjönk ner i mig tog jag ett till steg ut på vallgravens vatten. Ett steg närmare andra sidan. Ett steg närmare det som bara kunde diskuteras ostört.

I början hade alla suttit kvar. De hade nickat när jag hade sagt att vi borde skämmas. Att vi hade vetat, men inte agerat. Att Gunilla var vår vän. Vårt ansvar.

Men en efter en hade de stigit upp. De hade försvunnit bort till biljardborden, upp till karaokevåningen, ut till rökrutan. Jag hatade dem. De var hederslösa ynkryggar, varenda en av dem. Alla förutom han som satt kvar. Alla förutom Turre.

Jag tog tag i Turres axlar, sa att det var han, jag och Gunilla. De första vännerna. Sedan sa jag det jag inte mindes. Jag mindes bara att Turre nickade. Log. Försvann.

Följande morgon hade jag vaknat inuti en järnjungfru av bakisångest och minnesluckor. Jag lovade mig själv att nästa helg skulle vara lugn.

Dagarna gick. Jag åkte till skolan, gick på mina lektioner. En vanlig vecka. Då och då skymtade jag något blått under Gunillas lugg. En vanlig vecka. Det enda ovanliga var att Turre inte pratade med mig. Inte förrän fredag kväll. Då ringde han från sin mammas bil. Han satt utanför mitt hus och väntade.

Nu satt han och jag utanför Gunillas hus och väntade.

”Vi måste göra det här”, sa Turre. ”Du sa det själv. Vi måste. Gunilla vill det. Han måste stoppas.”

Rösten inom mig hade börjat viska när jag steg in i Turres bil. När jag insåg vart vi var på väg. Vad vi skulle göra.

”Du har rätt”, sa jag. ”Han måste stoppas. Men …”

”Men vad?”

”Är det här verkligen rätt sätt? Tänk om något går fel? Och Gunilla sa ju till mig …”

”Du hörde vad hon sa till mig.”

Turres ord blev allt vassare. De gled in genom min bröstkorg, försökte hugga den viskande till tystnad. Men gång på gång avvärjde rösten huggen.

”Hon var full, Turre. Det är så mycket som kan gå fel, tänk om någon av oss träffar honom i tinningen? Eller om han faller och slår i huvudet i marken? Borde vi inte ringa någon? Anmäla honom till polisen?”

”Tror du inte Gunillas mamma eller systrar redan hade ringt polisen om det hade hjälpt? De är hans kollegor, Lasse. De kommer inte att lyssna. De kommer bara att hålla honom om ryggen.”

Trots värmen i bilen kände jag något kallt krypa ner för min rygg. Den kalla insikten att den här kvällen bara kunde sluta på ett sätt. Att den måste sluta på ett enda sätt. Att det var jag som hade satt igång allt.

”Vi har inget val”, sa Turre. ”Mårten förtjänar det här. Han är ett monster.”

Han var ett monster.

När hade han blivit det?

Gunilla, Turre och jag. De första vännerna. Jag mindes när jag träffade Gunilla.

Första dagen i lekskolan. Jag satt i mammas knä, blyg, vågade inte prata med någon. En flicka och hennes pappa satt i ett hörn. Pappan pekade på mig, viskade något i sin dotters öra. Hon log och kom fram. Plötsligt hade jag en vän.

Tiden trollade fram Turre, och vår trio blev oskiljaktig. Vi lekte i skogen, plockade upp pinnar, förvandlade dem till svärd. Slogs mot stenbumlingar, de enda monstren i vår barndom.

Mårten var nästan alltid där. Vaktade oss. Skyddade oss från världen. Plåstrade om våra knän när vi föll. Svarade på våra frågor som om vi var riktiga människor och inte de oskyldiga och hjälplösa barnungarna som vi var i andra vuxnas ögon.

Jag mindes en dag på ängen utanför Gunillas hus, ängen som nu hade blivit parkeringen som jag och Turre satt och väntade på. Vi byggde en drake. Jag höll den i min hand, men plötsligt kom en stark vind och stal den ur mitt grepp. Mårten fick tag i snöret innan draken flög sin kos. Han tittade på oss. Log. Sa att vi måste fånga honom om vi ville ha tillbaka den. Och han sprang över ängen, med snöret i sin hand, draken högt uppe i skyn. Vi jagade honom. Gunilla skrattade framför mig. Turre skrek kom!

Ett vitt ljus blänkte i backspegeln. En buss.

En stor silhuett ramlade ur bussen. Den stapplade mot Gunillas dörr. Dess fötter stampade ner i marken, sparkade snö åt alla håll. Andetag kom ut i tjocka ångmoln. Silhuetten stannade. Tände en cigarett. Genom bilfönstrets imma såg det ut som att tändarens låga sprutade ut ur hans mun.

”Nu, Lasse. Här.”

Turre sträckte sig igen mot baksätet. Hans stadiga hand återvände med två masker. Han gav mig den ena, tog på sig den andra. Han fick ansiktet av en orm. Han öppnade bildörren. Ormen tittade på mig. ”Kom.”

Han steg ut. Höjde golfklubban. Började gå mot Mårten. Rösten inom mig skrek.

SEBASTIAN LINDSTRÖM
info@opulens.se

The post Novell: “Drakjägarna” av Sebastian Lindström first appeared on Opulens.

Novell: “När mamma sover” av Amanda Vilska Lindgren

Amanda Vilska Lindgren — Sat, 16 Jul 2022 07:00:03 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”När mamma sover”, av Amanda Vilska Lindgren, som vann ett delat fjärdepris.

Köksbordet är klätt i en linneduk. Det är finduken, kommer från någon gammal släkting. Duken är broderad i kanterna, blommor, blad och rosor i rosa och rött. Försiktigt lägger mamma ut den för att den inte ska knäckas, drar handen över den lätt några gånger. Jag står vid sidan och förundras över hur vit den är, den nästan glänser. Jag vet att att om några timmar kommer den vara nersolkad av aska och ringar efter olika sorters glas. Men inte än, ännu är den ren och orörd.

Vi har lagt i uttdragsskivan och bordet är större än vanligt. Tidigare stod jag och mamma vid varsin ände, räknade till tre och drog samtidigt åt varsitt håll. I glipan som uppstod lade vi försiktigt ner den stora mörka träskivan, sedan sköt vi samman bordet igen. Jag skyndade mig att hämta trasan för att hinna torka av och lägga på duken innan mamma hann se inristningen. Uppe i högra hörnet av skivan hade jag för ett tag sen ristat in orden ”Eline was here” med fruktkniven. Jag visste inte riktigt varför. Eller jo, det gjorde jag. Dels för att jag precis lärt mig engelska i skolan och var väldigt stolt över att jag numer behärskade ett andra språk, men främst för att jag ville att något av mig skulle finnas kvar om jag någon gång försvann. Tanken hur allting när som helst kunde ta slut höll mig vaken natt efter natt och jag hade blivit besatt av att något skulle finnas kvar efter att jag lämnat ett rum. Som små besvärjelser ristade jag in mitt namn på olika plaster, skrev med tuschpenna eller bara lämnade ett märke med naglarna.

Jag var inte tillräckligt snabb. Mamma hann se vad jag gjort och vände sig mot mig. ”Vad är det här?”

”Det var inte jag.”

”Det står ditt namn, Eline.”

Mamma väntade inte på svar, utan suckade och började lägga på duken. Jag vet inte om hon blev arg för att jag förstört bordet eller mest irriterad på att jag var närvarande precis överallt och jag undvek att fråga. Mamma var inte alltid så förtjust i att ha barn, kanske för att hon på många sätt fortfarande var ett barn själv. Det förstod jag inte då, men såhär i efterhand känns det uppenbart. Det spelade ingen roll hur många linnedukar mamma vecklade ut.

Vi använder alltid glastallrikarna när det ska vara festligt. De är stora, smyckade med konturer av vindruvsklasar på baksidan. Repiga. Mamma plockar fram dem i staplar, de är tunga, de glider henne nästan ur händerna när hon ställer dem på bordet. Hon frågar om jag kan duka och jag ignorerar henne. Istället tar jag en av tallrikarna, lyfter den och försöker se rakt igenom. Det har samlats flott i reporna och jag ser ingenting. Jag sätter mig på en av stolarna, trycker tallriken mot näsan. Luktar. Den luktar glas, om glas skulle ha en doft. Glas och kanske fest, eller så är det mammas parfym. Hon har redan hunnit sminka sig, hon gjorde det medan potatisgratängen stod i ugnen. Hon placerar en tallrik vid varje stol, hon får böja den onda ryggen för att nå stolarna längst bort, den sista tallriken skjuter hon över bordet, orkar inte gå runt. Kanterna på mammas ögon är röda, det matchar hennes klänning. Hon är den vackraste jag vet. Jag tar tallriken jag håller i handen och ställer den på högkant, försöker rulla den framåt, men den vobblar, tappar balansen och dunsar i bordet. Mamma fräser till.

”Var försiktigt med den där!”

På vardagar brukar vi äta på de bruna tallrikarna i keramik, mamma fräser på ungefär samma sätt åt mig då som nu. Men nu är det fest och jag inser att det som är den stora skillnaden är tallrikarna i glas. Det är de som gör det festligt. Inte duken, inte potatisgratängen, inte mamma och hennes läppstift. Det är tallrikarna som är skillnaden. Jag sträcker mig efter den och lägger försiktigt tillbaka den på sin plats. Ungefär där jag tror att det står ”Eline was here” under duken.

Efter att vi ätit, efter att vinglasen tömts, cigaretten på maten rökts och de knöggliga servetterna ligger slängda över bordsytan, låtsas jag somna på soffan medan mamma och de andra steg för steg höjer musiken och fyller glasen på nytt. Mamma har samlat tallrikarna i en hög på mitten av bordet, orkar inte bära dem till diskbänken. Jag sover räv och när ingen ser pillar jag bort flisor från soffbordets undersida. Eline was here också. Jag tänker på tallrikarna i köket, hur de kommer stå kvar imorgon med intorkade matrester som kommer få mamma att svära, dra det trassliga håret ur ögonen och tända en cigarett. Sen kommer hon antagligen hälla upp en kopp kaffe och sätta sig i soffan, säga att hon är bakfull och jävlig. Tallrikarna kommer stå kvar resten av dagen, kanske dagen efter och dagen efter det. Börja lukta. Bli svårare och svårare att få rena. Den festliga stämningen kommer vara långt bort. Till slut somnar jag av att någon i myllret av människor stryker mig över håret.

När jag vaknar till är lägenheten tömd på människor, mammas dörr är stängd så jag antar att hon sover. Utanför fönstret har himlen fastnat precis mellan mörkt och ljust och vardagsrummet ligger i dunkel. Jag hasar mig ur soffan, går snabbt över det klibbiga golvet, kryssar mellan tomma flaskor och halvdruckna glas. Jag går in i köket, tänder lampan över diskbänken som först flimrar några gånger, stabiliserar sig och sprider ett kallt vitt ljus över köket. Först flyttar jag undan tomma burkar, fimpar och rester av potatisskal ur diskhon, sedan tar jag en tallrik i taget och ställer ner dem så försiktigt jag kan på diskbänken så att de inte ska gå sönder. När jag flyttat hela tornet fyller jag upp med vatten, tar lite extra diskmedel och diskar tallrikarna en efter en. Långsamt och noggrant. Bygger om tornet, men nu med rena tallrikar och sedan torkar jag dem med en fläckig kökshandduk och ställer in dem i skåpet bredvid vardagstallrikarna. Där får de vänta, redo för nästa fest.

Ganska många år senare flyttar jag hemifrån. Lite tidigare än vad som är normalt, men inte så tidigt att någon reagerar. Jag packar allt jag äger i två kartonger, en sportbag och tre svarta sopsäckar. På kartongerna skriver jag mitt namn. Som att någon annan skulle råka få mina saker, som om vi var fler som flyttade. Mamma kör kartongerna, väskan och sopsäckarna till lägenheten medan jag går ett sista varv. Jag tänker på brytpunkter och att från och med idag är detta mitt barndomshem och inte längre mitt hem. I ett anfall av melankoli går jag in i köket, öppnar och stänger luckorna. Jag drar med fingrarna över mitt namn i utdragsskivan som står inkilad mellan hyllan med micron och fönstret. Eline was here. Med betoning på was.

Några veckor senare kommer min mamma på ett oanmält besök. En dag står hon där i min hall med sin parfym och ler med alla sina tänder och jag tycker fortfarande att hon är väldigt vacker. Över axeln hänger en blå IKEA-påse. Den ser tung ut och påsens band skär in och får jackans axel att glida ner. Hon tar inte av sig skorna, utan går rakt in i köket och krånglar av sig påsen på köksbordet, ser sig omkring.

”Du har inte hunnit få iordning så mycket.”

”Jag har inte bott här så länge.”

”Det finns lite grejor du kanske kan behöva i påsen. Jag hinner inte stanna.”

Hon pussar mig på kinden, som hon alltid gjort, och sedan slår ytterdörren igen bakom henne. Parfymen dröjer sig kvar i hallen. Jag står och andas in den en stund innan jag går till köket för att titta i påsen. Tyngden och formen gör att jag anar vad den innehåller. Inuti den prassliga plasten står glastallrikarna med vindruvor och repor staplade med ett tunt lager av tidningspapper mellan. Jag skakar på huvudet. Varför gav mamma mig de här? Jag vill inte ha dem. De är otympliga och slitna. Skitfula. Dessutom har jag svårt att se att jag någonsin skulle ha en tillställning tillräckligt stor för att mina vanliga tallrikar inte skulle räcka, jag har inte ens så många vänner. Jag lämnar påsen på köksbordet, tänker att jag ska bära ner den i källaren sen, men inte nu, jag orkar inte. Jag lägger mig på soffan, tittar i taket. Pillar med nageln på soffbordets kant. Får loss en flisa.

Nästa gång mamma kommer på besök frågar hon efter tallrikarna. Jag har hunnit slänga dem men det säger jag inte till henne. Istället svarar jag att de står i diskmaskinen som just nu kör. Jag säger att jag hade fest igår och att jag precis satt igång maskinen. Det är inte sant. Jag hade inte alls fest. Jag har inte haft en enda fest i hela mitt liv, jag har fått nog av fester. Mamma säger att jag måste vara försiktig med dem, de är ömtåliga. Hon säger att hon köpte dem när hon själv flyttade hemifrån och att det vore synd om de gick sönder nu, efter så många år.

Jag frågar mamma om festerna. Om hon någonsin tyckte det var opassande att jag var med, jag var ju ändå ett barn. Först säger mamma ingenting. Hon gräver i sin väska efter sina cigaretter, jag ber henne att inte röka härinne. En av de sakerna jag tyckt varit skönast med att flytta var att komma ifrån den ständiga slöjan av rök, att saker återigen luktar som de ska, inte bara niktotin och leda. Mamma tänder cigaretten ändå, såklart gör hon det.

”Festerna”, säger hon, ”festerna var till för att jag skulle överleva.”

”Men jag var bara ett barn.”

”Du behövde inte vara med, du hade kunnat gå in på ditt rum.”

”Det var i mitt rum alla lade sin jackor.”

”Ja, men det var ju inte som att du inte fick plats ändå.”

Hon tar ett bloss till, blåser ut, reser sig och går ut i köket. Jag hör hur hon spolar vatten, antagligen för att släcka cigaretten, sedan hör jag hur hon öppnar luckan till soptunnan, smäller igen den. Hon kommer tillbaka. Ögonen är röda.

”Jag försökte. Men jag kunde inte bara vara mamma. Jag var tvungen att vara människa också.”

Under tiden som mamma pratar sitter och jag och klottrar på ett papper. ”Och vad är du nu?” frågar jag utan att titta upp.

Mamma tar på sig sina ytterkläder och går.

När mamma dör har jag hunnit flytta flera gånger och jag har börjat ha fester. Men aldrig så det stör. Jag bor kvar i samma stad och alla gator bär på minnen. En dag går jag förbi Frälsningsarméns skyltfönster. Varje månad skyltar de om efter olika teman. Denna månads tema är rött. Jag tänker på mammas ögon. I ena hörnet av fönstret ser jag tallrikarna. De är identiska. Otympliga i glas, med konturerna av vindruvor på baksidan. Säkerligen repiga. Jag går in och frågar vad de kostar. Expediten säger ett pris men berättar också att jag inte kan hämta dem förrän nästa omskyltning. Det går bra, svarar jag. Expediten ber mig skriva ner mitt namn, så de kan reservera tallrikarna, och skjuter över en lapp åt mig. ”Eline”, skriver jag, och längst ner i ena hörnet med så små bokstäver jag bara kan, ”was here”.

AMANDA VILSKA LINDGREN
info@opulens.se

The post Novell: “När mamma sover” av Amanda Vilska Lindgren first appeared on Opulens.

Novell: “Människobluesen” av Carl Nikula

Carl Nikula — Sat, 09 Jul 2022 07:00:53 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Människobluesen”, av Carl Nikula, som vann ett delat fjärdepris.

Människobluesen – Carl Nikula

Jo.

Jag snarkar för mycket, du får ett psykologiskt sammanbrott varje natt. Då nyper du mig i ryggen. Det gör ont. En gång kastade du en liten väckarklocka i huvudet på mig. Det gjorde också ont. Så, allt verkar gå jämt ut i slutändan ändå. Båda får ont i huvudet. Jag försöker dagligen göra klart för mig själv om vad den här existensen egentligen innebär. På Dansbanevägen mår folk lite sisådär. En gång landade en helikopter på ett tak inte så långt härifrån. Några virade ner sig genom ett takfönster och snodde en jävla massa pengar. Intressant grej. Det är nog därför vi har tunna plånböcker i Västberga.

Vi dricker morgonkaffe, och jag ifrågasätter mina livsval och hjärnans kopplingar, som inte alltid är till min fördel. Men, det kan vara något existentiellt också, jag vet aldrig. Solen skiner. Vilken jävla sommar. Jag spelar gitarr vid tunnelbanestationen i Gamla Stan. Några 20-lappar och bra tyngd i fickan av mynt, en succé. En tjej ger mig ett äpple, Men jag är inte hungrig, så jag tackar artigt nej. Nu när min musikaliska karriär har tagit fart, så vill jag inte längre ha nån frukt. Jag vill dricka öl och käka indisk mat. Men, jag har mått lite konstigt i kroppen hela eftermiddagen, så jag slinker ner i tunnelbanan istället.

Någon säger: ”Ser du?”

Jag svarar: ”Nej.”

Någon fortsätter: ”Titta närmare.”

Jag trycker näsan mot tunnelbanetågets fönster. Så jävla koncentrerad. Jag ska lösa det här jävla människopusslet. Jag ska aldrig mer blinka, jag ska glo noggrannare, som en tung buddistmunk, en munk som har suttit ner i tystnad halva sitt liv och undersökt. Tillslut tänt eld på sig själv, i protest mot något. En kropp blir till aska. Det var det. En inkarnation glöms bort. Knappt märkbart. En barbecueaktivist borde kunna starta revolution. Som min vän, som har ”bacon” tatuerat på sin skinka, jag visste fan inte att han var munk. Jag borde söka fler jobb. Jag borde bli glad. Glida runt i grön energi, göra det man ska. Inte tänka så jävla mycket, det hjälper ingen. Det har aldrig hjälpt någon. Ändå sysslar jag med det hela dagarna och halva nätterna, sen pratar jag om att jag har tänkt.

Någon frågar:

”Ser du mellanrummet?”

Vi åker förbi Telefonplan.

Jag svarar:

”Kanske, vi står ju en bit ifrån varandra, i Sverige, när vi väntar på saker.”

I sätet bakom mig sitter Iggy Pop, han sjunger om en passagerare.

Jag gör slut med dig på Dansbanevägen. Du får flytta till ett kollektiv i Norsborg. Jag ser när ditt hjärta går sönder. Du rycker till i nån sekund. Som att din bröstkorg knäcker sig själv. Så obehagligt. Då mår jag illa. Men, jag hade gått i en inbillning alldeles för länge. En fantasi om frihet. Som om frihet hade något med vår relation att göra. Sinnet är som det är. Grottmeditation i Indien känns nog likadant som i en lägenhet på första våningen i Hägersten. Jag var inte redo för det steget. Inte redo för att göra mig själv till grottmunk i en lägenhet. Du försvann ut ur dörren. Hämtade dina grejer någon dag senare. Först drack jag ångestfolköl hemma. Sen drack jag ångeststarköl på Svanen. Jag är inte gjord för att sitta i nån grottlägenhet och hålla på att krångla. Jag är redan krånglig som jag är. Så som folk som dricker folköl är. Lite halvdan disciplin, lite halvdant omedveten om sig själv och tillvaron. Fast, man lär sig halvdana saker om sig själv hela tiden ändå. Jag hade inte behövt bryta upp. Synd att det gick ut över dig. Jag småpratar med mig själv. Jag vill skrika. Tillslut gråter jag.

Någon slår mig i bakhuvudet med sin handflata och säger irriterat:
”Sitt inte där och sov! Var närvarande nu, det finns anledningar till att du är här just nu.”

Jag vaknar till med ett ryck, det tar några minuter innan jag förstår vem jag är och var jag befinner mig. Alla i tunnelbanevagnen tittar på mig. Jag har nog snarkat. Vissa ser nypsugna ut. Jag vill stirra ner i min telefon. Jag hittar den inte. Jag behöver inte låtsas som att det regnar, för det låter som att regn slår mot rutan. Vi kanske är ovan jord. Det är mörkt utanför, jag ser inget.

Någon frågar:

”Kan du omfamna hela den mänskliga upplevelsen?”

I sätet bakom mig sitter Catherine Feeny. Hon sjunger mjukt om någon som får feber. Någon som är blå.

I Midsommarkransen, vid Svandammsparken, ligger en biograf. Tellus kulturbiograf. Du berättar om någon som heter Chimo. Han anordnar en vänkväll där, första lördagen varje månad. Man måste anmäla sig på en gästlista. Det är ett slutet sällskap, för alla. Där finns mat och folköl. I salongen får man sitta, lyssna och titta på bra eller dåliga framträdanden. Poesi, musik och film. Men alla jublar alltid, alla dansar. Alla är vänner, på Chimos Vänkväll. Jag känner knappt dig, vi har bara pratat litegrann. Sen bjuder du in mig. Jag kommer. Sen bjuder du in mig till den officiella efterfesten på svartklubb. Du säger att man måste ha med sig kontanter. Jag svarar att jag kanske kommer. Jag går till en bankomat, jag tar ut några hundralappar. Jag tvekar. Sen går jag till Melodybox. En gång en konsum-butik i ett villaområde. Nu ett café och ibland en svartklubb. Jag är på Mejselvägen, i Hökmossen, och folk stökar. Jag stökar inombords, sen öppnar jag dörren. Du ser mig. Du blir förvånad över att jag dök upp, men du ler i två sekund. Vi köper ölbiljetter. Vi byter biljetterna mot öl. Jag tänker att allt är jävligt bra. Vi lyssnar på nåt band. Jag är full och varm, en poet välter ner mig utanför när jag tar luft. Vi ligger i en hög. Jag träffar en tjej från Laholm. Vi skrattar varmt om att Laholm finns. Hon frågar vad jag gör här. Jag vet inte. Hon vet inte heller. Du kommer ut och hämtar mig. Vi spelar rundpingis. Vi förlorar. Jag frågar om vi ska gå. Vi går. Så jävla ljummen sommarnatt i förort. Sånt jävla morgonfågelkvitter, i våra hjärnor. Jag gillar det, du gillar det inte, du säger att fåglarna väcker dig på morgonen. Plötsligt stannar du. Vi står utanför dig. Jag har aldrig varit här förut. Vi hånglar. Sen går vi in till dig. Inatt får jag bo hos dig. Jag får bo hos dig flera nätter. Vi åker till Warszawa, vi åker till Småland. Vi åker till Nynäshamn, vi åker båt i skärgården. Vi bor vid Telefonplan. Du vill skaffa barn. Sen bor vi inte längre ihop. Du gråter. Jag är velig. Synd att det gick ut över dig. Sen vill jag skrika. Tillslut gråter jag.

Tunnelbanan gnisslar. Den saktar in. Den stannar till vid en perrong. Dovt ljus. Jag vet inte vilken station det här är. Dörrarna öppnas, ansikten stiger på, men jag ser inte vilka. Dörrarna stängs. Ingen ropar något om att dörrarna stängs. Det verkar finnas ett säte för varje ny människa som stiger på. Den här vagnen känns jävligt lång. Det känns som att jag känner alla som sitter i den.

Någon säger:

”Så, du, som är så jävla blå, tillslut. Blå på Huddinge sjukhus, blå på S:t Görans sjukhus. Sen glad igen. Sen blir du utskriven. Sen får du gå hem. Vad gör du med din möjlighet? Möjligheten du har fått, att få manövrera i en människokropp. Att få känna precis allt som finns att känna. Vet du hur många reinkarnationer det tar att få göra det?”

I sätet bakom mig sitter Lou Reed. Han sjunger om en perfekt dag.

Jag sitter på den psykiatriska akutmottagningen för jag vet inte om jag vill existera i min nuvarande fysiska form, och jag vet inte hur jag ska bli kvitt mina psykiska föreställningar. Man sitter i väntrummet länge. Med tanke på hur länge man får vänta, så borde det finnas vettiga stolar att vänta i. Eller fler läkare, för oss som är otåliga. Nu ska jag vandra upp och ner längs korridorerna på avdelningen. Sen ska jag beställa vegetarisk mat till lunch och middag, den är inte jättegod men heller inte äcklig. Man kan titta på TV4. Så jävla lättsamt. Jag är övertygad om att alla inlagda får TV4-utlöst psykos. Smetiga tv-program. Jag ska aldrig se på TV-4 igen. En man berättar för mig att han är Jesus. Jag tror att det brinner i hans huvud, för ögonen ser ut att koka. Han lägger sin hand på mitt huvud. Han ska frälsa mig. Han säger att jag är en god människa. Jag känner mig sällan som det. Jag tror att människor som är rejält ur funktion, står med ett ben utanför vårt Matrix och med ett ben i. Därför brukar jag lyssna extra noga, efter ledtrådar.

Jag får äta några mediciner. Min mage blir dålig. Det kryper i mina ben när jag ska sova. Efter några dagar ljuger jag om att jag mår bra. För jag är trött på att gå, och trött på att vänta. Jag blir utskriven och tar bussen hem. Det är vinter och isigt. Jag öppnar dörren till min lägenhet. Alla flaskor och burkar står kvar på mitt vardagsrumsbord. 2 000 bananflugor bor i min diskho. Mögel gror bland mina matrester på tallrikarna. En gång var det pasta. Nu vet jag inte längre. Det luktar illa. Gamla räkningar ligger i min hall. Jag vill inte inte öppna dem, men jag öppnar fönstret. Jag måste vädra. Man ångrar sig. Man borde stannat hemma. Man borde sovit. Man borde städat. Man borde gått till jobbet. Några veckor senare får man en dyr räkning. Några veckor senare blir man stressad över ekonomin. Sen kan man kan le litegrann, åt hur meningslöst det kan bli.

En liten bit av personen jag tror att jag är, trillar ner i mitt knä. Jag tittar på den. En ny bit trillar ner på sätet bredvid, jag blir jävligt rädd. Jag lägger huvudet i mina händer, gråter, jag förstår inte vad som händer, eller vem jag är. Eller så börjar jag att se någonting, som jag inte sett förut. Tunnelbanan gnisslar vidare. Händerna börjar gå isär.

Någon säger:
”Det är okej, du är här, nu.”

Jag frågar:
”Vem är det som är här?”

Någon ler och säger:

”Andas nu, allt är precis som det ska, har alltid varit, bara åk med.”

I sätet bakom mig sitter Nina Simone, hon knäpper med sina fingrar. Hon önskar att hon visste hur det skulle kännas att få vara fri.

Jag är inneboende hos någon med katt. Katten är hennes allt, den får vara i skafferiet om den vill. Jag får tvångstankar om att katten ska dö, när jag är själv med den. Min hyresvärd skulle nog misshandla mig, om hon trodde att kattjäveln dog på grund av mig. Den skulle kunna hoppa ut genom fönstret när ingen ser. Kattens humör är svajigt, hyresvärdens humör också. Jag går hem till dig, du har en studentlägenhet i Kviberg. Göteborg är nytt för oss. Vi har nyligen hittat en vänskap. Jag är så himla ung, du också, fast inte. Jag berättar att jag var punkare när jag var yngre. Du frågar hur det var. Du visar ett klipp på youtube med Bill Hicks. En komiker. Från ett behagligt 90-tal. Bill Hicks pratar om att allt är en långsam vibration, att vi alla är ett och samma medvetande som upplever sig själv subjektivt. Att döden inte finns på riktigt och att livet är en dröm.

En gammal granne till mig, med långt vitt skägg, som har flummat oavbrutet sen 70-talet, sätter sig ner bredvid mig. Vi tittar på varandra. Han öppnar sin käft. I den finns en tv-skärm. Jag ser någon på skärmen. Han ser ut som den jag trodde att jag var. Jag ser alla dåliga beslut han har tagit, jag ser alla hans bra val. Jag ser sorgen han har orsakat, jag ser hans lidande, jag ser hans frihet. Jag vill titta bort, men vart jag än tittar, så sitter min granne framför mig med tv-skärmen i käften. Jag kommer inte undan. Jag tittar vidare. Jag ser kärleken han har gett, jag ser kärleken han har fått. Jag ser hans skuld, jag ser hans skam. Jag ser hur han släpper taget, jag ser hur han fäster sig. Allt känns som en dans.

Det här är första gången jag har träffat min granne när han är nykter. Senast stod han med byxorna nere och pinkade fritt på löpbanan vid Telefonplan. Nu är hans blick klar, det lyser om honom. Han sväljer tv-skärmen. Han sträcker sig efter något i innerfickan på sin rock. Han tar fram en röd spritpenna och ett formulär. Han ler brett och säger: ”Jag ser att du har druckit många öl i ditt liv, för att försöka hantera din rädsla för att bli sårad, för att bli lämnad, ett försök att komma undan den obehagliga känslan som det väcker. Det tycker jag är värt ett poäng, för ett ärligt försök. Jag ser också att du har skrivit alla möjliga saker till människor när du har varit full. Så det blir ett minus. Han börjar fylla i sitt formulär. Du har varit dålig på att källsortera, minus. Du har spelat gitarr för människor, det blir plus. Konst är till för att delas. Jag ser att du ofta har varit deprimerad, du har ätit skräpmat, du har undvikit inbokade möten, du har generellt sovit för lite, och misskött din munhygien. Inbillat dig att du ska meditera i någon grotta, fast att du egentligen bara ville fly från dina åtaganden. Det blir några minus. Du har pissat på allmänna platser, sparkat av sidobackspeglar på bilar när du var arg. Du har kollat på porr. Jag vet inte om det är plus eller minus. Du har krossat några hjärtan, och fått ditt hjärta krossat några gånger. Du har varit desperat, och du har varit distanserad. Jag ser att du har yogat och mediterat, försökt att läsa Bhagavad Gita, men du fattade ingenting. Plus för försök till spirituellt inre arbete. Du har varit dålig med din egen gränssättning, ibland dålig med andras. Du har pratat sönder någon. Ibland har du inte sagt sånt som du borde. Ibland har du nästan börjat gråta, utan att du har förstått varför. Det finns fortfarande grejer kvar i din skugga, som du inte har upptäckt.

Han slutar skriva och tittar mig i ögonen, hans blick är mjuk, varm och kärleksfull. Han ler brett. Han säger:

”Var inte orolig, vi går alla igenom en slags översikt. Nästa gång är det kanske du, som sitter här och berättar för mig, om mig. Allt som jag pratar om är sånt som ingår i upplevelsen, för alla. Egentligen är inget så allvarligt.”

Vi sitter där, i vad som känns som en hel livstid. Tillslut knycklar han ihop pappret och äter upp det. Med sin stora röda spritpenna skriver han ”4,5 av 10 poäng”, över hela min panna. Jag ser i hans blick, att han tänker att jag nog får börja om. Jag frågar honom om vad resultatet blev, han svarar att det inte är viktigt för mig att veta.

Någon ropar:

”Vi närmar oss slutstation.”

Hot 8 Brass Band, från New Orleans, ställer sig upp i vagnen. Tar ton med sina, vad som låter som, 300 blåsinstrument. Jag kan låten, alla kan den.

Alla sjunger:

”Love, Love Will Tear Us Apart Again”.

Så jävla hård, stökig och funkig version. Trummorna gör oss vilda. Alla blir glada, alla ler. Nu är vi en dansande second line, i mittgången. Någon tänder eld på tunnelbanesäten, någon krossar rutor. Vi skålar med allt som finns i världen. Vi kramas. Tåget ökar sin hastighet. Tåget vibrerar kraftigare, muttrar och bultar lossnar och flyger. Tåget börjar gå isär, ingen är rädd.

Nina Simone kommer gåendes emot mig, hon säger:
”Soon, you don’t need to believe that you are the center of the world anymore, and, remember, it was all just a dream anyway.”

Hon klappar mig ömt på kinden, gråter och ler.

Sen sjunger hon:

”Any day now, we shall be released”, och slår mig stenhårt i huvudet med ett baseballträ.

CARL NIKULA
info@opulens.se

The post Novell: “Människobluesen” av Carl Nikula first appeared on Opulens.

Novell: “Grejen med framtiden är att den inte syns” av Helena Lindegren

Helena Lindegren — Sat, 02 Jul 2022 07:00:59 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Grejen med framtiden är att den inte syns”, av Helena Lindegren, som vann ett delat fjärdepris.

Grejen med framtiden är att den inte syns – Helena Lindegren

Varför vi ska få baka vet jag inte. Det är inte alls likt honom. Han är över 60 men har fler år kvar till pensionen än vad vi har i mellanstadiet. Efter två tredjedelars liv i klassrumsmiljö delar hans kropp ut stenciler och håller glosförhör på samma sätt som ett djur följer sina instinkter. Han bär väst, har inget hår på huvudet och noll dagars sjukfrånvaro. Det sägs att han var borta flera veckor en gång i mitten av sjuttiotalet, men ingen vet om det är sant.

Idag är han uppsluppen på ett sätt som annars bara förekommer på skolavslutningarna och det låter som att han nynnar när han låser upp klassrummet.

Redan i morse på bussen jämförde vi burkarna som vi blivit ombedda att ta med oss hemifrån. Det kan ha varit mitt initiativ eftersom mamma kom hem från Viola Nyström förra veckan med tre spektakulära skapelser. De runda locken består av läckert veckade solstrålar som sprids utifrån en mittcirkel med ordet Tupperware skrivet längs med kanten, följt av en liten boll med bokstaven R i. Jag fick ta med den ljusgula i mellanstorlek, och kanske fnös jag lite när Linda och Hanna tog fram sina gamla kakburkar i plåt från ryggsäckarna.

Jag har ställt Tupperwareburken på bänkens högra hörn. Där syns den väl. På katedern står en stor skål i rostfritt stål som jag känner igen från bespisningen, och man får räcka upp handen om man vill måtta ingredienser ner i den.

Sara H är ivrigast och får hälla i sexton deciliter havregryn, sedan tar Lilljohan sockret och nu är det Tobias Sandström som står och delar smörklossen med en bordskniv. Att sockarna och de nedre delarna av Tobias täckbyxor är genomblöta märker inte magistern. Förra veckan kom det till hans kännedom att några i klassen hade gått ut på isen.

– Den är inte att lita på så här nära forsen! skrek han med uppspärrade ögon och en vit spottklump i mungipan.
Nu har vi hittat ett bättre ställe. Det ligger utom synhåll från lärarrummet och idag på lunchrasten kom Tobias Sandström flera meter ut innan det brakade. Han är bäst på både 60 meter och längdhopp och lyckades knixa tillbaka kroppen till stabil is innan vattnet hann högre än till vaderna.

Ingen av oss vet att det är magistern själv som ska drunkna. Om sju år. Storjohan kommer att hitta honom. Från skotern ska han först tro att det är ett djur som ligger fastfruset mot dubbelstenen vid forsens början. Magisterns ansikte kommer vara utspänt och blåsvart och Johan ska kräkas i snön efteråt.

Pratet med låga röster ska hålla i sig länge. Han har inte lämnat något brev som de brukar. Men vad skulle han på älven att göra?

När alla ingredienserna hällts i, inklusive ljummet kaffe från lärarrummets gula plasttermos, knådar magistern ihop degen med sina små fingrar. Det ser bökigt ut längst bakifrån klassrummet där jag sitter, men han nynnar verkligen nu. Jag kan inte urskilja melodin. Kanske hade hans fröken rätt när hon sa att han var tondöv. Han har berättat den historien flera gånger, och musiklektionerna hålls alltid av Kerstin som har fyrorna.

Alla får hämta en pappershandduk, blöta den under vattenkranen och torka av sin bänkskiva. Vi är tretton elever i klassen och jag litar på att han har beräknat degmängden korrekt, men jag hinner ändå bli rastlös innan han kommer fram till mig. Jag tittar ut och ena sidan av vår snökoja verkar ha rasat lite, men det är svårt att se ordentligt i eftermiddagsmörkret. Svarta asfaltfläckar har smält fram på skolgården, och det tidsinställda lyset vid hockeyplanen tänds precis.

Magistern lägger degklumpen på mitt bänklock och det låter som när en klibbig tunga lossas från gommen.

– Ät inte av den nu, säger han. Ni vill ju kunna bjuda hemma.

Han visar hur vi ska rulla bollarna som om vi inte redan gjort det tusen gånger. När han böjer sig ner för att hjälpa Sara H blir det så att jag stoppar en bit i munnen.

Helvete vad gott.

Det var fläskkarré till lunch vilket jag älskar men både Linda och Hanna gjorde äckelminer så jag lämnade de gyllenglansiga bitarna på tallriken och försökte bortse från godlukten. Tomheten klöste magens insida när jag slängde karrébitarna tillsammans med all sås och potatis utan att se Virpi i ögonen. Hon är mattanten som har i uppgift att stå vid grishinken och ge oss skuldkänslor.

Sara H har lika stora problem med chokladbollsrullningen som med allt annat i livet och eftersom magistern fortsätter ha ryggen mot mig är det omöjligt att ignorera suget.

Det fyller hela mig.

Runt mig sitter samtliga klasskompisar och gör som de är tillsagda. Och nu har Sara H börjat flänna så magistern får rulla alla hennes.

Jag ska inte.

Eller.

Bara en liten klump till.

Det måste vara samma porslinsfat som apelsinklyftorna brukar ligga på när det är blodpudding. Det har stått gömt bakom katedern och han verkar tycka att det är en kul överraskning att ta fram det. Han häller på ett tjockt lager pärlsocker.

– Lägg bollarna i burken och kom fram i tur och ordning!

Som vanligt får Sara H gå först, sedan resten av främre raden.

Magistern återupptar nynnandet. Melodin är verkligen tveksam.

Jag tittar på ljuskäglan ovanför den glansiga hockeyplanen. Nu syns snökojan inte alls. Marcus och Lilljohan reser sig upp till vänster om mig med fula plåtburkar i händerna. Lilljohans är likadan som den mormor brukar ha rullrånen i.

Magisterns blick på mitt tomma bänklock.

– Men Helena!

En fettfläck blänker på den gröna ytan. Den liknar Finland litegrann.

Tolv råttfärgade barn stirrar på mig.

Inte börja flänna nu.

Jag ser framför mig hur jag spyr upp chokladbollsdegen och gör små bollar som jag sedan rullar på pärlsockerfatet.

Men degen stannar i magen och i stället för tårarna skriker jag:

– Va glo ni på jävla särbarn?

Tupperwareburken lyser grumligt gul i synfältets högra hörn när jag låter blicken fastna strax ovanför magisterns flint.

Han påminner om en hare där han sitter, förstenad i flera sekunder. Sedan låter han pärlsockerritualen fortsätta som om inget hade hänt. Men han har slutat nynna, och jag minns inte att jag någonsin hörde honom göra det igen.

HELENA LINDEGREN
info@opulens.se

The post Novell: “Grejen med framtiden är att den inte syns” av Helena Lindegren first appeared on Opulens.

Novell: “Synlig” av Sinnika Sjunnesson

Sinnika Sjunnesson — Sat, 25 Jun 2022 07:00:46 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Synlig”, av Sinnika Sjunnesson, som vann ett delat fjärdepris.

Synlig – Sinnika Sjunnesson

Det händer ibland när hon ser sin blick i spegeln att det finns någon därinne, som ropar, som försöker nå henne. Vanligtvis så vänder hon bort blicken eller så stirrar hon tillbaka som för att mota undan det, samvetet, själen, vad det nu kan kallas. Oftast lämnar hon bara rummet, vill inte se eller känna efter, släcker lyset på toaletten, stänger dörren, stannar utanför, andas, går sen vidare. Hon andas ofta korta andetag, kommer inte längre än till bröstkorgen, sen tar det stop, som att kroppen inte fungerar fullt ut nedanför.

Hon tycker inte om att möta sin spegelbild, än mindre se sina påträngande ögon, intensiva, dömande, ibland hånfulla, oftast trötta, menlösa, ibland bedjande. Hon tycker hon blivit gammal, ful, hon ser varje rynka i ansiktet och speciellt fåran, den ser ibland ut som ett rött pulserande sår som går från pannan, bredvid näsan, ner över munnen, passerar läpparna innan det stannar upp, nästan som för att dela hennes ansikte i två delar. Ibland tänker hon att det är livet som piskat hennes ansikte och att det är därför hon fått fåran, som en påminnelse om allt som gjort henne ont, allt hon är, sårad, vingklippt.

Hon minns inte senast hon log, hon låtsasler ibland för att blidka, när gåvorna kommer, då hon ska vara tacksam, ett armband, en blomma, nåt som ska firas; men inuti, där finns bara tomhet, tystnad. Ingen gåva värmer längre fastän det i början kändes overkligt, uppvaktningen, allt det överdådiga, presenterna påminner henne, hånar henne, hennes enfald. Hon vet vad som händer om hon inte är tacksam, tacksam är viktigt, hon är ju ingenting, men får ändå allt.

Det nervösa kommer över henne när hon stängt toalettdörren, smygande, utan förvarning, hon märker sällan att hon nervöst gnider på höger tumme med de andra fingrarna på samma hand, fram och tillbaka, alltid höger hand, som ett försök att lugna. Ibland kan toaletten bli fristad, en lugn vrå, men då tänder hon aldrig ljuset i taket, undviker spegeln, sitter i mörkret; ögonen skulle skratta åt henne, all feghet, rädsla hon byggt upp genom åren. Då sitter hon på golvet, mot väggen, väntar att det ska gå över, gnider tummen tills det svider i skinnet, alldeles rött. Ibland tar den andra handen ett hårt grepp om höger näve, det skrapande ljudet tystnar. Nu är hon ensam hemma så ingen flykt är nödvändig, hon behöver inte gömma sig; står bara kvar, andas, långsamt, så lugnt hon bara kan, magen stilla även om den alltid värker.

Hon går in i köket, ser sig om, försöker minnas vad det var hon skulle göra, ser på klockan, dagen ligger framför henne, både otydlig och tydlig på samma gång. Bänken, allt bortplockat, ser fint ut, inget på golvet, dammet brukar aldrig hinna forma gråa obestämda bollar i hörnen innan de försvinner in i dammsugarröret. Dammsugaren som varje dag skänker ett monotont ljud som stänger ute rösterna eller rösten, hans. Hon känner att minnet sviker henne allt oftare, fastän hon tycker att hon gör rätt så blir det ändå fel. Hon har svårt att minnas dem, reglerna, det kommer nya hela tiden, sen ändras de utan att hon får reda på det, hon skulle förstått, ändå, det låter rimligt när det påtalas. Det blir osäkert att veta vad som är rätt ord, ibland kan en blick stjälpa, eller ett leende, en tår ibland, hon saknar en famn som håller om henne, allt kommer att ordna sig, hon behöver de orden, någon som frågar, hur hon mår, men numera finns det ingen famn att söka, han hade den i början, sen lämnade hon alla, för att skydda dem från det onda, från att piskas som hon.

Hon minns nu att hon ska sätta på potatisen, hon skalar dem först, lägger skalen i återvinningen, städar upp något som hamnat på sidan av skräpkorgen, inte hennes, men det spelar ingen roll, ytorna ska vara rena, fläckfria. Hon får syn på barnen utanför, på gården mitt emot, när hon torkar bänken från vattenstänken av skalandet. De leker i snön, skrattar och hon kan se sina egna barn, hon saknar dem, vet inte hur de ser ut längre, som vuxna, bara sett på bild ibland. Hon vet att det inte är sant att hon ville skydda dem från honom, hon vill skydda dem från henne, från att se att hon inte längre lever, att allt som var hon, borta, som en sjukdom som inte går att bota. Hon vill hellre att de minns henne som hon var, innan. Hon kommer knappt ihåg själv, åren har passerat och vem som är hon, det vet hon inte längre.

Barnen ute i snöhögen, skrattar, ser upp och vinkar mot henne, deras leende ansikten lyser, fria, skamlösa; hon släpper disktrasan, vinkar tillbaka, lojt, ler lite innan sorgen kommer och bröstet smärtar. Hon stannar upp, fryser fast, med händerna lutandes mot bänken, hennes tankar svävar fritt och hon ser sig själv stå där, med all längtan som inte får finnas eller ta plats. En snöboll mot fönstret väcker henne och hon ser att barnen springer och gömmer sig bakom en snödriva, mössornas runda färgglada tofsar syns fastän de hukar sig. Hon blir inte arg utan ler åt det tappra försöket, men hon måste se till att torka av fönstret innan han kommer hem, vill inte att de nya grannarna ska få anledning till besök, han kommer tvinga henne att gå dit, stå bredvid, skämmas, som att det var hennes fel.

Det fanns två barn, en gång i hennes liv, de vill fortfarande, men hon kan inte, hon orkar inte, det blir bråk, är orättvist mot honom, han har inga. Barnen har sen många år tillbaka flyttat från staden hon bor i, studerar, lever sina liv, har nya vänner. Ibland ringer de, men hon har slutat svara, klarar inte av att höra deras röster, omtanken för henne, den hon inte är värd. Hon känner att hon svek dem, lämnade dem, slutade försvara och stå på deras sida, och så kom skulden, först smygande och sen kraftig, ett slukhål. Hon finns kvar där, aldrig kommit upp. Hon beslöt åt dem, att hon inte var bra, för dem, hon kände deras besvikelse, sorg, förtvivlan och då gick hon, lämnade dem, så de skulle slippa, eller nej, för att hon skulle slippa se deras besvikelse, över henne, hon lämnade först.

Han frågar aldrig efter dem, och hon säger inget om sin längtan, hon saknar dem enormt. Ibland kommer det till henne, vid tidig morgon då hon har svårt att sova, när tanken är naken, oskyddad av rutiner och måsten, hon dämpar sitt skrik under kudden, för allt hon missat, missar. Natten är värst, på dagens finns det inget som påminner henne om dem, i rummen, i huset, allt ligger nedpackat i kartonger, inga hon vågar öppna, det skulle göra att hon brister, går itu. Allt annat har han sålt, gett bort, det finns inga leksaker eller små skor kvar.

Hon tar en trasa och går ut i garaget och hämtar en stege. Hon försöker memorera hur stegen står lutad mot väggen, till slut tar hon ett kort med mobilen, då kan hon ställa tillbaka den exakt på samma ställe. Han har ritat konturer på väggen, allt har en egen plats, ändå gör hon ofta fel, hon ser ingen skillnad. Hon torkar noggrant fönstret, tagit med lite varmt vatten då en kall ruta är svårare att rengöra än en sommarvarm. Hon blir överraskad när barnen plötsligt står där bredvid henne, ber om ursäkt som barn gör, utan egentlig skuld, fnissiga och glada. De ser mer på varandra, med pliriga ögon, än på henne. Hon ser ner på dem från stegen, ler förstående, nickar kort, säger inget, känner sig iakttagen, vänder sig om, ser en kvinna stå i fönstret i huset vars gård barnen lekt på. Kvinnan iakttar dem noggrant, ser bestämd ut, antagligen beordrat barnen dit, klagat på dem. Kvinnan höjer sin hand och vinkar lätt, lägger huvudet på sned, som för att själv be om ursäkt, och hon svarar kvinnan med samma nick som till barnen, tar stegen under armen och går tillbaka till garaget. Hon hänger tillbaka den på kroken på väggen, ser till att den hänger rakt, följer den målade linjen, sen tar hon upp kortet på telefonen, jämför, det känns lika, men hon kan inte vara säker, att han inget kommer att märka.

Potatisen kokar på spisen, hon har tagit fram en kycklinggryta från gårdagen, den ska värmas, sallad ska skäras. Hon dukar bordet utan att veta om hon kommer att äta ensam eller i sällskap. Hon sträcker på underläggen, fläcklösa, nytvättade, placerar ut tallrikar, bestick och glas. Oftast förbereder hon utan att han kommer hem. Ibland ringer han, men sällan för att berätta vad han gör, mer se var hon är, alltid hemma. Hon byter om, tar på sig kläder han tycker om, målar sig lite, aldrig för mycket, försöker täcka för linjerna i ansiktet, ger sig själv en kort blick, den säger inget idag, är snäll, släcker lyset och går tillbaka till köket, väntar. Hon vill äta när han kommer, hon är hungrig, men dröjer ändå. Hon ser på klockan, funderar om hon ska ringa och fråga, så minns hon, ingen bra idé, så hon fortsätter vänta.

När det knackar på ytterdörrens glasruta, lyssnar hon först, tittar ut genom fönstret i köket och ser kvinnan hon nyss log mot, kvinnan med barnen, står där utanför, tittar upp mot ytterdörren, avvaktande, vet att hon finns där inne. Kvinnan står nedanför bron, som för att visa respekt, ge mellanrum. Hon överväger att gömma sig, det blir svårt, hon sågs ju gå tillbaka in i huset. Hon går ut i hallen, öppnar dörren, står kvar i dörrspringan, öppnar inte dörren helt, ser sig om, hinner tänka på mannen, ser ut över parkeringen, ingen bil i sikte. Kvinnan står där framför henne, väntar, följer henne med blicken, också ut på parkeringen och tillbaka. Hon måste få kvinnan att skynda sig hem, hon ler frågande. Kvinnan presenterar sig, nyinflyttad, stressad över allt som ska fixas, har inte fått alla saker ännu, pratar utan att hämta luft. Kvinnan frågar om möjligheten att låna lite verktyg, en hammare, kanske stegen kvinnan sett att hon använt när hon tvättat fönstret, ber om ursäkt för sina barn som inte förstår att snö lämnar spår på glas, Kvinnan skrattar och skakar på huvudet, åt barn, som inte kan, eller förstår, men nu vet, det ska inte hända igen. Hon känner att kvinnan är fri, verkar glad, vågar ringa på, frågar inte om lov. Hon ser sig själv stå där nedanför, för länge sen, när hon själv precis flyttat till detta hus, med mannen, fortfarande som en egen person, förväntansfull, minns inte om hon var lycklig.

Hon svarar att det går bra, tänker att det inte alls är en bra idé, men det är normalt att låna av sina grannar, det är normalt att låna ut saker, hon intalar sig att det ska gå bra, hon smakar på ordet normal, som en viskning inombords. Hon glömmer bort att presentera sig, så till slut frågar kvinnan efter hennes namn, och hon svarar, ler svagt, kvinnan säger sitt. De går ut i garaget, där allt har sin plats, och kvinnan uttrycker beundran över ordningen, pratar om allt och inget; hon försöker koncentrera sig, minnas vad de plockar med sig, men hon kommer glömma, väcker oron i magen. Hon hjälper till att bära sakerna in i grannens hus, kvinnan går före, står med dörren öppen och hon ombeds kliva in i huset. Där står flyttkartonger överallt, leksaker på golvet, i köket framme på bänken, mat, kastruller, tallrikar på bordet. Hon känner att hemmet lever, i jämförelse med deras, hon känner igen sig, det är bekant, luktar familj, ett hem hon själv haft, innan honom, innan hon lämnat barnens far, ett annat liv, det sköljs över henne, bilderna, barnen, en annan man, snäll, slarvig, men snäll. Magen börjar röra på sig, oron, minnena, en varning, gå inte dit, gå hem, göm dig, låt inte minnena ta plats.

Kvinnan räcker henne en kopp med svart kaffe, ber henne slå sig ner på kökssoffan som står mitt på golvet, ännu inte fått sin plats. Hon slår sig ner, känns oartigt att säga nej, van att vara följsam. Ser ut genom fönstret mot sitt eget hus, tomt på uppfarten, ingen man, hon känner efter telefonen i byxfickan, glömd i all hast, kvar hemma. Hon är hungrig, kvinnan ser tröttheten i tystnaden, räcker över en tallrik med paj som tas emot, förvånad, överrumplad av omtanken. Magen gör mer ont, hon vet vad det betyder, hon måste hem, till potatisen, till telefonen. Hon sätter ner kaffekoppen och tallriken, ber om ursäkt, potatisen står på spisen, hon måste gå hem, hon förklarar tyst medan hon går. Hon vänder kvinnan ryggen, känner blicken som följer efter henne i ryggen och hon kan se kvinnan stå där, kvar med en rynka i pannan av förundran, öppen mun, på väg att säga något, men som stannar upp mitt i en mening. Hon springer över vägen som skiljer deras hus åt, skyndar in genom ytterdörren och låser den, varför vet hon inte.

Hon rusar in i köket, potatisen har blivit mosig av vattenångan och hon skyndar sig att skala nya och sätter på vatten igen. Hon gör potatismos av det överkokta, kasta känns onödigt, kostsamt, hon kan spara till sen. Hon ser ut genom fönstret igen, inga lekfulla barn, ingen i fönstret mitt emot, hon ångrar att hon inte stannade, möjligheten att andas in det normala, allt det vanliga, de motstridiga dofterna. Till slut tar hon fram en tallrik, fyller den med mat och äter, hon kan inte vänta längre, magen gör ont, ond värk vaknar bakom tinningen, det märker hon nu. Hon sätter sig vid köksbordet, ser i ögonvrån hunden som förr höll henne sällskap, bedjande ögon tiggandes vid hennes sida. Hon saknar honom, förlorade trösten, han som slickade hennes tårar.

Hon tuggar, räknar, lägger ner gaffeln för att pausa, övar på att äta långsamt, får tiden att gå. Hon tänker på kvinnan, barnen mitt emot, på sakerna som låg utspridda, kaoset. Hon inser att det går, är möjligt att leva så, hon gjorde det själv, innan mannen. Samtidigt som tanken stannar kvar, görs möjlig, så är det som att hon plötsligt får luft, hon tar luft, den passerar bröstet, hon känner magen fyllas, som en ballong, hon ler, det finns där ändå, tanken, möjligheten, nåt annat, nåt mer. Hon förstår att han inte kommer att komma hem på lunchen och hon fortsätter äta, långsamt, tar tag i varje tanke nu, tänk om hon, tänk om.

Hon ser sig omkring i köket, behöver ställa sig frågan, frågor. Hon måste sortera, få ordning på tankarna, letar fram ett papper, en penna, börjar kludda, jag behöver, jag vill ha, jag längtar efter, skriver hon, hon ser över på grannen, jag vill vara glad, jag vill känna att jag duger, jag vill känna mig trygg, känna tillit, få omtanke, jag längtar efter mina barn, mina vänner, min familj, få ge kärlek, få kärlek, frågan, hur jag mår, jag vill … Hittills har allt kommit så snabbt, enkelt, så direkt och när hon stannar upp, läser allt, så kommer tårarna, rinner ner för kinden, ner på pappret så att små blå stjärnor bildas i kanten av bläcket. Många år utan, tid som gått till spillo, hon känner sig ovanligt vaken, var det snöbollen som väckte henne, barnen, som påminde henne om sina, om glädjen, om det oförstörda, otänkta.

Hon äter därefter snabbt upp maten, sätter på vatten för att ta sig en kopp kaffe, diskar undan och ser att barnen är tillbaka ute på gården, hon ser hur kvinnan sätter upp gardiner i fönstret med hjälp av stegen, den hon lånat ut. Hon iakttar dem, tanken är stilla, hon ser sig själv i reflektionen av fönstret då det börjat skymma utomhus, bilden suddigt otydlig i konturen, hon ser det vackra utan detaljer, rynkorna, nåt snällare, nåt mer hjälpsamt. Det kommer som en viskning till henne, barnens röster, föräldrar, vänner, all oro, oförståelse och rädsla. Hon viker ner blicken, ser upp och nickar, förstående, jakande, hon vet, har alltid vetat men ändå väntat, på något, en förändring, räddaren, tiden, döden.

Lika snabbt som modet kom över henne, så fäster tvivlet hennes tankar, hur ska hon klara sig, hon lägger tanken åt sidan, den viker sig direkt, andningen blir genast snabbare, kortare. Hon plockar undan sin disk, lägger tillbaka det andra som är rent, oanvänt, öppnar skåpen, allt ska vara rakt, ha sin plats. Pappret med tankar, kastar hon först i soptunnan under disken, tar tillbaka det, river det i små, små bitar, sen blandar hon det med kaffesump innan hon slänger det igen, inga bevis får riskera hamna fel.

Hon återgår till rutinerna, det som håller henne på benen, minskar utrymmet att tvivla. Hon tar mattorna, rullar ihop dem och hänger dem över räcket på bron, dammsuger fastän det inte behövs, ljudet läker, torkar duschväggens glasruta, speglar hon undviker att se sig själv i, toaletterna, tvätten.

Snart dags att börja med middagen, då kommer han oftast hem, för att sen åka igen, hon somnar ensam, han på soffan, senare, hon hör hans snarkningar, känner sig trygg när han sover. Han klagar på henne, oftast vid middagen, antingen på att hon var bättre förr, trevligare, gladare, snyggare, yngre; nu tråkig, tyst, sur, ful, känslig, otacksam och aldrig nöjd. Ibland jämför han henne med tidigare kvinnor, antingen som bättre eller sämre, hon har slutat förstå, lyssna, inget hänger ihop längre, varken han eller hon.

Så knackar det igen på dörren, samma som tidigare, förstår att det är kvinnan, grannen, som är tillbaka. Hon låser upp dörren, öppnar, väntar. Kvinnan ler försiktigt, nåt skört lyser i ögonen, säger att hon nu lämnat tillbaka allt, tacksam för lånet. Kvinnans linjer är mjukare, avvaktande, hon ser något nervöst, nu är det kvinnan som spanar mot parkeringen och hon säger att hon lagt tillbaka allt i garaget, precis som det var. Hon får kolla sen, litar på att kvinnan säkert minns bättre än hon, glad att mannen inte hann hem. Kvinnan räcker över ett kuvert. Kvinnan säger, vill inte tränga sig på, kan ha missuppfattat, vill inget illa, släng i så fall lappen säger kvinnan, ler försiktigt, tackar för sig och går. Hon står kvar på bron med brevet i handen, går in, låser inte denna gång, sätter sig vid köksbordet. Kuvertet ligger där i hennes händer, hon väger det, känns ensamt och lätt, hon vill öppna, men osäker på innehållet, hon fantiserar, inflyttningsfest, tjejkväll, inget känns troligt. Hon fyller på med varmt kaffe i koppen, sätter sig ner, öppnar det långsamt, tar ut en liten lapp. Orden hon läser bränns, ögonen vattnas utan att hon styr det, tårar rinner nedför kinderna, saltet känns i mungipan, det svider i ett sår på läppen. Hon läser meddelandet, sen igen, flera gånger, som för att förstå, att kvinnan, ser henne, förstått på så kort stund, att det är så tydligt. Hon går till köksfönstret, ser över på kvinnans hus. Ser att kvinnan står där i fönstret, väntar på henne, höjer handen försiktigt. De står så länge, ser varandra, låter tystnaden berätta allt, sorgen i ögonen avslöja smärtan. Till slut nickar hon mot kvinnan, som nickar tillbaka, sen backar hon in i rummet, tills hon inte ser kvinnan längre, hon ler svagt, hoppfullt.

SINNIKA SJUNNESSON
info@opulens.se

The post Novell: “Synlig” av Sinnika Sjunnesson first appeared on Opulens.

Vinnarnovellen: Det krävs ett barn för att fostra en by

Felicia Bergström — Thu, 19 May 2022 11:26:49 +0000

(Foto: Hans Braxmeier / Pixabay.com)

NOVELL. Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter Melker Garay på Ekström & Garay förlag som ger ut Opulens. Årets tema var Norrland och vinnaren är Felicia Bergström som går tredje året på naturvetarprogrammet.

Nedan hennes vinnarnovell. Läs också nyheten om årets Garaypris.

Om man svänger av E 4:an och följer vägen genom skogen kommer man fram till byn. Det första man möts av är blomsteraffären där någons granne byggt upp en djungel mitt i kylan. Människor från större städer flockas dit, för ägaren har gröna fingrar. Eller kanske bara gröna växter. Det är smått och gulligt och pittoreskt.

Kevin passerar djungeln varje dag han går till skolan, vilket inte är så ofta längre. Han går i nian och har tagit moppekortet två gånger. Äger en epa som måste på service. Men det som kan göras på egen hand görs på egen hand – hans väns bror pluggar mekanik. Har alltid haft trimrör över till mopederna, och kan byta drivrem i utbyte mot en dosa ettan portion. Kevins föräldrar köper snus åt honom, har gjort det sedan fjortonårsdagen. Det är en billig motivation för honom att ta sig upp om dagarna.

De få dagar Kevin går till skolan korsar han vägen efter djungeln, svänger vänster och fortsätter upp mot mataffären. Där jobbar Sofies storasyster. Hon säljer snus till Kevins föräldrar, och viker undan blicken när hon ser dem räcka stocken till honom. Hon har också varit ung i byn en gång. Bett syskon smyga ut dosor i stora dunjackor. Det minsta hon kan göra är att inte titta. Hon har varit ung, men kan inte kallas det längre. Nu hälsar hon på alla hon möter i kassan var dag. Frågar Ulla när axeloperationen blir av. I april.

Mataffären är sliten. Det finns fläckar i golvet som alla under tjugo tror alltid funnits där. De går inte bort med såpa. Men fläckarna rengörs varje morgon. Butiken är älskad, den är ett centrum. Hur kan man låta bli att dyrka fläckarna som man vuxit upp på? Smutsen är en del av samhörigheten. Sofies storasyster är också en del av den. Nu, när hon inte längre är ung, är hon en del av den. Videosnuttarna som kommer ut på Facebook varje tisdag klockan sjutton
är det hon som filmar. Butikspersonalen tror på att om man syns, så existerar man. De överlever på grund av det. Varje gång man går genom de automatiska dörrarna möts man av värme. Välkomnas av nybakade bullar och leende ansikten. Här samlas byn – här existerar den. Hälsningar slängs till vem som än kliver in. Lokalen är välkomnande och rogivande.

Kevin går aldrig in i den.

Han stannar utanför med sina vänner. Femtonåringar som glömt hur det var att vara tolv och oskyldig. Han hade en grön cykel en gång. Mötte samma vänner på samma gata och cyklade genom byn – hela vägen från början till slut. Den är inte särskilt lång, men den var en hel värld för dem. Han minns inte när den slutade vara det. Ibland när han går ut i garaget för att hämta bensindunken ser han den ligga i hörnet. Det finns mer spindelnät över den än vad som borde vara tekniskt möjligt. Det har gått för lång tid för att han ska kunna ta ut den på vägarna igen. Den ligger kvar där, fortsätter samla damm. Det har bildats rost på styret. Han har inte tillräckligt mycket gammal kärlek kvar för att rädda den.

Vännerna brukade fylla luften med skratt och jubel. De är tysta nu. Ögon som gnistrade med iver och rackartyg har sjunkit så långt in i hålorna att folk undviker att möta deras blick. De är inte en del av samhörigheten. Nog får smutsen på golvet vara med, men det finns inget nostalgiskt i barn som brukade vara våra och nu knappt ens är sina egna längre. Föräldrar sörjer sina söner och döttrar, trots att de fortfarande sover i samma säng på andra våningen.

Kevins vän Erik har skaffat en ny epa. Hans storebror har trimmat den – gratis den här gången. Det enda som krävs i utbyte är en åktur. Men inte premiären, den tillhör dem.

Någon har köpt med sig Norrlands guld. Och Ettan portion. Det är så livet firas nu – borta är dagarna då de grät över att marsipanen var blå istället för grön. Sist de åt en bit av sin egna tårta fanns det tretton ljus stuckna i den. Som de skäms över det. Både över att de åt den och att de inte gör det längre. Det är svårt att vara nästan vuxen i byn. Man är inte en del av något, varken en barndom eller en samhörighet. Barnen som brukade vara våra måste bli varandras, innan de kan bli våra igen. Ungdomarna tillhör varandra.

Det kommer klagomål om att några pojkar har nycklat bilar på parkeringen. Alla föräldrar kommer hem vid klockan arton och frågar sina söner om vem som gjort det. Men ett svar lämnar aldrig deras läppar – de är lojala mot sin familj. Föräldrarna går alltid ifrån samtalen med dolda tårar i ögonen. De vet inte själva som det är sorg eller stolthet. En samhörighet bättre än deras egna. De skulle sälja ut sina grannar för ett gott skratt, men deras son skulle aldrig sälja ut sin vän. Inte ens mot en stock snus.

Kevin är liten. Han brukade vara kort också, men puberteten har börjat göra sitt jobb. Hela hundrasjuttiotvå centimeter har han hunnit bli. Det är längre än vad mamma är. Men han är liten, och det är hans kompisar också. Det är bara deras tredje fylla, det krävs inte många norrlands för att knäcka en femtonåring då. Men pojkarna har pappor som brukade dricka tre burkar på vardagskvällarna, så nu dricker de fyra var. Erik skrattar förtjust, ögon gnistrar som de gjorde förr. Det är kul att vara vid liv nu.

Bildörrar öppnas. En sluddrig röst skriker shotgun. Erik gasar och lämnar Backen bakom sig. De bor i en by med slingriga vägar och få vägräcken. Kevin har cyklat längs den här vägen, från början till slut. Han vet att den inte är lång. Men har man en tillräckligt duktig bror kan man accelerera snabbt där. Det går snabbare än trettio kilometer. Snabbare än sjuttio. Man är tung om fötterna om man är femton år och har druckit fyra Norrlands. Det gör att man är snabb på gasen, men långsam till bromsen.

De bor i en by med slingriga vägar och få vägräcken. De bor i en by, i en skog. Epan klyver två granar innan den stannar vid den tredje. När man har en bror som Eriks går det snabbt. Man hinner till och med ta med sig en annan i farten. Mannen är ute och går med hunden. Han gör det varje dag just nu. Hans fru har en axeloperation inbokad. I april.

Våra barn dör där. Våra tolvåringar som cyklade timmar i sträck, våra femtonåringar som inte längre var våra. Våra sjuttonåringar vi aldrig kommer att få träffa. De blir aldrig en del av samhörigheten. De förblir varandras.

Kevin är hundrasjuttiotvå centimeter. Han och Ullas man har lika stora kistor. Det är fel. Den ena har levt ett helt liv. Den andre har en epa som måste på service. En dosa snus som väntar hemma på köksbordet. En cykel som måste dammas av.

Sofies storasyster går hem från jobbet. Förbi djungeln och bortåt efyran. Springer in i det röda huset, upp upp upp för trappan. Kramar Sofie. Gråter i hennes hår. Hoppas att hon får lära känna henne igen när hon är sjutton. Sofie börjar vara sin egen igen, det finns inga vänner kvar hon kan tillhöra. Hon var sjuk och kunde inte åka på premiären. Som hon sörjer det, som hennes föräldrar tackar influensan för det. Hon blir deras barn igen. Lite för tidigt.

Kevins mamma städar bilen. Hittar en stock ettan portion i baksätet. Hon går in i köket och sörjer sin son som inte längre sover i sängen på andra våningen. Det ekar i hela huset.

Eriks bror slutar snusa. Dricker inte Norrlands. Nu tar han betalt i blommor från djungeln. Lägger gröna växter på gravstenar. Slänger varenda trimrör han gömt i garaget och dubbelkollar varenda kunds airbag innan han låter dem köra iväg. Hänger upp en reservfälg på väggen.

Ulla opererar axeln. Hon går på mataffären och köper snus ibland. Hälsar på Sofies storasyster och Eriks bror. Hon döljer stocken i en stor dunjacka när Kevins föräldrar går in för att köpa mjölk. Hon har också varit ung i byn.

Utanför mataffären står en skara ungdomar. De är bara fjorton ännu. Hon vägrar att undvika deras blickar. Kollar på dem och ler. “Vill ni följa med in? Jag bjuder gärna på bullar!” De är viktigare än fläckar på golv. Fjortonåringarna äter sina kanelbullar och tänker att de ska be sina föräldrar baka dem till nästa födelsedag. Det passar bra till tårtan. Den med grön marsipan och femton ljus. De ska äta sig mätta på den.

Våra barn dör. Men många överlever också. Våren kommer och de dammar av cyklar. Racear längs vägen, längs världen. Föräldrarna går därifrån med dolda tårar i ögonen. De vet inte själv om det är från sorg eller stolthet. En samhörighet som är bättre än deras egna.

Om man syns, så existerar man. Om man svänger av efyran och följer vägen genom skogen kommer man fram till byn. Det första man möts av är två kluvna träd längs vägen. Människor från större städer kör förbi dem, men det gör inte invånarna i byn. De ser granarna. De överlever på grund av det.

FELICIA BERGSTRÖM
info@opulens.se

The post Vinnarnovellen: Det krävs ett barn för att fostra en by first appeared on Opulens.

Vinnarna i novelltävlingen är korade

Anna Brynhildsen — Wed, 27 Apr 2022 08:26:07 +0000

Anna-Carin Collin vann novelltävlingen (Foto: Mia Lewell)

NOVELLTÄVLINGEN. Över 600 bidrag skickades in till Opulens och Ekström & Garay förlags stora novelltävling. Anna-Carin Collin med novellen A som i Agnes tog hem förstapriset.

Novelltävlingen har under sina tre år blivit en etablerad institution i det skönlitterära Sverige. Prispotten är på 50 000 kr samt för tio noveller publiceringar i Opulens, Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen, samt i en antologi som ges ut av Ekström & Garay. Förra året vann Paolo Nobis Sandén som därefter nominerats till Sveriges Radios Novellpris och nu är aktuell med sin kommande bokdebut.

I år blev det Anna-Carin Collin med novellen A som i Agnes som tog hem förstapriset.

”En välskriven berättelse som med sitt bildrika språk och sin genuina persongestaltning tar läsaren i handen genom ett galleri av längtan, sinnesintryck och fantasier från en nattöppen bokhandel i en värmländsk avkrok som andas hela världen och vidare därifrån, bortom själva novellen.”, tyckte tävlingens jury.

Anna-Carin Collin är författare och konstnär bosatt i Täby. Vid sidan av skrivandet är hon även skolkurator, samtalsterapeut och skrivpedagog.

– Även när jag skriver för vuxna är barnperspektivet ständigt närvarande, eller som i vinnarnovellen där huvudpersonen är på väg in i vuxenlivet. Det bara blir så. Kanske inte så konstigt att jag tycker att jag har världens bästa jobb, som skolkurator på Vittra i Vallentuna, säger Anna-Carin Collin.

Andrapriset gick till 22-åriga Emmy Odeskog för novellen Burkbarnet. En välskriven, pulserande och rörande skildring av en kvinnas ambivalens i relationen till en syster och ett barn där tacksamhet och strävan efter att försonas med konsekvenserna av sina val står i centrum. Odeskog är uppvuxen i Södra Sandby men bor nu i Uppsala där hon studerar media och journalistik.

– Jag ser upp mycket till författare som Clarice Lispector och Agota Kristof, men blir på ett eller annat sätt inspirerad av det mesta jag läser. Joan Didion är också en favorit och inledningen till Burkbarnet skrev jag faktiskt efter att precis ha läst om hennes A Year of Magical Thinking förra hösten, säger Emmy.

Tredjepriset tog Linda Fritiofson hem med novellen Målaren. En berättelse om en händelse i vardagen kring vilken spänningen skickligt byggs upp. Fritiofson är journalist och bosatt i Stockholm.

– Jag är glad att ha kommit på tredje plats i Opulens novelltävling! Det är så hemskt svårt att skriva, men för det mesta älskar jag att få hålla på, säger Linda.

Novelltävlingen arrangerades av Opulens och Ekström & Garay, i samarbete med Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten och Sparbanken Syd. Juryn utgjordes av Maria Rydhagen (Expressen), Lovisa Åkesson (Expressen), Christer El-Mochantaf (Göteborgs-Tidningen), Taliah Pollack (författare), Johanna Stridh (Sparbanken Syd) och Carolina Thelin (Opulens).

Anna Brynhildsen

The post Vinnarna i novelltävlingen är korade first appeared on Opulens.

Novellvinnaren: “Vinsten har definitivt påverkat mitt skrivande”

Opulens — Mon, 17 Jan 2022 11:11:25 +0000

Förstapristagaren Paolo Nobis Sandén (foto: Privat)

NOVELLTÄVLING. Har du skrivardrömmar? Opulens upprepar fjolårets succé med Sveriges största novelltävling, där Paolo Nobis Sandén kammade hem förstapriset. Opulens har pratat med honom för att se vad som hänt i hans novellskrivande sedan sist.

Hej Paolo! Du vann ju förra upplagan av Sveriges största novelltävling med din novell “Iris Cooler-son”, vilken beskrevs som “en kaxig och utmanande novell om en ung människa som hittar sätt att överleva i en värld som befolkas av oförstående vuxna”. Vad har hänt sedan sist i ditt skrivliv?

– Jag har egentligen bara fortsatt att skriva så mycket som möjligt. Jag känner att jag vill försöka skriva längre och längre men fortfarande vara kvar i novellformen, hitta olika stilar att jobba med.

Har vinsten påverkat ditt skrivande på något sätt?

– Ja, det har den ju definitivt gjort. Förutom själva bekräftelsen och spridningen fick jag möjligheten att skriva en ny berättelse för Radionovellen. Så det var väldigt kul, hela det att skriva något som man vet ska bli uppläst.

Har du något projekt på gång just nu?

– Ett gäng till noveller har det absolut blivit. Tanken är också att få ihop en samling, så jag skriver mer och mer med en slags helhet som mål.

Har du något tips till andra novellskrivare?

– För mig har det hela tiden varit viktigt att läsa just noveller, jag skulle säga att jag läser minst lika många novellsamlingar som romaner, och särskilt då att jag försöker hitta olika sorters författare som jobbar inom formatet eller genren eller vad man nu vill kalla det för. Läser man Alice Munro, som ju oftast skriver rätt så långt, är det för mig en annan upplevelse än säg något väldigt kort av Janet Frame. Samtidigt börjar man också se vissa likheter i språk och ton, vilket jag tycker är intressant.

– Sen skulle jag vilja rekommendera två podcasts från The New Yorker, dels The Writer’s Voice där nya noveller läses upp av författaren, men också Fiction där en författare väljer ut en annan författares text och läser och diskuterar.

Novelltävlingen med femtio tusen kronor i prispotten arrangeras av Opulens och Ekström & Garay förlag i samarbete med Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten och Sparbanken Syd. De tio vinnande novellerna kommer att publiceras i bokform samt i Opulens, Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Sista inlämningsdag är 28 februari och information om hur du deltar hittar du här.

Anna Brynhildsen

The post Novellvinnaren: “Vinsten har definitivt påverkat mitt skrivande” first appeared on Opulens.

2022 ett jubileumsår för Opulens

Stefan Bergmark — Sat, 15 Jan 2022 09:11:56 +0000

Med en parafrasering av Trump – ”Gör kulturjournalistiken stark igen!” – startade vi för snart fem år sedan magasinet, berättar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark. (Montage: C Altgård / Opulens)

NOVELLTÄVLING. Noveller har under våra fem år blivit lite av ett signum för magasinet, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark som hoppas att magasinets pågående novelltävling ska bli en lika stor succé som i fjol.

Tre tips från Opulensveckan:

1. Édouard Louis ger en nyanserad bild av hur annorlunda visionen av lycka och frihet kan te sig beroende på den bakgrund du kommer ifrån, skrev Elisabeth Brännström i måndags.

2. ”Vad är det med hans språk som lyckas leda oss läsare in i de mest mörka vrår och lysa upp dem inifrån?” i vår podd i tisdags träffade Richard Dinter författaren Steve Sem Sandberg.

3. Vi vet att arbete för att minska kriminalitet tar tid. De blåbruna låtsas bara inte veta det, för att de intalat sig att deras väljarbas svarar bättre på straffrättsliga kontroverser, skrev Myra Åhbeck Öhrman i torsdags.

2022 är ett litet jubileumsår för Opulens. Med en parafrasering av Trump – ”Gör kulturjournalistiken stark igen!” – startade vi för snart fem år sedan magasinet. Vi hade sett hur kulturjournalistiken under flera år försvagats. En anledning till detta torde vara dagstidningskrisen. Kultursidorna produceras i stor utsträckning av frilansare och ett fåtal anställda och det är lättare att skära ned i frilansbudgetar än att sparka folk. Samtidigt har ledarsidorna förstärkt sin ställning då de politiska redaktörerna i klickonomin klivit fram som dragplåster i de sociala medierna.

Men om samhällsdebatten i journalistisk form endast skulle drivas av skribenter mer eller mindre knutna till partipolitiken skulle idéutbytet bli fattigt. Kulturjournalistiken är därför ett viktigt inslag i demokratin. Vårt bidrag till att vända utvecklingen var alltså att starta ett dagligt kulturmagasin med sikte på samma bredd som dagstidningarnas kultursidor. Eller rättare sagt med samma bredd som de en gång hade. För idag har ju många tidningar ingen kultursida eller har bantats ned till en blek version av vad de en gång var. Men vill mer än så.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Förutom dagskritik, essäer, kulturnyheter och krönikor har vi sedan starten också upplåtit utrymme för dikter och noveller i vår avdelning Prosa & Poesi. Just novellerna har, en hel del nog på grund av Opulens återkommande skrivartävlingar genom åren, blivit lite av ett signum för magasinet. Tillsammans med Ekström & Garay förlag upprepar vi nu fjolårets succé med ”Sveriges största novelltävling”.

Det är många som skriver skönlitterärt i Sverige och det är tydligt att kortformatet blir allt mer populärt. Av förlagens utgivningar och av konton samt grupper på de sociala medierna att döma är vi kanske på väg mot en ny boom för novellen. Men även om många har författardrömmar är det inte sällan det stannar vid drömmar och halvklara berättelser. Med novelltävlingar hoppas vi kunna uppmuntra skrivande människor att färdigställa den där texten som man jobbat på men inte ännu avslutat. Eller att fatta pennan och på papper få ned idén man bär på.

Oavsett om du är rutinerad eller nybörjare – alla är välkomna att delta i årets novelltävling! Sista inlämningsdag är den 28 februari.

Tre tips från Opulensveckan:

1. Édouard Louis ger en nyanserad bild av hur annorlunda visionen av lycka och frihet kan te sig beroende på den bakgrund du kommer ifrån, skrev Elisabeth Brännström i måndags.

2. ”Vad är det med hans språk som lyckas leda oss läsare in i de mest mörka vrår och lysa upp dem inifrån?” i vår podd i tisdags träffade Richard Dinter författaren Steve Sem Sandberg.

STEFAN BERGMARK
red@opulens.se

The post 2022 ett jubileumsår för Opulens first appeared on Opulens.

Vi vill nå ut landet runt

Opulens — Sat, 02 Oct 2021 07:31:50 +0000

“Även här låter vi sökarljuset svepa runt om i landet och inte bara fastna vid storstadsmediernas mest omtalade händelser,” skriver Opulens chefredaktör i veckans kolumn. (Montage: Opulens. Bakgrundsbild: Pixabay.com)

PUBLICISTIK. Att nå ut ”runt om i landet” har varit en ambition med Opulens alltsedan vi startade för fyra år sedan menar chefredaktör Stefan Bergmark, apropå att magasinet nu drar igång årets stora novelltävling.

Tre tips från Opulensveckan:

1. Att incels skulle skapas av bristen på sex är lika korkat som att feminister ”bara fått för lite kuk”, menade Myra Åhbeck Öhrman i tisdags.

2. Irakisk Kristus är en föreställning som jag utan tvekan anser vara en av Teater Galeasens allra bästa genom tiderna, skrev Lena S Karlsson i fredags.

3. Emil Åkerö skrev i torsdags om maskulinitet, klass och internaliserad homofobi samt vilka kroppar som får uttrycka vad. Utgångspunkten finns i hur Lil Nas X har gjort sig känd för att göra musik där hans homosexualitet står i fokus.

Nu drar vi igång Sveriges största novelltävling med 50 000 kr i prispotten. Förhoppningsvis blir det liksom ifjol en succé med ett stort intresse bland skrivande människor runt om i landet.

För just det där med att nå ut ”runt om i landet” har varit en ambition med Opulens alltsedan vi startade för fyra år sedan. För att lyckas är vi övertygade om att vi behöver göra ett brett kulturmagasin med mindre fokus på de debatter som upptar den del av tyckonomin som utgörs av opinionsbildande kulturskribenter i de tre storstäderna, men desto större på själva konstverken. Det vill säga på böcker, filmer, pjäser, musik etcetera.

Men jag skulle ljuga om jag påstod att föresatserna helt lyckats. Det är lätt att dras mot mitten, att låta vår publicistik färgas av Twitterdebatter och annat som trots allt mest en smalare kulturintresserad publik är delaktiga i. Men ambitionen har hela tiden funnits med oss liksom åtgärder för att hålla en något så när rak kurs i vår publicistik.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Dagskritiken har så sedan starten 2017 haft en framskjuten position i Opulens. För det är som sagt själva konstverket, inte alltid dess skapare och hens personlighet, som vi sätter i första rummet. Våra krönikörer – för kulturjournalistiken har förstås också en opinionsbildande roll – kan i många fall skriva skarpt och snärtigt men alltid mer grundat än att bara ”tycka” om nåt som seglat upp i de sociala medierna under det senaste dygnet. Vi har medvetet också undvikit rekryteringar av storstadsskribenter som skriver i tidningar som ligger vårt magasin allt för nära och därmed dessutom behöva fightas om samma prenumeranter som ofta hoppar mellan dessa publikationer.

I våras växlade Opulens upp, började komma ut sex dagar i veckan och vi startade en nyhetsavdelning för de snabba nyheterna om kulturbranschen. Även här låter vi sökarljuset svepa runt om i landet och inte bara fastna vid storstadsmediernas mest omtalade händelser. Exempelvis skrev vår nyhetsredaktör Elin Stadenberg i måndags om konstdygnet i Örebro och i onsdags om konstveckan i Jämtland.

Vi har gjort ett par läsarundersökningar men ingen som frågat om bostadsort. Kanske vi kan göra det nästa gång, eller i alla fall en fråga om län för att inte bli allt för närgångna. Men i kontakt med läsarna har jag fått intrycket av att många av er inte bor i storstad och förhoppningsvis kommer även årets novelltävling att dra stort intresse runt om i landet.

Tre tips från Opulensveckan:

1. Att incels skulle skapas av bristen på sex är lika korkat som att feminister ”bara fått för lite kuk”, menade Myra Åhbeck Öhrman i tisdags.

2. Irakisk Kristus är en föreställning som jag utan tvekan anser vara en av Teater Galeasens allra bästa genom tiderna, skrev Lena S Karlsson i fredags.

STEFAN BERGMARK
red@opulens.se

The post Vi vill nå ut landet runt first appeared on Opulens.