PROSA. Inför helgen har vi nu nöjet att publicera en novell av Jan Hoff i veckans utgåva av Littestraden. Titeln är ”Haren Havre och Kaninen Esteban”.

Jan Hoff (f.1967) är bosatt i Lund och är bland annat bibliotekarie, poet och serieskapare. Han har haft noveller, dikter, serier och artiklar publicerade i egna böcker, antologier, tidskrifter och tidningar.

Nu är vi glada att få presentera Hoffs novell ”Haren Havre och Kaninen Esteban” och det är upp till dig att försöka lista ut vad som egentligen hände med Havre…

CAROLINA THELIN

Haren Havre och Kaninen Esteban

Så här var det. Det var måndag. Ja, eller det var i alla fall vad som stod i almanackan. Den var å andra sidan två, tre år gammal. Nå, strunt i det.

Det regnade bara lite så de två djuren, haren och kaninen, bestämde sig för att ge sig ut och segla. Haren Havre var äldst och mest sjövan. Esteban var ung och oerfaren. De gick ner till hamnen.

”Var ligger din båt?” undrade Esteban.

”Jag har ingen båt…” sa Havre.

”Men vad ska vi då segla i?”

”Jag tänker att vi bygger en båt!”

Sagt och gjort. De gick in bakom ett skjul och stal några plankor, ett rep, en tunna tjära, fjorton spikar och ett segel. De satte i gång med byggandet. Regnet tilltog i styrka och fick sällskap av hagel. Efter en halvtimme gick de iväg till Molanders kafé. Ett nedslående budskap mötte dem. ”Endast betalning med mobilapp.” Hur skulle de nu betala för sitt kaffe? Ingen av dem hade en tillräckligt avancerad mobil. Deras gamla Nokior kunde på sin höjd användas till att skrika i (om man stod tillräckligt nära den man ringde till) eller till att skriva inköpslistor på (som inte gick att spara).

De satte sig ändå vid ett bord. Utanför fönstret flög stenar, träd, igelkottar och bråte förbi. Det låg en broderad duk på bordet. Mitt på bordet stod en vas med fina blommor i. Utan att fråga vad de ville ha ställde servitrisen Monica Wexell varsin kopp med rykande hett kaffe framför dem.

De svepte kopparna och skållade tungorna. Sedan åt de upp blommorna. Sådan var harars och kaniners sed. De sprang mot dörren, men Monica Wexell var snabbare. Med sin bastanta kroppshydda spärrade hon effektivt deras färdväg.

”Ska ni inte betala?”

”Jodå, vi skulle bara ut på toaletten…” försökte Esteban.

”Den är ju här inne…”

Vad skulle de göra? Det såg mörkt ut för dem. Hur skulle de ta sig ur denna knipa? Skulle de kanske lyckas övertala henne att ta emot kontanter?

”Snälla Monica, kan vi inte få betala med sedlar?” vädjade Havre.

”Jag vill inte ha era smutsiga hundralappar…”

”Men vad ska vi göra?”

”Nu ringer jag till polisen!”

Monica Wexell tog upp sin egen mobiltelefon ur fickan och slog ett nummer.

Endast tjugotvå minuter senare bromsade ett polisfordon in utanför Molanders kafé. Två beväpnade konstaplar satte handbojor på kaninen och haren och släpade ut dem i stormen.

Konstaplarna var rätt snälla och innerst inne tyckte de lite synd om de fattiga djuren. När de kommit utom synhåll från kaféet tog de av fångarnas handbojor och lät dem löpa.

”Gör inte om det bara!” ropade den ene polisen efter dem.

Havre och Esteban sprang först omkring lite bland skjulen och bodarna i hamnen. Sedan stannade de och pustade ut. Bakom ett skjul hittade de en segelbåt. Den hade dragits upp på land för att lagas och målas. Kanske vore det en bättre idé att låna denna båt än att jobba vidare med det där halvfärdiga bygget de hade övergivit? De lånade en traktor av en misstänksam fiskare och fick snart ner segelbåten i vattnet. Det var nu ordentligt kallt. Krabb sjö. Egentligen inget idealiskt väder att ge sig ut i. Men ut begav de sig. Havre hade en röd toppluva medan Esteban var klädd i keps. Havre skötte rodret. Esteban klättrade upp i den allra högsta masten. Han sa att han tänkte spana mot horisonten. Men det kunde han ju inte! Han var så liten att han inte nådde upp att se över kanten på mastkorgen. Han stod alltså bara där i mastkorgen och frös. Korgen var helt vattentät och fylldes oroväckande snabbt av regnet. När blixten slog ner i masten hade han redan drunknat. Han slapp således bli bränd till döds.

När kusträddningen anlände hittade de en hare som klamrade sig fast vid en vrakspillra. Det var en slavhare som hette William, som hade varit inlåst i segelbåtens lastrum.

Många år senare blev William naturvetenskaplig forskare. Han gjorde karriär. Ibland ringde de från teve och bad honom vara expert.

”Du är nog den slöaste och sämsta experten vi någonsin använt oss av!” sa en av programledarna.

”Men varför frågar ni mig hela tiden?”

Ja, vad skulle hon svara på det? Hur kom det sig att det alltid blev den här luggslitna haren som kom till studion?

En kväll tog hon upp detta med den kollega som brukade ha ansvar för bokningarna av gäster.

”William?”

”Ja…”

Och nu kröp det fram att kollegan också hade ett förflutet som slavhare. Haren William var en gammal kompis till henne. De hade ofta varit ute på fälten och skördat tillsammans. De hade blivit piskade och förödmjukade av plantagevakterna. Dessutom var de båda medlemmar av samma sekt. De tillbad en liten imaginär myra som bodde bakom en anslagstavla: Hoegdoc. Efter den dagen blev William ännu oftare inbjuden. En dag var han med i Årets mästerkock. Han sa att han bara ville laga vegetariska rätter. Det var okej. Han struntade i bilbälte när han körde bil. Han hade både svenskt och amerikanskt medborgarskap. Han hade förmågan att hitta i mörka skrubbar utan att tända ljuset. Med ett särskilt mikroskop undersökte han märkliga fenomen.  Han funderade även på att börja syssla med politik. Han hade ytterst få åsikter. Han ville förbjuda vitt mjöl, men han kunde inte riktigt förklara varför.

The post Littestraden: Novell av Jan Hoff first appeared on Opulens.

SAMLINGSVOLYM. ”Kristoffer Cras ’Modus operandi’ är en spretig volym men på det hela taget läsvärd.” Det skriver Erik Bovin som läst en bok som innehåller allt från noveller och dikter till prosalyrik.

Modus operandi av Kristoffer Cras
Ars förlag

På smala men färgstarka Ars förlag utkom nyligen en volym med texter av författaren Kristoffer Cras. Han debuterade 2011 med den uppmärksammade romanen ”Svenneskräp”. Sedan dess har han fört något av en undergroundtillvaro som författare men blivit desto mer uppmärksammad som manusförfattare till filmen ”Exodus” (2023).

I volymen ”Modus operandi” (2025) samlas noveller, dikter och prosalyrik som tidigare publicerats i diverse tidskrifter och antologier mellan 2014-2024. En sådan bok är hart när omöjlig att summera.

Fascinerande är det likväl att kunna skönja hans utveckling. Jag tycker mig finna en rastlöshet och vilja att nå nya stadier i kreativiteten som jag tror att vi delar.

Arbetet i fokus hos Kristoffer Cras

Jag börjar läsa. Inledningsvis förefaller det som att Cras tagit över stafettpinnen efter de i Sverige så framstående proletärförfattarna. Arbetet står i fokus. Bland annat i dikter som ger läsaren en inblick i den lågavlönade arbetarens inrutade och hårda vardag:

”Stämplar in

Alltid svinkallt första timmen

Truckarna på laddning från föregående natt

På långgaffeltrucken genom stallagen

På balken ovan plockplasten finns en checksiffra

Upprepar den i mikrofonen till mitt headset

Får då antalet enheter att plocka

I ett kortfattat kommando

med digital kvinnoröst i hörlurarna till mitt headset

Hon befaller mig hela dagarna

Det finns ingen jag pratar med mer än hon

snart frukostrasten

skär ner kartong”

Men ju mer av honom jag läser desto tydligare blir det att detta är en författare man ogärna sätter i ett fack. Hans patos går det dock inte att ta fel på. Novellerna och dikterna kretsar ofta kring de som befinner sig i samhällets utkant, inte sällan präglade av missbruk, fattigdom eller psykisk ohälsa.

Men socialrealismen har sina begränsningar. Det vet Cras. Därför är han inte främmande för att lösa upp dess gränser, bland annat genom att dra nytta av fantasins och genrelitteraturens möjligheter. Flera av texterna sällar sig till genrer som skräck eller science fiction.

Uppdelningen i kvalificerad litteratur (läs: finlitteratur) och genrelitteratur framstår i dag som något förlegad. Olga Ravn och Johannes Anyuru är två närliggande exempel på ”finlitterära” författare som skrivit sci-fi, med framgång skall tilläggas.

Starka skräcknoveller

I denna volym gör skräcknovellerna som starkast intryck. I novellen ”Tjärnen” blir några lokalbor i Axvall utsatta för ett gäng bestialiska varelser som inte är främmande för att attackera den som har oturen att befinna sig vid en tjärn. Dessa blodtörstiga varelser äger en övermänsklig förmåga att gömma sig. Ingen – som inte sekunderna därpå blivit deras offer – har sett dem. Ploten är skåpmat, ändå blir det effektfullt. Riktigt kusligt är det som förmår vara välbekant och främmande på samma gång.

Ouppklarade mord sker ju hela tiden ute i skog och mark, även på mindre orter. Detta är ingen nyhet. Oron och det kollektiva trauma som drabbar platsen där det ohyggliga skett är alltid påtagbar. Säg den skräckförfattare som inte dragit nytta av den stämning och de känslor som kan uppstå kring det som är nära och samtidigt avlägset (som i ofattbart)?

I novellen ”Vitklädd kvinna” dyker en kvinna med bark i ansiktet upp för huvudpersonen Peter. Först i en mardröm sedan, till synes, i verkligheten. Kvinnan utövar ett besynnerligt inflytande över honom och han dras ned i en ond spiral av drickande och psykisk ohälsa. Kanhända är det i själva verket det förflutna som hemsöker honom, kvinnan med bark i ansiktet får således symbolisera ett obearbetat förflutet.

Kristoffer Cras ”Modus operandi” är en spretig volym men på det hela taget läsvärd. Något som dessvärre drar ned betyget är språkliga tabbar som märkliga ordval och i vissa fall rena korrfel. Exempelvis en felplacerad punkt som styckar upp en fullständig mening till två ofullständiga. Slarv har onekligen begåtts i redigeringsfasen. I flertalet texter märks dock, tack och lov, författarens språkkänsla och i dem utgör det okonstlade språket en styrka.

Jag uppskattar Cras poesi mer och mer ju längre in i boken jag kommer. En höjdpunkt är volymens avslutande svit med en särskilt lyckad gamingmetafor à la ”sånt är livet” som får avsluta denna recension: ”Allt e bara som ett tv-spel / Alla banor upprepas om man inte klarar banan”.

The post Kristoffer Cras uppvisar stor spännvidd first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi ytterligare en novell av Anders Kjellström. Den bär titeln ”Bobby Lindströms ärorika död.”

Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet.

I Opulens har han medverkat ett flertal gånger, senast med novellen Rationalitetsverket. Nu vill vi presentera ytterligare en novell som är, med Kjellströms egna ord: “en tillämpning på tesen om att moderna medier inte skildrar verkligheten, utan skapar den”.

CAROLINA THELIN

Bobby Lindströms ärorika död

Det var tider med stora sensationer. Media skildrade både människor som älskade och som dödade och allt tillfredsställde publikens krav på avbrott från en torftig vardag. Nu hade ett eventbolag fått en ny idé. De skulle försöka få en medborgare att simma rakt ut i havet ända tills han drunknade och allt detta skulle ske i realtid och tittarna skulle kunna sitta hemma i soffan och följa dramat. De skulle bli miljontals tittare och häftiga reklamintäkter.

Det gällde nu bara att hitta en försökskanin som var villig att ta på sig uppdraget. Bolaget utlovade en belöning på tio miljoner kronor och fick ett antal ansökningar. De valde Bobby Lindström som vinnare och han erhöll ett stort antal gratulationer från bolagets supportrar. Bobby hade alkoholproblem och en stor familj som han inte kunde försörja. Avtal skrevs mellan bolaget och Bobby och det mediala intresset var på topp.

Det hela skulle ges en vetenskaplig inramning och framställas som ett vetenskapligt experiment. Hur länge kunde en människa simma i vatten innan hon frös ihjäl eller drunknade.

Det blev naturligtvis opposition till hela projektet. En invändning var att det som vetenskapligt experiment hade mindre värde. Denna invändning avfärdades dock av bolagets vetenskapliga råd och de hävdade att kritikerna ville inskränka på den fria forskningen och resultaten av studien skulle kunna vara till stor nytta för den framtida medicinska utvecklingen. Kritikerna beskrevs som ”reaktionära” och som motståndare till utveckling och modernitet.

En annan invändning var att det var omoraliskt att skriva ett sådant självmordskontrakt mellan en fattig alkoholiserad individ och ett stort framgångsrikt bolag då styrkeförhållandena mellan parterna var total.

Denna invändning bemöttes med att kritikerna inte upprätthöll principen om avtalsfrihet utan ville inskränka denna och att detta var en väg mot ett auktoritärt och repressivt samhälle där mänskliga rättigheter var beskurna och på väg att helt urholkas.

Bolaget drev emellertid igenom sitt projekt och en dag utsattes då Bobby skulle gå ner på stranden och börja att simma rakt ut i havet. Bobby hade nu blivit en kändis och all media stod i kö för att intervjua honom och följa hans sista tid. Hans fru och två barn följdes också ständigt av media och kunde bara gå ut sent på kvällen och då genom att smyga sig ut genom källaringången. Bobby, som inte var obegåvad, tog bra betalt för intervjuerna och förklarade gång på gång att det var svårt att försörja en familj, men att de tio miljonerna skulle lösa alla problem. Det skulle förvisso krävas att han drunknade, men lite fick man ju offra för att familjen skulle överleva och kunna upprätthålla sin standard. Han fick dessutom in ett ytterligare antal miljoner genom att ta bra betalt för intervjuer och hemma-hos reportage.

Reportagen om Bobby toppade alla nyhetssändningar under de två veckor som föregick hans simtur och det var det givna samtalsämnet på alla arbetsplatser, släktmiddagar och föreningssammankomster och naturligtvis i sociala medier. Spänningen steg inför den stora dagen.

Bobby infann sig på stranden på utsatt dag och tid och mottogs av en stor avskedspublik . Där fanns naturligtvis eventbolaget och även en stadens blåsorkester samt alla TV-bolag och alla tidningar från både när och fjärran. Till detta kom drygt 1000 nyfikna medborgare som alla stod och filmade med sina mobiler. Stor fest och alla hejade på och önskade Bobby lycka till. Den vetenskapliga kommittén höll ett kort tal och tackade honom för hans uppoffrande arbete för den medicinska vetenskapen och mänsklighetens framsteg och satte fast ett mätinstrument på hans handled som skulle kolla hans värden. Bobby gick i vattnet och alla hejade och skrek och flaggorna fladdrade för vinden och orkestern spelade för allt de var värda.

Livesändningen började och sändes dels från en följebåt och dels från en helikopter. Landets arbetsplatser fick arbeta med reducerad personalstyrka då många visade sig vara sjuka och andra vabbade de dagarna. Bobby simmade och simmade och media kämpade för att upprätthålla intresset. Alla vadslagningssajter var dessutom involverade. Hur många timmar skulle han klara? Det gick att satsa på allt mellan 2 och 48 timmar. Här fanns pengar att tjäna både för bettingbolagen och för den tursamma.

Det blev dock snabbt lite tråkigt. Bobby bara simmade och simmade och timmarna gick. Det blev natt och helikoptern och båten satte på sina strålkastare för att kunna följa honom genom natten. Ju fler timmar som gick ju mer avtog spänningen och antalet tittare sjönk konstant.

Nästa morgon var Bobby uttröttad och rörde sig mest för att kunna hålla sig flytande. Medierna försökte att upprätthålla spänningen genom att hävda att nu kunde det inte vara många timmar kvar tills dess att han skulle frysa ihjäl eller drunkna. Det var en riktig iakttagelse. På förmiddagen nästa dag sjönk Bobby helt plötsligt bara under vattenytan för att aldrig mer ses. Det sista man såg var en hand som rörde sig ovan vattenytan. Denna bild skulle senare återfinnas i alla tidningar och visas av alla TV-bolag och utses till ”Årets bild”.

Alla som följde händelseförloppet blev dock djupt besvikna. De hade väntat sig något storslaget och inte att han bara skulle försvinna utan någon dramatik. Luften gick ur hela projektet och de som följt det började att använda ordet västgötaklimax, det hade plötsligt bara fått ett  snöpligt slut. Det gick en våg av frustration genom publiken.

Bobbys kropp sjönk på minst 500 meters djup och strömmarna förde  ut kroppen mot ännu djupare vatten. Den återfanns aldrig och inte heller de vetenskapliga instrument som skulle registrera hans kroppsliga förändringar.

På varje årsdag av det inträffade gick Bobbys familj ut på en lång brygga och lade några blommor i vattnet som ett minne av Bobby. Media var där och försökte att skapa en stor nyhet av det. De rapporterade dock inte om de tårar som rann ner på barnens kinder.

The post Littestraden: Novell av Anders Kjellström first appeared on Opulens.

NOVELLER. ”Soraya Bays debut är både stil- och träffsäker och säger mycket om vår tid. Det råder inget tvivel om vad hon vill säga.” Det skriver Carolina Thelin som läst novellerna i ”Ymnighetshornet”.

Ymnighetshornet av Soraya Bay
Wahlström & Widstrand

”Ymnighetshornet” består av sex noveller som alla, på skilda sätt beskriver hur vi kvinnor påverkas av hur systemet kapitaliserar på våra kroppar. Ingen slipper undan vare sig du har pengar eller är utan.

Ur klassystemet sipprar den andra skiten ut – skönhetsnormer som leder till dålig självkänsla, fixeringen vid status, kulturvärldens hyckleri och den orättfärdiga bostadspolitiken.

Soraya Bay, 31-årig debutant

Boken är en debut av den 31-åriga Soraya Bay, född och uppvuxen i Stockholm. Det är också i Stockholm novellerna utspelar sig, i den urbana nutiden eller, som i den sista novellen, i en dystopisk men nära framtid.

Skönhetspsykos

I den något klichéartade men inte desto mindre medryckande Clean girl faller en ung kvinna in i en psykos efter att varje morgon upprepa sin skönhetsprocedur. Bay beskriver det mycket skickligt, liksom filmiskt genom att upprepa proceduren om och om igen på samma sätt men efter varje gång smyger sig en skärva in under den perfekta ytan:

”Jag älskar att ta hand om mig själv. Varje dag börjar på samma sätt. Jag tvättar noggrant ansiktet två gånger (jag känner mig dåsig. Jag kan knappt hålla ögonen öppna. Jag sätter på mig en ansiktsmask (jag börjar gråta).

Varje dag börjar på samma sätt. (Jag rycker i dörren och får inte upp den). Jag hajar till när jag ser mig själv. Mitt hår har tunnats ut, min vita skalp lyser igenom de otvättade hårslingorna. Det gör ont att röra vid ansiktet. Jag kan känna hur några av finnarna brister och en tjock, vit vätska spiller ut.”

Titelnovellen, en av de starkaste

Titelnovellen Ymnighetshornet, en av de starkaste i samlingen, handlar om en barskrapad kvinna som blir inbjuden på vernissage där installationerna består av frukter, grönsaker och bakelser. Hon kan inte låta bli att smaka och tvingas sedan, som en del av en performance, fortsätta tills hon spyr. Jag blir också en del av skådespelet, en i publiken som både äcklad och fascinerad betraktar kvinnan som förnedrar sig inför oss andra. Det är en obehaglig känsla.

Dystopisk novell

Men den novell som stannar kvar hos mig är den dystopiska Slagsmålsklubben som, liksom i boken och den mer kända filmen Fight Club, skildrar människor som pucklar på varandra så mycket de orkar. Men i Bays version är det mer trilogin Hungerspelen av Suzanne Collins jag associerar till. I Slagsmålsklubben är det kvinnor på samhällets botten som slåss på liv och död för matkuponger alltmedan det sänds live på Internet.

Soraya Bays debut övertygar

Soraya Bays debut är både stil- och träffsäker och säger mycket om vår tid. Det råder inget tvivel om vad hon vill säga. Ett par av novellerna är en aning övertydliga och det har kanske att göra med den ungdomliga vrede över sakernas tillstånd Bay drabbats av. Den vreden smittar av sig på läsaren och det är inte en minut för tidigt.

The post Soraya Bay – Smittsam vrede i starka noveller first appeared on Opulens.

NOVELLER. Carolina Thelin har läst ”Ur mörkret”, en samling mindre kända noveller av Victoria Benedictsson. Trots mörkret finns det ljuspunkter i novellsamlingen, anser Thelin, inte minst i form av landskapsskildringar och porträtteringar av starka kvinnor.

Ur mörkret av Victoria Benedictsson
Bakhåll

Det är märkligt hur saker och ting kan sammanfalla. Sedan ett halvår tillbaka hade jag stått i reservationskö på biblioteket för Lina Wolffs galghumoristiska skröna ”Liken vi begravde”. Under tiden damp ett recensionsexemplar av ”Ur mörkret” av Victoria Benedictsson ner i postfacket. Jag läste men började med det intressanta efterordet som är skrivet av just Lina Wolff. Förutom att båda dessa författare har det lilla skånska samhället Hörby gemensamt så är det också att deras skrivande genomsyras av både svärta och humor, kärleken och de patriarkala strukturer som ofta förgör den. I ”Liken vi begravde” svävar just Benedictssons ande över människospillrorna i Hörby.

Benedictsson (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) föddes 1850 och dog genom självmord 1888 som till stor del orsakades av hennes olyckliga kärlek till litteraturkritikern George Brandes. Hon anses vara en av de främsta bland 1880-talets realistiska svenska författare och fick genomslag med romanen ”Pengar” som hämtar motiv från äktenskapet med postmästaren i Hörby. Det sägs att August Strindberg använde Benedictssons karaktär och död som inspiration när han skapade rollfiguren Fröken Julie i pjäsen med samma namn.

Tio noveller

”Ur mörkret” är en samling mindre kända noveller av Benedictsson som nu det skånska förlaget Bakhåll förtjänstfullt valt ut. De flesta av de tio novellerna är skrivna samma år eller året innan hon dog. Wolff skriver i efterordet att det är som att Benedictsson ”talade för alla kvinnor – de forna och de nu levande – och berättar om den största tyngden i den kvinnliga belägenheten: att ha smittats av ett manligt seende som är grundat i djupt förakt, och i egenskap av bärare av detta förakt aldrig kunna uppnå självaktning”.

Noveller om stolta och starka kvinnor

Och det är verkligen så men där finns också stolta och starka kvinnor som, trots armod och förakt från överheten, inte tar någon skit. I novellen ”Vid sotsängen” besöker den unge pastorn en stuga som ”gav intrycket av fattigmanshelg” med enris och sand på lergolvet och tvättade fönsterrutor. Besöket gäller sista nattvarden till en sotsjuk gamling. Den sedesamma pastorn har fasat för att komma dit eftersom sjuklingen och hans kvinna lever i synd som ogifta och för att kvinnan dessutom är barnamörderska.

Men kvinnan med ”vanlig bondfysionomi som tydde på att hon måste passerat femtiotalet” uppvisar inga tecken på den nedrighet han berett sig på. Hon sitter med Bibeln uppslagen vid sjuksängen och blicken hon ger honom är fast och rannsakande. När pastorn ifrågasätter parets förhållande vägrar hon känna ånger för att hon aldrig gifte sig och så småningom faller pastorns inrotade vanföreställningar. Pastorn genomför ritualen och smyger därifrån.

Jag läser andlöst, det är sällan man kommer så nära inpå livet i litteraturen. Benedictsson väcker sympati för alla där i stugan, inte är det särskilt stor skillnad mellan folk och folk.

En överklasskvinnas fall

Novellen ”En baldams historia” handlar till skillnad från ”Vid sotsängen” om en överklasskvinnas fall ner i fattigdom. Berättarjaget har från att hon var ett litet barn betraktat kvinnan, först med vördnad när kvinnan var ung, arrogant och vacker. Då var ingen man god nog. Sedan på kvinnan som hamnat på glasberget och därför förlorat sin självaktning. Och slutligen med både avsmak och djupaste medömkan, på det gamla alkoholiserade vrak den forna baldamen förvandlats till. Novellen sammanfattar det Wolff pekar på – som kvinna har du inget värde utan man.

Landsbygdens skönhet

”Ur mörkret” skildrar både män och kvinnor (och djur: i novellen ”Djurstudie” är berättaren åskådare till ett drama på liv och död mellan två hundar) från olika samhällsklasser med helt olika förutsättningar. De är alla hänvisade till ett system av synliga eller osynliga normer som styr och som är mer eller mindre omöjliga att ta sig ur. Men trots mörkret finns det ljuspunkter. Kanske framför allt skildringen av den skånska landsbygdens skönhet och den torra humorn som sipprar fram mellan de dystra raderna.

Ett barn av sin tid

Benedictsson är ett barn av sin tid, hon är av borgarklass och hennes ibland fördomsfulla blick på mindre lottade kan vara svår att smälta. Hon ser det någon i hennes ställning ser. Och det kan jag ha överseende med, ty hennes blick är djupare än så. Framför allt för att hon har förmågan att greppa tag i den enda möjlighet som ges henne: att fly sitt öde genom att skriva.

The post Victoria Benedictssons noveller i nytt urval first appeared on Opulens.

NOVELLER. Erik Bovin har med stor behållning läst ”Ett nytt liv”, en ny urvalsvolym med noveller av den orättvist bortglömde finlandssvensken Runar Schildt. En författare med absolut gehör, enligt Bovin.

Ett nytt liv av Runar Schildt
Urval och förord av Kjell Westö
Schildts & Söderströms

Runar Schildt – en finlandssvensk klassiker

Som novellist hör Runar Schildt (1888-1925) till de finlandssvenska klassikerna. I Sverige, vill jag påstå, är han dock orättvist bortglömd.

I början av nittonhundratalet var han en välkänd kulturprofil i Helsingfors med tunga uppdrag som bland annat konstnärlig ledare, författare, översättare och förläggare. Han försökte även driva en bokhandel, dock utan större framgång. Hans insats som förläggare var däremot allt annat än obetydlig. Det var ju till stora delar hans förtjänst att Edith Södergrans första diktsamling såg dagens ljus 1916.

Några år tidigare, närmare bestämt 1912 hade han själv debuterat med novellsamlingen ”Den segrande Eros och andra berättelser”. Det kom sammanlagt att bli åtta novellsamlingar och tre pjäser innan författarskapet fick ett abrupt slut 1925 då Schildt valde att avsluta sitt liv. Han hade under flera år brottats med skrivkramp och starka otillräcklighetskänslor.

I ”Ett nytt liv” har Kjell Westö och Martin Welander samlat ett rikt urval av Schildts noveller. I merparten av novellerna framträder det tidiga 1900-talets Helsingfors.

Som författare har Schildt vissa likheter med Hjalmar Söderberg. Om Stockholm är den verkliga huvudgestalten i Söderbergs prosa har Helsingfors förlänats en likvärdig position hos Schildt. Den urbana vagabondförfattaren får vi lära känna här.

Vad som nästan saknas däremot är möjligheten för de som ännu inte läst Schildt att bekanta sig med honom som skildrare av finskt byliv. Antby där han tillbringat sin barndoms somrar bär i de lantliga novellerna det fiktiva namnet Räfsbacka. Av dessa Räfsbackanoveller återfinns endast ”Hemkomsten”.

Tack vare Kjell Westös utförliga och personliga förord utgör boken ändå en bra ingång till författarskapet.

Novellformatet är som gjort för att i litterär form frambesvärja en idé, ett motiv eller en stämning. Svårare är det att få bukt med sådant som intrig och karaktärsteckning som även erfarna novellister ofta lämnar i ett mer eller mindre skissartat skick. Dock inte Runar Schildt. Gestalterna i hans noveller förblir ovanligt levande för läsaren, beundransvärt nog även i en så kort novell som ”Under stenen” om Karl Henrik Brisman som berättaren stöter på ombord på ett tåg, vilket resulterar i att läsaren ges inblick i denne dagdrivares brokiga öde.

Psykologiskt trovärdiga och oförglömliga är också karaktärerna i novellen ”En sparv i tranedans”. Man känner med den tafatta plugghästen Erik Lindberg som åtrår den von oben-aktiga bankdirektörsdottern Betsy Wicander. Han lyckas bjuda upp henne på dans, även om det i ärlighetens namn i högre grad är hon som bjuder upp honom. Barriärerna mellan dem är för stora och det är uppenbart att hon bara leker med honom på hans bekostnad i väntan på att återigen bli uppvaktad av den mer intressanta och för henne lämpliga killen Nils Ehrnfelt.

Miljöbeskrivningen står knappast högt i kurs i dag. Jag har hört Augustprisnominerade författare i poddsamtal erkänna hur lite tid man lägger på att få till dem; ren imitation duger gott på denna punkt, tydligen. Rastlösa författare bjuder i regel på sparsamma miljöbeskrivningar möjligen för att tillfredsställa en lika rastlös läsekrets.

Schildts novellkonst däremot – är den jäktade prosans raka motsats. Han lyckades gjuta liv i miljöer som kan te sig avlägsna i synnerhet för en nutida läsare. Att de målande miljöbeskrivningarna sporrar läsarens föreställningsförmåga i läsningen är en sak. Men att dessa gör något med läsarens perception efter att hen slagit igen boken, det är mer än man förväntar sig. Jag är dock övertygad om att det förhåller sig så. Han får en att dra ned tempot för att därigenom bli mer närvarande och se detaljerna, ren mindfulness med andra ord.

Runar Schildt behärskade språkets olika skikt, och var således, för att ta till en musikalisk term, något så sällsynt som en författare med absolut gehör.

Under ett helt författarliv grämde sig Schildt över att han inte lyckades skriva den stora romanen om Helsingfors. Novellerna har dock överlevt tidens tand och det är som Helsingforsskildrare han i dag är ihågkommen. Gott så!

The post Runar Schildt – en författare med absolut gehör first appeared on Opulens.

NOVELL. I veckans utgåva av Littestraden publicerar vi novellen ”Skorpor och honung” av Beatrice Blom.

Beatrice Blom debuterade för ett par år sedan med romanen ”Fötter över frusen mark” på Ekström & Garay förlag. Utöver sitt skrivande arbetar hon som mellanstadielärare i Simrishamns kommun och bor på en gård tillsammans med sin man och två barn.

Nu är Blom aktuell med novellen Skorpor och honung som vi är glada över att få publicera här. Den är en smått surrealistisk berättelse i genren psykologisk realism som utspelar sig i början av 1900-talet. Berättelsens huvudperson heter Jakob och är, liksom sin moder, kuvad av sin temperamentsfulla fader, redaktör Lagerborg.

CAROLINA THELIN

SKORPOR OCH HONUNG

Han nådde inte högre upp än till husgrunden. På hans huvud satt en liten solhatt med yviga brätten och de ljusa lockarna lyste lika intensivt som husgrundens svärta.

Han var av oskyldig natur. Ännu var hans sinne fyllt av barndomens naiva lycka. I hans ögon tindrade solen och i hjärtat sprudlade sommaren. Någon vidare förtret erfor han inte heller förutom de enstaka gånger då han tappade en kaka på golvet och hunden hann före.

Den svarta blandrasen Poppali var för övrigt en best. En stor, lurvig best – men en snäll sådan. Tröstande slickade hunden honom när han hade stuckit sig på rosenbuskarna utanför mors köksfönster. Det var också han som skällde på den berusade brevbäraren som kom på sin cykel och gormade.

Då hade mor Elsa kommit ut och sagt åt brevbärare Lundgren att ge sig iväg. Hennes make tyckte inte om brevbäraren men han hade inte varit hemma den eftermiddagen. Det brukade han inte vara. Han arbetade som redaktör för stadens lokaltidning.

Sin son fann Gustaf Lagerborg som något liten och löjeväckande, men han skulle nog växa till sig med tiden. Små och löjeväckande var trots allt de flesta innan fem års ålder. Varje morgon speglade herr Lagerborg sig i den gyllene hallspegeln och med viss tillfredsställelse friserade han sina mustascher innan han begav sig hemifrån.

När fadern inte var hemma brukade morfadern komma på besök. Morfar Martin var biodlare och hade ett sinne lika sött som binas honung. Han var änkling sedan många år tillbaka och varje gång han kom på besök, hade han ett par honungsfyllda burkar med sig.

Elsa tittade på dem med ett leende och satte in dem i skafferiet.

– Du är så omtänksam, far. Tack ska du ha!

Martin tittade på sin vackra dotter som stod där vid skafferidörren med lockigt hår lika mörkt som nybryggt kaffe. Han log och lät blicken fara ut genom fönstret.

– Jag är glad om jag kan hjälpa till med något. Var har du den lille gossen, då?

Elsa såg sig sökande om i rummet.

– Han är väl där ute skulle jag tro.

– Helt ensam? frågade hennes fader och reste sig upp.

Han skyndade sig ut genom dörren och fick se den lille pojken i full färd med att jaga fjärilarna.

– Titta, där har vi ju morfars pojke! Kom till morfar!

Hans dotter betraktade dem från dörrtrappan och lutade huvudet mot dörrkarmen.

– Morfars pojke…

Morfadern lyfte upp pojken i sin famn och tittade hastigt på henne.

– Det är han ju. Inte sant, Jakob? Det är du.

Pojken tittade förtjust på sin morfar och nickade så att de ljusa lockarna yrde. Elsa gick fram till dem med ett leende. Hon klappade pojken på huvudet och gav sin fader en kyss på kinden.

*

Ringklockan i tamburen skrällde med sådan styrka att han spillde kaffe över sin vita skjorta. Med ett muttrande försökte han utan framgång torka bort fläcken med en kökshandduk och stapplade bort till dörren. Ute i trapphuset väntade tre krumböjda herrar. Nu log de mot honom, trampade över tröskeln och slängde rutinmässigt sina hattar på hatthyllan.

– God dag, mina herrar! hälsade han och följde efter dem in i vardagsrummet.

På den lilla drinkvagnen stod flaskorna och glasen redo att serveras och de tre männen slog sig ner i soffmöblemanget under tiden som deras värd hällde upp i glasen.

– Konjak? Harry… Aron… Arvid…

– Vad har du gjort med skjortan, Jakob? frågade Arvid och tog emot sitt konjaksglas.

Jakob serverade sig själv och gav sin skjorta en misslynt blick.

– Ringklockan…

De tre herrarna som alla var klädda i grårutiga kostymer tycktes inte förstå vad han menade och han nickade mot soffbordet.

– Ta nu för er av skorporna och honungen!

Glupskt fattade Aron en skorpa och doppade den i honungsburken.

– En förbaskat god honung, Jakob! Det säger jag alltid, sa han förnöjt så att kaksmulorna sprutade ur munnen.

– Ja, det är ett gammalt recept.

– Vems recept är det?

– Min morfars, svarade Jakob och fick en fjärran blick. – Gamle morfar…

– Har ni hört att Café Boden ska slå igen? sa Arvid och smuttade på sin konjak.

– Ja, men det kom väl inte som någon överraskning.

– Det är konstigt att Löfgren har kunnat driva det så länge som han har gjort.

Herrarna skrattade i samförstånd.

– Han slutar väl i Henriettas blomsterbutik, fortsatte Arvid skrockande och gav Jakob en puff. – Eller hur, Jakob?

– Va? frågade Jakob frånvarande.

– Lynnige Löfgren!

– Ja, just det. Löfgren…

*

Han nådde inte högre upp än till bonaden på väggen. Denna söndag var familjen samlad. De hade till skillnad från de andra byborna inte varit i kyrkan eftersom söndagar var den enda dagen som Gustaf Lagerborg inte var på redaktionen. Då ville han inte slösa sin lediga tid på att sitta på en kylig bänk och hylla en herre han aldrig sett röken av.

Klockan ett hade de i vanlig ordning förtärt söndagsmiddagen och herr Lagerborg sträckte förnöjt på sig där han satt i kökssoffan. En rap tog sig över hans läppar och han blängde surt på den skrålande grammofonen.

– Åh, sänk det där oljudet!

Elsa skruvade hastigt ner volymen och herr Lagerborg slog upp gårdagens tidning med sådan belåtenhet som endast tidningens redaktör kunde besitta. Han ögnade muntert igenom sidorna under en glad visslingsmelodi, men hans mustascher kröktes snart i missnöje.

– Men vad är det här? Förbannade Johnsson, alltid ska det finnas något tryckfel! Jag borde ta och… Om han inte bättrar sig så får han gå!

Han vände sida och tittade hastigt upp på sin hustru.

– Vi skriver här om att man ska se över husdjurshållningen häromkring. Då får han se upp, din far, Elsa.

Elsa hällde upp kaffe åt dem båda och slog sig ner mitt emot. Sonen som suttit i soffan bredvid sin fader, kröp upp i hennes knä. Hon klappade honom på huvudet och tittade frågande på sin make.

– Varför det?

Herr Lagerborg sneglade upp på henne och bläddrade vidare i tidningen.

– Hans stall. Det har varit i behov av en upprustning de senaste tio åren. Det är ett under att djuren inte stryker med. Det läcker från taket som håller på att braka ihop och det regnar och blåser genom väggarna.

– Far har ju inte haft det så lätt. Han har ju inte råd att rusta upp.

Herr Lagerborg tittade skeptiskt på sin hustru över tidningskanten.

– Då får man ge sig råd! Svårare än så är det inte. Prioritera!

Elsa fällde ner blicken.

– Det beror ju inte bara på det.

– Vad är det då?

– Far, han… Han börjar bli gammal.

– Men så mycket ork har han fortfarande så att han kan springa här i tid och otid.

Elsa fingrade på den blommiga duken på köksbordet.

– Det gör han väl inte heller.

– Jo, svarade herr Lagerborg med blicken i tidningen och med ett tonfall lika nonchalant och övertygande som om han svarade på frågan om han ville ha mer kaffe.

– Men det är ju ändå… Ja, jag är ju oftare hemma och jag tycker inte att…

Herr Lagerborg vek ner tidningen med ett ryck. Hans anletsdrag hade blivit strama och ögonbrynen ett par tunna streck över de mörka ögonen.

– Påstår du att jag inte är hemma?

Elsa ryckte osäkert på axlarna och ett tveksamt mummel tog sig över läpparna.

– Gör du det? röt herr Lagerborg så att hon ryckte till där hon satt på stolen. – Är jag inte hemma nu kanske? Sitter jag inte vid mitt eget bord och läser min egen tidning?

Elsa gjorde ännu en gest till att svara men avbröts av sin make.

– Men ni tycker kanske att det är ert bord, du och din far?

Han drämde tidningen i bordet med en smäll och lutade sig fram mot sin hustru och son.

– Men då kan jag tala om för er att så är det inte!

– Men snälle, lille Gustaf, det har jag aldrig…

– Jag… Jag tycker om morfar, sa Jakob försynt som inte kunde förstå varför far hade blivit så arg.

– Du, ja… Det skulle ta mig fan inte förvå…

Han tystnade tvärt. Med hela armen pekade han mot dörren och stirrade på sin son med sådan blick som Jakob aldrig hade sett tidigare.

– Ut!

– Men Gustaf, protesterade Elsa.

– Hör du inte pojke! vrålade fadern och for upp från kökssoffan. – Ut!

Som en skrämd liten harunge kröp Jakob längre upp i sin moders knä men for förskräckt ut genom dörren när fadern hotfullt tog ett steg närmare.

– Har du fel på öronen? Ut sa jag!

Den rödmålade dörren stängdes med en smäll bakom Jakob. I skydd av mors rosenbuskar och fjärilarnas lyckliga balett hörde han hur mor och far grälade med varandra. Han kunde inte höra vad de sa, men aldrig hade far rutit lika föraktfullt som en ilsken vildhund och aldrig hade mor flämtat lika förtvivlat.

Det var som att jorden skälvde vid deras vrål. Fjärilarnas balett fick ett abrupt slut och de skingrade sig för att finna nya blomster att dansa kring, blommornas blad vibrerade från sina stjälkar och de flitiga mullvadarna i gräsmattan störtade ner i sina mörka gångar igen.

Jakob körde ner sina små fingrar i rabattjorden och det kändes som om han hade svalt något mycket kyligt. Vad hade han gjort för fel? Varför var far så arg? Varför tyckte han inte om morfar? Han lade sig ner i rabatten intill huset och i samma stund slogs dörren upp.

Fadern störtade ut med snabba steg och styrde vägen mot skogsbrynet. Det var vägen mot morfars torp. Jakob kravlade ut ur rosenrabatten och hörde bitter gråt ifrån huset. Han tittade hastigt på den halvöppna dörren men sprang sedan barfota över stigen genom skogen.

– Martin! hörde han fadern ropa. – Var är du? Jag har något jag vill säga!

När han nådde fram till svärfaderns torp skyndade han ner i jordkällaren.

– Var är du? Är du här, din fähund?

Försiktigt sprang Jakob fram till jordkällarens öppning. Han hörde hur fadern klampade och väsnades nere i källaren. Ljudlöst fattade han sina händer om källardörren och innan någon av dem visste ordet av, hade han drämt igen den över källaringången och satt klykan för. Genast blev det tyst nere i källaren.

– Martin? Är det du? Vad tar du dig till? Öppna, din jävel!

Upprört började fadern banka i dörren och för varje slag blev hans röst allt mer desperat.

– Öppna! Du måste släppa ut mig! Öppna, din olycksalige karljävel!

Lille Jakob stod som förstelnad och tittade stumt på dörren som rörde sig fram och tillbaka vid faderns slag. Svettpärlor lackade i panna, han hade förlorat känseln i fingrarna och hade en besk smak i munnen.

Plötsligt kände han en hand på sin axel. Förskräckt tittade han upp men slappnade av när han såg vem det var. Det var morfar. Morfar tittade lika stumt på jordkällardörren och även hans ansikte såg ut att vara hugget i sten.

– Martin, är det du? vrålade fadern hest. – Öppna, jag ska slå ihjäl dig! Det blir inte roligt för dig. Släpp ut mig!

Gustaf Lagerborg fortsatte skrika tills han inte orkade skrika mer. Då hämtade starke morfar en stor sten från stengärdsgården i närheten och lade den över dörren. Därefter lade han sin hand på Jakobs axel och de gick in i stugan under fortsatt tystnad.

*

– Men du är inte här ifrån?

Jakob ryckte till och återvände till herrarna i soffmöblemanget. De var redan halvvägs ner i honungsburken. Eftermiddagssolen sken genom fönstret och glimmade i den gyllene väggklockan. Väggklockan som mor och far hade fått i bröllopspresent.

– Förlåt, vad sa ni? svarade Jakob och smuttade på sin konjak.

– Jo, vi sa att vi inte kan minnas att du bodde här som barn. Gjorde du det?

– Nej, inte på den tiden, svarade Jakob och tittade ner i konjakens mjuka bärnstensfärger. – Då bodde jag… Då bodde jag långt borta.

*

Han nådde inte högre upp än till tredje hyllan i morfars skafferi, men om han sträckte på sig kunde han nå den fjärde. Där förvarade morfar sina skorpor och honungsburkar.

Det började frågas efter Gustaf Lagerborg. Jakob sa ingenting. Han tyckte inte att det behövdes. Mor sa att hon inte heller visste något, att han kanske hade rest sin väg. Jakob visste inte om hon talade sanning. Morfar var det ingen som frågade. Han bodde ju så ensligt ute i skogen.

Nu sken solen klarare och ljusare över den lilla slätten. Mors anletsdrag hade blivit mjukare och oftare hörde han hennes skratt. Det var bara morfar som såg mer tyngd ut än förut. Kanske var det för att han hörde skriken om natten. Hans ansikte hade sjunkit ihop och ryggen hade blivit så krum.

Varje dag smög Jakob sig in i morfars skafferi. Han sträcket på sig och smög ner några skorpor i byxfickan. Då och då tog han också en burk ur morfars honungslager. Med detta sprang han till jordkällaren och genom det lilla hålet i taket som släppte in luft, lyckades han peta in det till sin far.

Första dagen skrek och gormade hans fader med en varulvs ursinne. Han bankade, sparkade och kallade honom för saker som Jakob inte visste vad det var. Nästa dag talade han till honom med den mjukaste sammetsröst.

– Snälle, rare Jakob. Släpp ut far.

Jakob svarade inte. Han stoppade bara snabbt in skorporna i hålet och sprang sedan hem till mor. Den lilla stigen genom skogen blev snart allt mer framträdande och tuvorna slets under hans fötter.

Den tredje dagen grät Gustaf Lagerborg. Den fjärde dagen välsignade han honom och den femte dagen bad han om att hellre få gift och göra slut på alltihop. Därefter blev fadern tyst. Jakob fortsatte ändå troget att gå dit och om han lade örat intill dörren kunde han höra hur fadern rörde sig där innanför.

Löven började falla från träden. Allt oftare besökte morfar dem och han och Elsa satt och talade till långt in på småtimmarna under tiden som höstvindarna ven runt knuten. Ibland övernattade morfar i kökssoffan och återvände hem i gryningen.

Inne i staden hade tidningen skaffat sig en ny redaktör. Den forna redaktören satt kvar i sin jordkällare under tiden som höstlöven föll över honom. Gustaf Lagerborg var inte alltid tyst. Det förstod Jakob en afton när han tog en promenad i månskenet med hunden Poppali. Plötsligt stannade hunden till och lystrade. Därefter sprang den iväg genom skogen med Jakob efter sig.

Snart upptäckte Jakob att de var på väg till morfar. När han kom närmare kunde han höra det. Det var inte vindens tjut, utan en hes, rosslig stämma ifrån jordkällaren. Ett tappert försök till att frambringa toner. Tonerna var ensamma och rösten annorlunda. Kanske var det denna rossliga väsning, kanske var det höstens nattbris, men Jakob huttrade till och borrade in fingrarna i Poppalis mjuka päls.

Höstdagarna irrade fram som de små sorkarna i skogen och det blev julafton. Den kvällen firade morfar med dem. Mor hade dukat så fint och i skenet från ljusstaken läste morfar ur julevangeliet. När tillfälle gavs, smög Jakob iväg och tog med sig några skivor av julskinkan och julosten. Snön ven om honom när han med frusna fingrar stoppade in det i hålet.

Snart kom det nya året, dagarna blev ljusare och vattnet började åter igen leva i bäckar och åar. Jakob fortsatte springa genom skogen och för varje dag grönskade bladen allt grönare.

Det var veckan efter pingst, när Jakob som vanligt var på väg till jordkällaren, som han såg att det stod någon framför dörren. Det var en man. Han stod med ryggen emot Jakob med hatten långt neddragen över huvudet och ett par vita lockar stack fram i nacken. De breda skuldrorna avslöjade vem det var.

Jakob ställde sig tyst bredvid morfar och tittade på dörren. De sade ingenting. Morfar tittade på sin dotterson, lät blicken återvända till dörren och nickade. Han gick fram till stenen, fattade tag om den och med ett urvrål lyfte han upp den och kastade tillbaka den i stengärdsgården.

– Varsågod, sa han till Jakob och rättad på ryggen.

Jakob gick försiktigt fram till luckan som om han fruktade att släppa ut ett vilddjur. Klykan gled åt sidan, luckan slogs upp men det störtade inte ut något rasande vilddjur. Det var alldeles tyst. Jakob lutade sig försiktigt in och kunde se något i det skumma ljuset. Det var inget vilddjur, men ändå såg han inget annat än en björn.

Gustaf Lagerborgs hår var tovigt och vildvuxet och han hade virat in sig i en skinnpläd som morfar hade lagt som skydd över rovorna.

– Far? ropade Jakob med tunn röst.

Fadern svarade inte och Jakob tog sig ner i källaren. Där nere luktade det surt och unket.

– Far! ropade Jakob igen.

Fadern mötte honom med tom blick. Han var mörk kring ögonen och det magra ansiktet hade försvunnit i skägget. Jakob tog hans hand och ledde honom upp ur källaren. Likt en björn som vaknar ur sitt ide kisade fadern i solskenet. Desperat skuggade han med armen för ögonen. Morfar tittade på honom och lyfte hatten med en hövlig nick.

– Ta nu med dig din far hem, Jakob.

Jakob tog sin far i handen och ledde honom till stugan. Fadern lunkade tyst bredvid honom utan att säga ett ord. Då och då stannade han upp och plockade en liten blomma som han sniffade på och smekte med klumpiga händer.

– Kom nu far så går vi hem, sa Jakob försiktigt. – Du kan ta med dig blomman…

Elsa såg dem komma från sin plats vid köksfönstret. Hon skyndade ut och stirrade på sin make med handen för munnen. Herr Lagerborg mötte inte hennes blick. Han tittade sig förundrat omkring.

Elsa gick fram och slog armarna om honom. Tårarna rann nerför hennes kind och droppade ner i hans toviga hår.

– Åh, Gustaf, snyftade hon. – Säg något!

Gustafs armar hängde likgiltigt vid hans sidor.

– Han säger ingenting, förklarade Jakob.

Modern drog bort tårarna med handryggen och betraktade sin make.

– Kom, sa hon. – Vi får gå in.

Jakob följde med henne men fadern stod kvar på samma lilla grästuva. Elsa svängde runt på dörrtröskeln och tog hans hand.

– Kom, Gustaf lille.

*

Jakob hade landat i fåtöljen. Han såg hur kamraterna rörde på munnen, hur de engagerat fäktade med armarna och hörde hur ord strömmade omkring honom utan att säga honom något.

– Eller vad säger du, Jakob? frågade Harry och slutade vifta med armen.

– Va?

– Jakob är lite disträ idag, tycker jag, skrockade Aron.

– Vi diskuterade Stagnelius Näcken. Jag menar att Näcken är en symbol för ondskan och att den lilla som talar är en symbol för livet och godheten, men Arvid menar att…

– Det finns inget ont eller gott, avbröt Jakob.

Herrarna tystnade och tittade frågande på honom. Efter några sekunders tystnad harklade Harry sig och ställde tillbaka sitt glas på bordet.

– Ursäkta mig, Jakob, men jag tycker ändå…

– Det gör det inte, fortsatte Jakob bestämt. – Det finns inget ont eller gott. Bara omständigheter och tillfälligheter… Mer konjak, mina herrar? Ta nu för er av skorpor och honung.

The post Littestraden: Novell av Beatrice Blom first appeared on Opulens.

RÖTMÅNAD. ”Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer.” Det skriver Jesper Nordström som vantrivs i rötmånaden som nu går mot sitt slut.

Rötmånaden – den heta och kvava perioden under sensommaren – används i litteraturen och filmen som en faktor som påverkar både kropp och moral. I mildare fall som irritation, i värre fall närmast som en ursäkt för förkastligt beteende. ”Det var värmen som mördade honom, inte jag.”

I ”Gösta Berlings saga”, av Selma Lagerlöf, beskrivs hur värmen gör Värmlands sjöar stillastående och luften tung, vilket påverkar människornas beteende: de talar försiktigt, handlingar fördröjs samtidigt som normer verkar mindre bindande.

I Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” gör sensommarens hetta Stockholm kvavt och tryckande. Glas upplever svett och värme som en fysisk obehaglighet vilken påverkar hans tankar och handlingar. Det är i detta förändrade sinnestillstånd han fattar beslutet att mörda pastor Gregorius. Apropå doktor Glas var det nog så att den konservativa klädkoden också bidrog. En doktor i 1920-talets Stockholm slängde förmodligen inte av sig kavajen hur som helst.

Hettan framstår alltså som en faktor som upplöser kontroll och moral. I de äldre stadsmiljöerna tillkom förr i tiden också stanken och den mer tydliga och bokstavliga förruttnelsen, som på något vis gör den moraliska förruttnelsen mer ursäktbar. Vi säger ju ”kallt mord” men ”i stridens hetta” när det handlar om ett impulsivt dråp. Solen som mördare om man vill dra det till sin spets. Om månaden april skrev Strindberg att det var ett liv och ett kiv. Om augusti kunde vi månne dikta att det var ”ett jäsande och en stank”.

Solen som lyser och löser upp

Albert Camus drar ansvarslösheten till sin spets i romanen ”Främlingen” från 1942. Där är det solen och hettan som direkt påverkar Meursaults handling när han skjuter araben på stranden.

Den starka solen gör honom blind och irriterad, reflexen att skjuta sker i kroppens automatiska reaktion på hettan, inte på grund av hat eller något medvetet beslut. I korta meningar dras han mot mordet. ”Hoppsan nu hände det.” Upptakten till skottet är en litterär passage som i sin fatalism har få motsvarigheter i världslitteraturen.

I Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” bidrar rötmånaden till att göra fattigdomen och den sociala utsattheten än mer påtaglig. Stanken av ruttnande potatis och den kvava luften blir konkreta hinder i barnens vardag. Det är inte lätt att koppla av i något sammanhang alls. För att inte tala om hur det i Sven Delblancs författarskap uppstår äktenskapliga konflikter om hur mycket som skall göras…”värmen den söker mig”.

Judith Herman skildrade på 1990-talet det nolläge och vilsenhet som uppstod efter murens fall i novellsamlingen ”Sommarhus, senare”.

Strukturer och orsaker suddas ut. Värmen gör att handlingar och händelser blir svåra att urskilja: saker sker utan tydlig anledning, ”inget och allt bara händer hipp som happ”. Fysiskt och psykologiskt påverkar hettan karaktärernas förmåga att agera. Ett gäng semestrar på någon tropisk ö. De äter vattenmelon, röker hasch, ligger med varandra i en enda sorgligt meningslös klistrighet. Med sina ytterst korta meningar framstår Judith Herman som ett slags ny Hemingway. Men där vår käre Ernest dolde meningen under den ordkarga ytan är det som om det betydelsebärande gått sönder i solen hos Herman.

Rötmånad och hetta på film

Samma fenomen träffar vi på även i filmens värld. En film som sticker ut i den svenska filmhistorien är förstås Jan Halldoffs ”Rötmånad” som hade premiär 1970. Det är en bisarr och nattsvart komedi, i skärgårdsmiljö, om ett urspårat familjeliv. Filmen både drev med och red på dåtidens sexvåg. Den slutar med ond bråd död och total katastrof.

Spike Lees ”Do the Right Thing” från 1989 visar först en nästan trög, händelselös hetta som gradvis övergår i utbrytande våld. Hög temperatur ökar irritation och gatuvåld – väl belagt i kriminologi – och värmen fungerar här som katalysator för aggressioner som eskalerar till konflikter och upplopp.

I filmen ”Gomorra”, från 2008, (regisserad av Matteo Garrone) gestaltas det sambandet på ett än mer brutalt sätt. Till skillnad från ”Gudfadern”, som skapade den tröttsamma klichén att alltid skildra maffian som förfinad – ”en elegant kostym, ett beställningsmord och mormors tomatsås, tack” – visar ”Gomorra” ett evigt kletigt, svettigt Neapel där slagsmål kan uppstå över småsaker.

Hetta och kvav luft förstärker det sociala sönderfallet och gör våld och kaotiskt beteende till en vardaglig realitet. Det är inte bara smutsigt, det är slitet och nedgånget och så där dammigt varmt som det nog bara kan vara i en betongförort i södra Italien. Filmen har till och med en förstärkt kornighet som för att understryka något av den grovhet som präglar allt. Två ungdomar dricker läsk och får i uppdrag att utföra ett mord. Det hela skildras som en banalitet i stil med att gå ett inköpsärende till butiken. Kanske blir våldet också ett slags thrill i en överhettad fattig värld där dagarna ter sig enahanda.

Om du själv dängt lite mer med disken och varit mer disträ än vanligt i sommarvärmen så ger alltså kulturen dig ett alibi, ett slags rätt till avvikande beteende.

Skildringar av rötmånad och hetta i litteratur och film visar hur fysiska förhållanden påverkar psyke, moral och sociala normer. Värmen skapar tröghet, upplöser kontroll, ökar irritation och kan direkt utlösa impulsivt eller våldsamt beteende – från Meursaults automatiska handling i ”Främlingen” till gatuvåldet i ”Do the Right Thing” och Camorrans brutala vardag i ”Gomorra”.

Ja, märk glidningen mellan Camorra och Gomorra! Syndens näste i Bibeln var även det en stad präglad av hetta.

Snart är rötmånaden över

Jag går i skrivande stund för att hämta ett glas vatten och påträffar en ytterligt äcklig liten vit mask i slasken. Det är som om värmen och förruttnelsen nästan har ett drag av biblisk straffdom över sig. Det skall alltså inte bara vara outhärdligt varmt, det skall tydligen vara så där krypande äckligt också så att det riktigt går in i märgen på en.

Få saker kan vara så nervpåfrestande som att försöka hålla ett kök så där härligt medelklassfräscht under heta dagar i augusti. Jag är tacksam för att vi snart går mot en tid när allt blir rent, friskt och klart igen.

The post Rötmånad – när hettan löser upp moralen first appeared on Opulens.

NOVELLER. ”Vad som är vad är förtrollande oklart för läsaren som får följa med i tvära kast och roliga tankevurpor.” Det skriver Henrik Schedin som läst Gunnhild Øyehaugs novellsamling ”Onda blommor”.

Onda blommor av Gunnhild Øyehaug
Översättning: Marie Lundquist,
Nirstedt/Litteratur

Det är underfundigt skrivet och underhållande att läsa den norska författaren Gunnhild Øyehaugs noveller i samlingen Onda Blommor, i fin översättning av Marie Lundquist.

Novellerna är lättlästa men också diffusa och svåra att tränga in i. De har en inneboende dubbelhet som gör dem en smula opålitliga.

I en novell sitter en kvinna på toalettstolen och märker att en bit av hennes hjärna följt med menstruationen. Hon inser kort därefter att hon förlorat all kunskap som hon tidigare hade om fåglar. Det vore kanske inget jättestort problem för de flesta, men kvinnan ska snart disputera inom ornitologi.

Öppningen av nya ”Mationalnuseet” (sic!) går snett och blir en drömsk scen bland konstverken.

När jag recenserade Øyehaugs noveller i Knutar skrev jag att novellsamlingar ”är splittrade i sin natur”, det stämmer i vissa fall, men inte i Øyehaugs senaste novellsamling. Här går novellerna i dialog med varandra.

Tydligast är detta i novellerna med namnet Tråden, som också blir Tråden 2 – 4. Där i den andra delen eller novellen framförs det en protest mot den första delen av ett Vi.

Den första novellen handlar om en äldre dam som ligger i en sjukhussal, och sedan kommer en protest i texten kring att hon framställs så klyschigt som en ensam, sjuklig tant. Sedan kommer ett lejon in i bilden och sedan en Medeltidsdrottning som delar namn med damens dotter. Andra protester kring tidigare noveller dyker också upp mellan pärmarna.

Novellerna handlar ofta om förvandlingar, att befinna sig mitt emellan två stadier och sökandet efter gemenskap, novellerna pendlar mellan stort och smått. Ibland även till det omöjliga, som i Klipporna, som död där en död person försöker boka en flygbiljett för att se Dovers klippor.

Titelnovellen Onda blommor är en öppen blinkning till poeten Charles Baudelaires Det ondas blommor. Novellen är en intern och extern intertextuell resa mellan en busschaufför som stör sig på en passagerare, till en jobbig person på gymmet och slutligen till besvärande skor. Författaren tycks ta läsaren i handen och leda henne genom en labyrint av känslor och berättelser.

De infallsrika novellerna är idéburen litteratur som påminner om Jorge Luis Borges som ofta blandade essäformen med skönlitteratur. Eller varför inte K. Svenssons berättelser inlästa som Harmony Studies, där han bland annat skriver om historiska personer på ett sådant sätt att det är oklart om de funnits eller inte.

Det är ett originellt författarskap Øyehaug bedriver och jag är glad över att det nu uppmärksammas mer i Sverige. Øyehaug blandar in litteraturhistoriska referenser till Virginia Woolf och ovannämnda Charles Baudelaire, men hon åtskiljer inte på fantasi och verklighet – inte ens inne i fiktionen.

Vad som är vad är förtrollande oklart för läsaren som får följa med i tvära kast och roliga tankevurpor. Klart är dock att det är intressant att befinna sig med novellernas karaktärer i förvandlingar och som läsare utforska novellkonstens möjligheter.

The post Gunnhild Øyehaugs noveller förbryllar och förtrollar first appeared on Opulens.

NOVELL. I denna veckas utgåva av Littestraden presenterar vi en aktuell och dystopisk novell av Ingvar Hellsing Lundqvist.

Ingvar Hellsing Lundqvist är numera pensionerad gymnasielärare. Han har tidigare publicerats i olika sammanhang, bland annat i Opulens. Flera av Hellsing Lundqvists noveller är översatta till engelska och tyska i utländska antologier och magasin.

Novellen Ordbutiken eller New Word Symphony, som vi nu har nöjet att få presentera, för tankarna till Orwells 1984 eller kanske till och med till vår samtid. Den är hämtad från Kaleidoskop, en bok som kom ut i februari i år på Lava förlag. Några av berättelserna som ingår i ”Kaleidoskop” har för övrigt prisbelönats internationellt.

CAROLINA THELIN

Ordbutiken eller New Word Symphony

En lång disk i glänsande mahogny. Biträden som springer fram och tillbaka. De har små skärmar i pannan över ögonen. Ljuset är outhärdligt starkt. Väggen bakom de springande biträdena är full av fack. Tusentals och tusentals för att rymma alla de ord man saluför. De går att handla i dussin och gross. Vid köp av ett ord medföljer en utförlig och flersidig bruksanvisning som i detalj tar upp alla tänkbara användningar av ordet i fråga. Det handlar om ordets historia – ja, det som kallas etymologi, det handlar om betydelse – eller i vissa fall betydelser, det handlar om värden då ord kan vara olika värdeladdade, ha avvikande innebörd geografiskt etc.

En sak den ovane betraktaren omedelbart lägger märke till är hyllornas eller snarare alla fackens synbara totala oordning. De som är vana vid att facken börjar på bokstaven A och sedan går vidare blir nog förbryllade när första hyllan till exempel kan börja på K som i ”krig”. Det är alltså så att ordningen bestäms av det som är mest typiskt eller omtalat i det rådande tillståndet i världen.

På så sätt kan man under vissa omständigheter då någon särskild film är oerhört omtalad, hitta utförliga beskrivningar av de stjärnor som deltar i filmen. Och här är ju ordet ”berömmelse” nyckelordet i fack B. I detta fall kan indelningen i den tillhandahållna broschyren vara ”berömd”, ”mer berömd” och ”mest berömd”. Men även en lista över olika grader av strävan efter berömmelse kan återfinnas. Givetvis är listor av detta slag mycket kortlivade men kan ändå tjäna som exempel på hur allt är ordnat i ordbutiken.

Jag kom till butiken för att jag hade en del ord jag ville fråga om eller kanske inhandla. Jag gick fram till disken för att köpa ordet ”krig”. Jag såg att det befann sig på första hyllan. Ett ovanligt servilt och entusiastiskt biträde presenterade mig för de olika alternativen av ordet och de mest aktuella broschyrerna. Jag valde en av de senaste: Krig och dess sanna väsen. Det skulle förstås röra sig om en ovanligt utförlig utläggning om ordet ”krig”.

Sent samma kväll läste jag igenom broschyren. Slog också i en mängd olika uppslagsböcker på ordet ”krig”.

Det var då jag hittade artikeln om att krig inte är krig utan fred. I artikeln kunde man till exempel läsa om hur nationer befriat andra nationer från dem själva. Jag kunde också i artikeln läsa att detta var den högsta formen av ordet ”fred”. Och jag kunde läsa på nedersta raden att ordet ”krig” egentligen var en synonym till ordet ”fred”. Det stod också att ”krig” i själva verket var en ålderdomlig form, på väg ut ur språket och ersatts av den mer moderna formen ”fred”.

Då detta föreföll mig obegripligt var jag tvungen att återvända till ordbutiken.

– Jag vill lämna tillbaka broschyren om ordet krig.

– Vill min herre vara vänlig att förklara närmare.

– Ja, jag reagerade på att ordet jag köpte kunde betyda så olika saker.

– Vad menar ni?

– Jag menar att det i broschyren om krig kunde stå att det betyder ”fred”.

– Vi som arbetar här i ordbutiken tar alla klagomål på största allvar. Så, om ni vill vara vänlig att dröja så kommer vi att gå igenom alla ordböcker vi har och rådfråga alla experter vi känner – så kommer vi så snart som möjligt med besked.

Jag hade väntat i dagar då ett brev dök upp på e-posten. Jag välkomnades till ordbutiken med orden: ”Då ert problem är av ovanlig och synes det oss av trängande karaktär, välkomnas ni till butiken och en av våra representanter ser fram emot ett personligt samtal med er.”

En herre dök upp bakom den långa disken.

– Vi har hört om ert problem och vill gärna hjälpa till. Det är därför vi finns här. Som jag förstår det har ni köpt ordet ”krig” och fått ordet ”fred”?

Jag svarade att så var fallet och att jag var mycket missnöjd och frågande.

– Vill ni vara vänlig att vänta.

Jag satt på en bänk när jag överraskades av väpnade vakter som bröt upp mina händer mot ryggen och föste in mig i en trång cell.

En grov och grötig röst sluddrade i dunklet framför mig.

– Ni har hamnat helt rätt. Vi har haft problem med er sort tidigare.

De tryckte ner mitt huvud i ett vattenkar gång på gång.

– Ni ser skriften som lyser i botten på karet. Vi vill att ni upprepar den var gång!

De bländande bokstäverna som lyste i ögonen var gång jag var under vattenytan växlade mellan orden ”krig” och ”fred”.

Så ändrades det. Endast ordet ”krig” lyste i botten på karet. Och nu än starkare.

Och var gång jag kippade efter andan skreks det i mina öron.

– Vad såg du?

Jag svarade sanningsenligt att jag såg ordet ”krig” lysa i botten på karet. Men de tryckte genast ned mitt bultande huvud under vattnet och skrek ”fred!”

De släpade sedan in mig i ett rum med en jättelik vit duk. På den projicerades rader med ordet ”krig” i stora bokstäver. Och samma fråga gång på gång. Då jag tydligt såg bokstäverna på den stora duken svarade jag åter ”krig”.

En av väktarna höjde precis sin gevärskolv mot mig då en tungt dekorerad man trädde in i rummet.

– Jag har hört att ni är en av de allra motsträvigaste. Låt mig visa er hur vi vaskar fram sanningen. Och låt mig påstå att ordet vaska här är otvetydigt!

Den dekorerade gjorde tecken till vakterna att stanna där de var. Så förde han mig strax till en stor hall där en väldig tvättmaskin frustade och ångade.

Den dekorerade vände sig till mig.

– Ser du! Här tvättas alla ord. För att få den rätta betydelsen. För att ingen ska behöva tveka. Här tvättas alla missuppfattningar bort som skulle kunna skada vårt samhälle. T.ex. har på senare tid ordet ”anfall” förekommit ofta. Vilket tack vare vår maskin har kunnat korrigeras till det korrekta, ”försvar”. Detsamma gäller orden ”frihet–slaveri”. Bara ett par exempel.

Jag fick strax en idé. Jag bad den dekorerade att köra ordet ”kärlek” i maskinen.

Han gav sitt samtycke och när den mullrande maskinen ångat färdigt kom svaret: ”hat”. Den dekorerade såg något förbluffad ut och förklarade att vi ställt frågan på ett felaktigt sätt. Så fortfor han:

– ”Hat” är bara ett ord. För att erövra en människa, eller för all del ett folk, behöver du tala om hur kärleken är en befriare. Och hatet kommer att vändas i kärlek till befriaren. Alltså, vår tvättmaskin fungerar nog trots allt alldeles korrekt. Trots att jag – det skall medges – tvivlade för en sekund.

Samtidigt förde han mig ut i den stora hallen och överlämnade mig till väktarna.

– Den här mannen är farlig för oss alla. Ta honom till häktet.

Jag trängs med ett dussintal fångar i den trånga cellen. Men golvet är rent och ett violett ljus lyser över allt. Som det ultravioletta ljus man använde i grisstior för att rädda kultingar från bakterier.

En av fångarna tränger sig fram.

– Jag såg att du var ny här och vill gärna veta hur du hamnat här.

Jag stirrade in i ett tärt och magert ansikte. De vitbleka och insjunkna kinderna berättade nog att han vistats här länge. Jag måste fråga honom varför han satt här.

– Varför är du här själv?

– Jag fängslades då jag använde ordet ”många”.

– Köpte du ordet i butiken?

– Nej, inte alls.

– Men, hur då?

– Jo, det var när vi använde ordet ”fred” i våra artiklar om de stora demonstrationerna. Jag skrev i tidningen jag arbetade för att ett stort antal fredsdemonstranter var ute på gatorna. Jag använde ordet ”många” och arresterades för att inte använt ordet ”få”.

En helt ung man med brinnande blick som hört vårt samtal rusar fram.

– Det är bara fan inte klokt!

Den unge mannen skrattar halvt hysteriskt.

– Och jag använde ju ordet ”få”. Det är ju vansinne! I bruksanvisningen från ordbutiken – ja, jag köpte ordet för att vara helt säker –  i bruksanvisningen står det ju klart och tydligt att innebörden av ordet ”få” är ett mindre antal av något. Så när en snubbe från en tidning dök upp och frågade mig om hur folkmassan hyllade ledaren när han höll sitt tal på det stora torget. Ja, jag sade att det inte var så många där, att det var ganska ”få”. Ledaren har öron och ögon överallt och jag häktades omedelbart. De sade till mig att jag missuppfattat allting och inget begrep. ”Många” och ”få” är ju samma ord. Och jag skulle sättas på omskolning.

Det började nu gå upp för mig hur många som råkat illa ut för att de handlat i ordbutiken eller kanske för att de inte handlat i ordbutiken och inte fått ordens alla valörer och betydelser klargjorda för sig.

***

Några dagar senare kallades jag till förhör. Eller snarare till en i all hast arrangerad rättegång som förstås mest var avsedd som ett skådespel. Och som svarande med en advokat vars händer var mer eller mindre hårt bundna ovanifrån förstod jag självfallet att mina utsikter inte var de bästa. Jag var för övrigt övertygad om att min försvarare inte skulle lägga ett enda ord i min vågskål under hela rättegången. Detta särskilt som han höll på att tippa av stolen och rev en stor bunt papper i golvet när han sjönk ner vid min sida.

Salen var full. Mest människor från den breda väktarkåren och en uppsjö representanter från det högre skiktet. Där kunde man se de dekorerade och deras fruar i klänningar och utstyrslar som mer hörde hemma på en gala än i en rättssal.

En myndig röst höjdes över sorlet.

– Detta är mål nr 34 och berör paragraferna om grovt opatriotiskt beteende. Dessa paragrafer återfinns i de grundläggande statuterna i vår nya konstitution. Åklagaren kallar herr Wortner.

En äldre, böjd man med en portfölj stiger fram.

– Kan ni intyga att svaranden här var missnöjd med sitt köp i er butik och menade att ordet ”krig” inte kunde vara detsamma som ”fred”? Detta som förstås är ett oerhört påstående i beaktan av att vår högst kompetenta och aktade akademi så sent som för två veckor sedan gav ut vår nya auktoriserade ordbok.

– Alldeles riktigt! Den nya ordboken är ett utslag av det gudomliga. I sanning ett mästerverk. Vi har sålt en alldeles oerhörd mängd och folk bildar köer utanför vår butik. Jag måste också ta tillfället i akt att meddela att vår butik i förra veckan fick en fin statlig utmärkelse. En plakett i guld som vi hängt strax innanför dörren och det …

– Får jag be er att svara på frågan! Vad hände sedan ni sålt ordet ”krig” med broschyr till den svarande?

– Han kom tillbaka bara efter några dagar och klagade.

– Vad gällde klagomålen?

Den böjde mannen med den stora portföljen såg något besvärad ut när han vände sig mot åklagaren.

– Han pratade bland annat om länder där kriget kommit för att befria med fred. Men att …

Åklagaren spände ögonen i butiksägaren.

– Och!

– Svaranden menar att krig aldrig kan vara fred. Lika litet som kärlek kan vara hat. Jag tror jag har min väska full av liknande ord den tilltalade skulle ifrågasätta. Men vad jag förstår – jo, jag har den största respekt för svaranden – men han har av allt att döma missat den senaste uppdateringen av vår ordbok. Det är min mening, herr åklagare.

– Och ni själv. Anser ni att det finns minsta fog för den svarandes klagomål?

– Måste jag svara på denna fråga?

Den böjde mannen såg högst olycklig ut när han fingrade på låset till sin stora portfölj. Åklagarens genomborrande blick fick honom att ge upp.

– Det fanns en tid … Jag måste medge – men det var ju innan de nya tiderna så att säga. Och, ja – då kunde jag kanske …

– Tack! Jag tror vi alla förstår.

Åklagaren snodde runt och vände sig ut mot salen.

– Vill svaranden stiga fram.

Jag reste mig långsamt och tog ett något osäkert steg framåt. Osäkert och tvekande eftersom jag inte på minsta vis kände igen den böjde mannen med portföljen.

Åklagaren vände sig åter mot butiksägaren som nu allt mer besvärat fingrade på sin portfölj med alla orden.

– Är detta den man ni sålde era ord till? Ni är helt säker?

– Det var så många inne i butiken, var sån rusning. Ansiktet är bekant. Men, jo … Jag vill tro …

– Tack. Inga fler frågor. Ni kan sätta er.

Åklagaren som var en mager gestalt med urgröpta kinder och jättelika glasögon han till synes halvt maniskt putsade hela tiden. Han spände nu ögonen i mig.

– Medger ni att ni inte läst den senaste ordboken?

– Ja, men den kom ut strax efter jag gjort mitt köp. Jag hade rimligen ingen möjlighet att …

– Ni behöver endast svara på mina frågor! Jag frågar alltså igen – ni hade försummat uppdateringen av ordboken! Jag vill att ni svarar ja eller nej. Hade ni försummat att fråga efter uppdateringar?

– Ja, men hur …

– Ni inser också då förstås att ”krig” måste betyda ”fred” och att till exempel ”kärlek” kan betyda ”hat”.

– Ja, men jag måste ändå …

– Inga fler frågor.

Åklagaren svepte med blicken över de församlade. Han mötte de gillande blickarna från de dekorerade och leendena från de galaklädda kvinnorna som glittrade som från teaterloger.

– Jag finner det uppenbart att svaranden har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet samt åsidosatt sin självklara plikt mot fosterlandet. Det åligger ju självklart som bekant varje medborgare att efter bästa förmåga bidraga och stödja till exempel de enastående insatser vår hjältemodiga armé gjort eller kommer att göra för att bringa fred till alla bröder utanför våra gränser. Jag vill här be er alla att skänka vår ärorika historia en tanke. Svaranden kallar alla fredsälskande insatser för krig. Och här igenom avslöjar han sin okunnighet och grova försumlighet. Detta är en folkets fiende och en farlig man. Jag ber rätten att ta detta i djupaste beaktan så att rättvisa kan skipas.

Salen genljöd av åskande applåder.

Jag visste mycket väl vad som väntade om jag vägrade samtycka till den nya ordboken. Och skulle jag inte erkänna nu skulle straffet bli betydligt strängare. Ett erkännande skulle dessutom under alla omständigheter tvingas fram med väl omvittnade och brutala metoder.

En längre paus och jag överlade med min advokat. En rödmosig man med kinder som svällde ikapp med hans mage. Varje gång jag vände mig till honom med en fråga – eller viskade i hans öra – varje gång kom bara ett ”Ja, ja” över hans läppar. Jag kände mig ändå en smula upprymd över att ha en advokat. Man blev endast tilldelad en sådan i särskilt ömmande eller viktiga mål.

– Har den tilltalade något att anföra?

– Jag vill bara säga att jag var förvirrad den dag jag gick till ordbutiken för att klaga. Jag inser nu att det var i ett tillstånd av total förvirring som jag tvivlade på att ”krig-fred”, ”kärlek-hat”, ”frihet-slaveri” … Ja, jag insåg inte att innebörden var densamma eller den motsatta – om man så uttrycker saken.

Åklagaren drog fram en näsduk och klämde den runt den spetsiga näsan. De frosslande ljud som därvid uppstod fick för ett ögonblick de galaklädda kvinnorna att böja sina nackar bakåt.

– Som åklagare kan jag förstås inte vara nöjd med att svaranden påstår sig mena att krig är fred. Att medge detta är inte detsamma som att på ett trovärdigt sätt mena att det verkligen förhåller sig på det sättet. Och detta är ju en obestridlig paragraf i vår nya konstitution. Jag yrkar därför på ett strängt straff.

Domaren vände sig nu till min advokat innan rättegången skulle avslutas.

– Har försvaret något att tillägga innan rätten drar sig tillbaka för slutliga överläggningar?

Min advokat snubblade tungt upp på fötter och letade länge efter domarens blick.

– Ja, ja …

– Vad menar ni? Eller godkänner ni att rätten drar sig tillbaka för slutplädering?

Advokaten lyckades för ett ögonblick fånga min blick och jag nickade. Sedan lutade han sig tungt framåt mot domaren.

– Ja, ja … Ja, ja …

De väpnade vakterna grep mig och förde mig ut ur domstolen. Jag hade fått löfte om att besöka min lägenhet en sista gång innan jag fördes vidare till fängelset.

Jag insåg nu varför min fru dragit sig undan på sistone. Mötte inte min blick och yttrade allt färre ord vid måltiderna. Senaste veckorna hade hon suttit vid fönstret och stirrat tyst ut över den lilla parken utanför.

Vakterna lättade på greppet och lät mig plocka upp ett papper som låg på det lilla bordet i hallen.”Då jag på senare tid kommit att älska dig mer och mer vill jag att våra vägar skiljs. Du kommer att bli kontaktad av min advokat. Ellen”.  Jag vek sorgfälligt ihop papperet tre gånger innan jag stoppade det i fickan. Vakterna krokade upp mina armar på ryggen och föste mig ner för trapporna.

Det var nya tider nu.

The post Littestraden: Novell av Ingvar Hellsing Lundqvist first appeared on Opulens.

PROSA. Inför helgen publicerar vi en novell av Jannike Lundgren. Den har titeln ”Little Baby Starfish”.

Jannike Lundgren är född och uppvuxen i Skellefteå. Efter att ha bott på Irland, i Härjedalen och i Norrbotten har hon sedan några år landat i Västerbotten igen. Lundgren är utbildad bibliotekarie men jobbar numera deltid som biträdande redaktör vid sidan av skrivandet. Hon romandebuterade 2016 med Nu ser man hästen på Sonfjället och i höstas kom hennes andra bok, Till minnet av Lajka på Black Islands Books.

Nu är vi glada över att få presentera Lundgrens novell Little Baby Starfish. Så här beskriver hon själv hur novellen kom till: “Den skrevs under några mörka vinterkvällar i Härjedalen. På SVT visades en konsert med Antony and the Johnsons. Jag hade aldrig tidigare hört dem men jag berördes starkt, i synnerhet av låten ”Cripple and the starfish” med textraderna om sjöstjärnan och dess förunderliga förmågor. Detta väckte också ett minne, om hur jag som liten letade bland spännande saker utplacerade i en bokhylla hos min mormors syster som varit gift med en sjöman. Bland annat hittade jag en riktig, om än förtorkad, sjöstjärna”.

CAROLINA THELIN

Little Baby Starfish                                                              

Smärtan bränner fortfarande över kinden och örat bultar kraftigt, men han pressar tillbaka gråten ner i halsen. Han iakttar henne vid diskbänken. Axlarna har slappnat av men hon slamrar fortfarande med porslinet och munnen är hård. Om något går sönder är det hans fel.

Han sträcker sig upp efter disktrasan och når den nästan. Häftigt vänder hon sig om. ”Vad gör du?! Försvinn, du är bara i vägen!”

Han drar sig snabbt undan och slår huvudet i pannskåpet. Tårarna väller upp och nu kan han inte hejda dem. Det bultar i det skadade örat och han vet att han gråter för högt.

Hon blundar hårt nu och stryker med fingertopparna över ögonen. Händerna darrar. Han känner igen tecknen och blir stum i hela kroppen, plötsligt rädd att han inte ska kunna hålla tätt. Benen viker sig och han sjunker ner vid hennes fötter.

”Res dig upp!” Hon tar tag i hans arm och drar honom på fötter, lyfter ut honom i hallen och föser honom framför sig, mot ytterdörren och ut i trapphuset. Gå! Gå över till Alma, jag orkar inte med dig just nu!”

Dörren slår igen, men han står kvar på alla fyra i några sekunder. Snyftningarna ekar och kalkstenen är kall och grusig under handflatorna.

Hos Alma luktar det stekt mat och instängt. Det tickar en klocka på väggen och gardinerna är fördragna. Men hon har en bokhylla full med skatter från hela världen och trots att han har sett de flesta, hittar han nu något nytt bakom skrinet med den dansande ballerinan. Det är ett litet föremål som ser ut som en sten, men den är svagt rosa och formad som en perfekt stjärna. När han tar i den är den skrovlig och väldigt lätt. Nästan som luft.

”Det är en sjöstjärna.” Alma står bakom honom och kring henne står den där lukten som är så typisk för just Alma. Tyget i hennes kläder och tvål.   

”Den har blivit en korall. Det betyder att den är hård. Men en gång levde den. Den var ett djur och vet du vad den kunde göra? Den kunde läka sig själv. Om en sjöstjärna förlorar en arm så växer det ut en ny.”

Barnet vänder sig om och ser storögt på henne. Alma nickar allvarligt.”Och det är inte allt må du tro.” Hon sträcker sig fram över honom och rör vid en av stjärnans spetsar. ”Ur den gamla armen växer det dessutom ut en ny stjärna!”

Hon fortsätter att nicka eftertryckligt och ler, som om sjöstjärnans förmåga var helt och hållet hennes förtjänst. Och barnet, med ett öra som bultar, fingrar varligt på den förunderliga, skära tingesten och drar med dess sträva yta mot sin kind.

The post Littestraden: Novell av Jannike Lundgren first appeared on Opulens.

PROSA. I den här veckans upplaga av Littestraden presenterar vi en novell av Olof Lindberg. Den bär titeln ”Mormodern”

Olof Lindberg för en ganska tillbakadragen tillvaro i Dalarnas skogar där han har tillbringat lejonparten av sitt liv. Skrivandet var inte självklart för honom från början utan det är något som utvecklats i vuxen ålder. Lindberg har ofta haft anledning att tänka över sitt liv och då har språket alltid återkommit som en röd tråd, en helt naturlig förlängning av hans tankevärld.

Så här beskriver Lindberg sin novell Mormodern, som vi nu är glada över att få presentera: ”Jag har i nästan hela mitt liv haft problem med sömnen vilket ofta mynnat ut i många timmar av tankar i mörkret innan utmattningen bedövat mig. Under en tid återkom av oklar anledning min sedan något decennium avlidna mormor som gestalt i dessa tankar. En viss tyngd kom ofta över mig i samband med minnesbilderna och jag kände mig manad att skriva något om henne.”

CAROLINA THELIN

Mormodern

Den vätskande blick, vit och stor som den hos ett slaktdjur i det ögonblick kolven penetrerar frontalloben, hon gav mig den morgonen. Hjälp mig att tända cigaretten, de där spindelfingrarna när de kraftlöst slöt sig om filtret som klor. Du får inte röka här, inte inne. Jag antar att en regel känns futtig för dig nu.

Du väntade på sköterskan, svalde en blå tablett. Jag hade inte tid men jag väntade en stund och du lade dig på sängen och det var som om ditt insjunkna ansikte mildrades en aning när röken som närt dig sedan du var flicka flöt ut i din sjuka lunga och i ditt blod. Du dolde, ännu fast du visste, hur svårt det var att andas genom vätskan och sotet.

Du övervägde blygt att be om ansiktsmasken men du avstod, jag såg det. Rörelsen trög och svävande under morfinet och du darrade inte på handen. Du luktade som du gjort i köket förr och jag trodde att du drömde om krusbär och doften av timmer.

Jag måste gå men det brydde du dig inte om och jag sa inget värdigt, inget slutgiltigt, men jag rättade till filten en aning över din fågelarm. I korridoren väntade sköterskan med vagn, jag såg att hon gick in till dig.

För dig är det en sista dag, men jag måste vidare.

Du hade mig ibland när jag var barn. Först när jag kom brukade jag känna med fingret på dörrkarmen där en hund över tid gröpt ut djupa skåror med sina klor. Du visade med armen att jag måste vänta i hallen medan du kopplade djuret i hörnet. Ett blå dis av cigarettrök stod över järnspisen där du kokade ditt kaffe. Du ville inte att jag skulle störa morfar som satt i det andra rummet och lyssnade på en skorrande radio. Det fanns troféer där inne, horn och kranium, en lång sabel på väggen och ett gevär som jag i en flyktig dröm en gång tänkt mig rekylen ifrån när jag sköt min sovande far i bakhuvudet. Mynningen någon millimeter ifrån den flottiga svålen som blek och hårlös bröt fram över hans hjässa.

Jag brukade stryka omkring en stund som ett oroligt djur, tog ganska vida cirklar kring hunden i hörnet, rörde försiktigt vid ytor och sånt. Du hade lagt det ena skinntorra benet över det andra och tänt en cigarett. Ska du inte gå ut en stund, sa du efter kanske en timme.

Jag stack med en lång pinne i gräset under bärbuskarna för att kanske skrämma fram en reptil eller smådjur. Jag hade sett en näbbmus, en fågel och flera mörka grodor där nere. Oftast efter regn som idag. Du ville inte att jag skulle fånga djur, du tyckte om att de var fria, så jag gömde en groda så fet att den inte kunde fly i en burk på baksidan av växthuset. Jag hade inte vågat fråga efter en spik eller kniv för att göra hål i locket så den dog därinne. Efter sommaren mumifierad och benig med insjunkna ögon och den torra huden träckt över knotorna som ett löv.

Jag tänkte inte då på om du önskat dig en annan sorts liv, om du drömt om det åtminstone. Kanske om länder du aldrig sett, om en karriär – du älskade att läsa, tänkte du nån gång att du själv hade velat skriva? Försakade du något av dig själv när du liksom blev en del av morfar? Glömde du allt det där över tid? När han dog, ganska långt innan dig, ville du bo kvar här uppe och du pratade ibland med mamma i köket om att du hörde och kände honom på nätterna. Kände du dig stympad? Var det som om en del av dig, en lem, skurits av då? Du försökte göra ungefär som du alltid gjort under det där sista decenniet, du var envis och stolt, senare på gränsen till barnslig. Så mån om din integritet att du när bara sängen på hemmet återstod gav upp och dog inom bara några få dagar. Jag vet att de sövde och lugnade dig med preparat, kanske var du orolig och arg ändå, kände du dig sviken till slut? Kom bitterheten över dig trots allt? Jag vill inte tro det, jag vill tro att du mötte slutet med samma mod och stringens som du levt, att du kände ett lugn.

Du bodde kvar i byn i ett par-tre år efter det att han hade dött. Jag hoppas att du inte kände dig ensam, kanske gick du fortfarande ut och plockade av bären från de allt vildare buskarna. De frågade mig om jag inte ville följa med i bilen, ganska sent på sommaren. Jag ville sova, jag sov nästan hela tiden under den perioden, men sedan tänkte jag att det kanske bara skulle bli några enstaka tillfällen till. Du var skröplig och böjd när vi kom. Men du vill promenera till cafeet på andra sidan. Vi satt längst in och du rökte inomhus som om det var förr.

Du berättade utan egentlig poäng, drömmande som om du såg det framför dig, den excentriske grannen i sin dyra sidenmorgonrock, hur han nästan behandlat morfar som en likvärdig, fattigdomen och strävan då när ni var unga både du och morfar, sättet du artikulerade hans namn ”Dinkelspiel” den flamboyante juden, som om han var en tok, så självklart för dig på ett tankspritt sätt. Jag fann att jag skrattade, inte för att det var särskilt roligt eller fyndigt, mer för att jag insåg att det var första gången jag hörde dig berätta, din vy, ditt perspektiv. Ett helt liv, alla gånger vi varit ensamma, då du suttit i köket eller stått i regnet rökt under plasttaket ute på bron. Aldrig att du tog plats, aldrig att du förhävde dig. Du fick tro att jag skrattade åt din lilla anekdot, du fick tro det, och du skrattade också, blygt och generat först, som om du inte var van, och sedan mer ohämmat.

Mindes du att jag i tonåren ibland tog cykeln till dig för att låna cigaretter? Du sa någon gång att det inte var bra men du gav mig alltid några stycken ändå.

Jag såg att det fanns hål i lakanet efter glöden den där dagen du dog. Det kändes som nyss jag var ett barn som ryggande inför lukten av surströmming under de där midsomrarna hos dig. Dina gummistövlar, ditt permanentade hår.

The post Littestraden: Novell av Olof Lindberg first appeared on Opulens.