PROSA. Inför helgen har vi nöjet att publicera novellen ”Spermien” av den välmeriterade författaren Else-Britt Kjellqvist.

Else-Britt Kjellqvist är född i Stockholm och uppväxt på Söder. Hon är sedan länge heltidsförfattare men var tidigare också verksam som psykoanalytiker och debuterade 1981 på Bonniers med diktsamlingen Lögnen har ögon. Kjellqvist har gett ut ett tjugotal essäböcker varav de om skam mötts av stort intresse också i de nordiska länderna. Hon har varit publicerad i Opulens tidigare. Denna vår med en essä om Folkungagatan och senast här i Littestraden med novellen Dottern.

Nu är vi glada över att återigen publicera en novell, den här gången med Spermien som ger inblick i freudiansk psykoanalys.

CAROLINA THELIN

 
Spermien

I drömmen heter jag Siri, i verkligheten Ingegerd – Ingegerd Johansson. Håller på att avsluta min psykoanalys för att till sommaren gifta in mig i den gamla svenska adeln.

Vi har arbetat mycket med mina drömmar. Mest har det varit mardrömmar då jag vaknar av att jag skriker. Detta är också en mardröm. Men den är fasansfull på ett annat vis, inga skrik, inga hot i form av bestar med öppnade käftar under mig där jag dinglar över avgrunder. Nej, denna skiljer sig. Psykoanalytikern kallar den, efter Freud, för prestationsdröm.

Hastar genom parken, hade velat sätta mig på en bänk och tänka igenom drömmen men kommer med andan i halsen fem minuter för sent. Dörren till mottagningsrummet står öppen. Kastar mig på soffan efter att hastigt fattat den utsträckta handen.

”Drömde i natt.”

”Jaha.”

”Det var den gamla vanliga om att jag skulle ta studenten fast jag redan tagit den. Men denna var annorlunda. För första gången kände jag, ja jag kände verkligen det fruktansvärda i att behöva gå tillbaka till skolan.”

”Du kände?”

”Det var som ett sug, en inre ödeläggelse. Jag hörde inte till.”

”Hur var drömmen?”

”Det var hemma på Söder efter ett lov. Jag skulle gå till skolan där jag inte varit på länge. Konstigt nog hade man inte rapporterat hem att jag skolkat.

Skolböckerna ligger utspridda på köksbordet och jag försöker samla ihop dom som jag ska ha med mig men jag vet inte vilka. Jag blir alltmer desperat. Har de fått nytt schema? Var ligger det nya klassrummet? Skulle jag ha läst läxor? Skulle jag hitta skolhuset, det nya, uppe på kullen? Tänk om ingen hälsar, ingen känner igen mig och läraren inte vet vem jag är. Jag heter Siri.”

”Siri?”

”Ja, Siri. Det måste vara Siri von Essen, hon som gifte sig med Strindberg. Sen kom jag på att jag inte behövde gå dit. Jag har ju redan tagit studenten. Ska bli författare, varför ska jag sitta i skolbänken och slösa bort tid? Det hade ändå varit för sent. För mycket skolk. Lite trist är det att inte få slutbetyg och att inte få vara med om studentfirandet och alla studentfesterna.

I stället tar jag penna och anteckningsblock och går upp mot Vita Bergen för att iaktta och bli författare. Är det förresten något man blir? Är det inte något man föds till?

Mina föräldrar fanns också med i drömmen. Märkligt nog har de inget att invända när jag säger att jag ska bli författare. Är det för att de är döda som de är så förstående? Inget om att skaffa sig ett yrke så att man kan försörja sig. I drömmen såg de lite rädda ut – betryckta – för att jag skulle börja i läroverk. I verkligheten var det min lärares idé. Efter fyra år i folkskolan kontaktade han mina föräldrar.”

”Hur reagerade dina föräldrar då?”

”Blev nog förvånade. Särskilt mamma som hade trott att jag skulle få gå i hjälpklass.”

”Varför tror du hon trodde det?”

”Ja, vad ska jag säga. Henne har jag aldrig förstått mig på. Kanske för att jag inte pratade. …”

”Du tystnade.”

”Ja. Det var också vad jag gjorde när jag började läroverket. Blev stum när man måste ställa sig upp bredvid bänken och svara. Det hjälpte inte att jag hemma, när jag förhörde mig själv, kunde läxorna som ett rinnande vatten. Hade vi inte haft skriftliga prov hade jag inte klarat mig igenom. Och det var den stora skräcken. Att jag skulle bli kvar där jag var.”

”Du har ännu inte kommenterat att du var sen.”

”Det var Henrik. Han hindrade mig. Ibland undrar jag om han är svartsjuk på psykoanalysen.”

”Hindrade?”

”Ja, ställde sig stor och bred i dörröppningen när jag skulle gå, fast han såg att jag hade bråttom och började lägga ut texten.”

”Då stannar vi där för idag.”

*

Den natten sover jag dåligt. Henrik och jag grälade. Analystimmen blir därefter – den sista innan påskuppehållet.

”Jag har varken drömt eller sovit.”

”Nähä.

…….

Kan det ha med gårdagens timme att göra?”

”Den minns jag inte.”

”Nej. (Jag börjar gråta. Snörvlar, sätter mig upp och letar i axelremsväskan, på golvet nedanför divanen, efter näsdukar. Vägrar befatta mig med hans framlagda. Har alltid hatat dem. Hör inte till dem som gråter på befallning.) Djävla överklassfasoner!”

”Vad menar du?”

”Du och de dina. Ni är ju likadana, säkert har ni stött på varandra i Riddarhuset.”

”Nu förstår jag inte.”

”Du och Henrik. Ni är likadana. Yta och konventioner. Framlagda pappersnäsdukar! Patienttofflor i hallen.”

”Jag tror du saknar din pappa.”

”Du menar att jag som vanligt blir arg när jag egentligen är ledsen? – Jag tyckte synd om honom. – Nu kommer drömmen tillbaka. Han fanns där i bakgrunden hela tiden. Vi var av samma sort, han och jag. När jag var tio och började läroverket hände något. Det gick sönder mellan oss. Som om han skämdes när jag bad om hjälp med läxorna, vilket jag snart slutade med. Han kunde ju inte.”

”Ni var av samma sort?”

”Ja, drömmare. Han drömde också mardrömmar. Hörde honom vråla om nätterna.”

”Har du dåligt samvete för din pappa?”

”Varför skulle jag ha det?”

”Han hade ju ingen psykoanalytiker att gå till och berätta sina drömmar för.”

”Det har jag inte tänkt på. Psykoanalys existerade inte där jag växte upp. Henrik har en bror som är psykiater – han verkar knäpp. Han slår sin fru … (Varför säger han ingenting? Har jag förstört något?)”

”Slår sin fru sa du?”

”Ja, jag såg det själv. Vi övernattade på deras herrgård. Jag har hela tiden haft svårt för Carl. Trots att han visat sig intresserad eller kanske just därför. Nu när det bara var vi fyra blev det ännu tydligare hur han la an på mig. Henrik verkade inte bry sig, han är väl van. Men Iris var plågad, det syntes tydligt. Vi drack mer än vanligt. När jag på natten gick upp för att kissa gick jag tillbaka åt fel håll i korridoren och var halvvägs på väg in i deras rum när jag såg misshandeln. För det var misshandel. Drog mig baklänges tillbaka och stängde dörren så försiktigt jag kunde.

Till frukosten kom Iris ner med en stor blåtira och inledde med att säga att nu tror ni väl att Carl har slagit mig men det är så simpelt att jag i fyllan kolliderade med garderobsdörren.”

”Berättade du för Henrik vad du sett?”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Vet inte. Kanske jag inte törs. Är rädd för vad han ska säga. Han sa så mycket konstigt när vi grälade. Som att jag skulle vara svartsjuk på Iris. Du menar avundsjuk sa jag. Med tanke på hennes förmögna föräldrar och extravaganta kläder. Nej, han menade svartsjuk. Varför då undrade jag? ’Det får du fundera ut själv.’ Vilket djävla svar! Här kommer han och påstår något om mig och sen ska jag fundera ut varför han säger så. Det är så typiskt överklassen, säger aldrig rent ut som det är. – Men det gör ju inte jag heller. Jag borde ha fortsatt in och skrikit åt Carl att sluta slå. Men det gjorde jag inte.”

”Vi får stanna där.”

*

Två veckor senare sitter jag återigen i analytikerns väntrum. Det är inte många veckor kvar nu. Undrar varför han skulle ha ett så långt påskuppehåll?

Dörren öppnas. Vi hälsar. Hans gråsprängda hår spretar åt alla håll. Han är solbränd och ser oförskämt bra ut. Tio år yngre minst. Så det var alltså därför han skulle ha en vecka extra.

Lägger mig ner. En lättnad infinner sig. Det verkar som om jag hade trott att han skulle tyna bort och dö bara för att jag ska sluta. Att han inte skulle klara sig utan mig.

”Vad tänker du på?”

”Det har varit jobbigt. Första veckan var jag sjuk. Långfredagen kom jag inte ur sängen. Ett slags svaghetstillstånd som när jag var barn och hade börjat läroverket. Orkade inte trycka ner tangenterna på grannfruns piano.

Kände mig genomskinlig. Kallsvettades. Henrik tog verkligen hand om mig. Masserade korsryggen. Kokade te. Och hjälpte mig till toaletten. Lät mig också vara ifred när jag behövde. Sov oavbrutet i sexton timmar. Mot slutet skrev jag några dikter. Blir lika förvånad varje gång. Att det går så lätt men att jag har så långt dit. Verkar som om jag först måste må väldigt dåligt för att tillåta mig.”

”Hur känner du dig nu?”

”Nu är det bra. Men det var ruskigt så länge det varade.”

”Det kanske också hängde ihop med att du snart ska sluta här?”

”Ja. Men du verkar ju klara dig bra utan mig?”

”Tycker du?”

”Solbränd och fräsch. Du ser ut som en som varit med älskarinnan på Maldiverna.”

”Och vad får du för tankar kring det?

”Inga. … Jag har träffat Iris. Stötte ihop med henne på NK. Såg henne först på håll. Hon bar mörka glasögon. Närmade mig i cirklar, ville inte tränga mig på, det såg ut som om hon gick i egna tankar. Men hon blev glad över att se mig. Vi åt lunch tillsammans på Prinsen. Satte oss längst in, omgivna av alla författarporträtten. Jag sa som det var, att jag hade sett när Carl slog henne.

Först satt hon tyst. Sen var det som att öppna en ventil. Hon hade länge funderat på att skiljas men tyckte samtidigt synd om Carl men var glad att de inte skaffat barn. Sen sa hon något som gjorde mig glad. Hon sa att Henrik var så annorlunda. Och att hon tror att han skämdes för sin bror. Jag sa också att jag skulle fråga dig om du kunde ta emot henne för konsultation. Iris kunde kanske få min plats?”

”Du kan säga att hon är välkommen att ringa på min telefontid. – Hur skulle det kännas för dig tror du, om hon började här?”

”Som en fortsättning. Som en länk. Som ett skydd. Då skulle du få fortsatt insyn i mitt liv – kanske. Men å andra sidan vill jag klara mig själv.”

”Då stannar vi där idag.”

*

Forsar fram genom parken och kastar mig utan att hälsa på schäslongen.

”Du sa en gång att man efter avslutad analys kunde fortsätta att analysera sig själv.”

”Ja. Man har lärt sig en metod att ta till när man tycker att man fastnat.”

”Det gjorde jag i natt. Analyserade en dröm. Låg vaken halva natten och gick igenom den gång på gång tills jag kom på vad den handlade om.”

”Vad handlade den om?”

”Det säger jag inte. Du kanske skrattar. Berättar drömmen först:
Jag längtar efter att simma och befinner mig i en långsmal simhall. Första bassängen är full med människor. Tränger mig ner. Går knappt att få plats. Så jag lämnar den och tar mig över till den intilliggande. Där pågår tävlingssim innanför snitslade banor. Simmarna forsar fram. Jag väljer en bana och tar upp kampen men trasslar in mig i plast. Då plötsligt händer något och människor samlas. Något slemmigt lossnar från mig vilket absolut inte får blandas med vatten. Det är farligt. Kan vara bakterier. Men jag vet inte. Försöker samla upp det ungefär som när man hittat mögel i maten och skär bort det mesta runt omkring. Det är också något med att det jag fört med mig kommer från saltvatten och kan inte leva här i sötvatten. Människorna är upprörda. Jag försöker undkomma. De är efter mig. Flyr. Jag är skyldig till något. Kommer jag att fängslas? Ska jag straffas? Då kommer jag på det. Jag är spermie!”

”Du är spermie?”

”Ja, det är vad jag är. Den spermie som trots alla hinder befruktade – så att jag blev till. Du minns att jag berättade att min faster sagt, när jag var liten, att mina föräldrar inte förstått hur det hade gått till när jag blev till. Min slutsats var att kondomen spruckit.”

…

Det är så fantastiskt detta att jag är spermie! En som bara längtar efter att få simma…”

”Och befrukta.”

”Ja. Befrukta, bära frukt, skriva. Tänkte på något annat också. Att jag alltid haft bråttom, som om jag hela tiden är rädd för att bli hindrad. Och jag avskyr att bli avbruten. Ofta har jag känt mig dödshotad. Och det var jag ju verkligen som spermie. En spermie som aldrig skulle nå mål.”

”Nå mål?”

”Nej, det var ju meningen att jag aldrig skulle bli född. Har alltid känt mig som ett misstag. Som om det här livet inte var till för mig. Har aldrig känt mig hemma någonstans. Men det har vi talat mycket om. (Snyftar till.)”

”Ja, det har vi. Du var glad när du kom.”

”Det är jag nu också. Drömmen har vänt upp och ner på hela existensen. Har alltid hakat upp mig på att jag var oönskad, att mina föräldrar inte ville ha mig. Men man kan ju se det som att jag verkligen var önskad – av Gud.

Dessutom måste jag ha varit en väldigt livskraftig spermie som aldrig gav upp. Trots alla hinder nådde jag målet.”

”Drar du några fler slutsatser av drömmen?”

”Jag kanske kan ta det lite lugnare. Behöver inte hålla på och stressa och planera allt i förväg. Jag är ju redan född så ingenting kan hindra spermien. Utom du förstås. Du rör på dig som om det är slut.”

”Det är det.”

The post Littestraden: Novell av Else-Britt Kjellqvist first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi en novell av Dennis Andersson. Det rör sig om en rå skildring av vardagen på ett industrigolv.

Dennis Andersson har under många år arbetat inom industrin. Under dessa år mötte han karaktärerna som befolkar novellen ”Griskultingen” som vi nu är glada att få publicera. Genom sitt skrivande vill Andersson ge röst åt de händelser och den gruppdynamik som utspelar sig bakom fabrikens slutna dörrar.

Texten är en rå skildring av vardagen på ett industrigolv, där maktstrukturer och grupptryck tvingar de anställda att välja mellan att anpassa sig eller bli utstötta. Den kretsar kring mötet mellan en erfaren arbetare och den nyanställde Benjamin – ”kultingen” – som formas av kollegornas giftiga jargong tills en våldsam vändpunkt tvingar fram ett val.

Andersson utforskar gränslandet mellan drömmen om frihet (symboliserad av Visby) och den klaustrofobiska verkligheten vid stansen, där tystnaden banar väg för översittarfasoner och ofta är det tryggaste valet.

CAROLINA THELIN

Griskultingen

Årets första arbetsvecka. Julledigheten är slut. Mörkret utanför har sipprat in och tagit plats i bröstet. Det lever där inne nu. Klockan är elva. Jag är halvvägs genom evigheten: en arbetsdag här på fabriken.

Stansens monotona dunkande gör mig dåsig. Tankarna vandrar. De tar den välkända stigen till Visby där himlen är djupblå och hög. En himmel som fyller lungorna med frihet och lättar tyngden över mina axlar.

Jag sitter med Veronika på en parkbänk nära Kruttornet. En saltstänkt bris från havet svalkar oss. Runtomkring rör sig turisterna som pastellsiluetter. Vi har en djupare kontakt med Gotland än de; ett berättigande till ön de saknar. Visbys smala kullerstensgator och gränder känner vi utantill.

Jag lägger armen om hennes solkyssta skuldror och hon lutar sig närmare. Hennes vaniljdoft gör mig till villig slav. Jag sluter ögonen och tänker att så här borde livet alltid vara. Turisterna bleknar bort. Kvar är bara vi. Inget spelar roll, så länge jag får vara här med Veronika.

”Livet är kort”, säger hon uppriktigt. ”Klart vi ska göra det.”

Jag öppnar ögonen, ser in i hennes. ”Du menar?”

”Ja, vi köper huset”, säger hon leende. Framtiden har aldrig varit ljusare eller mer välkomnande. Den väntar på oss. Det är nu det händer.

Dånande asgarv sliter mig från Gotland. Jag är tillbaka på fabriksgolvet. Ljudet kommer från grisarna. Alla flabbar utom en ung, tanig kille. Han byter fot konstant, som om golvet är strömförande. En ny kugge skulle börja i dag. Benjamin. Det måste vara han.

Medan de garvar flackar pojkens blick mellan grisarna. Den söker ett hem. När ytterligare en skrattsalva briserar försöker han tvinga fram ett leende men det fastnar halvvägs. Han tittar ner i golvet och när han blickar upp igen är ansiktet nollställt.

Flocken har samlats vid maskinen där storgalten Jarmo huserar, snett över gången från min stans. Det är han som dikterar hackordningen. Här på golvet viskas det: om Jarmo vägrar ett jobb, så slipper han. Krille, vår arbetsledare, öser istället över skiten på annan sate.

De följande dagarna sätter de tänderna i Benjamin. Bryter ner bygger upp. De formar om Benjamin. Från människa till griskulting. Målet är tydligt: ett svin, precis som de. Leker man med grisar grymtar man snart själv och pojken saknar ryggraden som krävs för att stå emot.

Han faller lätt. Går på rast för tidigt. Femton minuter blir trettio. Han nödstoppar maskinen för att snacka skit, försvinner en halvtimme för att bajsa.

Den här eftermiddagsrasten har flocken samlats vid tråget: Jarmos maskin. Han håller hov, hackar på deras utseende, hånar vad de sagt och gjort. Grisarna munhuggs lojt tillbaka men vet sin plats. Jarmo ska ha rätt. Jarmo ger sig aldrig.

De tuggar om fotboll och dart, tjejer och svartskallar. Jarmo öser på med skämt efter skämt om bögar. Publiken tjuter av skratt.

Kultingen söker godkännande. Han sväljer glupskt deras åsikter och rapar upp dem som sina egna. Härmar deras läten och kroppsspråk. Drar samma trötta vitsar, men grisarna skrattar inte. Han får på sin höjd ett fniss. Kanske saknar skämten den rätta knorren?

Han grymtar allt ivrigare och högre om invandrare och bögar, pratar nedsättande om kvinnor. Övertalar sig själv, men ännu är han bara en spädgris. Ge det bara lite tid. Snart är han ett tvättäkta svin, han också.

Efter helgen dyker Krille upp med flera skrapsår i ansiktet och en rejäl blåtira. Sårskorpan ovanför ögat påminner om en bränd bratwurst: böjd och mörkbrun med ett gäng svarta ränder.

Maskinerna stannas. Grisarna samlas. Snus stoppas under läppar medan han berättar. Han körde sin dotters elsparkcykel, for fram som Fittipaldi längs cykelvägen. På väg till festen kraschade han och slog i ansiktet. En sten eller något, påstår han. Och mörkt.

”Cykeln är bara skrot. Måste fixa en ny till Greta. Min whisky gick i asfalten”, klagar han.

”Du ser för jävlig ut” förkunnar Jarmo.

Flocken skrattar. Även kultingen. Han har börjat snusa. Han trycker in en prilla när Jarmo håller fram dosan.

”Och klantigt att krascha”, fortsätter Jarmo. ”Men typiskt en lättviktare som inte tål sprit.”

Krille skakar tyst på sin snusdosa.

Griskultingen har fått en plats vid grisarnas bord. Ämnet för dagen är tjejer. Storgalten rapar ljudligt och snackar skit om sin sambo. Jarmo fastslår att det är tur att hon har stora lökar och en skön röv, för mellan öronen ekar det tomt. Grisarna skrattar rått. Högst skrattar Jarmo själv. Flabbet dör ut och mat skyfflas in.

Det han vräkte ur sig är vidrigt. Vi borde ställa oss upp och markera att det räcker. Hade Veronika hört honom hade hon aldrig kunnat vara tyst. Men vi förblir statister i Jarmos föreställning. Vi sväljer vår mikromat. Här kan en knappnål falla.

Griskultingen harklar sig. För en sekund tror jag att han är den som ska stå upp mot storgalten, men icke. Istället börjar han berätta om förra helgen. Han och en kompis kör en raggarrunda i dennes sänkta V90. Flocken runt bordet lyssnar, jag också. Jarmo däremot spelar luftpiano. Hans LOVE och HATE-tatuerade fingrar rör sig i takt med musiken i hans eget huvud.

Kultingen sneglar besvärat mot Jarmos pianokonsert men fortsätter sin historia. Han ökar tempot. V90:n tar dem till grannkommunen och ett samhälle där det varken finns något att se eller göra. En obemannad bensinmack bredvid en sunkig pizzeria är allt. Utanför står två tjejer och röker. Kompisen vevar ner sidorutan. Han hojtar till dem. En svenska och en tyska. Hannah och Maja. Som genom magi, säger kultingen, bjuds de hem till Hannahs lägenhet. Jag vet att inbjudan beror på tristessen i en byhåla. Inte magi, eller charm. Killarna erbjuder bara en gnutta spänning.

Jarmos fingrar fortsätter spela samma melodi. Kultingen accelererar ytterligare.

Efter att ha käkat pizza i lägenheten hoppar alla fyra in i bilen. De kör på grusvägar genom skogen mot en ännu mindre avkrok. Sent på natten når de slutligen tyskans torp. Kompisen försvinner in i sovrummet med Hannah. Maja tar med Benjamin till köket. Där, vid diskbänken, drar hon upp tröjan. Han får se piercade tyska tuttar. Han sträcker på sig när han säger det. Storgalten fnyser. Benjamin förklarar fort att det inte gick längre än så. Hon är långt från en ”keeper”.

Jarmos fingrar stannar tvärt i luften.

”Och varför i helvete inte?”

”Alltså, hon är ingen keeper…”

”Vadå? Vill du sitta och hålla hand eller? Keeper…” Jarmo skrattar rått.

”Alltså, jag hade nog fått…” Pojkens röst vrids till nära noll.
”Patetiskt”, konstaterar Jarmo högt. ”Du kammade noll på fittfronten.”

”…komma till, om jag ville.” Rösten vek.

”Det kan du ju försöka intala dig”, hånskrattar Jarmo och söker medhåll från flocken. De nickar. Nöjd knäpper han händerna över magen. Krille tittar på sin klocka. Lunchrasten är slut. Maskinerna väntar.

Det är bara den smältande snön utanför som visar att tiden går. Innanför väggarna är det som om den stannat. Men, en tidig vårdag hörs fågelsång i fabriken. En grönfink har förvillat sig in och sitter nu högt uppe på en takbalk. Ord om fågeln flyger genom lokalen. Kvinnorna och pojken samlas under den, tittar och pekar. De drömmer om grönskan och värmen som skall komma.

Krille är här med sitt luftgevär. Han siktar mot taket. Geväret hostar till. Grönfiken dråsar i golvet. Kvinnorna tjattrar lågt medan de återgår till sina maskiner.

Jarmo kallar tillbaka Kultingen.

”Ja, komsi, komsi. Duktig liten Benji”, hånler svinet. Benjamin lommar åter till honom, som en skamsen hund.

Krille närmar sig Jarmos maskin. Han dinglar den lilla fågeln fram och tillbaka i dess tunna ben.

”Inte mycket mat på den”, flinar han. ”Var bättre förra sommaren med fiskmåsen.”

Prillan hänger slappt över de gula tänderna.

”Kommer du ihåg måsen, Jarmo?”

”Den du skadesköt tre gånger innan den dog? Ja, jag kommer ihåg den.”

Jarmo startar maskinen. Krille gör sorti. Jarmo bossar runt Kultingen fram till hemgång. Pojken kastar en snabb blick åt mitt håll medan han följer de andra grisarna mot omklädningsrummet.

Svinen bufflar sig igenom resten av veckan som de alltid gör. De är omedvetna om att deras klövar trampar på ömma tår. De skrattar och flabbar. Pojken försöker hänga med i deras tempo. Han kastar ur sig gliringar, nästan som på måfå, men de saknar udd. Han är en spädgris som försöker grymta som en galt.

Måndagsmorgon. Maskinerna står stilla. Det är knappt styrfart på någon. Folk samlas i små grupper, sorlar om helgen.

Jag står vid min stans och fyller i kontrollplanen. I tystnaden hörs ventiler pysa trött. Deras ljud har en stillhet som bjuder in till drömmar. Utan att vara riktigt närvarande kryssar jag i rutorna i planen. Det går på automatik.

En trekvart efter instämpling vrålar radion igång. Hårdrock vräks ur högtalarna. Arbetsledaren, Fabriks-Judas, har anlänt. Maskinerna gnisslar igång en efter en. Han kommer till min station med Kultingen ett steg bakom sig. Han pekar först på Kultingen, därefter på mig. Sedan försvinner han in på sitt kontor, för att göra Gud vet vad. Fabriken lämnas åt sitt öde.

Jag förklarar att arbetet aldrig tar slut. Att det hela tiden kommer fler ordrar på samma detalj. Benjamin suckar. Jag visar vad som händer om han inte tänker sig för. Jag hivar in en detalj under knivarna som utan motstånd klipper den i två.

”Du vill väl behålla fingrarna?”

Pojken backar från stansen.

”Behåll fokuset så har du tio vid dagens slut.”

Han gör exakt som jag säger och vi får mycket gjort. Jarmo går förbi och gör honnör mot oss.

”Sicken pajas”, säger jag. ”Han bökar i folks liv, låtsas vara schyssta snubben, men han gör det för att få ammunition. De blir måltavlor för hans skämt senare.”

Kultingen följer Jarmo med blicken.

”Jarmo vägrar ofta jobb som han inte har lust att göra så då jag får göra dem istället. Att klaga hos Krille är lönlöst. Han skvallrar till Jarmo och därefter är man persona non grata.”

”Persona non grata?” frågar han.

”Satt på svarta listan,” svarar jag. ”Fredlös. Lovligt byte.”

Benjamin nickar.

”Du gör förstås som du vill, men om jag vore dig skulle jag hålla mig undan Jarmo.”

”Jag vet”, säger han så tyst att det knappt hörs.

Men så fem minuter före två-rasten traskar Jarmo fram till stansen.

”Kom Benji, det är rast!” Jarmo ger mig ett stort leende.

Kultingen släpper genast allt och följer med. På väg bort vänder han sig om och rycker på axlarna.

Som på ett pärlband lämnar de andra svinen sina maskiner en efter en, och följer efter Jarmo och Benjamin när de går genom fabriken.

Kaffet är urdrucket. Jag står vid stansen och väntar. Pojken borde också vara tillbaka, men icke. Jag suckar för mig själv. Trots att han har kallat Jarmo för en gris väljer han ändå att följa med honom. Han väljer att bli en gris. Ett svin.

Jag ska precis slå på strömmen när höga röster hörs, följt av ett gallskrik som rister genom fabriken. Jag skyndar mot oljudet. När jag kommer fram får jag armbåga mig in i klungan för att se vad som står på.

Två av Jarmos jasägare kämpar för att hålla fast Benjamin. Hans ögon är vilda. Han kränger i deras grepp. Halsvenerna spänner som stålvajrar. Den taniga kroppen, ett hem för vulkaniskt raseri.

På golvet, mitt i ringen av folk, sitter Jarmo. Blod rinner från hans tryne ner över bröstet. Näsan är krokig som om en sjuåring slagit in en spik i en planka. Han flämtar i korta och smärtsamma andetag.

”Hämta Björn!” ropar någon i klungan.

Och här kommer pappa Björn. Han vill veta vad som hänt.

”Den lilla bögjäveln slog till mig. Helt utan anledning”, väser Jarmo och spottar ut saliv blandat med blod.

Chefen hjälper honom upp.

”Tänk på hur du uttrycker dig, Jarmo.”

Storgalten är ostadig. Björn tar honom under armen och leder honom mot kontoret. Först när de är utom synhåll släpper jasägarna taget om Benjamin. Svinen avlägsnar sig och sedan resten. Det är bara jag och pojken nu. Han stirrar ner i golvet, på platsen där Jarmo nyss satt.

Vad Jarmo sa till Benjamin behöver jag inte veta. Men jag vet att han precis fått vad han förtjänade.

Benjamin höjer blicken, fäster den på mig, den har en ny, djurisk skärpa. Han är inte längre en kuvad kulting utan en rakryggad man.

”Antar att jag behöver ett nytt jobb”, småskrattar han.

Han går mot herrarnas omklädningsrum. Utan att vända sig om höjer han handen till ett adjö. När dörren slår igen bakom honom stiger en oväntad avundsjuka inom mig. Benjamin fick täppa till munnen på Jarmo och han kommer härifrån.

Jag återvänder motvilligt till min maskin.

The post Littestraden: Novell av Dennis Andersson first appeared on Opulens.

PROSA. Inför helgen har vi nu nöjet att publicera en novell av Jan Hoff i veckans utgåva av Littestraden. Titeln är ”Haren Havre och Kaninen Esteban”.

Jan Hoff (f.1967) är bosatt i Lund och är bland annat bibliotekarie, poet och serieskapare. Han har haft noveller, dikter, serier och artiklar publicerade i egna böcker, antologier, tidskrifter och tidningar.

Nu är vi glada att få presentera Hoffs novell ”Haren Havre och Kaninen Esteban” och det är upp till dig att försöka lista ut vad som egentligen hände med Havre…

CAROLINA THELIN

Haren Havre och Kaninen Esteban

Så här var det. Det var måndag. Ja, eller det var i alla fall vad som stod i almanackan. Den var å andra sidan två, tre år gammal. Nå, strunt i det.

Det regnade bara lite så de två djuren, haren och kaninen, bestämde sig för att ge sig ut och segla. Haren Havre var äldst och mest sjövan. Esteban var ung och oerfaren. De gick ner till hamnen.

”Var ligger din båt?” undrade Esteban.

”Jag har ingen båt…” sa Havre.

”Men vad ska vi då segla i?”

”Jag tänker att vi bygger en båt!”

Sagt och gjort. De gick in bakom ett skjul och stal några plankor, ett rep, en tunna tjära, fjorton spikar och ett segel. De satte i gång med byggandet. Regnet tilltog i styrka och fick sällskap av hagel. Efter en halvtimme gick de iväg till Molanders kafé. Ett nedslående budskap mötte dem. ”Endast betalning med mobilapp.” Hur skulle de nu betala för sitt kaffe? Ingen av dem hade en tillräckligt avancerad mobil. Deras gamla Nokior kunde på sin höjd användas till att skrika i (om man stod tillräckligt nära den man ringde till) eller till att skriva inköpslistor på (som inte gick att spara).

De satte sig ändå vid ett bord. Utanför fönstret flög stenar, träd, igelkottar och bråte förbi. Det låg en broderad duk på bordet. Mitt på bordet stod en vas med fina blommor i. Utan att fråga vad de ville ha ställde servitrisen Monica Wexell varsin kopp med rykande hett kaffe framför dem.

De svepte kopparna och skållade tungorna. Sedan åt de upp blommorna. Sådan var harars och kaniners sed. De sprang mot dörren, men Monica Wexell var snabbare. Med sin bastanta kroppshydda spärrade hon effektivt deras färdväg.

”Ska ni inte betala?”

”Jodå, vi skulle bara ut på toaletten…” försökte Esteban.

”Den är ju här inne…”

Vad skulle de göra? Det såg mörkt ut för dem. Hur skulle de ta sig ur denna knipa? Skulle de kanske lyckas övertala henne att ta emot kontanter?

”Snälla Monica, kan vi inte få betala med sedlar?” vädjade Havre.

”Jag vill inte ha era smutsiga hundralappar…”

”Men vad ska vi göra?”

”Nu ringer jag till polisen!”

Monica Wexell tog upp sin egen mobiltelefon ur fickan och slog ett nummer.

Endast tjugotvå minuter senare bromsade ett polisfordon in utanför Molanders kafé. Två beväpnade konstaplar satte handbojor på kaninen och haren och släpade ut dem i stormen.

Konstaplarna var rätt snälla och innerst inne tyckte de lite synd om de fattiga djuren. När de kommit utom synhåll från kaféet tog de av fångarnas handbojor och lät dem löpa.

”Gör inte om det bara!” ropade den ene polisen efter dem.

Havre och Esteban sprang först omkring lite bland skjulen och bodarna i hamnen. Sedan stannade de och pustade ut. Bakom ett skjul hittade de en segelbåt. Den hade dragits upp på land för att lagas och målas. Kanske vore det en bättre idé att låna denna båt än att jobba vidare med det där halvfärdiga bygget de hade övergivit? De lånade en traktor av en misstänksam fiskare och fick snart ner segelbåten i vattnet. Det var nu ordentligt kallt. Krabb sjö. Egentligen inget idealiskt väder att ge sig ut i. Men ut begav de sig. Havre hade en röd toppluva medan Esteban var klädd i keps. Havre skötte rodret. Esteban klättrade upp i den allra högsta masten. Han sa att han tänkte spana mot horisonten. Men det kunde han ju inte! Han var så liten att han inte nådde upp att se över kanten på mastkorgen. Han stod alltså bara där i mastkorgen och frös. Korgen var helt vattentät och fylldes oroväckande snabbt av regnet. När blixten slog ner i masten hade han redan drunknat. Han slapp således bli bränd till döds.

När kusträddningen anlände hittade de en hare som klamrade sig fast vid en vrakspillra. Det var en slavhare som hette William, som hade varit inlåst i segelbåtens lastrum.

Många år senare blev William naturvetenskaplig forskare. Han gjorde karriär. Ibland ringde de från teve och bad honom vara expert.

”Du är nog den slöaste och sämsta experten vi någonsin använt oss av!” sa en av programledarna.

”Men varför frågar ni mig hela tiden?”

Ja, vad skulle hon svara på det? Hur kom det sig att det alltid blev den här luggslitna haren som kom till studion?

En kväll tog hon upp detta med den kollega som brukade ha ansvar för bokningarna av gäster.

”William?”

”Ja…”

Och nu kröp det fram att kollegan också hade ett förflutet som slavhare. Haren William var en gammal kompis till henne. De hade ofta varit ute på fälten och skördat tillsammans. De hade blivit piskade och förödmjukade av plantagevakterna. Dessutom var de båda medlemmar av samma sekt. De tillbad en liten imaginär myra som bodde bakom en anslagstavla: Hoegdoc. Efter den dagen blev William ännu oftare inbjuden. En dag var han med i Årets mästerkock. Han sa att han bara ville laga vegetariska rätter. Det var okej. Han struntade i bilbälte när han körde bil. Han hade både svenskt och amerikanskt medborgarskap. Han hade förmågan att hitta i mörka skrubbar utan att tända ljuset. Med ett särskilt mikroskop undersökte han märkliga fenomen.  Han funderade även på att börja syssla med politik. Han hade ytterst få åsikter. Han ville förbjuda vitt mjöl, men han kunde inte riktigt förklara varför.

The post Littestraden: Novell av Jan Hoff first appeared on Opulens.

NOVELL. Under den pågående påskhelgen har vi valt att i Littestraden publicera en novell av Johan Andersson med titeln ”Son of Jesus”.

Så här i påsktider är vi glada över att få presentera novellen Son of Jesus – en berättelse om narrativ makt, identitetsövertagande och återtagande. Det är en mörk, stiliserad prosatext i kort format om hur ett rykte kan bli en identitet och hur en människa långsamt börjar spela den roll som omgivningen kräver.

Berättelsen kretsar kring en karismatisk religiös auktoritet (”Kristi brud”-gestalten) och de mekanismer som gör att språk, ritual och gemenskap kan äga någon inifrån.

CAROLINA THELIN

SON OF JESUS

EN BERÄTTELSE OM NARRATIV MAKT, IDENTITETSÖVERTAGANDE & ÅTERTAGANDE.

Denna text är fiktiv. Alla personer, platser och händelser är påhittade eller används i ett fiktivt sammanhang. Eventuella likheter med verkliga personer eller händelser är oavsiktliga.

När tillräckligt många människor säger att du är något

börjar du leta efter bevis i dig själv.

Det är så skvallret fungerar.

Det börjar som viskning.

Det slutar som identitet.

Uppenbarelsen

Det började inte med tatueringen. Det började med hennes uppenbarelse.

I den lilla byn – röda trähus med vita knutar, en ensam grusväg som ledde in mot samlingshuset, björkar som viskade i vinden – stod hon en söndag längst fram under lysrören i det enkla kapellet. Hon bar vitt. Inte bröllopsklänning, men något som liknade löfte. Byn kallade henne Kristi brud. Det var den titel hon gett sig själv, och ingen hade ifrågasatt den. I deras ögon var hon redan helig.

Hon förkunnade att hennes riktiga son hade kommit. Orden föll tungt i rummet. Ingen ifrågasatte. Man gjorde inte det i Knutby. Man tog emot.

Hennes blick landade på mig. Inte sökande. Inte frågande. Bestämmande. Som på ett objekt hon redan ägde.

Det var då det började.

Men innan hon sa det högt hade hon redan sagt det i små rum. Till de närmaste. Till de lojala. Till dem som viskade vidare. Hon spred ryktet om att jag var märkt.

Och plötsligt började skvallret växa. De visste saker om mig som jag aldrig sagt. Att jag alltid känt mig annorlunda. Att jag burit ett uppror i kroppen. Någon påstod att jag haft drömmar. Någon hävdade att jag sökt tecken. Någon sa att jag en gång sagt att jag var utvald.

Hade jag det? Eller hade de sagt det tillräckligt många gånger för att det skulle kännas sant?

Kristi Brud var skicklig. Hon tog små fragment av mitt liv och vävde dem till profetia. Hon behövde ett tecken. En rörelse, en uppenbarelse. Formade ord utan kropp.

Jag var ung och sökande. Redan med ett namn som kunde tolkas eller misstolkas. Hon påpekade att Jocke Anakin var ett namn som bar på något. Jag invände – förklarade att det bara var ett artistnamn. Hon log och svarade att inget någonsin bara är.

Hon började omtolka mig. Min osäkerhet blev ödmjukhet. Min ilska blev kallelse. Min ensamhet blev förberedelse. Hon sa att jag alltid vetat men ännu ej förstått.

Och sakta började jag undra om hon faktiskt hade rätt.

• • •

Ceremonin

De kallade det inte märkning. De kallade det förbund.

En särskild kväll utsågs. Fasta. Bön. Ingen fick tala högt under dagen. Atmosfären i hennes hus på kullen var tät, nästan elektrisk. Som inför något övermäktigt.

Jag började tvivla redan då, men när jag sa det till henne log hon och menade att jag bara var rädd för min kallelse. Jag minns att jag sa att det kändes fel. Hon svarade att det kändes fel för att jag ännu inte var färdig.

Det var första gången hon tog min känsla och gjorde den till bevis emot mig.

Jag fördes in i kapellet där ljusen redan brann. De stod i en cirkel runt mig. Hon stod i mitten och förkunnade att det synliga skulle bekräfta det osynliga.

Någon läste ur en uppenbarelse hon påstod sig ha fått. Där stod mitt namn – Jocke Anakin – nedskrivet i en anteckningsbok med gulnade sidor. Hon sa att hon sett det långt innan jag kom. Att jag ju själv sagt att jag känt mig utvald hela livet.

Hade jag sagt det? Kanske. Eller hade hon sagt det först och jag nickat?

Hon förkunnade att jag bar revoltens namn men var kallad till lydnad. Två av de närmaste la sina händer på mina axlar. De försäkrade att detta inte var våld, utan upphöjelse.

Maskinen surrade. Inte högt, men tillräckligt. De sjöng medan det hände. Långsamma, monotona lovsånger. Orden upprepades tills de nästan förlorade mening.

När det var klart klev hon fram, la handen över det färska märket och förkunnade att det nu var fullbordat.

På min hud stod: Son of Jesus.

Inte konst. Inte val. Utan ritual. För henne var logiken oundviklig: om hon var Kristi brud, då var jag Kristi son. Märkningen var inte symbolik. Den förstärkte identitet.

Hon lät orden vara på engelska. Det lät större, sa hon.

När hon la handen över märket och såg mig i ögonen förstod jag senare vad hon egentligen menade: nu finns det ingen återvändo. Inte min tro. Min bindning.

Och när orden stod där på min hud var det som om byn drog en kollektiv suck. Nu fanns det inget tvivel längre. Det de viskat om hade blivit verklighet.

• • •

Upphöjelsen

Från den dagen var jag inte längre en medlem i församlingen. Jag var ett tecken från gud, genom henne, blivit hennes son.

Hon talade om mig i predikningar. Hon kallade mig beviset. Arvet. Hennes. När någon såg tveksam ut sa hon att det är svårt att förstå när Gud gör något stort. Om någon viskade att det gått för fort hävdade hon att de var rädda för det de inte kunde kontrollera.

Hon omtolkade varje reaktion. All kritik blev rädsla. All oro blev avund. All tvekan blev köttets uppror.

Jag började höra hennes röst även när hon inte talade.

Andra fick träda tillbaka. Andra fick vänta på samtal och vägledning. Men jag kallades in sent på kvällarna för undervisning, för rening, för förberedelse.

Mitt rum flyttades närmare hennes. Jag skulle formas, sa hon.

Hon började tala om min barndom. Hon påpekade att jag alltid känt mig annorlunda. Det var sant. Hon sa att jag alltid sökt något större. Kanske. Hon förklarade att detta var det jag sökt.

Och sakta började mina minnen ändra form.

Byn började viska. Inte högt – aldrig högt. Men jag såg blickarna. De såg mig som något större. Något farligare. De undvek att se mig i ögonen. Vissa bugade sig när jag passerade.

Hon skapade en hierarki där jag stod högt – men bara så länge jag stod under henne. Gud. Kristi brud. Sonen. Byn. Resten. En perfekt pyramid.

• • •

Isoleringen

Telefonen togs bort. Hon sa att jag inte behövde världen.

När jag sa att jag saknade mina vänner svarade hon att det var band som hindrade mig från att bli den jag var. Besöken stoppades. De kunde inte förstå vad jag bar, förklarade hon.

Spegeln försvann från rummet. Jag skulle inte identifiera mig med kroppen, menade hon.

När jag sa att jag kände mig instängd korrigerade hon mig: jag var skyddad. När jag sa att jag kände mig kontrollerad rättade hon även det: jag var buren.

Hon bytte ut orden. Och plötsligt lät fångenskap som omsorg.

Jag började ifrågasätta mitt eget språk. Var jag verkligen instängd? Eller bara rädd?

Hon sa att jag var för viktig för att exponeras. Att jag måste skyddas från andligt avfall. För om någon behandlas som utvald tillräckligt länge börjar han se sig själv så.

• • •

Manipulationen

Hon började omformulera allt i teologiska termer. Inget var längre personligt. Allt var kosmiskt.

När någon ifrågasatte henne log hon och menade att det inte var henne de kämpade mot, utan Anden. När någon grät förklarade hon att det var köttet som protesterade. När någon tvivlade sa hon att det var dennes mänsklighet som måste dö.

Hon talade om relationer som om de var hinder. Om familjeband som om de var lägre lojaliteter. Hon betonade att den som är kallad måste vara beredd att lämna allt. Hon betonade ordet allt. Inte med vrede. Med övertygelse.

Hon beskrev världen i hierarkier och talade om andligt moderskap – att det fanns en högre form av föräldraskap än det biologiska. Att det hon födde i anden var viktigare än det som föds i kroppen. Hon hade själv levt efter den principen. Hennes egna biologiska barn hade hon lämnat bakom sig. Övergett. Inte i vrede, utan med samma lugna övertygelse som genomsyrade allt hon gjorde. De var köttets barn, sa hon. Inte andens. Och Kristi brud kunde inte vara bunden av jordiska band.

Det var så hon rättfärdigade sin fixering vid mig. Jag var inte ett barn hon fött, utan ett barn hon fått – genom uppenbarelse. Det handlade inte om val, förklarade hon, utan om prioritet. Därför märkningen. Därför ritualen. Därför förbundet. Jag var beviset på att hennes offer hade varit värt något. Att hon inte övergett sina barn för ingenting, utan för något större. Och när hon sa det lät det nästan vackert.

Hon använde dem mot mig. Om jag tvivlade kallade hon in två av de mest lojala och bad dem be för mig. De lade händerna på mig. Inte hårt, men länge. Hon lät dem vittna om mina tecken. De påstod att de sett hur jag skakat, att de hört hur jag tvekat.

Och varje gång någon beskrev mig blev jag mindre säker på vem jag var.

Det var så våldet fungerade. Inte genom slag. Genom spegling.

Byn fungerade som hennes nervsystem. Ett ord från henne blev viskning i köket. En viskning blev sanning i kapellet. När jag sa att jag inte bett om att bli Sonen svarade hon att jag bett om det hela mitt liv.

Och byn nickade. När tillräckligt många nickar så börjar sanningen luta.

Hon slog ibland. Hon höjde ofta rösten. Hon omdefinierade allt. Hon visste att en Son behövde både upphöjas och isoleras.

Hon sa att jag inte skulle se mig själv som de såg mig, utan som hon såg mig. Och det var där makten låg.

• • •

Splittringen

En natt, likt många andra nätter – när byn utanför låg stilla och endast en ensam gatlykta sken över gruset.

Jag låg då vaken och kände hur märket brände. Inte fysiskt. Men existentiellt. Orden var inte mitt rop. De var hennes.

Jag mindes hur hon sagt att om Sonen faller, faller församlingen. Och plötsligt slog en tanke rot: Tänk om hon hade rätt? Tänk om jag verkligen var kallad? Tänk om mitt motstånd bara var svaghet?

Jag låg där och kände hur två versioner av mig själv kämpade. Den som ville gå. Den som ville vara utvald.

Det var då jag förstod: min identitet var deras stabilitet. Inte min frihet. Och för henne var det ännu mer än så. Om jag gick förlorade hon inte bara en son. Hon förlorade rättfärdigandet för allt hon offrat – för barnen hon lämnat, för livet hon låtit brinna. Om jag gick blev hennes offer meningslöst. Och jag skulle bli beviset på hennes teologi.

• • •

Flykt

Dörren var inte låst. Den behövde aldrig vara det. Det var det mest geniala av allt.

Jag gick ut i den kalla natten. Gruset knastrade under skorna. En hund skällde i fjärran. Ett fönster på glänt släppte in vinden och gav luft under gardinernas vingar.

Ingen stoppade mig, och det var nästan värre. För en del av mig väntade att någon skulle ropa efter mig, att någon skulle säga åt mig att stanna. Och när ingen gjorde det kändes det som om jag redan fallit.

Jag fick senare höra vad hon sagt på söndagen efter min flykt. Hon stod där igen, längst fram. Vitklädd. Hon förkunnade att prövningen hade kommit och att Sonen hade fallit. Inte flytt. Inte lämnat. Fallit.

Den sanna Sonen måste falla för att uppstå, sa hon.

Hon gjorde min flykt till teologi. Hon sa att min frånvaro bevisade hennes sanning. Att motstånd alltid är ett tecken på betydelse.

Hon förlorade mig men behöll berättelsen. Det var hennes sista strategiska drag.

• • •

Parallell nutid

Det märkliga är att jag lämnade byn. Men byn lämnade aldrig mig.

År har gått. Jag bor i en annan stad nu. Andra gator. Andra ljud. Andra människor.

Men ibland händer det. Någon känner igen namnet. De frågar om det är jag. Inte aggressivt. Inte öppet dömande. Nyfiket. Och det är värre.

Det finns alltid en version av mig som går före mig in i rummet. Den som blev utvald. Den som föll. Den som inte klarade trycket. Den som ville bli något större.

Vissa säger att jag frivilligt lät märka mig. Andra säger att jag lät mig manipuleras av  henne. Några säger att allt var ett konstprojekt. Ryktet anpassar sig efter behov. Det är det som gör det odödligt.

Jag hör att hon fortfarande talar. Inte till mig. Om mig. Hon säger att jag bar tecknet, att jag var kallad, att jag valde världen.

I hennes version är jag fortfarande del av hennes teologi. Jag är den fallne sonen. Ett varnande exempel. Och det är nästan genialt. För oavsett om jag talar eller tiger lever hennes berättelse vidare.

Ibland står jag framför spegeln och ser märket. Son of Jesus. Och jag vet vad det betydde där. Men här? I nutiden är det bara bläck. Ändå ser jag hur människor läser det. De fyller i luckorna själva.

Och jag märker hur jag ibland börjar berätta historien som om det var jag som valde allt. Som om det var ett konstnärligt statement. Som om jag var i kontroll.

För mig är det är lättare så.

• • •

Märket

Jag har ofta fått frågan: Varför har du den tatueringen?

Svaret är inte enkelt. Det är inte tro. Inte provokation. Inte marknadsföring. Det är historia. Ett märke satt i ett sammanhang där jag blev en symbol i någon annans vision.

Det verkliga våldet var aldrig maskinen. Det var aldrig ritualen. Det var berättelsen. När människor börjar tala om dig som om du är en symbol slutar de se dig som människa.

Det farligaste med Kristi brud var inte hennes röst. Det var hennes säkerhet. Hon behövde aldrig höja rösten. Hon visste att ryktet skulle arbeta åt henne. Att byn skulle viska. Att någon skulle berätta. Att berättelsen skulle mutera. Och att jag, var jag än befann mig, skulle bära märket.

Men här är det hon aldrig förstod: Ett märke kan sättas på huden av någon annan. Men betydelsen kan tas tillbaka.

Förr betydde tatueringen hennes uppenbarelse. Nu betyder den min överlevnad. Förr var den ett förbund jag inte valde. Nu är den en påminnelse om hur lätt en människa kan bli ett verktyg i någon annans vision.

Ibland, sent på natten, kan jag fortfarande höra henne. Hennes röst som säger att jag är märkt. Och en del av mig undrar: var det jag som flydde? Eller var det hon som aldrig tänkte släppa?

Men när någon frågar varför jag har den svarar jag inte med hela historien. Jag säger bara att det är en påminnelse.

För sanningen är större än ryktet. Att identitet som påtvingas dig aldrig är helig. Att även den som utropas till Son kan vägra att bli ägd.

Och att jag äger den nu.

The post Littestraden: ”Son of Jesus” first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi ytterligare en novell av Anders Kjellström. Den bär titeln ”Bobby Lindströms ärorika död.”

Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet.

I Opulens har han medverkat ett flertal gånger, senast med novellen Rationalitetsverket. Nu vill vi presentera ytterligare en novell som är, med Kjellströms egna ord: “en tillämpning på tesen om att moderna medier inte skildrar verkligheten, utan skapar den”.

CAROLINA THELIN

Bobby Lindströms ärorika död

Det var tider med stora sensationer. Media skildrade både människor som älskade och som dödade och allt tillfredsställde publikens krav på avbrott från en torftig vardag. Nu hade ett eventbolag fått en ny idé. De skulle försöka få en medborgare att simma rakt ut i havet ända tills han drunknade och allt detta skulle ske i realtid och tittarna skulle kunna sitta hemma i soffan och följa dramat. De skulle bli miljontals tittare och häftiga reklamintäkter.

Det gällde nu bara att hitta en försökskanin som var villig att ta på sig uppdraget. Bolaget utlovade en belöning på tio miljoner kronor och fick ett antal ansökningar. De valde Bobby Lindström som vinnare och han erhöll ett stort antal gratulationer från bolagets supportrar. Bobby hade alkoholproblem och en stor familj som han inte kunde försörja. Avtal skrevs mellan bolaget och Bobby och det mediala intresset var på topp.

Det hela skulle ges en vetenskaplig inramning och framställas som ett vetenskapligt experiment. Hur länge kunde en människa simma i vatten innan hon frös ihjäl eller drunknade.

Det blev naturligtvis opposition till hela projektet. En invändning var att det som vetenskapligt experiment hade mindre värde. Denna invändning avfärdades dock av bolagets vetenskapliga råd och de hävdade att kritikerna ville inskränka på den fria forskningen och resultaten av studien skulle kunna vara till stor nytta för den framtida medicinska utvecklingen. Kritikerna beskrevs som ”reaktionära” och som motståndare till utveckling och modernitet.

En annan invändning var att det var omoraliskt att skriva ett sådant självmordskontrakt mellan en fattig alkoholiserad individ och ett stort framgångsrikt bolag då styrkeförhållandena mellan parterna var total.

Denna invändning bemöttes med att kritikerna inte upprätthöll principen om avtalsfrihet utan ville inskränka denna och att detta var en väg mot ett auktoritärt och repressivt samhälle där mänskliga rättigheter var beskurna och på väg att helt urholkas.

Bolaget drev emellertid igenom sitt projekt och en dag utsattes då Bobby skulle gå ner på stranden och börja att simma rakt ut i havet. Bobby hade nu blivit en kändis och all media stod i kö för att intervjua honom och följa hans sista tid. Hans fru och två barn följdes också ständigt av media och kunde bara gå ut sent på kvällen och då genom att smyga sig ut genom källaringången. Bobby, som inte var obegåvad, tog bra betalt för intervjuerna och förklarade gång på gång att det var svårt att försörja en familj, men att de tio miljonerna skulle lösa alla problem. Det skulle förvisso krävas att han drunknade, men lite fick man ju offra för att familjen skulle överleva och kunna upprätthålla sin standard. Han fick dessutom in ett ytterligare antal miljoner genom att ta bra betalt för intervjuer och hemma-hos reportage.

Reportagen om Bobby toppade alla nyhetssändningar under de två veckor som föregick hans simtur och det var det givna samtalsämnet på alla arbetsplatser, släktmiddagar och föreningssammankomster och naturligtvis i sociala medier. Spänningen steg inför den stora dagen.

Bobby infann sig på stranden på utsatt dag och tid och mottogs av en stor avskedspublik . Där fanns naturligtvis eventbolaget och även en stadens blåsorkester samt alla TV-bolag och alla tidningar från både när och fjärran. Till detta kom drygt 1000 nyfikna medborgare som alla stod och filmade med sina mobiler. Stor fest och alla hejade på och önskade Bobby lycka till. Den vetenskapliga kommittén höll ett kort tal och tackade honom för hans uppoffrande arbete för den medicinska vetenskapen och mänsklighetens framsteg och satte fast ett mätinstrument på hans handled som skulle kolla hans värden. Bobby gick i vattnet och alla hejade och skrek och flaggorna fladdrade för vinden och orkestern spelade för allt de var värda.

Livesändningen började och sändes dels från en följebåt och dels från en helikopter. Landets arbetsplatser fick arbeta med reducerad personalstyrka då många visade sig vara sjuka och andra vabbade de dagarna. Bobby simmade och simmade och media kämpade för att upprätthålla intresset. Alla vadslagningssajter var dessutom involverade. Hur många timmar skulle han klara? Det gick att satsa på allt mellan 2 och 48 timmar. Här fanns pengar att tjäna både för bettingbolagen och för den tursamma.

Det blev dock snabbt lite tråkigt. Bobby bara simmade och simmade och timmarna gick. Det blev natt och helikoptern och båten satte på sina strålkastare för att kunna följa honom genom natten. Ju fler timmar som gick ju mer avtog spänningen och antalet tittare sjönk konstant.

Nästa morgon var Bobby uttröttad och rörde sig mest för att kunna hålla sig flytande. Medierna försökte att upprätthålla spänningen genom att hävda att nu kunde det inte vara många timmar kvar tills dess att han skulle frysa ihjäl eller drunkna. Det var en riktig iakttagelse. På förmiddagen nästa dag sjönk Bobby helt plötsligt bara under vattenytan för att aldrig mer ses. Det sista man såg var en hand som rörde sig ovan vattenytan. Denna bild skulle senare återfinnas i alla tidningar och visas av alla TV-bolag och utses till ”Årets bild”.

Alla som följde händelseförloppet blev dock djupt besvikna. De hade väntat sig något storslaget och inte att han bara skulle försvinna utan någon dramatik. Luften gick ur hela projektet och de som följt det började att använda ordet västgötaklimax, det hade plötsligt bara fått ett  snöpligt slut. Det gick en våg av frustration genom publiken.

Bobbys kropp sjönk på minst 500 meters djup och strömmarna förde  ut kroppen mot ännu djupare vatten. Den återfanns aldrig och inte heller de vetenskapliga instrument som skulle registrera hans kroppsliga förändringar.

På varje årsdag av det inträffade gick Bobbys familj ut på en lång brygga och lade några blommor i vattnet som ett minne av Bobby. Media var där och försökte att skapa en stor nyhet av det. De rapporterade dock inte om de tårar som rann ner på barnens kinder.

The post Littestraden: Novell av Anders Kjellström first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en satirisk kortnovell med anledning av att en SD-politikers hemliga låda med nazi-memorabilia har avslöjats. Förlagan till denna prosasatir står att finna i August Strindbergs kortnovell ”Ett halvt ark papper”.

En halvtom kartong

Äntligen hade SD-politikern rensat ur sitt kontor så att lokalvårdaren kunde städa alla ytor. Bara skrivbordet stod kvar. Flyttlasset till politikerns bostad rymdes i hans svarta skåpbil som såg ut som en likbil på håll. Lokalvårdaren tittade ut genom kontorsfönstret när han åkte i väg. Sedan kunde hon städa.

Men först skulle hon bara se till att inga saker låg kvarglömda. Hon behövde inte leta länge, för under skrivbordet, intryckt i ett hörn, låg en brun kartong. Lokalvårdaren lyfte på den, och märkte att den var halvtom. Tvekande öppnade hon kartongen. Men hon blev snabbt ivrig och plockade ur sakerna en efter en, och antecknade i mobilen vad hon såg, för det här var ett scoop utan dess like.

Först tog hon upp en gammal pokal med ett hakkors. För har man inte vunnit något själv kan man alltid spegla sig i äran av andra förlorare.

Därefter tog hon upp ett antal idolbilder på Adolf Hitler. För vem behöver bilder på nära och kära när man kan stirra sig tårögd på Führerns intensiva blick?

Slutligen tog hon upp ett tidigt exemplar av Mein Kampf. Ett samlarobjekt förstås – men alla böcker är som känt en del av litteraturen.

Här hade SD-politikern varit så noga med att inreda sitt kontor som en man som inget vet. Här fanns oförarglig hötorgskonst, ett par H&M Home-vaser, en Kinnarps-stol och en halvmysig IKEA-soffa för besökare. De flesta saker hade gått i blått, grått och furu. (Blott Sverige svenska färger har.) Och så låg det, när han trodde att allt var urrensat, en brun kartong med nazistgrejer kvar. Så kan man också skriva en vitbok, tänkte lokalvårdaren, där undertexten blir till text med versaler.

The post Kortnovell om SD-politikerns hemliga låda first appeared on Opulens.

PROSA. Inför helgen har vi nöjet att publicera novellen ”Dottern” av den välmeriterade författaren Else-Britt Kjellqvist.

Else-Britt Kjellqvist är född i Stockholm och uppväxt på Söder. Hon är sedan länge heltidsförfattare men var tidigare också verksam som psykoanalytiker och debuterade 1981 på Bonniers med diktsamlingen ”Lögnen har ögon”. Kjellqvist har gett ut ett tjugotal essäböcker varav de om skam mötts av stort intresse också i de nordiska länderna. Hon har varit publicerad i Opulens tidigare, senast med ”Röda och vita dikter”.

Nu vill vi publicera novellen Dottern som utspelar sig under folkhemmets hemmafruideal men som på många sätt fortfarande är aktuell.

CAROLINA THELIN

DOTTERN

Min granne har blivit gravid. Vi är bägge nygifta och nyinflyttade i det nybyggda området på höjden. Men till skillnad från mig som längtar efter barn, vill Kajsa inte ha några – inte heller hennes man. Med min är det lite si och så men han vill ha en hemmafru. Det är genom våra män vi lärt känna varandra och det är tack vare männen vi bor här.

Kajsa, grannen, står utanför min dörr, som ligger bredvid deras och är i upplösningstillstånd. Hon har blivit med barn och kan inte förstå hur det har gått till. Jag ber henne komma in och sätta sig.

Hon vill göra abort och resa till Polen – har hört talas om abortresorna dit. Men när jag får höra att mödravårdscentralen sagt att hon borde vara i artonde veckan, försöker jag få henne på andra tankar. ”Att du inte upptäckt det tidigare?”

”Kunde inte tänka mig att det var möjligt, en av kondomerna måste ha varit trasig.”

”Eller gått sönder.”

”Det tror jag inte. Tord är försiktig.”

*

Knappt ett halvår senare föds Lotten. När jag besöker mor och dotter på BB med en blå sparkdräkt som jag stickat, vill Kajsa inte se åt flickan. ”Ta henne du!” Med den lilla i famnen strömmar varm lava – lava som slutat glöda – genom kroppen och fyller mig med ömhet.

På väg ut ur salen möter jag Tord, pappan, som verkar förtjust över barnet trots att det inte blev en pojke men han är oroad över hur det ska gå. Jag säger att det nog ordnar sig, att jag hört att det kan vara så här för en del kvinnor i början. Men innerst inne tvivlar jag. Jag tycker att Kajsa är bortskämd och att hon den vackra, tjusiga till skillnad mot fula, trista mig nu också har fått barn, ett barn som hon inte vill ha, är orättvist – men varför skulle livet vara rättvist?

Efter en vecka är de hemma. Jag står i fönstret och ser Tord kliva ur taxin bärande Lotten i en väska. Efter en stund stiger Kajsa i sina högklackade ut från förarsätet. Hon kastar en blick upp mot husfasaden – hastigt drar jag mig undan bakom gardinen. Har aldrig burit högklackade, vet inte varför, har bara blivit så.

Väggarna är tunna och barnskrik skär rätt igenom. När min man Björn, som är världens snällaste och strängaste, jag menar att han kan vara väldigt bestämd, blir störd på nätterna lägger han sig i kökssoffan.

Efter en sådan natt ringer jag på och frågar om jag kan hjälpa till med något. Tord har redan gått. Lotten ligger i barnvagnsinsatsen. Kajsa verkar uppgiven, helst vill hon inte amma, är rädd att brösten ska bli platta, skrynkliga skinnslamsor och har kommit på kant med MVC. Mjölken rinner inte till som på BB och Lotten kanske inte får tillräckligt.

På eftermiddagen lugnar det ner sig – tack vare en väninna som är sjuksköterska och som ordnat mjölkersättning på flaska. Därmed blir också Kajsa mindre bunden.

Jag tar gärna hand om Lotten – att möta hennes ögon är som att betrakta himlen en augustikväll innan åskväder bryter ut. Är stolt när jag drar barnvagnen genom parken och tänker att de förbipasserande tror nog att det är mitt barn.

När sen Lotten ska tillbaka in till sig får Kajsa och jag en pratstund, då jag serverar kaffe med skorpor eller nybakade bullar medan hon gullar med sitt barn tills hon tröttnar. Ibland har hon med sig en liten present – ett varuprov från parfymeriet där hon återupptagit sitt arbete och jag formellt blivit dagmamma.

En av presenterna är en förpackning med små läppstift i skiftande nyanser som jag provar framför spegeln. Det är första gången men faller inte alls Björn på läppen: ”Vad är det där för smörja? Ta bort det!”

Likadant är det med glasögonen. Jag är svårt närsynt och har burit mina stålbågade sen småskolan. Efter att Kajsa undrat: ”Varför har du såna där? När det nu för tiden finns jätteraffiga i olika färger – skulle själv vilja ha ett par fast jag inte behöver.”, för jag vid middagen på tal att skaffa nya – lite modernare. Blir avspisad med att vi inte har råd. Och av matpengarna kan jag inte ta – de räcker knappt månaden ut.

Annars är han omtänksam, bara han får bestämma. Nu när Tord, de arbetar på samma företag, har blivit pappa är Björn inte lika tveksam längre – använder sällan kondom. Inte alls försiktig som Kajsa sa om Tord. När han någon gång trär på den visar det sig sen att han är missnöjd med något – på arbetet eller med mig.

Till min glädje har han blivit fäst vid Lotten, som han kastar upp i luften så att hon tjuter av skratt. När hon inte varit här på ett par dar frågar han efter henne. Kajsa har ingen fast anställning längre utan rycker in när det behövs.

*

När Lotten närmar sig året och nyligen lärt sig gå blir jag gravid, något jag håller för mig själv tills jag börjar må illa på morgnarna. Björn blir glad och undrar varför jag inget sagt. ”Ville vara säker.” Något hindrar mig också att berätta för Kajsa. Det blir genom Tord, som fått höra av Björn, som hon får veta och blir förstås sårad. Hon bestraffar mig genom att inte låta mig få träffa Lotten – i stället ber hon en väninna.

Magen växer… Lotten får känna på den medan jag berättar om den lilla bebisen därinne. Hon trevar med handen efter sparkar. Ansiktet spricker upp och strålar när hon i sin lilla näve förnimmer fjärilsvingarnas och fiskstimmets sprittande rörelser. Hon är väldigt, väldigt söt med sina mörkblå ögon och den tjocka bruna kalufsen som spretar i virvlar åt alla håll.

Jag har börjat sticka vitt, samtidigt som jag syr på en blå och vitrandig bomullsklänning med volanger, som liknar vingar, till Lotten.

Vid midsommartid börjar värkarna för att sen stanna av medan jag ligger inne och uppmanas att gå i trappor – stegen ekar i det svala trapphuset av natursten och marmor. Det är tomt på människor, många är lediga men det är väl också så att fler barn blir till under vår och sommar än under hösten.

Jag har aldrig varit lyckligare än när barnmorskan kommer in med den inpaketerade sonen och lägger honom på min arm. Smärtorna under förlossningen och skräcken, när han kom ut och inte skrek, har blåst bort. Lättar lite på lindorna. Känner igen Björns anletsdrag – måste be att få in telefonen så att jag kan ringa honom.

*

När Lotten kommer hem från sin farmor på landet är Ola två månader. Försiktigt närmar hon sig korgen och tittar frågande på mig, som om hon ber om lov. Jag sätter mig med honom i knäet, tar henne i handen och lägger den på hans bara knän. När han sparkar skrattar hon, böjer ner sitt ansikte över hans och pussar honom på munnen.

Nu ska också Kajsa vara hemmafru. Vi träffas mer och mer tillsammans med barnen. Om förmiddagarna i alla väder går vi ut med vagnarna till parken eller neråt centrum. Ola sover mest medan Lotten helst vill gå och skjuta vagnen själv. När Kajsas tålamod brister går jag emellan.

Allt oftare skär det sig också mellan mig och Kajsa, som hellre vill gå i affärer än ut i det lilla skogsområdet som har sparats för oss boende. Där finns soffor om man vill slå sig ner och sola men Kajsa säger att solen är skadlig för hyn. Jag älskar solen, kan aldrig få nog.

På söndagarna går våra män ut med barnen. När de efter långa promenader kommer tillbaka med glada barn står vi färdiga med maten. De har fått åka rally med vagnarna. Ola är fortfarande alldeles kal på huvudet och eftersom han är pojke gör det inget, men visst är Lotten charmig med sin mörka vildvuxna kalufs. Ola är tålmodig och verkar uppskatta när hon stryker honom över hjässan.

Snart har han både fått hår och växt om henne på längden. Jag vill låta de guldgula lockarna växa men här säger Björn nej, annars brukar han inte lägga sig hur jag sköter honom.

*

Barnpromenaderna med Tord har upphört men det är något annat också. De söker bägge befordran på sin arbetsplats och i slutändan riskerar de att bli konkurrenter. Så har i varje fall jag genom Kajsa, som är mer insatt, uppfattat situationen. Hon och Tord brukar tala om hans jobb medan Björn håller striktare på gränserna mot vad som är kvinnogöra och fruntimmersangelägenheter.

För det mesta leker barnen inne hos oss. Det bara blir så vilket jag inte har något emot och Kajsa passar då på att gå något ärende. Ibland är hon borta flera timmar vilket inte gör mig något – inte heller Lotten saknar henne, tvärt om blir det ofta bråk när hon är tillbaka. Ofta slutar det med att hon får stanna tills Tord kommit hem och han hämtar henne.

Lekarna blir allt vildare men en eftermiddag är det ovanligt tyst i alkoven där de håller till och jag slagit mig till ro med Damernas Värld, som jag fått låna av Kajsa, medan tryckkokaren gör sitt. Drömmer mig till Kajsas sagolika värld, som jag också kan komma på mig med att förakta och hör först inte när dörrklockan ringer.

”Hör ni inte!? Här har jag stått och ringt och ringt!” Kajsa sveper in. Utan att ta av sig pumpsen fortsätter hon in till alkoven där hon upphäver ett skrik: ”Men herregud så du ser ut!”

Ola står med fisksaxen i högsta hugg och uppkrupen på kökspallen sitter en nyklippt Lotten som när hon med moderns blick får se sig i spegeln blir rasande – flyger på Ola och sliter ifrån honom saxen.

Jag får stå till svars: ”Hur kan du låta barnen leka med saxar?” och låter det gå ut över Ola, vilket jag omedelbart ångrar. Han blir tårögd och jag tröstar genom att säga att han ville göra Lotten fin. Att jag tycker att hon, som står bredvid och hör vad jag säger, är söt också i lugg. Kramar om dem och säger att de aldrig mer utan någon vuxen får leka med saxar.

Nästa dag får Lotten inte komma in och leka – hennes vilda gråt hörs genom väggarna. När den tystnat känns det ännu värre.

Det blir lättare när de kan gå ut ensamma och leka på innergården. Från mitt köksfönster har jag uppsikt över hela gården men det är svårare för Kajsa som från deras sovrumsfönster bara ser den bortre halvan. Där finns också andra barn men Ola och Lotten leker helst för sig själva. Han följer henne tätt i hälarna.

En dag ser jag dem ingenstans, får panik och rusar ut. De vet att de inte får gå ut på gatan och Ola skulle aldrig vara olydig. Det måste ha varit Lotten som lurat med honom.

De har kommit långt, ända ner till Konsum. Jag är rasande för att jag har varit så rädd och skäller på Lotten att hon borde vara stor nog att förstå att de kan bli överkörda.

Som straff får de stanna inne resten av dagen. Jag plockar fram några böcker som Björn har köpt. Lotten sätter sig med Ola i soffan och börjar bläddra. Det är mest bilder men här och var lite text, då jag hör henne läsa. Ställer mig bakom och ser att hon verkligen läser – inte bara berättar om bilderna.

När sen Tord hämtar henne frågar jag om han vet att hans dotter kan läsa. ”Ja. Det började med att hon när vi var ute och gick läste på skyltarna och frågade vad bokstäverna hette.”

*

Björn har blivit chef. Hur det har gått för Tord vet jag inte – har inte hört ett knyst. Snart ska Ola börja skolan men han kan ännu inte bokstäverna. ”Bekymra dig inte.”, säger Björn. ”Det är ju det skolan är till för, att lära barnen läsa.”

Börjar bli störd av Kajsa. Hon ringer på för att hon har något hon måste säga eller låna, så står hon där i dörröppningen och pratar på. Sen går hon och efter några minuter ringer det på igen och då är det något viktigt, för mig oviktigt, som hon glömt.

Vi har sen vi gifte oss sparat i HSB. Nu blir vi erbjudna ett radhus i ett område längre västerut. Säger inget till grannarna förrän det hela är klart. Jag vill berätta för Lotten innan hon reser till sin farmor men det sätter sig Kajsa emot. ”Då blir hon bara orolig, bättre att hon själv när hon kommer tillbaka, får upptäcka att ni flyttat.”

På hösten bjuder vi hem dem. Den lilla uteplatsen, min trädgård, blommar ännu och vi kan sitta ute. Ola och Lotten leker inomhus, är nu skolbarn och lekarna stillsammare åtminstone i början. Men av skrattsalvorna att döma försvinner blygheten när vi vuxna försvunnit.

Det blir ganska sent. När de ska ge sig av sitter Lotten dubbelvikt i ett hörn av hallen. Hon fryser, är likblek och har ont i magen.

Vid frukosten nästa dag frågar jag Björn om vi inte nu när vi har större kan skaffa ett syskon till Ola. ”Nej, det räcker bra som det är, så gå inte och inbilla dig något.”

*

Det dröjer över ett halvår innan jag träffar Lotten igen. Ska sitta barnvakt då Tord och Kajsa är bjudna på en stor femtioårsfest med övernattning. Dessutom har Lotten fått påssjuka. Hon är svullen, har ont när hon sväljer och kräks. Tycker fruktansvärt synd om henne. Men hon är tapper och försöker hålla humöret upp.

”När jag var liten trodde jag att du var min mamma och Ola min bror.”

”Det kan man väl på sätt och vis säga nu också.”

”Nej.”

”Varför inte?”

”Ni lämnade mig.”

Hon somnar och sover oroligt. Jag sitter vid sängkanten och baddar hennes panna. På efternatten verkar febern ge med sig. När hon vaknar önskar hon sig en blå fågel. Säger att hon får för pappa men att mamma säger att det blir skräpigt och bara till besvär.

Efter att jag kommit hem kan jag inte släppa tanken på den blå fågeln.

Det slutar med att jag köper en turkos undulat och kommer, utan att ha förvarnat Kajsa, upp med den i en bur med sand, snäckskal, hirskolvar, matskål, kalksten och badkar. Ser en skymt av Lotten som hon var förr, när hon får syn på fågeln som hon döper till Fia. Snart får Fia sällskap av Pelle, får jag höra av Kajsa i telefon. Det blir visst ungar också – en hel familj.

*

Ola praktiserar på bygge för att bli timmerman och Lotten tar studenten. Björn och Ola möter henne vid skolgården. De följer med orkestern på flaket. Jag stannar hemma.

Ett livstecken får jag några år senare när jag vid eftermiddagskaffet sitter och bläddrar i en morgontidning, som Björn tagit med sig hem, och ser hennes fotografi: Lotten har blivit en mycket vacker, allvarsam ung kvinna men ögonen är samma ögon som jag mötte för länge sen – de mörka djupa.

Hon har debuterat som poet och vad jag förstår är recensionen positiv. Den avslutas med några diktrader som jag läser, för att sen lägga ifrån mig tidningen. De gör ont.

Tar upp tidningen igen och läser de avslutande raderna till dikten OM HAN ÄR MIN BROR ÄR HON MIN MOR

Då förmådde jag inte se henne
en sista gång
i sin anspråkslösa klänning
med ögon bakom de stålbågade glasen
som gav återsken av himmelsk styrka
med vars kraft jag nu kastar upp sorgen
i en grön plasthink

The post Littestraden: Novell av Else-Britt Kjellqvist first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans utgåva av Littestraden har vi glädjen att presentera den starka debutnovellen ”Ronny min vän” av Axel Bard Bringéus.

Axel Bard Bringéus (f. 1983) är bosatt i Duved, Jämtland. Efter en yrkeskarriär i näringslivet skriver han nu allt mer, främst noveller. ”Ronny min vän” är en berättelse om livsöden, klass och ett Sverige i förändring. Vi är nu glada att få presentera novellen, vilken är hans första publicering.

CAROLINA THELIN

Ronny min vän

Ansiktet är smalare, lockarna glesare. Men det är Ronny.

En svettdroppe kittlar kallt i armhålan. Sörens ögon – kisande, halvstängda.

På fotografiet som av en slump dök upp i min telefon – jag förstår inte hur sånt där fungerar – klipper han ett band. Han ser ut att vara chef för en nyöppnad byggmarknad. Det verkar ha gått bra för honom, med tanke på det som hände.

Gommen är torr som läder och det sticker i ryggen när jag reser mig. I ljusskygga hörn sitter andra som jag. Slitna kavajer och billig öl. Pilsnern står redan på disken.

Jag minns inte hur jag träffade Ronny. Barn har väl sina sätt. Men han blev min vän. Min sommarvän. Hur många somrar det var kan jag omöjligt säga. Minnet sviker allt oftare nu. Men den sommaren glömmer jag aldrig.

Från hörnet av vår tomt, vid den stora linden vars grönklibbiga skott min far klippte ner så snart vi hade anlänt från stan, kunde jag se taknocken på Ronnys hus.

Det var där, under taknocken, Ronny hade sitt rum. Egentligen var det inte mycket till rum. En kattvind. Mörk med doft av trä och damm. Ronny hade inte många leksaker, men Lego hade han.

Att Ronnys familj inte var som min förstod jag på barns vis redan då. Vad det var som skavde kunde jag inte sätta ord på men eftersom min familj, i vart fall då, var det som brukade kallas för en kärnfamilj, stack det till i bröstet när Ronny berättade om sin mor. Att hans mor inte var Monica, men att Monica var Sebastians mor, Ronnys lillebror.

Ibland fick jag för mig att de inte fanns – varken Monica och Sebastian, eller Ronnys mor och hans storebror Edward som enligt Ronny bodde i stan. Och kanske gjorde de inte det. Jag träffade dem aldrig, inte under någon av somrarna som Ronny var min vän.

Ibland satt Ronny på trappan och väntade när jag kom. Även om jag redan då kände ett visst obehag för hans far Sören var Legot så lockande att jag kunde förmå mig att tillsammans med Ronny smyga upp till hans rum.

Men vissa dagar ville Ronny inte. Det var något i hans blick och jag tjatade inte.

Ronnys hus var inte som mitt. Att det var skillnad på dem som bara bodde i byn om somrarna, som vi, och dem som blev kvar om vintern, förstod jag inte då. Mor var noga med att hålla det rent, så till den grad att far menade att hon var besatt. I Ronnys hus låg kläder, verktyg och disk överallt. Och färg. Sören var målare.

Länge trodde jag att han målade hus. Om sommaren när Ronny fick nog var samma sommar jag förstod att Sören var den andra sortens målare, vet jag inte.

Skymningen och den råa kylan från havet kom smygande, men om somrarna åt vi kvällsmat på terrassen. Sören kom inte genom grinden, som min far önskade att de få spontana besökare vi fick, skulle göra, utan klev över häcken, där uppe vid linden. Han hade något i handen. Och något fuktigt i blicken.

Sören ställde sig framför min far och sträckte fram tavlan med brunnen. Frågade ifall han ville köpa den.

Min mor tog mig i armen. Drog in mig i huset. Genom fönstret såg jag far. Han lutade sig tillbaka i stolen och la armarna i kors bakom huvudet.

Morgonen därpå hängde tavlan på väggen. Far stod med en kopp kaffe i handen och betraktade brunnen. Det var kul med kitsch och mycket gav han inte för den, hörde jag honom säga. Mor skramlade i köket. Hon sa inget men jag såg på hennes rygg att hon var arg.

När de satt i solen efter frukosten och trodde jag var utom hörhåll sa hon någonting om ett stampat jordgolv och att Ronny var min vän. Far fnös.

Om tavlans brunn föreställde samma brunn som låg i sluttningen, bakom Ronnys hus vet jag inte. Det fanns många brunnar i byn och i de andra byarna längs kusten.

De dagar Ronny satt på trappan och inte ville att vi skulle gå in drev vi mest omkring. Letade pantburkar och byggde kojor i skogen vid havet. I husen som med tiden förvandlades till sommarstugor bodde det ännu folk året om. Folk som mest höll sig för sig själva när de inte arbetade. Min barndoms sommarby var sömnig och tom.

Det hände att vi ibland stod vid brunnen och blickade ner. Om solen stod rätt kunde det glimma till där nere. Vi böjde oss så djupt ner vi vågade och kände det fuktiga suget från den mörka botten. Det pratades om ålar i brunnarna. Men det pratades mycket på den tiden.

Men just den dagen satt vi i Ronnys rum. Regnet slog hårt mot plåttaket. Vi hörde inte Sören komma. Så stod han där, i dörrkarmen. Han grep båda sidorna av den dunkla öppningen. Blicken på oss. Ronny ryckte till och klev åt sidan när hans far, böjd i ryggen för det låga taket, gick genom rummet mot det lilla förrådet längst in. Golvplankorna knakade under hans nakna fötter.

Det var alltid mörkt i Ronnys hus och Legobitarna låg strödda över golvet. Om det var min eller Ronnys bit som Sören trampade på vet jag inte.

Men det var Ronny han slog.

Även om min far och mor skulle förneka det så hände det på den tiden fortfarande att ett barn kunde få en örfil om det hade gjort något dumt. Min far brukade dra mig i örat så det sved medan han fräste mellan stängda tänder.

Men det här var något annat. Sörens knutna målarnäve träffade Ronny över näsryggen.

Jag mötte Sörens ögon i någon sekund. Sen stirrade jag på trasmattan som låg slängd i hörnet tills nacken blev stel och ögonen sved.

När jag till sist såg upp, satt Ronny med handen för näsan. Tårar och blod blandade sig i ansiktet. Du får inte säga något. Det var så han sa.

Och jag sa inget. Inte den gången och inte nästa gång.

För det var som att Sörens händer, när han insåg att jag inget skulle berätta för min far och mor – och ingen annan heller – tog sig större friheter.

Efter den dagen gjorde jag mitt bästa för att undvika Sören. Men somrarna var långa och det hände att vi ändå befann oss i huset. Framförallt eftersom Sören allt oftare var borta.

Ronny kunde vara själv flera dagar i sträck. Jag minns inget av stanken från innan första gången jag såg Sörens näve träffa Ronny i ansiktet. Men när jag, vilket för en ensam man som jag inte händer särskilt ofta, får syn på en Legobit känner jag den så stark. Den sursöta doften av Ronnys urindränkta lakan.

Och om det begav sig så att inte bara Ronny, utan även jag, satt där på rummet och lekte när Sören väl kom hem, var det inget som hindrade honom från att slå Ronny i ansiktet rakt framför mina ögon. Du får inte säga något. Och jag sa inget.

Men ibland, när han sålt en tavla, var han mild. Sören. Rörde sig vårdslöst och svängigt och stod vid spisen och lagade fläskfilé.

Röd om kinderna berättade han på den där rotvälskan som jag senare förstod måste ha varit danska, att han hade varit kock. Kock på ett skepp. Innan han kom till Sverige och började måla. Han berättade om sina föräldrar och sin barndom på en ö långt ute i Östersjön. Bland bönder som knappt kunde läsa eller skriva.

En kväll satt jag hemma i köket och åt. Kanske var det dåligt väder. Kräm med mjölk. Ronny och jag hade lekt hela dagen och nog hade det hänt igen.

Genom fönstret såg jag kvällsljuset försvinna. Mor frågade mig. Hon frågade mig hur det var med Ronny. Aldrig hade hon frågat om honom. Min sommarvän. Jag såg länge på min mor och min mor såg på mig. Jag fuktade mina läppar men inget kom över dem. Mor dukade av och så var det med det.

Sen kom den där dagen.

Sören stod vid brunnen. Den rutiga skjortan gled upp och blottade hans knotiga rygg. Han pustade och grymtade. Höll på med något där nere.

Han hörde inte när vi kom smygande i gräset. Brunnens mörker svalde alla ljud.

Var det ett infall? Ett pojkstreck? Jag kan för mitt liv inte minnas.

När vi stod alldeles bakom Sören, så nära att vi hörde ekot av hans morrande i brunnens öppning, tog vi tag i varsitt av hans ben. Sören spratt till. I någon sekund vilade han tvärs över kanten.

Sen hivade vi ner honom.

Det plaskade. Krasade. Sen tyst. Ronny och jag såg på varandra. Mina barnhänder skakade liksom nu när jag med telefonen i hand ser på bilden av Ronny.

Där nere i gapet låg Sören och hans ögon låste sig i mina. Vitorna lyste i kapp med hans tänder mellan vilka danskan skorrade och ekade vilt längs brunnens kalla stenar.

Vi sprang. Sprang tills vi inte längre hörde Sören vråla från brunnen. Om kvällen gick jag hem till mitt. Jag tänkte på Ronny som var ensam i huset. Och på Sören i brunnen.

Med ett barns envishet bestämde jag mig för att det inte hade hänt. På morgonen gick jag inte dit och Ronny kom inte till mig. Mina föräldrar frågade inte varför. Kanske tyckte de att det var bra så. Ronny var trots allt inte som mina vänner i stan.

De hittade honom till slut. Där jag stod vid linden såg jag polisbilen komma krypande ner för backen och svänga av mot Ronnys hus. Och ambulansen som kom sen. Utan sirener och blåljus.

Vad Sören hade gjort vid brunnen kom de aldrig fram till. Men grannar hade tydligen sett honom stå där förut med huvudet i brunnen, och göra något där nere i det svarta.

Min far sa nej. Jag var ju bara ett barn och även om jag ofta lekte hemma hos Ronny och mycket väl hade kunnat vara i trädgården den dag Sören föll i brunnen, skulle jag inte höras som vittne. Far var en bestämd man och som sommargäst från storstan åtnjöt han nog en viss respekt hos de poliser och tjänstemän som kom från kommunens huvudort längre söderut längs kusten och var ansvariga för utredningen.

En natt när jag lämnade mitt sovrum för att gå på toaletten stod han där. Far. Och betraktade tavlan med brunnen. Jag försökte slinka förbi, men han såg mig och röt till. Jag stannade tvärt. Vi tittade på varandra, men ingenting sades. Morgonen därpå hängde tavlan inte längre på väggen.

Ronny försvann samma dag som poliserna kom till byn och jag såg honom aldrig mer. Inte heller blev det några fler somrar i byn vid havet. Far och mor skilde sig och huset såldes.

Men nu ser jag Ronny igen. Ronny, min sommarvän. Ölen är slut och pengarna likaså. Jag stoppar ner telefonen och går mot dörren. Det gick bra för Ronny. Bättre än för somliga.

The post Littestraden: Novell av Axel Bard Bringéus first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans utgåva av Littestraden har vi valt att publicera novellen ”Rationalitetsverket” av Anders Kjellström.

Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet.

I Opulens har han medverkat ett flertal gånger. Tidigare skrev Kjellström enbart facklitteratur men har nu valt att delvis skriva i en annan form, en sorts moderna sagor.

Novellen, som vi nu är glada att få publicera, handlar om att minska människors frihet, antingen beträffande deras lönearbete eller deras språkliga rikedom. Med Kjellströms egna ord: ”Att minska antalet ord är att minska vår värld och vår möjlighet att orientera oss i den och att tolka den. Den politiska och ekonomiska elit som försöker begränsa vårt språk är en fara för hela vår civilisation. Språket är vår värld och vår identitet och alla inskränkningar förminskar oss och dödar en del av det som gör oss till människor”.

CAROLINA THELIN

Rationalitetsverket

Jag hade tidigare arbetat på rationalitetsverket med frågor om arbetslivets rationalisering. Vi hade bland annat arbetat med ett företag och lyckats minska tidssvinnet rejält. Genom att organisera luncher, kaffepauser och toalettbesök hade vi ökat den faktiska arbetstiden med 27 minuter. Företagsledningen var extremt nöjd och vi uppmärksammades på många håll både inom både privat och offentlig sektor.

Jag skulle nu få nya arbetsuppgifter av mer intellektuell karaktär. Det hade beslutats att språket skulle rationaliseras för att underlätta mänsklig kommunikation. Onödiga ord skulle avskaffas för att underlätta språkinlärning och undvika missförstånd. Även olika dialektala uttryck skulle avskaffas, vem norr om Skåne kunde ordet fubbick eller pågablära. Det var absolut nödvändigt att språket rensades på sådant trams. Den nyinrättade språkenheten hade högtidligen invigts och vi hade börjat vårt arbete. Vi arbetade på olika avdelningar och arbetet var till stor del självständigt och vi satt och letade onödiga ord. På eftermiddagarna hade vi gruppsammanträde och bestämde kollektivt vilka ord som skulle strykas.

Mitt första ord som jag ville avskaffa var ”Fälad”. Jag tyckte ordet var onödigt och gammeldags och att ordet äng kunde användas både för vanlig äng och fälad. Orden var inte exakt lika men skillnaden var inte så stor så det skulle nog fungera. Jag fick igenom mitt förslag i arbetsgruppen och jag kände mig rätt stolt över att bidragit till verkets arbete. Efter att ha fattat beslutet i gruppen lät vi AI leta igenom hela nätet och stryka ordet var det än förekom. Det gick inte att få bort det ur det talade språket. men om ordet inte fanns skriftligt skulle det nog inom en generation dö ut även muntligt. Vad som ytterligare var ett problem var det ”Gutenbergska materialet”, det vill säga tryckta böcker och tidskrifter. Detta problem skulle snart lösas av sig själv då tryckta böcker och tidskrifter bara fanns hos en mycket liten elit och skulle nog snart helt försvinna även därifrån.

Ord som ”fälad” var ganska enkelt, men vi stötte snart på betydligt svårare uppgifter. Vi ville även stryka ord som orsakade samhällsstörningar och konflikter därför att de var så svårt att definiera vad de egentligen betydde. Vi stötte på ordet ”rättvisa” där det fanns hundratals olika definitioner och olika grupper som slogs om sina tolkningar. Om vi kunde avskaffa ordet skulle vi kunna minska konflikter och öka samhällelig konsensus. Vi beslöt enhälligt att stryka även detta ord och uppfattade att vi verkligen bidragit positivt till samhällsutvecklingen.

Ett annat ord som debatterades var ”själ”. Detta var ett ålderdomligt uttryck som byggde på tanken att människan hade både en kropp och en själ och att den sistnämnde lämnade kroppen då människan avled. Detta var ett metafysiskt ord som gott kunde avskaffas ansåg flera av arbetsgruppens medlemmar, då ordet egentligen inte hade något innehåll. Vi valde dock att bordlägga frågan då begreppet ”kropp och själ” var så djupt förankrat i språket. Vi ville skicka frågan på remiss till styrelsen i hopp om att de skulle fatta ett positivt beslut.

Vi hade inga egentliga problem med styrelsen, men det började att formuleras motstånd ute bland medborgarna. Vissa typer som inte förstod vad en rationell samhällsutveckling krävde satte sig på tvären och började en hopplös kamp för gamla ord. De kunde samlas i grupper och leta i gamla böcker efter ord som egentligen hade försvunnit. De hittade en gammal författare, August Strindberg, som hade många gamla ord och konstiga pluralformer. De gick igenom hans böcker och skrev upp alla konstiga ord och uttryck som de ville skulle bevaras. En annan av deras favoriter var en bondeförfattare vid namn Wilhelm Moberg. Hans romaner från bondesverige innehöll mängder med ord från det gamla agrara Sverige som var fullständigt irrelevanta för en modern och progressiv urban kultur. Deras beteende kom att kriminaliseras som”ohörsamhet mot statsmakten” och blev ett brott i Brottsbalken som kunde ge upp till sex års fängelse. De som man lyckades att gripa fick sitta och läsa massproducerade porrnoveller en stor del av dagen för att lära sig vad ett enkelt språk egentligen innebar.

En ännu värre reaktionär grupp började att studera de gamla bibelöversättningarna från Gustav Vasa och Karl XII  och dessutom gamla landskapslagar från medeltiden för att därifrån få ett helt annat språk än det rationella språk som vi kämpade för. Denna grupp lyckades säkerhetspolisen också spåra upp  och oskadliggöra.

Vi utsattes också för direkta sabotage. En morgon var hela vårt kontor nedklottrat med graffiti med slagord som ”Leve orden” och ”Språket är vår enda rikedom”.  Vi tyckte det var enfaldiga slagord. Vi tyckte också om orden och det var därför vi ville rensa språket och förenkla mänsklig kommunikation. Vi döpte sabotörerna till språkludditer, i och med att de ville förhindra ett modernt och rationellt språk.

Naturligtvis försökte de att hacka vårt datasystem, men de skickade även hotelser till oss anställda och sysslade med olika former av kriminell aktivitet. Det senare var dock en polisiär fråga och vi fortsatte bara metodiskt vårt arbete. Efter ett års arbete hade vi redan utplånat över 3 000 ord och vi kunde känna oss rätt nöjda med oss själva.

En nyanställd ung kvinna, som ville visa framfötterna, begärde på ett eftermiddagsmöte ordet och förklarade att vårt arbete egentligen inte var speciellt rationellt. Att i denna globaliserade värld sitta och fjutta med svenska ord var att missa problemets kärna. I denna värld gällde engelska som grundspråk och då all kommunikation med yttervärlden skedde på detta språk var det väl lika bra att lära alla engelska som modersmål för att rationalisera kommunikationerna i den moderna världen. Vi tappade alla hakan, var allt vårt arbete förgäves? Skulle ändå engelskan överta vårt modersmål så kunde vi ju lägga ner verksamheten. Det blev oro inom gruppen och vi beslöt att hänskjuta hela frågan till styrelsen som fick föra frågan till regeringen.

En oro spred sig på hela verket och alla inväntade nu regeringens avgörande av språkfrågan.

The post Littestraden: Novell av Anders Kjellström first appeared on Opulens.

PROSA. I den här veckans utgåva av Littestraden presenterar vi en novell av Ronny Söderlind.

Ronny Söderlind är novellist och förskollärare från Värends Nöbbele. Han har tidigare varit publicerad här i Opulens och i bland annat Provins, Ord och Bild, Horisont och Ordfront Magasin. Människors längtan och utanförskap är genomgående teman i hans skrivande. I år vann Söderlind skrivtävlingen Vingpennan med novellen ”Chiroptera”.

Nu är vi synnerligen nöjda med att få presentera ytterligare en novell av Söderlind med titeln ”Brev till återförening”.

CAROLINA THELIN

Brev till återförening

När Lars Göran Magnusson fyllde femtiofem slutade han hoppas. Utrymmet för återförening var obefintligt och de skulle glömma varandra på varsitt håll. Han såg honom en gång från ett tågfönster när han väntade på en buss och bar en brun väska av armémodell som förmodligen innehöll en matlåda. Åldern hade inte märkt honom särskilt förutom en lätt hälta när han steg på den där landsortsbussen, men kanske hade han alltid haft besvär med sin ena fot.

Bussen svalde Roland Söderberg samtidigt som Lars Görans tåg sattes i rörelse. Det var som en sista chans, tänkte han, men aldrig fanns föreställningen att han skulle avbryta resan och ge sig till känna. Han var på väg till Västkusten bara för att komma iväg. På sommaren var hans tvåa en varm fängelsecell, på vintern en kall. Rörelser lättade brösttrycket och ensamheten vek undan för en stund.

Genom åren har Lars Göran haft en viss uppsikt över Roland. När internet kom fick han hjälp av en bibliotekarie med hästsvans och knytblus. Hon visade olika sökfunktioner och skaffade honom ett epostkonto. Det första han gjorde på bibliotekets lånedator var att slå Rolands namn och fick upp adressen till en gård i norra delen av en småländsk kommun. Han verkade ha en viss verksamhet med att fotografera hästar och utöver det fann Lars Göran några skrattretande dåliga dikter på en sida där alla kunde skicka in texter.

Han frågade bibliotekarien om hon kunde ge honom privata it-lektioner och kanske dricka te med honom. Han hade ju en sådan fin balkong. Men hon slog ifrån sig med ett nervöst skratt och han sa sig vara nyfiken på sociala plattformar, men de kom aldrig så långt. Bibliotekarien, Eva-Lena som hon hette, försvann och kollegorna flackade med blicken då han frågade efter henne och något fortsatt it-stöd var inte att räkna med från bibliotekets sida.

Något år senare kom han dock in på det sociala landskap där folk helt öppet la ut sig själva, till och med berättade sina nattliga drömmar. Han fick hjälp av en tunn och tystlåten kvinna som höll sig i närheten så fort han steg in på biblioteket. Hon hade en något utstående övre tandrad och halvlångt stripigt hår och pratade genom näsan. Lars Göran lät henne hållas för hon ville lära ut saker och var på biblioteket varje dag. Hon gjorde ett konto till honom och han lyckades få en del så kallade vänner, däribland Roland Söderberg och hans fru, förvisso med ett påhittat namn utan profilbild.

Det låg nära till hands att skicka ett meddelande till Roland. Gunilla visade hur man gjorde men till slut föredrog han ändå traditionell postgång. Det kändes mer äkta, och dessutom hade de skickat långa och djupa texter till varandra och verkligen funnit en ådra som tilltalade deras intellekt. Men det var för flera år sedan. Den där vänskapen låg i byrålådor man aldrig öppnade, eller så hade Roland använt breven som tändpapper till vedpannan han orerade om på facebook. Det var som att han ville skryta om vedpannan och att den gav så god värme.

Vi var alltför lika på varsin sida av myntet. Ingen kan ta ifrån oss de roliga åren med ett ständigt pågående samtal om livet och konsten. Vi skrev båda och Lars Göran Magnusson blev publicerad i Gåspennan, vilket naturligtvis störde mig en hel del. Under flera år försökte jag komma med i den där skitviktiga novellantologin utan att lyckas. I stället blev det en handfull kulturtidskrifter som publicerade mina mödosamt hopskrivna noveller men något större steg på den litterära marknaden blev det aldrig.

Efterhand sjönk Lars Göran ner i depression och självförakt. Han lyckades inte hitta en kvinna och förblev ensam även när det gällde vänner. Det var som om han inte kunde hantera sina en och åttiofem i närheten av människor. Hans tal var långsamt och otydligt, det blev att han gömde sig och våra brev upphörde som när en bäck torkar om våren, efterhand blev också handstilen svårare att läsa.

Varje vår när det är uthärdligt lägger jag mig på rygg i den öppna björkdungen. Den är inbäddad i skog och man hör inte trafiken från stora vägen. Det är vid ett sådant tillfälle jag plockar upp ett brev ur byxfickan tillika ett förstoringsglas och finner att det består av flera krävande rader att jag ska bistå Lars Göran med några tusen eftersom han befinner sig på obestånd. Det vill säga, han ber inte direkt, utan i cirklande omskrivningar och märkliga krumbukter. Därefter några känslomässiga ingångar till våra äventyr och att vi var ju i alla fall vänner, två solitärer, alltid ensamma, aldrig ensamma. Mitt namn Roland Söderberg nämns bara på kuverterat, överlag benämns jag endast Godsägaren.

Kan Godsägaren vara så givmild, kantänka, en allmosa?

Jag är besviken när jag går tillbaka till huset. Han tror sig fortfarande ha det gamla greppet om mig, då jag inte stod upp för mig själv utan lät andra i stor utsträckning styra mitt liv. Men visst hade vi roligt många gånger, det går inte förneka, samtidigt som vi balanserade på en sorts respektlöshet inför varandra.

När jag kommer in har hustrun inte gjort någon kvällsmat utan hon står och sminkar sig på toaletten. Jag undrar om vi ska äta något med hon säger att hon ska till stan. En arbetskamrat ska hämta henne.

”Bara så där?” frågar jag.

”Det är jobbrelaterat. Sitt inte uppe och vänta.”

En bil kör upp på gårdsplanen och jag tittar inte när hon sätter sig bredvid föraren. Jag vill inte bli svartsjuk. I stället går jag till källaren och slänger Lars Görans brev i lågorna. Brev brinner så bra, mödan och tankeprocessen bakom får den att flamma upp. Det är för övrig så man ska göra med allt utnyttjande; fästingar, parasiter, de jättebebisar man burit runt på. In i pannan med det. Det blir väl så med äktenskapet också, frågan är bara när de tre orden skall uttalas.

En dag ser han bibliotekarien Eva-Lena gå in på en cafeteria. Han ställer sig snett och kikar in i skyltfönstret och ser henne beställa kaffe och några småkakor. Efter ett tag vågar han sig fram, köper en kopp och sätter sig som av en händelse vid samma bord, men några stolar bort. Han tittar inte på henne utan glor långsamt på sin kaffekopp och torkar handflatorna på låren. Han hade länge lidit av ymnig handsvettning. Bibliotekarien, som nu uppmärksammat Lars Göran, skruvar på sig och verkar inse att hon inte kan fly. I stället dyker hon ner i sin mobiltelefon. Lars Göran etablerar sig och kraxar några gånger och låter munnen sjunka till halvöppet läge för en lättare andning.

”Hänt något?” frågar han utan att se upp från kaffet. Bibliotekarien hör honom men svarar inte, börjar i stället plocka med sina saker för att lämna stället.

”Skulle behöva hjälp med att ta mig ut på ett välkänt nät,” fortsätter han. ”Det nät som alla fastnat i numera.”

”Tror inte det.”

Han känner doften av henne när hon sveper förbi. Genom fönstret ser Lars Göran hur hon lägger mobilen i väskan och drar igen blixtlåset, precis som om den ska bli liggande där. Han sitter kvar, att böka sig ut på gatan är ingen mening. Hon skulle snart försvinna som allt han åtrådde.

I stället blir det Gunilla som likt en stor katt stryker runt om honom när han tar sig till biblioteket för att få ordning på sitt tungsinne. Nu är hon lite mer pratsam och ser honom i ögonen, men Lars Göran sätter sig i läsrummet med en kulturtidskrift och försöker sjunka in i en extraordinärt svår text om artonhundratalslitteratur. Hon kommer nära honom, nästan upp i ansiktet, och frågar om han lärt sig skicka textmeddelanden med mobilen än.

”Vad då lärt mig?”

”Jag kan lära dig så vi kan messa varandra.”

”Vi går hem till dig” fortsätter hon och kramar hans svettiga hand. Lars Göran krumbuktar och krånglar men hon är envis, släpper honom inte. Gunilla är förvisso bra men ibland orkar han inte med henne, hon är som klister och märker inte hans tydliga tecken att vilja vara ifred.

Lars Göran var dominant och kinkig om han inte fick som han ville. Tillika hypokondrisk, drabbades av astmaattacker som uppenbart var av psykosomatisk natur. De utflykter vi trots allt genomförde på mina initiativ var behäftade med ogillande och därför förhållandevis misslyckade.

Jag hade en stalltröja på mig som var tvättad flera gånger sedan sista kontakten med hästar. Jag gillade tröjan, den var förstärkt och hade flera praktiska fickor. Den tvingade han mig att byta men inte ens nedpackad i ryggsäcken var han fredad och han gnällde att jag skulle slänga den.

Jag kunde inte bli fri från honom, eller snarare, vi lyckades inte få en vanlig balanserad kamratkontakt som kändes bra rakt igenom. Vi höll ihop ytterligare några år och gjorde korta besök hos varandra eller utflykter i Skåne och Danmark. Därefter mattades allt av.

Min fru kommer hem sent. Jag hör bilen på stallbacken, en stor Volvo och föraren stänger inte av motorn och det tar ett tag innan hon kliver ur. De ska väl prata lite först. Jag känner alkoholdoften när hon kryper ner tillsammans med den distans som etablerat sig det senaste året. Hon är otrogen och ser andra ängar framför sig. Allt det där hanterar jag med tillkämpad resignation.

Måndag morgon vaknar jag i gryningen och går ut. Ett lätt dis ligger över marken och vid björkridån betar några rådjur. Jag har inte sovit så mycket. Envisa tankar har snurrat som feberdrömmar, men jag är inte sjuk. Det tar inte lång stund att packa. Jag har alltid en flyktväska ståendes, det enda jag gör är att brygga kaffe och bre några smörgåsar. Hustrun sover tungt när jag skriver ett brev och lägger på köksbordet, därefter tar jag en av våra bilar och kör söderut mot marinstaden Karlskrona. Där checkar jag in på ett vandrarhem och lägger mig i en av slafarna. Rummet bebos av några tyska ungdomar, jag försöker utan större framgång föra en dialog men tyskan är för svag. Jag tar fram min lilla kikare och leker med den, det är egentligen en teaterkikare jag köpt på en loppis, men nu kan den vara bra att ha. Jag ska vila en stund och sedan vandra upp till Lars Göran för att se hur han bor.

Jag svettas när jag tar mig dit. Mina problem trycker på trots att jag anlägger en nonchalant attityd. Det blir som det blir, allt är redan kört. Det är kört med naturen också, och människan, och mitt äktenskap. Så vad spelar det för roll. Jag tar upp teaterkikaren och tittar runt, försöker se in i folks lägenheter men ser mest pelargoner.

Han tänker på Eva-Lena, bibliotekarien, att det borde vara hon som satt vid hans skrivbord och mixtrade med mobilen. Men nu är det Gunilla som med sina utstående övre tandrad vänder sig mot honom och försöker le och menar att han kunde sätta sig bredvid; hon blir nervös av att han någon bakom.

”Det är som att du andas mig i nacken” säger hon.

Han torkar båda handflatorna på byxbenet och lyfter ena handen. På så sätt kan han följa halslinjer och nyckelben, fram över bröstkorgen och upp tillbaka över halsen och struphuvudet.

”Vad gör du” säger hon som om hon har ögon bakåt.

”Rörelser i luften bara.” Han känner spänningen, en annorlunda attraktion än den gentemot Eva-Lena. Fantasierna kring bibliotekarien har smekande och tillgivenheten, att någon kunde älska honom i samstämmighet. Men nu är det något annat.

På några minuter skulle han kunna strypa henne. Tanken drar genom ryggraden och han lägger en hand på hennes axel. Detta tolkar hon som tillgivenhet och försöker möta med kinden, men hennes hår kittlar och handsvetten smetar över hennes gulaktiga hud.

”Jag skrev ett brev härom sistens” säger han. ”Till en gammal vän, jag bad om pengar. Men har inte fått svar.”

”Du är gullig.” säger hon. ”Sätt dig i soffan, jag vill vara i ditt knä när jag visar dig mobilen. Du är som en brunbjörn förstår du.”

Lars Göran plockar upp bricanyldosan och inhalerar två gånger. Han har släppt henne för nära, nu kan vad som helst hända. Människor sitter på hans bröstkorg, vill påpeka och domdera. Berätta om tillkortakommanden.

”Du svettas.” säger hon.

”Jag har en sjukdom som…” säger han och torkar händerna på tröjan.

”Det gör inget men du svettas i pannan, det rinner här.” När hon för pekfingret mot hans tinning greppar han snabbt hennes handled.

”Jag kan inte hjälpa det.” säger han och håller kvar och när hon försöker komma loss kramar han hårdare. Hon skriker och försöker rycka till sig handen i ett meningslöst motstånd. Han tar tag i den andra armen och känner sig tillfreds över kontrollen och hennes rörelser i handflatan, det är som att hålla en försvarslös mört i en fiskelina.

Hustrun och jag kastar några sms mellan oss och jag frågar om den stora Volvon varit på besök. Hon låtsas som ingenting men undrar vad jag håller på med och ber mig komma hem. Tomheten sjunker in och jag bryr mig verkligen inte om min framtid. Hustrun kommer att försvinna och jag blir sittandes kvar. Troligen blir det så, men vi får röja i allt när jag kommer tillbaka.

Jag sätter mig på en parkbänk i Lars Görans kvarter. Han har sin lägenhet i ett av de stora komplex som ligger på rad som stora klossar längs en infartsväg. Några planteringar försöker hjälplöst höja stämningen. När jag sveper med kikaren ser jag fönster som kanske tillhör honom, men jag är inte säker. Jag går runt huset som är stort, sex våningar med flera ingångar med svarta bokstäver. Han bor i uppgång B, den är låst och har en dosa för kommunikation som jag inte begriper mig på.

Jag tänker på våra resor. Hur hjälplösa vi var och hur vi kunde hamna i hopplösa situationer, men samtidigt så driftiga och påhittiga, som ett komikerpar utan styrsel. En gång hamnade vi långt utanför Paris för att Lars Göran skulle se på ”äldre byggnader” men som, visade det sig, ersatts av moderna kontorsbyggnader. Jag tror vi gick flera mil i jakt på detta meningslösa, och jag vågade inte protestera eftersom han skulle bli sur då. Vi gick vilse och kom inte hem förrän sent på natten.

Det var bara ett av äventyren från den tiden då vi båda väntade på en sorts uppmärksamhet. Vi skulle skriva och ge ut böcker och bli berömda, men hamnade i harvande med nedstämdhet i avvaktan på att något skulle hända. Jag tog mig upp och bildade familj, körde ner huvudet mellan axlarna med heltidsjobb och taxi på helgerna. Åren gick. Lars Göran skrev aldrig något efter Gåspennan, men jag hittade ny gemenskap i en poesiförening med uppläsningar och textkritik.

Det är en ingrodd lägenhet Roland Söderberg kommer till. Lars Göran Magnusson står i hallen, överraskad av det oväntade besöket. Han står lojt, som förr, men hängande underkäke och halvslutna ögon, utan att förmå sig att be gästen stiga in.

”Du kunde föranmält” säger han.

”Som audiens hos påven?”

”Du kommer olägligt.”

Lars Göran ser Roland lägga handen på toalettens dörrhandtag som om han ska öppna och kika in, men han gör inte det, och Lars Göran håller på att skrika eller i alla fall distrahera honom. Han borde ha låst.

”Det är nästan som man blir förbannad” säger Roland när han går mot köket utan att ta av sig skorna. ”Förra året var jag hos skattmasen med ett ansenligt belopp. Varför tar du inte ett jobb? Vaktmästare på ett sjukhus, som jag.”

Lars Göran skrattar till, eller om det är en hostning, han reagerar i alla fall och visar med en grimas att han är sårad. Roland hade ett brev från Ulf Lundell i minnet, ett svar på tiggarbrevet Lars Göran skickat tillika några märkliga dikter för många år sedan.

”Han gillade inte dina dikter heller. Tror du han läste Gåspennan-88?”

”Lägg av för helvete.”

”Nähe jaha och sålunda. Nu skriver du och ber om pengar.”

”Bara för att du är så jävla lyckad. Har du en slant eller har du kommit för att dra upp gamla misslyckanden.”

”Jag kan berätta om mina tillkortakommanden, det är inte det.” Roland tar upp bunten med sedlar han rullat ihop med en gummisnodd runt. Det är en del av hans kontanta lager, det man skall ha hemma nuförtiden. ”Det blir skilsmässa. Jag blir sittandes ensam precis som du.”

Han slänger sedelbunten på köksbordet. Det är nära femtonhundra kronor. ”Jag tror inte vi ska ta upp något kamratumgänge igen. Till det är allting för trångt. Jag menar, vem orkar med folk nuförtiden. Vi är trötta, ensamma, orkar bara glo på teve.”

”Tack för pengarna.”

”Försök röja upp lite. Ser för djävligt ut.

Lars Göran följer Roland med blicken. Om han öppnar toalettdörren är han redo att skrika något om att toan är avstängd. Han får inte se henne där i badkaret. Lars Göran tittar ner på sina stora svettiga händer när Roland öppnar ytterdörren och går. Två tummar mot tunn hud, strax under struphuvudet. Allting hade gått så lätt.

The post Littestraden: Novell av Ronny Söderlind                                               first appeared on Opulens.

NOVELL. I veckans utgåva av Littestraden publicerar vi novellen ”Skorpor och honung” av Beatrice Blom.

Beatrice Blom debuterade för ett par år sedan med romanen ”Fötter över frusen mark” på Ekström & Garay förlag. Utöver sitt skrivande arbetar hon som mellanstadielärare i Simrishamns kommun och bor på en gård tillsammans med sin man och två barn.

Nu är Blom aktuell med novellen Skorpor och honung som vi är glada över att få publicera här. Den är en smått surrealistisk berättelse i genren psykologisk realism som utspelar sig i början av 1900-talet. Berättelsens huvudperson heter Jakob och är, liksom sin moder, kuvad av sin temperamentsfulla fader, redaktör Lagerborg.

CAROLINA THELIN

SKORPOR OCH HONUNG

Han nådde inte högre upp än till husgrunden. På hans huvud satt en liten solhatt med yviga brätten och de ljusa lockarna lyste lika intensivt som husgrundens svärta.

Han var av oskyldig natur. Ännu var hans sinne fyllt av barndomens naiva lycka. I hans ögon tindrade solen och i hjärtat sprudlade sommaren. Någon vidare förtret erfor han inte heller förutom de enstaka gånger då han tappade en kaka på golvet och hunden hann före.

Den svarta blandrasen Poppali var för övrigt en best. En stor, lurvig best – men en snäll sådan. Tröstande slickade hunden honom när han hade stuckit sig på rosenbuskarna utanför mors köksfönster. Det var också han som skällde på den berusade brevbäraren som kom på sin cykel och gormade.

Då hade mor Elsa kommit ut och sagt åt brevbärare Lundgren att ge sig iväg. Hennes make tyckte inte om brevbäraren men han hade inte varit hemma den eftermiddagen. Det brukade han inte vara. Han arbetade som redaktör för stadens lokaltidning.

Sin son fann Gustaf Lagerborg som något liten och löjeväckande, men han skulle nog växa till sig med tiden. Små och löjeväckande var trots allt de flesta innan fem års ålder. Varje morgon speglade herr Lagerborg sig i den gyllene hallspegeln och med viss tillfredsställelse friserade han sina mustascher innan han begav sig hemifrån.

När fadern inte var hemma brukade morfadern komma på besök. Morfar Martin var biodlare och hade ett sinne lika sött som binas honung. Han var änkling sedan många år tillbaka och varje gång han kom på besök, hade han ett par honungsfyllda burkar med sig.

Elsa tittade på dem med ett leende och satte in dem i skafferiet.

– Du är så omtänksam, far. Tack ska du ha!

Martin tittade på sin vackra dotter som stod där vid skafferidörren med lockigt hår lika mörkt som nybryggt kaffe. Han log och lät blicken fara ut genom fönstret.

– Jag är glad om jag kan hjälpa till med något. Var har du den lille gossen, då?

Elsa såg sig sökande om i rummet.

– Han är väl där ute skulle jag tro.

– Helt ensam? frågade hennes fader och reste sig upp.

Han skyndade sig ut genom dörren och fick se den lille pojken i full färd med att jaga fjärilarna.

– Titta, där har vi ju morfars pojke! Kom till morfar!

Hans dotter betraktade dem från dörrtrappan och lutade huvudet mot dörrkarmen.

– Morfars pojke…

Morfadern lyfte upp pojken i sin famn och tittade hastigt på henne.

– Det är han ju. Inte sant, Jakob? Det är du.

Pojken tittade förtjust på sin morfar och nickade så att de ljusa lockarna yrde. Elsa gick fram till dem med ett leende. Hon klappade pojken på huvudet och gav sin fader en kyss på kinden.

*

Ringklockan i tamburen skrällde med sådan styrka att han spillde kaffe över sin vita skjorta. Med ett muttrande försökte han utan framgång torka bort fläcken med en kökshandduk och stapplade bort till dörren. Ute i trapphuset väntade tre krumböjda herrar. Nu log de mot honom, trampade över tröskeln och slängde rutinmässigt sina hattar på hatthyllan.

– God dag, mina herrar! hälsade han och följde efter dem in i vardagsrummet.

På den lilla drinkvagnen stod flaskorna och glasen redo att serveras och de tre männen slog sig ner i soffmöblemanget under tiden som deras värd hällde upp i glasen.

– Konjak? Harry… Aron… Arvid…

– Vad har du gjort med skjortan, Jakob? frågade Arvid och tog emot sitt konjaksglas.

Jakob serverade sig själv och gav sin skjorta en misslynt blick.

– Ringklockan…

De tre herrarna som alla var klädda i grårutiga kostymer tycktes inte förstå vad han menade och han nickade mot soffbordet.

– Ta nu för er av skorporna och honungen!

Glupskt fattade Aron en skorpa och doppade den i honungsburken.

– En förbaskat god honung, Jakob! Det säger jag alltid, sa han förnöjt så att kaksmulorna sprutade ur munnen.

– Ja, det är ett gammalt recept.

– Vems recept är det?

– Min morfars, svarade Jakob och fick en fjärran blick. – Gamle morfar…

– Har ni hört att Café Boden ska slå igen? sa Arvid och smuttade på sin konjak.

– Ja, men det kom väl inte som någon överraskning.

– Det är konstigt att Löfgren har kunnat driva det så länge som han har gjort.

Herrarna skrattade i samförstånd.

– Han slutar väl i Henriettas blomsterbutik, fortsatte Arvid skrockande och gav Jakob en puff. – Eller hur, Jakob?

– Va? frågade Jakob frånvarande.

– Lynnige Löfgren!

– Ja, just det. Löfgren…

*

Han nådde inte högre upp än till bonaden på väggen. Denna söndag var familjen samlad. De hade till skillnad från de andra byborna inte varit i kyrkan eftersom söndagar var den enda dagen som Gustaf Lagerborg inte var på redaktionen. Då ville han inte slösa sin lediga tid på att sitta på en kylig bänk och hylla en herre han aldrig sett röken av.

Klockan ett hade de i vanlig ordning förtärt söndagsmiddagen och herr Lagerborg sträckte förnöjt på sig där han satt i kökssoffan. En rap tog sig över hans läppar och han blängde surt på den skrålande grammofonen.

– Åh, sänk det där oljudet!

Elsa skruvade hastigt ner volymen och herr Lagerborg slog upp gårdagens tidning med sådan belåtenhet som endast tidningens redaktör kunde besitta. Han ögnade muntert igenom sidorna under en glad visslingsmelodi, men hans mustascher kröktes snart i missnöje.

– Men vad är det här? Förbannade Johnsson, alltid ska det finnas något tryckfel! Jag borde ta och… Om han inte bättrar sig så får han gå!

Han vände sida och tittade hastigt upp på sin hustru.

– Vi skriver här om att man ska se över husdjurshållningen häromkring. Då får han se upp, din far, Elsa.

Elsa hällde upp kaffe åt dem båda och slog sig ner mitt emot. Sonen som suttit i soffan bredvid sin fader, kröp upp i hennes knä. Hon klappade honom på huvudet och tittade frågande på sin make.

– Varför det?

Herr Lagerborg sneglade upp på henne och bläddrade vidare i tidningen.

– Hans stall. Det har varit i behov av en upprustning de senaste tio åren. Det är ett under att djuren inte stryker med. Det läcker från taket som håller på att braka ihop och det regnar och blåser genom väggarna.

– Far har ju inte haft det så lätt. Han har ju inte råd att rusta upp.

Herr Lagerborg tittade skeptiskt på sin hustru över tidningskanten.

– Då får man ge sig råd! Svårare än så är det inte. Prioritera!

Elsa fällde ner blicken.

– Det beror ju inte bara på det.

– Vad är det då?

– Far, han… Han börjar bli gammal.

– Men så mycket ork har han fortfarande så att han kan springa här i tid och otid.

Elsa fingrade på den blommiga duken på köksbordet.

– Det gör han väl inte heller.

– Jo, svarade herr Lagerborg med blicken i tidningen och med ett tonfall lika nonchalant och övertygande som om han svarade på frågan om han ville ha mer kaffe.

– Men det är ju ändå… Ja, jag är ju oftare hemma och jag tycker inte att…

Herr Lagerborg vek ner tidningen med ett ryck. Hans anletsdrag hade blivit strama och ögonbrynen ett par tunna streck över de mörka ögonen.

– Påstår du att jag inte är hemma?

Elsa ryckte osäkert på axlarna och ett tveksamt mummel tog sig över läpparna.

– Gör du det? röt herr Lagerborg så att hon ryckte till där hon satt på stolen. – Är jag inte hemma nu kanske? Sitter jag inte vid mitt eget bord och läser min egen tidning?

Elsa gjorde ännu en gest till att svara men avbröts av sin make.

– Men ni tycker kanske att det är ert bord, du och din far?

Han drämde tidningen i bordet med en smäll och lutade sig fram mot sin hustru och son.

– Men då kan jag tala om för er att så är det inte!

– Men snälle, lille Gustaf, det har jag aldrig…

– Jag… Jag tycker om morfar, sa Jakob försynt som inte kunde förstå varför far hade blivit så arg.

– Du, ja… Det skulle ta mig fan inte förvå…

Han tystnade tvärt. Med hela armen pekade han mot dörren och stirrade på sin son med sådan blick som Jakob aldrig hade sett tidigare.

– Ut!

– Men Gustaf, protesterade Elsa.

– Hör du inte pojke! vrålade fadern och for upp från kökssoffan. – Ut!

Som en skrämd liten harunge kröp Jakob längre upp i sin moders knä men for förskräckt ut genom dörren när fadern hotfullt tog ett steg närmare.

– Har du fel på öronen? Ut sa jag!

Den rödmålade dörren stängdes med en smäll bakom Jakob. I skydd av mors rosenbuskar och fjärilarnas lyckliga balett hörde han hur mor och far grälade med varandra. Han kunde inte höra vad de sa, men aldrig hade far rutit lika föraktfullt som en ilsken vildhund och aldrig hade mor flämtat lika förtvivlat.

Det var som att jorden skälvde vid deras vrål. Fjärilarnas balett fick ett abrupt slut och de skingrade sig för att finna nya blomster att dansa kring, blommornas blad vibrerade från sina stjälkar och de flitiga mullvadarna i gräsmattan störtade ner i sina mörka gångar igen.

Jakob körde ner sina små fingrar i rabattjorden och det kändes som om han hade svalt något mycket kyligt. Vad hade han gjort för fel? Varför var far så arg? Varför tyckte han inte om morfar? Han lade sig ner i rabatten intill huset och i samma stund slogs dörren upp.

Fadern störtade ut med snabba steg och styrde vägen mot skogsbrynet. Det var vägen mot morfars torp. Jakob kravlade ut ur rosenrabatten och hörde bitter gråt ifrån huset. Han tittade hastigt på den halvöppna dörren men sprang sedan barfota över stigen genom skogen.

– Martin! hörde han fadern ropa. – Var är du? Jag har något jag vill säga!

När han nådde fram till svärfaderns torp skyndade han ner i jordkällaren.

– Var är du? Är du här, din fähund?

Försiktigt sprang Jakob fram till jordkällarens öppning. Han hörde hur fadern klampade och väsnades nere i källaren. Ljudlöst fattade han sina händer om källardörren och innan någon av dem visste ordet av, hade han drämt igen den över källaringången och satt klykan för. Genast blev det tyst nere i källaren.

– Martin? Är det du? Vad tar du dig till? Öppna, din jävel!

Upprört började fadern banka i dörren och för varje slag blev hans röst allt mer desperat.

– Öppna! Du måste släppa ut mig! Öppna, din olycksalige karljävel!

Lille Jakob stod som förstelnad och tittade stumt på dörren som rörde sig fram och tillbaka vid faderns slag. Svettpärlor lackade i panna, han hade förlorat känseln i fingrarna och hade en besk smak i munnen.

Plötsligt kände han en hand på sin axel. Förskräckt tittade han upp men slappnade av när han såg vem det var. Det var morfar. Morfar tittade lika stumt på jordkällardörren och även hans ansikte såg ut att vara hugget i sten.

– Martin, är det du? vrålade fadern hest. – Öppna, jag ska slå ihjäl dig! Det blir inte roligt för dig. Släpp ut mig!

Gustaf Lagerborg fortsatte skrika tills han inte orkade skrika mer. Då hämtade starke morfar en stor sten från stengärdsgården i närheten och lade den över dörren. Därefter lade han sin hand på Jakobs axel och de gick in i stugan under fortsatt tystnad.

*

– Men du är inte här ifrån?

Jakob ryckte till och återvände till herrarna i soffmöblemanget. De var redan halvvägs ner i honungsburken. Eftermiddagssolen sken genom fönstret och glimmade i den gyllene väggklockan. Väggklockan som mor och far hade fått i bröllopspresent.

– Förlåt, vad sa ni? svarade Jakob och smuttade på sin konjak.

– Jo, vi sa att vi inte kan minnas att du bodde här som barn. Gjorde du det?

– Nej, inte på den tiden, svarade Jakob och tittade ner i konjakens mjuka bärnstensfärger. – Då bodde jag… Då bodde jag långt borta.

*

Han nådde inte högre upp än till tredje hyllan i morfars skafferi, men om han sträckte på sig kunde han nå den fjärde. Där förvarade morfar sina skorpor och honungsburkar.

Det började frågas efter Gustaf Lagerborg. Jakob sa ingenting. Han tyckte inte att det behövdes. Mor sa att hon inte heller visste något, att han kanske hade rest sin väg. Jakob visste inte om hon talade sanning. Morfar var det ingen som frågade. Han bodde ju så ensligt ute i skogen.

Nu sken solen klarare och ljusare över den lilla slätten. Mors anletsdrag hade blivit mjukare och oftare hörde han hennes skratt. Det var bara morfar som såg mer tyngd ut än förut. Kanske var det för att han hörde skriken om natten. Hans ansikte hade sjunkit ihop och ryggen hade blivit så krum.

Varje dag smög Jakob sig in i morfars skafferi. Han sträcket på sig och smög ner några skorpor i byxfickan. Då och då tog han också en burk ur morfars honungslager. Med detta sprang han till jordkällaren och genom det lilla hålet i taket som släppte in luft, lyckades han peta in det till sin far.

Första dagen skrek och gormade hans fader med en varulvs ursinne. Han bankade, sparkade och kallade honom för saker som Jakob inte visste vad det var. Nästa dag talade han till honom med den mjukaste sammetsröst.

– Snälle, rare Jakob. Släpp ut far.

Jakob svarade inte. Han stoppade bara snabbt in skorporna i hålet och sprang sedan hem till mor. Den lilla stigen genom skogen blev snart allt mer framträdande och tuvorna slets under hans fötter.

Den tredje dagen grät Gustaf Lagerborg. Den fjärde dagen välsignade han honom och den femte dagen bad han om att hellre få gift och göra slut på alltihop. Därefter blev fadern tyst. Jakob fortsatte ändå troget att gå dit och om han lade örat intill dörren kunde han höra hur fadern rörde sig där innanför.

Löven började falla från träden. Allt oftare besökte morfar dem och han och Elsa satt och talade till långt in på småtimmarna under tiden som höstvindarna ven runt knuten. Ibland övernattade morfar i kökssoffan och återvände hem i gryningen.

Inne i staden hade tidningen skaffat sig en ny redaktör. Den forna redaktören satt kvar i sin jordkällare under tiden som höstlöven föll över honom. Gustaf Lagerborg var inte alltid tyst. Det förstod Jakob en afton när han tog en promenad i månskenet med hunden Poppali. Plötsligt stannade hunden till och lystrade. Därefter sprang den iväg genom skogen med Jakob efter sig.

Snart upptäckte Jakob att de var på väg till morfar. När han kom närmare kunde han höra det. Det var inte vindens tjut, utan en hes, rosslig stämma ifrån jordkällaren. Ett tappert försök till att frambringa toner. Tonerna var ensamma och rösten annorlunda. Kanske var det denna rossliga väsning, kanske var det höstens nattbris, men Jakob huttrade till och borrade in fingrarna i Poppalis mjuka päls.

Höstdagarna irrade fram som de små sorkarna i skogen och det blev julafton. Den kvällen firade morfar med dem. Mor hade dukat så fint och i skenet från ljusstaken läste morfar ur julevangeliet. När tillfälle gavs, smög Jakob iväg och tog med sig några skivor av julskinkan och julosten. Snön ven om honom när han med frusna fingrar stoppade in det i hålet.

Snart kom det nya året, dagarna blev ljusare och vattnet började åter igen leva i bäckar och åar. Jakob fortsatte springa genom skogen och för varje dag grönskade bladen allt grönare.

Det var veckan efter pingst, när Jakob som vanligt var på väg till jordkällaren, som han såg att det stod någon framför dörren. Det var en man. Han stod med ryggen emot Jakob med hatten långt neddragen över huvudet och ett par vita lockar stack fram i nacken. De breda skuldrorna avslöjade vem det var.

Jakob ställde sig tyst bredvid morfar och tittade på dörren. De sade ingenting. Morfar tittade på sin dotterson, lät blicken återvända till dörren och nickade. Han gick fram till stenen, fattade tag om den och med ett urvrål lyfte han upp den och kastade tillbaka den i stengärdsgården.

– Varsågod, sa han till Jakob och rättad på ryggen.

Jakob gick försiktigt fram till luckan som om han fruktade att släppa ut ett vilddjur. Klykan gled åt sidan, luckan slogs upp men det störtade inte ut något rasande vilddjur. Det var alldeles tyst. Jakob lutade sig försiktigt in och kunde se något i det skumma ljuset. Det var inget vilddjur, men ändå såg han inget annat än en björn.

Gustaf Lagerborgs hår var tovigt och vildvuxet och han hade virat in sig i en skinnpläd som morfar hade lagt som skydd över rovorna.

– Far? ropade Jakob med tunn röst.

Fadern svarade inte och Jakob tog sig ner i källaren. Där nere luktade det surt och unket.

– Far! ropade Jakob igen.

Fadern mötte honom med tom blick. Han var mörk kring ögonen och det magra ansiktet hade försvunnit i skägget. Jakob tog hans hand och ledde honom upp ur källaren. Likt en björn som vaknar ur sitt ide kisade fadern i solskenet. Desperat skuggade han med armen för ögonen. Morfar tittade på honom och lyfte hatten med en hövlig nick.

– Ta nu med dig din far hem, Jakob.

Jakob tog sin far i handen och ledde honom till stugan. Fadern lunkade tyst bredvid honom utan att säga ett ord. Då och då stannade han upp och plockade en liten blomma som han sniffade på och smekte med klumpiga händer.

– Kom nu far så går vi hem, sa Jakob försiktigt. – Du kan ta med dig blomman…

Elsa såg dem komma från sin plats vid köksfönstret. Hon skyndade ut och stirrade på sin make med handen för munnen. Herr Lagerborg mötte inte hennes blick. Han tittade sig förundrat omkring.

Elsa gick fram och slog armarna om honom. Tårarna rann nerför hennes kind och droppade ner i hans toviga hår.

– Åh, Gustaf, snyftade hon. – Säg något!

Gustafs armar hängde likgiltigt vid hans sidor.

– Han säger ingenting, förklarade Jakob.

Modern drog bort tårarna med handryggen och betraktade sin make.

– Kom, sa hon. – Vi får gå in.

Jakob följde med henne men fadern stod kvar på samma lilla grästuva. Elsa svängde runt på dörrtröskeln och tog hans hand.

– Kom, Gustaf lille.

*

Jakob hade landat i fåtöljen. Han såg hur kamraterna rörde på munnen, hur de engagerat fäktade med armarna och hörde hur ord strömmade omkring honom utan att säga honom något.

– Eller vad säger du, Jakob? frågade Harry och slutade vifta med armen.

– Va?

– Jakob är lite disträ idag, tycker jag, skrockade Aron.

– Vi diskuterade Stagnelius Näcken. Jag menar att Näcken är en symbol för ondskan och att den lilla som talar är en symbol för livet och godheten, men Arvid menar att…

– Det finns inget ont eller gott, avbröt Jakob.

Herrarna tystnade och tittade frågande på honom. Efter några sekunders tystnad harklade Harry sig och ställde tillbaka sitt glas på bordet.

– Ursäkta mig, Jakob, men jag tycker ändå…

– Det gör det inte, fortsatte Jakob bestämt. – Det finns inget ont eller gott. Bara omständigheter och tillfälligheter… Mer konjak, mina herrar? Ta nu för er av skorpor och honung.

The post Littestraden: Novell av Beatrice Blom first appeared on Opulens.

KORTPROSA. I veckans utgåva av Littestraden publicerar vi ”Garn” av Erik Skoghäll. Det är en kortnovell i gränslandet till prosalyrik.

Erik Skoghäll bor i Stockholm och arbetar som fotograf och filmare. Enligt Skoghäll handlar skrivandet mycket om att driva ner spatlar i en lös deg av infall och intryck. Han hoppas på att lyckas muta in ett område. I bästa fall få till någon slags stadga. Skoghäll har varit publicerad här en gång tidigare, då med den prosalyriska texten Helios

Skoghälls kortnovell, som vi nu vill presentera, heter Garn och är en sparsmakad betraktelse över ett kritiskt ögonblick.

CAROLINA THELIN

Garn

Efter mötet hade hörseln förändrats. Orden lät komma långt ifrån, metalliskt, ur en annan källa.

Som om orden i denna källa släpats längs stål eller järn. Långsamt, mekaniskt. Därefter levererade med saklig kyla.

Han lyssnade. Var i lyssnande. Tänkte på den vitklädda armen; hur den föll lite slött över sängbordet. Sedan på aktiekursen. Hjärnan skapar sina avledningsmanövrar. Han tänkte på havet. Drog med fingrarna över nacken, som över en farled.

Att leta efter något som svarar mot havet. Att vila i det glesaste språk. Det som lämnar plats för ett duvslag. Han tänkte att det nog kommer ordna sig, och att våren ändå var på ingång.

I det brutna växer inte förståelse, men förringelse.

Språket tar slut med mycket små, cirkelformade rörelser. I det anspråkslösa, det enkelt formulerade. Varsamt, be mig vänta. Be mig vara människa. Ljuset skär i handen som häller, så den ändrar form. Rörelse.

Även döden har ljud. De drar förbi i små täckta vagnar. Han lägger sig bredvid henne, rör ut fingrarna i språket.

Målar, målar, målar.

The post Littestraden: Novell av Erik Skoghäll first appeared on Opulens.