LYRIK. Diktsamlingen Medeltid. Journaler  av Nova Gullberg Zetterstrand är mer än väl läsvärd men genombrottet låter vänta på sig, skriver Erik Bovin, som ser fram emot nästa bok av poeten.

Medeltid. Journaler av Nova Gullberg Zetterstrand
Bokförlaget Faethon

Nova Gullberg Zetterstrands återkomst till poesin sker med en bok som tar vid där hennes förra slutade. I utlandet (2014) kretsade kring barndomen. I Medeltid. Journaler är det följdriktigt nog livets medeltid – tonåren – som står i fokus. För vad är tonåren om inte en mellantid mellan två viktigare perioder? Så har ju medeltiden länge betraktats och behandlats. Numera skulle nog de flesta historiker ifrågasätta en sådan indelning i viktiga, och mindre viktiga perioder.

Liknelsen håller likafullt då denna bild av historien fortsätter att upprepas och populariseras. På samma sätt tenderar många vuxna att idealisera sin barndom medan man som barn i vissa fall ingenting hellre vill än att bli vuxen. I synnerhet om man har oturen att växa upp idag; en tid när barn knappt får vara barn.

Likt poeten Leon Jaskoviak Åstrand, som jag recenserade ifjol, skriver Gullberg Zetterstrand dikter som kan appellera särskilt till unga vuxna. Och likt denna romantiker lyckas hon övertyga mig om att det är i gränslandet mellan ung och vuxen saker och ting verkligen ʼhänderʼ.

Samlingen rymmer ett gäng prosadikter som mot mitten avlöses av korta dikter, ofta på bara några få rader. Själv har jag större behållning av prosadikterna. Flera av de övriga dikterna är, i mitt tycke, alltför elliptiska.

Gullberg Zetterstrand skriver en dikt som emellanåt gör upp med klichébilden av poesi. Det höga premieras inte alltid här. Hon ger fingret åt den goda smaken, hon låter exempelvis kroppen ta stor plats i dikten och undviker allt som oftast ett sakralt tilltal. Förlagets val av omslag förlänar dessvärre verket en finlitterär air det inte är betjänt av. Jag gillar när Gullberg Zetterstrand låter sin poesi vara otyglad, sexig och kåt (!), som här:

“Favoritblomman är ros, som att förälska sig i
vackraste pojken eller flickan i klassen och skönhet
forsar in genom ögonen. Regnvåt mellan benen
ligger jag med allt som rör sig. Festfixare och
partydödare: ena dagen grunge och andra dagen
porrstjärna. Det var lite sent för en svan att blomma
ut sådär morotsröd.”

För den som lämnat ungdomen är det lätt att se med avundsjuk blick på de som har tiden på sin sida. Gullberg Zetterstrand tecknar emellertid en komplex bild av tonårstiden, med fokus på denna fas identitetssökande. Sådant som i mina öron låter härligt: samla på sig nya, omvälvande erfarenheter, prova olika roller, testa gränser. Men att oceanen av möjligheter, med allt som finns att erövra, även kan ge upphov till ångest och skräck – det hade jag glömt. Denna turbulenta fas gestaltas med ett säreget men träffande bildspråk som är rotat i vardagen förvisso men emellanåt glider över i gotik och – än oftare – surrealism.

Den tillvaro som skrivs fram ter sig såväl främmande som välbekant och därför kuslig. Som en hägring ter sig grändernas barer för diktjaget: en smula skrämmande och lockande på en och samma gång. Det är nästan så att hon nyper sig i armen när hon konstaterar att ”barerna finns på riktigt i gränderna”.

Det är svårt att inte dra på munnen när det limbo som tonåren också kan tänkas utgöra möter den lätt brådmogna tonåringens skärskådande blick: ”I Blå gången hånglade ett spöke med Dracula. En sexig zombie åt en varmkorv vid Grillen.”

Även döden tematiseras. Jag har alltid förbryllats över tonåringens egendomliga förhållande till döden.

Jag minns min egen dragning till den i tonåren. En dödsångest men även dödsromantik som odlades i pojkrummet med hjälp av dagliga doser av en viss sorts musik. The Smiths och Joy Division har i dags dato fördärvat flera generationer unga, på ett rätt ljuvligt vis. Själv skyller jag på den death- och black metal jag var besatt av då, som jag sedan dess aldrig återvänt till. Det kroppsliga i Gullberg Zetterstrands poesi får mig att undra om inte de påtagliga förändringar en tonårings kropp genomgår kan ses som en bidragande faktor till den dödsångest många unga upplever. Tiden slutar aldrig rista sina spår på ens kropp. Men särskilt märkbara är dem onekligen under dessa år, liksom långt senare; på ålderns höst. Därför påminns både ynglingen och den gamle om sin resas oundvikliga slutpunkt.

Samlingens brister överskuggas tack och lov av dess höjdpunkter. Men det tunna omfånget ställer höga krav på innehållet och här infrias inte förväntningarna fullt ut. Medeltid. Journaler är mer än väl läsvärd men genombrottet låter vänta på sig. (I den mån en poet slår igenom på dagens litterära fält.) Jag ser hursomhelst fram emot Gullberg Zetterstrands kommande verk.

The post Höjdpunkterna överskuggar bristerna first appeared on Opulens.