DEBUT. Hon har spelat samma typ av roll – “blatterollen”, kompisen eller flickvännen sedan hon var 16 år – och tröttnat. Nu tar Nour El Refai ett nytt kliv och debuterar som regissör för komediserien “Skitsamma” med Oscar Zia i en av rollerna.

The post Nour El Refai: Trött på att spela “blatterollen” first appeared on Opulens.

HJÄLTEDYRKAN. Vilken uppgift fyller egentligen idolerna i våra liv? Clemens Altgård har sett två scenkonstföreställningar i Malmö.

I början av året skrev jag här i Opulens om vårt behov av hjältar och hur superhjältehistorier närmast produceras på löpande band i Hollywood. Det var apropå Teater Theatrons Ge mig en ledtråd – en kabaré om hjältar och mod. På senare tid har jag också funderat en del över behovet av idoler. Det har aktualiserats av två scenkonstföreställningar i Malmö.

I det ena fallet rör det sig om en local hero (som också har idolstatus på riksnivå i vissa kretsar), Mikael Wiehe, som uppträder i  … har du sett världen?, som marknadsförts som ett slags musikteaterföreställning på Malmö Live om dels hans liv, dels staden Malmös utveckling. I det andra fallet är det fråga om en pjäs, Dylansällskapet, på Malmö stadsteaters lilla scen Intiman, om några män som förenas av ett extremt intresse för den gemensamma idolen Bob Dylan.

Som scenkonstverk höll föreställningen om Wiehe dessvärre inte måttet. Det märktes att föreställningen inte var tillräckligt genomarbetad i dramaturgiskt avseende. I första akten fanns ansatser till ett slags biografiskt berättande, men i andra akten löstes den dramatiska tråden upp och föreställningen blev alltmer lik en konsert där Wiehe framförde ett pärlband av låtar.

Berättelsen om Malmö splittrades också sönder och staden försvann bakom Wiehe, som backades upp av en hel symfoniorkester. Jag hann tänka många kritiska tankar om det här med idolrollen, Wiehe som ett slags idol för den gamla progressiva vänstern, hyllad i hemstaden med ett rätt så bombastiskt arrangemang. Det finns sedan länge delade meningar om hur lyckat det är att framföra rocklåtar i symfonitappning. I mitt tycke fungerade det som bäst i några låtar där musiken arrangerats så att den påminde om Nino Rotas filmmusik.

Men publiken verkade överlag helnöjd på premiärkvällen. Det enda som saknades var extranumren, som traditionsenligt ropas in på rockkonserter. Men det här var inte rock’n’roll. Fast det var inte musikteater heller, även om Nour El-Refai gjorde några fina rolltolkningar i scener där hon spelade en ung Mikael Wiehe.

Några dagar senare träffade jag en granne (med bakgrund i 68-vänstern) som varit på föreställningen, och han var alltigenom entusiastisk. Därtill hade han mycket svårt för att förstå mina invändningar och jag begrep att hans utgångspunkt var en helt annan. Som ett slags tämligen oproblematiskt musikmarinerat idolporträtt fungerar nämligen … har du sett världen? alldeles utmärkt. Inte minst med Edda Magnasons sånginsatser som en extra krydda.

När jag en tid senare såg Dylansällskapet av Dennis Magnusson på Intiman i Malmö, så hade jag Wieheföreställningen i färskt minne. Ja, den handlar om “Dylanmän”. Det lite nedsättande uttrycket skapades samma år som Dylan helt överraskande fick ett Nobelpris i litteratur. Om det kan mycket sägas, men låt mig gissa att åtminstone några i Svenska Akademien haft honom som ett slags idol i unga år. Wiehe är ju för övrigt också ett slags Dylanman i den meningen att han gjort svenska versioner av nobelpristagarens låtar. Det såg nästan ut som en medveten planering att Dylansällskapet nu gick upp på den lokala repertoaren.

I Dylansällskapet blir behovet av idoler belyst ur olika vinklar. Pjäsen är närmast en komedi, men har ändå djupt allvarliga undertoner. Sällskapet träffas under ritualiserade former och samtalen relaterar hela tiden till idolen, även om det är personliga problem som avhandlas. Typiskt nog är detta en manlig klubb. Skådespelarna Håkan Paaske, Göran Dyrssen, Hans-Peter Edh och Erik Olsson gör sina roller övertygande, med en lätt komisk touch, och det blir samtidigt berörande att se de här rätt vilsna männen som fyller ett slags tomrum med nördkunskaper om Bob Dylan.

Om slutsatsen i Teater Foratts kabaré var att var och en bör försöka vara hjälte i sitt eget liv, en vardagshjälte, så kan jag undra vad vi ska ha idolen till. Som inspiration kanske? Men finns det ett slags budskap i Dylansällskapet så är det nog att det finns ett visst mått av tragik i att låta nyckfulla idoler fylla ut de existentiella tomrummen.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Vårt behov av idoler first appeared on Opulens.