KULTURLIVET. Jag var i dag på en konstutställning och kunde konstatera att av 42 konstnärer var 2 män. Jag fortsatte sedan till torget för att lyssna på en kör. Det var 18 kvinnor och två män i kören. Kom hem och tittade i en novellsamling i vilken jag hade ett bidrag och kunde då konstatera att det var 70 procent kvinnliga författare i samlingen

När jag är på teater numera tycker jag mig se kvinnor som släpat dit sina gubbar och noterar att många män brukar börja att nicka till redan under andra akten. Att kvinnor skriver, målar och sjunger och tar för sig är naturligtvis ett utmärkt framsteg, men den fråga som måste ställas är: Var är männen i kulturlivet?

Har dessa helt kapitulerat och överlämnat allt konstnärligt skapande till kvinnorna? Denna feminisering av hela kultursektorn är såklart på sitt sätt ett framsteg, men innebär samtidigt kulturens marginalisering. En riktig karl sysslar uppenbarligen inte med konstnärligt skapande eller med humaniora. Om det är i en sådan anda som vi uppfostrar de unga männen så ser jag framför mig en konform kommersiell kultur berövad på alla verkliga mellanmänskliga värden.

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Var är männen i kulturlivet? first appeared on Opulens.

FIENDEN. ”Glöm inte, när fruktan kommer på dig, att fienden är lika rädd som du.” Meningen finns att läsa i ”Soldaten i fält”, en grundläggande instruktionsbok för svenska försvaret, som utkom första gången 1951. Trösten är klen, närmast obefintlig. Hur vet vi ens vad fienden känner? En liknande tankemodell återfinns i samtidsdiskussionen. För en tid sedan tillfrågades en rad Rysslandskännare i Expressen om vad de tror är Vladimir Putins största rädslor. Det har talats om allt från tsarkomplex till psykiatriska och neurologiska sjukdomar. Nu är tongångarna delvis annorlunda. Journalisten Per Enerud kallar Putin ”en väldigt rädd liten man”. Enerud, som också är tidigare pressråd vid Sveriges ambassad i Moskva, känner nog sin Putin. Men hur säker kan han vara?

Jag minns skolgårdens mobbare som styrde och ställde och satte skräck i sin omgivning. Och vuxenvärldens välvilliga analys – då, på 1980-talet – att killarna (ja, ofta var det killarna) haft det tufft i livet. Kanske själva blivit slagna. Stukade, kuvade unga män med varsin blytung ryggsäck full av sorg och brustna förhoppningar. I själva verket var de små. Bräckliga, innerst inne. Och rädda. Jag medger att tanken kunde vara trösterik. Kompensatoriska mekanismer låter mindre skrämmande än ondska. Må sedan vara att verkan är densamma.

Samhällsvetaren Svante Beckman har beskrivit det så här: ”I en traditionell hierarki kompenseras van­makt uppåt med makt nedåt.” Troligt, men knappast tillfredsställande. För oavsett vad som tyngde killarna där på skolgården så måste det tydligen bearbetas med knutna nävar. Oturligt nog för oss andra. Lika mycket nu som då saknar jag ett perspektiv. Hur vet vi vad fienden känner, fjuniga pojkar som fullvuxna män? Tanken att somliga jagar för nöjes skull, eller bara som tidsfördriv, är kanske alltför skrämmande.

ANDREAS KITTEL

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Hur vet vi vad fienden känner? first appeared on Opulens.

HÄXJAKT. Under 1990-talet förmedlades  mer än lovligt många advokatserier via min tjock-tv, och visst, det amerikanska rättssystemet är fascinerande i sin snårighet och utgör en bra bas för fiktion. Begreppet “contempt of court” fastnade och om fiktionen har nån bas i sanning så kunde det handla om ovårdat språk eller utmanande klädsel.

Det var 90-tal och före de sociala mediernas tid. Nu är nätet en kanal för ett slags utvidgat domstolstrots. Kardashian dök upp i halvgenomskinlig klänning och lät allting bli ett stort spektakel där grundtonen var att hon står över sånt här. Ebba Busch var mer lågmäld men efter domstolsförhandlingarna om fastighetsköpet lyckades hon närmast i samma andetag se pragmatiskt på de juridiska turerna och en förlikning och samtidigt antyda att hon i djupare moralisk mening hade rätt.

Förra veckan var såklart Trump mästare i att arrogant flyta ovanpå allting. Allt avskrevs som häxjakt och politiskt motiverat. I Trumps och Buschs fall är det extra allvarligt då detta är ett förfarande vanligt i diktaturer; att politiker hävdar ett slags mer äkta moralisk rätt i motsats till juridiken. Lösningen på detta ofog är lätt: Vidga innebörden för “domstolstrots” och stoppa härmed att rättvisans gång numera mest är råvara för “content” och inte respekteras i sin tyngd.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Domstolstrots first appeared on Opulens.

EGOCENTRISM. “Från hans eget saldo till hans egen själ som prioritet.” Jesper Nordström anser inte att Björn Natthiko Lindeblad var mycket till medmänniska.

The post Noterat: Den totala egotrippen first appeared on Opulens.

NATURLIGT. Charles Darwins teori om ʼdet naturliga urvaletʼ har länge anförts som stöd för konkurrenssamhället av dess förespråkare på högerkanten. Det sägs sällan rakt ut. Mellan raderna är det dock tydligt vad denna högerfalang anser: konkurrenssamhället är inte bara effektivt, det är rentav naturligt.

Vi vantrivs i det postmoderna lyder titeln på en av sociologen Zygmunt Baumans kanske mest lästa verk, från 1997. Kritiken av moderniteten, postmoderniteten och dess konkurrenssamhälle återkommer dock i flera av hans böcker. I Retrotopia (2017) hävdar han att vi redan i barndomen blir ”förberedda och utrustade för att tillbringa våra liv som soldater i det här kriget – även om det inte längre finns uniformer för olika länder och soldaterna har bytt namn till ʼkonkurrerande individerʼ”.

Vi borde lära oss av träden, menar en forskare i “Vetenskapens världs” dokumentär om trädens superkrafter. Ovan jord står de stadigt som ståtliga, stolta solister. Men den som följer deras liv under jord upptäcker så småningom att här finns interaktion, utbyte av näringsämnen, ”information” träd emellan… ja – samarbete. Ett samarbete som möjligen kan förklara trädens unika anpassnings- och överlevnadsförmåga. Konkurrenssamhället är kanske inte så effektivt trots allt – och naturligt är det sannerligen inte!

Erik Bovin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Vi borde lära oss av träden first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Med Marcel Prousts frånfälle i november 1922 dog Europa. Eller mindre drastiskt i alla fall den stora litteraturen om det gamla Europa. Den långa episka berättelsen där inget var för litet för uppmärksamhet var på fallrepet liksom den samhällsklass som gav syre åt den. Romanen i mellankrigstiden började förhålla sig till filmen på samma vis som det figurativa måleriet till fotografiet, antagonistiskt och sökande sin egen raison d’être. Den slängde ut berättelsen till förmån för formexperimentet.

Vi talar om en inbilskt navelskådande och allt mer obsolet samhällsklass. Proust skildrade i På spaning efter den tid som flytt denna klass distanserat, men också kalejdoskopiskt. Först i sista bandet verkar han ta verklig ställning. Första världskriget kräver proviant av de parisiska bagerierna och överklassen klagar mest på att de gamla fina bakverken av den och den sorten är otillgängliga. Tanken om adelns “noblesse oblige”, att den bär upp något värt att bevara? Det punkteras i romansvitens avslutande band.Om den nu inte snarare lidit av pyspunka efter 4 000 sidor.

Första världskriget rev ner vår kontinent från sockeln. 1800-talets Europa föll på eget grepp. Detta sekels gasbelysning och tunnelbana blev nästa sekels senapsgas och stridsvagnar. Vår kontinent föll på eget grepp. Proust tecknar detta fall i solglittrande ultrarapid. Med Proust avslutades den stora kollektiva berättelsen. Din och min berättelse trädde in på arenan.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: 100 år sedan Prousts död first appeared on Opulens.

I dagarna har jag läst en mängd inlägg om att läsning måste befrämjas. Det är författare, litteraturkritiker, bibliotekarier som talar sig varma för läsning. Tyvärr bryter de ingen ny tankemark inom sin egen krets.  Bilden av frisörer som får debattplats för att tala om hur trevligt det är att vara fin i håret ligger nära till hands. “Det är så härligt att läsa, därför bör alla läsa”. Det neurologiska perspektivet – “hur det går till i hjärnan” – hade varit välkommet i debatten.

Min hembygd är historiskt sett präglad av fattigdom och granskogsmelankoli och när någon var deprimerad, slö eller bara lite allmänt eljest så sa man att “han har läst för mycket”. Men när jag ser tillbaka på barn- och ungdomstidens vänner och bekanta var det precis tvärtom. Bland de som verkligen kvaddade ner i kriminalitet, ekonomisk misär, psykiska besvär fanns det inte en enda bokmal. Snarare var det personer som sa sig “hata att läsa”. Min högst personliga teori – neurologisk eller ej – är att läsande sträcker ut medvetandet över tid. Egot existerar som berättelse och historia.

Läsandet häller lite mer vatten på de starka känslornas och impulsernas teblad. Läsandets kognitiva tillstånd är granne med insikten att saker hänger ihop och att handlingar får konsekvenser.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Läsandets kognitiva tillstånd first appeared on Opulens.

GLOBALT PERSPEKTIV. Vår situation är förfärlig. I stort perspektiv är den viktiga händelsen att vi genom välfärdens fjärtar förstör jorden. I Indien är det 50 grader i maj som en föraning. (“Majsolens glans” snart ohjälpligt förgången.)

Borde då inte författaren ägna sig åt detta ämne? Borde inte författaren i sitt arbetsrum äga ett tickande ur som mätte vår apokalyptiska tid? I apokalypsens perspektiv bleknar bondens tid (som går mot sitt slut?) och ett enskilt människolivs tid (detta ditt sista karma!). Du vill ett innehåll. Om ingen fortsättning finns? Du ringer för att få ett svar. Du är nummer 87 i kön. Och när du kommer fram får du veta att frågan är fel ställd. Du hänvisas till en annan myndighet.

Även efter stora katastrofer fortsätter livet som vanligt. Det behövs en kast som ägnar sig däråt. En onyttig kast. Kungen åker med Finlands president i en öppen kalesch förspänd med hästar. Döbeln vid Jutas och Väinämöinen är bröder. Vi finns i historien. Häromdagen hörde jag två ungdomar som flyttat ihop i sin första lägenhet redan efter en vecka skrika åt varann. Vi förändras… Vi ska rädda jorden. Du dör idag, jag dör imorgon. Sedan fortsätter livet som vanligt.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apologie d’un poète first appeared on Opulens.

VARDAGSBEKYMMER. Var och varannan dag blir jag frustrerad över saker som andra eventuellt skulle kunna betrakta som petitesser. Varför rinner exempelvis aprikosmarmeladen av från brödet? Hur kommer det sig att jag oftast misslyckas med att skala ett ägg? Hur djävligt är det inte när morgontidningen här i glesbygden är blöt? Varför skiter katten ibland på fel ställe? Hur kommer det sig att mitt täcke samlar sig på golvet bortom fötterna?

Hur kommer det sig, förresten, att jag inte behärskar mobilen? Att människor, som jag betraktar som kloka, inte beter sig som kloka? Hur kommer det sig att mina favoritlag i fotboll och ishockey inte lär sig? Varför förstår jag inte politikerna på tv, även när de inte uppenbart ljuger? Hur kommer det sig att jag uppfattar mig själv som mycket bättre än jag faktiskt är?

Och här kommer katten med svansen. Ett existensiellt utropstecken!

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Varför rinner aprikosmarmeladen? first appeared on Opulens.

ALKOHOL. Så gick vi då genom två storhelger starkt kopplade till alkohol. Alla barn fick inte julmys när mamma och/eller pappa blev pinsama, traggiga, stingsligt irriterade eller i värsta fall våldsamma och tappade förmågan att sköta sin föräldraroll. Detta sagt eftersom jag själv genomgått en period av viss överkonsumtion av alkohol och funderat mycket över dess plats i samhället.

Men tro mig, när det stora suget kom var det inte ett snoffsigt slott i Österlen som var den naturligaste källan för att fylla på. Jag gick till närbutiken för ett sexpack bärs. Och så gör även de flesta alkoholister; det är yrseln och inte smaken som lockar. Därför är förbudet om gårdsförsäljning totalt missriktat, speciellt när Systembolaget ägnar sig åt hyckleri och alltmer har produkter som är inriktade på festande, ungdom och glam och inte för ett ruttet lingon försöker visa på alkoholens mer “kulturella gastronomi”.

I ärlighetens namn vet vi att Arboga 10.2%, alkoläsk med vingummismak och rödvin på burk eller varför inte en knallrosa tetra med sliskigt vitt vin knappast hamnar på en vuxen parmiddag utan snarare hos minderåriga på en parkbänk eller i ett undanskymt buskage i stadsparken på Valborg. Det är löjeväckande att anföra folkhälsoskäl mot att småskaligt, ofta dyrt och exklusivt vin, inte skulle få säljas på slott, herrgårdar och lantbruk.

Jesper Nordström

The post Noterat: Gårdsförsäljning ingen fara för folkhälsan first appeared on Opulens.

I det antika Grekland satt Platon med sitt honungsvin och vita skynke och grubblade över tingens essens.Vad är rättvisa? Vad är godhet? Vad är skönhet? Vad är den ideala hamburgertallriken?

Eh… en ska bort, som Brasse sa.

Jag och tjocka släkten kom farandes ner från Ullared in i nordvästra Skåne och i min kultursnobbiga värld hade redan reptilhjärnan kittlats alltför mycket så ett inre sammanbitet trött “nej” bröt ut när morbror deklarerade att “nu ska vi jädrar ha en hamburgare på Maggans Gatukök”. Men efter första tuggan kapitulerade jag och önskade att ovan nämnda filosof var där; han hade gett denna hamburgare tillträde till de ideala burgarnas värld. Men inte för att det var en burgare på Moster Augustas ekologiska hipsterhögrev från det soldränkta Österlen, utan på grund av att den var så uppseendeväckande gammeldags vanlig.

Det är hamburgaren som din pappa lite i plirande hemlighet bjöd dig på efter bion på ett 80-tal när Sibylla och Fyrkanten satte tonen för hur gatukökskrubb skall smaka. Rätt syrlighet i pulvermosen. Den enkla vitpepparkryddningen. Baconskivan. Den friska enkla salladen. Eller för att parafrasera Heidenstam: Jag längtar gatuköket där barn jag varit.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Gatuköksblues first appeared on Opulens.

TEKNIKENS UNDER. Jag föreslår att vi börjar kalla mobilen för smart-arse-phone i stället för smartphone eftersom det alltid kommer upp ett förslag på “rätt” stavning när man försöker göra en ordvits eller stilistisk krumbukt. Likaså en varning om att det ska regna även om en död kanin redan hade kunnat räkna ut det eftersom molnen skiftat färg till Payne’s grey. Som inte det vore nog så påminner mobilen om att det nu minsann är dags att slå personligt rekord på motionsappen.

Alltmer delegerar vi vår intelligens till maskiner som inte är annat än nyliberalismens lismande big-data-lakejer och detta sker under den bedrägliga föreställningen att det är oss till hjälp.

Tänk om jag faktiskt VILL bli överraskad av ett skönt doftande regn? Tänk om det regnet får mig söka skydd och därmed upptäcka ett nytt kafé eller antikvariat? När allt är kvantifierat och analyserat hamnar vi i valfrihetens diktatur. Demokrati däremot är beroende av slump och felsteg. Den dåliga planeringen är romantikens och äventyrets grund. En missad buss fick mig gå barfota via sydkustens stränder hem, en överraskande hagelstorm fick mig att ramla in på ett flippat galleri i Köpenhamn.

Smartphonen är ett slags inverterad slagruta: stirrande ner i den hittar den moderna människan INTE något nytt.

Som ett slags portabelt elektrosmog-McDonald’s serverar den bara färdigtuggade genomsnittliga sopor presenterade på en bakifrån belyst display avsedda att kittla vår reptilhjärna på ett mycket modernistiskt sätt. Genom att endast reta våra primitiva sidor drunknar vi i dess banalitet likt i en bottenlös skål fylld med syntetiskt plockgodis.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Den inverterade slagrutan first appeared on Opulens.