FEGHET. “Varför tycks svenska väljare anse att detta är okej?” Ola Sturesson gör upp med de svenska partiledarna.

Jag har minst sagt svårt för landets partiledare, eller rättare sagt, jag kan inte ta något av vad de säger till mig som eventuell väljare på allvar. Agenda är för mig lika plågsamt som en magåkomma. Det har möjligen till stor del att göra med överdriven och snedvriden medieträning och alltför angelägna men okunniga PR- konsulter, vilket ju alltid tycks resultera i oacceptabel opportunism. Men också med de personligheter som utgör denna ledarskara – oavsett vilket gör det sådant olyssningsbart för mig. Och här några mer specifika exempel på varför jag anser dem vara just olyssningsbara:

Kristdemokraternas Ebba Busch har gett ett snart oräkneligt antal flagranta exempel, här är två: Hon erkänner just nu förtal men anser sig vara oskyldig och menar därmed att svensk lagstiftning inte gäller henne. Och hon har ju annat att göra, nämligen att tillsammans med Moderaterna hitta ett gott samarbete med nynazisterna i Sverigedemokraterna. Att hon dessutom tidigare krävt litteraturkanon-kunnande för invandrare utan att själv ha en aning om vem som har skrivit till exempel Gösta Berlings saga eller Giftas är bara två exempel på enfald deluxe i en sedan dess stadigt växande rad som gör att hon för mig är just oerhört olyssningsbar.

Ulf Kristersson har levererat minst lika många exempel och fortsätter så göra. Bland annat sa han i en intervju i Aftonbladet för tre år sedan att ”mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD, däremot ska mina väljare veta att jag kommer att göra allt jag kan för att det jag går till val på ska få så stort genomslag som möjligt.” Att detta ”allt” har visat sig innebära just tvärtom att ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med nynazistiska SD verkar nu inte bekomma honom alls. Och att därutöver även tvärljuga för en Förintelseöverlevare bekommer honom heller inte alls, kanske eftersom han nyligen i en intervju i Omni menar att han aldrig ljuger, ”det är fel [att ljuga] och det funkar inte”. Därmed är även han otvetydigt olyssningsbar.

Nyamko Sabuni är inte dålig hon heller, trots att partiet knappt längre är värt att nämna på grund kappvänderi och sitt låga väljarantal. Hon var inför valet precis som Busch och Kristersson väldigt tydlig med att Liberalerna aldrig skulle samarbeta med nynazistiska SD. Nu är hon tydligen beredd att spräcka hela partiet genom att vilja göra just det. Skönt att bli av med dem tänker jag då. Grandiost olyssningsbar.

Annie Lööf spelar som vanligt ett slags makthungrigt politiskt spel som är varken-eller, precis som själva partinamnet också klargör; det är en slags egen opportunism som obegripligt nog vill verka rakryggad – naturligtvis misslyckas det alltid eftersom det i sig är en motsägelse. Å ena sidan går det bra att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, fast å andra sidan går det lika bra även med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, eller vilken variant av detta som helst. SD ogillas dock (vilket är ett plus), minst lika mycket som Vänsterpartiet, om inte mer vad det verkar. Fan vet vad de egentligen vill med sin politik. I Skåne kallas sådant hittepå, det vill säga olyssningsbart.

Stefan Löfven fortsätter att svika, skända och dra de socialistiska ideal som i grunden skapade hans parti i smutsen på ett som kan tyckas nästan medvetet självutplånande sätt, vilket renderar även honom en plats i de olyssningsbaras skara. Dock ett plus för att han åtminstone hittills fortsätter motsätta sig allt samröre med nynazisterna i SD.

Märta Stenevi är språkrör för ett parti som, likt Centerpartiet, flaxar hit och dit beroende på var minsta lilla makt kan tänkas hittas, och är därför olyssningsbar. Dock även här ett plus för att hon inte vill samarbeta med nynazistiska SD – fast fan vet.

Nooshi Dadgostar får slutligen ett plus för sitt obönhörliga nej till allt samarbete med nynazisterna i SD och kan faktiskt bli lyssningsbar om hon fortsätter visa karaktär genom att vidhålla och driva den politik man saluför – som hon nu gjort i och med att stå fast vid sitt tidigare beslut att neka till införande av marknadshyror. Det är, som jag ser det, upp till bevis. (Jimmie Åkesson, som är nynazist, kommenterar jag självklart inte alls.)

Allt detta har troligast sin upprinnelse i Donald Trump. Som ju har visat att man mycket väl och med framgång kan bedriva politik genom att ljuga, svika löften och att ge fan i fakta, vallöften och allmän hederlighet. Dock är den allvarligaste frågan: Varför tycks även svenska väljare anse att detta är okej?

The post De olyssningsbara first appeared on Opulens.