HEDERSVÅLD. Inför Fadimedagarna har Maria Rashidi, Nicklas Kelemen och Seyran Duran skrivit ett debattinlägg angående hedersvåldspolitiken. De anser att förändring är nödvändig efter 25 år av kontraproduktiv politik

”Hur länge skall vi behöva leva med hederskulturer i Sverige?” frågade Fadime Sahindal den 26 mars 2001 på Rädda Barnens gamla vackra lokal på Torsgatan 4 i Stockholm då hon, som oannonserad gästtalare, satt i panelen inför ett fullsatt auditorium tillsammans med bland andra professor emeritus Marc Bygdeman som var först med att berätta om att han ”sydde ihop” livshotade flickors mödomshinna (som inte finns). Svaret på frågan Fadime fick var att det är upp till integrationsministern, men det finns nog två vägar, en genom att ”demokratianpassa” hederskulturer, helst på två år och en annan väg på 500 år i fall man fortsatte att stödja de segregerade manliga etniska organisationerna och samfunden som sanktionerar oskuldsetiken.

Ett kvarts sekel har gått men Fadimes fråga är lika aktuell. Trots gigantiska insatser på hedersvåldsutbildningar för myndigheter och stora akuta insatser för att skydda hotade flickor ökar antalet utsatta ungdomar, enligt regeringsrapporter. Hur kommer det sig?

Statsministern anser att det har förts en invandringspolitik utan integrationspolitik och den annars filosofiskt lagde kulturskribenten Håkan Lindgren anser att ”integrationen misslyckades för att vi gav fan i den” (ref. länk 1). Men om vi bortser från integrationspolitikens breda perspektiv och fokuserar bara på arvet efter Fadime, hedersvåldspolitiken – som påbörjades efter att en modig integrationsminister Mona Sahlin erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna”, ja, då hade det varit en välsignelse att ”ge fan” i integrationen. Faktum är att mäktiga krafter har motarbetat det.

I väntan på en forskare som vågar undersöka hypotesen om att det kanske har pumpats in mera skattepengar (och oljepengar från rika diktaturer) till de grupper som odlar hedersnormer än till de fåtal modiga föreningar som kämpar emot det, får vi nu nöja oss med en kort inblick i hedersvåldspolitikens landskap som är i behov av en radikal förändring.

Feminismen och hedersvåldspolitiken

De svenska feministerna kan ta åt sig äran för att ha lett kampen för att göra Sverige världsbäst på jämställdhet. Men som Håkan Lindgren konstaterar ”Den svenska feminismen upphör så fort den riskerar att krocka med hederskulturen”.

Bland de ledande feministerna i Sverige var det bara författaren Eva Moberg och professor Yvonne Hirdman som utmanade kulturrelativisternas mörkläggningskampanjer som leddes  av professor Eva Lundgren som ansåg att vi inte kan ha ”svenskt våld och invandrarvåld” och Gudrun Schyman vars beryktade ”talibantal” skrämde upp de ”naiva” tjänstemännen som började ana att kulturella och religiösa normer spelar en roll i mordet på Pela, Fadime, Abbas Rezai och många fler.

Ännu i dag vill en rad feministiska organisationer och en klar majoritet av utredarna stoppa förslaget om att skilja frågan om mäns våld mot kvinnor från fenomenet hedersvåld som i decennier har klumpats ihop. Det framstod nästan som ett mirakel att statsrådet Paulina Brandberg trots starka motvindar klarade att etablera ett separat delmål i jämställdhetspolitiken för hedersvåldsfrågor. Men strax därefter försvann hon från maktens korridorer och än i dag finns inte detta delmål – Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” – definierat.

De politiska partierna

Vad gäller de olika politiska partiernas röriga hantering av hederesvåldsfrågan kan vi inte gå in på här utan det får räcka med att nämna att det nog är Vänsterpartiet som borde ha lett kampen för de hedershotade ungdomarnas rättigheter men så blev det inte. Efter många år av motarbetande och mobbning uteslöts partiets flaggbärare mot hedersförtrycket, riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och därmed har man fått tyst på partiets interna opposition som stödde hennes kamp.

Skandalen kan nog också tolkas utifrån ”den politiska matematikens princip” (röstfiske) eftersom kampen för dessa ungdomars rättigheter kan påverka partiets väljarkår negativt då ungdomarna ännu saknar rösträtt medan deras släktningar – som anser att dessa flickor inte är förtryckta utan korrekt fostrade enligt kyskhetstraditionerna – utgör en numerärt många gånger större grupp, med rösträtt. Detta medges också av en del politiker, fast aldrig framför mikrofonen.

Myndigheterna och hedersvåldspolitiken

Den ärligaste diagnosen på myndigheters agerande på hederns fält har nog forskaren Devin Rexvid ställt. ”De som driver en ganska aggressiv relativistisk linje i dag är Nationell centrum för kvinnofrid (NCK) som är chefsideologen för relativister, Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som utgör hjärtat i relativismen och det nya NCH, det vill säga nationellt centrum mot hedersvåld, som utgör det relativistiska monstrets ben.” säger Rexvid (Länk 2). Hans diagnos kan belysas här med ett konkret exempel. Jämy, skulle man tänka sig, borde stödja de fåtal föreningar som vågar ta upp kampen mot hedersförtrycket men i stället stoppar man bidrag till flera av dessa.

När en sektionschef på Jämy hittade på att man ”inte arbetar i riksintresse” stoppades bidrag till en organisation som i decennier arbetat i Fadime Sahindals anda och som anordnar internationella konferenser, också i Riksdagen, samt för fram åtgärdsförslag inte bara i svenskt men också i EUs och FNs intresse, ja, då blev man ju häpen. Denna Kafkaartade anklagelse trodde inte ens Jämys egen avdelningschef på, men när Kammarrätten underkände sektionschefens absurda beslut då kunde ändå avdelningschefen ”inte lägga sig i” sin kollegas arbete. Så ser ”en aggressiv relativistisk linje” ut som förhoppningsvis ska stoppas av Jämys nya chef.

Frivilliga krafter

Bland de frivilliga organisationerna är det Rädda Barnen som har den överlägset största potentialen att leda kampen för barns rättigheter vilket man också gjorde med briljant resultat när, efter många års arbete, antiagalagen infördes i Sverige, först i världen 1979. Och Rädda Barnes ”möte med hederskulturer” gick betydlig bättre än feminismens. Till en början i alla fall.

Annika Åhnberg, Rädda Barnes tidigare orädda ordförande, som strax efter Fadimes död ledde en riksdagskonferens till hennes minne, kallade organisationens Dialogprogram för Rädda Barnens flaggskepp eftersom man kunde initiera dialoger om papparollen och jämställdhet just i förorternas manliga etniska organisationer där hederskulturer odlades och svensk jämställdhet uppfattades som hot mot familjen.

Ordföranden stödde också de ”kontroversiella” åtgärdsförlagen som dialoggruppen la på makthavarnas bord i syfte att demokratianpassa hedersnormer, förslag som Fadime tyckte var självklarheter. Men när ordföranden Åhnberg lämnade Rädda Barnen då blev det ett slut på det över ett decennium långa interna kulturkriget.

En beslutsam sektionschef i kansliet – utifrån konflikträdslans utbredda neuros att man ”inte får lägga sig i andras kulturer” – körde över flera riksmötesbeslut, stoppade dialogen med de manliga enklaverna och slängde åtgärdsförslagen i papperskorgen. Förslag som, om de implementerades, hade kunnat rädda livet på många hedershotade flickor. Hedersvåldsdebatten ”gagnar inte karriären” har det sagts, och så gjorde man kontorstillvaron lugnare, för byråkraterna.

Avslutningsvis om hedersvåldspolitiken

Utifrån denna lilla inblick i hedersvåldspolitikens trista träsk kan kanske våra makthavare äntligen inse att ”äta kakan ha den kvar”-politiken bör avslutas. Att å ena sidan fokusera bara på utbildningar och akuta åtgärder (symptomen) men å andra sidan stödja, både ekonomiskt och moraliskt, källorna till konflikterna har resulterat i en på många sätt katastrofal utveckling.

Hedersetiken, som knyter kravet på döttrars föräktenskapliga renhet (oskuld) till släktens heder är en anakronism i en demokrati. Den kan avskaffas och det är demokratiers plikt att göra det, hävdade professorn i etik Susan Moller Okin redan 1999 i sin berömda essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?”

År 2001 frågade Fadime ”varför behöver vi föreslå självklarheter” när vi i Riksdagen förde fram förslaget om att integrationsministern bör ha en egen kommitté som bollar över ansvaret till de organisationer som odlar hederskulturer. Samma uppmaning framfördes, efter mordet på Fadime, av dåvarande statsministerns och av FN-chefen Kofi Annan.

I dag framför Glöm aldrig Pela och Fadime-föreningen och forskaren Devin Rexvid ett liknande förslag om att etablera en myndighet för en hedersombudsman. Efter tjugofem år av kontraproduktiv politik vore dags att delegera makten över hederesvåldsfrågan till några eldsjälar som är födda i hederskulturer och har satsat sitt liv på att bekämpa hedersnormer.

De behöver inte gå på kurs för att lära sig hur hedersvåldet skiljer sig från mäns våld mot kvinnor och de kommer inte heller säga att ”hellre begår jag tjänstefel än utsätter mig risken för att bli sedd som rasist” som många tjänstemän medger – när mikrofonen är avstängd.

Referenslänk 1: https://www.svd.se/a/yEAR3x/den-svenska-sjalvbilden-skordar-manniskoliv

Referenslänk 2: https://www.facebook.com/photo/?fbid=10160909852381226&set=a.10150523796076226

MARIA RASHIDI, ordförande Kvinnors Rätt

NICKLAS KELEMEN, etnolog, styrelseledamot Nätverket mot hedersrelaterat våld

SEYRAN DURAN, ordförande Kurdistans Kvinnoförbund

The post Hedersvåldspolitiken är på fel väg first appeared on Opulens.

GENUS. Venedigbiennalen inviger nu sin 59:e upplaga – och för första gången i dess 127-åriga historia är de flesta av de omkring 200 deltagande konstnärerna kvinnor och icke-binära. Det “var inget val, men en process”, enligt biennalens kurator Cecilia Alemani.

– Jag tycker att några av dagens bästa konstnärer är kvinnor. Men vi ska inte heller glömma att i biennalens långa historia har övervikten av manliga konstnärer varit häpnadsväckande, säger hon.

Biennalen utforskar i år teman som genus, normer, kolonialism och klimatförändringar. För första gången presenteras också Sápmis konst stort på Venedigbiennalen, när den Nordiska paviljongen fokuserar på samiska konstnärer.

Den ryska paviljongen står dock tom i år, på grund av kriget i Ukraina. I närheten har ukrainska konstnärer skapat en installation av sandsäckar, omgiven av affischer som föreställer krigets fasor.

TT Nyhetsbyrån

The post Kvinnor nu i majoritet på Venedigbiennalen first appeared on Opulens.

IDEAL. Lis Lovén reflekterar över skönhetsideal och könsnormer och gör en tillbakablick på sin egen ungdomstid.

Jag minns så tydligt Roy Anderssons En kärlekshistoria. Jag var runt tretton år och jag och min kompis såg nog mera av Björn Andrésen, han som skulle komma att bli “världens vackraste pojke” efter det internationella genombrottet i Viscontis film Döden i Venedig.

The post Skönhetsdriften i Västerlandet har gått för långt first appeared on Opulens.

FLERA TANKAR. “Måste vi köra ner allt detta i den biologiska kvarnen? Rimligare är att på ett förnuftigt och finkalibrerat sätt kombinera biologiskt och socialt baserade rön”, skriver Erik Cardelús apropå storsäljande böcker, populära föredragshållare och tv-program som SVT:s aktuella serie Från savannen till Tinder.

Det våras för biologin, eller biologismen om så önskas. Internationellt kända akademiker som Steven Pinker. Robert Plomin och David M. Buss säljer stora upplagor och intar stora scener med sitt tal om biologins starka påverkan på beteendet.

På TV går serien Från savannen till Tinder, där alltifrån raggning till skolarbete hälls ner i den biologiska tratten. Journalisten Belinda Olsson – tidigare stridbar feminist i Fittstimgänget – flankeras av den välrenommerade neurovetaren Marcus Heilig. Huvudbudskapet är att det finns biologiskt baserade skillnader i kvinnors respektive mäns beteende som tonats ner eller rent av belagts med tabu i samhällsdebatten. I så fall, varför?

Att det finns stora statistiskt belagda skillnader mellan män och kvinnor på gruppnivå är uppenbart. Kvinnor lever några år längre, världen över. Över 90 procent av alla som väljer att arbeta inom förskolan är kvinnor, medan den förkrossande merparten av alla brandmän är – just det – män. Läkaryrket har gått från att vara ett starkt mansdominerat yrke till att ha en lätt överrepresentation kvinnor, speciellt bland de yngre i läkarkåren. Liknande gäller juridik. Så gårdagens könsfördelning är inte dagens. Snart har vi en kvinnlig statsminister och bland dagens partiledare dominerar kvinnor, både till höger, mitten och vänster – en Ebba, en Annie, en Nyamko och en Nooshi och en Märta. Partiledare med olika hudtoner, födelseår och ursprung, vilket punkterar tesen om att bara medelålders vita män tillåts i toppen.

Runt 70 procent av alla som begår självmord har en snopp, medan kvinnor tjänar mindre pengar på gruppnivå. Samtidigt finns det stora resultatskillnader i skolan till flickors fördel, en utveckling som varit synlig sedan 90-talet, detta trots att man sedan länge talat om att kvinnor är förfördelade i offentliga sammanhang. Så, hur stämmer det att patriarkatet alltid ger godbitarna åt männen och skrapet åt kvinnorna? Det är en kognitiv genväg i beskrivningen av det komplexa människolivet. För livet är alltid större än teoriers räckvidd.

Vidare, i princip alla som begår dagens skjutningar är män, män med ursprung i socioekonomiskt svaga områden. I många fall också med migrationsbakgrund. Men migrationsbakgrund säger i princip ingenting; skillnaden mellan grupper och individer i detta kollektiv är enorm, från KI-forskare till kontorsstädare, från skoningslösa fajters till stöttande föräldrar. Inom gängvåldet tenderar män vara både förövare och offer, eftersom absoluta lejonparten i gänguppgörelser är just män. Män som befinner sig långt ner på klasstrappan. Män som länge utvecklat destruktiva beteenden och identiteter. Män som förstör livet för varandra, men också samhället i stort.

Men måste vi köra ner allt detta i den biologiska kvarnen? I så fall, hur? Rimligare är att på ett förnuftigt och finkalibrerat sätt kombinera biologiskt och socialt baserade rön, samtidigt som vi nogsamt undviker att hamna i otäckheter som de som skedde under 30-talet nere på kontinenten. Det var inte heller så länge sedan Sveriges stolta universitetsstad Uppsala hyste ett rasbiologiskt institut, en vedervärdig verksamhet som spred giftig dynga omkring sig.

Med andra ord, det kan i vissa delar vara lämpligt att använda biologin för att förklara unga mäns överrepresentation inom våldsbrott, självmord och olyckor. Här finns trots allt testosteronet – som tyvärr – kan bidra till aggressiva och oöverlagda handlingar. Detta hormon brukar svalla som mest hos män i slutet av tonåren och i början av 20-årsåldern, människokategorin som begår flest våldsamma brott och medverkar i flest olyckor. Men testosteronet är aldrig ensam aktör, här finns alltid en människa och ett samhälle med. I våldsbrott finns också en stark samvariation med annat – inte minst social, ekonomisk och kulturell utsatthet. Allra värst blir dessa faktorer kombinerade med segregation och droger.

Det sägs också att män mognar senare än kvinnor, vilket kan förklara att de trögare kommer till sin rätta i skolsammanhang. Men vad vi sedan ska göra av denna information, är en annan sak. Det är här vi måste tänka till lite längre än näsan räcker, om vi vill kalla oss civiliserade demokrater. Inget forskningsresultat översätter sig – rakt av – till en viss politik.

Så en vedervärdig åtgärd – med ett obehagligt historiskt eko – vore att kastrera alla unga män, eller bara män från ”fel” område och bakgrund. Denna vedervärdiga åtgärd provades under decennier i Sverige, då med tvångssteriliseringar utförda mestadels på kvinnor. Denna eugenik spårade ut i stor skala i Tyskland, om någon har missat det.

Dessa sociala åtgärder utesluter ingalunda att rättssamhället ska ha sin gång.

Bättre är att använda denna biologiskt grundade kunskap – i detta fall – för att stötta pojkar (speciellt från socioekonomiskt svaga hem), stärka skolan och satsa på mer av vettiga fritidsaktiviteter, satsningar öppna för både tjejer och killar, såklart. Och dessa sociala åtgärder utesluter ingalunda att rättssamhället ska ha sin gång, om någon trodde det.

Inget mänskligt beteende är kirurgiskt separerat från etablerade sociokulturella normer och praktiker. Och nog har vi alla hört talats om machomentalitet, maskulin anti-pluggkultur och andra värderingar som eldar på vissa beteendeinriktningar. Här har vi alla ett ansvar – kvinnor, män och icke-binära – att påminna om att det alltid finns andra förebilder, vägar och val. Människan är – till skillnad från djuren – utrustad med en stor och komplex hjärna, ett organ som möjliggör förnuftiga handlingar och ger oss förmågan att välja och ta ansvar.

Så med andra ord: varken Olsson och Heilig, eller någon annan som hävdar att det finns biologiska skillnader som påverkar beteendet, behöver ursäkta sig eller tryckas undan (om det nu är så). För nog ser en snopp och snippa annorlunda ut, nog finns det variation i fördelningen mellan testosteron och östrogen mellan könen – på gruppnivå. Likafullt finns det variation i alla populationer, från långe programmeraren Ahmed och korte renhållningsarbetaren Fredrik, mörkhyade toppjuristen Salima och ljushyllta kassörskan Sandra. Dessutom finns icke-binära, med stora variationer.

Kruxet är vi ser mönster på gruppnivå, men lever dynamiska liv på individnivå. Som människor har vi många kvaliteter, identiteter och tillhörigheter, alltifrån skolresultat till brottsstatistik ofta diffar avsevärt mellan män och kvinnor, men även klass, kultur och annat. Allt detta är gammal skåpmat. Viktigt är dock att handskas med denna information på ett förnuftigt, sakligt och demokratiskt sätt, varken med hysch-pysch eller respektlös polarisering. Och nog kan vi det. Nog kan vi hålla flera tankar och teorier i huvudet samtidigt. Nog kan vi bättre än nu.

The post Konsten att hålla flera teorier i huvudet samtidigt first appeared on Opulens.

HEDERSBROTT. “Hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar skulle med all sannolikhet kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige”, skriver kvinnorättsaktivisten Maria Rashidi.

Det sägs att till hösten kommer justitiekanslern Mari Heidenborg att föreslå en straffskärpning för hedersbrott men advokat Olof Öhlén anser det är en ”populistisk åtgärd för att tillmötesgå opinion”.

Jag blir yr i huvudet när jag läser Öhléns artikel. Vems ”opinion” talar han om? Hade våra makthavare velat tillmötesgå ”opinionen” då hade man kunnat lyssna på dem som krävde lagens strängaste straff för hedersmord och utvisning därefter. Det förespråkade ett fåtal förortsfeminister men framförallt Fadime Sahindal och advokat Elisabeth Fritz vilka jag lyssnade på under den första hedersvåldkonferensen i riksdagen, den 20 november 2001.

Nej, det är väl tvärtom vad advokat Öhlén hävdar. För trots dåvarande integrationsminister Mona Sahlins erkännande år 2001 att ”vi har svikit invandrarflickorna”, finns även idag en utbredd opinion mot att ta itu med hedersförtryckets anatomi. Det handlar inte bara om en tyst eller ointresserad majoritet som inte känner igen sig i hederskulturers medeltida regelverk. I första hand tas det politisk hänsyn till de konservativa, manliga etniska enklaver och deras dominerande religiösa samfund vilka, med understöd av skattepengar, odlar kyskhetskulturer och hotar sina kritiker med att kalla dem för rasister. Dessa starka krafter backas upp av kulturrelativister och välmenande feminister som tycker att alla män är ”talibaner här som där”. Dessa starka opinioner resulterade i att, trots nära tjugo år av ständiga åtgärder för hundratals millioner kronor, antalet hedersförtryckta flickor och pojkar, bara ökat (till över 100 000, Carin Götblads utredning, 2014).

Jag blir yr i huvudet när jag läser advokat Öhléns text också för att den är fullproppad med avancerade juridiska termer och labyrinter. Således kan jag inte möta hans juridiska kunskaper och eftersom Fadime är död, det kan kanske advokat Elizabeth Fritz göra. Hon har nog inte ändrat åsikt kring straffskärpning, plus utvisning. Och innan någon hittar på att jag är ”invandrarfientlig” kan jag tillägga att varenda utvisad hedersbrottsling skulle jag gärna ersätta med dubbelt så många nya invandrare; såna som hotas med fängelse för att ha protesterat mot slöjtvång eller dom som flyr från hedershot. Må de vara flickor eller pojkar och pappor som vägrar att utföra ett hedersmord. Även om jag inte kan juristernas språk vill jag gärna uppmärksamma en sak som jag saknar hos många jurister, inklusive advokat Öhlén. Nämligen det faktum att man lägger alltför mycket energi på vad som händer efter att hederskulturers offer ligger döda och begravda.

För jag anser att hedersmorden på Fadime, Abbas, Jian och många andra ungdomar med all sannolikhet hade kunnat förebyggas om det inte hade tillåtits att parallella antidemokratiska lagar växer fram i Sverige. Jag tänker på en rad föreslagna åtgärder som de olika integrationsministrarna ignorerade, troligen just med “hänsyn till opinionen”. Här ska jag bara nämna ett av de åtgärdsförslag som jag brukar lägga fram på makthavarnas bord – naturligtvis inte som individ utan genom våra organisationer som Nätverket mot hedersrelaterat våld, Kvinnors Rätt och Kurdistans kvinnoförbund. Det gäller förslaget om ett samhällskontrakt som alla nyanlända skulle behöva skriva på. Kontraktet skulle innehålla några självklara punkter om mänskliga rättigheter, liksom rätten till den egna kroppen och sexualiteten oberoende av äktenskap. I kontrakten skulle rätten till samkönade relationer och rätten till att slippa bära slöja, lämna sin religion och så vidare vara inskrivna. Ett sådant kontrakt kunde bli bokstavligen livsviktigt för alla parter då många kommer från länder där jämställdhet och feminism ses som ett västerländskt gift mot gamla familjetraditioner och man kan bli hängd offentligt eller stenad för kyskhetsbrott. Se mer om förslagen här.

Skulle någon bryta kontraktet så skulle personen utvisas. Tänk bara på Fadime som hade anmält sin far och bror för dödshot. Hade dessa män blivit utvisade för kontraktsbrott så skulle Fadime sannolikt leva idag. Jag tänker också på min egen exman som vägrade mig rätten att skilja mig och rätten att ta av min slöja och som jag anmälde för mordhot. Hade han blivit utvisad, då hade jag nog kommit undan en nästan dödlig syraattack och nära hundra efterföljande ögonoperationer hittills. Så, tänk om man hade implementerat samhällskontraktet efter den fasansfulla avrättningen av Pela Atroshi, 1999! Hur många hedersmord och hur många invandrarfamiljers sönderfall hade man kunna förebygga då? Många. Det är ett förslag som inte vi har hittat på utan funnits sedan 1993,  då författaren och feministen Eva Moberg ställde det. Att det inte finns några juridiska hinder för ett sådant samhällskontrakt har vi stämt av noga med den tidigare justitiekanslern, Göran Lambertz. Ändå, förslaget hamnade i makthavarnas papperskorg, sannolikt just med “hänsyn till opinionen”.

Jag vill alltså hoppas att justitiekansler kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar.

Inte bara i Sverige men också i Kanada har det funnits seriösa försök att skapa opinion för att introducera sharialagar. I England backades den upp på allvar, hör och häpna, av den ”välmenande” intellektuella ärkebiskopen i Canterbury, Rowan Williams. Men också utan formella godkännanden fungerar kyskhetslagarna effektivt. Moralpoliser vaktar längden på flickornas kjolar i förorterna och förbjuder dem att umgås med de ”otrogna”. SVT:s Uppdrag granskning har avslöjat hur dessa alternativa lagar praktiseras hos många samfund där man uppmuntrar kvinnor att inte anmäla misshandel och lyda maken när han kräver sex, det vill säga våldtäkt inom äktenskapet, som inte räknas som brott i många länder.

Jag vill alltså hoppas att justitiekanslern kan se på hedersvåld inte bara som en uppgift som angår juridiken först efter begravningar. Med tjugo års försening borde man ta itu med själva hedersetiken som inte bara bäddar för hedersmord utan också för hedersförtryck, oskuldstester, tvångsäktenskap, slöjtvång, jihadkultur eller könsstympningar (där lagen finns men inte följs upp). Våra jurister och justitieministrar har inte ens kunnat klara av att få bort slöjan på skolflickor som redan Mustafa Kemal Atatürk i Turkiet och Reza Shah Pahlavi i Iran klarade före andra världskriget. De insåg att skolor med könssegregation fungerar som växthus för medeltida normer. Det ser inte våra lagstiftare i dagens Sverige. Att svika individen och tillmötesgå religiösa och kulturella grupprättigheter, ja, det är det som är ”populism”.

Därmed vill jag hoppas att Olof Öhlén byter spår och kommer att använda sina gedigna kunskaper för att främja en värld fri från diskriminering i namn av kulturer och religioner. Det kan man åstadkomma i en demokrati även om utmaningen är större än att hålla på med straffskärpningsdebatter i åratal. Det förutsätter bara att makthavarna och jurister gör sitt jobb, utan hänsyn till ”opinionen”. Det räcker med att ta hänsyn till individens, i första hand flickor och kvinnors, mänskliga rättigheter.

The post Straffskärpning för hedersbrott – tjugo år för sent first appeared on Opulens.

UPPRIKTIGHET. Stina Wollter ger prov på en fint gestaltad uppriktighet och sprittande humorbestänkt vitalitet som tar denna framställning långt bortom de berättade livsvisdomarnas förmätenhet och förnumstighet.  Det menar vår recensent Eric Cardelús som läst Wollters självbiografi.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kring denna kropp av Stina Wollter
Forum bokförlag

Hon kallas för kroppsaktivist, belyser problem och rör upp en massa känslor. Å ena sidan ilska och hat, å andra sidan sympati och tacksamhet. En del skickar så kallade dickpics till henne, vräker ur sig sitt förakt och raderar saker på hennes instagramkonto. Andra tackar, känner sig stöttade och värmda av hennes aktivism.

Jag läser Stina Wollters nyutkomna självbiografi Kring denna kropp med en blandning av uppskattning och förundran. Uppskattning för att den är välskriven och vältänkt, att hon berättar om sig själv och sin kamp så rakt och rättframt, med humor och värme, med sårigheter och svårigheter.

Förundran inför att kampen och upprördheten bland så många ens finns där, idag 2018. Att det ska provocera så mycket och så många att en mullig medelålders kvinna visar upp sin kropp offentligt och till råga på allt inte skäms. En stolt och stark kvinna som lägger ut selfies, kroppfies och magfies, bilder på när hon dansar, skrattar och lever runt. Kommer vi aldrig någonsin förbi det här, kroppfixeringen och kroppsföraktet? Så häpnadsväckande att så många människor dagligen kan matas av orättvisor och missförhållanden — flyktingar som drunknar på Medelhavet, funkispersoner som förlorar sin assistans, bankgubbar som svindlar samhället på miljarder, skenande klimatförändringar, nazister som förnekar Förintelsen och marscherar på våra gator — men ändå exploderar ilskan just här. På en egensinnig och strålande humoristisk kvinna i sina bästa år som visar upp sina valkar och tycks trivas med det.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I fokus ställs hennes kropp och andra kroppar, om att ”stilla klådan av orättvisor som växer till eksem”, om man inte behandlar dem. Om rörelsen från kroppsförakt till kroppsacceptans.

Hon tar ”alla sina Stinor, som trott att de varit fel, i handen och säger: ’Kom så går vi.’ ’Jaa, det gör vi.’” För hon orkar inte vara annat än sig själv längre, för det har tagit slut på roller. Roller som inte ens är skrivna för henne själv. Slut på det gnagande självmissnöjet.

En utgångspunkt finns historien, i hennes familj. Mamman som aldrig fick beröring och ömhet från sina föräldrar, som utvecklade ätstörningar och en strävan efter att vara korrekt och perfekt för att återvinna den förnekade kärleken. Ett missnöje som spillde över på döttrarna, som frätte och förtärde. Systern Ylva som tog detta vidare, genom att skoningslöst och ostoppbart utveckla anorexia nervosa, ett sjukdomsförlopp som präglade hennes liv och framkallade hennes död, några dagar innan hon skulle fylla 30 år. En sorg som aldrig riktigt vill släppa taget.

Det berättas om många andra saker — om Stina Wollters yrkesliv som konstnär och på radion i Karlavagnen och andra program, om att lyssna på människor och ge dem en röst, ”att bädda fint, att bjuda in, att freda rummet genom att själv stå i det och dela med sig.”

Det anknyts till Anna Politkovskaja och Beyoncé. Det berättas om pelargoner och dickpickar, alltså om både kvinnor och män som vräker hat över Stina Wollter. Pelargoner kallas de näthatande kvinnorna för att de ofta pryder sina Facebooksprofiler och Instagramkonton med just dessa välansade blomster. Skillnaden mellan hatande kvinnor och män är att — de förment — modigare och starkare karlarna sällan står för sina attacker: ”När ofredanden kommer från anonyma trollkonton är det oftast män och pojkar som ligger bakom. Kvinnorna är öppna med vilka de är och det tolkar jag som att de inte tycker att de har något att dölja eller skämmas över.”

Stina Wollter är extra allt och beskriver sig som ”en icke-beräknande människa”, någon som saknar plan och vars liv läcker ut via Instagram, Let’s Dance och det ständigt pågående konstnärskapet. Att läsa hennes text blir följaktligen att åka berg-och-dalbana mellan olika känslotillstånd, situationer och tankar. Ibland blir det nästan lite för mycket, om man nu föredrar sparsmakat framför fullt ös.

Samtidigt finns en fint gestaltad uppriktighet och sprittande humorbestänkt vitalitet som tar denna framställning långt bortom de berättade livsvisdomarnas förmätenhet och förnumstighet.

The post Vital självbiografi av humoristisk kroppsaktivist first appeared on Opulens.

VÄRDESTRID. Vilka värderingar är egentligen svenska och hur påverkas de av att människor med andra grundvärderingar flyttar hit?  Isobel Hadley-Kamptz tror att normer och värderingar är dynamiska.

Jag tror att det började med att en högerextremist (man) sade till en antirasist (kvinna) på Twitter att hon inte borde vara så lättklädd. Folk skulle respektera Myra Åhbeck Öhrman, som antirasisten heter, mer med mer kläder hävdade han. Eftersom hon råkar vara rolig, galen och allmänt fantastisk svarade hon med att lova Twitter att lägga ut bilder av sina bröst en hel vecka och tagga den ansvarsfullt nakenfientlige högerextremisten om hon fick ett visst antal följare. Det fick hon förstås. Bröst mot fascism föddes, ett av de finaste uttrycken för svenska värderingar jag någonsin sett.

För det finns något mycket säreget med de senaste årens konservativa och nationalistiska våg, och det är att konservatism på det hela taget hela är något väldigt osvenskt. I alla internationella värderingsundersökningar skiljer Sverige ut sig som extremt. Extremt individualistiskt, extremt sekulärt, extremt livsstilsliberalt. Begreppet ”den svenska synden” är inte en myt, utan ett konkret uttryck för 50- och 60-talens krock mellan svensk relativt obrydd syn på både nakenhet och sexuella relationer och framför allt den konservativt amerikanska pryda synen.

I dag har HBO förvisso kommit långt förbi Harriet Anderssons nakna bröst i Sommaren med Monika, men det beror fortfarande på samma grundläggande skillnad. Den amerikanska nakenheten är så laddad att en icke reklamfinansierad kabelkanal som HBO stoppar in omotiverad kvinnlig avkläddhet i var tredje scen i varenda tv-serie bara för att man kan. KOLLA TUTTAR!!!! Låt oss för ögonblicket inte ens gå in på vad amerikanska tonårsflickor tycker om svenska tamponger som kräver att man så att säga rör vid sig själv.

Även i Sverige har nakenhet blivit mindre avslappnat och mer sexualiserat, och det är inte mycket att orda om, även om man kan vara emot det, vi påverkas också av den globala kulturen. Här hamnar också aktuella frågor i flera olika skärningspunkter samtidigt, diskussionen om könsåtskilda badtider jämte diskussionen om huruvida kvinnor måste ha bikiniöverdel på sig på badhuset eller inte. Ska man få leva efter helt olika normer i ett och samma samhälle?

Frågan är inte enbart retorisk. Även för en mångkulturförespråkare som jag själv, som oftast bara tycker att folk ska få göra och leva som de vill, finns det här äkta dilemman. Påverkas de svenska normerna av att människor med helt andra grundvärderingar flyttar hit? Själv gillar jag de svenska normerna och vill att svenska kvinnor ska få vara precis så jämställda, fria och nakna som de själva önskar utan att vare sig högerextrema eller islamister ska ha åsikter om det.

Vissa personer tror inte att de liberala värderingarna tål invandring från framför allt Mellanöstern. Man kan kalla det här Pim Fortyun-liberalism efter den holländske homosexuelle invandringsmotståndaren som motiverade sina åsikter med just sin omsorg om det fria progressiva härliga Holland. Fortyun var nästan tjugo år före resten av Europa med den här uppfattningen, som i dag frodas också i den svenska debatten. För att skydda det man ser som ett liberalt samhälle vill man driva en antiliberal politik där människor ska tvingas in i liberala värderingar eller stoppas vid gränsen.

Jag tror att värderingar och normer är dynamiska och att människor som flyttar till liberala samhällen i allmänhet också blir mer liberala av sig själva. Jag tror också att liberala samhällen kan rymma en pluralism av åsikter, värderingar och livsstilar och att det inte behöver vara något större problem så länge folk följer lagen och efter bästa förmåga försöker försörja sig själva. Jag tror också att vi som samhälle påverkas mer av vårt deltagande i den globala kulturen än av ett ändå relativt fåtal invandrare som väljer bort att anpassa sig efter svenska värderingar. Ändå måste jag säga att jag i någon mening förstår Pim Fortyun-liberalismen, om man nu tror att det fria samhället hotas av invandring. Vad jag däremot har väldigt svårt att förstå är den starka alliansen mellan dessa liberaler och den nyvaknade konservatismen, som ju egentligen bara enas i denna enda fråga att vara emot invandring. De konservativa är i allmänhet emot nakenhet, jämställdhet och frigjordhet och vill tvärtom gärna se ett Sverige som blev mer globalt sett ”normalt” i värderingsfrågor. Bort med den svenska synden och de töntiga svenska hemmapapporna (samt eventuellt också de svenska tampongerna).

De högerextrema är förstås som ordet antyder mer extrema. En av de mer bisarra undergrenarna i den högerextrema nätideologin just nu är det ideologiska onanimotståndet. Män måste sluta onanera för att bevara sin styrka som riktiga ariska män (eller åtminstone ”NORTHERN BROTHERS”)!

Håhåjaja. Här sitter vi. Med bröst mot fascism. Just det är ändå vackert.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Bröst mot fascism first appeared on Opulens.

STRIDBAR. “I Mästerregissören, en bok om Ludvig Josephson och hans insatser för svensk teater, berättar professor i teater-, film- och litteraturvetenskap, Tiina Rosenberg, kunnigt och välformulerat om Josephsons personliga öde och hans inflytande på den svenska scenkonsten”, skriver Elisabeth Brännström.

Mästerregissören av Tiina Rosenberg
Atlantis (2017)

Skådespelaren Erland Josephsons släkt var, enligt honom själv, ”una famiglia cultura molto famoso” och det Josephsonska familjeträdet dignar verkligen av skickliga konstnärliga utövare och framstående kulturpersonligheter. En av dessa var regissören Ludvig Josephson (1837–1899), som sorgligt nog glömdes bort efter sin död, trots sina framgångar med att föra den provinsiella svenska teatern närmare en europeisk måttstock. Bland annat så införde han en ny teknik som står sig än i dag där ljus, bild, musik och text förenades på scenen, satte upp Strindbergs Mäster Olof och Ibsens Brand i Sverige och Norge, skrev flera böcker om scenkonst och skådespeleri och deltog under sin livstid nästan helt utan uppehåll i kulturdebatten.

Ludvig Josephson föddes in i en tid då konstnärlighet och bildning stod högt i kurs hos den etablerade europeiska medelklassen. I storstäderna investerade man som aldrig förr i nya operahus och teatrar och de som hade råd reste runt på kontinenten på jakt efter visuella och själsliga skönhetsupplevelser. Det här var en trend som passade den unge, kulturintresserade Ludvig Josephson som hand i handske. Han var inte sen att haka på och 1851 reste han ut i Europa för första gången. Resorna ut från Sverige, som han fortsatte med genom åren, kom att leda honom fram till en personlig och professionell utveckling som skulle visa sig bli lika viktig för den framtida svenska scenkonsten som för honom själv.

I Mästerregissören, en bok om Ludvig Josephson och hans insatser för svensk teater, berättar professor i teater-, film- och litteraturvetenskap, Tiina Rosenberg, kunnigt och välformulerat om Josephsons personliga öde och hans inflytande på den svenska scenkonsten, allt väl inramat av den tidsanda som omgav honom. Josephson hade judiskt påbrå och han var också troligen homosexuell och detta ger Tiina Rosenberg möjligheten att låta sin bok handla om betydligt mer än enbart teater. Narrativet får också beröra Ludvig Josephsons kontroversiella, stridbara och rastlösa personlighet och den begåvning som fick möjlighet att komma till sin rätt när dörrarna till kulturvärlden under 1800-talet öppnades för Europas judar.

Tiina Rosenberg lyckas bra med att få med alla aspekter som influerade Ludvig Josephsons liv och karriär. Mästerregissören inleds med en redogörelse över Europas judiska historia, speciellt inriktad på de relativt få judiska familjer som sökte sig till Sverige, och författaren uppmärksammar också de homosexuellas besvärliga situation och de homosexuella miljöer som successivt växte fram i Europas storstäder, där teatern spelade en viktig roll som mötesplats för dem som levde utanför samhällets sexuella normer.

I det stora hela har Tiina Rosenberg skrivit en mycket läsvärd bok om en man som förtjänar att lyftas fram ur skuggorna och uppmärksammas på nytt. Allt är väl underbyggt med många noter och en mycket utförlig källförteckning. Boken är också estetiskt tilltalande, vackert illustrerad som den är med en uppsättning tidstypiska bilder och fotografier.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Den bortglömde regissören som tog Europa till Sverige first appeared on Opulens.

KÅSERI. Kärleken förenar och skiljer oss åt.

’Kärlek’!
Vilket ämne!
Jag vet ingenting om ’kärlek’.
Jag skulle kunna fråga hur många sidor som helst
om ’kärlek’
hur många sidor som helst
om ordet ’kärlek’
hur många sidor som helst
om någon av alla dess klanger
aromer
om någon enda av alla dess betydelser.

Sonja Åkesson, ur dikten ”Hur ser din färg rött ut”

Kärleken är både en allmänmänsklig och kulturbunden erfarenhet, som förpackas i konventioner och traditioner. Under hippievågen utforskades ”den fria kärleken och sexualiteten”, som visade sig vara ett komplicerat sätt att älska på. Det är förrädiskt normaliserande att skriva om den heterosexuella kärlekens historia och dess olika former och skepnader. Det går nästan av en oreflekterad, förnekande och okunnig ohejdad vana så för att korrigera den ensidiga kärleksbilden vill jag nämna två exempel ur homorörelsens historia.

Harvey Bernard Milk, var den förste öppet homosexuelle mannen som valdes till ett politisk ämbete i Kalifornien 1977, efter en tung och hård kamp för gayrörelsen . Han mördades 1978 av den konservative, kristne och homofobiske Dan White, som hade förlorat den politiske striden mot Milk. Dan White hängde sig i sitt garage 1985.

Filmen ”Freeheld” bygger på verklighetsbaserade personer och händelser om det lesbiska paret  Laurel Hesters och Stacie Andrees uppslitande strid för rätten till ett samkönat äktenskap efter att Hester insjuknat i obotlig cancer 2004. Hon vill försäkra sig om att hennes livspartner och stora kärlek Andree, får hennes polispension eftersom Andree utan dom pengarna inte skulle ha råd att bo kvar i deras hus.

Om New Jersey-polisen Hester hade varit heterosexuell och gift hade det varit en självklarhet att detta skulle ske men så var det alltså inte för homosexuella. Deras gripande och belysande historia fick både ett lyckligt och tragiskt slut. Strax innan Hester dog beviljades rätten Andree till polispensionen. Det ska dock framhållas och understrykas att kampen för homosexuellas rättigheter tyvärr är långt ifrån över ─ tvärtom.

Kärlek? Det är få ämnen som kan skapa så mycket förtrolighet och gemenskap som när vi utbyter våra både lyckliga och olyckliga erfarenheter av kärlek, förälskelse och passion. Jag ställer mig frågan om människans längtan efter att vara älskad är ett universiellt och existentiellt behov och begär eller om vi matas så frekvent med föreställningen om att vara älskad att vi inbillar oss att det är grundläggande för vårt välbefinnande?

Det låter sig i alla fall sägas att oberoende av hur vi klassificerar, definierar och kontextualiserar ’kärlek” så är dess olika betydelser och laddningar central i metaberättelsen om vad som gör livet både meningsfullt och meningslöst. Kärleken förenar och skiljer oss åt.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Kärlekens många ansikten first appeared on Opulens.