KONSTNÄRLIG FRIHET. När Agnes Jakobsson fick erbjudandet att göra en serieroman baserad på ett Lars Norén-manus tackade hon ja direkt. Sedan dog den kände dramatikern.

The post Jakobsson: När Lars Norén dog förändrades allt first appeared on Opulens.

ARVEGODS. Lars Noréns privata samling av böcker om konst, arkitektur, design och scenkonst bestod vid hans bortgång av 247 volymer. Nu har konstmuseet Magasin III i Stockholm köpt hela konstbiblioteket direkt från dramatikerns familj.

“Från och med fredagen den 6 maj finns Noréns konstbibliotek tillgängligt i vårt referensbibliotek. Där kan en nyfiken allmänhet och framtida forskare ta del av de impulser och tankar som har inspirerat Norén i hans författargärning”, skriver museet i ett pressmeddelande.

Som en hyllning till Lars Norén har Magasin III tagit fram ett exlibris för hans konstböcker, formgivet av konstnären Gunnel Wåhlstrand.

Lars Norén gick bort under covid-19-pandemin i januari förra året, 76 år gammal.

The post Lars Noréns konstbibliotek får nytt hem first appeared on Opulens.

KRISANDE MÄNSKLIGHET. Tio människor tätt sammanpressade i ett utrymme som de inte kan lämna. “Solitaire” blev en av Lars Noréns sista pjäser och precis som tidigare förnyade han sin dramatik i den, framhåller regissören Sofia Adrian Jupither.

Omikron eller inte, trängseln på scenen är en grundförutsättning. För skådespelarna betyder det dagliga snabbtester och så få sociala kontakter som möjligt för att inte smitta sina kollegor. Faller en, faller alla.

– Det är en extremt sårbar pjäs, det går inte att vara utan en enda person. Vi har en intern överenskommelse om en enorm försiktighet, säger Sofia Adrian Jupither.

Drygt ett år efter det att Lars Norén avled i sviterna av covid-19 får en av hans sista pjäser urpremiär på Dramaten i Stockholm. Den slutna gruppen känns igen från hans sena pjäs-trilogi om åldrande, men “Solitaire” är skriven efteråt och är också mer beckettsk, tycker Jupither. Medan “Vintermusik” utspelades bland en grupp pensionärer på semesterresa och “Andante” på ett äldreboende handlar “Solitaire” om människor i olika åldrar som verkligen sitter fast.

Ändå lyckas de varken förstå hur eller varför. Inte heller kan de ta sig ut.

– Vem blir man på ett ställe med helt okända människor? Läkare eller snabbköpskassörska spelar ingen roll, man står där, man har bara sig själv och sin kropp. Vilka medel tar man till för att överleva en sådan situation? Hur hanterar man det här som grupp? Det är en väldigt tydlig bild av mänskligheten i kris, säger Sofia Adrian Jupither.

Sex teatrar

Uppsättningen är en samproduktion som ska spelas på sex nordiska teatrars respektive scener, däribland Riksteaterns. De flesta av dessa teatrar har stark anknytning både till Lars Noréns dramatik och person, framhåller Sofia Adrian Jupither som med “Solitaire” regisserar sin sjätte urpremiär av en Norénpjäs. Ingen av dem diskuterade hon med Lars Norén själv.

– Rent privat är det svårt att omfatta insikten att han inte finns längre, att det inte kommer fler pjäser, men just mitt arbete med den här pjäsen skiljer sig inte från hur det har varit tidigare. Även om vi har samarbetat tätt i ganska många år har det aldrig handlat om ett konkret samarbete kring en uppsättning. Han skrev och sedan lämnade han. De gånger som jag försökte fråga backade han och sade “du gör som du vill”.

Även om det inte kan bli så många fler urpremiärer kommer Sofia Adrian Jupither att fortsätta att jobba med Noréns dramatik, som hon beskriver som “en viktig samhällsgärning”, ett sätt att få större förståelse för “sin nästa”, något hon tycker behövs mer än någonsin. Som dramatiker är han en person som hon talar om i presens.

– Han ser aldrig ondska utan brister och sorger, oförmåga att hantera en situation – att välja fel väg. Han skriver alltid fram sina karaktärer med ömhet och den blicken på medmänniskan tycker jag är extremt viktigt i det samhälle vi lever i nu. Han väjer inte för det värsta, men han skriver det med en ömhet för människan som gör att det blir viktigt att berätta om det.

“Blir till i replikerna”

Ingen har heller avlyssnat det offentliga samtalet så som Lars Norén, tycker Sofia Adrian Jupither. I manuset till “Solitaire” finns varken uppgifter om vilka huvudpersonerna är eller vad de heter.

– De blir till i replikerna, och det gör han som ingen annan. Yrkesmässigt är det bara skitkul. Viktigt och meningsfullt, säger Sofia Adrian Jupither som inte kan låta bli att beklaga det som nu inte blir skrivet.

– Han har hela tiden i sitt författarskap utvecklats och tagit nya steg, därför är det så idiotiskt att han har gått bort. Det är inte bara det att vi hade fått ytterligare en Norénpjäs, vi hade fått helt nya saker.

“Solitaire” får urpremiär den 22 januari.

Erika Josefsson/TT

The post Sårbar Norén-pjäs spelas i hela landet first appeared on Opulens.

ÖVERLAGRING. In i smärtan är ett genomtänkt och genomarbetat verk. Avgörande för läsupplevelsen är kontrasten mellan den omogne unge mannens perspektiv och överlagringen av det mogna, skriver Jonatan Jakobsson Wik.

In i smärtan av Kristofer Flensmarck
Natur & Kultur

Hur återvänder vi till vad vi en gång kommit ur? Och hur lämnar vi det alls? Freudianska frågor löper genom Kristofer Flensmarcks senaste roman In i smärtan (Natur & Kultur), ett familjedrama där det framträngande förflutna hela tiden tvingar läsaren att vara på två platser samtidigt.

När Flensmarck 2016 romandebuterade med Jag är Hill var det på sätt och vis också med ett familjedrama. Då drömde han på sitt finstämda vis liv i en Carl Fredrik Hill-gestalt utifrån fragment ur konstnärens liv. Den metoden, att använda sig av ett redan föreliggande material, har Flensmarck plockat med sig från den produktion av lyrik han 2005 påbörjade med Stilla en björn.

In i smärtan är berättelsen om sonen Toms återvändande till barndomshemmet i Skåne. Det är jul. Närvaron av en cd-freestyle placerar oss antagligen någon gång i slutet på 90-talet. Med sig har Tom flickvännen som föräldrarna inte träffat tidigare och hennes hund Göran. Dagarna före julafton spenderar de fyra i huset, fadern framför tv:n, modern vid hushållssysslorna och ungdomarna drivande fria. Alla väntar på den stora dagen och på systerns ankomst.

Redan från start är In i smärtan mättad med antydningar om ett förflutet som läsaren inte har tillgång till. Sällan skrivs något ut i klartext, antyds bara, ligger precis bortom det vi får läsa, eller uttrycks indirekt via tv-program, musik och litteratur. På det här viset använder sig Flensmarck även den här gången av sin readymade-metod för att undersöka vad som händer med det bekanta då det placeras i en annan kontext. Greppet kan tyckas enkelt, men det tillåter Flensmarck att bygga upp laddningen i texten och mellan karaktärerna.

Verket är indelat i tre akter och närmar sig gärna en hybridform mellan roman och drama. Replikskiftena, de korta miljöbeskrivningarna ger flera gånger upplevelsen av att snarare se en pjäs än att läsa en bok. Formvalet är genomtänkt, passar utmärkt till undertexten av kuliss och skådespel karaktärerna emellan. Och upplevelsen av att det som sägs är repliker lämnar gång på gång det osagda blottat: ”I år har vi haft en del med taket och bilens avgassystem. Men annars kan du alltid vända dig till pappa och mig. Det vet du”.

Att de tre akterna motsvarar mamman, pappan och sonen är en konstruktion Flensmarck använder för att utelämna systern. Och som frånvaro använder han henne utmärkt, hon blir något kusligt, ett Något vars ankomst alla är nervösa inför.

Det är omöjligt att läsa In i smärtan utan att upptas av karaktärernas inbördes relationer. Sonens relation till fadern som är präglad av lika delar längtan efter att bli hörd och tävlan, en tävlan som sonen med ambivalensen långt upp i halsen tycks vinna. Eller som modern uttrycker det: ”Du har förverkligat fars drömmar”. Relationen till modern där sonen å ena sidan ger uttryck för en önskan att skydda och vara nära men där hon å andra sidan blir påträngande och gränslös på ett vis som hos honom väcker starka aggressiva fantasier. Och relationen till flickvännen där det blir tydligt hur sonens sexualitet är legerad med en förgörande aggressivitet, och där sonen tycks förblindad av en idealisering vilken utelämnar flickvännen helt från relationen. Det är egentligen inte förrän i slutet man förstår varför flickvännen överhuvudtaget är där.

Både karaktärerna i sig och deras inbördes system av relationer blir i Flensmarcks gestaltning dynamiska och högst trovärdiga.

Allteftersom tiden fortlöper och julafton närmar sig tilltar det stora frosseriet i mat och alkohol, ett stilgrepp som bygger upp ett äckel, ett lätt illamående hos läsaren. Referenserna till Strindberg och Norén är både indirekta och ibland, direkt uttalade.

Texten är genomgående skriven utifrån det onyanserade och oförlåtande perspektiv en 22-årig son kan ha på uppväxten han nyss lämnat, på föräldrarna och på deras relation, vilken han tror sig förstå sig på. Samtidigt finns det i texten återkommande lager av ett mognare berättarperspektiv som gör gällande att sakernas tillstånd är mer komplicerat än vad den unga mannen tycks förstå. Kontrasten ger ett nästan självbiografiskt intryck: den mognare mannen som subtilt men tydligt beskriver och kommenterar den yngre versionen av sig själv.

In i smärtan är ett genomtänkt och genomarbetat verk. Form- och stilval gör Flensmarck med medvetenhet inför hur det påverkar text och läsare. Avgörande för läsupplevelsen är kontrasten mellan den omogne unge mannens perspektiv och överlagringen av det mogna. Hade det senare saknats hade verket troligen urartat i banalitet, men det händer aldrig i In i smärtan. Istället bryts texten allt mer upp i outtalade men komplexa frågor. Frågor om upprepningar, frågor om hur en far önskat och älskat sitt barn, frågor om en mors själviska längtan. Det är tack vare frågorna som läsaren får följa med hela vägen in i smärtan, in i dess djupaste och ömmaste punkt.

The post Freudianska frågor i Flensmarcks roman first appeared on Opulens.

STILSÄKERT. Hos Lars Norén existerar svärtan och ljuset som yin och yang, de förutsätter varandra. Det är en vacker och stilsäker iscensättning men föreställningen är i första hand skådespelarnas, skriver Lena S Karlsson. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Andante av Lars Norén
Dramatens lilla scen
Regi: Lars Norén
Scenografi: Lars Norén, Dick Sandin
Kostym: Lars Norén, Åsa Johansson
Ljus: Egil Barclay Høgenni Hansen
Medverkande: Marika Lindström, Per Mattson, Sten Ljunggren, Monica Stenbeck, Carl Magnus Dellow, Erik Ehn, Nina Fex, Nils Eklund, Siw- Marie Andersson och Camilla Rensgård.

”Alla skall vi dö. Vi är som vatten som spills ut på marken och inte kan samlas upp igen” är en av många referenser till Bibeln i Lars Noréns nya pjäs Andante, som fått sin urpremiär på Dramatens lilla scen. Som alltid hos Norén finns det åtskilliga citat ur världsdramatiken, framför allt hos de som varit hans egna följeslagare som Jean-Paul Sartre och Beckett.

Hur möter vi döden och intigheten? Andante är första delen i en trilogi om åldrande och avsked. Den andra delen Vintermusik hade sin urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 2017 i Sofia Jupithers regi. Lars Norén regisserade den sista delen Stoft på Frankrikes nationalteater Comédie-Française 2018, vilket kan verka lite förvirrande — som om tidsbegreppet är upplöst, alla pjäserna verkar utspelas i ett nu och flätas oavlåtligt samman.

På Dramatens lilla scen finns fem personer i olika stadier av demens, afasi och sviter av gravt missbruk. Deras tillstånd präglas av sönderfall, livet har förrunnit och personerna befinner i en stadig utförslöpa emot det oundvikliga. Somliga gör det med fattning, andra med förtvivlan. Ensemblen spelar fram sina roller med stor respekt och stundtals präglas dialoger av avväpnade humor, dialogen kryddas av lätta absurdismer som i en Beckettpjäs.

För att betona det ”demokratiska” i livets slutskede har de olika skådespelarna som spelar dementa inte fått några rollnamn, i stället kallas rollgestalterna vid beteckningar i enlighet med alfabetet: A, B, C, D, F. Yttervärlden gör sig ibland påmind när barn och andra anhöriga söker kontakt, ofta gagnlöst, många känner inte längre igen sig sina närmst anhöriga eller vice versa.

Dramat spelas alltså i dödens förrum, på en av dessa sorgligt underbemannade vårdavdelningar för äldre där väntan är allt som återstår. Ensemblen sitter vänd mot publiken på neutrala stolar, i en antydd halvcirkel. Här finns Per Mattsons sturiga gubbe B, en före detta arkitekt som värjer sig. Han vill inte bli inblandad i sin hustrus plåga eftersom han är en frusen nejsägare, bortvänd från livet. Per Mattson är en skådespelare som bara blir större med stigande ålder, jag tänker bara på hans lysande insats i Faust och även här visar han sin bredd och kapacitet.

Hustrun, den forne läkaren A, som har förlorat ett barn, spelas övertygande av Marika Lindström. Ångesten över det döda barnet lämnar henne ingen ro och hennes förtvivlan är hjärtskärande. Här finns också en framstående intellektuell och frankofil, D, en kvinnlig författare vars ambition är att skriva en bok om Simone Weil men som oavlåtligen misslyckas. Bakom projektet finns ett glödande hat inför den Simone som stole the show: Simone de Beauvoir. Nu är den tiden förbi — bara den barmhärtiga glömskan består. En gång var D framgångsrik författare, produktiv, vacker och internationellt omsusad. Nu minns hon inga böcker och lever i sitt mörka limbo.

Som en katt bland hermeliner har Lars Norén placerat Carl-Magnus Dellows karismatiska gestalt som E, av allt att döma en hemlös och outsider – han tjatar om strängt receptbelagd medicin och andra substanser som Ipren, Oxytocin, Valium och vädjar till slut om: ”Non Stop?”

Hos Lars Norén existerar svärtan och ljuset som yin och yang, de förutsätter varandra. Det är en vacker och stilsäker iscensättning som Lars Norén bjuder på, men föreställningen är i första hand skådespelarnas som tar sig an denna text om det svåraste, vägen in till intet och det förflutna. Det är vackert och skrämmande.

The post Vacker och skrämmande Norénpjäs first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

26 juni 2017

Crister,                                                                                

Låt oss först som sist vara överens. Vi är äldre idag än igår. Men jag undrar om samtiden någon gång varit så här ängslig? Som pensionärer som inte vill förlora sina rabattkuponger utan konstant lever i rädsla för att missa det ena eller det andra? Så: Vad göra? Skapa motstånd. Så klart. Och inse. Jag tänker att också själva bokmarknaden är politisk. Att våra val som författare, bokläsare, kritiker i allra högsta grad är formade av marknad – och marknadens olika villkor.

Det sker hela tiden en selektion. Ett urval. Av vad vi skall läsa, recensera, ha en relation till. Och även när vi försöker bryta oss fria är det fortfarande – på ett sätt – efter villkor stipulerade av en marknad som inte är ett uttryck för annat än vad marknaden vill ge oss. Man kan inte vara del av det system man vill krossa. En boks utgivning, valet av förlag, kan tolkas och bör faktiskt tolkas, som ett politiskt beslut. Det är klart att det är en viktig skillnad mellan bokförlaget Lejd och Albert Bonniers förlag. Att medverka i en smal nättidskrift istället för en tidskrift med högre profil?

Finns det inte politik där?

Diktens produktionsvillkor är i högsta grad politiska, styrs av de beslut och icke beslut som omger det litterära fältet. Det enklaste jag kan säga är: All god dikt är av naturen politisk. Den uppfinner ständigt ett nytt språk, betänk dadaismen som lyckades konstruera en ny form för sitt innehåll, vem kan inte där känna det politiska djupet, artikulerat i djupaste vanmakt. Jag är inte bara arg. Jag har också gott minne. Och jag vill gå ut i krig. Förläggaren, poeten och en gång i tiden litteraturkritikern Pelle Andersson skrev vid ett tillfälle en efterlysning där han bland annat ansåg att ”fler borde gå i Bob Hanssons eller Lina Ekdahls fotspår.”

Varför det? Lyrisk historielöshet lyckas inte skapa nya begåvningar. En av mina uppgifter är att bekämpa Bob Hansson, inte minst för att han har förvandlat det poetiska uppdraget till en borgerlig gyckelparad. Vad är det för spår att vandra i? En dikt som varken utmanar eller ställer krav utan istället stryker läsaren medhårs? Vad är det? Inte är det dikt i alla fall.

Min grundtes: all värdefull dikt ingår i sin tid och övervinner den.

Världen skall förändras, förädlas. Det sker genom att vi lever i språket, namnger den nya hemlösheten, den existentiella tomheten. Också döden är politisk. När författaren och kritikern Tommy Olofsson för ett par år sedan initierade den obegriplighetsdebatt som florerade på kultursidorna under ett par månader, delades lyriksverige i två hälfter. Var Ann Jäderlunds dikter obegripliga? Ja, hävdade Olofsson. Nej, hävdade det andra lägret.

Obegripligheten beror på att Olofsson är man  och därför inte kan läsa kvinnliga lyriker. Det var svaret. Nu är gränserna betydligt mer flytande ­men den avgörande frågan är fortfarande obesvarad: Kräver vi av dikten att den skall vara begriplig? Och i så fall för vem? Finns det en könsbunden läsning? Det är uppenbart att den radikala feminismen utfört ett viktigt arbete i den samtida litteraturforskningen, men kan man verkligen hävda att vissa dikter är oläsbara för män? Gäller då också det omvända? Det finns inga givna svar. Att ställa frågorna är däremot är av yttersta vikt. Det fanns en tid då Ekelöf var anstötlig, Norén oläsbar, Lundkvist anskrämlig –­ nu har de samtliga anpassats in i tiden. Bra lyrik inkarnerar alltid framtiden, rör sig utanför den samtid den existerar i.

Det är en av anledningarna till varför dikten till sin natur är radikal, ”obegriplig” om man så vill,­ den arbetar med ett material som ännu inte är tydliggjort i tiden. Förnyelse är inte ett självändamål.

Det är en konsekvens av traditionen. Allt är i rörelse, allt är verkligt, brännande nära. Det är att göra det väldigt enkelt för sig om man anklagar Fredrik Ekelund och Torbjörn Flygt för att vara borgerliga författare.

Det är en del av sanningen, en stor del,­ men inte hela. De är också meningslösa. Ja, vad vill de ens säga? Och för vem talar de? Det vi fattas i deras romanbyggen är dels radikaliteten, dels alternativet. Ivar Lo-Johanssons romaner visade på en väg, samtidigt som en annan samtid beskrevs. Alltså: både skildra och engagera, från insidan. Exemplen Flygt och Ekelund kommer aldrig ut ur sin egen sfär. ”Och du då?!” hör jag vän av ordning säga, ”Vad gör du för radikalt arbete med din dikt?!” Det kan inte jag svara på. Det får kritiken avgöra, precis som jag avgör, placerar Ekelund och Flygt i deras rätta fack. Det är mycket möjligt att jag misslyckats totalt, att hela det här angreppet bara är ett försök att skyla över mina egna tillkortakommanden.

Svag vind i Malmö. Lätt regn. Strax innan lunch. Det är en långsam dag. Ingenting bryter sig ut, ingenting bryter sig in. Tiden är en tunnel, grönskande mellan nätterna. Tid är befrielse. Allt vi har. Och det är mer än möjligt att tänka sig att den nya och radikala dikten inte blir synlig för mig eftersom jag inte vet var jag skall leta. Den kanske kommer som sång, som ljud, som stencilerade blad, som nätinlägg? Jag har inte en aning. Jag har bara den bestämda känslan av att det vi ser inte är hela sanningen om samtidslitteraturen. Det måste vara så. Och jag längtar efter den roman eller dikt som med fulla pretentioner bara låter sig gå bärsärkagång med allt. Som den unge Moodysson. Ja, jag är en bitter äldre man i en stad ingen bryr sig om. Och jag vet att det är strid. Det är på allvar. Det finns inga alternativ. Och nu skall jag gå ut med hunden. Just som vi äldre män gör.

PS.

Och nu är både farten och ilskan tillbaka. Så jag bifogar detta. Det är alltid någonting som fattas. Om nätterna hör jag grannarna springa, fram och tillbaka, ljud i trappan, det är någon som sover i sophuset. ”Det får man ta om man vill bo i city”, sa mäklaren till mig när jag köpte lägenheten. Det var inte det som var min fråga. Det är en allt mer rådande inställning.

Det får man ta.

Nej, inte jag. Jag vägrar. I skolan där jag gick under min uppväxttid hade jag en nära vän, vi sågs dagligen. Vännens storebror var en ökänd narkoman och kriminell, naturligtvis följde lillbrorsan efter ­och nu kan jag se honom, tidigt på morgnarna när han cyklar genom staden, allt mer likt en utsvulten fågel. Under min ungdom fanns det inte bostadslöshet på det sätt som det gör nu: bostadslösa barn! Hur kan det ens finnas ett begrepp som bostadslösa barn? Trasproletariatet har åter igen kommit att bli kittet i samhället. Ge dem en husvagn att ställa upp nere i hamnen! Men jag säger igen: det är inte frågan! Frågan är: hur kan vi plötsligt börja se en människa som en börda, ett objekt, ett föremål?

Alienationen är total. Inte en Marx skulle kunna sia om en värld, sådan
den vi skapat.

Alla artiklar av Kristian Lundberg

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Förnyelse är inte ett självändamål first appeared on Opulens.