ROM. Den 10 juni går en rad konstverk under klubban hos den köpenhamnska auktionsfirman Bruun Rasmussen, numera utflyttad från centrum till Lyngby. Det är bland annat porträtt i blyerts och bläck som Skandinaviska föreningen i Rom nu tvingas göra sig av med. Den har hamnat i en akut penningbrist sedan bland andra Nordiska Ministerrådet bestämt att i stället lägga pengar på ”grön omställning” även om andra legat, bland annat från Augustinusfonden, fortfarande finns kvar. Förståeligt nog beklagar förre danske utbildningsministern Bertel Haarder det hela i starka ordalag när han är tillfrågad av Weekendavisen.

Bäst och intressantast i samlingen är nog Albert Küchlers själfulla bild på en ungdomlig H C Andersen som lätt gudsnådeligt blickar upp mot himlen. Den kan man ropa in för ett par hundra tusen danska kronor, eller kanske lite mer. Och en hel del av Lorentz Frölich finns med – samman med Wilhelm Pedersen var han suverän på att illustrera H C Andersens Eventyr. Den skandinaviska föreningen i Rom har existerat i hundrasjuttiofem år, men nu tycks det inte gå längre även om svenskan Marie Kraft som administrerar verksamheten avstått från sin lön i ett halvår. Det rör sig inte om några överväldigande summor, en kvarts miljon årligen från varje nordisk land skulle räcka för fortsatt drift.

Från i höst betalar Ministerrådet inte heller några vistelsestipendier för lovande konstnärer och andra som vill låta sig inspireras i södern. Så är det slut på det, och en stolt månghundraårig tradition från Thorvaldsen och konstnärsgruppen Nasarenerna är kanske till ända, beroende på hur mycket  porträttsamlingen som inte borde skingras kommer att inbringa. Men Antico Caffè Greco finns förstås kvar att häcka på.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Porträttsamling i Rom skingras first appeared on Opulens.

SAMLINGSUTSTÄLLNING. “Oavsett var man hamnar i samhällets orättvisa ekonomiska fördelning så är det en intressant och givande utställning. Väl värd inträdespriset. Om man har råd” skriver Maria Johansson om “På armslängds avstånd” som visas på Artipelag.

På armlängds avstånd. 100 år av nordisk konst
Artipelag, Gustavsberg
Visas till och med den 1 oktober 2023

På Artipelag visas utställningen ”På armlängds avstånd”. Ursprungligen en militär term för att mäta avståndet mellan två soldater i en trupp. Ett avstånd som anses ge soldaterna närhet och stöd i strid, utan att riskera att skada varandra (vilket låter som en poetisk omskrivning av relationer i största allmänhet). På senare tid har uttrycket fått en ny betydelse som handlar om att politiken bör hålla ett armlängds avstånd till kulturen, för att ge den plats att verka och utvecklas på ett sunt och fritt vis.

Utställningen är indelad i 8 delar. Det visas bildkonst från modernismens genombrott fram till idag och de olika delarna är försedda med informerande väggtexter.

De nordiska länderna beskrivs som både nära och långt ifrån varandra. Ute i Europa håller de nordiska ländernas företrädare samman, men väl hemma i sina respektive hemländer är de långt från varandra. ”Det är denna dubbelhet vi vill spegla med utställningens titel,” berättar Bo Nilsson, museichef på Artipelag.

Då konstnärerna under modernismen hävdade konstens suveränitet i samhället blir utställningens titel relevant även på ett bredare konstnärligt plan.

Det är unikt att få se de nordiska konstnärerna utvecklas sida vid sida under 100 år. Och det är en möjlighet vi säkert inte får igen under överskådlig framtid. Det finns, som nämnts, både likheter och skillnader i de nordiska ländernas konst. Att svenskt modernistiskt måleri ter sig mer akademiskt än i övriga Norden kan bero på länderna utvecklats på olika sätt.

Medan Sverige utvecklade välfärden i en för landets ekonomi god efterkrigstid var exempelvis Norge, fram till att oljan började utvinnas på 70-talet, ganska fattigt. Ändå uppfattar man de norska konstnärerna som mer frimodiga och djärva i sina bilder. Ett citat av Fernand Léger (i vars målarskola flertalet nordiska konstnärer studerade) beskriver tidsandan: ”konst finns till för det sociala sammanhanget, inte för att hänga ovanför soffan”.

Léger ansåg konsten på tok för borgerlig. Den borde i stället användas till gagn för medborgarna. Flertalet modernister – undantag fanns – ville berika samhället med ett politiskt motstånd, med aktivism mot krig och mot förtryck av den lilla människan.

Att fransyskan Denise Renés franska galleri betydde mycket för svenska konstnärer under mitten av 1900-talet vet säkert många redan. Men hennes betydelse för hela Norden blir ännu mer uppenbar i denna utställning. Man har ägnat en hel epok åt hennes verksamhet. Hon hade stor betydelse för spridningen av den nordiska konsten internationellt. Samtidigt hade vi inte haft den breda samling vi har idag av fransk modernistisk konst utan henne.

Under efterkrigstiden var Sverige mer intakt än de övriga europeiska länderna, här fanns konstsamlare som faktiskt kunde köpa konst. Denise René intresserade sig för nordiska konstnärer men insåg samtidigt att det fanns en marknad för att sprida den franska modernismen och dess idéer i Sverige och Norden. Hennes idéer anses ha påverkat både Pontus Hulténs arbete med Moderna museet och tillkomsten av Louisiana i Danmark.

Den som gjort det möjligt för oss att se denna breda samling av nordisk konst är norrmannen Nicolai Tangen. Han har arbetat med kaptitalförvaltning, primärt då med hedgefonder. Efter att ha byggt upp en förmögenhet började Tangen samla konst i stor skala.

Alla verk som visas (ca 150 verk av 46 konstnärer) kommer ur hans samling. Då det är en norsk samlare får man dessutom möjlighet att se verk av svenska konstnärer, till exempel en serie intressanta målningar av Erik Olson, som man inte sett tidigare. Andra exempel är tidigt måleri av Peter Weiss och en Fahlström-målning som tidigare ägts av Rauschenberg. Den stora vinsten är att se den nordiska utvecklingen under en så lång period, det blir som en lektion i konsthistoria i slow motion.

Samlingen har skänkts bort och förvaltas numera av AKO Kunststiftelse. En stiftelse som är grundad av Tangen.

Konst är exklusivt och ett inträde på 295 kr kommer antagligen inte locka de lågavlönade medborgare som Léger ville göra konst för. Dock ska sägas att entréavgiften är lägre med en prissättning på 195/145/95 kronor på tisdagar och vardagseftermiddagar. Det vill säga att det går bra att se utställningen till ett lägre pris om man kan anpassa dag och tid.

När man vandrar runt i Artipelags enorma lokaler med unika konstverk och sagolika fönster mot en underskön skärgård är det lätt att man börjar fundera över vad som krävs för att privat samla en så betydande samling konst eller privat driva ett så exklusivt konstmuseum. Sen börjar man fundera över varför vissa grupper idag blivit fattigare medan andra blivit rikare. Men att det ändå på nåt vis är bra att man valt att satsa på fri konst istället för handel med vapen, psykofarmaka eller kläder sydda av barn i Indien.

Är privata konstmuseer framtiden och kommer Sverige bli som USA där konsten finansieras av privata medel? Vi har på senare år fått en hel rad privata konsthallar som Sven-Harrys, Bonniers, Magasin 3, Konsthall 16 och Spritmuseets konsthall. Konsthallar som i hög grad präglar konsten i samhället och på så vis deltar i samhällsbygget. Vilka garantier finns för att den privata ekonomiska makten bibehåller en armlängds avstånd?

Oavsett var man hamnat i samhällets orättvisa ekonomiska fördelning så är det en intressant och givande utställning. Väl värd inträdespriset. Om man har råd.

The post Modern nordisk konsthistoria speglad i fin utställning first appeared on Opulens.

MÅLERI. Anne Edelstam har sett två utställningar i Paris där det visas verk av Albert Edelfelt och Akseli Gallen-Kallela. Den som reser till Paris i sommar bör inte missa detta tillfälle att lära känna dessa framstående målares konstnärskap.

Albert Edelfelt Lumières de Finlande
Petit Palais, Paris
10 mars – 10 juli 2022

Gallen-Kallela Mythes et Nature
Jacquemart-André, Paris
11 mars – 25 juli 2022

De senaste åren har skandinavisk konst äntligen börjat sätta sin prägel och intressera de kräsna parisarna. Efter Carl Larsson och Anders Zorn är det nu Finlands tur med den finlandssvenske konstnären, Albert Edelfelt (1854–1905) på Petit Palais och Finlands kanske mest kände konstnär, Akseli Gallen-Kallela (1865–1931) på Jacquemart-André. Museibesökarna imponeras av de karga nordiska landskapen och våra gamla och annorlunda seder och bruk vilka de upptäcker genom Albert Edelfelts och Akseli Gallen-Kallelas konstverk.

Edelfelt är samtida med Zorn vilket märks genom hans motiv och penseldrag. De första salarna i utställningen visar flera av hans rörande barnmålningar: barn som leker vid stranden, fiskar eller badar med sina halvnakna vita och taniga små kroppar. Vita, rosa och ljuslila nyanser speglar deras genomskinliga hud som inte har sett solen på många månader. Man nästan ryser vid tanken på det kalla vattnet de vadar ut i. Men Albert Edelfelt lyckas aldrig – till hans stora förtret – måla vattnets skiftningar och nyanser lika skickligt som sin vän och rival Anders Zorn.

Hans konstfärdighet visar sig emellertid i hans porträttmålningar. Personerna är ofta avporträtterade i naturliga poser. Det mest kända för den parisiska publiken är porträttet av Louis Pasteur i sitt laboratorium. Tavlan – med vetenskapsmannen som precis hade uppfunnit vaccinet mot rabies – är placerad mitt i utställningslokalen. Hans målning av tsarens barn i deras hemmiljö bestående av sammetstyg och lyxig inredning visar på den uppskattning han rönte som porträttmålare. Dåtidens japanska inflytande syntes också på några stiliga damporträtt bland bambumöbler och kimonos.

Edelfelt målade inte enbart av eleganta damer och herrar utan även enkla fiskare och sörjande änkor. De återspeglar en svunnen och, för utlänningar, främmande tid. En epok då människorna levde nära naturen och även nära döden.

Naturskildringarna i slutet av utställningen påminner om Gallen-Kallelas i färgskala och återgivning.

Akseli Gallen-Kallela är en av naturalismens och symbolismens främsta målare. Att det är en annan tidsskildring märks direkt. Hans verk liknar inga andra jag har sett. De är i en kategori för sig trots den jugend-inspirerande tid han lever i och i viss mån även påverkats av i sitt måleri. Från Edelfelts traditionella måleri slungas man in i en sagovärld där naturen kan visa sig både mystisk och otäck. Där döda går igen, likt vålnader som flickan med blomman – egentligen studien för Sigrid Juselius mausoleum. Ad Astra är en av Akseli Gallen-Kallelas mest kända esoteriska och symboliska målningar. Den imponerar med flickans enorma guldlockar, liknande en skinande sol.

Jag dras ändå mest till hans naturskildringar, framför allt de öde snöbeklädda landskapen och de istäckta sjöarna. Men man kanske måste vara skandinav för att älska denna natur som är så långt ifrån de blommande impressionisterna fransmännen är vana vid?

Det är intressant att parallellt kunna se verk av dessa båda kända finska konstnärer vilka är så olika men ändå inte. De förenas i naturskildringarna och i det realistiska sättet att måla på även om Akseli Gallen-Kallelas motiv drar åt ett annat håll. Båda fängslar på olika sätt. Båda är väl värda att upptäcka.

The post Finlands konstklassiker gör avtryck i Paris first appeared on Opulens.