LYRIK. ”Malte Persson är en virtuos nonsenspoet.” Det skriver Bengt Eriksson som läst poetens aktuella diktsamling ”Den fördrivna tiden”med undertiteln ”Nonsens fabler sånger”.

Nonsenspoeter i England och Sverige

Den fördrivna tiden.
Nonsens fabler sånger
av Malte Persson
Ellerströms förlag

Det var England och popmusiken på 60-talet som fick mig att upptäcka den så kallade nonsenspoesin: komikern Spike Milligan, som också var en nonsensdiktare, John Lennon med sin ihopsamlade bok ”In His Own Write” och popbandet Scaffold med poeten Roger McGough som en av medlemmarna. De fick mig att blicka bakåt och läsa äldre engelsk nonsenspoesi av Edward Lear och Lewis Carroll och med åren också läsa framåt till Michael Rosen med flera.

Den (främst) muntliga brittiska punkpoeten John Cooper Clarke ska inte heller glömmas i sammanhanget, även Cooper Clarke kan – mer eller mindre – läggas till på listan över brittiska nonsenspoeter.

I Sverige brukar Falstaff, fakir, Carl Jonas Love Almqvist, Lennart Hellsing (hans barndikter) och Gunnar Ekelöf (som mest lekfullt absurdistisk) nämnas bland dem som diktat så kallat nonsens. Även låttexter av Povel Ramel, Owe Thörnqvist, Beppe Wolgers och Robert Broberg skulle väl kunna räknas hit. Och förstås Philemon Arthur & The Dung!

Erik Ofvandahl då, den diktande sockerbagaren, kan han tituleras nonsenspoet? Nja, även om det ibland går en smal gräns mellan visst nonsens och visst pekoral var nog Ofvandahl egentligen raka motsatsen. Han siktade högt, ja, högst upp, med sin poesi men nådde, om man säger, inte ända dit upp.

Det borde skrivas en bok om nonsenspoesi. I Storbritannien har det säkert gjorts en sådan genomgång och getts ut en sådan bok eller flera men inte i Sverige. Jag skulle vilja ha en bok som inkluderar svenska nonsenspoeter, från Falstaff och Almqvist till Isabella Nilsson och Malte Persson i dag.

”Den fördrivna tiden”

Både Nilsson och Persson medverkar i den sistnämndas nya diktsamling ”Den fördrivna tiden” med undertiteln ”Nonsens fabler sånger”. Isabella Nilsson var redaktör och skrev förordet. Malte Persson har, förutom att rimma nonsens, dedikerat samlingen till Nilsson i en tillägnan som också den blivit ett slags dikt.

Vad innebär nonsenspoesi? Hur diktar nonsenspoeten? Ordagrant nonsens = utan mening och betydelse? Det kan vara så. Men då blir nonsenspoesi sällan lika bra som när nonsendikterna har både yta och djup, dubbla betydelser med något mellan raderna och under orden som man kanske inte märker vid första läsningen. Redan den här bokens titel har ju dubbel betydelse.

Malte Persson rimmar med lätthet

Rimma? Det får dikterna gärna göra, även om de inte behöver. Men själva letandet efter rim har ju en tendens dra sig åt just nonsens i betydelsen att det rimmar men inte går ihop med diktens betydelse. Rytmen då? Den är viktig. Det rytmiska, melodiska och sångaktiga, bidrar till att en nonsensdikt fokuserar på tja, nonsens. Det disciplinerade som kontrast till det skruvade. Dikten blir på allvar men ändå inte riktigt på allvar. Särskilt om rytmen plötsligt snubblar till och börjar halta. Sådant hör också till att dikta nonsens.

Ett par rader som exempel ur Malte Perssons nonsensdiktande, inledningsraderna i dikten ”Trasten och sparven”:

Trasten sa, vad allt är tarvligt,
tråkigt, trasigt, alltför sparvlikt…

Inte så lite påverkan här av Lewis Carrolls barndikter (med “They’re changing guard at Buckingham Palace / Christopher Robin went down with Alice” som ett par av mina favoritrader). Det kan tilläggas att Malte Persson ofta verkar ha alltför lätt att rimma för sitt eget och diktens bästa. Rimmen kommer som en hagelskur och han bara öppnar handen och fångar ett av dem, mer eller mindre lämpligt, ibland mer nonsens och ibland mer allvar.

Följande både fyndiga och tänkvärda rader ur ”Varanen och intet” är rätt typiska för Malte:

Ur tranan utvinns tranfettet.
Ur vanan utvinns vanvettet.

Extra allvarlig är kanske, som sig bör, dikten ”Om livet”. Men samtidigt är den extra fyndig, lekfull och nonsig (en annan egenskap som nonsenspoesi gärna får ha, diktat som med en axelryckning). Den första av nio allvarliga verser (samt en extra rad till epilog) ur denna dikt eller sång:

Det finns så många sorters liv,
och aldrig kan man ta för givet
att livet av en särskild sort
är särskilt likt det andra livet.

Problemet, för recensenten, är hur den här samlingen med ”Nonsens fabler sånger” ska kunna sammanfattas och recenseras. Ämnen, rader, ord och rim sticker ju iväg åt alla håll och kanter dit hjärnan rusat som i poetisk berusning. Tankarna har inte gått att tygla utan bara kommit och kommit. Orden ställde sig på rad och krävde att bli rimord. Och Malte Persson verkar bara att glatt ha tagit emot, ropat kom igen, hit med fler ord, kom alla ord som vara med och rimma.

Det går inte – det vill säga – jag kan inte tro annat än han måste ha diktat sin nonsenspoesi både för att fördriva tiden och för att vara en smula uppnosig mot den malligare poesin, den poesi som anser sig förmer än somligt annat diktande. Som nonsenspoesi. Haha, här får ni! ropade Malte och fnittrade. På så vis blir ”Den fördrivna tiden” dessutom ett poetiskt manifest.

Många djur i Malte Perssons dikter

Ämnen: getter. Om jag inte ser fel vandrar en rad små getter över bokomslaget och inledningsvis finns bland annat en dikt om ”nonsensgetter”, innan Malte Persson överger dem för vättarna. Trots att, som han diktar:

Om getter har jättelik klokhet
så saknar vättar vett. /–/
Allt enligt vad getter berättar
om vättarnas vettlösa ätt.

Fler ämnen (och dikttitlar): ”Kamelen och dromedaren”, ”Ålen och tvålen”, ”Bäverns hemmakvällar”, ”Granen och tallen”. ”Och ytterligare en gran”, ”Best of odjur” (vol 2)”, ”Den döende riddaren”, ”Venedigheten”, ”Äventyrarens äventyrliga äventyr”, ”Balladen om Tummetott och Tummelisa”, ”En ko, ok?”, ”Getvariation” (där kom geten igen), ”Prinsessan och grodan”, ”Möt sessans hjärnspöken”, ”Poeter kommer och kometer går”, ”Det godtyckligas konst”, ”Getesteten” (och ännu en get)…

Jo, många djur. Och jo, roligt redan att läsa titlarna. Malte Persson är en rolig poet, nog till och med, som jag skrev förut, alltför rolig för sitt poetiska rykte. Också en fyndig poet, via ett rim kan hans diktrader ta oväntade vägar, plötsligt handlar nästa rad om något annat än den förra. Han är dessutom rytmisk, som alltså nonsenspoeter ska vara, men inte slav under rytmik och melodik. Om det behövs, för innehållets skull, rolighetens och allvarets, allvarets och rolighetens, kan Malte låta ett ord snubbla på ett annat ord så att rytmen vrickar versfoten.

Roligt blir allvarligt och tvärtom

Allvarlig, ja. Här och var, nu och då, en rad där och ett ord där, byts det roliga mot det allvarliga. Så egentligen är det ingen större skillnad mellan den här samlingen med dikter som Malte Persson skrev för att fördriva tiden – eller eventuellt ur den fördrivna tiden – och poesi han publicerat i samlingar som lanserats som allvarliga och verkligen inte nonsens. Han kan vara lika rolig då, lika rytmisk och melodisk.

Och bäst diktar han, som jag också skrev tidigare, liksom alla nonsenspoeter, när roligt blir allvarligt (eller tvärtom) och förenas i samma dikt i samma liv. Som – ännu ett maltesiskt typexempel – de två första raderna i ”Tanken”:

Har tanken, ett bevingat djur,
förvandlats till förnuft i bur?

Eller så diktar han mitt i skoj och nonsens både kärleksträngtande och sprött, smått sorgset. Till exempel följande rader ur ”Hjärta, smärta, vintervantar”:

Vintern gav mig kalla kårar.
Vantar gav mig då min kära.
Vad får jag av alla vårar,
som har gått sen hon var nära?
Inget får jag utom tårar.

Malte Persson är en virtuos nonsenspoet.

The post Malte Persson skriver virtuos nonsenspoesi first appeared on Opulens.

BILDNING. Det finns en föreställning om förekomsten av en bildad borgerlighet. Jesper Nordström ser sig omkring i dagens samhälle och börjar tvivla på återväxten.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hugo Hamilton var Sveriges civilminister och liberal politiker i början av 1900-talet. Men också nonsensdiktare som skrev det som var undertecknads favorit i koltåldern.

“-Tumpar du i kallimallivandra?,
sa det första trollet till det andra
-Nej, men linkelunk har buritörsta,
sa det andra trollet till det första.
Det var inte underligt minsann,
att de inte alls förstod varann!”

För en tid sedan verkade den moderate talmannen ha blivit lite irriterat trött på den segdragna regeringsbildningen och citerade Runeberg med formuleringen ”det frågtes blott, det gavs ej svar”. Tyvärr är detta en anomali i en alltmer obildad och antiintellektuell borgerlighet, som mer verkar ha utvecklat reptilhjärnan än den bistert konservativa ryggraden.

När Jimmie Åkesson fick frågan om vilken som är hans favoritskiva nämner han Låtar som är sådär med Björn Rosenström. Mer och mer blir det så att när företrädare för högern talar om kultur osäkrar jag min Herbert Von Karajan-box från Deutsche Grammophon.

Hugo Hamilton skrev sin dikt mitt under en sammankomst i riksdagen, i en slags trött kommentar mot det eviga käbblet och kanske det finns någon som minns blåsossen Feldts rimmade rader om löntagarfonder?

Fast om vi nu vänder på det hela för att utmana tankemuskeln, tänk om det eviga babblet i riksdagen nästan är den lera som lyriska lotusblommor växer ur? Tänk om det på självaste Helgeandsholmen finns den mylla och det överskott av ord, ord, ord som krävs för att förnya poesin? Om John Ashbery kunde använda sig av klyschor från politik så varför skulle inte en uttråkad centerpartist i Riksdagshuset kunna göra det samma?

Kommer vi kanske att få se Annie Lööfs dadaistiska poesi i höstboksfloden snart? Alla dessa svindlande frågor. Men den mest svindlande frågan är väl om det någonsin funnits en bildad borgerlighet? När min far säger att personen är “hemskt obildad” kan det lika gärna handla om dåligt bordskick, att äta sås med sked eller ta vinglaset i fel hand. Men i ärlighetens namn, vad spelar detta för roll om vi jämför med den flagranta brist på kunskap som det innebär att inte veta vem som skrev Gösta Berlings Saga samtidigt som man i föregående andetag uttalar sig om kanon och svensk tradition.

Här närmar vi oss borgerlighetens kultursyn i ett nötskal. Med ena handen tar man bort fri entré till statliga museer, med den andra hytter man med näven och talar om bildning och tradition. Så vad får traditionen kosta då, för att tala det lingua economica som verkar vara det enda allianspartierna förstår?

Är kanske myten om den beläste mörkblåe greven just en myt? Tillåt mig i alla fall tvivla på återväxten när det gäller denna utrotningshotade art, eller formulera det som så att de champagnevaskande snorungarna i Båstad näppeligen bryr sig om vare sig Paul Celan eller Moa Martinson.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Hur står det till med borgerlighetens kultursyn? first appeared on Opulens.

1800-TALSPOESI. En aktuell översättningsvolym har den lockande titeln Med skönhetens ärtgröna båt – Nonsensdikter av Edward Lear. Engelsmannen Lear kan ses som en föregångare till Lennart Hellsing.  Jesper Nordström har läst Lears  bok och är en smula road, men inte särskilt imponerad.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Med skönhetens ärtgröna båt – Nonsensdikter av Edward Lear
Ellerströms förlag

Vad är nonsens? En kretin skulle antagligen säga att det mesta av modern poesi är nonsens, vilket då gör ordet nonsenspoesi till en tautologi.

Edward Lears Med skönhetens ärtgröna båt — nonsensdikter ger lite av en lösning på ovanstående akademiska problem då den lika gärna kunnat ha ”barndikter” som undertitel, ja hellre det kanske.

Lear är ett slags källa till den tradition som sedan så väl förvaltades av Lennar Hellsing som i efterhand står ut som så mycket bättre än det vansinnigt tråkiga fiendelägret som gav oss ”klassiker” i form av såväl Gullan Bornemarks uppmaning att borsta tänderna som  titlar i stil med ”Lasses pappa går på socialbidrag”.

I en intervju strax före sin bortgång gav Magnus Härenstam en förklaring till vad de ville med Fem myror är fler än fyra elefanter.  De ville göra något annat än barnprogram som ”handlade om att en mamma bytte traktordäck”

Lears barndikter från 1870-talet kan ses som en liknande positionering då han vände sig mot den moralistiska idylliska viktorianska poesin och barnlitteraturen med sömnpillret Matthew Arnold som främsta exempel.

Men är det bra då? Ja, det är det väl om du som jag tycker att Mosebacke Monarki med sin ”Pastor Astor Flanell” utgör höjden av humor och inte riktigt kände att Nilecity slog an en humorsträng. Men det saknar den där dubbelkodningen som gör att vuxna kan skratta parallellt, fast åt något annat vid sagostunden.

Som i så mycken annan engelsk barnbokskultur är det djur som är rollinnehavare och det är katter, ugglor, grisar och fantasidjur. Därtill är det förstås allitterationer, sorglustiga kärlekskranka Smussel-Knussel-Knut sida upp och ner i denna fnissiga bok som signifikativt nog poetspjuvern Malte Persson varit med om att översätta

Men ja, ja, är det bra då? Nja, det är roligt och roande för stunden och kan säkert fungera som sagostund i det litterära hemmet, men om sen mamma eller pappa fortsätter läsa när barnet somnat är en annan fråga.

Visst, till en bit stilton och ett glas portvin fungerar det utmärkt som en pendang till P G Wodehouse och Jerome K Jerome, men risken är obefintlig att läsningen av Edward Lear kommer att överträffa Christian Morgenstern eller för den delen H C Anderssen.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Nonsensdikt roar för stunden first appeared on Opulens.