TV-SERIE. ”Man anar att Sherwood är en symbol för något större,” skriver Ulf Cronquist, som sett den brittiska noir-serien på SVT Play med stor behållning. Det är en berättelse om strejkbrytare, polisspioner och kriminalitet. 

Sherwood, Brittisk tv-serie i två säsonger,
Skapad av James Graham.
SVT Play.

Vi kommer in i dramat ett par årtionden efter att Margaret Thatcher beslutade sig för att lägga ned kolgruvorna i norra England.

Vi befinner oss i ett mindre samhälle i Nottinghamshire, Ashfield, som inte har återhämtat sig. Vi får i ”Sherwood” följa flera familjer och individer som försöker överleva som arbetslösa eller som entreprenörer – flera av dem mer eller mindre utanför lagen – och även lokala poliser traumatiserade av de våldsamma och svekfulla händelserna vid gruvstrejken 1984-1985.  

Den övre symboliska makten, lagen, är förtryckande och speglas mot de individer som försöker överleva med sina liv i ett sorts kollektiv acceptans i grannskapet. Ett specifikt mörkt moln som hänger över gemenskapen på kollektiv- och individnivå är att det just här fanns ett antal strejkbrytare, så kallade ”scabs”.

En pensionerad icke strejkbrytande kolarbetare skjuts nu ned på öppen gata med ett armborst (!) på väg hem med sin hund efter ett par öl på gruvarbetarnas traditionella pub. Den mördade hade under kvällen uttryckt en nedsättande kommentar till en specifik strejkbrytare – enligt honom en ”scab”, på puben.

Gruvstrejken splittrade samhället

I det lokala samhället står den underbemannade polisen inför en mordutredning där man skall utreda detta spektakulära pilskyttsmord – med misstankar mot bakgrund av vad som hände årtionden tidigare när samhället splittrades vid gruvstrejken.

Det för många efterlevande stora gruvtraumat får ytterligare dramatisk utveckling när bågskytten drar sig in i Sherwood Forest för att emellanåt återvända och utföra fler mordattacker i Ashfield, som fortsatt antas ha att göra med den underliggande gruvkonflikten.

Sheriffen av Nottingham existerar fortfarande idag, men enbart som en administrativ titel och det finns ett antal – delvis ironiska – referenser i serien till den historiska Robin Hood.

Det framgår efter hand att det finns en mer konspiratorisk konflikt: den starka misstanken att premiärminister Thatcher sände ut infiltratörer för att underminera fackföreningsrörelsen och att en eller flera av dem fortfarande befinner sig i Nottinghamtrakten.

Från strejkbrytare till spioner

Fokus skiftar från strejkbrytare till spioner. Efter ett tag framträder vem den moderna ”Robin Hood” i Sherwoodskogen är – men det förblir oklart vad hans motiv egentligen är.

I samhället och speciellt bland de för detta gruvarbetarna och deras familjer ökar de sociala spänningarna mellan de som anser sig ha tillhört rätt eller fel sida under gruvkonflikten 1984-1985.

Intressant nog befinner sig snart en outlaw-family i centrum för polisens utredningar. Vi som tittar på utifrån kan se att de inte är speciellt intressanta när det gäller armborstmorden. Möjligtvis endast på ett skevt sätt – de är en ironisk Robin Hood-familj eftersom de livnär sig på narkotikaförsäljning (och inte ger till de fattiga) men samtidigt råkar inneha en (misstänkliggörande) bågskyttebana.

Familjens kvinnliga överhuvud Daphne Sparrow (Lorraine Ashbourne) visar sig dock, genom en överraskande manus-twist, vara en nyckel till dramats utveckling och de relevanta kopplingarna till Thatchers infiltrerande poliskonspiration.

”Sherwood” säsong två

I säsong två av serien, som utspelas tio år senare, har landskapet, samhället, vidareutvecklats till det som Thatcher önskade sig: ett samhälle där det inte finns någon lag.

Det – i en spegel – tidigare smått fantastiska, ikoniska, med en seriemördare i Sherwoodskogen har utvecklats till förhållandet mellan åtstramningspolitik och ingen politik alls.

Det som är i fokus nu är konflikten mellan två kriminella familjer som utkräver blodshämnd.  

Det närmast isländska dramat är däremot aldrig förutsägbart och innehåller en hel del förvecklingar; som streamingföljare av tv-dramat pausar man gärna och ser om vissa scener som när man läser en bra roman, (det finns en hel del så kallade ”red herrings”).

I ett annat fokus har vi polisutredaren Ian St Clair, spelad av David Morrisey – som ung oerfaren bobby kallades han ut som kravallpolis för att stoppa konfrontationerna mellan gruvarbetare och ”scabs” med tragisk effekt.

Men serien utvecklas nu med inriktning på narkotikahandel och två familjer som skjuter metaforiska pilar men, som tidigare, inte direkt för att dela med sig till de fattiga. Den ena familjen har till och med en yxkastarbana (!) – och ett mord, möjligtvis dråp, utförs med en tung trädgårdssax.

Blodshämnd

Vi får nu även en andra matriark till gangsteröverhuvud, Ann Branson (Monica Doolan), i en familj som utkräver blodshämnd mot den Daphne Sparrow som fick en oväntad huvudroll i den första seriens avslutande akt.

På väg att planera ett hämndmord uttrycker hon Thatcher-mantrat: ”There is no such thing as society” och slänger ut en uppdrucken vattenflaska genom bilfönstret, både symboliskt (lagen) och ikoniskt (familjens spegel). Åtstramningspolitik innebär att man tar hand om sig själv och ingen utomstående städar upp efter en. Denna hårdföra matriarks familj heter som nämnts ironiskt nog Branson – möjligtvis hade Johnson passat bättre.

Thatchers onda ande

Matriarkernas blodiga strid i säsong två kan på ett sätt ses som en dubbelt ikonisk spegel av Margaret Thatchers onda ande, den formativa lagen, och vad kan nu mer kan välja att kalla ”den liberala” marknadsekonomin.

På ett sätt är Sherwood en neo-noir och i sammanhanget bör nämnas filmtrilogin Red Riding (2009) där David Morrisey har en av huvudrollerna i den smått fantastiskt korrupta historien om jakten på The Yorkshire Ripper. Morrisey säger där som polisen Maurice Jobson: ”att vara ’lite’ korrupt är som att vara ’lite’ med barn. Antingen är man eller också är man inte.”

I Sherwood är Morriseys karaktär Ian St Clair dock inte det minsta korrupt och man kan nästan säga att han får lida för det – dock slutar serien inte (helt) med att de korrupta vinner.

Det är, får man säga, relativt, öppet för tolkning. Dock: när det gäller förhållanden i allmänhet slutar Sherwood på ett ambivalent, mörkt vis.

Hjärtskärande avslut 

Den unga kvinnliga Sheriffen av Nottingham, kanske övertydligt gestaltad som en god person i serien, upprepar i slutscenen vad den kapitalistiske entreprenören – en tid anställd av Margaret Thatcher som infiltrerande polisspion – har upprepat genom serien: ”We can grow”.

Det är ett hjärtskärande avslut på en berättelse kring hur allting förändrades i England vid en viss tid. Så var åttiotalet förstås omvälvande för många människor i västvärlden, på olika sätt. Man anar att Sherwood är en symbol för något större.  

The post ”Sherwood” ‒ stark brittisk noir i skuggan av Thatcher first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst Johanna Holmströms nya bok ”Vargens unge” och konstaterar att det är en riktigt bra roman. Han bjuder också på fyra lästips.

Kalevalaskogen och allt som i den finns

Du som följer Deckarhyllan vet att jag brukar hävda att efter Gotland och Norrland så har det senaste nya deckarlandskapet blivit Skåne noir (och kanske särskilt Österlen). Men nu undrar jag om det verkligen stämmer …

Det nyaste deckarlandskapet är nog faktiskt ett annat; det kan vara Norrland och för all del också Gotland och Skåne men i så fall trakter där det knappt finns några människor och än färre hus. Blott några få av bägge.

Så kallade utanförbygder, utombygder, obygder.

Det nya deckarlandskapet är skogen: urskogen som i vildmarken. Ja, miljön är ju inte ny, egentligen, i kriminallitteraturen alltså. Den har förekommit länge men då mer sporadiskt. Nu känns det som att natur- och vildmarksmiljön börjat bli alltmer vanlig.

Olika miljöer i form av olika skogar men ändå en och samma: ödebygd och vildmark.

”Händelser vid vatten” av Kerstin Ekman och ”Kåda” av danskan Ane Riel var ett par tidigare, deckarprisbelönta exempel. Nu ska det handla om det senaste, kanske mesta och bästa exemplet på nordiska/svenska utanförbygds- och vildmarksdeckare: ”Vargens unge” (Albert Bonnier) av Johanna Holmström.

Allt hänger samman hos Johanna Holmström

Debutdeckare har jag sett att den kallats. Nåja, Johanna Holmström är ingen debutant. Inte ens deckardebutant om man i begreppet inkluderar skräck, krimi och noir. ”Vargens unge” kallar hon själv för en spänningsroman. Ack, dessa genretrixanden (från både kritiker och författare).

Men jag struntar i det, och hoppas att du också struntar i det, och placerar alla dessa kriminallitterära familje- och släktgenrer under en och samma rubrik, nämligen ”krimi”. Då hänger nämligen allt och alla ihop. Det vill säga allt som hon har skrivit. Alla hennes skönlitterära böcker, romaner som novellsamlingar eller snarare novellböcker eller novellromaner, blir delar av ett och samma författarskap och ingår i en och samma genre.

Så som de bästa författarna skriver. De skapar sin genre. Som Johanna Holmström. Länge har hon skrivit i kriminell riktning, ditåt och in i kriminal- och deckargenren. (Och där hamnar ju alla författare som i dag skriver om sin och vår samtid. De hamnar i krimi eftersom samtiden är kriminell på allt fler plan och sätt.)

”Hush Baby” (2015), förmodligen den enda av hennes tidigare böcker jag recenserat, minns jag som en stark noir; en nordic noir och thriller. Nämnas bör också Holmströms novellböcker. I debuten ”Inlåst och andra noveller” (2003), kan samtliga noveller sägas handla om att vara inlåst och instängd. ”Camera Obscura” (2009). innehåller naturaktivistiska noveller fram till den gräns där en novellperson menar att det bästa vore att sluta andas så man inte alls belastar natur och klimat. Hennes senast föregående bok, ”Handbok i klardrömmar” (2022), är även den en novellbok/roman, vars noveller utspelar sig i Helsingforsförorten Esbo. Det är en bok som jag nu i efterhand uppfattar som ett slags uppbrott eller avgångsstation inför den nya romanen ”Vargens unge” – denna deckare, spännings-, kriminal- eller polisroman.

Nu räknade jag enbart upp de böcker av Johanna Holmström som jag recenserat eller läst. Efter romanen ”Vargens unge” inser jag ju att jag borde göra en omläsning av de böcker jag läst tidigare och dessutom läsa dem jag ännu inte har läst. De hör ihop. Allt Johanna Holmström skriver har skrivits i samma riktning, både genremässigt och innehållsligt.

Från skräck och krimi på väg mot deckare. Från den så kallade civilisationen på väg till skogen – ja, vildmarken. Är det ena sämre än det andra? Det andra bättre än det förra? Det är inte så enkelt, när Johanna Holmström författar, utan betydligt mer invecklat än så och det är jäkligt spännande.

Det så kallat civiliserade är ociviliserat och naturen är nog ingen naturlig lösning den heller, lika ociviliserad och farlig; som om människor – egentligen – inte hör hemma någonstans, i vare sig det ena eller andra.  

Vargen har förresten funnits med tidigare den också. Inte människan utan vargen kan vara huvudpersonen, både när den förekommer och inte förekommer i Johanna Holmströms skräckfyllda, spännande och kriminella, orealistiskt realistiska och realistiskt orealistiska författarskap. Eller kanske vargens barn …?

Snacka om lång inledning till en bokrecension! Men jag ser alltså Johanna Holmströms böcker så här: de är en och samma, de hör så nära ihop att hennes tidigare böcker är den långa prologen till Holmströms nya deckare, spännings-, kriminal- och polisromanen ”Vargens unge”.

I vildmarken

Nu hamnar vi alltså mitt i skogen; urskogen, vildmarken. Finlandssvenska/svenskfinländska Johanna Holmström tar med läsarna till Kajanaland i Österbotten, så nära gränsen till Ryssland att det kunde varit ryskt. I skogen ligger visserligen staden Kuhmo men den har krympt alltmer tills den blivit en håla. Av den tidigare befolkningen har 35 procent lämnat staden åt sitt öde, en liten stad som blir allt mindre och alltmer övergiven.

I själva staden Kuhmo bor idag cirka 5 000 människor, i hela kommunen ytterligare ett par tusen. Av kommunens yta består 650,47 kvadratmeter av vatten, där finns myrmarker och 600 sjöar. (Jo, jag har googlat.) Holmström tar oss dessutom längre in i skogen, till byn Toivola, en av dessa populära ekobyar. Alltså en nyskapad by, naturmodern eller naturtrendig eller vad som är ordet, som grundats utifrån en lägergård av Mauno, arkitekt, och Sylvi, skulptör.

Toivola har nu ett fyrtiotal invånare, som ett slags kollektiv, vilka ägnar sig åt att odla ekologiskt, bedriva skogsbruk och fiska, djurhållning och lite turism. På somrarna ordnas en marknad som blivit omtyckt även av Kuhmos ”vanliga” invånare. Till byn anländer fotografen Gloria med sin son Luukas. Hon har haft det besvärligt, gjort flera försök att ta sig igenom livet och reda ut det. Nu kanske det kan lyckas. Gloria blir ihop med Aaron, som är ett naturbarn eller än mer ett barn av naturen.

”Kalevala”

I skogen finns vargar och björnar. Och så har vi förstås skogen själv. Att gå vilse i. Att försvinna i. Där finns skogsrået Louhi, om hon finns eller alls finns, som fått sitt namn efter häxdrottningen i det finländska nationaleposet ”Kalevala”. Och det är nu jag begriper att jag inte begriper mer än maximalt 50 procent av vad finlandssvenskan Johanna Holmström berättar och varför hon berättar som hon gör.

För att förstå 100 procent av ”Vargens unge” tror jag att man måste man vara född i Finland, vara svensk- eller finskfinländsk, och kunna sin ”Kalevala”. Jag får känslan att Holmström återberättar Finlands nationalepos i form av en deckare, att hon förenar samtiden med urtiden. Till råga på allt kommer Pentti Linkola in här också! Vem är han? Pentti Linkola är en finsk, som han kallats, extremekolog eller, som han också kallats, ekofascist.

Än märkligare är att jag tror det räcker. Att fatta hälften av vad Johanna Holmström menar och vill räcker för att tycka att ”Vargens unge” är en riktigt bra roman, till och med årets bästa svenskspråkiga deckare, kriminal-, polis- och spänningsroman. Jo, faktiskt. En civilisationskritisk deckare och roman. Men vad kritiseras egentligen? Och hur kritiseras det? En deckargåta så god som någon: hur den här boken egentligen ska läsas – ja, lösas.

Så kommer corona och covid. Så startar Ukrainakriget. Reseförbud och isolering, byns invånare förvandlas till antivaxxare och preppers. Instängda igen, isolerade. Hur beter sig människor då? Vad gör de? Detta återkommande tema hos Holmström: sitta fast, inte kunna ta sig loss, inte komma ut. Människa och människa; människa mot människa. Fast ”Vargens unge” börjar ändå precis som en deckare kan och ska börja – med något oväntat, med plötslig spänning…

Den främmande pojken

Det är fyra år senare, efter att ovan nämnda fotografen Gloria flyttade in i ekobyn Toivola. Plötsligt står en främmande liten pojke i tulpanrabatten utanför pensionärerna Seijas och Tarmos hus. Pojken tittar in genom fönstret. Seija blir så häpen att hon tappar kaffemuggen, som går i bitar. Pojken är smutsig, ovårdad och blåslagen, ska det visa sig.

Seija och Tarmo ringer efter polisen, inte för att de vill men för att de måste. Det finns inget annat att göra. Äldre kriminalkommissarie Minna Salminen och hennes yngre kollega Timo Kyrö från Kuhmopolisen anländer och konstaterar att pojken inte är anmäld försvunnen.

Hur gammal kan han vara? Cirka tre år. Pojken ser skräckslagen ut. Pratar inte men ur hans mun kommer en plastbit – det är ett dataminneskort. Vad kan och bör jag avslöja mer? Det verkar som om pojken förstår svenska (men det är inget som man talar i Kuhmo). Han heter Ilmari (än en gång ”Kalevala” och nu smeden Ilmarinen, gift med en dotter till häxdrottningen Louhi).

Till sist gör sig boktiteln påmind igen: ”Vargens unge”. Du förstår?

Fyra gånger deckare och annan krimi

”Nattljus” av Maria Broberg

Jag läste och tyckte mycket om Maria Brobergs sorgliga men kraftfulla debutroman ”Bakvatten” (2020). En Norrland noir, en krimi och kanske en deckare. Jag läser nu hennes nya, andra roman ”Nattljus” (båda Norstedts). Kanske också en noir, eventuellt en krimi men ingen deckare.

Och jag får problem. Vet inte vad jag ska tycka eller ens hur jag ska läsa. En annan sorts roman, än den förra, även om den nya också har en yngre kvinna, Anna, som huvudperson och även den här utspelar sig långt ute i ”ingenstans” eller mer exakt i en liten fjällby. Dit följer Anna med sin mamma som ska röja upp i dödsboet efter sina föräldrar.

Hon möter Levi (på bilmacken), de märkliga, annorlunda syskonen Sebastian och Sylvia och deras förkläde eller övervakare (i det stora huset, i den stora trädgården). De möts, de krockar, de möts igen. Men hur möts de? Hur möter Anna dem? Och vad är det hon möter?

Möten mellan människor, liv och klasser. Så långt hänger jag med. Fast Broberg skriver med luckor och utrymmen att fylla. För att förstå måste jag klara av att fylla i. Det gjorde jag inte, vid första läsningen. (Så nu läser jag en andra gång.) Alltså… ja… både i det som står och – främst – i det som utelämnats finns, anar jag, något livsavgörande.

Det som förändrar Annas liv, för evigt. Dessa ögonblick, eller kanske bara ett, som kan förändra allas våra liv. Handlar romanen om detta? Att våga gripa tag eller fly undan, följa med eller fega på sin vakt?

”Stormens vrede” av Arnaldur Indriðason

”Stormens vrede” (Norstedts; övers: Ingela Jansson) heter den nya, femte titeln i islänningen Arnaldur Indriðasons deckarserie om den pensionerade polisen och numera ”hobbypolisen” Konráð i Reykjavík.

De stretar på, både Arnaldur och Konráð. Det går långsamt och ibland är det tveksamt om det alls ska gå. Det tog åtminstone två titlar i serien innan jag kom in i detta lågmälda – ja, lunkande – tempo. Fast här finns en stämning av Reykjavík som smyger sig på mig som läsare, så att jag alltmer befinner mig där, på plats.

Konráð försöker fortfarande ta reda på vem som mördade hans far och lika envist försöker han att inte bli som pappan (men det är han nog, åtminstone delvis). Den här gången handlar det om ett upphittat vapen av samma sort som hans far hade, en läkare som sitter i fängelse för barnmisshandel och Konraðs syster som utsätts för våld (på grund av hennes brors efterspaningar).

Här finns dessutom något ockult, en tro på (och misstro mot) det övernaturliga, spöken och ett liv bortom det mänskliga, som så ofta i isländsk litteratur (och i den isländska verkligheten). Främst skildras Reykjavík, hela Konráð-serien är en berättelse om Reykjavík då och nu, livsförhållandena för de islänningar – och det gäller väl de flesta i Reykjavík – som flyttat från mer eller mindre ödemarksbygd till vad som kommit att bli en allt större stad.

Så visst, Arnaldur Indriðason skriver främst för islänningar, för dem som redan känner Reykjavík. Fast då är det ju en extra styrka att hans fortlöpande kriminalberättelse med och om Konráð också når fram till deckarläsare i andra länder. Det kriminella är en sak – och en del av den växande staden – men det är lika spännande att läsa just om denna stad som blir till, växer och förändras.

Och nu är det dessutom vinter, snö och storm i Reykjavík, svårt för Konráð att ta sig runt med bilen som efterforskande amatörpolis.  

”Nationens fiende” av Tony Johansson

Tony Johansson fortsätter att skriva politiska polisromaner/thrillers med polischefen My Englund och journalisten Erik Larsson. Orden aktuellt och samtida bör tilläggas. Johansson skriver thrillers just nu, hans teman ingår så att säga både i nyhetsrapportering, dagens svenska politik och det allmänna medvetandet.

Och då kan man tänka så här: Natomedlemskap, Sverige och Turkiet. Hans nya thriller, ”Nationens fiende” (Lind & Co), är seriens fjärde titel och kanske den sista. Hoppas inte men jag oroas lite, eftersom Tony Johansson snart ska inleda en ny och annan serie…

”Nationens fiende” börjar med att fiskefartyget Tindra har trålat efter makrill, sill och torsk öster om Ystad. Och i vad som kallas ”rövahålet” har ett lik fastnat i trålen. Det upptäcktes på tillbakavägen hemåt, polisen tillkallades och mötte trålaren vid fiskehamnen i Landskrona. Också där som Johanssons deckarserie brukar utspela sig, i och kring Landskrona.

En muskulös man i en dykardräkt men inte någon vanlig dykardräkt, konstaterar Doktor Död, som rättsläkaren kallas, när liket hamnar på obduktionsbordet. Som gjord av metall och ljusslukande. Hårt och svårt att klippa upp. Vilket inte är det enda märkliga – när fingeravtrycken tagits och liket identifierats …

Det måste ju vara fel. Se: fingeravtrycken tillhör ju en annan man, som redan är död, sen tidigare! Så inleds ”Nationens fiende”, en stark början och fortsättningen blir inte mindre stark som i starkt realistisk. Ja, lite tillspetsat kanske eller kanske inte? Ett porträtt av Sverige och den svenska politiken i dag i form av en politisk thriller.

Och just detta är väl vad politiska thrillers – när de skrivs och är som bäst och ”sannast” – ska vara till för? Iaktta och spetsa till för att synliggöra verkligheten och politiken. Det gör Tony Johansson också i sin fjärde politiska thriller/polisroman.

”Allt som är farligt” av Stacy Willingham

’Efter succédebuten, fjolårets ”En gnista i mörkret”, återkommer amerikanskan Stacy Willingham med ännu en thriller, ”Allt som är farligt” (bägge Modernista; övers: Svante Skoglund). Om jag ska beskriva den nya thrillern med ett ord: intensitet. Inte action och full fart rätt igenom sidorna utan just intensivt.

Berättelsen utspelar sig då och nu. Då var för tolv månader, eller femtiotvå veckor, eller noga räknat trehundrasextiofyra dagar sedan. Nu är alltså ett år senare. En natt – den natten – för nära nog ett år sedan försvann Isabelle Drakes lille son, 18 månader, ur sin spjälsäng medan hon och maken Ben låg i rummet bredvid och sov.

Sedan dess har Isabelle inte kunnat sova en blund. Går det att komma över något sådant? Isabelle kan inte sluta tänka på sin försvunne son; inte en dag, inte en sekund. Maken har hon separerat ifrån. Det gick inte, hon kunde inte (men bär fortfarande hans ring i en kedja runt halsen). Och för polisen – utan bevis och med alltför få ledtrådar – har försvinnandet övergått till ett kallt fall.

”Allt som är farligt” är en intensivt spännande thriller men enbart som ren underhållning går den inte att läsa. Stacy Willinghams thriller blir dessutom – liksom många deckare och annan krimi, kanske särskilt när de handlar om barn – ett slags bearbetnings- och terapiroman. En hjälp för läsarna att bearbeta sina hemskaste rädslor.

Isabelle tänker, som sagt, på sin försvunne son, hela tiden. Hon reser runt på true crime-konvent, står där inför alla människor och berättar om natten som förändrade hennes liv för alltid. Det är hennes sätt att bearbeta sorgen och skulden. Hon ställer upp och blir intervjuad av en man som driver en true crime-podd. Kanske, kanske att något nytt kommer fram…

Vilket ska leda till en upplösning som blir lika oväntad för Isabelle Drake som för thrillerläsarna.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Johanna Holmströms ”Vargens unge” är riktigt bra first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst Dennis Lehanes Sverigeaktuella ”Hatets hjärta” och fascineras av dialogerna i boken. Deckarhyllan bjuder också på sex boktips.

En gång när jag intervjuade den amerikanske författaren George Pelecanos sa jag och frågade: ”Du skildrar arbetarklassen – fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?”

Pelecanos svarade: ”Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.”

Och han utvecklade: ”Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley…”

Observera författarnamnet Dennis Lehane… Exakt detta brukar jag hävda, att det finns ett antal författare i dagens USA som skriver kombinerade kriminal- och arbetarromaner. Och jag brukar sörja, att de åtminstone i Sverige sällan eller aldrig uppmärksammats för vad de är – just arbetarförfattare.

”Hatets hjärta”

Av de amerikanska deckarkolleger som George Pelecanos räknade upp kan Dennis Lehane vara både den främste och den meste deckararbetarförfattaren, nu aktuell på svenska med romanen ”Hatets hjärta” (Bookmark; övers: Sanna Gillberg).

I fjol gavs boken ut i USA och jag funderar över titeln eller dess titelbyte, från ”Small Mercies” på engelska till ”Hatets hjärta” i Sverige. Två olika betydelser – ja, helt olika betydelser. Två olika ingångar till läsningen av romanen – ja, helt olika ingångar. Den ena liksom utifrån, så är romanens människor. Den andra liksom inifrån, så är också romanens människor. Så olika romanerna och personerna blir, så olika hjärtan de får, beroende på titlarna, direkt utan att läsaren ens börjat läsa.

Utvidgar noir-traditionens jargong

Barmhärtighet kontra hat. Något jag direkt fastnar för i ”Hatets hjärta” är Dennis Lehanes skicklighet som amerikansk deckar- och noir-författare, den där hårdkokta jargongen som hör till den här deckartraditionen. Både i själva berättandet men framför alla i dialogerna, det där sättet att få dialoger att studsa och smasha mellan ett par personer. Lehane använder sig av noir-traditionens jargong men han gör mer än så: han skriver vidare och utvecklar jargongen.

Lehanes studsande dialoger

Lehanes personer i ”Hatets hjärta” talar inte hårdkokt med varandra. Jo, det gör de nog, men en annan sorts hårdkokthet. De talar som på gatan och i den vita irländska arbetarklass som bor – eventuellt lever – i South Boston, kallat Southie. Eller bodde, Dennis Lehanes roman utspelar sig sommaren 1974. Medan jag läser så googlar jag på South Boston och vad ser jag förstås, givetvis att den här fattiga delen av Boston med invånare som på 70-talet var närmast trasproletariat – urban white trash – numera har gentrifierats och intagits av vit medelklass. (Vart försvann arbetarna?

Ursäkta runtomskrivandet, vad jag tänkte komma fram till är ett exempel på Dennis Lehanes studsande dialoger. Jag väljer följande replikutbyte, från sidan 78, som exempel, där huvudpersonen Mary Pat sökt upp barndomsvännen Donna. De har inte träffats på länge: Mary Pat bor ensam med dottern Jules i en kommunal hyreslägenhet medan Donna, som kom upp sig genom att gifta sig med en av områdets gangsterledare, har flyttat till ett townhouse på Telegraph Hill.  

”Donna”, säger hon. ”Jag vet inte var Jules är. Och Brian lovade att kolla upp det. Så jag måste hitta honom.”
”Så du vill inte ligga med honom?”
”Nej, det vill jag inte.”
”Varför inte?”
”Eftersom jag låg med honom i high school och det var inte särskilt bra.” Donna får samma färg i ansiktet som kokt potatis – nästan genomskinligt vit. Hennes ögon blir stora som basketbollar.
*Låg du med min Brian.”
”Ja, i high school.”
”Min Brian?”
”Han var inte din då.”
”Vi var vänner då.”
”Ja.”
Hon fimpar cigaretten utan att bryta ögonkontakten med Mary Pat. ”Varför berättade du inte det?”
”För att du var kär i honom.”
”Nej, det var jag inte.”
”Jo, det var du.”
”Jag var ju ihop med Mike Atardo.”
”Ja. men du var kär i Brian.”’
”Det berättade jag aldrig för dig.”
”Jag visste ändå.”
”Så du låg med en kille som du visste att jag var kär i.”
”Jag var full. Han också.”
”Jaha.”
”Ja.”
”Och var var jag?”
”På Castle Island med Mike Atardo.”
Hon tjuter till. ”Samma kväll som jag förlorade oskulden?”
”Japp.”

Så bra skrivet. Genialt, menar jag. Och så svårt att skriva: korta, snabba och snärtiga repliker som just studsar – smashar – mellan och mot varandra, blott några få inflätade meningar från författaren på de exakt rätta ställena. Repliker där varje ord är balanserat och utvalt mot andra ord som är lika balanserade och utvalda. Ord som ingår i ett samtal men samtidigt berättar något och allt mer och mer om personerna. Ja, tror du inte att det är svårt att skriva så – försök själv!

Bussningen i Boston 1974

Boken inleds med en ”Historisk kommentar”, där Lehane informerar om att den 21 juni 1974 slog en amerikansk distriktsdomstol fast – för att upphäva segregationen inom Bostons skolor – att elever från övervägande svarta områden skulle bussas till övervägande vita områden och elever från vita till svarta.

Citat ur boken: ”Skolan i området med störst andel afroamerikaner hette Roxbury High School. Skolan i området med störst andel vita elever hette South Boston High School. Det beslutades att en betydande del av eleverna på dessa två skolor skulle byta plats med varandra….” Lehane tillägger: ”Det var väldigt varmt i Boston den sommaren och det regnade nästan aldrig.”

Detta utgör bakgrunden och scenografin – utan att skildra själva bussningen utspelar sig romanen ”Hatets hjärta” där och då. Det vita Southies invånare ska protestera och demonstrera, de knackar dörr för att få med fler och tillverkar demonstrationsplakat. Protesterna leds av dem som bestämmer och styr det mesta i South Boston och vilka är det, områdets organiserade gangsterliga eller säg, den irländska maffian.  

Lehane har skrivit en samhällsroman

Vad Lehane skildrar är människorna och deras liv, deras område och denna tid i deras liv. Huvudperson är alltså Mary Pat Fennessy, ensamstående mamma med tonårsdottern Jules. En son hade hon också, men han är död, och hennes män har försvunnit. Mary Pat kör en gammal sliten kombi-Range Rover som ännu håller ihop, hon är före detta narkoman, ska det visa sig, och för att få in de pengar som behövs arbetar hon med gamla, inom åldringsvården.

Men nu har gasen stängts av för henne i lägenheten. ”Hatets hjärta” blir en kriminalroman när först dottern Jules försvinner. Hon gick ut en kväll och kom aldrig tillbaka, och när sen också en ung svart man, fortfarande skolpojke, hittas död på rälsen vid tunnelbanan på Columbia Station. Men vad gjorde han där, en svart pojke, en ”svarting”, i ”hennes” område, i ett helvitt irländskt område.

”Hatets hjärta” kunde också ha blivit en polisroman, när två poliser skrivs in på sidorna. Men romanen blir bara delvis en polisdeckare – mest fortsätter den att vara och förblir en samhällsroman och skildring av South Boston, detta fattiga irländska arbetarklassområde på 70-talet. Huvudpersonen Mary Pat utforskar – inte riktigt men nästan som en amatördetektiv – området på nytt, dess gator och människor, i sökandet efter sin dotter.

Härmed presenterar Lehane genom henne områdets olika människor: de lokala maffialedarna och deras underlydande drogdealare, Mary Pats syster Big Peg, som skiter i omvärlden, hon och hennes man bryr sig bara om Southie, tar de sig till Dorchester, grannområdet, så är det en stor grej, och Mary Pats förre make Kenny Fennessy, ”en riktigt bjässe”, ”en och nittio lång”, som ”växte upp i de fattiga hyreskvarteren runt D Street” – ”en så brutal plats att…”

Men Kenny började upptäcka böcker, han började läsa, han läste – läste! – och han citerade – citerade! – ”han som aldrig varit en sådan som citerade”. Och så lämnade han Mary Pet och han är nu ihop med en afrotjej. Han lämnade henne för ”den här svartingen”.

Lehane skriver så det svider

Nej, ingen av dem, varken hennes syster eller tidigare make har sett Jules. Ingen har sett dottern. Ingen i Southie. Men många ljuger, om när de såg henne senast och var de såg henne. Anar du att det här kan ju inte sluta bra så… Nej, det gör det inte. Det slutar inte bra för någon i romanen, egentligen. Dennis Lehane tecknar ett porträtt av en plats, av dess människor och deras liv så det svider.

Såg i några amerikanska recensioner, innan ”Hatets hjärta” kommit i svensk översättning, att huvudpersonen Mary Pat kallades rasist. Jag skulle inte göra det. Lehane visar henne så ”rasistisk” som hon är, som säkert många irländska invånare var i Southie, jag menar Lehane kommer ju själv från grannområdet Dorchester, kant i kant och blott ett pinnhål över Mary Pats område.    

Men han visar också, samtidigt, att Mary Pat är medveten om att hon är det hon är och att det nog inte är helt rätt att vara det – som hon tänker om sin förre makes svarta fästmö, att ”hon är skitläcker”, ju också. Och när hennes arbetskamrater häcklar och uttrycker sig rasistiskt om den nämnde, svarte pojkens mamma, Dreamy kallas hon, som arbetar på samma ålderdomshem som Mary Pat, då försvarar hon sin svarta arbetskamrat.   

Ett sorgset men ärligt porträtt

Dennis Lehanes porträtt av Mary Pat Fennessy är sorgset men ärligt, ett rättvist porträtt och hans skildring av South Boston blir en kärleksförklaring. Som när Lehane, på sidan 112, låter en av poliserna, med smeknamnet Bobby, fundera så här:

”När de kör nerför Broadway ser han en ung kille kliva av en buss och sedan hjälpa en gammal dam som satt där och väntade på att kliva på. Bobby har ingenstans i hela sitt liv sett så många människor hjälpa små, gamla damer över gator, se till att de inte trampar i vattenpölar eller potthål, bära matkassarna åt dem och hjälpa dem att hitta sina bilnycklar i handväskor överfyllda av radbandspärlor och fuktiga näsdukar.”

Sex gånger svenska deckare och annan krimi

Malin Persson Giolito har inlevelse

Jag såg i en intervju att Malin Persson Giolito uppskattar tyske advokaten Ferdinand von Schirach. Och vem gör inte det? Med sina, oftast korta berättelser om människor kontra rättssystemet skapade han sin egen nisch inom kriminalutgivningen.

Persson Giolito, också jurist och författare, har i ”Motiv” (W&W) skrivit ”10 berättelser om brott” på liknande teman: människan och lagen. Men sätten att skriva, skildra lagar och människor är olika. Medan von Schirach snarast redogör så lever Persson Giolito sig in i människornas liv – ja, deras inre.

Varje berättelse har ett personnamn samt en lagparagraf som rubrik. Till exempel ”Anders BrB 3:17” eller ”Anne NSL §1”. Persson Giolito visar hur en lagparagraf kan handskas med en människa men också hur en människa kan tvingas handskas med en lag.

Som i ovan nämnda noveller om en nybörjarpolis respektive en mamma vars son är narkoman.

Kristina Appelqvist skriver underhållande

Det måste inte nödvändigtvis mördas för att en deckare ska vara bra och läsvärd. Och det behöver inte ens bli så mjukkokt för att det inte mördas.

Ännu ett bevis på det är Kristina Appelqvists ”Vykort från en bortglömd prins” (Piratförlaget), tredje titeln i serien om och med Nina Storm, nu tillförordnad generaldirektör, och Diana Wikman, nu avsatt generaldirektör.

Samma miljöer igen: Myndigheten för kulturstöd i Stockholm och Nina Storms ärvda prästgård i Mjöbäck. Spänningen skapas med en bortglömd väska, tavelstölder, ett par män som inträder i Ninas liv, boktitelns historiska prins och allra mest draken Dianas fortsatta strid för att utmanövrera Nina.

Jag har några invändningar mot hur knutarna knyts ihop i slutet men bortsett från det skriver Appelqvist både underhållande och spännande, än en gång.

Jeanette Bergenstav imponerar

Även i Jeanette Bergenstavs nya, tredje Jennifer Sundin-deckare ”Havsgrav” (Norstedts) finns så många spår, trådar och sidoberättelser att varje skrivcouch hade avrått. Fast när resultatet kommer – då häpnar alla och imponeras.

Genom huvudpersonen Jennifer och hennes kämpiga tillvaro med kroppsbesvär, de bägge barnen och förre maken, och även – som frilansjournalist – en ständig ekonomisk kamp, har den här deckarserien redan från start fått en speciell, egen ton.

Miljöer: Göteborg med omnejd. Huvudtrådar: Ung kvinna drunknar, retreat där människor visst ska bli av med sina neuroser och Jennifer som får hjälp mot sitt tablettmissbruk. 

Barndomsvännen Annie, som hjälper och stjälper, ska också nämnas. Liksom Cilla Hansen, fiskare och dykare. Samt dessa små extrahändelser vid sidan om, så typiska för Bergenstav. Som här: en packad, rik och svinaktig man på krogen som Jennifer ger vad han förtjänat.

Lina Areklew skriver personligt och allmängiltigt

Något utomkriminellt spännande med deckare är när man får lära känna en speciell plats med dess människor. Om det, som hos Lina Areklew, är en verklig plats, Ulvön utanför Örnsköldsvik, känner ju vissa läsare till den här platsen. Men vi andra – en ny, okänd miljö!

”Utan dig” (Bazar) är fjärde delen i Ulvöserien (eller kanske följetongen). Huvudpersonerna är desamma – Sofia Hjertén, polis, och Fredrik Fröding, (nu) polisaspirant – som vi lärt känna och följt sen första titeln. Deras dotter Agnes, som blivit två år och de har gemensam vårdnad om, är nog också en huvudperson.

Så skriver jag för att det privata men allmängiltiga har varit, är och förblir huvudtråden. Genre: ”Private noir” eller ”Allas vår noir”. Areklews böcker innehåller inte karaktärer eller ens personer utan hon skildrar människor och deras/våra problem (ofta sociala och psykiska).

Någon kriminell handling – här en grov misshandel av en ung flicka – pekar ut riktningen för hennes deckare: just det personliga och allmängiltiga. 

Johan & Johanna Hurtig Wagrell skildrar Kalmar

Det finns, viss generalisering, två sätt att skriva deckare. Antingen försöka sno ihop en originell story (good luck) eller återanvända och variera persontyper och kriminalgåtor – men skriva desto mer personligt. Alltså: språk, tonfall, stämning.

Deckardebutanterna Johan & Johanna Hurtig Wagrell introducerar staden Kalmar som kriminell miljö. Bägge författarna är också komiker, vilket de använder sig av i debutdeckaren ”Fasad” (Bokfabriken).

Det börjar för 25 år sen, då sextonåriga Gabby försvann spårlöst. Det fortsätter idag med att TV-producenten Sanna vänder hem för att göra en dokumentär om det olösta fallet. Platsen är alltså Kalmar med polisinspektören Elizabeth (helst inte Bettan) – en samtida kvinnlig polisromanpolis, typ omöjlig att jobba med.

Cold case, true crime, återvändardeckare, kvinnlig snut… Läst förut? Yeppp! Men här kommer makarna Hurtig in med sitt sätt att berätta, formulera och skruva till. Det sker med spets på orden, roligt och skarpt, på och på väg över gränsen.

Som nid- och sannbilden av Sannas tv-producent, den där som nog både deckarförfattarna och definitivt jag jobbat med.

Lina Arvidsson skriver så boksidorna darrar

Vad gäller Lina Arvidsson handlar det i hög grad om hur hon skriver, låt säga, skräckspänningsromaner. Hennes  särdrag: förmågan att blanda skräck med spänning till thriller och nästan deckare – och foga ihop det med psykologisk svärta.

Efter några fristående titlar inleder Arvidsson med ”Mörka vrår” (Lind & Co) vad som ska bli en serie (enligt omslaget) kriminalromaner. Huvudpersoner: Annie, väktare i Stockholm och bosatt i en förortsetta med pojkvännen Wille, socionom.

Så erbjuds de att ta över Willes stora barndomshem uppe i Hälsinglands djupaste skogar. De tackar ja, inte minst till ett liv tillsammans riktigt på allvar. Men kring huset och dess förflutna ska mörkret sjunka, när hemligheter uppstår och blottas.   

Vad håller Wille på med? Han bara försvinner om kvällarna. På vad ruvar hans mamma, där i gäststugan på tomten? Hon är så tyst. Varför? Och pappan då, som dog för längesen, går han igen och spökar?

Det regnar också, hela tiden. ”Mörka vrår”, alltså. En exakt titel. Lina Arvidsson skriver så boksidorna darrar.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Geniala dialoger när Lehane skriver noir om arbetarklassen first appeared on Opulens.

KRIMI. Deckarhyllan tar den här gången upp ”Djuphamn” av Tove Alsterdal och ”Lova mig tystnad” av Mattias Edvardsson. Bägge är bra, både som spännings- och skönlitterära romaner, konstaterar Bengt Eriksson. Vi får också några deckartips.

Svensk deckarutgivning är på topp. Ja, under flera år har utgivningen varit på väg uppåt sin nuvarande högstanivå. Roman efter roman efter roman efter… ges ut i hybridgenren ”Deckare och annan krimi”. Utgivningen kan liknas vid ett jättelikt svenskt spänningsträd med allt fler litterära grenar, kvistar och nya knoppar. 

Nej, det publiceras inte – som vissa menar – för många deckare och annan krimi. Spänningsträdet behöver inte beskäras. Med mängden kommer bredd, djup och toppar. Om utgivningen skärs ner är risken att topparna och olikheterna skärs bort. Vem vet om bokförlag i så fall skulle tacka Nej respektive Ja till ”rätt” inskickade manus?

Aldrig under min deckarläsande livstid har det skrivits både så många och så bra svenska deckare och annan krimi som just nu. Aldrig heller har det skrivits så många olika sorters deckare och annan krimi (därför som jag envisas med min något otympliga hybridgenrebenämning). Blott ett par exempel på detta: ”Djuphamn” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Lova mig tystnad” (Forum) av Mattias Edvardsson.

Bägge är bra, både som spännings- och skönlitterära romaner. (Om den distinktionen ska och bör göras.) Olika också, de hör till varsin gren på spänningsträdet. Till att börja med utspelar de sig i olika miljöer: Ådalen (hos Alsterdal) och Trelleborg (Edvardsson). Fast därmed – med miljövalen – blir de också lite lika. Båda författarna skriver där de bor eller bott, lever eller levt. Om sina egna orter, de miljöer som syns om de öppnar fönstret eller som längst finns en kort resa bort.  

Tove Alsterdal bor numera i Ådalen. Mattias Edvardsson växte upp i Trelleborg och är bosatt i Löddeköpinge. Låt mig börja norröver, med Alsterdals ”Djuphamn”. Fast som spänningsförfattare började hon inte i norra Sverige utan i Spanien (och dess omnejd) när hon slog igenom direkt med debutthrillern ”Kvinnorna på stranden” (2009).

I sin följande thriller, ”I tystnaden begravd” (2011), byttes miljön mot Tornedalen med närhet till Sovjetunionen. De följande thrillrarna – ”Låt mig ta din hand” (2014), ”Vänd dig inte om” (2016) och ”Blindtunnel” (2019) – utspelar sig i Jakobsberg, vid Beckombergas nedlagda mentalsjukhus samt på en före detta vingård i (som det en gång var) Sudetenland.

Observera, alltså: Tove Alsterdal hör(de) inte till de spänningsförfattare som varje år skyndar ut en ny bok. Hon tog tid på sig, researchade och författade noga. Alla hittills nämnda titlar är dessutom fristående, inte delar i en serie (vilket blivit allt vanligare inom deckare och annan krimi).

Men så 2020 hände något. Alsterdal gav ut sin första titel, ”Rotvälta”, i vad som skulle bli en romanserie, noga räknat en trilogi. Hon anslöt dessutom till inte bara en utan två eller till och med tre mainstreamgrenar på det svenska spänningsträdet: 1) polisroman, 2) Norrland noir, 3) kvinnlig polis. Exakt miljö: Ådalen. Den kvinnliga polisen och huvudpersonen heter Eira Sjödin.    

Alsterdal drev upp tempot på skrivandet också. ”Slukhål” följde redan 2021. Fast sen dröjde det lite längre igen, ett extra år, till i år 2023, innan sista delen av trilogin, ”Djuphamn” (alla Lind & Co), kom.  

Synd. Lite trist, tänkte jag. Att hon nu skulle skriva som många andra: serieromaner, Norrland, poliser. Men Tove Alsterdal är Tove Alsterdal. Så jag hade fel. Jag misstog mig. Hur mycket jag än uppskattade Alsterdal som författare så trodde jag ändå för lite om henne.  

För strax skulle jag inse att det nog är omöjligt för henne att skriva som någon annan än sig själv. Nog också omöjligt för henne att skriva annat än på allvar. Alla som tror = inbillar sig att deckare är och måste vara underhållningslitteratur och inget annat än bör läsa Alsterdal. Nej, de/ni ska läsa Alsterdal!

Grunden till Tove Alsterdals polisromantrilogi lades/läggs 14 maj 1931, då det historiska demonstrationståget går genom Ådalen. Fyra demonstranter ska dödas av militären, liksom en 20-årig kvinna, Eira Söderberg, som står bredvid och ser på när de flera tusen demonstranterna passerar förbi. Hon träffas av en rikoschett. Till minne av henne har Eira Sjödin, trilogins huvudperson, fått sitt förnamn.

Utifrån denna grund bygger Alsterdal på med tiden och livet som gått sen dess, den fortsatta mänskliga och politiska historien. Verklighet blandas med fiktion eller kanske att verkligen liksom återblandas. I trilogins nya, avslutande titel, ”Djuphamn”, har 60-talet tillkommit, både för Sverige och i Ådalen, med de amerikanska desertörer som flydde hit undan USA:s krig i Vietnam.

Eira Sjödin är gravid – men vem är pappan? – och har fått inre tjänst på Grova brott. Det handlar rätt mycket om Eira den här gången och om hennes – dementa – mamma. Det handlar om drömmar, liv och död. Det sista först, med dykare som letar fartygsvrak i Ångermanälven.

En kvinnlig dykare upptäcker mänskliga kvarlevor. Ett skelett. Ett kranium. En man, ska det visa sig. Men hur gamla är kvarlevorna? Vem var han? En av de försvunna från 1939, då Sandöbron höll på att byggas – men rasade? Arton människor dog, två återfanns aldrig. En av dem? Eller någon annan, senare… Eller någon, tidigare… Det anses riskfritt, så den gravida Eira får ha hand om utredningen.  

Detta är vad romanen handlar om men inte hur den handlar om detta. Innehållet är viktigt förstås – intrigen, berättelsen – men lika viktigt är Tove Alsterdals sätt att berätta. Hur hon skriver. Läs första kapitlet, om dykningen i Ångermanälven, de bägge dykarna, en man och en kvinna. Och du är fast. Jag lovar!  

Vilket mästerligt sätt att skriva, tänk om alla svenska deckarförfattare var en sådan stilist som Tove Alsterdal…

Mattias Edvardsson skriver andra sorters deckare och thrillers. Inte heller han skriver (skrev) serieromaner. Eller så har Edvardsson alltid skrivit serieromaner, fast av en annan sort, sin egens sorts serieromaner.

Utökad ”domestic crime”, familjedeckare eller brott inom familjen, så kan de också beskrivas. Edvardsson utökar familjen till vänner och grannar, ett litet eller lite större samhälle. Eller några personer som bara stöter på varandra, råkar träffas mer eller mindre regelbundet.

Hans spänningsromaner/thrillers kan också sammanfattas som en lundasvit, de utspelar sig i och kring Lund. (Fram till nu, vill säga. I ”Lova mig tystnad”, årets familjenoir med mera, lämnar han alltså Lund för att återvända till Trelleborg.

”En nästan sann historia” (2016) är en utforskning av det skönlitterära författarskapets förhållande till verkligheten – författaren kontra både sin omgivning och sig själv, utanför sin roman.

”En helt vanlig familj” (2018) handlar just om en helt vanlig familj, om sanningar och lögner inom familjen – den perfekta familjen, tills tillvaron rämnar. Familjens medlemmar varvas, de diskuterar liksom med varann och  berättar varsin historia, bidrar med sina detaljer.

Också ”Goda grannar” (2020) handlar om vad titeln säger.  Edvardsson breddar ”domestic crime/noir” till att omfatta de också här till synes goda grannarna i ett likaså till synes idylliskt villakvarter. Det sker en bilolycka i kvarteret – var det en olycka?

”En familjetragedi” (2021) handlar, trots titeln, om fler personer än familjen. I centrum finns en läkarfamilj men också en kvinnlig juridikstuderande som finansierar sina studier med att städa hos läkarfamiljen. Studenten hyr ett rum av en pappa med dotter. Det hänger ihop, allt hänger ihop och blandas till sanningar, var och ens, olika sanning.  

I årets ”Lova mig tystnad” (Lind & Co, gäller alla nämnda titlar) breddas familjedramat/perspektivet till familjer i plural. Olikheter och likheter mellan både familjerna och familjemedlemmarna. Människors olika förhållningssätt till samma uppväxtstad, den något större men ändå lilla staden. Att lämna för att aldrig komma tillbaka. Lämna men återvända. Inte lämna utan stanna kvar. Och alla känner till och vet vilka som valde och har gjort vad.

Blott en bit in i ”Lova mig tystnad”, ska detta hemska hända. Ja, det mest hemska. Vad som ska ske antyds redan i en prolog om ”Mordnatten ”: September och kväll. Staden slumrar. Tyst och mörkt vid Dalabadet i Trelleborg. Där syns en man och en kvinna. Så en våldsam smäll som studsar mellan himmel och hav: ett skott.

Amanda, blott tonåring, ska dö. Hon var en av två döttrar i den ena av de familjer som Edvardsson skildrar. Amanda har varit ihop med Niko, sonen i den andra familjen.  

Den ena familjen (pappa Jari, mamma Maria, döttrarna Isabella och Amanda) är bosatt på Stavstensudde, där Trelleborgs rika bor. Jari och Maria är framgångsrika, de jobbar mycket och tjänar mycket, de satsade på sina karriärer.

Den andra familjen (pappa Sasho, mamma Linda och sonen Niko) bor på öster, stadens motsatta sida, bland de mindre bemedlade. Både Sasho och Maria jobbar på ICA. Sasho var en värsting i tonåren och än idag lever hans rykte kvar i den lilla staden.   

Motsatta delar av stan, olika samhällsklasser, arbeten och liv. Familjerna borde inte ha så mycket med varandra att göra. Men när Amanda och Niko blev kära så…. Jari har dessutom Sasho kvar i minnet, sen ungdomen.   

Vuxna och barn. Barn som vuxna och vuxna som barn. Klass- och livsskillnader. Men också olikheter inom en och samma familj, mellan barn och föräldrar, hustru och make. Den lilla staden, som är sina invånare, och invånarna, som blir staden.

Mattias Edvardsson skapar spänning ur vardagen, det dagliga – ja, vardagliga – livet. Vardagsthriller, så kan också ”Lova mig tystnad” beskrivas. Liksom Edvardssons föregående romaner.

Tre svenska deckartips och ett finlandssvenskt

Frida Moisto fick jag upp ögonen för när hon debuterade på eget förlag. ”Action, våld och andra vidrigheter” stod det i min recension. Likadant med Frida Moistos nu fjärde deckare/polisroman, ”Märkt” (Bokfabriken), om och med Jönköpingspolisen Lisa Engström. Hon är – eller blir – en besvärlig polis med sina försök att hantera sin bakgrund. Nu sitter Lisa på ”psyk”, misstänkt för mord. Det är den ena tråden; i den andra mördas en ung kvinna vid ett HVB-hem. Trovärdigt? Inte alltid. Men ändå realistiskt. Och brännande som en svetslåga: omöjligt att värja sig för Moistos ilska. Som jag adderade i recensionen av hennes debut: ”En diskussionsroman om män och kvinnor”. Också det stämmer fortfarande.

Extra spännande är det när nya kriminella orter mutas in i svenska deckare och annan krimi. LM (egentligen Linda) Schön använder också Jönköping som miljö i sin deckardebut med polisromanen ”Pansar av hud” (Stellar förlag). Även Schön har en kvinnlig polis, Lena Fredén, som huvudperson. Det anas och märks av det ettriga skriv- och berättarsättet, inte minst i skildringen av poliskårens män kontra kvinnor, att författaren varit både polis och åklagare. En ung kvinna hittas död under en balkong i stadsdelen Råslätt, så börjar berättelsen och utredningen för polisen Lena. Men nej, det fortsätter inte riktigt som man kanske tror utan berättelsen tar en annan riktning.

Krillan Ahlsén är ännu en författare som valt Österlen till kriminell miljö. Debutdeckaren om journalisten Iris Lund var väl inte helt lyckad. Miljöer och väderstreck hamnade liksom fel. Uppföljaren ”Allt du inte säger” (Bokfabriken) är bättre. Iris bor nu fast på/i det fiktiva fiskeläget och jobbar på den likaså fiktiva lokaltidningen. (Varför inte använda autentiska namn? undrar ju jag.) Två gånger domestic crime: journalisten Iris skriver om ett vårdnadsärende och hennes dotter har problem. Noir till innehållet, men sättet att skriva och berätta är mer av feelgood. Jag gillar extra hur Ahlsén genast i förstakapitlet skildrar – ja, vågar skildra – en kärleksakt, det betyder knull, med kvinnans öppna ögon.

I Sverige har finlandssvenskan Eva Frantz har inte blivit så uppmärksammad som hon är värd. Frantz skriver både för barn och vuxna: skräck, noir och ”trivselsdeckare”. Hennes deckare med likaså finlandssvenska småstadspolisen Anna Glad är kameleontiska. Polisen Glad förblir ungefär densamma (inte jätteglad men inte heller en butter polis) medan böckerna skiftat från trivsel till mer på allvar. Nya, fjärde Anna Glad-deckaren, ”Ungen min får du aldrig” (Schildts & Söderströms), är åt det mörkare hållet. Genre, som så ofta idag (varför?): domestic crime eller familjedrama. Det gäller vårdnaden om en fyraårig dotter, nu vill både mamman och pappan vill ha tillbaka henne. Eva Krantz är väl värd att upptäckas. Läs henne!

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Två svenska kriminalmiljöer first appeared on Opulens.

KRIMI. Här följer Bengt Erikssons personliga, ja, egensinniga sammanfattning av 2022 års deckar- och krimiutgivningar i Sverige.

Det har under år 2022, enligt Svenska Deckarakademins årliga sammanställning, getts ut 401 svenska och 117 översatta deckare. Hittills, bör tilläggas. Året är ju inte slut ännu och fler deckare är faktiskt på gång, några utgivna saknas dessutom på Deckarakademins lista. Till detta kommer också nyutgåvor. Och inte heller ungdomsdeckarna finns med. Och hur är det med ljuddeckarna (alltså deckare som inte getts ut som pappersböcker utan enbart i ljud- och e-boksformat)?

Pust. Jo, mycket är det. Vem kan hålla koll på det svenska deckaråret 2022? Och vem klarar av att läsa alla dessa deckare? Dubbelsvar: Ingen. Men går det då att sammanfatta deckaråret? Egentligen tveksamt. Alla försök måste bli helt personliga och baseras på egna åsikter som i sin tur baseras på de deckare som var och hen fått ögonen på och hunnit med att läsa. Här följer mitt – observera mitt! – personliga, ja, egensinniga försök till sammanfattning av 2022 års deckar- och krimiutgivningar i Sverige…

Bäst i alla svenska kriminella kategorier

Lina Wolffs våldsamma roman / psykologiska thriller ”Djävulsgreppet” (Albert Bonniers förlag).

Bästa svenska deckare

Jeanette Bergenstavs frilansjournalistamatördeckare ”Nattrov” (Norstedts), Camilla Grebes familj- och samhällsthriller ”Välkommen till Evigheten” (W&W),

Viktoria Höglunds smygande psykologiska ”Den som inget känner mer” (Southside Stories), Malin Persson Giolitos högst samtida förortskildring ”I dina händer” (W&W), Anders Roslunds uthålliga såväl kriminalinspektör Ewert Grens som samhällets kriminalitet, ”100 procent” (Albert Bonniers), Sara Strömbergs likaså (frilans)journalistiska Norrlandsdeckare ”Skred” (Modernista), Malin Thunberg Schunkes europeiska polis- och åklagarthriller ”Blind vrede” (Piratförlaget), Karin Wahlbergs läkar- och polisroman ”En god man” (Albert Bonniers), Christina Wahldéns australiensiska urinvånarthriller och polisroman ”Enbart kvinnor” (Forum), Katarina Wennstams fortsatta kamp för unga kvinnor i ”Dödsbädden” (Albert Bonniers) och Joakim Zanders gangsterroman/privatpolitiska thriller ”Ett ärligt liv” (W&W).

Oj, så många bra svenska deckare/krimi som kom 2022. Åtminstone följande (mer om dem längre ner) kan  också placeras under den här rubriken: Sofie Bjarups historiska Londondeckare och Helena Dahlbergs hybriddeckare samt Markus Grönholms, Anders de la Mottes och Ulf Lindströms polisromaner. Och även Ajvide Lindqvists oäkta respektive Karin Smirnoffs äkta Millennium-deckare…  

Årets Millennium-sjuor

Inskriven i Millennium-serien som nr 7, Karin Smirnoffs variant med Salander och Blomkvist i Norrbotten, ”Havsörnens skrik” (Polaris), och utskriven ur serien, John Ajvide Lindqvists ”Skriften i vattnet” (Ordfront).

Debutanter (först en definition)

Ska enbart den författare som debuterat som författare  och då med just en deckare räknas som deckardebutant eller bör även de författare som tidigare skrivit annat men nu också börjat skriva deckare vara med? På senare år har den bredare definitionen med betoning på deckare blivit allt mer vanlig, till den ansluter jag mig.

2022 år svenska deckardebutanter (enligt mig)

Tänkte välja ut fem (ur också årets lavin av nya deckardebuter) men det blev sex: Charlotte Al-Khalilis mångröstberättade ”Malström” (Norstedts), Lisa Christensens psykologiska minnesthriller ”Sista säkra” (Louise Bäckelin), Markus Grönholms gourmetpolisdebut ”Lelo” (Modernista), Ulf Kvenslers både ödes- och ödedrama ”Sarek” (Albert Bonniers) , Emma Nordlanders småländska landsbygds- och kvinnonoir ”Bränn marken” samt Bim Wikströms familje- och småstadsdeckare ”Dissonans” (Southside Stories).

Det finns ännu så många, många fler upptäckts- och läsvärda deckardebutanter…

Återutgivet svenskt

Med ”Döden i grytan” som min personliga favorit bör nu H-K Rönbloms samtliga deckare ha återutgivits (av Modernista). Också återutgivna under 2022: Ulf Durling, Jan-Olof Ekholm, Ulla Trenter…

Gourmetkrimi

Ulf Lindströms poetiskt egenformulerade polisroman ”Det sista ordet” (Southside Stories) och Helena Dahlgrens ”Skarp” (Forum), som går från litteraturvetenskap och yngre kvinnoroman till, slutligen, en relativt regelrätt deckare.

Skärdgårdsdeckare 1) Tjust

Samuel Karlsson skriver och berättar allt bättre i sin Mörköserie, senaste titeln heter ”Sommarmord” (Lind & Co).

Skärgårdsdeckare 2) Stockholm

Också Louise Björnlund skriver och berättar allt bättre om skärgården utanför Stockholm, hennes senaste heter ”Dödsängeln” (Björnlunds).

Deckaromslagstrend

Den bortåtvända unga Shutterstockkvinnan och ibland -mannen är (tyvärr) långtifrån borta (alltför många exempel, kolla själv och se) men på svenska deckaromslag har hon nu börjat ersättas av fåglar (ofta i rovfågelsstorlek). Exempel: Anders de la Motte / Måns Nilsson, ”Morden på Österlen / Ett fynd att dö för” (Forum), Frida Skybäck, ”Svartfågel” (Polaris), Bim Wikström, ”Dissonans”…

Årets deckaromslag

Det personliga, välgjorda och läslockande omslaget till Lisa Christensens ”Sista säkra”. Signerat: Sara Acedo, givetvis.

Årets svenska krimi-skräck/övernaturligt/fantasy

Anders Fagers skräckberättelsesamling från Lunds skräckfyllda studentliv 1920, ”Bläckfisken och den japanske sjömannen” (Eloso), Orest Lastows apokalypsthriller ”Vårt liv är inte vårt” (Hoi), Henrik Möllers historiskt nutida djävulsthriller ”Bödeln i Malmö” (Vertigo), Sten Rosendahls framtidsdeckare ”Värmevåg” (Futur), Mikael Strömbergs realistiskt mardrömslika ”Pestkung” (LB förlag) och Felix Åbergs likaså dystopiska framtidsthriller ”Kolonin” (Lind & Co).

Mjukast på svenska

Kristina Appelqvist inledde en ny kombinerad landsbygds- och Stockholmsdeckarserie med ”Klänning för korta kvinnor” (Piratförlaget) och Marie H Lundh inledde sin Norrlandsserie med en åklagarroman som knappt ens var en krimi men ändå är det, ”Sarahs lag” (Polaris). Sofia Rutbäck Erikssons (& Mattias Boströms) ”De vackraste mord hon känner” (Lind & Co), uppföljare till fjolårets Arvidsträsk- och ljuddeckarkalender ”Mordnatt råder, tyst det är i husen”, och Katarina Bivalds mjukkokta Christie-deckare i en liten engelsk by, ”Morden  i Great Diddling” (Forum), är också mjuka men nästan tuffa, i jämförelse.

Nystart

Frida Skybäck, som gick från feelgood till thriller, har med ”Svartfågel” skrivit sin första polisroman. Också Anna Fredriksson har med ”Minnesförlusten” (Forum) övergått från feelgood till krimi. Cecilia Sahlström fortsätter att skriva polisromaner men byter miljö från Lund till Malmö i ”Irrvägar” (Saga Egmont). Kamilla Oresvärd inleder en ny Göteborgsserie med ”Cirkusprinsessan” (Norstedts), väl snarast en kvinnlig gangsterroman. Caroline Grimwalker startar ett slags rättskaffens gangster- eller Tricksterserie med ”Rekryteringen” (Nona). Efter att haft skoj på Österlen har Anders de la Motte med ”bortbytaren” (Forum) inlett en ny polisserie i Malmö, mitt emellan realism och humor fast på ett annat sätt.

Återstart

Med ”Gökungen” (Forum) återkommer Camilla Läckberg till Fjällbacka.

Svenska dagboksdeckare

Både Jan Guillous ”Den som dödade helvetets änglar” (Piratförlaget) och Kjell Erikssons ”Under ytan” (Polaris) kan beskrivas som att Lars Norén alternativt Ulf Lundell skriver krimi.

Svenskt, historiskt och kriminellt

Både David Nessle och Peter K Andersson skriver noir, pastisch och historiskt i ”Herr Nyman och kröningsstenen” (Kartago) respektive ”Rum med dolda fönster (Lind & Co). År och undergenrer: Stockholm 1920 á la Stieg Trenter och Malmö år 1950 á la Raymond Chandler / Åke Holmberg (Ture Sventon). Medan Sofie Bjarup i ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) – minst lika bra som debuten! – än en gång skildrar de två homosexuella journalisterna i de bägge London, ett fattigt och ett rikt.  Året är 1889.     

Landskapsdeckare (1)

Också i år har det skrivits och getts ut Norrlandsnoir och  annan krimi med miljöer från långt och längst upp i Sverige. Som redan nämnda ”Byvägen” (Lava) av Maria Ark & Olof Elgsand, ”De vackraste mord hon känner”av Sofia Rutbäck-Eriksson / Mattias Boström och ”Skred” av Sara Strömberg, liksom ”Kallmyren” (Piratförlaget) av Liza Marklund, ”Syndabarn” (Bazar) av Ulrika Rolfsdotter, ”Än brinner lågan” och ”Än porlar mörka vatten” (Bokfabriken) av Susanne Fellbrink samt ”Nära gränsen” (Storytel) av Daniel Åberg med flera.

Landskapsdeckare (2)

Fast årets deckarlandskap är – Skåne! Från att Skåne för bara några år sen varit ett nästan ödsligt deckarlandskap placerar nu allt fler deckarförfattare sina kriminalintriger i skånska miljöer – från norr till söder, från väst till öst. Mina fem skånska favoriter från i år (utan inbördes ordning): Anders de la Mottes redan nämnda ”bortbytaren”, Johanna Ginstmarks polisroman ”Tät dimma” (Polaris) med Ystad/Österlen som miljöer, Olle Lönnaeus elitsoldatveteranthriller ”Vakthundarna” (Bokfabriken) med miljöer från Österlen/Malmö, Frida Skybäcks ”Svartfågel” (Polaris) om trakten kring Vombsjön och Linda Ståhls ”Elden ska falna” med en ickebinär kriminalchef i Vellinge/Höllviken.

Mer skånskt

Kalle Löfqvists lundadeckare – därtill årets roligaste svenska deckare – ”En djupfryst man i gula byxor” (Word Audio), flera gånger nämnda Anders de la Mottes / Måns Nilssons ”Ett fynd att dö för” är också rätt fyndig, Tomas Akenine-Möllers och André Möllers ”Gamla Kirurgen” (Lava), Peter K Anderssons ”Rum med dolda fönster”, Cecilia Sahlströms ”Irrvägar”, Elisabeth Anderssons polisroman ”Vänner in i döden” (Bokfabriken) med ett lik på Stenshuvud…

Årets deckarformat

Utan tvekan: ljudböcker! Ja, för snart alla, verkar det som, utom jag. Allt fler deckare ges ut enbart som ljud- och e-böcker, alltså inte alls som pappersböcker. Också den här deckarläsaren måste – tydligen – bli en deckarlyssnare, till nästa år…

Deckarljudboksfavorit

Larvigt förtjust i den högst egna, snudd på galna deckarförfattaren Kent Klint Engman som själv läser in sina ljuddeckare på Hälsinglands skiftande dialekter, olika för olika personer. Ja, hans ljuddeckare är snurriga redan som deckarmanus. ”I Dåröns mörker” (Kung Kent) heter tredje titeln i serien om ”Snuten på Dårön”.

Ljuddeckaruppläsare

Utan tvekan Fredde Granberg! Googla namnet på någon bokströmningstjänst och lyssna på några av de författare han läst in: Lotta Lundh, Mikael Ressem, Sofia Rutbäck Eriksson, Anders Sundkvist, Antti Tuomainen, Felix Åberg… Perfekt balansgång mellan läsa högt och skådespeleri.

Årets jul- och ljuddeckare

”Julkrimineller” – som i noveller – av Aino Trosell samt jul- och ljuddeckarkalendern ”Decemberdåd” (bägge Lind & Co) av Felix Åberg. ”Döden i gröten” (Piratenförlaget) är en riktigt udda ljuddeckare av Bengt G Ericksson.

Alla års och åldrars juldeckarklassiker

Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Stockholm” (Rabén & Sjögren) från 1954 och för alltid.

2022 års översatta Agatha Christie-diplom

Delas mellan Louise Penny för den trettonde översatta titeln, ”Hus av glas” (Modernista; övers: Carla Wiberg), om polisen Armand Gamache och byn Three Pines i Quebec och Nita Prose för ”Städerskan” (Albert Bonniers; övers: Manne Svensson) om just en städerska på ett litet amerikanskt lyxhotell.

Amerikansk noir-klassiker

Cormac McCarthys klassiker ”Mörkret utanför” (Tristero; övers: Theodore Sorel), denna klassiker från 1968 om människor i Appalachernas mardrömsensliga bergstrakter har äntligen kommit på svenska.  

Mer amerikansk noir (i olika nyanser)

Ray Celestins historiska tidskvartett om New Orleans, Chicago, New York och Los Angeles från 1919 till 1967 avslutades nu med ”Djävulsvind” (Southside Stories; övers: Hanna Williamsson). Hur kan Michael Connelly fortfarande skriva på topp? Fast det gör han också i senast översatta noirpolisthrillern ”Mörkare än midnatt” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) med kvinnliga polisen Ballard och manliga före detta polisen Bosch i L A. Joyce Carol Oates tröstlöst eviga skildring, ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” (Harper Collins; övers: Fredrika Spindler), av USA, dess historia och nutid. Amor Towles road-novel, ”Lincoln Highway” (W&W; övers: Jan Hultman/Annika H Löfvendahl), om tre unga män och en pojke på jakt efter en amerikansk dröm (och eventuellt ett arv). Chris Whitakers skildring, ”Slutet blir vår början” (Natur & Kultur, övers: Maria Lundgren), av den betydelse som en händelse kan ha för resten av livet. Colson Whiteheads dubbelt svarta deckare, ”Harlem Shuffle” (Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt), om en afro-amerikansk möbelhandlare i New York kring 1960.

Brittiskt

Vet inte varför men det blev inte så många engelska/brittiska deckare för mig under 2022. Fast några har jag ju läst. Som Cara Hunters ”Hela sanningen” (LB; övers: Jan Risheden), G.R. Hallidays ”Nere i mörkret” och M.W. Cravens ”Råttjakten” (båda Modernista; övers: Gabriel Setterborg) – alla tre i den moderna brittiska polisthriller-genren. Elly Griffiths kom med fjortonde titeln, ”Det låsta rummet” (Forum; övers: Carla Wiberg), om rättsarkeologen Ruth Galloway och kriminalinspektör Nelson. Tid: corontän. Val McDermid, en kameleont vad gäller att byta undergenrer, har med ”1979” (Polaris; Sofi Rydell) inlett en ny serie om Allie Burns, journalist, som utspelar sig under titelåret och skrevs som om den varit skriven då.    

Årets (översatta) norska deckare

Anne Holts nyaste Hanne Wilhelmsen-krim ”Det elfte manuset” (Piratförlaget; övers: Barbro Lagergren), två gånger polisen William Wisting, ”När det skymmer” och ”Gränslös” (bägge W&W; övers: Marianne Mattsson) av Jørn Lier Horst, och debutanten Ruth Lillegravens kittlande, klösande familje- och samhällsthriller ”Allt är mitt” (Norra; övers: Niklas Darke).

Danskt

Av Sara Blædel – sen länge en av mina danska krimifavoriter – har det under 2022 till och med kommit två nya titlar, ”Flickan undet trädet” och ”Den tigande änkan” (bägge Polaris; övers: Jessica Hallén), i hennes kvinnliga polisromanserie och med ”Upplöst” (alla Polaris; övers: Jessica Hallén) har hon ihop med Mads Peder Nordbo dessutom inlett en ny polisromanserie. Med ”Isola” (Forum; övers: Mia Ruthman) avslutar Katrine Engberg sin polisserie och ”Natriumklorid” (Albert Bonniers; övers: Djordje Zarkovic / Helena Hansson) är den avslutande (eller kanske inte?) titeln i Jussi Adler-Olsens lika realistiska som spejsade polisromanserie. Fast min danska favorit från i år heter ”Damaskus” (Modernista; övers: Kalle Hedström) – en thriller om Syrien vid tiden för den arabiska våren – av debutanten Iben Albinus.

Årets isländska

Arnaldur Indriðasons ”Ondskans ekon” (Norstedts; övers: Ingela Jansson), Ragnar Jónassons ”Utlämnad” (Romanus Selling; övers: Arvid Nordh), Lilja Sigurðardóttirs ”Iskall sol” (Modernista; övers: Sara Lindberg Gombril) och Yrsa Sigurðardóttirs  ”Avgrunden” (HarperCollins; övers:  Susanne Andersson) är alla – på var sitt sätt – exempel på ”typisk” isländsk noir: väder och vind, ensamhet och vidder, andar och andra spöken. Årets mest intressanta och bästa isländska noir blev dock Thora Hjörleifsdottírs unga, kvinnliga dagbokskrimi ”Magma” (Modernista; övers: Arvid Nordh).

Upptäck deckarlandet Finland!

Följande finska polisromaner/deckare – Elina Backman, ”När spåren försvinner” (Bokfabriken, övers: Marjut Hökfelt), A M (som i Aki och Milla) Ollikainen, ”Lasten” (Bokfabriken; övers: Bo Samuelsson), och Max Seeck, ”Ondskans nätverk” (Albert Bonniers; övers: Bo Samuelsson), samt en finlandsvensk – Nilla Kjellsdotter, ”Flickan i stenparken” (Norstedts) – varierar (för att generalisera krimi från Finland) stämningarna kargt, kantigt och taggigt.

Årets franska

Peter Mays halvfranska/halvskotska/halvitalienska (?) ”Stjärnkocken” (Modernista; övers: Åsa Brolin), afrikansk-franska Marie NDiayes psykologiska kvinno- och advokatthriller ”Min är hämnden” (Natur & Kultur; övers: Ragna Essén), och Olivier Noreks sååå franska polisroman ”Territoriet” (Sekwa; övers: Sebastian Gröndal) om och i en förort till Paris.

Fransk nästan-deckare i gourmetklass

Också ”Chevreuse” (Elisabeth Grate; övers: Anna Säflund-Orstadius) är som författad av en fransk Raymond Chandler, alltså Patrick Modiano: noir men mer filosofiskt och intellektuellt med en aning av kriminalgåta.

Afrikanskt

Deon Meyer, ”Mörk flod” (Weyler; övers: Mia Gahne), fortsätter att som en sydafrikansk Ed McBain skriva polisromaner om polisen Bennie Griessel. Medan Mia Couto (från Moςambique) och José Eduardo Agualusa (Angola) samskrivit de tre afro-deckarnovellerna i samlingen ”Den elegante terroristen och andra historier”. Miljö/stämning: två världar blir en; den verkliga och den andra, människor och andar.

Något att dricka till?

I Kerstin Bergmana & Hans-Olov Öberga ”Swedish Noir Cocktails” (Spritz Lit) finns recept på kriminalförfattardrinkar.

Årets (lite oväntade) deckarförlag

Lava, nu ett kombinerat hybrid- och traditionellt förlag, har under 2022 gett ut flera både egenartade och bra svenska deckare: ”Gamla Kirurgen” av Tomas Akenine-Möller och André Möller (märklig, akademisk lundadeckare), ”Byvägen” av Maria Ark & Olof Elgsand (norrländsk landsbygdsdeckare), ”Mord under augustimånen” av Lena Risberg (trivseldeckare om/på Södermalm i Stockholm) och ”Gourmand” av Peter Westberg (stenhård thriller). 

Tecknad spänning

Niklas Natt och Dag har själv, med den italienska kvartetten Gualtieri-Nucci-Dussena-Segala, varit delaktig i att förvandla sin historiska deckare ”1793” till en tecknad serieroman (Forum). Medan Jakob Nilsson, ”Revolver-Harry” (Kartago), skrivit och tecknat ”en biografi i serieform om Harry Söderman” – den svenske kriminolog, brottsbekämpare med mera som skulle bli Leif G W Perssons förebild och idol.

Också krimi

Lena Andersson, ”Koryféerna”, löser Palmemordet i vad som nästan blev en polisroman och Klas Östergren, ”Större trygghet aldrig fanns” (båda Polaris), hade kunnat skriva en regelrätt deckare om han inte flanerat iväg skönlitterärt. Carina Rydberg skriver jämsides med genren psykologisk krimi i sin minnesbok ”Vitt slödder” (Albert Bonniers) och Marjaneh Bakhtiari, ”Oändligt underbart” (Ordfront), skriver nära staden Malmös kriminalitet. Liksom Nicolas Lunabba – dock med ett lyckligt slut – i sin biografiska faktabok, ”Blir du ledsen om jag dör?” (Natur & Kultur), om Elijah, en bråkig unge från basketen i Malmö.

Översatta nästan-deckare

Australiensiskan Charlotte McConaghy, ”När vargarna kom” (Lavender Lit; övers: Carina Jansson) skildrar vad som händer när en naturvårdare kommer till Skottland för att genomföra = genomdriva ett vargprojekt. Mexikanskan Fernanda Melchor, ”Paradais” (Tranan; övers: Hanna Nordenhök), skildrar Mexikos klassamhälle,  rika kontra fattiga, ut- och inifrån en gated community med namnet ”Paradiset”.

Årets deckarkritiker:

Kapprakt alias Anders Kapp fortsätter att skriva utförliga,  kunniga deckarrecensioner på nätsidan Kapprakt.se

Spänningsdikter

Joyce Carol Oates diktar som hon skriver. Dikterna i  ”Amerikansk melankoli” (HarperCollins) kunde vara noveller eller kortromaner: berättande och med lika otäcka ämnen som romanerna.

Årets svenska barn- och ungdomsspänning

Få skildrar förortens ungdomar bättre än Mats Berggren, så också i ”Det är nu det gäller” (Opal). Och få barndeckare är charmigare än serien om LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark (text) och Helena Willis (illustrationer). ”Maskeradmysteriet” (Bonnier Carlsen) har nr 31. Camilla Lagerqvist skriver för yngre ungdom och besitter förmågan att pendla mellan realism, fantasy och lite skräck, som i kalenderboken ”Mörka julnätter” (Bonnier Carlsen). Kristina Ohlsson är också en suverän barnspänningsförfattare med blandningen verkligt/overkligt, till exempel i serien om ”Spökbyrån” med de senaste titlarna ”Fallet med den farliga dimman” och ”Fallet med den stora tågolyckan” (bägge Bonnier Carlsen). ”Blodspakten” (Natur & Kultur) är fjärde titeln i Johan Rundbergs serie med historiska deckare/thrillers/fantasyromaner för halvunga (och även vuxna) om Månvind & Hoff, barnhemsflickan och polisen.  

Klassiska ungdomsdeckare

Astrid Lindgrens tre ungdomsdeckare, på flera sätt före sin tid, finns nu samlade i boken  ”Mästerdetektiven Blomkvist – Samlade fall” (Rabén & Sjögren).

Fotnot: Trots mängden deckare och annan krimi, som nämns i årsgenomgången, ber jag om ursäkt till den ännu större mängden deckar- och krimiförfattare, som av olika anledningar – också kunde ha nämnts.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: 2022 års deckare och annan krimi first appeared on Opulens.

TV-SERIE. I den nya Netflix-serien Freud får vi möta den unge Sigmund Freud i jakten på mördare i 1800-talets Wien. Clemens Altgård har sett den.

”Neuroser och hysteri finns överallt”, lyder en replik i Freud som nyligen haft premiär på Netflix. Det kunde lika gärna vara en kommentar till läget i Sverige och världen just nu. Men här handlar det om Wien på 1800-talet.

Den som börjar se på den nya Netflix-serien Freud i tron att det vankas en skildring av Sigmund Freuds liv kommer med all sannolikhet att bli besviken och kanske också upprörd. Den österrikisk-tysk-tjeckiska samproduktionen Freud är nämligen något helt annat än en biopic även om huvudpersonen heter Sigmund Freud och är löst baserad på psykoanalysens grundare och dennes liv som ung man i 1800-talets Österrike-Ungern.

Så vävs biografiska detaljer ur Sigmund Freuds biografi in i handlingen vilken efter hand som serien fortgår allt mer ändrar karaktär. Det som börjar som ett historiskt kriminaldrama i noirstil förvandlas efter de första avsnitten till något som snarast bör placeras i skräckgenren.

Den som inte räds teaterblod och gillade en skräckserie som HBO:s Penny Dreadful kommer sannolikt att gilla Freud.

Seriens skapare gör det mesta möjliga av idén att använda Freud som en komplicerad och knarkande hjälte av Sherlock Holmes-snitt i en mördarjakt med ockulta inslag. Om man bara går med på den premissen så väntar en påfallande originell och inte så lite underhållande serie i åtta delar. Att kalla den psykologisk thriller är missvisande eftersom psykologin spelar en ytterst underordnad roll i sammanhanget. Det finns visserligen vissa psykologiska inslag men det är skräcktemat som är dominerande och drivande. Element från ungersk folktro kombineras med sådant som var på modet i 1800-talets Wien, kokain, dekadenta fester, hypnos och seanser. De åtta avsnitten är fyndigt namngivna med freudianska begrepp så som totem och tabu, hysteri, trauma, och bortträngning.

Robert Finster har stark utstrålning i rollen som en ung, kokainmissbrukande, impulsiv men också ambitiös Freud. I inledningen får vi se hur doktor Freud genom att anlita sin hushållerska som försöksobjekt försöker öva in en scen som ska övertyga hans kollegor om hypnosens undergörande kraft. Han framstår alltså initialt som något av den charlatan han, av ett skeptiskt läkarskrå, beskylls för att vara. När han så framför sitt hypnosnummer visar det sig faktiskt ha verklig effekt, men likväl blir han hånad och utskrattad. Men vänta bara… I den här seriens historiskt kontrafaktiska parallellvärld visar sig hypnos fungera på ett ytterst kraftfullt vis. Rent av som ett vapen. Tankarna går osökt till den tyska expressionistiska filmeran med skräckmästerverk som Dr Mabuse av Fritz Lang och Dr Cagliaris Kabinett av Robert Wiene.

Det dröjer för övrigt inte länge förrän den första – standard i sådana här “mörka” tv-serier – blodiga kroppen uppvisas. Snart hamnar brottsoffret bokstavligt talat på Freuds bord när ett par poliser stormar in i doktorns bostad i hopp om han ska kunna rädda kvinnans liv. Vilket visar sig omöjligt. Misstankarna riktas mot en viss officer som haft samröre med den mördade unga kvinnan. Vid en seans i den högsta societeten siar en ung kvinna vid namn Fleur Salomé (utmärkt spelad av Ella Rumpf) om att dottern till ett par av seansens deltagare är i fara. Snart nog försvinner flickan och sökandet leder så småningom ner i en underjordisk labyrint.

I ett par andra tongivande roller ser vi Anja Kling och Philipp Hochmair som det ungerska adelsparet von Szápáry. Redan i ett tidigt skede kan anas att de har en dold agenda och använder oraklet Fleur Salomé för sina egna syften. En annan duo som bidrar med färgstarkt skådespeleri är Georg Friedrich och Christoph F Krutzler i rollerna som polisradarparet Kiss och Poschacher.

Som vanligt ska jag i görligaste mån undvika spoilers. Låt mig bara säga att sammanhangen kommer att klarna en bit in i serien. Då blir det också mer av sådana saker som våld, sex och blod. Väl mycket kan tyckas.

Det är som om manusförfattarna, Marvin Kren, som också regisserat, Stefan Brunner och Benjamin Hessler inte riktigt vågat förlita sig på mer subtila skräckstämningar eller freudianskt djupsinne. Istället blir det en fråga om mer ytliga spänningseffekter och sedvanliga våldsamheter i form av aggressiva utbrott och pang-pang. Det åttonde och sista avsnittet, Bortträngning, är avsevärt blekare än de föregående men utgör en slags avrundning och summering av det slag som jag vet att många uppskattar.

På plussidan finns att serien bjuder på mycket atmosfär och stor spännvidd när det gäller att visa upp rekonstruerad historisk lokalfärg genom allt från dunkla kyffen till storslagna salonger i klassisk wienerstil. Filmfotot är stringent, med avancerade klipp och ibland hallucinatoriska inslag.

Till stor del kan alltså Freud sägas vara ett bländverk med mer yta än djup men det är ändå en ganska medryckande tv-serie och jag ger den klart godkänt.

The post Skräckstämningar som bländar first appeared on Opulens.