ROMAN, ”Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i Theodoros saknar faktiskt koherens.” Det skriver Lis Lovén.

Theodoros av Mircea Cărtărescu
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag

I Mircea Cărtărescus senaste romanbygge ”Theodoros” kliver vi från första sidan in i, hör och häpna, Bibelns sista bok. Jag talar alltså om Uppenbarelseboken. Det apokalyptiska, de sista dagarna före Jesu återkomst.

Cărtărescus prosa ter sig som ett gytter av ord som på ytan tycks sakna mening och sammanhang. Romanen bygger på något som antas vara en myt om en viss Theodoros. Den är postmodernt (ja jag använder detta epitet, även om det är omtvistat) komponerad i lager på lager.

Men vad handlar den då om? Händelserna radas upp som en kataloguppvisning och svänger än hit, än dit. Huvudpersonen, denne Theodoros tycks försvinna i myllrande skeenden. Han kunde ha blivit ett utomäktenskapligt barn men räddas från det ödet genom att hans föräldrar snabbt gifts ihop.

Föräldrarna är tjänare på ett godsliknande ställe och att deras son ska bli kejsare i ett befintligt Etiopien ter sig osannolikt.

Stommen till berättelsen uppger författaren att han hittat i en utgiven brevsamling av Ion Ghica, en rumänsk politiker och akademiledamot.

Det är som om Cărtărescu vill övertrumfa något, jag vet inte vad. Kanske överträffa denna dumma verklighet där realismen i sig inte duger längre. Kanske överträffa de stora berättelserna genom en fiktiv sfär av händelser som är bombastiska och överdådiga och likväl nedmonterade för att passa in i en gemensam nämnare.

”Theodoros” bjuder på ett överdåd och samtidigt saknas något grundläggande som tycks ha skalats bort. Som genom en storslagen paradox väller det fram berättelser, biberättelser och ännu mera berättelser.

Hur en roman som denna angår läsaren är en knepig fråga. Det framstår som att det blott är författaren som sitter inne med svaret på hur man hittar den röda tråden.

Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i ”Theodoros” saknar faktiskt koherens. Den hänger inte ihop, så snöpligt är det. Det är alltså svårt att tillägna sig Cărtărescus roman. Ändå ligger det en djup frihet i detta med att slippa förstå. Just för att detta öppnar oanade rymder.

Romanen har flera kontextuella lager. Dessa lager är svårforcerade och man vill som läsare ge upp mest hela tiden. Men att ta sig igenom denna textmassa känns efteråt som en bragd. Varierande kontexter innebär att man letar efter en spricka, men den står inte att finna.

Det finns inte heller några egentliga karaktärer i boken, inga dialoger. Allt vävs samman i en långrandig textmassa som tycks övermänsklig. Ja, allt är opersonligt. Texten inbjuder till både tolkning och övertolkning. I vår samtid finns flera komplexa sammanhang som behöver tolkas. Allt tycks vara oss övermäktigt – precis som Cărtărescus litterära anspråk. Cărtărescus bok ligger rätt i tiden på det viset. Just så omöjlig är den.

The post Cărtărescus roman är lika överdådig som omöjlig first appeared on Opulens.

MINNESORD. Den under många år ständigt återkommande Nobelpriskandidaten, kenyanen Ngũgĩ wa Thiong’o är nu död. Carsten Palmer Schale har skrivit ett minnesord med särskilt fokus på det sena mästerverket ”The Perfect Nine”.

Ngũgĩ wa Thiong’o – en nekrolog med fokus på ”The Perfect Nine”

I slutet av maj i år tillkännagavs att Ngũgĩ wa Thiong’o är död. En litterär mästare.

Vad kan man då säga om denne mästare? Mycket. Men ofta får ju inte nyanserade analyser eller presentationer plats på den svenska mainstreampressens kultursidor eller de gängse svenskspråkiga kultursajterna. Låt mig därför här synnerligen kort försöka koncentrera denna inledning.

1938 föddes han som James Ngugi. 1962 debuterade han. 1970 hade han bytt namn till Ngũgĩ wa Thiong’o. 1978 övergick han från att skriva på engelska till att skriva skönlitteratur på sitt modersmål, kikuyu. Nu (försommaren 2025) är han död.

Ngũgĩ wa Thiong’o var en produktiv författare

Kikuyu är det språk som har flest modersmålstalare (drygt sju miljoner) i Kenya). Före 1978 publicerade han 11 böcker på engelska, efter 1978 cirka 40 böcker (eller texter; inklusive essäer, sakprosa och på mot slutet lyrisk epik).

På senare år hade han själv, i motsats till tidigare, börjat översätta sina egna verk (eller åtminstone några) från kikuyu till engelska (han bodde under många år i USA och England, och hade varit professor i bland annat Los Angeles).

Huvudmotiv hos Ngũgĩ wa Thiong’o

Vad handlar då hans böcker i huvudsak om? Legenden om landet som gavs till kikuyufolk är central för hela hans författarskap. De flesta av hans romaner handlar om vad som händer när människan skiljs från sina förfäders land, något som Ngugi själv upplevde på nära håll när en vit farmare berövade hans far det land där hans familj bott i generationer.

Kolonialismen och neokolonialismen är sålunda framträdande teman, som han fortsatt att utveckla i varje ny bok. Outtröttlig och orädd har han attackerat avarterna i samhället, bristande jämlikhet och orättvisor.

Början på författarkarriären

Han studerade vid Makerere University College i Kampala, Uganda, det äldsta i sitt slag i Afrika, och det enda där man kunde ta examen i engelsk litteratur. Under den tiden skrev han sina två första romaner och sin första pjäs. Den pjäsen, ”The black hermit”, uppfördes på Ugandas nationalteater 1962 och gav honom en viss, om dock begränsad ryktbarhet.

”Weep not, child”, som han utgav under namnet James Ngugi, var den första romanen av en östafrikansk författare och den väckte internationellt uppseende. 1965 kom den bok som han skrev först, ”The river between”.

Ngũgĩ wa Thiong’o på svenska

Finns Ngũgĩ wa Thiong’o utgiven på svenska? Ja. Faktum är att jag imponeras av den utgivningen. En del verk finns alltjämt bara på engelska (eller kikuyu), men många alltså på svenska.

Hans mest kända verk är nog ”A grain of wheat” (1967). Den utavs av Modernista, 2014, översatt av Torsten Hansson, ”Om icke vetekornet”. Mottot till denna avancerade och mångfasetterade roman är hämtat från Paulus första brev till korintierna. ”Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.”

Det är en roman med ett imponerande psykologiskt djup. Boken speglar också hur han kommit att bli starkt influerad av marxistiska teorier och inte minst filosofen Frantz Fanons idéer.

Ngũgĩ wa Thiong’o och ”The Perfect Nine”

Och vad har vi mer, och då på engelska? Jo, mästerverket ”The Perfect Nine: The Epic of Gĩkũyũ and Mũmbi” av Ngũgĩ wa Thiong’o i hans egen översättning. Ngũgĩs första satsning på episk poesi är en triumf för formen, hette det när boken utkom 2020 i USA. Den genljuder med det lyriska hjärtslaget hos Gĩkũyũ-folket i Kenya när Ngũgĩ berättar om deras mytiska historia. En ursprungshistoria berättad i form av en flytande versberättelse.

Historien om ”the Perfect Nine” –  de tio (!) döttrarna till Gĩkũyũ och Mũmbi – handlar om de som blir mödrar till de tio Gĩkũyũ-klanerna.

I centrum står deras föräldrars ansträngningar att hitta, bland nittionio friare, rätt partner för varje dotter. Dessa ansträngningar leder till ett farligt äventyr till Månberget när döttrarna och deras potentiella män följer Gĩkũyũ och Mũmbis ursprungliga resa till Mũkũruweinĩ, deras hem.

Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

Ngũgĩ komponerar en visdomstät berättelse med en rytm som anstår mytens virvlande rörelse:

”Nu är nu och det är inte nu eftersom tiden inte stannar. / igår är igår och det är inte igår eftersom tiden inte stannade. / Imorgon är imorgon och det är inte imorgon eftersom tiden inte kommer att sluta.”

Den pulserande kadensen i Ngũgĩs författarskap imiterar krusningarna på ytan av en damm – mjuka vågor som bär läsaren längre och längre, djupare och djupare in i berättelsen. Detta utan att glömma utgångspunkten i kenyansk mytisk tradition. Det är denna rytmiska utveckling av berättelsen som skänker texten en viss drömlik kvalitet. Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

En dynamisk helhet

Denna historia lever inom varje vers i eposet, eftersom Ngũgĩs episka dikt, tillsammans med de fantastiska äventyren i ”Perfect Nine”, registrerar gamla kenyanska sedvänjor, såsom de ceremonier som omger ett Gĩkũyũ-bröllop. På detta sätt förevigar ”The Perfect Nine” inte bara myten om Gĩkũyũs och Mũmbis tio döttrar utan fungerar också som ett dokument som bevarar Gĩkũyũs kulturella traditioner.

Ngũgĩ skapar en vacker återberättelse av Gĩkũyũ-myten som betonar den ädla strävan efter skönhet, nödvändigheten av personligt mod, vikten av fromhet och en känsla för Givaren Supreme – en varelse som representerar gudomlighet och enhet över världsreligionerna. Alla dessa saker smälter samman till dynamisk helhet: en meditation över början och slut; och en palimpsest av forntida och samtida minne.

I Financial Times hyllades boken av Nilanjana Roy och det feministiska perspektivet lyftes fram. De nio döttrarna (av de egentligen tio; en bär på en särskild historia) kan nämligen ses som den östafrikanska feminismens ursprungsmödrar. 

Jag beklagar djupt att Ngũgĩ wa Thiong’o aldrig fick sitt så välförtjänta Nobelpris. Frid över hans minne!

The post Ngũgĩ wa Thiong’o – den kenyanske mästaren first appeared on Opulens.

ROMAN. ”’Skräckhistorier’ är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn.” Det skriver Elisabeth Brännström.

Skräckhistorier av Péter Nádas
Översättare: Péter Tóth och Daniel Gustafsson
Albert Bonniers förlag

Den ungerske författaren Péter Nádas föddes 1942 i en judisk familj i Budapest, hela familjen överlevde andra världskriget, men vid sexton års ålder hade Nádas ändå förlorat båda sina föräldrar. Hans mor hade dött av cancer och hans far hade begått självmord på grund av förskingringsanklagelser.

Nádas, som tillsammans med sin bror Pál fick bo hos en faster, studerade först kemi och arbetade sedan under en tid som journalist och fotoreporter. 1967 debuterade han som författare med boken ”Bibeln” men ett tidigt upprättat skrivförbud såg till att utgivningen av hans verk försvårades.

Han slog inte igenom förrän många år senare med ”Minnesanteckningarnas bok” (1986) och nästan tjugo år efter genombrottet skulle mastodontromanen ”Parallella historier” (2005), som hyllades av en så gott som enig europeisk kritikerkår, ge honom en självklar plats inom världslitteraturen.

Nádas räknas nu som en av Centraleuropas främsta författare, men trots att han fått ta emot flera fina priser och hyllats för sin författargärning är han dock långt ifrån lika populär i sitt eget hemland, ett fenomen som ju tyvärr inte är ovanligt. Han finns, liksom Ungerns hitintills ende Nobelpristagare i litteratur den judiske författaren Imre Kertész (1929-2016) och den internationellt kände, uppskattade mycket regimkritiske Péter Esterházy (1950-2016), inte med i Ungerns numera nationalistiskt och konservativt utformade kulturkanon.

Under åren som flutit förbi har Péter Nádas delat sin tid mellan Berlin, där han är otroligt populär, Budapest och den lilla byn Gombosszeg i västra Ungern där han bott med sin fru Magda Salamon sedan 1984. Det är i den här byn, eller i en by som i alla fall på ytan troligtvis liknar Gombosszeg,  som Nádas har valt att i sin senaste roman ”Skräckhistorier” placera en berättelse om ondska, godhet, och allmänn lastbarhet.

Boken har beskrivits av kritiker som en överraskning från Nádas som mest gjort sig känd för att ingående ha analyserat det etablerade europeiska samhället utifrån sin egen ungerska bakgrund. Vad han nu i stället ägnar sig åt är att göra en djupdykning ner i ett mycket traditionellt, fördomsfullt samhälle, där de som oftast utan egen förskyllan, hamnat utanför den gemenskap som gäller bland de råa, för det mesta obildade och brutala människor som under hundratals år befolkat byn.

När jag för ett litet tag sedan bestämde mig för att läsa ”Skräckhistorier” kändes det till att börja med en smula lätt oövertänkt, men känslan försvann snabbt efter att jag börjat läsa den här udda och grovkorniga berättelsen.

”Skräckhistorier” är en oerhört egensinnigt skriven och stark roman där Péter Nádas trots ett fragmentariskt upplägg lyckas med att hålla samman de många, inte särskilt sympatiska röster som stiger upp från byn. Det är dock en fördel om man trots det otroligt mastiga, ofta brutala innehållet läser boken i ett sträck.

Nádas trådar till sina karaktärers berättelser försvinner ofta och ersätts av andra, för att återkomma senare i flödet och det är ju skönt att slippa leta efter dem i början av romanen.

Märkligt nog känns ”Skräckhistorier” inte alls särskilt svårläst, jag får hela tiden ny energi av de djupdykningar som Nádas gör ner i sina huvudpersoners nuvarande och tidigare liv och situationer. Bilden av byn och dess invånare, som inte är speciellt smickrande, växer sakta fram i all sin brutalitet, som mildras något av omgivningens skönhet och en viss skör sammanhållning som växer fram mellan några av de mest utsatta byborna.

Det är porträtten av dem och deras plats inom, eller kanske snarare utanför byns traditionellt formade gemenskap som utgör ryggraden i den här berättelsen.

Här finns, bland andra, den åldrade Térez, som förvisats från byn när hon fött ett utomäktenskapligt barn, men som återvänder hem och stannar kvar trots att hon aldrig accepteras, och här finns också epileptikern Róza som utnyttjas sexuellt med stor hänsynslöshet av byns män, liksom dvärgen Lillan, och hennes långa vackra son Imre, som har svårt att hantera ett inneboende frö av ondska som borrat in sig i hans själ.

Allt det här innefattas av en skildring som milt sagt kan kallas skabrös. Tonen är rå, svordomarna som ofta är av en sexuell natur, haglar. ”Morsfittan” är det mest använda uttrycket i boken, för att ge ett exempel. Det flyter också blod, urin och avföring ur och runt huvudkaraktärerna och ibland kan man verkligen känna för att andas en gnutta frisk luft.

För min egen del fastnar jag dock i den här historien. I berättelsen, som den framförs, får man, som nämnts, hela tiden leta efter trådar som försvinner och återkommer, vilket innebär att läsaren måste vara på hugget från början till slut. Nádas väcker också en del frågeställningar till liv hos mig gällande begrepp som ondska, godhet, lust och sexualitet i en värld där långt ifrån alla är lika mycket värda.

The post Nádas roman ”Skräckhistorier” är både egensinnig och stark first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale presenterar ännu en Nobelpriskandidat. I det här fallet en av de mera kontroversiella, Chimamanda Ngozi Adichie.

Chimamanda Ngozi Adichie har länge framstått som en självklar kandidat till Nobelpriset i litteratur. Men det finns möjligen några hinder. Hon är ännu för ung. Hon har hittills skrivit mindre än de flesta kandidater och hon är kontroversiell. I mina ögon gör det henne dock än mer intressant! Varför är hon då ”kontroversiell”? Tja, hon har en tendens att uppvisa obekväma åsikter, men vilka nobelpristagare har inte haft det? Om vad då i Adichies fall? Framförallt i ”transfrågan” (Som J K Rowling, Kajsa Ekis Ekman med flera.). Jaha.

Jag har personligen pratat med henne vid ett tillfälle– men helt kort. Däremot har jag läst mycket om henne. Exempelvis i The Guardian.

Ngozi Adichie fick inte sitt rykte som en frispråkig provokatör på grund av sina romaner. I dessa verkar hennes övergripande agenda vara historiens brådska. Den första, ”Purple Hibiscus” (”Lila hibiskus”), publicerad 2003 när hon bara var 26, fick ett omedelbart genomslag och vann Commonwealth writer’s prize och internationellt erkännande. ”Half of a Yellow Sun” (”En halv gul sol”), tre år senare, var en magnifik prestation och svepte med alla som oförklarligt nog inte hade upptäckt ”Purple Hibiscus”.

Hennes tredje roman, ”Americanah” från 2013, handlade (bland annat) om rasism i USA (och i England), dit hon hade flyttat för att studera när hon var 19.

”Det var för att min syster var där,” säger hon och tillägger torrt: ”Det var någon som skulle ge mig mat.” Hon flydde från sin läkarexamen i Nigeria, en process som hon beskriver med sin karakteristiska graciösa lakoniska stil: ”Att komma in på läkarutbildningen är verkligen svårt. Så jag sa till mina föräldrar: ‘Jag vill verkligen ge mig av.’ De säger: ‘Är du säker?’ Och jag säger: ‘Ja.’ Och de säger: ’OK.’ Mina vänner sa till mig: ’Det är som en saga.’”

Adichies syn på transfrågan

Apropå transfrågan säger hon: ”Hela den här ’transsaken’ – jag visste inte att jag gick in i någonting så laddat. Jag trodde att jag hade sagt något självklart. Men folk är inte vana vid att afrikaner SÄGER något. Du vet, vi förväntas ständigt vara i ett tillstånd av tacksamhet, som afrikaner.”

I sin Reith-föreläsning, som anordnats av BBC. uppmanar Adichie att ”ta till vapen”, och hävdar att vår kultur av självcensur, som politiserar varandras språk, och avskärmar hela ämnen som outtalbara, ”nästan /innebär/ dödsstöten för litterär och annan kulturell produktion”. Om vi inte kan säga sanningen till varandra, säger hon, är litteraturen förlorad.

”En amerikansk student tilltalade mig en gång vid en uppläsning”, säger Adichie till sin publik. Varför, frågade studenten ilsket, hade Adichie gjort ett visst uttalande i en intervju? ”Jag sa till henne att det jag hade sagt var sanningen – och hon höll med om att det var det – och frågade sedan: ‘Men varför ska vi säga det, även om det är sant?’ Först blev jag förvånad över det absurda i frågan, sedan insåg jag vad hon menade. Det spelade ingen roll vad jag faktiskt trodde.”

Men vad var då det där som den tilltalande amerikanen inte hade velat att hon skulle säga? ”Något”, säger hon. ”Jag lämnar det där.” Jag misstänker att det hade något att göra med transfrågor, eftersom Chimamanda Ngozi Adichie har blivit viral i detta ämne tidigare. Vid ett tillfälle sa författaren nämligen i en intervju: ”När folk frågar sig ‘Är transkvinnor kvinnor?’ är min känsla att transkvinnor är transkvinnor.” Hu!

Ända sedan dess, säger Adichie, har hon tappat all respekt för vissa människor som hon tidigare skulle ha tagit en drink med. Det finns inbjudningar hon är försiktig med att acceptera. ”I Nigeria är jag känd för att vara kontroversiell, eller hur? Och jag är kontroversiell för att jag är feminist. Fråga vilken nigerian som helst, du kommer att träffa föräldrar som säger att jag har fått deras döttrar att inte vilja gifta sig, eller säger att jag är anledningen till att äktenskapen har upphört. Och det är jag väldigt stolt över. Det var en av de saker jag känner så starkt för att jag ville se till att jag pratade om det.”

Detta är den drivande logiken i hennes rädsla beträffande yttrandefriheten: att hon inte kan säga att biologiskt kön är omistligt utan att utlösa en storm. ”Så någon som ser ut som min bror säger, ‘Jag är en kvinna’, och går in i kvinnornas badrum, och en kvinna säger, ’Du ska inte vara här’, ja, då stämplas hon som transfobisk.”

”Men det är grejen”, säger hon. ”Du kan se ut hur du vill nu och säga att du är kvinna.” Och tillägger att alla som kan ha problem med detta betraktas som ’föråldrade’ med förlegade åsikter.

Men Adichie säger också. ”Tänk dig att din bror ville leva som kvinna. Du skulle stödja hans strävan med kärlek, eller hur? Du skulle nog tycka att det var viktigare att behandla honom med värdighet och respekt än var han gick på toaletten?”

”Men varför är det så?” frågar hon. ”Kanske för att värdighet skulle vara viktigare?”

Och så fortsätter hon: ”Inte om man anser att kvinnors åsikter är giltiga. Det är det som förbryllar mig. Finns det inga sådana saker som objektiv sanning och fakta?”

Den övergripande stämningen i vår samtid är av ”moraliserande art och alltid bestraffande”, säger Ngozi Adichie i föreläsningen. Hon utvecklar: ”Europa importerar Amerikas kulturkrig.” Hon har alltid fascinerats av vår ”förbittrade beundran. På vissa sätt sätter Amerika standarden för vad vi borde prata om och bry oss om. EU bör också ta sitt ansvar. Och säga: ‘Vet du vad? Nej tack.”

Jag ber henne ge mig ett exempel. ”Jag kan inte. Men jag har irriterat mig på skildringen av svarta människor. Jag har irriterat mig på skildringen av afrikaner. Det händer ganska mycket. Jag har irriterat mig på kvinnoskildringen. Men för att vi ska komma till den värld vi vill ha måste vi börja med världen som den är (min kursivering). Att säga att vi vill rensa en roman från kvinnohat är att låtsas; Världen är ju dränkt i kvinnohat.”

Hon oroar sig också för att ortodoxin kan utvecklas i vilken riktning som helst; En författare kan bli deplattformerad när som helst. ”Det kan inte uteslutas att någon kommer att säga,’Bojkotta Americanah, den boken handlar om amerikaner, och Adichie ägnar sig åt kulturell appropriering’. Det är den högsta dygden för en romanförfattare att säga vad de anser vara sant, oavsett om det är populärt eller modernt eller vackert.”

Ngozi Adichie oroar sig för smygande auktoritära tendenser, för högerpopulism, för falska nyheter och för att demokratin ska bryta samman. Det är exakt samma saker som de hon betraktar som yttrandefrihetens fiender också oroar sig för.

Paradoxen i hennes Reith-föreläsning, liksom i yttrandefrihetsdebatten i allmänhet, är allt det som inte sägs.

”En epidemi av självcensur”

Här följer ett utdrag ur författarens Reith-föreläsning:

”Vi lever nu i vitt och brett etablerade ideologiska stamgrupperingar. Vi behöver inte längre ha några riktiga diskussioner eftersom våra ståndpunkter redan är antagna, baserat på vår stamtillhörighet. Våra stammar kräver av oss att vi visar en hängivenhet till ortodoxin och den baseras inte på förnuft utan tro. Många ungdomar växer upp i denna häxkittel rädda för att ställa frågor på grund av risken för att ställa fel frågor. Och så utövar de en utsökt form av självcensur. Även om de tror att något är sant eller viktigt, säger de inte detta eftersom de vet att de inte borde säga det.

Man kan inte låta bli att undra över denna epidemi av självcensur, vad håller vi på att förlora och vad har vi redan förlorat? Vi är alla bekanta med berättelser om människor som har sagt eller skrivit något och sedan mött en fruktansvärd motreaktion online. Det finns en skillnad mellan giltig kritik, som borde vara en del av yttrandefriheten, och denna typ av motreaktion, fula personliga förolämpningar, stämplingar av individer.

Till alla som tänker, ’Tja, vissa människor som har sagt hemska saker, förtjänar det,’ men nej. Ingen förtjänar det. Det är samvetslöst barbari. Det är ett virtuellt medborgargarde vars syfte inte bara är att tysta den person som har talat utan även att skapa en hämndlysten atmosfär som avskräcker andra från att tala. Det finns något ärligt med ett auktoritärt styre som erkänner sig vara vad det är. Ett sådant system är lättare att utmana eftersom stridslinjerna är tydliga. Men denna nya sociala censur kräver konsensus samtidigt som den medvetet är blind för sitt eget tyranni. Jag tror att det förebådar nyfikenhetens död, lärandets död och kreativitetens död. (Min kursivering.)

Ingen mänsklig strävan kräver frihet så mycket som kreativitet gör. För att skapa behöver man ett slags formlöst kringströvande i sinnet, att gå ingenstans och var som helst och överallt. Det är ur den dyningen som konsten framträder. – – – Litteraturen visar oss vilka vi är, tar oss in i historien, berättar inte bara vad som hände utan hur det kändes och lär oss, som en amerikansk professor en gång uttryckte det, om saker som ’inte är googlebara’. Böcker formar vår förståelse av världen. Vi talar om ’Dickensian London’. Vi ser till stora afrikanska författare som Ama Ata Aidoo och Ngũgĩ wa Thiong’o för att förstå den kontinenten och vi läser Balzac för att förstå subtiliteterna i det post-napoleonska Frankrike.

Litteratur spelar stor roll och jag tror att litteraturen är i fara på grund av social censur. Om ingenting förändras kommer nästa generation att läsa våra böcker och undra, hur lyckades de sluta vara mänskliga? Hur blev de så bristfälliga i fråga om motsägelser och komplexitet? Hur och varför förvisade de alla sina skuggor?”

Om jag tror att yttrandefrihetsdebatten drivs av högern för att förstöra vänsterns enighet, tycker Adichie förmodligen att jag är någon annans nyttiga idiot. Men i stridens hetta, såväl som i sin prosa, är Adichie en spännande bekantskap och jag är glad att jag fick möjlighet att tala med henne.

Min personliga favorit bland hennes böcker är ”Lila Hibuskus” och jag ser fram emot den dag Adichie får Nobelpriset i litteratur. Kan det bli inom tio år? Eller rent av i år?

The post Den kontroversiella Chimamanda Ngozi Adichie first appeared on Opulens.

ROMAN. Gregor Flakierski har läst en berättelse som löper vindlande i en enda mening. Det rör sig om romanen ”Herscht 07769” av den säregne ungraren László Krasznahorkai.

Herscht 07769 av László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts

Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.

Också formen är speciell, romanen består av en enda lång mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av godo.

Fiktiv småstad i DDR

Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som ”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för att uttrycka det snällt.

Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet, urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv och är därför tabu.

Uppblossande nazism

Ett annat mindre positivt fenomen som drabbar Kana, som staden heter, är en uppblossande nazism. Desperata människor söker gärna desperata lösningar.

Och där i staden bor Florian Herscht, uppvuxen på en institution, med ett dunkelt förflutet, eller inget förflutet alls, har han blivit omhändertagen av den lokale nazisthövdingen, en tvivelaktig och ambivalent figur. Florian uppskattar sin gynnare, Bossen kallad, och är redo att försvara och ursäkta honom i alla eller åtminstone de flesta lägen, även om han blir illa behandlad av honom, vilket händer lika ofta som de goda stunderna och de hyggliga handlingarna inträffar.

En udda gestalt

De andra nazisterna håller han sig undan från, han ogillar dem lika mycket som deras åsikter, och de återgäldar hans ogillande med nedlåtande förakt.

Florian är stor och stark, snäll och hjälpsam, lite långsam och en smula udda. Han arbetar svart tillsammans med nazistledaren. För övrigt är hans försörjning, liksom för de flesta i Kana, Harz IV, antingen arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.

I sin bildningsiver deltar han i kvällskurser i naturvetenskap, och efter att han missförstått Big bang-teorin (om det verkligen är ett missförstånd?!) tror han att jordens undergång är nära, och ser sig därför föranlåten att brevledes meddela den insikten till förbundskanslern Angela Merkel.

Som till hans förvåning och besvikelse inte besvarar breven.

Förvandlas till mördarmaskin

Det inträffar en rad märkliga händelser i trakten av den lilla staden, och det kulminerar med ett tragiskt fall som berör Florian på djupet. Än värre blir det när han får bevis vilka som är de skyldiga. Hans värld rasar samman, och från beskedlig yngling förvandlas han till en hänsynslös mördarmaskin.

Krasznahorkai berättar i enda vindlande mening

Berättelsen löper vindlande i en enda mening genom hela romanen, och Krasznahorkai låter historien avvika i diverse sidospår för att sedan smidigt och sömlöst hitta tillbaka till huvudtemat. Han är en lysande berättare med en omtumlande berättarglädje.

Romanens grundton är däremot allt annan än glad, den är snarare djupt pessimistisk. Bokens motto är ”Hoppet är ett misstag”, och det är en hopplöshet som bottnar i så mycket ondska, dumhet, svek och illvilja.

Bachs musik ett motmedel

Men det kanske trots allt finns en öppning, en möjlig försoning. Och den finns i Johann Sebastian Bachs musik. Florian har lärt sig att lyssna på den, och kan till slut till och med höra den inom sig, för honom förkroppsligar den perfektion, helt i avsaknad av ondska, och ett motmedel till undergången.

Hoppet är ändå inte helt och hållet ett misstag.

The post László Krasznahorkai är en säregen berättare first appeared on Opulens.

ESSÄ/RECENSION. Carsten Palmer Schale har läst den aktuella diktsamlingen ”Sinneskvintetten” av den danska poeten Pia Tafdrup. Han anser att boken förmodligen är den bästa diktsamling som skrivits i Norden de senaste 20 åren och ger här också en introduktion till Tafdrups dikt- och tankevärld. 

Sinneskvintetten av Pia Tafdrup
Översättning och förord av Jan Henrik Swahn
Omslag: Kristian Carlsson
Smockadoll förlag

Jag har nu under flera månader närmast ”begravt” mig i Pia Tafdrups helt magnifika författarskap. Från hennes debut 1981 med diktsamlingen Når der går hul på en engel, till idag. Men just i dessa dagar har jag fördjupat mig särskilt i hennes opus magnum, ”Sinneskvintetten” (kongenialt översatt till svenska av Jan Henrik Swahn).

Vad finns att säga? Väldigt mycket. Här finns nästan allt om livet, förmedlat genom våra fem sinnen. Dock med reservationen, att vi här talar om den ontologiska dualism som präglar främst judendomen (om än, med bakdörrar öppna mot ett eller flera andra, och högre, tillstånd), Pia Tafdrup skriver dikter om hur det är att befinna sig i världen; hur det är att vara i världen. Det är en poet som bejakar kontrasterna Men det är kroppen som är hennes huvudsakliga intresse. Kroppen och huden.

I allt detta ingår, men långtifrån bara, gestaltningar av sensuell, erotisk och – framför allt – intim karaktär.  Som jag läser henne är huvudtematiken av djupt existentiell art. Hur det just är att vara i världen. Hur det är att med sina fem sinnen uppfatta, och i viss mån, införliva världen. Genom smaken, synen, lukten, ljudet och beröringen. Ja, genom alla dessa ingångar. Ofta primära – eller enskilda – men också parallellt, kompletterande och totalt. En fråga som dock här, för mig, inställer sig, är: finns det någon koppling mellan det sinnliga och det översinnliga? Helt kort återkommer jag till detta.  

”Det är som kropp vi talar, känner och blir till den själ som tror att den är något i sig själv,” hävdade  Merleau-Ponty.

Kroppen är sålunda personlighetens subjekt och det är genom kroppen som medvetandet tar form – inte tvärtom.

Dessa idéer har starkt påverkat Pia Tafdrup. ”Nogen kan muligvis leve sig ind / i min smerte, men ingen / kan tage den fra mig, / den er alene min.”

Människan är först och främst en del av en värld och en situation, där den levda kroppen inte har adderats till världen utan tillhör världen, och där människans förkroppsligande utgör en förutsättning för kunskap.

Kollektionen består av följande: ”Smaken av stål” (på danska 2014), ”Lukten  av snö” (2016), ”Synen av ljus” (2018), ”Ljudet av moln” (2020) och ”Beröringen av hud” (2022).

Det är de mänskliga livsvillkoren hon fördjupat sig i

Det är ingen slump att känseln – Beröringen av huden – är den sista i sviten. I Tafdrups universum står känseln över de andra sinnena. Huden ramar in individen och avgränsar därför jaget från omgivningen.

Det är de mänskliga livsvillkoren hon fördjupat sig i; existensen och dess mer eller mindre konkreta framträdelseformer. Jorden, stranden, havet, himlen, elden – och människan som en funktion av dessa element. Som kropp, som språk, som minne. Det är i mötet, kollisionen och samspelet mellan naturen och kulturen, mellan disciplinen och sexualiteten, mellan sinnlighetens djup och höjder och vardagsvärldens detaljer. Här kan även extraheras en sorts mediering.

Pia Tafdrup (1952-) debuterade inte särskilt tidigt som författare, sett till hennes storhet och status. Hon var 29, när hon 1981 kom ut med ”Når der går hul på en engel”. Därefter har hon däremot varit  mycket produktiv och bred. Innan den nu aktuella poetiska katedralen uppfördes hade hon givit ut cirka 25 diktsamlingar, några romaner, några dramer och en helt lysande poetik. Redan vid 37 års ålder (1989) blev hon invald i Danska akademien, och hon har fått ta mot en rad prestigefyllda litterära pris, bland annat Nordiska rådets litteraturpris 1999 för diktsamlingen Dronningeporten, utgiven året dessförinnan.

Tafdrup är sig själv. Samtidigt har hon naturligtvis, som andra, haft en del märkbart tydliga inspiratörer (Rilke, Celan och många fler). Under det danska – och svenska och norska – 80-talet var Tafdrup en något udda existens. Viktig, tidigt hyllad, upphöjd – ja, men – egen. Hon skriver mer om enskilda livsvillkor, och mindre om politik. Hon är mindre experimentell – åtminstone på ytan – än sina nordiska generationskamrater. När mycket av poesin handlade om punk, urban tomhet och så vidare var hon den, bland sina generationskamrater, som snarare utforskade den mer komplexa existensen.

Ändå – som exempelvis Tranströmer – var (och är) hon radikal, skeptisk, kritisk, sökande. En subtil feminist, definitivt, och en kritisk betraktare av vårt levnadssätt, definitivt, och en andlig och religiös sökare, definitivt.

Här må kanske även inflikas, att Pia Tafdrups bakgrund och liv, vid tiden för debuten tycks borgerlig i en radikal dansk 80-talskontext: uppvuxen i en skyddad (kanske överbeskyddande) miljö på två gårdar på Nordsjælland, utbildad till och verksam som gymnasielärare, förvaltare av sina föräldrars judiska arv och judiska erfarenhet från tiden för andra världskriget. Gift, villaägare på Fyn, tvåbarnsmor, politiskt dämpad. Detta i kombination med hennes tematik gav faktiskt upphov till ett i radio direktsänt bråk med en del kollegor 1984. Trots det var hon en magnetisk samlingspunkt för bland andra just dessa kollegor.

Nästan 30 år senare skriver hon: ””Forfatteren må ikke opgive at prøve at forstå. Det tilhører nødvendighedens sfære at skaffe sig indsigt. Forfatteren skal følge sit hjerte og fortsat gøre det umulige … Det er det, en forfatter går ind til.” (Manifest i Dagbladet Information, 2010-01-21).

Existentialismen som gruva kvarstår alltså.  Idag är hon aktuell i nästan halva västvärlden, behängd med priser och synnerligen energisk. Bor (tror jag) i lägenhet i Köpenhamn. Förmodligen den författare – vid sidan om Fosse – som står först i kön för nästa nordiska Nobelpris i litteratur. Ändå har hon inte särkilt många läsare i Sverige.

Här blandas vad jag ser som nyckeldikter och ett band av gnistrande textpärlor.

För mig framstår Pia Tafdrups samlade dikter, och ej minst de i Sinneskvintetten , som ett batteri med poler, som alstrar ström och energi, och mening, men där polerna alltid och ytterst förblir åtskilda. Åtminstone i den jordiska världen.

Här blandas vad jag ser som nyckeldikter och ett band av gnistrande textpärlor. Här får vi följa fem röda trådar – sinnenas – som vävs in i en sorts universell väggbonad. Sakligheter och känslor samsas mer än väl. Tekniska termer, fysiologi, astronomi och andra naturvetenskapliga iakttagelser och redogörelser fördjupar och förenklar bilderna på ett märkligt sätt. Vi får också stifta bekantskap med mötena mellan ruralt (barndomen?) och urbant (vuxenlivet?). Såväl tidsförskjutningarna som resorna är många. Naturen och kulturen är båda centrala element. Som vändningarna och växelströmmens riktningsbyten.

Stilistiskt präglas dikterna av en vaggande rytm och en kraftfull klanglighet. Dikterna blänker som rännilar och floder på väg mot oceanen – eller som rötter, lövverk och stammar på träd. Speglingar och paradoxala motsatser både förbryllar och engagerar. Den grekiska mytologin illustrerar – den romerske poeten Ovidius metamorfoser framstår som en tidig version av Tafdrups egna vändningar och förvandlingar. Själv är hon, tycks det mig, mest ett mänskligt träd. Hennes recitationer från tiden i Göteborg 1984 till Dagens dikt i P1 (och på Youtube) imponerar. Rösten och tonfallet fördjupar. I hela katedralen upplever jag en meditativ och kontemplativ svävning, som om vi befann oss i en buddhistisk pagod.

Sedan har vi siffrorna. Främst fem och nio. Fem fingrar, fem diktsamlingar, fem religiösa rum, fem (kanske!?) årstider. Nio avdelningar i varje diktsamling, nio månaders graviditeter. Om man beaktar Salamanderkvartetten (med sina fyra element) kan man ändå börja fundera på om detta med fem. Och det kommer!

Och sinnena samarbetar, och ersätter eller vikarierar för varandra, som en palett av synestesi.

Med ”Över vattnet går jag” (1997) har Tafdrup skrivit den första kvinnliga poetiken i nordisk litteratur. Personligt och skarpsinnigt formulerar hon i boken sin syn på diktkonstens villkor och möjligheter i vår tid. Den handlar om läran om diktningen, om dess väsen och tillkomstvillkor, om dess syften och betydelse i ett vidare mänskligt sammanhang. Poetikens frågor aktualiseras så snart det tänks kring det litterära skapandet och dess villkor.

Så här skriver Tafdrup själv om boken och ämnet:

”Mellem to poler bliver min poesi til, mellem livshunger og dødsangst, affekt og tanke, sprog og tavshed. Processen er aldrig den samme, men – spændt dirrende ud mellem yderpunkter – rummer den en tvingende nødvendighed, der sjældent lader sig forklare på anden måde end: Jeg kan ikke andet, derfor må jeg gøre det.

Før digtet opstår en uro: Spontane, ureflekterede og helt irrationelle faser, hvor ukendte energier er på spil. Søvnløse nætter og rysteture, momentan irritation, melankoli, aggression og andre konfliktfyldte tilstande. Sjældent er det en harmonisk situation, der udløser digtet. Før uroen nok så vigtigt en venteposition og endeløs tålmodighed. Denne periode kan være langvarig, men også afgørende i al sin usynlighed. Til tålmodigheden knytter sig igen en ydmyghed, som måske er den egentlige begyndelse?”.

Detta är den absolut bästa bok jag läst i ämnet – trots Aristoteles, Longinos, Poe och Ezra Pound –  och den lockar inte bara till att skriva, utan också till läsning. Och den rimmar så väl med ”Sinneskvintetten”!

Här är några av mina favoritcitat:

”Att skriva dikter handlar om autenticitet, om att glömma allt om det andra och de andra. Och att vara sig själv med allt vad det kräver.”

”Eftersom dikten inte lever allenast av ord, men också av tystnad, kan den bevara och värna om det gåtfulla.”

”Poesi är en klangens akrobatik, en orientering i världen. Poesi är en livsform. Poesi är.”

”Dikten är en möjlig mötesplats.”

Det riktigt svåra, men även inspirerande, har vi då ännu inte kommit in på: den absoluta gränsen.

”Dikten är en möjlig mötesplats”. Men hur är det med möjligheten att sammansmälta? Ingå? Symbios? Det andliga mötet? Himlen? Metafysiken? Översinnlig är dock ett ord som beskriver något som inte kan uppfattas med de vanliga sinnena, det är övernaturligt och överjordiskt. Det kan också betyda transcendent, andlig, okroppslig, immateriell, ideell, metafysisk, förandligad, mystisk, sublim och eterisk. Det används ofta för att beskriva en erfarenhet eller en känsla som går bortom det fysiska och det materiella. Det vill säga motsatsen till det åtminstone första intryckt av ”Sinneskvintetten”. Det första intrycket.

Med dikten ”Framtidscykel” börjar såväl ”Smaken av stål” som hela Sinneskvintetten:

”Till ljudet av moln
ger vattnet näring åt trädet,
som är föda för elden
som bildar jorden
metallen kommer ur, som i sin tur
som katalysator
för fram vatten,
men vattnet släcker också eld,
som smälter metall,
som förstör trä,
som på nytt tillintetgör jord
till ljudet av moln.”

Och så här slutar ”Sinneskvintetten”, och därmed ”Beröringen av hud” med dikten ”Ett livs tyngd:

”Tillsammans med alla andra
/…/ ett avstånd är givet
/…/ hänvisad till sina egna sinnen /…/

Inte alla är utrustade
med alla sinnen,
istället träder de övriga sinnena in.
/…/ Var och en
är utrustad med sinnen,
inte bara för att vara vittne
men också för att själv bli rörd.

Var och en är utrustad med sinnen,
för att kunna känna
livets tyngd.”

Och här emellan lever vi, som enskilda subjekt för att tala med Kierkegaard (Stadier på livets väg), mot vilken Tafdrup egentliga inledningsdikt till Sinneskvintetten, tar spjärn. Detta tål verkligen att tänka på.

”Var och en
kan uppleva passagen
från en sfär till en annan
genom att beröra och bli berörd,
finna ro i själen.

Tillsammans med alla andra”

Men: ”En dikt kan vara ett möte” som det formuleras i Tafdrups poetik…samt, som det formuleras i en dikt, din röst är en bro till mitt inre.

Vi kan se varandra. Du kan se mig, och jag kan se dig. Men vi ser inte varandra med samma blick.

Så är det också med våra övriga sinnen. Vi kan höra, smaka, lukta och känna varandra. Men inte med identisk hörsel, smak, lukt eller känsel.

Detta är en fantastiskt intressant ståndpunkt. Paradoxal. Ju fastare vi tyngs av livet, förnimmer jag, ju mer pockar livet på rörelse och förvandling. Suggererar oss att meditera och kontemplera. Det är en strålande antydan om transformationer. 

En verklig nyckeldikt har titeln ”Huden min gräns”:

”/…/ jag tar in dina smekningar, ger dig
smekningar tillbaka, jorden älskar oss
hud mot hud,

bara inifrån min plats och din
kan vi mötas, men även
vända mot varandra i magnetisk dröm,
även i nakenheten, när vi är så när varandra
att vi nästan byter kroppar,

finns en gräns .” (Min kursivering)

Och här emellan lever vi alltså. Enskilda, för att tala med Kierkegaard. Eller när Tafdrup, i en fotnot till den danska upplagan av ”Beröringen av hud”, hänvisar till Merleau-Ponty. ”Mennesket har inte bara en kropp, mennesket er en kropp”.

Kroppen, alltså. Den är så att säga trädet i världen. I Pia Tafdrups poesi finns här dock en märklig tendens att så mycket betona kroppen och dess gränser att man, jag, som läsare börjar fundera på motsatser. Jag blir, som så ofta hos Tafdrup, meditativ och kontemplativ. Hon är oerhört berörande i all sin motsägelsefullhet. Genialiskt! 

Eller – för den delen – apropå, i samma not, Wittgenstein i hans Filosofiska undersökningar, § 253: ”Andre kan ikke have mine smerter”.

Eller när Lévinas i Difficile liberté (1963) och Quatre Lectures talmudiques (1968) undersöker Talmud i ett fenomenologiskt ramverk. Här spelar mötet mellan Den Andre och Det Egna, mellan Duet och Jaget, en fundamental roll. Genomgående för västerlandets filosofi har, menar Lévinas, varit en ovilja att acceptera den andre som annan. Istället har man velat och försökt reducera Den Andre till något som är del av Det Samma. Lévinas kallar detta för egologi (ego + logos) och ser det som en slags narcissism.

Eller hos Martin Buber: I det autentiska mötet mellan ”Jag” och ”Du” är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som deltar i att skapa mitt ”Jag”, liksom jag deltar i att skapa detta ”Du”. Här bör man betona betydelsen av erfarenheten. Erfarenheten, enligt Buber, för icke världen till människan. Den för henne endast till en värld som består av Det, Honom och Henne.

Genom att vi erfar världen har vi redan i erfarenheten tagit ett steg bakåt, allt för att kunna titta på världen. Dock angår vi i det ögonblicket inte världen eftersom världen inte har någon del i erfarenheten. Världen låter sig erfaras men den påverkas inte. Jaget som person med allt vad det innebär fortsätter att existera med sin integritet och mått av privat sfär. I viss mån sönderfaller visserligen jaget i Jag och Du, men det uppstår inte en sammanfogning av de två. I stället föregår sönderfallet jagupplevelsen. Det är endast i mötet med den andre som jag kan uppleva grundordet Jag i min relation till Du. Då mötet ägt rum träder relationen in i bilden. Relationen förutsätter distans och vice versa.

Samtidigt finns här mycket annat, bland trådar och pärlor i den större väven av poesi, som får mig att reagera och inspireras i en (delvis) annan riktning. Jag hoppas Pia Tafdrup förlåter mig detta.

Inte minst har dikten ”En femte årstid” (ur Lukten av snö) den effekten på mig:

”/…/ lukten av en femte årstid hänger som ett ystert
minnesmoln, vibrerar mitt i ljuset, sätter sig
i näsborrar, i lungor och i själ, den har sin början i alla
årets tider, virvlar fortsatt framåt  sublim spiral, /…/”

Här kommer jag att tänka på bland annat sinnesväv, kvantsprång, transformationer, metamorfoser (Tafdrup är ju för övrigt intresserad av Ovidius – och naturvetenskap), förlösning, förlossning och ”övergångar”. Möjligen också på ett sjätte sinne – på en meditativ eller kontemplativ förflyttning till ett buddhistiskt nirvanatillstånd, ett Kierkegaardskt öieblikk, till en – ja – metafysisk översinnlighet.

Sinnena beblandas, uppgår i varandra och uttrycker sig sublimt.

Men också på Tafdrups ”Taveldikter”, speciellt Gerhard Richters Fem dörrar i brevform! Går dörrarna bara ut, eller går de också in? Införlivar subjektet bara världen, utan att någonsin påverka den utåt? Jämför här för övrigt med diktsamlingen Dronningeporten. Sinnena beblandas, uppgår i varandra och uttrycker sig sublimt.

Läs till exempel dikten ”Passage, ljus” (ur Synen av ljus):

”Att lämna sinnet, lämna
kroppens mörker när blicken avslutat
sin vandring låta kroppen bli kvar
när hjärtat vägrar slå,
bli kvar som frost,
som sval lukt av snö,
för att sedan täckas av jord.

Det okända öppnar sig
i dödens timme,
vad vet vi om döden
annat än att inne blir ute, /…/”

Utöver detta finns det sinneskompatibla i en dikt som ”Rummet tecknat” (ur Ljudet av moln):

”Vinden sliter tag i spannen /,,./
Jag kan gårdsplanen utan och innan men hör
ljudet av spannen teckna fram dem /…/
jag ser inte gårdsplanen
men är i dess rum
uteslutande utifrån ljudet av var spannen
befinner sig, /…/
genom öronen ser jag
gårdsplanen framför mig,”

Här framställer Tafdrup, som i tidigare diktsamlingar, den oerhörda känslan, att skapa rum av ljud. Få skulle kunna göra detta lika lätthänt och suggestivt. Man kunde bli perplex för mindre!

Rymmer katedralen både ett inre rum och ett bortom?

Pia Tafdrups möjliga väg från det sinnliga till det översinnliga? Absolut första dikten (om bland annat Sören Kierkegaards ”Stadier på livets väg”) och den absolut sista dikten om livets tyngd. Gränsen! Det enskilda valet och vardandet?

Syntesen mellan Varat och icke-Varat ligger för människans del i hennes möjlighet att bli ett vardande. Mellan evigheten (Varat) och timligheten (icke-Varat) råder (för människan) en begreppslig skillnad, men ur Guds synvinkel är de identiska. Men även ur människans tidsbundna synvinkel är Evigheten (Gud) ständigt närvarande, här och nu, nämligen i det absoluta nuet, Öieblikket. Och viktigast av övergånskategorierna för den Enskilde, i vardande varande, människan är just detta Öieblikk.

Ett exempel handlar om syntesen mellan det Heliga och det profana. Här tycks Kierkegaard mena, att det Heligas uppenbarelse i Kristus (Ordet, Logos, korset) utgör den övergångskategori, som krävs för att människan skall kunna överbrygga det oändliga avståndet mellan henne och Gud. Som en följd av inkarnationen finns det nu en uppenbarelse, en evighetskategori i tiden, och denna uppenbarelse är tillgänglig för alla människor. Men vilken är syntesen? Eller utgör övergångskategorin syntesen? Detta står skrivet i stjärnorna. Särskilt som Kierkegaard på andra håll tycks tala om andra övergångskategorier på samma område, och synteser som samtidigt är övergångskategorier.

Kan förresten membranet vibrera i en annan riktning, osmosen fylla något omvänt, gränsen passeras på grund av meditationer? Rymmer katedralen både ett inre rum och ett bortom?

För övrigt får vi inte glömma Pia Tafdrups många symboler. Hennes flertaliga referenser till ord, bild, personer och dikter rör också symboliskt material.

Pia Tafdrups katedral är sålunda en milstolpe både i nordisk och global poesi. Förvandlingarna, existensvillkoren, paradoxerna, klangligheterna. Detta är förmodligen den bästa diktsamling som skrivits i Norden de senaste 20 åren eller så. Den problematiska sidan av saken – dualismen kontra sammansmältningen (särskilt om man jämför med hennes äldre diktsamlingar) – är för mig en extra krydda: den sporrar mig att tänka och känna djupare.

The post Pia Tafdrups poesi ‒ en själslig katedrals in- och utgångar first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till den argentinske författaren César Aira och dennes omfångsrika författarskap.

César Aira (1949-) är en argentinsk författare och översättare, och en originell mästare på den samtida argentinska parnassen. Han är känd för sitt vilda skrivande och sin enorma produktivitet.

Han har i år (2023) publicerat mer än 120 böcker, som är översatta och utgivna i många länder. Sedan 1993 har han skrivit två till fyra kortromaner om året – samt annan litteratur.

Tre av hans kortromaner, Litteraturkonferensen (1999), Nätterna i Flores (2004) och En episod i den resande landskapsmålarens liv (2000) utgavs 2012 på svenska under titeln 3 x Aira.

Fri flykt framåt publicerades på svenska 2015 (innehållande bl.a. Hur jag blev nunna och Varamo; se nedan).

2021 gavs Samtalen; Margarita (ett minne), i kongenial översättning av Lina Wolff, ut på svenska av Tranan. Lina Wolff är själv författare och översättare från spanskan. Hon har tidigare bland annat översatt Gabriel García Márquez och Roberto Bolaño.

Det bör nämnas att Aira har undervisat vid Buenos Aires universitet och vid Rosarios universitet. Han är också verksam som litteraturkritiker. Bland de författare han speciellt intresserat sig för kan nämnas Copi, Arthur Rimbaud, Stéphane Mallarmé, Alejandra Pizarnik och Edward Lear.

Vidare kan framhållas att han färdigställt poeten och romanförfattaren Osvaldo Lamborghinis (1940-1985) samlade verk. Han är dessutom, som nämnts, verksam som översättare, och har översatt och utgivit verk från Frankrike, England, Italien, Brasilien, Spanien, Mexiko och Venezuela. Utöver detta medverkar han återkommande i El País och The New Yorker.  

Aira har haft som mål att utveckla en avantgardistisk estetik där han utövar en ”flykt framåt”, för att improvisera sig ut ur konventionella mönster. Detta gör att hans fiktion kan göra tvära kast mellan olika genrer, och att berättarstrategier från populärkulturen och olika sublitterära genrer kommer till användning. Han vägrar dessutom avsluta sina romaner konventionellt, vilket gör att många av hans verk slutar tämligen öppet.

Aira är med andra ord experimentell, ironisk och oförutsägbar. I den argentinske kultförfattarens värld kan vad som helst hända. Hans kortromaner, som innehåller oväntade vändningar och tvära kast, är som små, litterära cocktails. Här blandas genrer och stilar; magisk realism, fabel och svart humor.

Själv kallar han (alltså) sin stil “fuga hacia adelente” (flykt framåt), som innebär att han som sagt improviserar sig fram. Därför kan hans historier ofta börja i ett hörn, och sluta i ett annat. Ofta nämns Max Ernst, Breton och Borges samtidigt med Aira. Själv har han en gång sagt, att hans verk är en fotnot till Jorge Luis Borges.

Viktiga böcker för att närma sig César Airas produktiva arbete

“Det finns ingen annan författare i landet som har nått en sådan produktionsnivå”, säger Patricio Zunini. Och även om det är sant vad José Pablo Feinmann en gång sa, att hans två volymer om peronism “lägger till fler sidor än alla Airas verk”, är sanningen den, att det är just Aira som just har vunnit det prestigefyllda Formentorpriset.

När myndigheterna meddelade priset lyfte juryn  fram Airas “outtröttliga berättarkraft, mångsidigheten i hans oändliga historia och den lekfulla ironin i hans otåliga fantasi.” Och med juryns ordförandes ord, Basilio Baltasar, “är den labyrintiska konstellationen av hans arbete en enorm litterär smältdegel för populärkulturens figurer, karaktärerna i stor berättande fiktion och de visuella motiven i de sköna konsterna”.

Ema, fången

Efter sin första roman, ”Moreira” (1975), anländer ”Ema, fångenskapen” (1981) och blev, och har förblivit, en av de viktigaste böckerna i Airas omfattande och produktiva arbete. Definierad av sin författare som “historiola”, kan vi här se hur den patagoniska öknen förvandlas till en passage mellan magi och absurditet. Det uppstår en antropologisk berättelse skakad av en vild sensualism. En gränsroman. En förenklad gotisk historia.

Haren

Publicerad 1991 berättar denna roman historien om en engelsk naturforskare, Darwins svåger, som är på jakt efter det sällsynta och mest svårfångade djuret, den lembreriska haren. Juan Manuel de Rosas har lånat honom sin bästa häst, och han åtföljs av en baquiano och en ung akvarellist från Buenos Aires. Det är en expedition under pampas himmel där äventyr, krig, kärlek, konst, humor, absurditet och paradox samexisterar.

Gymmens krig

Året därpå, 1992, publicerade han ”La guerra de los gimnasios”, som börjar med att Ferdie Calvino anmäler sig till Chin Fú-gymmet. Syftet var ”att fullkomna sin kropp, så att den framkallade ‘rädsla för män och begär för kvinnor’.” Det blir ett vansinnigt och hängivet krig.

Hur jag blev nunna (1993, Finns i Fri flykt framåt, på svenska 2015)

Ett år senare, 1993, skriver Aira en roman, som utspelar sig i Rosario,där huvudpersonen är en sexårig pojke, som påstår sig vara omväxlande pojke och flicka. Hans far bjuder honom på glass, men gör denne besviken genom att säga att han inte gillar det. Fadern vill då slå ihjäl glassmaskinen. Sedan hoppar historien framåt.

Varamo (2012, Finns i Fri flykt framåt, på svenska 2015)

En panamansk författare, med efternamnet Varamo, får en dag, efter att ha fått sin lön, och efter en rad obetydliga händelser, under eftermiddagen plötsligt ingivelsen att skriva “det mest berömda mästerverket i modern centralamerikansk poesi: Jungfrubarnets sång“. Det lustiga är, att han under sina femtio år i livet inte hade skrivit en enda vers, och inte heller haft en tanke på att göra det.

Alejandra Pizarnik

År 1998 publicerades en bok som samlar de korrigerade och sammanfattade transkriptionerna av fyra samtal av Aira om Alejandra Pizarnik, den stora argentinska poeten under andra hälften av nittonhundratalet. Där rekonstruerar han den kreativa processen i en poesi och ett liv som legenden och den kritiska inkonsekvensen har fördunklat.

Födelsedag

“Du inser att du inte är tjugo, du inser plötsligt att du inte är ung längre … och under tiden förändrades världen; medan man tänkte på något annat”, står det i romanen från 2004. Airas 50-årsdag får honom att sitta i en bar eller ett kafé, som han alltid gör, och skriva. Medan han rabblade anekdoter, vävde minnen, reflekterade över existentiella teman, om litteraturen och döden.

Lugones

Lugones är en roman som tar den sista dagen i Leopoldo Lugones liv som utgångspunkt för att diskutera författarens funktion och omformulera konflikten mellan civilisation och barbari.

Cecil Taylor

I Cecil Taylor, skriven 2011, presenterar Aira en idé om konst, en slags poetik, från en illustrerad biografi om en musiker: den amerikanska jazzpianisten och slagverkaren Cecil Taylor, hjälte av hard bop, särskilt frijazz. Boken är också ett avantgardistiskt manifest och rymmer en serie diskussioner om konst, berättande, musik, framgång och misslyckande.

Compiled Essays

Detta är en bok av stor litterär betydelse, eftersom den samlar mycket av Airas facklitterära arbete, som tidigare varit utspritt. Denna volym sammanställer tidskriftsartiklar, böcker och annat material.

Samtalen och Margarita (ett minne)

Kort om dessa/detta: Wahlström & Widstrand gav under 10-talet ut två volymer med sammanlagt ett halvt dussin titlar av Aira.

För ett par år sedan har, som nämnts, Tranan ett decennium senare publicerat Samtalen från 2006 och Margarita (ett minne) från 2012.

Det rör sig återigen om två nyckfulla, egensinniga och ytterst excentriska kortromaner.

I Samtalen har vi att göra med en person, som i synnerhet fixerat sig vid Kant och Dostojevskij. Men han träffar också likasinnade just för att samtala. Inte minst om en märklig Hollywoodfilm, där vännerna störs av att en fåraherde i Ukraina bär en Rolex-klocka. Denna fadäs blir navet kring deras samtal, och deras olika tolkningar utgör hela intrigen.

Huvudkaraktären är arrogant och absurd eller surrealistisk. Filmdiskussionen blir bisarr, vilket Aira ironiserar över, och han förstorar vår kanske alltför-mänskliga benägenhet att haka upp oss på obetydligheter.

Viktigast av allt är att någon får rätt.

Margarita (ett minne) handlar (främst) om en man som minns när han slutat gymnasiet och en sommar hastigt förälskade sig i Margarita. Det är en monologisk roman, och länge väntar vi på att Margarita, likt en kvinnlig Godot, skall dyka upp; och när hon väl gör det är romanen nästan slut. 

Men minnet lever kvar, som en allt överskuggande fantasi. Som ett tomrum.

César Aira har sagt “Du kan inte vara författare och vara seriös samtidigt, du måste välja en av de två sakerna”.

Han är i mitt tycke en självklar kandidat till årets Nobelpris i litteratur.

The post Helgessän: Den experimentelle César Aira first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till den ungerske författaren Peter Nádas författarskap. 

Ungraren Peter Nádas (1942)  fyller (alltså) i år 81 år. En lämplig ålder för en Nobelpristagare tycker jag, Dessutom är ju hans produktion mycket laddad. Han är också, och sålunda, en av författarna som alltid nämns i Nobelprissammanhang.

Nádas slog igenom internationellt med romanen ”Minnesanteckningarnas bok” från 1986 (på svenska, i översättning av Ervin Rosenberg, Bonnier Alba, 1994), som vann Prix du Meilleur Livre Étranger i Frankrike, och som den amerikanska kritikern Susan Sontag kallade för “den största romanen skriven i vår tid, och en av århundradets stora böcker”. Hans opus magnum, “Parallella historier”, kom ut 2005 på ungerska och 2012-13 på svenska.

Förra året utkom ”Illuminerade detaljer 1-2”, i svensk översättning. Det verket handlar (främst) om hur det är att växa upp i en judisk familj under nazism och kommunism.

År 2005 gav han ut en roman i tre volymer (om 1 600 sidor), ”Parallella historier” (i svensk översättning av Maria Ortman, Albert Bonniers förlag, 2012-2013).

Denna roman består av ett flertal oberoende historier som smälts ihop till en berättelse. Det tog Nádas arton år att färdigställa boken. Handlingen är uppbyggd runt två familjers historia: En av familjerna — Lipa-Lehr, är ungersk, den andra familjen — Döhring, är tysk. Dessa två huvudspår länkas ihop genom händelser och personer. Att läsa Péter Nádas ”Parallella historier” är en okonventionell introduktion till ett svindlande tankekosmos för den som inte läst honom tidigare. För inbitna fans är det en guldgruva.

Romanen skapar ett panorama över Europas historia

När de parallella berättelserna publicerades i Ungern 2005 hyllades de som en motsvarighet till  ”Krig och fred” i det 21: a århundradet.

År 1989, året för Berlinmurens fall, hittade Döhring, en student, ett lik medan han joggade i Berlins Tiergarten. Romanen börjar med denna kriminella scen, men öppnar samtidigt också upp det omfattande sökandet efter en familjs mörka hemlighet.

Det är historien om familjen och deras vänner, vars personliga öden är kopplade till det ungerska och tyska förflutna. De historiska markörerna är den ungerska revolutionen 1956, den postrevolutionära perioden, den ungerska nationaldagen den 15 mars 1961 och, i efterhand, deportationen av ungerska judar 1944/45 och förkrigstiden på trettiotalet i Berlin.

Romanen skapar ett panorama över Europas historia, i ett överväldigande överflöd av berättelser som ingen realistisk konstruktion skulle kunna kombinera till en berättelse. Romanens enda stora metaberättelse formas dock av berättelserna om kropparna som blir skådeplats för händelserna.

De manliga och kvinnliga kropparna och deras sexualitet formar verkligheten i karaktärernas liv, de är den “glödande magman”, “tändmaterialet som vilar i djupet av deras själ eller ande” som exploderar de parallella berättelserna. På grund av hans analytiska skarpsinne och kraften i hans karakterisering placerar internationell kritik Péter Nádas bredvid Proust.

Med sitt magnum opus romansviten “Parallella historier” höll han alltså på i 18 år.

Péter Nádas har också hävdat att det tagit decennier att förstå saker han hörde och såg i sin barndom

Hur länge han skrivit på självbiografin “Illuminerade detaljer” (i översättning av Daniel Gustafsson och Peter Tóth, Albert Bonniers förlag, 2022) framgår inte men “Minnesanteckningarnas bok” tog 11 år).

I detaljrika minnen och ett magnetiskt flöde beskriver han i ”Illuminerade detaljer” det som ska bli ett skrivande liv i ett Europa präglat av antisemitism och i de stora ideologiernas skugga. ”Man lyckas bättre när man minns något av en tillfällighet, då börjar det, då kommer floden av minnen,” säger Péter Nádas själv.

Idag räknas Péter Nádas, naturligtvis, som en av stora centraleuropeiska författarna. Som i fallet med Imre Kertész ströks hans böcker för ett antal år sedan från Ungerns kulturkanon.

”Minnesblad ur ett författarliv” är undertiteln. Och Péter Nádas går grundligt till väga i sitt livslånga sökande i att om möjligt något förstå sig själv och den kultur och familj som fostrade honom. Och samtidigt finns här två världskrig, Förintelsen och ett århundrade tyngt av ideologier. Och en stad, Budapest. Men han stannar också vid detaljerna, kan beskriva hur mormors söndagssoppa blir till, och hur morfar Tauber efter lunchen slänger upp honom i luften.

Prompt förstår man även hans metod. Hur han repeterar sina minnesfragment, och sin samtid, varpå den ena detaljen efter den andra öppnar sig som ett ostron. Och hur därmed det nya möter det förflutna. Péter Nádas har också hävdat att det tagit decennier att förstå saker han hörde och såg i sin barndom, men att minnet bevarar det man inte förstår sig på; som ett raster, ett nät; ja, en struktur som med erfarenheter och begrepp långsamt under ett liv fylls i.

Carsten Palmer Schale

The post Helgessän: Peter Nádas vävningar first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER.  Carsten Palmer Schale framhåller Mircea Cartarescu som en stark kandidat till årets Nobelpris i litteratur. Här förklarar han varför.

Mircea Cartarescu (1956-) studerade vid universitetet i Bukarest, där han 1980 tog examen i rumänska språket och litteraturen. Sedan dess har han arbetat som lärare. Han debuterade som poet med samlingen ”Faruri, vitrine, fotografii”, och som romanförfattare 1983 med ”Desant ’83”. För sin andra roman, ”Visul” (1989), belönades han med Rumänska akademiens pris, samt nominerades till Latinska unionens pris. Han är internationellt en av de mer uppburna postmoderna författarna från forna östblocket.

Den första romanen som översattes till svenska, ”Nostalgia” (2002), utgavs på originalspråket första gången 1989, men undergick kraftig censur. Den utgavs ocensurerad först efter östblockets fall, 1993. De övriga romanerna därefter utkom på svenska, Orbitór I-III, är delvis självbiografiska, men det faktiska stoffet är uppblandat med fiktion.

Min favorit är ”Solenoid” . En synnerligen komplex och, ja, hyperlitterär skapelse om en sorts längtan efter att fly existensen. Denna fantastiska bok kom ut i översättning till svenska 2019.

Liksom Borges Buenos Aires eller Kafkas Prag är den rumänska författaren Mircea Cartarescus Bukarest en stad på en gång konkret och drömlik. Detta är inte en paradox, så mycket som en möjlighet att visa de flytande kopplingarna av en fantastisk fantasi.

“Solenoid”, alltså min favorit, är grundad i den trista miljön i den rumänska huvudstaden i slutet av 1970-talet och början av 80-talet. Det är en roman om en lärare som reflekterar över sin ungdom, sin mor, sitt jobb, sina störande drömmar och sin överväldigande intuition att avvikelserna i hans liv utgör ett outgrundligt mönster.

Berättaren funderar över talismaner från det förflutna – en Tim-Tac-låda med hans babytänder, blekta fotografier, flätorna som hans mamma fick honom att bära som barn – medan han överväger solenoiderna han upptäcker runt om i staden. (En solenoid är en slags elektromagnet.) Var och en av de massiva, underjordiska spolarna erbjuder en utgångspunkt i eller för verkligheten. ”Belysningen av vissa underjordiska förbindelser.”

Han utövar en svepande solipsism som gör paranoia till en slags holistisk tro. Varje händelse, bild eller upplevelse, oavsett om den är vanlig eller besynnerlig, dunkar med olycksbådande mening. Föremål och minnen från barndomen blommar med apokalyptisk betydelse i vuxen ålder.

Drömmar innehåller läsbara ledtrådar till det vakna livets gripande pussel. Detta är världen som ren konspiration, ett nät av esoterisk sammankoppling.

Scener av fullständig banalitet – småpratet i en lärarlounge, en promenad hem från jobbet – växlar med fantastiska scenografier.

Men även med tanke på dess förkärlek för det cerebrala och det svårbegripliga – det finns kapitellånga utvikningar om den fjärde dimensionen, drömkulter, svårbegriplig matematik och mycket annat annat – kan “Solenoid” kanske mest fruktbart läsas som en surrealistisk detektivroman, om än en av vidsträckt, existentiell dimension. Berättaren söker en flykt från livets gåta genom “belysningen av vissa underjordiska förbindelser”. Här går tankarna till den argentinske författaren Borges.

Bokens maximalism utgör alltså inte bara en formalistisk pose, utan är en fråga om nödvändighet. Endast en roman så spretig, så oväntad, så – ändå – holistisk, kunde hysa en sådan sublim neuros.

Hur är det att läsa “Solenoid”? Berättandets glans gör ingen rättvisa åt romanens egendomlighet, dess känsla för utomjordisk fara, dess hot och navelskådande dekadens.

Scener av fullständig banalitet – småpratet i en lärarlounge, en promenad hem från jobbet – växlar med fantastiska scenografier. En jättinna sover under en övergiven fabrik. En kryptisk automat härskar över ett barns sanatorium. Rör löper under Bukarest för att skörda mänsklig smärta i en ballong av genomskinlig hud. Dessa extraordinära händelser behandlas som allt annat än ”fejk”. Ingenting i författarens ton tyder på att vi har gått in i fantasins eller fantasins zon. Det finns en känsla av att vad som helst kan hända.

“Solenoid” blev omedelbart en klassiker. Den är gudomlig, kroppslig och underbart grov. Från sina inledande rader belyser romanen det avskyvärda mitt i det vardagliga:

“Jag har löss igen. Det förvånar mig inte längre, äcklar mig inte. Det kliar bara. Jag hittar nits hela tiden, jag drar av dem i badrummet när jag kammar håret: små elfenbensägg, glittrande mörkt mot porslinet runt kranen.“

Utöver det finns det lyxigt detaljerade passager om humanoida larver, parasitologiska avhandlingar, skalbaggar, utåtbuktande nyckelben, glittrande sekret och avlägsnande av mörkt garn från berättarens navel.

Cartarescus värld är full av privata vätskor, som han aldrig tröttnar på att beskriva med de tjockaste och våtaste adjektiv som möjligt: “fostervatten”, “cerebrospinal”, “ektoplasmisk”, “gelatinös” och så vidare. Inte för ett ögonblick får vi glömma den höga kötthögen vi bor i, det svettiga hindret som omger medvetandets juvel.

Denna plågade känsla av dualitet är en primär generator i och för berättarens flyktförsök. Kroppen blir en av romanens främsta miljöer, ett fängelse från vilket sinnet längtar efter att glida fritt.

För lite drygt tre månader sedan kom för övrigt den komplexa romanen ”Melancolia” också ut på svenska.

Detta verk – eller denna trio av varandra beroende texter – beskriver världen ur tre barns eller ungdomars perspektiv.

Samtliga i den här essän omnämnda Cartarescu-böckerna i svensk språkdräkt  har  skickligt översatts av Inger Johansson och utkommit på Albert Bonniers förlag. 

Cartarescu är definitivt en stark kandidat till årets Nobelpris i litteratur.

The post Helgessän: Mircea Cartarescu first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Förra månaden recenserade Torsten Green-Petersen de senaste delarna av Jon Fosses septologi.  Här formulerar Carsten Palmer Schale sin syn på den återkommande Nobelpriskandidaten Jon Fosses författarskap och inte minst Septologin.

Efter att ha läst Jon Fosses senaste fem av sju delar i Septologin – ”Jag är en annan” – (Albert Bonniers Förlag) samt försökt orientera mig i hans helt enastående dramatik, tror jag mig nu ha fått ett slags ”grepp” om honom. Om man därtill lägger alla recensioner och kommentarer i den internationella pressen blir bilden ännu tydligare. Hans värld är mystikens. Den värld jag i ett antal delar försökte ”se”, när jag under ett halvår läste László F Földényis ”Medusas blick”. Det är mystik det handlar om. Något som för övrigt tilltalar mig starkt. Dessutom är han konvertit (han är numera katolik), vilket också stärker vissa resonemangslinjer – om man kan kalla det så – i Fosses redan nu mäktiga verk.

Man kan naturligtvis lägga märke till novembermörkret. Kanske också i Fosses texter. Men där finns även både ljusglimtar och puls.

I det första bandet av dessa sju (och han är i princip redan färdig med de två sista!) märker man redan, om känsligheten finns där, rytmen. Den malande monotonin. Den grundläggande basen i en djupmeditativ rörelse. Delarna II-V förstärker detta intryck. En text utan punkter, själsligt manande, ständiga perspektivbyten. 

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta.

Det är naturligtvis Asle som är verkets huvudperson och berättare. Men är det han själv eller hans namne, skuggan Asle/Ale? Målaren bor för sig själv vid fjorden utanför Bergen (i boken kallad vid det gamla namnet Bjørgvin), och är också med i den här senhöstens årliga julutställning. I den sorgetyngda isolationen.  

Men i Asles värld glider identiteter och tidsplan ständigt över i varandra, på ett starkt dramatiskt vis. Och den döde Asle/Ale är starkt närvarande den dag som idag är. Men VEM är egentligen huvudpersonens namne?

Utöver detta vänder sig A ständigt tillbaka till sitt (?) unga jag, pojken som upplever att systern Alida plötsligt dör. Men nu blir vi också bekanta med historien om varför Asle faktiskt blev målare, och hans kanske egenartade sätt att definiera världen. På det hela taget öppnar Fosse dock här upp handlingen en smula, och syre och bipersoner tillkommer som, åtminstone nödtorftigt, förklarar både det ena och det andra.

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta. Det handlar om väder och vind, landskap, och, inte minst, mat. Med min norska farmors idiom skulle jag kanske säga; ”Sjelden har jeg vel lest mer autentiske skildringer av gleden ved raspeballer, lutefisk, stekt flesk, pinnekjøtt, spekemat og kålrot. Og over det hele ligger duften av knitrende bjørkeved”.

Hur som helst är det en mycket märklig upplevelse att ta del av Jon Fosse. Detta är konstprosa- ja. Detta är djupmeditation – ja. Detta är mystik – ja.  Men detta är också Joyce: det obegripliga flödet och det exakta och konkreta invävt i vartannat. Samtidigt som man märker dramatikern Fosses precision och regi.

På ett ställe skriver Fosse om ett ”fraværende nærvær”. Uttrycket kan lika gott vändas upp och ner för att bli en ”nærværende fravær”. Ja. Kanske är allt detta textens själva epicentrum. Som mystikens.

Här finns också en annan och överskridande dimension. Inte minst i måleriet. Som kan associeras med ett Andreaskors.  Denna referens till katolsk änglamystik kan rentav vara en bas för hel verkets riktning.

Måhända, dock, att den religiösa dimensionen kan kännas främmande för en del samtida läsare i vår del av världen. Å andra sidan finns här en ingång till författarens och katolikens eget universum. Asle som Jon. 

Men självbiografiskt eller ej: Fosse skriver på ett sätt som ingen tidigare eller senare någonsin gjort. Och det är synnerligen bra det hela.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik.

Jon Fosse har skrivit både poesi, prosa och essäer, men är internationellt mest uppmärksammad för sin dramatik. Han växte upp i Standebarm i Kvam härad i Hardanger och är numera bosatt i Österrike utanför Wien.

Han debuterade som romanförfattare 1983 med “Raudt, svart” och som dramatiker 1994 med pjäsen “Og aldri skal vi skiljast”. Pjäsen uruppfördes på Den Nationale Scene i Bergen. Hans pjäser spelas mycket flitigt. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik. Hans pjäser behandlar framför allt ämnen som tidens omutliga gång, nuet som en falsk föreställning, ankomst och uppbrott.

Handlingen i hans romaner utspelar sig ofta på norska Vestlandet. Enligt min mening bär alltså hans prosa djupa spår av mystik. Rent språkligt kan den nog läsas som exempelvis “Finnegans Wake” av James Joyce. För mig har Fosse blivit en ny favorit!

The post Återigen denne Jon Fosse first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Vem får årets Nobelpris i litteratur. En poet, dramatiker eller prosaist? Kanske en mångsysslare. Jag tror på det senare.  “Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men inte precis med de orden.”

Ungefär så sa Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i Bokprogrammet för 9 år sedan. Och när man läser Fosse förstår man i viss mån hur han menar. Vid en litterär countrysångare har han också liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument, som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är som musik och kanske också som naturen tänker jag – vindarna, blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en pjäs som heter “Jag är vinden”.

Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i hans “Trilogin” finns allt detta. Den består av tre berättelser “Sömnlösa” från 2007, fem år senare kom “Olavs drömmar” 2012 och 2014 kom så “Kvällning”. Nu skriver han ju på en “septologi”! Det här tilltalar mig! Och jag har alltså tippat honom som årets Nobelpristagare, även om jag skulle föredra andra (främst ett par fransyskor, ja ni har ju läst).

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Jon Fosse – som en vind first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER.”Ur de långa, ringlande, vindlande och – dessutom – precisa meningarna ljuder musik.” Det skriver Carsten Palmer Schale om den spanske författaren Javier Marías som nu avlidit 70 år gammal.

Javier Marías skulle varit en självklar kandidat till årets Nobelpris i litteratur. Fast kanske inte hos gemene man. Men varje gång jag stavar mig igenom spanska tidningar kommer han fram – antingen direkt eller indirekt.

Trilogin ”Tu rostro mañana” brukar anses som Javier Marías (1951-) opus magnum. Den finns sedan 2017 på svenska med titeln ”Ditt ansikte imorgon” (cirka 1 200 sidor, översatt av Lena E Heyman). Den är en blandning av stil, teman och ton hos Marcel Proust och delar av Anthony Burgess (och naturligtvis John le Carré). De tre delarna; “Feber och lans,” “Dans och dröm” och “Gift och skugga och farväl” är både en betraktelse över den svunna tiden (främst det spanska inbördeskrigets tid) och spionroman.

Marías uppehåller sig här, som vanligt, kring sina stora teman: kärlek och död, makt och våld, lojalitet och förräderi. Spanjoren Jaime arbetar för den brittiska underrättelsetjänsten under namnet Jacques Deza. Hans uppgift är att ”översätta” människor; och han är skicklig på att avslöja politiska förrädare, eller affärsmän som bara slirar med sanningen. Kort sagt: Deza kan förutse ditt ansikte imorgon.

Ur de långa, ringlande, vindlande och – dessutom – precisa meningarna ljuder musik. Samtidigt är han stundtals svår att läsa. Men också skrattframkallande. Marías är sålunda en i djup mening mångfacetterad och tänkande författare i en tid av ytlighet. Och typiskt nog, som den intellektuelle och stilistiskt briljante mästare han är, som dessutom skriver på spanska, inte särskilt känd och läst i Sverige.

Ännu mindre är han väl känd för sina många översättningar, framför allt från engelskan (Hardy, Yeats, Conrad, Nabokov, Faulkner, Updike, Salinger med flera; mycket få författare har varit så införstådda med den klassiska – engelskspråkiga – litteraturen.) och inte heller torde han vara känd i vårt land för sina många år som kolumnist i El País. Utöver detta har Marías även publicerat essäer och noveller.

Andra stora teman än de ovan nämnda finns hos honom också: förräderi, hemlighetsmakeri, omöjligheten att veta saker, eller förstå människor, eller sig själv; säkert. Här finns också tankar om äktenskap och kärlek.

”Men”, hävdade han i intervjuer i El Pais (2015) och Guardian (2013) – ” det handlar om litteratur”. Och: ”Hela litteraturhistorien handlar förmodligen om samma droppe vatten som faller på samma sten. Bara på olika språk, olika sätt, och i olika former som är adekvata för vår egen tid”. Denna känsla för improvisation, eller variation av något universellt, har bland annat lett till att han till dags dato sålt miljontals böcker på 50 språk.

Hans 12:e roman, “Los enamoramientos”, den spanska titeln, har på svenska fått titeln “Förälskelser” (översättning Lena E. Heyman, Bonnier, 2013).

Maria äter frukost på samma kafé varje morgon, där hon observerar ett gift par med samma rutin. En tid efter att paret slutat komma till kaféet får Maria veta att mannen har blivit brutalt mördad, och hon blir inblandad i änkans liv och de känslomässiga konsekvenserna av makens död.

”Jag har sett mycket generösa, snälla och ädla människor bete sig väldigt illa”, menar Marías, ”för att de är kära. Likaså finns det denna idé om ödet. Folk minns hur de träffades och undrade vad som hade hänt om de inte hade gått till den baren eller den middagen. Men vi är faktiskt mycket begränsade i våra val av partner efter plats, klass, historia och vem som är villig att acceptera våra framsteg. Hur många gånger är vi inte förstahandsvalet? Eller till och med det andra, eller det tredje?”

När Maria återser kvinnan beklagar hon sorgen och kvinnan bjuder hem henne. Där träffar Maria parets bästa vän, Javier Díaz-Varela, som hon inleder ett förhållande med. Undan för undan börjar hon inse att det finns en annan version av mordhistorien.

Javier Marías jonglerar ogenerat med fiktion och realitet. Han lånar ut sitt namn och sitt utseende till protagonisterna och speglar sin egen berättelse i andra litterära verk. I boken låter han till exempel Díaz-Varela filosofera kring romaner. Det intressanta med dem “är de möjligheter och tankar de väcker hos oss, de når fram till oss via de påhittade fallen i boken, och de stannar kvar hos oss mycket tydligare och skarpare än det egentliga förloppet.”

Själva förloppet i boken är – liksom livet, verkar Marías vilja säga – ovisst. Hur kan vi veta hur våra handlingar påverkar andra människor? Ovissheten får huvudpersonen Maria att tveka, även när hon sitter på fakta. Vår plats i andra människors liv och deras i vårt kan vi aldrig vara säkra på. Även om döden är definitiv, kan de döda fortsätta att påverka oss. Vi vet aldrig vad som kommer att ha avgörande betydelse för oss eller vem som blir viktig i vårt liv.

Marías har kritiserats för att inte engagera sig direkt i Spaniens turbulenta politiska liv – även om inbördeskriget och Franco faktiskt fått rikligt med utrymme i hans böcker. Omvänt har han inte visat någon motvilja mot att engagera sig i det dagliga som tidningskrönikör under de senaste två decennierna.

”Om en bok eller film tar ett bra ämne från vardagspressen – säg inhemska mord i Spanien, vilket är en historisk skam – kommer alla att applådera, men det är lätta applåder”, menar Marías i El Pais.

”Vem kommer att säga att det är dåligt? Folk säger att romanen är ett sätt att förmedla kunskap. Tja, kanske. Men för mig är det mer ett sätt att förmedla erkännande av saker som du inte visste att du visste. Du säger ‘ja’. Det känns sant även om det kan vara obehagligt. Det hittar du hos Proust, som är en av de grymmaste författarna i litteraturhistorien. Han säger fruktansvärda saker, men på ett sådant sätt att du vet att du också har upplevt de tankarna.”

Det här påminner mig om sokratisk majeutik!

Marías föddes i Madrid 1951, som den fjärde av fem söner. Tre av hans bröder – den äldsta dog innan han föddes – gjorde alla karriärer inom konsten. Deras far var Julián Marías, en ledande, och Francokritisk, filosof. Deras mor, Dolores Franco, var översättare och redaktör för en antologi med spansk litteratur innan familjebildningen.

Som barn togs Marías med på flera resor till Amerika där hans far undervisade, efter att ha svartlistats hemma. Tillbaka i Madrid kom hans tidiga skrivande direkt ur hans läsning; han skapade exempelvis sina egna musketörer.

Familjens hem var fullt av böcker, konst och upplyftande samtal. Men Marías introduktion till professionellt skrivande underlättades av en farbror, som var en tillverkare av mjukporr och skräckfilmer. Under de sex veckor som den 17-årige Marías bodde i sin farbrors parisiska lägenhet såg han inte bara 85 sådana filmer utan påbörjade också skisserna till sin debutroman, ”Los dominios del lobo” (“Vargens herravälde”; finns tyvärr ej på svenska) som publicerades 1971 när han bara var 20.

Faktum är dock, att han under det kommande decenniet bara publicerade ytterligare två romaner. Det var i stället översättningarna som stort kom att dominera.

”Om du kan skriva om något på ett annat språk än Conrads eller Sternes så lär du dig mycket. Jag har inte engagerat mig i den kreativa skrivindustrin, men om jag någonsin hade min egen kreativa skrivskola skulle jag bara erkänna människor som kunde översätta, och jag skulle få dem att göra det om och om igen”.

Det var inte förrän med ”Corazón tan blanco” (1992), som han först blev en fixstjärna även på de rent litterära bästsäljarlistorna. Efter att ha sålt bra i Spanien blev den en global hit efter att “påven av tyska kritiker”, Marcel Reich-Ranicki (läs Brandes eller Böök), rekommenderade den på tv.

Boken sålde i 1,3 miljoner exemplar i Tyskland och vann senare Impac-priset. Marías romanskrivande teknik – “som jag vet kan vara självmord” – är att ge sig ut med endast minimal planering.

”En roman är en mer ‘vild sak’ i den meningen, att du kan säga vad som helst, och dina berättare eller karaktärer kan säga vad som helst. Ändå kommer den ändå fram till ett slags sanning. Det är som teatern där man vet namnet på dramatikern, men när ridån går upp är den accepterade konventionen att publiken inte tar alla handlingar eller åsikter på scenen som författarens”, säger Marías.

I maj i år kom så en ny roman ut av Marías hand: Berta Isla. Berta Isla (på spanska 2018, nu alltså i maj 2022 på svenska) är uppföljaren till Javier Marías (hittills) största verk ”Ditt ansikte i morgon”. Berta Isla är en ung kvinna som blir kär i och gifter sig med en spion som heter Tomás Nevinson. Paret träffas första gången under Francos diktatur på 1960-talet som elever på gymnasiet i Madrid. Medan Berta är en fjärde eller femte generationens madrileña, är Tomás anglo-spanska och har en extraordinär gåva för språk. Det hela blir komplicerat. Här kopplar existensen strupgrepp på både huvudpersonerna och livet.

The post Javier Marías – en briljant mästare first appeared on Opulens.