NOBELPRISTAGARE. Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har läst Nobelpristagaren Krasznahorkais debutroman ”Satantango” och konstaterar att den är lika relevant 2025 som när den utkom i Ungern för 40 år sedan.

Nobelpristagaren i litteratur 2025 László Krasznahorkais debutroman, ”Satantango”, utkom för 40 år sedan i Ungern och räknas numera som en modern klassiker.

Regissören Béla Tarr har för övrigt filmatiserat romanen som en hela sju timmar och en halv timme lång film från 1994. Där kan man verkligen tala om långfilm!

För tio år sedan utkom boken i en smidig svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech på Norstedts förlag.

Någon helt lättläst roman är det inte. Läsaren får själv lägga pussel med informationen som delges. Boken är skriven i en modernistisk tradition och intrigen finurligt upplagd. Gradvis klarnar dock sammanhangen.

Krasznahorkai skildrar förfallet

Boken slutar som den börjar. Det vill säga att Krasznahorkai därmed knyter samman handlingen på ett synnerligen elegant vis. Vid det laget har läsaren grundligt lärt känna de miserabla invånarna i en gudsförgäten ungersk by.

Det talas om en anläggning där byborna tidigare arbetat, men nu är allt i förfall. Den enda aktiva verksamhet som finns i byn står den lokala krögaren för. På bykrogen samlas invånarna. Det är ett slags frizon där hämningarna släpps men följaktligen också en plats där det moraliska förfallet blir än mer uppenbart.

Alla väntar de på förändring och en frälsargestalt vid namn Irimiás. Denne vandrar med sin följeslagare Petrina i ett ruggigt landskap på väg mot byn. Här finns en viss likhet med Becketts luffare i klassikern ”I väntan på Godot”.

Det förkommer även en bisarr och alkoholiserad doktor som dragit sig tillbaka i sin bostad och på avstånd observerar de andra i byn.

Irimiás anländer till slut och han är en ytterst tvetydig gestalt. Är han, som byborna tror och hoppas, en frälsare eller i själva verket en frestande djävul? Ja, det är frågan.

Svaret kommer tids nog, men allt ska förstås inte avslöjas här. Så mycket kan jag dock säga som att Irimiás och Petrina i själva verket arbetar för polisen. I en avslutande rapport, skriven av Irimiás, porträtteras byborna på grövsta vis. Med svart humor skildras hur ett par byråkrater försöker hyfsa språket i Irimiás text.

Krasznahorkais roman är lika aktuell idag

På det hela taget är det en briljant roman. Skickligt konstruerad och med en absurd humor som kan påminna om en mästare som Kafka. Den förfallna anläggningen kan eventuellt ses som en symbol för det kommunistiska projekt som havererat.

Någon solidaritet existerar inte byborna emellan. Snarast drivs alla av egoistiska motiv. Men samtidigt är ”Satantango” en studie i gruppsykologi. I det avseendet skildras hur individerna i ett kollektiv på fåraktigt vis, i ett utslag av flockmentalitet, överger allt för att följa en karismatisk ledare. På det viset är ”Satantango” en tidlös och ständigt aktuell roman. Inte minst med tanke på världsläget år 2025.

The post Krasznahorkais ”Satantango” är en briljant roman first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. László Krasznahorkai har tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Med anledning av detta så återpublicerar vi Gregor Flakierskis recension av Nobelpristagarens roman ”Herscht 07769”.

László Krasznahorkai är en säregen berättare

Herscht 07769 av László Krasznahorkai
Övers: Daniel Gustafsson
Norstedts

Ungraren László Krasznahorkai är en säregen författare som skriver säregna romaner. Hans senaste på svenska ”Herscht 07769” är ett originellt verk som på ett drastiskt men samtidigt humoristiskt sätt tar sig an livets stora frågor, utan att förlora förankringen i samtiden.

Också formen är speciell, romanen består av en enda lång mening över 370 sidor. Allt hänger samman och det inte nödvändigtvis alltid av godo.

Bokens titel syftar på postnumret i en fiktiv småstad i forna Östtyskland, landet som icke är och som i romanen refereras till som ”gamla tiden”. Den lilla stadens befolkning har naivt trott att återföreningen skulle medföra frihet och välstånd till alla, men det blev inte riktigt så, för att uttrycka det snällt.

Istället ledde det till företagsnedläggelser, arbetslöshet, urholkade sociala förmåner och allmän hopplöshet. Mer anslutning än återförening, men det tyska ordet ”Anschluss” har en betungande historiskt arv och är därför tabu.

Uppblossande nazism

Ett annat mindre positivt fenomen som drabbar Kana, som staden heter, är en uppblossande nazism. Desperata människor söker gärna desperata lösningar.

Och där i staden bor Florian Herscht, uppvuxen på en institution, med ett dunkelt förflutet, eller inget förflutet alls, har han blivit omhändertagen av den lokale nazisthövdingen, en tvivelaktig och ambivalent figur. Florian uppskattar sin gynnare, Bossen kallad, och är redo att försvara och ursäkta honom i alla eller åtminstone de flesta lägen, även om han blir illa behandlad av honom, vilket händer lika ofta som de goda stunderna och de hyggliga handlingarna inträffar.

En udda gestalt

De andra nazisterna håller han sig undan från, han ogillar dem lika mycket som deras åsikter, och de återgäldar hans ogillande med nedlåtande förakt.

Florian är stor och stark, snäll och hjälpsam, lite långsam och en smula udda. Han arbetar svart tillsammans med nazistledaren. För övrigt är hans försörjning, liksom för de flesta i Kana, Harz IV, antingen arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag.

I sin bildningsiver deltar han i kvällskurser i naturvetenskap, och efter att han missförstått Big bang-teorin (om det verkligen är ett missförstånd?!) tror han att jordens undergång är nära, och ser sig därför föranlåten att brevledes meddela den insikten till förbundskanslern Angela Merkel.

Som till hans förvåning och besvikelse inte besvarar breven.

Förvandlas till mördarmaskin

Det inträffar en rad märkliga händelser i trakten av den lilla staden, och det kulminerar med ett tragiskt fall som berör Florian på djupet. Än värre blir det när han får bevis vilka som är de skyldiga. Hans värld rasar samman, och från beskedlig yngling förvandlas han till en hänsynslös mördarmaskin.

Krasznahorkai berättar i en vindlande mening

Berättelsen löper vindlande i en enda mening genom hela romanen, och Krasznahorkai låter historien avvika i diverse sidospår för att sedan smidigt och sömlöst hitta tillbaka till huvudtemat. Han är en lysande berättare med en omtumlande berättarglädje.

Romanens grundton är däremot allt annan än glad, den är snarare djupt pessimistisk. Bokens motto är ”Hoppet är ett misstag”, och det är en hopplöshet som bottnar i så mycket ondska, dumhet, svek och illvilja.

Bachs musik ett motmedel

Men det kanske trots allt finns en öppning, en möjlig försoning. Och den finns i Johann Sebastian Bachs musik. Florian har lärt sig att lyssna på den, och kan till slut till och med höra den inom sig, för honom förkroppsligar den perfektion, helt i avsaknad av ondska, och ett motmedel till undergången.

Hoppet är ändå inte helt och hållet ett misstag.

The post Krasznahorkai får Nobelpriset i litteratur 2025 first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale, med en avsevärd träffsäkerhet, om vem som kan komma att få årets Nobelpris i litteratur. Här är hans prognos för 2025.

Carsten Palmer Schale sammanfattar varje år, i god tid, sina tankar om vem som kan stå på tur att få årets Nobelpris i litteratur. För fyra år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. För tre år sedan fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Och förrförra årets pristagare Jon Fosse fanns med bland de fem som Carsten i juni rankat som mest sannolika att få priset.
Här kommer så Carsten Palmer Schales prognos för 2025. Håll till godo!

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vilken författare är mest aktuell för Nobelpriset i år – 2025?

Jag tror primärt att årets pristagare inte blir vare sig en man eller en europé (i år heller). Snarast en kvinna från Nordamerika eller Asien. Eller möjligtvis en man från Latinamerika eller USA, men det finns givetvis, och som vanligt, många från andra håll som kan vara aktuella. Vid närmare eftertanke också några européer – om än inte någon från Norden (Knausgård kan vi inte räkna med på grund av att hans landsman Fosse fick priset 2023. Westö är ännu inte riktigt mogen, tror jag, och Tafdrup verkar tyvärr omöjlig, ungefär som Oates).

Nedan dristar jag mig dock att helt kort lista: 1) De tio som jag tror kan komma i fråga 2) De fem jag tror ligger bäst till 3) Den jag som tror får det 4) Vilka tre jag personligen för tillfället håller högst samt 5) Den jag hoppas får det.

De tio som jag tror kan komma i fråga

(märk väl utan inbördes rangordning).

Can Xue från Kina

Yoko Ogawa från Japan

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Haruki Murakami från Japan

Chimamanda Ngozi Adichie (dock kanske för ung) från Nigeria

César Aira från Argentina

Margaret Atwood från Kanada

Ann Carson från Kanada

John DeLillo från USA

De fem jag tror ligger bäst till

(likaledes utan inbördes rangordning)

Yoko Ogawa från Japan

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

John DeLillo från USA

Den jag tror får Nobelpriset 2025

César Aira från Argentina

Vilka tre jag personligen för tillfället håller högt

Ann Carson från Kanada

Haruki Murakami från Japan

César Aira från Argentina

Den kandidat jag hoppas på

César Aira från Argentina

Läs min tidigare publicerade presentation av César Aira här.

De två senaste böckerna av Aira på svenska är ”Sömmerskan och vinden” och ”Middagen”. Båda är översatta av Djordre Zarkovic och utgivna på Bokförlaget Tranan så sent som förra året (2024). De liknar i sin instinktiva ton och tematik många av hans tidigare. Hans berättelser består av en ström av händelser och tvära kast mellan pojkboksäventyr, skräckfilm, såpoperor och science fiction.

Några funderingar kring Nobelpriset

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den bästa litteraturen. Ingenting annat. Tillåt mig att åtminstone tvivla en smula på detta.

Låt oss fundera! Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet. Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också.

Kriterier för Nobelpriset 

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan dess och nu) har en del potentiella pristagare hunnit avlida, medan andra börjar bli påfallande gamla. Så till exempel dog ju Ngũgĩ wa Thiong’o helt nyligen. Återkommande kandidater som Ko Un; och Cees Noteboom kan sägas ligga nära åldersstrecket. Margaret Atwood likaså.

Fördelningskriteriet

Där får kvinnorna företrädet. Gärna, som sagt, en asiatiska eller kanadensiska.

Det politiska kriteriet

Det förnekas alltid av Akademien i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej. Läget torde inte ha förändrats.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Jag tror att det är prosa som gäller även i år! Jo, möjligtvis kan en poet som Anne Carson komma på fråga.

Något specialkriterium?

Ja. Detta är en återkommande fundering. Joyce Carol Oates verkar på något märkligt sätt (som Anthony Burgess var) direkt-diskvalificerad. Men betänk att Grass, Lessing och Pinter blev Nobelpristagare. Så jag vill inte helt utesluta att Oates trots allt tilldelas priset.

Kriterier som är positiva

Kvinna. Med reservation för César Aira. Icke-Europé. Prosaförfattare med reservation för Anne Carson. Detta talar för Can Xue eller Ann Carson. Yoko Ogawa bör även hon få priset inom några år. Det ska inte uteslutas att det kan bli redan i år.

Nytt kriterium för Nobelpris i litteratur 2025?

En barnboksförfattare, eller en sciencefictionförfattare?

Otippade outsiders?

Jadå. Det finns en rad namn. Exempelvis Rafael Cadenas (Spanien), Cristina Peri Rossi (Uruguay), Francisco Brines (Spanien), Shehan Karunatilaka (författare med rötter från Sri Lanka, verksam inom den brittiska litteratursfären, Damon Galgut (Sydafrika) och George Saunders (USA).

Här vill jag särskilt flagga för Shehan Karunatilaka (som dock i detta sammanhang måste räknas som ung).

Övriga kommentarer

Hur väl känner jag då till dessa? De flesta ganska väl. Jag har också skrivit om en del av dem – och fler texter är att vänta. Bookerpristagaren Shehan Karunatilaka verkar extra intressant.

The post Vem får Nobelpriset i litteratur 2025? first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Vi bad vår medarbetare Carsten Palmer Schale om en kommentar angående årets Nobelpristagare i litteratur, Han Kang från Sydkorea.

Varje år brukar vår medarbetare Carsten Palmer Schale skriva om vem som kan tänkas få Nobelpriset i litteratur. Påfallande ofta så har Carsten prickat in namnet på pristagaren. Men i år blev det inte så.

Han Kang fanns visserligen på spelbolagens långa oddslistor, men långt ner bland högoddsarna. Många tycks ha blivit överraskade av Svenska Akademiens val av en i sammanhanget ung pristagare. Därtill är hon en författare med relativt begränsad produktion.

När jag söker i Opulens arkiv så hittar jag dessutom Anna Remmets anmärkningsvärt negativa recension från 2019 av Han Kangs roman ”Den vita boken”: ”Vackert men banalt.”

Jag bad Carsten Palmer Schale om en kommentar till årets Nobelpris i litteratur. Här nedan följer den.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Han Kang imponerar inte

Årets Nobelpristagare i litteratur, Han Kang från Sydkorea, imponerar inte på mig.

I synnerhet inte i jämförelse med en mängd betydligt större och djupare författarskap.

Man behöver för övrigt bara gå till hennes landsman Ko Un, en suverän poet, som borde fått priset för flera decennier sedan.

Lägg därtill Can Xue från Kina och Yoko Ogawa från Japan. Eller kanadensiskorna Atwood och Carson, amerikanskorna Oates och Robinson etcetera.

Eller den fantastiske Aira från Argentina. Men, det skall sägas, var står Han Kang om 20-30 år? Det återstår att se!

The post Kritisk kommentar till Nobelpriset i litteratur 2024 first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale presenterar ännu en Nobelpriskandidat. I det här fallet en av de mera kontroversiella, Chimamanda Ngozi Adichie.

Chimamanda Ngozi Adichie har länge framstått som en självklar kandidat till Nobelpriset i litteratur. Men det finns möjligen några hinder. Hon är ännu för ung. Hon har hittills skrivit mindre än de flesta kandidater och hon är kontroversiell. I mina ögon gör det henne dock än mer intressant! Varför är hon då ”kontroversiell”? Tja, hon har en tendens att uppvisa obekväma åsikter, men vilka nobelpristagare har inte haft det? Om vad då i Adichies fall? Framförallt i ”transfrågan” (Som J K Rowling, Kajsa Ekis Ekman med flera.). Jaha.

Jag har personligen pratat med henne vid ett tillfälle– men helt kort. Däremot har jag läst mycket om henne. Exempelvis i The Guardian.

Ngozi Adichie fick inte sitt rykte som en frispråkig provokatör på grund av sina romaner. I dessa verkar hennes övergripande agenda vara historiens brådska. Den första, ”Purple Hibiscus” (”Lila hibiskus”), publicerad 2003 när hon bara var 26, fick ett omedelbart genomslag och vann Commonwealth writer’s prize och internationellt erkännande. ”Half of a Yellow Sun” (”En halv gul sol”), tre år senare, var en magnifik prestation och svepte med alla som oförklarligt nog inte hade upptäckt ”Purple Hibiscus”.

Hennes tredje roman, ”Americanah” från 2013, handlade (bland annat) om rasism i USA (och i England), dit hon hade flyttat för att studera när hon var 19.

”Det var för att min syster var där,” säger hon och tillägger torrt: ”Det var någon som skulle ge mig mat.” Hon flydde från sin läkarexamen i Nigeria, en process som hon beskriver med sin karakteristiska graciösa lakoniska stil: ”Att komma in på läkarutbildningen är verkligen svårt. Så jag sa till mina föräldrar: ‘Jag vill verkligen ge mig av.’ De säger: ‘Är du säker?’ Och jag säger: ‘Ja.’ Och de säger: ’OK.’ Mina vänner sa till mig: ’Det är som en saga.’”

Adichies syn på transfrågan

Apropå transfrågan säger hon: ”Hela den här ’transsaken’ – jag visste inte att jag gick in i någonting så laddat. Jag trodde att jag hade sagt något självklart. Men folk är inte vana vid att afrikaner SÄGER något. Du vet, vi förväntas ständigt vara i ett tillstånd av tacksamhet, som afrikaner.”

I sin Reith-föreläsning, som anordnats av BBC. uppmanar Adichie att ”ta till vapen”, och hävdar att vår kultur av självcensur, som politiserar varandras språk, och avskärmar hela ämnen som outtalbara, ”nästan /innebär/ dödsstöten för litterär och annan kulturell produktion”. Om vi inte kan säga sanningen till varandra, säger hon, är litteraturen förlorad.

”En amerikansk student tilltalade mig en gång vid en uppläsning”, säger Adichie till sin publik. Varför, frågade studenten ilsket, hade Adichie gjort ett visst uttalande i en intervju? ”Jag sa till henne att det jag hade sagt var sanningen – och hon höll med om att det var det – och frågade sedan: ‘Men varför ska vi säga det, även om det är sant?’ Först blev jag förvånad över det absurda i frågan, sedan insåg jag vad hon menade. Det spelade ingen roll vad jag faktiskt trodde.”

Men vad var då det där som den tilltalande amerikanen inte hade velat att hon skulle säga? ”Något”, säger hon. ”Jag lämnar det där.” Jag misstänker att det hade något att göra med transfrågor, eftersom Chimamanda Ngozi Adichie har blivit viral i detta ämne tidigare. Vid ett tillfälle sa författaren nämligen i en intervju: ”När folk frågar sig ‘Är transkvinnor kvinnor?’ är min känsla att transkvinnor är transkvinnor.” Hu!

Ända sedan dess, säger Adichie, har hon tappat all respekt för vissa människor som hon tidigare skulle ha tagit en drink med. Det finns inbjudningar hon är försiktig med att acceptera. ”I Nigeria är jag känd för att vara kontroversiell, eller hur? Och jag är kontroversiell för att jag är feminist. Fråga vilken nigerian som helst, du kommer att träffa föräldrar som säger att jag har fått deras döttrar att inte vilja gifta sig, eller säger att jag är anledningen till att äktenskapen har upphört. Och det är jag väldigt stolt över. Det var en av de saker jag känner så starkt för att jag ville se till att jag pratade om det.”

Detta är den drivande logiken i hennes rädsla beträffande yttrandefriheten: att hon inte kan säga att biologiskt kön är omistligt utan att utlösa en storm. ”Så någon som ser ut som min bror säger, ‘Jag är en kvinna’, och går in i kvinnornas badrum, och en kvinna säger, ’Du ska inte vara här’, ja, då stämplas hon som transfobisk.”

”Men det är grejen”, säger hon. ”Du kan se ut hur du vill nu och säga att du är kvinna.” Och tillägger att alla som kan ha problem med detta betraktas som ’föråldrade’ med förlegade åsikter.

Men Adichie säger också. ”Tänk dig att din bror ville leva som kvinna. Du skulle stödja hans strävan med kärlek, eller hur? Du skulle nog tycka att det var viktigare att behandla honom med värdighet och respekt än var han gick på toaletten?”

”Men varför är det så?” frågar hon. ”Kanske för att värdighet skulle vara viktigare?”

Och så fortsätter hon: ”Inte om man anser att kvinnors åsikter är giltiga. Det är det som förbryllar mig. Finns det inga sådana saker som objektiv sanning och fakta?”

Den övergripande stämningen i vår samtid är av ”moraliserande art och alltid bestraffande”, säger Ngozi Adichie i föreläsningen. Hon utvecklar: ”Europa importerar Amerikas kulturkrig.” Hon har alltid fascinerats av vår ”förbittrade beundran. På vissa sätt sätter Amerika standarden för vad vi borde prata om och bry oss om. EU bör också ta sitt ansvar. Och säga: ‘Vet du vad? Nej tack.”

Jag ber henne ge mig ett exempel. ”Jag kan inte. Men jag har irriterat mig på skildringen av svarta människor. Jag har irriterat mig på skildringen av afrikaner. Det händer ganska mycket. Jag har irriterat mig på kvinnoskildringen. Men för att vi ska komma till den värld vi vill ha måste vi börja med världen som den är (min kursivering). Att säga att vi vill rensa en roman från kvinnohat är att låtsas; Världen är ju dränkt i kvinnohat.”

Hon oroar sig också för att ortodoxin kan utvecklas i vilken riktning som helst; En författare kan bli deplattformerad när som helst. ”Det kan inte uteslutas att någon kommer att säga,’Bojkotta Americanah, den boken handlar om amerikaner, och Adichie ägnar sig åt kulturell appropriering’. Det är den högsta dygden för en romanförfattare att säga vad de anser vara sant, oavsett om det är populärt eller modernt eller vackert.”

Ngozi Adichie oroar sig för smygande auktoritära tendenser, för högerpopulism, för falska nyheter och för att demokratin ska bryta samman. Det är exakt samma saker som de hon betraktar som yttrandefrihetens fiender också oroar sig för.

Paradoxen i hennes Reith-föreläsning, liksom i yttrandefrihetsdebatten i allmänhet, är allt det som inte sägs.

”En epidemi av självcensur”

Här följer ett utdrag ur författarens Reith-föreläsning:

”Vi lever nu i vitt och brett etablerade ideologiska stamgrupperingar. Vi behöver inte längre ha några riktiga diskussioner eftersom våra ståndpunkter redan är antagna, baserat på vår stamtillhörighet. Våra stammar kräver av oss att vi visar en hängivenhet till ortodoxin och den baseras inte på förnuft utan tro. Många ungdomar växer upp i denna häxkittel rädda för att ställa frågor på grund av risken för att ställa fel frågor. Och så utövar de en utsökt form av självcensur. Även om de tror att något är sant eller viktigt, säger de inte detta eftersom de vet att de inte borde säga det.

Man kan inte låta bli att undra över denna epidemi av självcensur, vad håller vi på att förlora och vad har vi redan förlorat? Vi är alla bekanta med berättelser om människor som har sagt eller skrivit något och sedan mött en fruktansvärd motreaktion online. Det finns en skillnad mellan giltig kritik, som borde vara en del av yttrandefriheten, och denna typ av motreaktion, fula personliga förolämpningar, stämplingar av individer.

Till alla som tänker, ’Tja, vissa människor som har sagt hemska saker, förtjänar det,’ men nej. Ingen förtjänar det. Det är samvetslöst barbari. Det är ett virtuellt medborgargarde vars syfte inte bara är att tysta den person som har talat utan även att skapa en hämndlysten atmosfär som avskräcker andra från att tala. Det finns något ärligt med ett auktoritärt styre som erkänner sig vara vad det är. Ett sådant system är lättare att utmana eftersom stridslinjerna är tydliga. Men denna nya sociala censur kräver konsensus samtidigt som den medvetet är blind för sitt eget tyranni. Jag tror att det förebådar nyfikenhetens död, lärandets död och kreativitetens död. (Min kursivering.)

Ingen mänsklig strävan kräver frihet så mycket som kreativitet gör. För att skapa behöver man ett slags formlöst kringströvande i sinnet, att gå ingenstans och var som helst och överallt. Det är ur den dyningen som konsten framträder. – – – Litteraturen visar oss vilka vi är, tar oss in i historien, berättar inte bara vad som hände utan hur det kändes och lär oss, som en amerikansk professor en gång uttryckte det, om saker som ’inte är googlebara’. Böcker formar vår förståelse av världen. Vi talar om ’Dickensian London’. Vi ser till stora afrikanska författare som Ama Ata Aidoo och Ngũgĩ wa Thiong’o för att förstå den kontinenten och vi läser Balzac för att förstå subtiliteterna i det post-napoleonska Frankrike.

Litteratur spelar stor roll och jag tror att litteraturen är i fara på grund av social censur. Om ingenting förändras kommer nästa generation att läsa våra böcker och undra, hur lyckades de sluta vara mänskliga? Hur blev de så bristfälliga i fråga om motsägelser och komplexitet? Hur och varför förvisade de alla sina skuggor?”

Om jag tror att yttrandefrihetsdebatten drivs av högern för att förstöra vänsterns enighet, tycker Adichie förmodligen att jag är någon annans nyttiga idiot. Men i stridens hetta, såväl som i sin prosa, är Adichie en spännande bekantskap och jag är glad att jag fick möjlighet att tala med henne.

Min personliga favorit bland hennes böcker är ”Lila Hibuskus” och jag ser fram emot den dag Adichie får Nobelpriset i litteratur. Kan det bli inom tio år? Eller rent av i år?

The post Den kontroversiella Chimamanda Ngozi Adichie first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale, med en avsevärd träffsäkerhet, om vem som kan komma att få årets Nobelpris i litteratur. Här är hans prognos för 2024.

Carsten Palmer Schale sammanfattar varje år, i god tid, sina tankar om vem som kan stå på tur att få årets Nobelpris i litteratur. För tre år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. För två år sedan fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Och förra årets pristagare Jon Fosse fanns med bland de fem som Carsten i juni rankat som mest sannolika att få priset.

Här kommer så Carsten Palmer Schales prognos för 2024. Håll till godo!

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vilka författare är aktuella för Nobelpriset i år? 

Jag tror att årets pristagare inte blir vare sig en man eller en europé. Snarast en kvinna från Nordamerika eller Asien, men det finns givetvis, och som vanligt, många från andra håll som kan vara aktuella.

Nedan dristar jag mig dock att helt kort lista: 1) De tio jag tror kan komma i fråga 2) De fem jag tror ligger bäst till 3) Den jag tror får det 4) vilka tre jag personligen för tillfället håller högst samt 5) den jag hoppas får det.

De tio jag tror kan komma i fråga (utan inbördes rangordning).

Joyce Carol Oates från USA

Can Xue från Kina

Yoko Ogawa från Japan

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Marilynne Summers Robinson från USA

César Aira från Argentina

Margaret Atwood från Canada

Peter Nádas från Ungern

De fem jag tror ligger bäst till (likaledes utan inbördes rangordning)

Joyce Carol Oates från USA

Can Xue från Kina

Yoko Ogawa från Japan

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Margaret Atwood från Canada

Den jag tror får det!

Can Xue från Kina

De tre jag personligen för tillfället håller högst.

Can Xue från Kina

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Margaret Atwood från Canada

Den jag hoppas får det

Can Xue från Kina

Några funderingar

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den BÄSTA litteraturen. INGENTING ANNAT. Nähä. Tillåt mig att åtminstone tvivla en smula på detta.

I år, exempelvis, som alltid, finns det några skäl att både välja bort och välja in. Så att säga.

Låt oss fundera! Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet. Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också.

Kriterier

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan dess och nu) har en del rent faktiskt fallit för bilan (fast undantag finns), medan andra börjar bli påfallande gamla och skröpliga. Så till exempel  tycks ju Ko Un och Cees Noteboom, och kanske även den något yngre, António Lobo Antunes ligga nära strecket.

Fördelningskriteriet

En kvinna känner jag på mig. Gärna, som sagt, en asiatiska.

Det politiska kriteriet

Nej, nej, nej, menar man i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Jag tror att det är prosa som gäller i år! Folk orkar inte med en poet mer än vart annat decennium.

Något specialkriterium?

Ja. Joyce Carol Oates verkar på något märkligt sätt (som Anthony Burgess var) direkt-diskvalificerad. MEN! Betänk att Grass, Lessing och Pinter blev nobelpristagare. Så jag vill inte utesluta att hon trots allt tilldelas priset.

Kriterier som är positiva

Kvinna. Icke-Europé. Prosaförfattare. Detta talar för Can Xue eller Margaret Atwood.

Yoko Ogawa bör även hon få priset inom några år. Så vem vet?  Kanske blir det redan i år.

The post Vem får 2024 års Nobelpris i litteratur? first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Författaren Alice Munro har avlidit i en ålder av 92 år. När Nobelpriset i litteratur tilldelades Alice Munro för elva år sedan var motiveringen både föredömligt kort och träffande. Priset gick till ”Den samtida novellkonstens mästare”. Ett Nobelpris till en kanadensisk författare hade visserligen lika gärna kunnat gå till Margaret Laurence, Mavis Gallant, Margaret Atwood, Robertson Davies eller Leonard Cohen. Men det var ett bra val.

När Alices Munros ”Tiggarflickan” kom på svenska för många år sedan ägnade jag den en hel rad lovord. När budet om hennes bortgång nu kom läste jag på nytt slutnovellen i den samlingen, med en titel som kunde varit lånad från Aksel Sandemose: ”Vem tror du att du är egentligen”, om en kvinna som minns en pojke som hon höll samman med i skolan och som var fenomenal på att imitera folk i den lilla staden där de växte upp. Så kommer de från varandra, han blir marinsoldat, råkar ut för en olycka och avlider.

Hon läser hans dödsnotis efter att inte ha sett honom på många år: ”Vad skulle hon kunna säga om sig själv och Ralph Gillespie annat än att hon kände att hon stod honom nära, närmare än de män hon älskat, att hans liv löpte parallellt med hennes?” Mästerligt!

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Nobelpristagaren Alice Munro har avlidit first appeared on Opulens.

Tidigare i år publicerade vi i Opulens en text av Carsten Palmer Schale om årets Nobelpritagare i litteratur, Jon Fosse, i serien ”Nobelpriskandidater”. Vi repriserar den härmed i ompakterad form.

Det ska också påpekas att vår synnerligen beläste medarbetare Carsten än en gång visade sig ha en förträfflig förmåga att ringa in årets Nobelpristagare. Det kan ni se exempel på i artikeln ”Vem får Nobelpriset i litteratur 2023”.

Efter att ha läst Jon Fosses senaste fem av sju delar i Septologin – ”Jag är en annan” – (Albert Bonniers Förlag) samt försökt orientera mig i hans helt enastående dramatik, tror jag mig nu ha fått ett slags ”grepp” om honom. Om man därtill lägger alla recensioner och kommentarer i den internationella pressen blir bilden ännu tydligare. Hans värld är mystikens. Den värld jag i ett antal delar försökte ”se”, när jag under ett halvår läste László F Földényis ”Medusas blick”. Det är mystik det handlar om. Något som för övrigt tilltalar mig starkt. Dessutom är han konvertit (han är numera katolik), vilket också stärker vissa resonemangslinjer – om man kan kalla det så – i Fosses redan nu mäktiga verk.

Man kan naturligtvis lägga märke till novembermörkret. Kanske också i Fosses texter. Men där finns även både ljusglimtar och puls.

I det första bandet av dessa sju (och han är i princip redan färdig med de två sista!) märker man redan, om känsligheten finns där, rytmen. Den malande monotonin. Den grundläggande basen i en djupmeditativ rörelse. Delarna II-V förstärker detta intryck. En text utan punkter, själsligt manande, ständiga perspektivbyten. 

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta.

Det är naturligtvis Asle som är verkets huvudperson och berättare. Men är det han själv eller hans namne, skuggan Asle/Ale? Målaren bor för sig själv vid fjorden utanför Bergen (i boken kallad vid det gamla namnet Bjørgvin), och är också med i den här senhöstens årliga julutställning. I den sorgetyngda isolationen.  

Men i Asles värld glider identiteter och tidsplan ständigt över i varandra, på ett starkt dramatiskt vis. Och den döde Asle/Ale är starkt närvarande den dag som idag är. Men VEM är egentligen huvudpersonens namne?

Utöver detta vänder sig A ständigt tillbaka till sitt (?) unga jag, pojken som upplever att systern Alida plötsligt dör. Men nu blir vi också bekanta med historien om varför Asle faktiskt blev målare, och hans kanske egenartade sätt att definiera världen. På det hela taget öppnar Fosse dock här upp handlingen en smula, och syre och bipersoner tillkommer som, åtminstone nödtorftigt, förklarar både det ena och det andra.

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta. Det handlar om väder och vind, landskap, och, inte minst, mat. Med min norska farmors idiom skulle jag kanske säga; ”Sjelden har jeg vel lest mer autentiske skildringer av gleden ved raspeballer, lutefisk, stekt flesk, pinnekjøtt, spekemat og kålrot. Og over det hele ligger duften av knitrende bjørkeved”.

Hur som helst är det en mycket märklig upplevelse att ta del av Jon Fosse. Detta är konstprosa- ja. Detta är djupmeditation – ja. Detta är mystik – ja.  Men detta är också Joyce: det obegripliga flödet och det exakta och konkreta invävt i vartannat. Samtidigt som man märker dramatikern Fosses precision och regi.

På ett ställe skriver Fosse om ett ”fraværende nærvær”. Uttrycket kan lika gott vändas upp och ner för att bli en ”nærværende fravær”. Ja. Kanske är allt detta textens själva epicentrum. Som mystikens.

Här finns också en annan och överskridande dimension. Inte minst i måleriet. Som kan associeras med ett Andreaskors.  Denna referens till katolsk änglamystik kan rentav vara en bas för hel verkets riktning.

Måhända, dock, att den religiösa dimensionen kan kännas främmande för en del samtida läsare i vår del av världen. Å andra sidan finns här en ingång till författarens och katolikens eget universum. Asle som Jon. 

Men självbiografiskt eller ej: Fosse skriver på ett sätt som ingen tidigare eller senare någonsin gjort. Och det är synnerligen bra det hela.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik.

Jon Fosse har skrivit både poesi, prosa och essäer, men är internationellt mest uppmärksammad för sin dramatik. Han växte upp i Standebarm i Kvam härad i Hardanger och är numera bosatt i Österrike utanför Wien.

Han debuterade som romanförfattare 1983 med “Raudt, svart” och som dramatiker 1994 med pjäsen “Og aldri skal vi skiljast”. Pjäsen uruppfördes på Den Nationale Scene i Bergen. Hans pjäser spelas mycket flitigt. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik. Hans pjäser behandlar framför allt ämnen som tidens omutliga gång, nuet som en falsk föreställning, ankomst och uppbrott.

Handlingen i hans romaner utspelar sig ofta på norska Vestlandet. Enligt min mening bär alltså hans prosa djupa spår av mystik. Rent språkligt kan den nog läsas som exempelvis “Finnegans Wake” av James Joyce. För mig har Fosse blivit en ny favorit!

The post Nobelpriset i litteratur 2023 tilldelas Jon Fosse first appeared on Opulens.

LITTERATURSPANING. Varje år tipsar Carsten Palmer Schale  om vem som kommer att få årets Nobelpris i litteratur. För två år sedan var Carsten först i Sverige med att tippa helt rätt – det blev Gurnah. Förra året fick en av de tre han trodde mest på priset, Annie Ernaux. Här kommer Carstens prognos för 2023!

Jag tror att årets pristagare på nytt blir en europé; eftersom min magkänsla säger så, men det finns givetvis många andra från andra håll som kan vara aktuella. Nedan dristar jag mig att helt kort lista (1) De tio jag tror kan komma i fråga (2) De fem jag tror ligger bäst till (3) Den jag tror får det (4) vilka tre jag personligen för tillfället håller högst (och om vilka jag ordat något om alla) samt (5) den jag hoppas får det.

De tio jag tror kan komma ifråga (utan inbördes rangordning).

Lägg märke till, att jag strukit flera av mina förslag från förra året (av olika skäl: ålder och popularitet; Frankrike förra året).

Joyce Carol Oates från USA

Jon Fosse från Norge

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Nuruddin Farah från Somalien/Somalia

Marilynne Summers Robinson från USA (ja, jag fick känslan)

César Aira från Argentina (liksom här!)

Bei Dao (exilkines)

De fem jag tror ligger bäst till (likaledes utan inbördes rangordning)

Jon Fosse från Norge

Colm Tóibín från Irland

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Den jag tror får det!

Mircea Cărtărescu från Rumänien

De tre jag personligen för tillfället håller högst.

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Den jag hoppas får det!

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Några funderingar

Varje år, när diskussionerna börjar komma i gång, brukar Akademien åtminstone vid tillfälle med viss, ehuru delvis måttfull, emfas, hävda, att priset bara handlar om den BÄSTA litteraturen. INGENTING ANNAT. Nähä. Tillåt mig att åtminstone tvivla något.

I år, exempelvis, finns det några skäl att både välja bort och välja in. Så att säga.

Låt oss fundera. Dels har vi det som hände förra året. Dels har vi ålderskriteriet. Dels har vi fördelningskriteriet. Dels har vi (fast hysch!) det politiska kriteriet, Dels har vi genrekriteriet. Dels har vi säkert en räcka andra kriterier också. Nå.

Åldern

Ja, under det senaste decenniet (och innan och nu) har en del rent faktiskt fallit för bilan (fast undantag finns), medan andra börjar bli påfallande gamla och skröpliga. Så t.ex. hann ju den store Kemal trilla av stolen, liksom exempelvis PO Enquist, Gösta Ågren och Inger Christensen. Så t.ex.  tycks ju UN , Noteboom och Antunes ligga nära strecket.

Fördelningskriteriet

Ja, nu har vi ju nyss fått ett pris till en person som åtminstone är född i Afrika – och svart. Och en av flera tänkbara fransyskor. Farah? Nja. Kincaid? Kanske.

Det politiska kriteriet

Nej, nej, nej, menar man i Gamla stan. Hur då med Sofi Oksanen, någon transnistrier – eller rentav någon från Ukraina eller Ryssland? Nej.

Genrekriteriet

Poet, dramatiker eller prosaist? Eller blandtyp. Jag tror på det senare. Folk orkar inte med en poet mer än vart annat decennium. Detta talar för bland annat Jon Fosse! Men också för Cartraescu.

Något specialkriterium?

Ja. Oates är på något märkligt sätt (Som Burgess var) direktdiskvalificerad. MEN! Grass, Lessing, Pinter.

Kriterier som är positiva

Mircea Cărtărescu från Rumänien

Ngũgĩ wa Thiong’o från Kenya

Peter Nádas från Ungern

Europé med blandade genrer. Detta talar för Fosse och Cărtărescu. Men det vore väl f-n om inte wa Thiong’o äntligen får det. Jag tippar Cărtărescu och hoppas på  wa Thiong’o.

The post Vem får Nobelpriset i litteratur 2023? first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till den argentinske författaren César Aira och dennes omfångsrika författarskap.

César Aira (1949-) är en argentinsk författare och översättare, och en originell mästare på den samtida argentinska parnassen. Han är känd för sitt vilda skrivande och sin enorma produktivitet.

Han har i år (2023) publicerat mer än 120 böcker, som är översatta och utgivna i många länder. Sedan 1993 har han skrivit två till fyra kortromaner om året – samt annan litteratur.

Tre av hans kortromaner, Litteraturkonferensen (1999), Nätterna i Flores (2004) och En episod i den resande landskapsmålarens liv (2000) utgavs 2012 på svenska under titeln 3 x Aira.

Fri flykt framåt publicerades på svenska 2015 (innehållande bl.a. Hur jag blev nunna och Varamo; se nedan).

2021 gavs Samtalen; Margarita (ett minne), i kongenial översättning av Lina Wolff, ut på svenska av Tranan. Lina Wolff är själv författare och översättare från spanskan. Hon har tidigare bland annat översatt Gabriel García Márquez och Roberto Bolaño.

Det bör nämnas att Aira har undervisat vid Buenos Aires universitet och vid Rosarios universitet. Han är också verksam som litteraturkritiker. Bland de författare han speciellt intresserat sig för kan nämnas Copi, Arthur Rimbaud, Stéphane Mallarmé, Alejandra Pizarnik och Edward Lear.

Vidare kan framhållas att han färdigställt poeten och romanförfattaren Osvaldo Lamborghinis (1940-1985) samlade verk. Han är dessutom, som nämnts, verksam som översättare, och har översatt och utgivit verk från Frankrike, England, Italien, Brasilien, Spanien, Mexiko och Venezuela. Utöver detta medverkar han återkommande i El País och The New Yorker.  

Aira har haft som mål att utveckla en avantgardistisk estetik där han utövar en ”flykt framåt”, för att improvisera sig ut ur konventionella mönster. Detta gör att hans fiktion kan göra tvära kast mellan olika genrer, och att berättarstrategier från populärkulturen och olika sublitterära genrer kommer till användning. Han vägrar dessutom avsluta sina romaner konventionellt, vilket gör att många av hans verk slutar tämligen öppet.

Aira är med andra ord experimentell, ironisk och oförutsägbar. I den argentinske kultförfattarens värld kan vad som helst hända. Hans kortromaner, som innehåller oväntade vändningar och tvära kast, är som små, litterära cocktails. Här blandas genrer och stilar; magisk realism, fabel och svart humor.

Själv kallar han (alltså) sin stil “fuga hacia adelente” (flykt framåt), som innebär att han som sagt improviserar sig fram. Därför kan hans historier ofta börja i ett hörn, och sluta i ett annat. Ofta nämns Max Ernst, Breton och Borges samtidigt med Aira. Själv har han en gång sagt, att hans verk är en fotnot till Jorge Luis Borges.

Viktiga böcker för att närma sig César Airas produktiva arbete

“Det finns ingen annan författare i landet som har nått en sådan produktionsnivå”, säger Patricio Zunini. Och även om det är sant vad José Pablo Feinmann en gång sa, att hans två volymer om peronism “lägger till fler sidor än alla Airas verk”, är sanningen den, att det är just Aira som just har vunnit det prestigefyllda Formentorpriset.

När myndigheterna meddelade priset lyfte juryn  fram Airas “outtröttliga berättarkraft, mångsidigheten i hans oändliga historia och den lekfulla ironin i hans otåliga fantasi.” Och med juryns ordförandes ord, Basilio Baltasar, “är den labyrintiska konstellationen av hans arbete en enorm litterär smältdegel för populärkulturens figurer, karaktärerna i stor berättande fiktion och de visuella motiven i de sköna konsterna”.

Ema, fången

Efter sin första roman, ”Moreira” (1975), anländer ”Ema, fångenskapen” (1981) och blev, och har förblivit, en av de viktigaste böckerna i Airas omfattande och produktiva arbete. Definierad av sin författare som “historiola”, kan vi här se hur den patagoniska öknen förvandlas till en passage mellan magi och absurditet. Det uppstår en antropologisk berättelse skakad av en vild sensualism. En gränsroman. En förenklad gotisk historia.

Haren

Publicerad 1991 berättar denna roman historien om en engelsk naturforskare, Darwins svåger, som är på jakt efter det sällsynta och mest svårfångade djuret, den lembreriska haren. Juan Manuel de Rosas har lånat honom sin bästa häst, och han åtföljs av en baquiano och en ung akvarellist från Buenos Aires. Det är en expedition under pampas himmel där äventyr, krig, kärlek, konst, humor, absurditet och paradox samexisterar.

Gymmens krig

Året därpå, 1992, publicerade han ”La guerra de los gimnasios”, som börjar med att Ferdie Calvino anmäler sig till Chin Fú-gymmet. Syftet var ”att fullkomna sin kropp, så att den framkallade ‘rädsla för män och begär för kvinnor’.” Det blir ett vansinnigt och hängivet krig.

Hur jag blev nunna (1993, Finns i Fri flykt framåt, på svenska 2015)

Ett år senare, 1993, skriver Aira en roman, som utspelar sig i Rosario,där huvudpersonen är en sexårig pojke, som påstår sig vara omväxlande pojke och flicka. Hans far bjuder honom på glass, men gör denne besviken genom att säga att han inte gillar det. Fadern vill då slå ihjäl glassmaskinen. Sedan hoppar historien framåt.

Varamo (2012, Finns i Fri flykt framåt, på svenska 2015)

En panamansk författare, med efternamnet Varamo, får en dag, efter att ha fått sin lön, och efter en rad obetydliga händelser, under eftermiddagen plötsligt ingivelsen att skriva “det mest berömda mästerverket i modern centralamerikansk poesi: Jungfrubarnets sång“. Det lustiga är, att han under sina femtio år i livet inte hade skrivit en enda vers, och inte heller haft en tanke på att göra det.

Alejandra Pizarnik

År 1998 publicerades en bok som samlar de korrigerade och sammanfattade transkriptionerna av fyra samtal av Aira om Alejandra Pizarnik, den stora argentinska poeten under andra hälften av nittonhundratalet. Där rekonstruerar han den kreativa processen i en poesi och ett liv som legenden och den kritiska inkonsekvensen har fördunklat.

Födelsedag

“Du inser att du inte är tjugo, du inser plötsligt att du inte är ung längre … och under tiden förändrades världen; medan man tänkte på något annat”, står det i romanen från 2004. Airas 50-årsdag får honom att sitta i en bar eller ett kafé, som han alltid gör, och skriva. Medan han rabblade anekdoter, vävde minnen, reflekterade över existentiella teman, om litteraturen och döden.

Lugones

Lugones är en roman som tar den sista dagen i Leopoldo Lugones liv som utgångspunkt för att diskutera författarens funktion och omformulera konflikten mellan civilisation och barbari.

Cecil Taylor

I Cecil Taylor, skriven 2011, presenterar Aira en idé om konst, en slags poetik, från en illustrerad biografi om en musiker: den amerikanska jazzpianisten och slagverkaren Cecil Taylor, hjälte av hard bop, särskilt frijazz. Boken är också ett avantgardistiskt manifest och rymmer en serie diskussioner om konst, berättande, musik, framgång och misslyckande.

Compiled Essays

Detta är en bok av stor litterär betydelse, eftersom den samlar mycket av Airas facklitterära arbete, som tidigare varit utspritt. Denna volym sammanställer tidskriftsartiklar, böcker och annat material.

Samtalen och Margarita (ett minne)

Kort om dessa/detta: Wahlström & Widstrand gav under 10-talet ut två volymer med sammanlagt ett halvt dussin titlar av Aira.

För ett par år sedan har, som nämnts, Tranan ett decennium senare publicerat Samtalen från 2006 och Margarita (ett minne) från 2012.

Det rör sig återigen om två nyckfulla, egensinniga och ytterst excentriska kortromaner.

I Samtalen har vi att göra med en person, som i synnerhet fixerat sig vid Kant och Dostojevskij. Men han träffar också likasinnade just för att samtala. Inte minst om en märklig Hollywoodfilm, där vännerna störs av att en fåraherde i Ukraina bär en Rolex-klocka. Denna fadäs blir navet kring deras samtal, och deras olika tolkningar utgör hela intrigen.

Huvudkaraktären är arrogant och absurd eller surrealistisk. Filmdiskussionen blir bisarr, vilket Aira ironiserar över, och han förstorar vår kanske alltför-mänskliga benägenhet att haka upp oss på obetydligheter.

Viktigast av allt är att någon får rätt.

Margarita (ett minne) handlar (främst) om en man som minns när han slutat gymnasiet och en sommar hastigt förälskade sig i Margarita. Det är en monologisk roman, och länge väntar vi på att Margarita, likt en kvinnlig Godot, skall dyka upp; och när hon väl gör det är romanen nästan slut. 

Men minnet lever kvar, som en allt överskuggande fantasi. Som ett tomrum.

César Aira har sagt “Du kan inte vara författare och vara seriös samtidigt, du måste välja en av de två sakerna”.

Han är i mitt tycke en självklar kandidat till årets Nobelpris i litteratur.

The post Helgessän: Den experimentelle César Aira first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. Den japanske författaren Kenzaburo Oe som var född 1935 avled den 3 mars, ett frånfälle som noterades ganska knapphändigt trots att han tilldelats Nobelpriset i litteratur 1994.

När han tog emot medalj och diplom ur kungens hand var Kenzaburo Oe västerländskt klädd, i motsats till sin landsman Kawabata som fått det 1968. Två år före priset framträdde Oe på bokmässan i Göteborg och var som de flesta i denna författarcirkus inkvarterad på Park Avenue. Han tog mycket god tid på sig vid frukosten (vi råkade sitta mittemot), inbegripen i ett djupt samtal med kritikern Otto Mannheimer som den gången var redaktör för Bonniers Panache-serie. Med sitt alldeles fyrkantiga ansikte, cirkelrunda glasögon med sköldpaddsskalmar och korpsvarta hår måste han ha varit en önskedröm för en karikatyrtecknare.

Han var oerhört artig, också under de långa pauser då han tycktes långt borta. Kanske var det att tolka in för mycket i hans blick, men nog fanns det en sorgsenhet där. I så fall hade han all anledning till det: mycket i hans författarskap kretsar kring den äldste sonen som föddes med en hjärnskada – det finns ett förtjusande foto på Oe i storstadsvimlet med honom framför sig på cykeln.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Den outgrundlige Kenzaburo Oe first appeared on Opulens.

SPANIEN. Jesper Nordström uppmärksammar här en idag lite bortglömd Nobelpristagare i litteratur, Juan Ramón Jiménez, från Spanien. Mest känd för den poetiska prosaboken ”Platero y yo”.

Spansk 1900-talskultur har en unik karaktär på det viset att den var partiellt isolerad från, eller opåverkad av de övriga västeuropeiska kulturströmningarna fram till Francoregimens fall 1974. Undersöker man den moderna spanska filosofin så saknar den i hög grad exempel på ett flertal ismer och strömningar i dåtidens Europa såsom existentialism, fenomenologi eller logisk positivism. Även den spanska litterära modernismen istannade till stor del kvar i mer traditionella uttryck och mönster.

Juan Ramón Jiménez poesi var i denna anda mer traditionsbunden och saknade bland annat avancerad metaforik. Ej sagt i vanvördig anda, men hans diktning drog mer åt den sorts aforistik som gör sig på en kylskåpsmagnet.

Han blev Nobelpristagare 1956 och som sådan framstår hans författarskap som ovanligt lättsamt med idylliska inslag. Lättlästa Nobelpristagare är inget som det går tretton på dussinet av.

Juan Ramón Jiménez är berömd för den poetiska prosaboken ”Platero y yo”, utgiven 1917, i Sverige uppdelad på två volymer; “Silver och jag”(översättning Arne Häggqvist, Wahlström & Widstrand, 1956) och “Samtal med Silver”(med teckningar av Rafael Alvarez Ortega, översättning Arne Häggqvist, Wahlström & Widstrand, 1958). Det rör sig kort och gott om en fattig lantbrukares monolog med sin åsna.

Själva ramen kring det hela kan ju sägas vara lite sorglustig. Flyttad in i samtiden hade det kanske varit en fattigpensionär i en hyresetta som i långa haranger berättade om ditt och datt för sin katt. Men det är ju också ett berättatekniskt knep för att tillåtas prata rakt ut som en morfar Simpson på stan…”och då det och det och har du tänkt på att…”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men Juan Ramón Jiménez har förstås också skapat en skildring av ett agrart samhälle med en större här-och-nu tillvaro och ett mer personligt förhållande till djuren. En åsna kan därmed framstå som en individ. Så rullar denna klassiker på i ett tätt språk och ett mättat ljus med dag, natt, vatten och vila som basala hörnstenar.

Jiménez låter ofta substantiven tala för sig själva och det varma förtätade i hans språk är mycket karaktäristiskt iberiskt. Så ändras plötsligt språket närmast sömlöst och glider över i det essäistiskt vindlande. Var för sig hade dessa språkstilar varit enerverande monotona men tillsammans frambringar de ett slags alkemisk dynamik. Det är få gånger jag läst något så dubbelbottnat där det enkelt impressionistiska är en siktlinje mot det filosofiska.

Det är kanske så att det traditionstyngda konservativt katolska Spanien skapade ett slags tryck som födde fram dessa närmaste smygande livsbejakare. Med moralens vakande öga i åtanke fick man stjäla sig en härlig stund här och där. Jiménez var sannerligen inte främmande för de jordiska frestelserna. Bland hans övriga verk märks bland annat en rad erotiska dikter. Han är en av de mer bortglömda främmande fåglarna i Nobelpristrädgården och går inte heller att få in i de stora fållorna.

The post Litterära klassiker: Juan Ramón Jiménez first appeared on Opulens.