KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Städerskans nyckel” av Nita Prose och hyllar hennes författarskap. Deckarhyllan bjuder därtill även denna gång på intressanta boktips.

Den kanadensiska deckarförfattaren Nita Prose och hennes huvudperson Molly Gray, ibland kallad Molly Maid, har jag skrivit om förut. Men vadå, jag bara måste göra det igen!

Nita Prose är just nu en av mina favoriter i kriminalgenren och representerar dessutom den subgenre inom genren som växer mest och går starkast framåt: feelgood-deckare. Nej, småle inte och ryck på axlarna! När feelgood möter feelbad så innebär inte det att deckargenren avkriminaliseras och blir mindre verklig utan det kan vara precis tvärtom.

Feelgood-deckare blir mer verkliga, eftersom mer av verkligheten och fler sidor av mänskligt liv skildras i romanerna. Om det görs bra, vill säga. Inget blir ju bra om det inte görs bra. Nita Prose författar mjuk- eller feelgood-deckare eller vad den egentligen ska kallas, den här subgenren som nu tenderar att bli en kriminell huvudgenre och det på ett alltmer mästerligt sätt.

Nita Prose skapar ny romanform

Nita Prose, tillsammans med flera andra mjuk- och feelgood-deckarförfattare, inte minst i Sverige, är också på väg att skapa en ny sorts roman som kan kallas allroman eller, min egen benämning, den nya folkromanen. En sorts helhetsroman där så mycket som möjligt av de/t nyss nämnda – verkligheten och människorna – kommer med. En folklig roman i betydelsen att den kan läsas av hela folket, oavsett var läsarna befinner sig i samhällshierarkin, uppe eller nere, nere, uppe eller någonstans där emellan, för att romanen är både litterär och folklig, tillgänglig (kanske med prefixet lätt-) men med innehåll och djup, några eventuella budskap.

Nita Prose är en av de populära/litterära författare som skriver fram emot just detta. Den nya romanen, hennes fjärde inklusive den förra, extra romanetten, heter ”Städerskans nyckel” (även denna gång utgiven av Albert Bonniers och översatt av Manne Svensson), tar ännu ett steg framåt.

Här handlar det om två gånger fattigdom kontra rikedom, vad som sker – eller kan ske – med en människa som plötsligt blir förmögen eller i motsatt ordning går från lyxigt överflöd till att nödgas leva ur hand i mun.

Det handlar om Mollys döda mormor och om Molly själv.

Vilken metod använder Nita Prose?

Jag ska strax återkomma till ”Städerskans nyckel” men för att visa hur Nita Prose gör, hur hon har gjort när hon fått romanserien om hotellstäderskan Molly Gray att titel för titel bli alltmer av samhällsromaner – ja, sociala romaner, skildringar av samhällets livsklasser – måste jag börja med debutromanen och referera utgivningen framåt.

I den första romanen, ”Städerskan” (2020), presenteras hotellstäderskan Molly Gray/Molly Maid, 25 år. Molly har drag av autism eller någon annan odiagnostiserad diagnos, hennes föräldrar försvann för längesen och hennes älskade mormor gick nyligen bort. Molly är den mest nitiska av städerskorna på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon namnlös kanadensisk/amerikansk/engelsk stad.

Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Det uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Mord, förstås. Vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås.

Nita Prose debuterade genom att kombinera sin egen sorts feelgood med sin egen sorts deckare. Fyndigt och personligt, inte så spännande men desto mer underhållande. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Nita Prose visar syftet med romanserien

Med den följande romanen, ”Den hemliga gästen” (2024), vänder Nita Prose liksom upp och ner, in och ut på sitt eget skrivande och sätt att berätta, hon visar själva syftet med Molly Gray-serien. Kanske att hon också spänner ögonen i läsarna och något läxar upp oss, som tyckte att debuten var en trevlig berättelse, mindre av feelbad än feelgood, och får oss att begripa att Molly står för något mer och viktigare, som kan kallas underskapet. 

Det är vad serien går ut på – att skildra samhället underifrån: med en obetydlig städerskas lika obetydliga ögon, tankar och känslor, hur Molly Maid upplever lyxhotellet, lika med samhället, underst ifrån. För från och med nu kan väl ingen missa vem, vad och hur städerskan Molly är, och varför hon blev som hon blivit.

Från den förra till den följande, andra deckaren har det gått ungefär fyra år i berättelsen om Molly och hon har klättrat uppåt bland hotellstäderskorna. Hon är numera försedd med en namnbricka på sin städerskeuniform, precis ovanför hjärtat sitter den, med hennes namn i stora bokstäver – MOLLY GRAY – och under i elegant handstil: Städchef. Från lärling till vanlig städerska och nu städerskechef. ”Ingen liten bedrift”, tänker Molly.

Även i ”Den hemlige gästen” dör en man – den berömde och framgångsrike pusseldeckarförfattaren Mr Grimthorpe – på Regency Grand Hotel, fast den här gången i hotellets nyrenoverade terum. Molly blir misstänkt nu också, förstås, men nu ska misstanken ändå gå över fortare än förra gången hos kommissarie Stark. (Hon, denna kvinnliga kriminalkommissarie, som Molly velat slippa för alltid, återkommer från debuten.)

Här är minnena viktigast

Viktigast här är Mollys minnen av sin barndom och sin älskade mormor, hennes arbete som hembiträde i detta stora hus med trädgård, rosenkantad gång och en vakt vid grinden. Dit hade skolflickan Molly fått följa med mormor på grund av incidenter i skolan. Eller piga, snarare det som mormor var i denna pampiga byggnad, ju nästan ett museum, som ägdes av just författaren J D Grimthorpe.

Samme deckarförfattare ska nu framträda inför pressen och sin beundrande fanklubb i terummet på Regency Grand Hotel. Så möts de igen: Molly Gray och J D Grimthorpe. Hon, här nere, känner igen honom. Han, där uppe, känner inte igen henne. Inte ens när den store författaren signerar en av sina bästsäljare åt den gråa, lilla städerskan. 

Molly minns hur hon som skolflicka mötte författaren i hans pampiga hus, hur han behandlade mormor – och hur han behandlade Molly. Här övergår Molly Gray-serien definitivt till att bli en samhälls- och klasskildring. För övrigt är det ytterligare två personer, Juan Manuel och Mr Preston, bägge anställda på hotellet – samt en liten pryl, en obetydlig skulptur, helt utan större värde, ett så kallat Fabergéägg, som läsaren bör minnas och ha med sig i den fortsatta serien. (Hur ägget kom i Molly Grays ägo, om det får du läsa själv.)

”Mistelmysteriet” 

”Mistelmysteriet” (också 2024) heter seriens tredje titel: en fåsidig bok, en romanett, kortroman eller långnovell. Titeln är lite missvisande, för den här lilla boken kan nog knappast kallas deckare. Fast på ett annat sätt är det lite småspännande, som en oro i kärleken. Också en julbok, som titeln antyder.

”Mistelmysteriet” handlar om Molly och hennes älskade Juan Manuel (se vad jag nyss skrev om förra boken). Det ska bli jul och julförberedelserna är i full gång, både på hotellet och hemma hos de samboende Molly och Juan. Julberättelse med romance kunde det ha stått på omslaget. Med tillägget: en arbetarklasskildring. Här visar det sig i att Juan vill köpa det allra bästa till sin älskade Molly. Till exempel den finaste julgranen – men han/de upptäcker att ingen av de fina granarna har de råd att köpa, trots att de jobbar och sliter bägge två.

”Mysteriet” i titeln syftar också det på Juan. Vad har han för sig? Hela tiden ska han ju hjälpa den där blondinen som bor i samma hus som Molly och Juan. Och han uppför sig så konstigt på hotellet också, smyger in på en kvinnas hotellrum. Molly oroar sig för att han inte älskar henne längre. Men hon söker, som alltid, hjälp i de råd som hennes mormor gav henne. ”Sök efter ljuset”, till exempel.

Åter till ”Städerskans nyckel” av Nita Prose

Efter denna långa ”inledning” känns det ju nästan som om både författaren Nita Prose och huvudpersonen Molly Gray/Maid introducerats så mycket och noga att nu är det bara – för dig – att fortsätta med att läsa den nya romanen, alltså ”Städerskans nyckel”. Men, observera, om du inte läst seriens tidigare delar, så börja med dem. Läs dem först, läs i tur och ordning.

Jo, Nita Prose skriver serieromaner – inte en romanföljetong, som allt fler deckarförfattare har börjat göra. Varje roman/del/titel går att läsa separat, det är möjligt att hoppa in var som helst i serien, men varje ny roman innehåller ändå vissa detaljer om personer, händelser och annat som följer med till nästa del. Den så att säga sammanhängande berättelsen om Molly Gray/Maid blir ännu större, om man läser böckerna från början och framåt.

Som att Fabergéägget nu har blivit en huvuddetalj i ”Städerskans nyckel”. (Den nya romanen inleds dessutom med två tecknade släktträd, över familjerna Gray och Preston, så att läsarna kan pussla ihop de släkthistorier som tidigare berättats och följa med framåt i släkterna.)

Det ska bli ännu en stor dag för Regency Grand, där alltså både Molly Gray och hennes älskade sambo, snart make Juan Manuel arbetar; hon numera som städ- och evenemangschef och han som chefskonditor. Dagens stora evenemang på hotellet är en inspelning av tv-showen ”Hidden Treasures” med de berömda konstexperterna Brown & Beagle.

Också personalen ska ta med samlarobjekt och få dem värderade. Molly stoppar ner följande i en skokartong: mormors kantstötta favorittekopp, en prydnadssvan och en gammal nyckel (den i titeln) plus, eftersom Juan är så enträgen, det där prydnadsägget som enligt Molly ju bara är nåt ”värdelöst krimskrams”.

Från fattigdom till rikedom

Så får hon sina grejer värderade och när Brown och Beagle ser ägget och värderar det, då svimmar Molly Maid. Berättelsen i nutid varvas också med ett brev – en dagbok – som hennes mormor skrivit till Molly. Där berättar mormor om, kort sagt, sitt liv: från rikedom till fattigdom. Medan Molly nu plötsligt går från fattigdom till att vara hur rik – ja, förmögen – som helst.

Eller? ”Var försiktig med vad du önskar dig”, som Mollys mormor brukade säga. ”Livet är ett mysterium”, som mormor skrev i dagboken. Hur ser Molly på sig själv nu, som nyrik städerska – eller snart före detta? Hur betraktar och reagerar omgivningen på den plötsligt så rika städerskan?

Också ”Städerskans nyckel” blir en kriminalroman och deckare när en stöld inträffar på The Regency Grand Hotel. Detta lyxiga hotell med sitt fina renommé, hur kunde en stöld inträffa här, på Regency Grand? Och vad blir stulet, tror du?

Fyra boktips

Ny Bosch-deckare av Michael Connelly

Nya Bosch-polisdeckaren ”Bida sin tid” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) är Michael Connelly på… rutin (skrev jag nästan). Och det är det kanske men i så fall på en egen självmedveten, högsta nivå. Likt en defilering. Connelly vet hur bra han kan författa, det bevisar han i (nära nog) varenda ny polisroman och annan deckare om och i Los Angeles.

Observera också att jag inledde med att skriva Bosch-deckare utan förnamnet Harry. Även här återkommer Harry Bosch återigen fast Maddie Bosch, alltså hans dotter, är med ännu mer den här gången. Maddie arbetar som patrullerande nattpolis men söker – ett annat ord för ”lurar” – sig in hos Renée Ballard och hennes avdelning för kalla fall.

Dottern Maddie är, som farsgubben Harry, lurig av sig, går sina egna vägar och gör lite som hon vill. Så Maddie har en annan anledning till att vilja ta sig in på just Ballards avdelning och få tillgång till polisarkivet. Anledningen skrivs: ”Svarta Dahlian” (detta i kriminallitteratur från Los Angeles ständigt återkommande olösta fall). 

Men här finns fler trådar, givetvis, som alltid i Connellys polisromaner. Berättelsen grundas direkt och effektivt på tre sidor i första kapitlet.

Renée Ballard kopplar av med att surfa vid Malibu Beach och när hon kommer tillbaka till bilen har någon snott hennes bilnycklar (under bakre hjulhuset) och i sin tur mobilen, pistolen och polisbrickan (under ena bilstolen). Fan! Hon har dessutom ovänner inom polisen – de vill ha bort henne – så hon kan inte berätta att hon blivit bestulen. Ballard måste utreda stölden på egen hand. Det är en tråd.

När det tas DNA-test på en anhållen leder det till en träff i databasen på en serievåldtäktsman och mördare som försvann för tjugo år sen, helt spårlöst. Men den anhållne är bara några år över tjugo så det kan inte vara han – däremot måste den eftersökte finnas inom hans familj. Det är ett annat spår. 

Renée Ballard har en (sär)egen utredningsgrupp av frivilliga till hjälp också, bland andra svensken Anders, erfaren internetutredare. Fast mest intressant i ”Bida sin tid” är – som oftast eller alltid hos Connelly – skildringen av polisen i Los Angeles: polisarbetet, polisutredandet och inte minst de motsättningar som finns inom poliskåren och mellan poliserna och åklagare.  

Michael Connelly är ju en före detta kriminalreporter, som övergick till att skriva deckare, så jag tror att honom bör väl läsaren lita på. Hans beskrivning av Los Angeles-polisen måste vara sann och riktig…

Maddie Bosch jobbar så bra och eget i den här polisromanen att jag också hoppas att hon snart får en egen polisserie av Michael Connelly.  

Annorlunda thriller av Paula Hawkins

Paula Hawkins gjorde internationell succé med romanen ”Kvinnan på tåget” (2015) om en alkoholiserad, skild och arbetslös kvinna som fortsätter att ta pendeltåget in till London som om hon fortfarande hade ett arbete. Hon ser ut genom tågfönstret: varje dag kan hon se samma lyckliga par, just så som hon hade det en gång, när hon var gift och lycklig.

En dag ser hon något annat, som både förvånar och chockar henne. ”Kvinnan på tåget” var/är en väl sammansatt thriller med flera kvinnor som ser, tänker och förmedlar berättelsen, det ger olika dimensioner och fasetter, lager på lager av djup.

Men Paula Hawkins är en spretig författare, både i varje roman och mellan romanerna. Och även vad gäller kvalitet.

Hennes nya thriller, ”Den blå timmen” (Modernista; översättare: Jessica Hallén), är av en helt annan sort, till ämnet, miljön och även berättandet. Kanske – eller nog – hennes bästa efter ”tågkvinnan”…

Det börjar, visserligen, i London med att verk av en avliden konstnär, Vanessa Chapman, ställs ut på Tate Modern.

En forensisk antropolog mejlar museet och påpekar att en av konstnärens skulpturer innehåller ett människoben. Verket avlägsnas. Museets chef ringer kuratorn, James Becker, och är minst sagt ursinnig.

Hur har det gått till? Varifrån kommer benet? Ja, vems är det? Kan det verkligen vara ett människoben? Det måste kontrolleras. Men vill man komma åt benet får man ta itu = ha sönder skulpturen och det går ju inte.

Det fortsätter på den skotska ön Iris. Dit reser kuratorn Becker för att träffa konstnärens vän Grace, som fortfarande lever och bor kvar på ön, med den kvinnliga konstnärens efterlämnade verk, anteckningar och brev.

Det är en märklig ö och svårt att ens ta sig dit. Bara möjligt tolv timmar per dygn, då tidvattnet är lågt. Också en skrämmande ö, karg och stormpinad, hemlighetsfull och känd för sitt magiska ljus. Och farlig. Människor försvinner – spårlöst. Som Julian, konstnären Vanessas make.  

Olika röster – Becker, Grace, som förresten bara kan sova när ön är skild från övriga världen, och konstnären Vanessa själv, via sin dagbok – samtalar och blandas. Det handlar om livet och allt: etik, rätt och fel. Vem har rätt att äga konst (och inte)? Vilka skyldigheter har man gentemot sina relationer? Feminism. Och hur var det med människobenet? Och hur är det med den mystiska ön?

Stark gangster- och polisroman av Tony Samatas

Tullpoliserna vid Öresundsbron stoppar en lastbil från Holland och gör ett rekordbeslag av narkotika. En knarköverlämning i en trappugång vid Dalaplan i Malmö ”går käpprätt åt helvete”.

Chefen för Malmöpolisens utredningsenhet, Gertie Oddler, följer upp ett larm om skottlossning i nämnda trappuppgång. Hemtjänsten larmar också om att en man som bor i just den trappen och aldrig brukar lämna sin lägenhet nu är försvunnen.

Allt medan Svarta örnen, Malmös mest våldsamma kriminella gäng med rötter från Albanien, är på jakt efter en försvunnen väska (med pengar, mycket pengar) som Eje lär ha. Det kriminella Malmögänget kidnappar Ejes dotter Emma, som han aldrig har sett. Med mera.

Många parallella trådar som ska tvinnas ihop till en gemensam tråd som heter Eje med efternamnet Viklander, bosatt på Dalslandsgatan 9 vid detta Dalaplan. Fast det klarar Tony Samatas riktigt skickligt och bra i boken med samma titel som huvudpersonens namn, alltså ”Eje” (Vibery Press).

”Eje” är en gangster- och polisroman, en livs- och överlevnadsroman. Och inte minst en Malmöroman, likt en street movie genom stadens olika stadsdelar med en sväng till Köpenhamn. Lika tuff, hård och kärleksfull som staden Malmö.

Eje har inte lämnat sin lilla lägenhet på tjugo år med undantag för enstaka, snabba utflykter till Ahmeds livs med inköp av ostbågar eller kaffe. Men han gör det nu. Varför vet han inte. Det knackade på dörren. Det ropades. Så efteråt öppnade han, tittade ut och fick syn på en svart väska. Nu sitter Eje, ”en man i femtioårsåldern, klädd i randiga pyjamasbyxor, grå foppatofflor och en jeansjacka”, på en bänk i Jesusparken med en svart träningsväska i famnen.

Då säger en röst: ”Va är ditt problem då?”

Eje lider – då menar jag verkligen lider – av paniksyndrom, graden värre än panikångest. Det var därför som Eva lämnade honom när hon var gravid. Hon klarade det inte, klarade inte av honom. Bakgrunden till Ejes panik anas på bokens återblickande sidor från barndomen. Det handlar om föräldrars kärlek till barnen – och brist på den samma.

Tony Samatas skildrar Eje precis som jag skrev: hårt, tufft och kärleksfullt. Och egentligen är det väl en skildring av alla människor som har det svårt med livet, som fler gånger än en tänkt hoppa av, dra sig undan. Det är fint skildrat. Och det slutar oväntat fint och hoppfullt också, för Eje.

Domestic noir av Tina Trender

Människor som skaver, både mot varandra och sig själva. Ytan som döljer djupet, allt det som göms under ytan. Så kan Tina Trenders deckar/krimi/spänningsserie ”Underströmmar” beskrivas. ”Domestic noir” kunde man tillägga, men nu handlar ju allt fler – de flesta? – svenska kriminal- och spänningsberättelser om svärta inom familjen, släkten och vänskapskretsen.

Tina Trender debuterade 2023 med romanen ”En bra man”, en titel som rymde viss ironi, och följer upp med ”Allt är perfekt” (bägge Lind & Co), också en titel som ska tydas ironiskt och vars betydelse kommer att vändas ut och in i romanens berättelse.

Platsen är Östersund. Där Linn, uppvuxen i Stockholmförorten Bagarmossen, numera bor med Clas. De har det bra, mer än hygglig ekonomi. Nu ska de snart flytta till ett nytt hus också och få barn. I bokens inledning åker de till ett lyxigt möbelvaruhus i Skåne och redan där märks och känns skavet.

Mellan den något pådrivande Linn och den följsamme Clas. Också mellan Linn, som hon är nu, och Linn, som hon har varit. Och mellan Clas, som vill, för att han älskar Linn, och en annan del av Clas, som ändå undrar om och men. Hur ska det här gå och sluta? tänker läsaren.

I domestic noir-berättelsen ingår också Clas tvillingbror Conrad och Rita, som redan är tvåbarnsföräldrar och bosatta i samma medelklassområde (nog med tillägget övre) dit Clas och Linn ska flytta. Liksom Linns mamma, som nu bor på Frösön istället för i Bagarmossen men fortfarande målar, hon är konstnär, och fortfarande bryr sig mer om sitt konstnärskap än om sin dotter; förr som barn och kanske inte utstött men ignorerad av ”skolkamraterna”, nu vuxen kvinna och gravid.

Dags för Eivi att komma in i noir-handlingen – eller tillbaks till den. Som en orm i övre medelklasslyckan, en budbärerska från den tid som passerat och glömts, ett omen ur Linns (medvetet) förträngda minne.

Eivi gillar vad Linn lagt ut på Facebook, söker kontakt, vill träffas…

Och Linn minns, igen. Hon minns Eivi från skoltiden och ungdomen. Men hon vill inte minnas, vad Eivi gjorde och vad Linn gjorde. Nu är Eivi tydligen i Östersund också och ska snart se till att hon blir vän med Clas…

Bokens två sista meningar, det är Linn som tänker: ”Jag kan lösa det här. Det här och allt annat.” Mitt tillägg: Och det gör hon med alla metoder som krävs.   

The post Deckarhyllan: Nita Prose förenar feelgood med feelbad first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Den hemliga gästen” av Nita Prose och finner intressanta klassperspektiv. Han tipsar också om sex polisromaner.

Jag ber så mycket om ursäkt. ”Städerskan” – förra och första deckaren av Nita Prose om städerskan Molly Gray (som hon heter och som det är meningen att hon ska vara, så grå att hon blir osynlig) eller Molly Maid (som hon kallas) på det lilla lyxiga Regency Grand Hotel i en anonym amerikansk (eventuellt kanadensisk eller varför inte engelsk?) storstad – blev hyllad över halva jorden, inte minst här i Sverige och jag hörde till hyllningskören.

Men jag inser nu att jag hyllade hennes debutdeckare av alldeles fel anledningar – med ord som feelgood och mjukdeckare, fyndig och trevlig, romantisk och rar. Så fel att det var rent på tok. Inte de lovord som Nita Prose ville ha för det var inte den deckare hon velat skriva.

Samhällsskildring underifrån

Eller faktiskt skrev. Men det begrep inte deckarläsarna (inklusive de flesta av oss recensenter). Kanadensiskan Nita Prose hade ett annat – under- eller överliggande – syfte med boken, nämligen att skildra samhället underifrån. Med en obetydlig städerskas lika obetydliga ögon, hur städerskan upplever lyxhotellet, väl lika med samhället, underifrån.   

”Den hemliga gästen”

Hur hon behandlas och inte minst hur en städerska blir som människa, hur hennes arbete formar henne såväl i arbetet som i hela livet. Jag är nära på 100 att det är därför som Nita Prose lyfter fram och poängterar just detta i sin andra och nya deckare ”Den hemliga gästen” (bägge Bonniers; övers: Manne Svensson). För nu kan väl ingen missa vem, vad och hur städerskan Molly Gray är. Varför hon blev som hon blivit.

Mellan förra och nya deckaren har det gått ungefär fyra år och Molly har klättrat i hotellstäderskornas hierarki. Hon är numera försedd med en namnbricka på sin städerskeuniform, precis ovanför hjärtat sitter den, med namnet i stora bokstäver – MOLLY GRAY – och under i elegant handstil: Städchef. Från lärling till vanlig städerska och nu städerskechef. ”Ingen liten bedrift”, tänker Molly.

Brottsmisstänkt

I förra ”Städerskan” hittades finansmannen Mr Black död i sitt rum på Regency Grand Hotel. Och Molly blev misstänkt. I nya ”Den hemliga gästen” dör likaså en man, den berömde och omåttligt framgångsrike pusseldeckarförfattaren Mr Grimthorpe, i hotellets nyrenoverade terum. Molly blir misstänkt nu också men misstanken ska ändå gå över fortare den här gången hos kommissarie Stark. (Hon, den kvinnliga kriminalkommisarien, som Molly velat slippa för allid, återkommer också från förra deckaren).

Fyndigt pusslig deckargåta

Liksom förra gången har Nita Prose fått ihop en rätt fyndigt pusslig deckargåta som hon tvinnar med mjuka handleder. Så ett par ord från min förra recension – fyndig och mjuk – stämmer också in på hennes nya deckare. Men viktigast den här gången är Mollys minnen av sin barndom och skolgång, av sin älskade, nu döda mormor, som Molly bodde hos, och mormors arbete som hembiträde i detta stora hus: vilken pampig byggnad med trädgård, rosenkantad gång fram till huset och en vakt vid grinden. 

Dit hade skolflickan Molly fått följa med mormor på grund av incidenter i skolan (mer om dessa får du läsa i boken). Huset ser ut som ett museum, tyckte den unga Molly. Och hembiträde, förresten. Piga, sa min mamma (alltså undertecknads), och det var precis vad Flora, mormodern var. Inte alls något hembiträde, det låter ju faktiskt trevligt att vara, utan just en piga. I detta stora hus, denna pampiga byggnad, detta museum nästan, som ägdes av författaren J.D. Grimthorpe.

En klasskildring

Just densamme, som nu alltså ska framträda inför pressen och sina litterära beundrare i fanklubben LAMM (Läsesällskapet för Anhängare av Mysterier och Mordgåtor) i terummet på Regency Grand Hotel. I det stora huset satt författaren Grimthorpe i avskildhet och arbetade medan hans hustru tog hand om huset och hembiträdet – och Molly. Ja, skötte och styrde hembiträdet – och Molly. Där möttes Molly Grey och J.D. Grimthorpe.

Hon minns och känner igen honom men han känner inte igen henne, inte ens när författaren på Regency Grand Hotel signerar en av sina bästsäljare åt städerskan, grå och glömd. Det här är en samhälls- och klasskildring, så får man nog kalla det. De rika och de fattiga. Än mer och värre: de rika mot de fattiga. Hempigor och städerskor kontra sina herrskap eller till och med sina ägare.

Arbetares stolthet

Nita Prose skildrar denna dubbelhet, både arbetsvillkoren och stoltheten. Hur arbetare behandlas och arbetares stolthet över sitt arbete – det ska utföras så väl som möjligt. Det gäller inte minst städerskans arbete: Molly ser till, såväl för egen som övriga städerskors del, att det utförs enligt anvisningarna i ”En städerskas handbok i hushållsarbete, renhållning och den yttersta perfektionens bevarande”.   

Som städchef lär Molly Grey ut att ”en bra städerska har en positiv grundinställning”. Som till lärlingen Lily, framåt bokens avslutning ska hon med stolthet ur Mollys hand ta emot ”en ny, svart bricka med glänsande guldbokstäver”. Där står:  

LILY

Städerska

Eller de livsstäv som hennes mormor brukade yttra, det ena efter det andra, och som Molly minns så väl, lika väl som hon minns sin mormor, aldrig kan hon glömma henne, som mormor sa: Du är inte ensam. Du kommer alltid att ha mig – och fortfarande lever enligt.

Mormor Floras levnadsord

Blott några av mormor Floras levnadsord och råd: 

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Vi är alla lika, fast på olika sätt.

Allt blir bra till slut. Och blir det inte bra, så är det inte slutet.

Underklassdeckare

Både ”Städerskan” och ”Den hemliga gästen” av Nita Prose hör till den speciella kriminella undergenre som kan benämnas underklassdeckare, hembiträdes- och städerskedeckare, arbetarklass- eller arbetardeckare. Och detta är, som jag skrev inledningsvis, det måste det vara, själva syftet för Nita Prose när hon började skriva om städerskan Molly Grey eller Molly Maid.

Så många frågor

Mordgåtan löser sig förstås men det finns så mycket mer  att läsa och faktiskt lära i och av hennes nya deckare ”Den hemliga gästen”. Som varifrån det där väl- eller eventuellt sönderputsade Fabergéägget egentligen kommer, hur det kan vara i Molly Greys ägo. Och vem som Molly egentligen är, varifrån hon kommer, varför hon bodde och växte upp hos och med sin mormor. Och vem är Mr Preston, hotellets portier? Vad hände förresten med Mollys mamma?

I nästa deckare av Nita Prose tror jag att Molly börjat arbeta inom polisen, kanske att hon redan blivit kommissarie Grey? Det kan anas i boken så jag låter det anas här också, om det inte är att avslöja för mycket. Men så konstigt skulle det inte vara, om Molly Grey blir kriminalpolis alltså, för Molly har ju en ”väldigt skarp blick för detaljer”…

Kortare om sex polisromaner av olika sorter

När jag läser amerikanen Michael Connelly brukar jag tycka att han är den bästa polisromanförfattaren. När jag läser islänningen Arnaldur Indriðason tycker jag att han är det.

Jørn Lier Horsts ”Förrädaren”

När jag nu läser norrmannen Jørn Lier Horsts nya polisroman, ”Förrädaren” (W&W; övers: Marianne Mattsson), i serien om utredaren William Wisting i Larvik så undrar jag om inte han är allra bäst.

I betydelsen: precis så här går en polisutredning till.  

Jørn Lier Horst, själv före detta polis, får mig att tro det. Han skriver så långsamt och utredande att det kunde bli hur trist och tråkigt som helst. Men nej, utredandet blir spännande.

Det handlar om något så aktuellt som ett ovanligt stort och kraftigt regn som fått ett bostadsområde att spolas bort med hus och allt. Under rasmassorna hittas en död man – men det visar sig att han dog flera dagar före raset.

     Utredningen tar snart också en annan vändning. Den ska drabba utredaren Wisting personligen.

Annette Brandelid skildrar mörkret i Hjo

Annette Brandelid är sen länge en egenutgivande deckarförfattare. Hon har mutat in Hjo som sin både fiktiva och verkliga stad. (Googla när du läser och du ska se att mycket i böckerna finns i verkligheten.)

”Direktören” är Brandelids hela åttonde ”af Hjo-deckare” på eget förlag (Word from Hjo). Ingen mys- eller mjukdeckare men hon skriver med småstadens lugn och rytm, låter det mörker och de hemligheter som också finns hos människorna i Hjo att uppstå ur vardagen.

Ibland kan vardagen ta lite för stor plats, det blir alltför utförligt. Men det vägs upp av en smygande, lätt darrande spänning som också finns i hennes berättande.

Inspektör Helena Groop med kolleger på Hjos polisstation och den unga journalisten Sara Blidh är problemlösarna. Vad de utreder och skriver om är en händelse i Hjos stadspark: en ung pojke tog livet av sig – eller om han inte gjorde det…

Cecilia Sahlströms nya polisserie

Cecilia Sahlström har länge skrivit en serie polisromaner – med en kvinnlig polis i Lund/Malmö – som hör till det mest realistiska jag läst vad gäller den svenska polisgenren. Hon skriver nu också en ny polisserie, ”Barnsoldaten” (Saga Egmont) är andra titeln, som väl måste vara mindre realistisk. Eller?

Den nya serien är spännande och intressant av  andra skäl. Dels huvudpersonen: polisinspektör Rakel Vrede, något över 50, kompetent men folkilsken, omöjlig att vara kollega med (liksom tvärtom) och ja, så neurotisk att det är en gåta att hon kunde bli och kan fortsätta vara polis.

Dels också: den sociala tråden. Här framgår den redan av titeln och omslagets unga kvinnoansikte. Inspektör Vrede följer med polisens människohandelsgrupp till en rivningskåk i Malmö. Där hålls kvinnor i små, små rum. En ung flicka med mörk hy förs ut på bår. Ska hon överleva? Och vem är hon?

Kajsa Leo skildrar mörkret i idyllen

Inte främst berättelsen utan tonfallet bär när Kajsa Leo skriver. Kan det vara författarens egen syn på livet, samhället och människorna som hon framför genom sin huvudperson, polisen Dylan Svensson?

Jäkla häftigt namn på en kvinnlig polis och en jäkla polis också. Efter att ha varit i slagsmål med en kollega – resultatet syns i hennes skräckinjagande ansikte – anländer Dylan i seriens andra titel, ”Allt kött är hö” (Bokfabriken), till den idylliska lilla orten Slånbäck.

Dylan konstaterar genast: ”Det är något som luktar.” Så är det förstås: i alla idyller finns ett mörker eller flera. Liksom i Dylan: hos henne handlar det om sonen Benjamin, som tidigare hade två mammor, och som hon har svårt att få kontakt med.

Och för den delen med alla människor och hela omgivningen, sin förra sambo och livet. Dylan Svensson har kommit till Slånbäck för att delta i sökandet efter en annan polis som plötsligt bara försvann.

Katrine Engberg kräver en uppmärksam läsare

Danskan Katrine Engberg gjorde succé med  ”Köpenhamnserien”, en kvartett polisromaner. ”Det brinnande bladet” (Forum; övers: Mia Ruthman) inleder hennes nya polisserie.

Huvudperson: brottsutredaren Liv Jensen. Fast när berättelsen börjar är hon mellan städer och arbeten: från Ålborg till Köpenhamn, där hon flyttat in i en källarvåning i väntan på ett ledigt jobb på mordroteln. I mellantiden ägnar hon sig som privatdetektiv åt att utreda försäkringsbedrägerier.

Blott en av många trådar – både ett självmord och ett mord i hennes värdfamilj, ett cold case-mord samt ytterligare ett mord. Trådarna går bakåt till andra världskriget och de danska judarnas flykt till Sverige. Och framåt till flyktingar idag.

Engberg är mästerlig på att balansera och parera olika personer och parallella historier. Men hur ska det gå för läsaren? Hon kräver en uppmärksam deckarläsare.

Jo Callaghan har skrivit en annorlunda polisroman

Svenska Deckarakademin prisade polisromanen ”På ett ögonblick” (Modernista; övers: Hanna Williamsson) av brittiske AI-forskaren och nu även deckarförfattaren Jo Callaghan som 2023 års bästa översatta deckare.

Det är en annorlunda polisroman. Inte så mycket vad gäller handlingen – som så ofta numera ett kallt fall med två försvunna personer. Men desto mer vad gäller de bägge utredande poliserna.

Den ena heter Kat Frank och är kriminalintendent, änka och ensamstående mamma. Inte så speciellt det heller i en deckare. Hennes kollega däremot, som heter eller kallas Lock, är annorlunda. Ja, speciell.

Lock är en AI, i form av ett hologram. Kat och Lock paras ihop i ett pilotprogram. Det går så där, först. Kats intuitiva magkänsla kontra Locks instrumentella logik. Men när ett genombrott sker i utredningen – då bara måste de börja samarbeta och samverka… 

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lärorik underklassdeckare av Nita Prose   first appeared on Opulens.