SKIVNYHETER. Veckans musikspalt från Timo Kangas täcker allt från den prisvinnande brittiska rappande damen Little Simz till svenska folkmusikstjärnan Sara Parkman, från ärrade David Crosby och Nina Hagen till svenska Taken By Trees och punkigt ösiga amerikanerna Off!

När vi sammanfattar 2022 kommer Sara Parkman att vara närvarande på mångas läppar. Hon är en av de starka yngre svenska folkmusikartisterna, en som vågar ta nya stigar i barrskogen. ”Eros Agape Philia” (Supertraditional, LP/CD/DL) visar att hon också är en av de svenska artister som serverar vettiga nya låttexter inom folkmusikidiomet, något som efterlysts i musikmagasinet Lira, där jag för övrigt också skriver.

På nya plattan sjunger Sara Parkman om kärlek ur olika vinklar, inga av dem mossiga. Vänskap och begär, kvinnor och mödrar – allt detta ryms i Parkmans rekreation av svensk folkmusikalisk lyrik. Den ackompanjerande musiken är urgammal och modern på en och samma gång.

Parkman är full av uttryck i både röst och musik; syntar pyntar, fioler viner. Den drömskt dramatiska musiken har också lett till att en ung publik hittat till hennes utsålda turnéer. Markus Krunegård gästar med sång på ”Mörkgröna älven”, och prisbelönade kören Hägersten A Cappella ökar intensiteten ytterligare. ”…ett löfte om evigheten” sjungs det på ett ställe och nog kommer vi att återvända till den här skivan alltid.

Ett mindre utlevelsefylld sångstil står tidigare Concretes-sångerskan Victoria Bergsman för. Hon är inte minst bekant från Peter, Bjorn and Johns visselhit ”Young Folks”. Som artist kallar hon sig Taken By Trees. Efter en skivpaus som varat sedan 2018 års album ”Yellow to Blue” kommer nu ”Another Year EP” (Rough Trade), en femspårs-EP med Colin Blunstone-covers. Blunstone sjöng och sjunger ännu i dag i brittiska The Zombies, kända för sextiotalets hitlåt “She’s Not There” och barockpop-mästerverket ”Odessey and Oracle”. Han sjöng senare på flera av Alan Parsons Projects album, och The Zombies är ute på turné även 2022.

Colin Blunstone gjorde några superba soloutflykter under det tidiga 70-talet, och det är låtar från hans 1971 och 1972 som Taken By Trees tolkar här, i bara aningen modernare ljudbild. Särskilt bra är ”Say You Don’t Mind” – skriven av blivande Wings-medlemmen Denny Laine – och Blunstones egenkomponerade “Caroline Goodbye”. ”I Don’t Believe in Miracles” får en David Lynch-aktig uppdatering på Taken By Trees EP som aldrig hinner lämna någon träsmak, endast mersmak.

Betydligt mer fartfylld är första albumet på åtta år från Off! ”Free LSD” (Fat Possum, LP/CD/DL) är också skivan där Circle Jerks-sångaren Keith Morris och hans delvis nya manskap frångår det invanda hardcore-punkformatet genom att inkorporera vissa frijazzinfluenser och större experimentlusta. Främst märks detta i de instuckna instrumentalstyckena ”F”, ”L”, ”S” och ”D” som också (nästan) bildar albumtiteln.

Annars är det mest ösigt och rått, som det brukar vara när det gäller Off! Keith Morris har ju även varit vokalist i – och medgrundare av stilbildande Black Flag, kort innan Henry Rollins tog över mikrofonen och det våldsamma turnerandet i bandet.

Nya i Off! är trummisen Justin Brown (Thundercat, Flying Lotus, Herbie Hancock) och Autry Fulbright II (…And You Will Know Us by the Trail of Dead). Hoppas de inte tycker att Sverige är för off för att turnera här.

Livet på vägarna kräver sin tribut. “Truckloads of darkness here, and my matches are soaking wet…will this black night ever end?” Danska vägveteranerna Thorbjørn Risager & The Black Tornado kryssar just nu de vintriga svenska trafiklederna med sin åttonde studioplatta ”Navigation Blues” (Provogue/Mascot Label Group, LP/CD/DL) i bagaget.

Rootsrock- och blues-septetten mixar Stax-soul, Chicagoblues, boogie och patinerad rock ‘n’ roll på ett sätt som påminner om Tony Joe White, Ray Charles, ZZ Top och Tedeschi Trucks Band.

Tämligen oskandinaviskt framfört på ett sätt som övertygar, efter två decenniers verksamhet med över 1 200 spelningar. ”Something To Hold On To”? Jodå.

Rotmusik ligger förestås i blodet även hos David Crosby and The Lighthouse Band, om än i ett betydligt lugnare tempo och mer svävande i den folk-mjuka ljudbilden. Soundet är mestadels akustiskt hållet på ”Live at the Capitol Theatre” (BMG/Warner, CD/DVD), där Becca Stevens, Michelle Willis och Michael League i fyr-bandet backar upp Byrds- och CSNY-legendaren vid en konsert i Capitol Theatre i Port Chester, New York – fångat vid en turnéavslutning 2018.

Crosby kom i kontakt med de andra medlemmarna i samband med en Snarky Puppy-inspelning och de blev ett fullödigt band i samband med Crosbys album ”Here If You Listen” som släpptes just 2018.

Det är en finstämd konsert med snygg stämsång i gamla klassiker som “Guinnevere,” “Carry Me” och “Woodstock” men också nyare låtar ur en rik repertoar.

Bland de 16 låtarna finner vi också en tidigare outgiven Crosby-låt. ”1974” är en decennier gammal demolåt som Crosby haft på sin hårddisk men aldrig gjort något med.

Alla fyra medlemmar delar på spotlighten, och exempelvis sjunger Michelle Willis låtarna ”Regina” och ”Janet” med stor känsla.

Veteran är ett epitet som även passar Nina Hagen som handsken. Efter ett halvt sekel som artist på bägge sidor av den tyska järnridån släpper Angela Merkels favorit nu sitt första album på elva år.

Under den hoppfulla titeln ”Unity” (Grönland, LP/CD/DL) får vi en spretig blandning där dubbiga, reggaetempererade låtar följs av folk, synthfunk och rock i en ganska blek anrättning.

Originallåtar varvas med gamla ”16 Tons” och tolkningar av Bob Dylan och Sheryl Crow, men det lyfter inte ens när George Clinton eller Bob Geldof gästar.

Just George Clintons musik har spelat stor roll för medlemmarna i Mount Westmore, en kvartett rapikoner från Kalifornien. Ice Cube, Too $hort, E-40 och Snoop Dogg har samarbetat i olika kombinationer tidigare men nu förenas de över ett gemensamt debutalbum.

Med ”Snoop, Cube, 40, $hort” (Death Row, CD/DL) bevisar Mount Westmore att för många kockar kan göra soppan vattnig trots alla personliga kryddor, och trots rader som ”all salad, no dressing”.

Misogynt färgade texter som ”Up & Down” kommer med territoriet, och är bara tröttsamma. Tyvärr är den låten inte heller särskilt spännande musikaliskt, även om kvartetten försöker närma sig vågade kvinnliga rapparen Cupcakkes sound.

Andra texter avhandlar läget i de svartas tuffa kvarter, med fattigdom och droglangande. Vet inte hur mycket de här herrarna vet om den saken i detalj år 2022 när de är sådana underhållningsgiganter.

En helt annan version av albumet släpptes via blockchain i somras, och det är ungefär så modernt det blir här. Slutresultatet är inte det monument som omslagsbilden så gärna önskar.

Desto angelägnare känns Little Simz på ”No Thank You” (Forever Living Originals, DL). Bara två månader efter att 28-åringen vunnit det prestigefyllda Mercurypriset – och drygt två veckor efter MOBO-priset – överraskar hon med ett helt nytt albumsläpp. Här samarbetar hon åter nära producenten Inflo från lika hyllade, men väldigt hemlighetsfulla akten Sault. En man som även jobbade fram en del av låtarna på Adeles senaste. Nya albumet släpps dessutom på Inflos egen etikett, långt från musikbranschens vanliga centrum. “Fuck rules and everything that’s traditional”, som det heter i ”Angel”.

Little Simz rappar om ämnen som mental hälsa och musikindustrin, saker som det skrivits en del om i samband med artisten på sistone. Hon låter arg även när musiken är atmosfäriskt betydligt lugnare, ambitiöst uppbyggd med körer och stråkar. Det vilar en stark känsla av gospel och soul över albumets ljudbild, mitt i den omisskännligt brittiska touchen. Samtidigt är musiken intimare i uttrycket än på ”Sometimes I might be introvert”. 

Uppföljaren bara växer i styrka för varje lyssning, och alla som har biljett till Little Simz utsålda framträdande i Slaktkyrkan i Stockholm lördagen 17 december kan ha fått årets tidigaste julklapp.

The post Kangas klanger: Artister på nya och gamla stigar first appeared on Opulens.

MEDLÖPARE. Filip Hallbäck reflekterar över Zarah Leanders roll i Tredje riket och funderar över paralleller i dagens Ryssland.

Ända sedan Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag 2010 och än mer efter flertalet högerextrema partiers framgångar i EU-valet 2014 jämförs vår samtid med 1930-talet. Rysslands president Vladimir Putin jämförs alltmer med Adolf Hitler, på grund av sin ideologiska blindhet, maktfullkomlighet och alltmer hämndlystna motiv – något som utkristalliserat sig i invasionerna mot Ukraina (något som påminner om just Nazitysklands invasion mot Polen 1939). Putin har sina fränder i stora delar av Europa, i form av fascismens och nationalsocialismens förvaltare.

Apropå dessa historiska jämförelser, undrar jag vem i så fall som kommer att bli 2020-talets motsvarighet till Zarah Leander. Om det nu är 1930-talet som håller på att upprepas, varför skulle det inte då finnas en som hon i vår samtid? Det måhända vara en tramsig fundering, men den är ju inte ointressant när man väl börjar tänka efter. Det har trots allt rapporterats en hel del om hur det ryska kulturlivet påverkats av Putins invasionskrig.

Putin har bland annat slagit fast att ingen får kalla invasionskriget i Ukraina för ett krig. Det finns ändå de som öppet tagit ställning mot såväl krigföringen i Ukraina som Putins försök till censur, till exempel tv-producenten Marina Ovsyannikova, teaterregissören Elena Kovalskaya och balettstjärnan Olga Smirnova. Men det krävs ett ofantligt mod, för dessa blir svartlistade av den ryska regimen. Samtidigt finns det säkert personer inom det ryska kulturlivet som stödjer Putin invasionskrig, men frågan är om det finns någon i dagens Ryssland som kan jämföras med Leander och vem det i så fall skulle kunna vara?

Vad är det första man tänker på, när man hör namnet Zarah Leander? Tänker man på själva schlagerartisten, med den igenkännbara kontraalten och dramatiska scenpersonligheten? Tänker man på själva den mytomspunna ikonen, vars gåtfulla aura var i paritet med Greta Garbo och Marlene Dietrich? Eller tänker man enbart på det faktum att hon råkade vara Nazitysklands favoritdiva i sju år, men som själv ända in i döden hävdade att hon aldrig någonsin var intresserad av politik?

Ja, hon är en person som fortfarande förmår att väcka starka känslor. Nina Hagen har hyllat henne, Ebba Grön sjöng att de hatade henne. Själv tänker jag att jag egentligen borde känna en obestridlig vämjelse mot Zarah Leander, av förklarliga skäl, men det är något med henne som ändå aldrig slutat fascinera mig. Likt många före och efter mig slutar jag aldrig förundras hur en människa kan tro sig förmå att frikoppla sig själv och sin egen yrkesverksamhet från att vara en del av politiskt extremt laddad kontext.

Är det ens möjligt idag att ens ha en karriär inom showbiz och tro sig bortse från samhällsutvecklingen i övrigt, alltså vägra att ta ställning för eller mot något?

Teaterforskaren Tiina Rosenberg hävdar att det bara finns en Zarah Leander och att hon är helt unik. På sätt och vis håller jag med Rosenberg, för jag har svårt att tro att det kan finnas någon en Leander i dagens populärmusik. Däremot kan man möjligen finna någon motsvarande diva inom den klassiska musiken på elitnivå, med tanke på att klassisk musik ofta förknippas med borgerlig finkultur. Det har hänt förut, i alla fall i Sverige, att konserter har finansierats av ”överklassnazismen” under och även efter andra världskriget, något som den antirasistiske forskaren Tobias Hubinette skrivit mer om på sin blogg.

Exempelvis uppträdde Jussi Björling för protyska svensk-tyska föreningen vid ett flertal tillfällen på Grând Hotel, när nazityskar kom på besök. Birgit Nilsson uppträdde 1953 på en välgörenhetskonsert vid St. Jacobs kyrka i Kungsträdgården i Stockholm, som anordnades av överklassnazistiska Hjälpkommittén för Tysklands barn.

Världstenoren Set Svanholm uppträdde 1942 för den nazityska makteliten. Jag är osäker på samtligas politiska sympatier, men faktum kvarstår: alla var verksamma inom klassisk musik och uppträdde i evenemang som sponsrades av överklassens nazisympatisörer. Kanske finns det några inom den klassiska musiken som idag uppträder för oligarkerna i Ryssland, i skuggan av Putins invasionskrig, och som likt Leander hävdar att de inte är intresserade av politik.

The post Vem är vår tids motsvarighet till Zarah Leander? first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki har valt ut tre aktuella musiksläpp med Snoop Dogg, Dubokaj & Lee Scratch Perry och Nina Hagen. Det handlar både om flum och om flammor. 

Iggy har fått Stikkans Polarpris. Han kan kröna sitt vilda rock’n’roll-liv med ett erkännande från de skandinaviska fina salongerna, ett pris utdelat av svenska kungen. Kunde de inte låta bli att kludda på Iggy? Nåväl, har arrangören feeling så låter han Viagra Boys köra covers på ”Tight Pants” & ”Penetration” under prisutdelningen vilket Iggy troligtvis skulle uppskatta eftersom han hyllar Viagra Boys i sin radioshow.

Snoop Dogg låter samlad och solid på nya plattan BODR (Bacc On Death Row) släppt fredag den 11 februari 2022 på Death Row records. Han rappar avslappnat i en ointaglig borg av coolness. Tillbakalutad elegans. Kan röka hur mycket gräs han vill. Trudeau fäktar och flyr, Snoop rullar en joint. Still Smoking. Catch a vibe. Pop pop. Titel efter titel som andas lätthet och trygghet. (Men… Snoop har nyss blivit anklagad för sexuella övergrepp och sitter kanske lösare än han ger sken av?)

Innan Lee Scratch Perry lämnade jorden för gott förra året så fick dubscientisten Dubokaj nåra exklusiva timmar med stjärnan från yttre rymden, i studion, och har satt ihop ett flumflum-moln av ljud och Perrys röst som virrar runt i slappa bank, shhheiip och klonk.

Perry eldar upp pappret med låttexten under inspelningen. En jamaikansk magisk ritual för att få orden att flyga fritt in space, gissar jag. Jag är inte scientist, bara en enkel, vanlig, lunsig medborgare. Två spår. Singeln heter Planiemore. Första låten trevar försiktigt och andra låten “Mountainwater” tar behagligt form med trumbeats och kluckljud. Gött att bara känna sig fram, speciellt med Perry som sällskap.

Nina Hagen. Kvinnan som har allt. Pondus. Själ. Frihet. Sex appeal. En okuvlig fighter med brinnande ögon. Hon har släppt en singel, en cover på en låt från 1957, Shadrack. Louis Armstrong är en av flera som gjort en tolkning av denna spiritual skriven av The golden gate quartet, vilken bygger på en text i Gamla Testamentet som handlar om tre gudfruktiga män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego som kastas i en ugn av kung Nebukadnessar II. Detta eftersom de inte ville tillbe en staty av denne kung. Men de tre männen brann inte upp av lågorna utan spankulerade runt bland flammorna, skyddade av Gud. Citerat ur Bibeln: ”vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud.“

Det är således en sedelärande story inbakad i Hagens nya tuffa cover. Perfekt att ha i lurarna när man med beslutsamma steg går till Hemköp och inhandlar djupfrysta blåbär. Här är det inget flum. Hagens röst har mognat än mer. Mörk, kraftfull, bestämd. Nina Hagen visar vägen 2022. Inte tillbe några kungar, hålla oss trogna källan. Thanx Nina, du är ljuvlig!

The post Nya ljud: Snoop Dogg, Dubokaj & Lee Scratch Perry samt Nina Hagen first appeared on Opulens.