DOKUMENTÄRFILM. Ingela Brovik tipsar om aktuella biofilmer som visas nu i maj. Det rör sig om allt från starka dokumentärfilmer till komplexa spelfilmer.

Historija- stygn för Sápmi, svensk dokumentärfilm i regi av Thomas Jackson är en engagerad, mycket stark film om konstnären och renskötaren Britta Marakatt-Labba, som 2017 slog igenom med sitt 24 meter långa textilkonstverk ”Historija” på den internationellt respekterade konstbiennalen Documenta. Detta verk, broderi i egen klass, berättar om samisk historia och mytologi, med precision och poetisk kraft som måste ses som unik. Hennes konst skildras med intensiv närvaro och kongenialt i filmen, ibland med samma perspektiv som i hennes konst.

Detta påminner mig om mitt besök på Lunds konsthall med Britta Marakatt-Labbas utställning januari 2019, som bland annat visade det berömda 24 meter långa konstverket, som följdes av en djupt berörd publik. Dock var det inte originalet av detta verk, men den stora entusiasmen över konstverket var något av det starkaste jag sett.

Filmen visar vilken stor politisk, kulturell och folklig betydelse hennes konst skapat, mellan ibland pyttesmå broderade figurer i norrländsk natur och större gestalter, människor och djur. Inte minst renar, som nu hotas av utrotning. Vi får också se dokumentärfilmscener från en dramatisk demonstration i Norge, mot vattenkraftsutbyggnad.

Historija – Stygn för Sápmi, är en av årets bästa, viktigaste filmer om denna miljöaktivist, konstnär och renskötare. Det är en kraftfull dokumentärfilm som angår oss alla – inte minst nu då förändring av Norrlands industri kommer att förändra samernas liv.

Mormor, kriget och kärleken är en annan stark film, lyhörd, initierad, om regissören Andreas Bjurnérs egen mormor, född i Norge, där hon som barn upplevde andra världskrigets fasor, här skildrat i starka svartvita filmklipp och foton.

Den lilla flickan chockades svårt av kriget, filmen visar att hon bar med sina minnen resten av livet. Det är en kärleksfull dokumentär med stark närvaro, personlig, men aldrig privat med avgörande ögonblick, som skildras med sofistikerat tecknade bilder ur denna mormors liv.

Kärlek och skilsmässa, i regi av Maud Nycander berättar om ett par som regissören gjorde en dokumentär om när de träffades. De har levt ett lyckligt äktenskap tillsammans länge, men nu tar det plötsligt slut. Filmen följer deras liv, från den lyckliga tiden till en nutid, av förvirring, skildrat med rörlig handkamera, men med respekt. Mannen i familjen tycks vara den mest sårbara. Han skall flytta ut från familjens hem och de vuxna barnen undrar vad som pågår (en dotter hör sin mamma säga “älskling” till mannen, trots att de skall skiljas). En levande film om kärlek, tidens gång och förändring, som visar svensk dokumentärfilms styrka och mångfald.

Tisdagsklubben, heter en svensk komedi i regi av Annika Appelin. Detta är hennes debutfilm och den handlar om familjeliv i utkanten av Göteborg, där Karin (Marie Richardson) får veta att hennes man är otrogen. Hon vill ändra sitt liv, börjar matlagningskurs, startar sen med sina väninnor ett cateringföretag – ett sätt att bli en fri kvinna, tillsammans med andra.

Magisterlekarna i regi av Ylva Forner, är en skånsk film byggd på Kristofer Folkhammars roman med samma titel. Den utspelas i en gymnasieskola där alla lärare och elever är gay, där maktkamp, drömmar om framgång och kärlek gestaltas i en film med snygg design, svart undertext med filmscener som parafras på svartvit tysk stumfilm&/skräckfilm där en lärare utvecklar sina mörka erotiska fantasier. Det är en välgjord debutfilm med nya perspektiv på manlig identitet, mellan starka känslor och utsatthet.

En diametral motsats till The Unbearable Weight of Massive Talent i regi av Tom Gormican, en actionfilm/komedi om Hollywoodstjärnan Nicolas Cage, som hamnat på dekis, här i filmen ett autofiktivt alter ego. Cage spelar sig själv med kokande energi, humor och ilska. Man skulle också kunna se hans roll och filmen som en satir över  manlig actionhjälte i Hollywood, där allt går snett – och ändå inte – med de mest högljudda sjungande (!) förolämpningar man hört på bio.

Men den bromance som odlas mellan Cage och gangsterbossen Gutierrez (Pedro Pascal) blir roligare än man kunde förväntat sig, kvinnor blir rasande, den ambivalenta manligheten vinner.

En annan manlighet skildras i Hero i regi av iranske regissören Asghar Farhadi (produktion Iran/Frankrike). Filmen handlar om Rahim Soltani (spelad av Amir Jadidi) som hamnat i fängelse i Iran på grund av en ekonomisk skuld.

Han är skild, hans son bor hos hans syster, men han har även en hemlig fästmö, som en dag hittar en handväska full med guldmynt på stan. Dessa pengar skulle kunna användas för att betala av hans skuld.  Men pengarna räcker inte och han beslutar sig för att efterlysa den som glömt sin väska. Fängelset kontaktar media, berättar om fångens goda samvete, han blir TV-kändis, ler alltmer i filmen ju mer lögnerna och manipulationerna växer i omfång, i en mycket komplex berättelse om sanning och lögn, som speglar vår tid.

The post Sevärt på bio i maj first appeared on Opulens.

SJÄLVHÅNANDE. Nicholas Cage som spelar sig själv, hånglar med sig själv och refererar till sin egen karriär hade lätt kunnat bli för mycket. Men “The unbearable weight of massive talent” blir på det stora hela en kul metakomedi.

Nicholas Cage är själva definitionen av en vattendelare. Antingen gillar man honom inte, eller så gillar man honom verkligen. Är han en bra skådis, eller dålig? Är han kreddig eller okreddig? Ingen vet riktigt. Han är heller inte särskilt lätt att begripa eller ringa in – ena sekunden spelar han i actionspäckade publikfriare som “Face/off” för att i nästa kasta sig vidare på indiefilmtåget. Allt med Nicholas Cage är högt och lågt, nästan alltid fascinerande och hans spelstil har förstås helt tidsenligt gett upphov till otaliga memes under vinjetten “Cage rage”.

Sara Haldert/TT

The post Cage i kul metakomedi first appeared on Opulens.