BOKTIPS. Elisabeth Brännström tipsar om ”Löftet om en fest” av Jennifer Clement. En skildring av konstnärsliv i New York och Mexico City från sextiotal till nittiotal.

Löftet om en fest av Jennifer Clement
Översättare: Niclas Hval
Albert Bonniers förlag

Författaren och poeten Jennifer Clement (f 1960) växte upp i Mexico City, dit hennes amerikanska föräldrar flyttade 1961. Jennifers far var kemiingenjör och hennes mamma var konstnär och familjen fann snabbt ett varaktigt hem i den vackra, bohemiska stadsdelen San Àngel.

Kvarteret där Jennifer och hennes två syskon tillbringade sin barndom var väl känt för sina konstnärer; mest kända var Frida Kahlo och Diego Rivera som bott och arbetat i ateljéhuset nära familjen Clements hem. Riveras dotter Ruth bodde kvar i huset med sina barn Ruth Mária och Pedro Diego och trots att Frida Kahlo och Diego Rivera avlidit redan på femtiotalet satt doften av färg, terpentin och cigaretter fortfarande fast i väggarna. Ruth Mária blev en av Jennifer Clements vänner i Mexiko och hon fick gott om tillfällen att leka inne i ateljéhuset; ibland kunde hon och Ruth Mària till och med bada i badkaret som avbildats på Frida Kahlos målningar.

Under barndomen umgicks Jennifer Clements föräldrar också med det varierade och färgstarka sällskap av konstnärer och bohemer som valt att bo i San Ángel. Syskonen Clements uppväxt var alltså långt ifrån konventionell och när Jennifer flyttade till New York 1978 för att studera följde hon i sina föräldrars fotspår när det gällde umgänge och nöjesliv.

Umgänget bestod bland annat av konstnären Jean-Michel Basquiat (1960-1988), hans älskarinna och musa Suzanne Mallouk, konstnären Keith Haring (1958-1990) och författaren William Burroughs (1914-1997) och utelivet inbegrep mest ett hektiskt fladdrande runt, nu legendariska, klubbar och musikställen.

Jennifer Clement bor nu i Mexico City och memoarboken Löftet om en fest, handlar om tiden i New York och hennes barndom i San Àngel. Beskrivningen av Mexiko City och Jennifers liv där är fantastiskt underhållande att läsa.

Hon levandegör stämningen i staden och ger mycket utrymme åt den fascinerande mexikanska kulturen alltifrån religionen, övrigt andligt liv, festivalerna, marknaderna, basarerna och gatulivet i Mexico City.

New York får ta upp mindre plats, men vill man ha mer kan man läsa Jennifer Clements första bok Basquiats änka om Basquiat och Suzanne Mallouk. Böckerna går bra att läsa i följd och båda två fungerar fint som sommarläsning, även om Basquiats änka är en bra bit dystrare i tonen än Löftet om en fest.     

The post Sommarläsning: ”Löftet om en fest” av Jennifer Clement ‒ läsvärt om bohemliv first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Paul Austers senare år förmörkades av den lungcancer som nu medfört hans död, 77 år gammal. Hans liv förmörkades också av tragedin med den nerknarkade sonen från det första äktenskapet. Austers son vållade sin späda dotters död och sedan sin egen (detaljerna kan läsas på nätet).

Av hans roman ”The Music of Chance” (”Slumpens musik”) minns jag mest den märkliga vadslagningen: den som förlorar tvingas bygga en oändlig stenmur, ett slit utan slut. Förlagsreklamen påstår att han var inspirerad av Franz Kafka, Samuel Beckett och bröderna Grimm – jag kom mer att tänka på Robert Frosts dikt ”Mending Wall” och Anders Österlings kallmur i dikten om den lantliga kyrkogården.

Auster höll sig gärna till New York i sina romaner. Han bodde kvar i Brooklyn också i sitt andra äktenskap med Siri Hustvedt vars böcker är lika läsvärda som hans. När jag recenserade Austers ”Resor i Skriptoriet” (”Travels In The Scriptorium”) påstod jag att den var som en elegant florettfäktning. En god vän till mig som just läst hans New York-trilogi är mera kallsinnig:  ”Jag har alltid upplevt något syntetiskt hos Auster. Allt som sker förefaller äga rum inom ett intellekt. Inga fåglar sjunger, inga blommor doftar.”

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Paul Auster har avlidit first appeared on Opulens.

FILM. ”’24 timmar i New York’ är den typen av liten, inte särskilt spektakulär film som kan sätta ett frö i dig där den sedan växer vidare. Se den!” skriver Charlotte Wiberg.

The post ”24 timmar i New York” är verkligen sevärd first appeared on Opulens.

PROSA. ”Bengt Jahnsson-Wennberg har en sällsynt förmåga att iaktta bärande enskildheter, att skruva på dramaturgin och ge goda vibrationer vid läsningen,” skriver Bo Bjelvehammar som läst romanen ”Vad är klockan, egentligen?”.

Vad är klockan, egentligen? av Bengt Jahnsson–Wennberg
Bokförlaget Mormor

Bredvid ett arbete som bildkonstnär med utställningar och konstnärliga gestaltningar har Bengt Jahnsson-Wennberg skrivit ett antal böcker och detta är hans sjunde utgivna bok.

Det är en berättelse om en resa till New York, ett antal konststudenter reser dit på en studieresa, allt sker under 1991. Mycket påminner om bekanta skolresor. Det finns dock skillnader, som att ledaren för denna trupp är en professor.

Före resan är det ett antal förberedelser och naturligtvis smärtsamma avsked, dessutom betyder ett av avskeden, att ett förhållande håller på att ta slut.

Det finns ett rikt material som utgör basen i det goda och friska berättandet.Det är dels sporadiska dagboksanteckningar, dels svart-vita äldre fotografier och dessutom ett antal oljemålningar, som har tillkommit under skrivandets gång.

Det är kring detta som berättelsen vävs, till detta kommer ett antal mer eller mindre, avvikande tankeutflykter. Det finns i läsandet, en bestämd känsla av att saker och ting skjuts upp och sätts i väntrum inför framtiden.

Genial kombination

Detta att kombinera de tre uttrycken, ord, foto och målningar är ett genialt drag, det ger både en dynamik till berättelsen och en levande rörelse, just genom en färgsättning, som den som sker både i språket och i bilderna.

I centrum i berättelsen står just resan och vistelsen i New York och en av huvudpersonernas familj. Det löper genom romanens parallella spår – den personen jag tänker på är Erik, hans familj och hans studiekamrater Richard och Peter från konstskolan.

De tre bor tillsammans i New York och de lever inget direkt stillsamt liv. De besöker som sig bör konstscener i den stora staden, men de går även på klubbar och besöker arenor, som har till uppgift att tillgodose andra behov och begär.

Filmiska scener

Bengt Jahnsson-Wennberg fångar väl och med närvaro de olika miljöerna och gestaltar skickligt de olika karaktärerna.

Det finns filmiska scener, som etsar sig fast vid läsandet. Ta till exempel det dråpliga intermezzot med doktoranden i konstvetenskap, som förnärmad och arg, vill göra slut på en av kompisarnas liv – med en yxa.

Den argsinte heter Eskil. Jag tänker osökt på Jon Fosses särskilt korta prosastycke ”Yxan”, om hur en far skäller på sonen, som hämtar yxan i vedboden, ställer den bredvid faderns stol och ber sin far att döda honom. Fadern blir då ännu argare.

Åter till Eskil, det finns många sådana sekvenser i romanen. Bengt Jahnsson-Wennberg har en sällsynt förmåga att iaktta bärande enskildheter, att skruva på dramaturgin och ge goda vibrationer vid läsningen och hela tiden fängsla läsaren genom pikanta detaljer.

The post Bengt Jahnsson-Wennberg ger prov på sällsynt förmåga i fängslande roman first appeared on Opulens.

SMÅSTAD. “Ett av mina första bildminnen från det stora landet i väster var omslaget till Popular Mechanics, med ett dieseltåg genom Kaliforniens redwoodskogar”, skriver Ivo Holmqvist som under sin rundresa i USA nu begett sig till hamnstaden Mystic.

Mystic är en liten hamnstad (population 5000 står det vid infarten) med stolta traditioner. Att den ligger bara ett par timmars bilfärd norr om New York märks på den strida strömmen turister som just nu på sommaren myllrar i centrum. På vintern är det lugnt och stillsamt. Det är en välmående stad, med stora välskötta hundra- eller tvåhundraåriga villor i trä med tinnar och torn. De flesta är täckta med de traditionella cederspånen (de från de röda cederträden som växer i väst är dyrare än från de vita i öst, lär jag mig). Skatten i Connecticut är mycket högre än i grannstaterna men det har nog de flesta råd med. Andra ser till att bo i Rhode Island strax öster om delstatsgränsen, inom bekvämt pendelavstånd in till jobbet i Mystic.

Den största attraktionen är Mystic Seaport Museum, en samling hus längs vattnet från tidigt 1800-tal, några är ännu äldre, som alla haft med sjöfart i det förgångna att göra: en skola, ett bönehus, verkstäder för båtbyggare och segelmakare. Särskilt intressanta och imponerande är de som hyser minnen av valfångst, ett näringsfång som man länge levde gott på, och Rockwell Kents illustrationer till Herman Melvilles roman Moby Dick förekommer förstås. Under lugna perioder i väntan på valen karvade sjömännen intrikata föremål i ben, och de flätade korgar. Alla är numera dyrbara om de alls finns på marknaden. Galjonsfigurerna i ett annat hus är lika imponerande som de i Karlskrona, och ännu mera färgglada.

Vi besöker goda vänner som tar oss in till centrum i en liten jolle. En oförutsedd svallvåg slår in över fören där jag sitter, och jag blir dyngblöt. Stor sak, det torkar snart i det vackra vädret, och vi vandrar upp till den vackra nya Thompson Exhibition Building. Där pågår en specialutställning om föroreningar i världshaven, med Alexis Rockmans fantastiska monumentalmålningar som täcker alla väggarna. Det är både vackert och avskräckande, med fiskar som simmar ovan bottenlager av plast och annat bråte som det är svårt eller omöjligt att städa bort, en hotande ekologisk katastrof. Efteråt får vi den stora vackra katalogen Oceanus av museets kurator Christina Connett Brophy (tidigare var hon det vid New Bedford Whaling Museum) som planerar att det ska bli en vandringsutställning av det hela. Och utanför finns en båt som tsunamin i Japan förde hit längs slingrade vattenvägar.

Vid stranden skymtar ett vackert silverfärgat tåg, expressen från Washington DC upp till Boston. Som dotterson till en stationsinspektor hade jag gärna tagit det, men vi får höra att företaget Amtrak oklokt försöker maximera vinsten genom hutlöst höga biljettpriser – då tar folk hellre bilen. I hamnen finns en tekniskt finurlighet, en järnvägsbron som svänger i sidled. När tåget kommer in eller avgår får båtarna vänta några minuter. Ett av mina första bildminnen från det stora landet i väster var omslaget till Popular Mechanics, med ett dieseltåg genom Kaliforniens redwoodskogar. I ett stadsbibliotek några dagar senare hittar jag bland utrensade böcker en i stort format: ”A Century of Lionel Timeless Toy Trains”, ett amerikanskt märke. De var välgjorda och är nu åtråvärda samlarobjekt. Som i Jan Myrdals bok om Meccano är reklamen oreflekterat könsdiskriminerande: ”To fathers who want to be proud of their sons”.

The post Amerikanska anteckningar: Båtar och tåg first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm reflekterar över vårt behov av upplevelser utöver de vanliga. Han ger också förslag på vad man själv kan hitta på för att göra tillvaron mindre förutsägbar.

Jag har hört att skådespelaren Bill Murray ibland går fram till främlingar och lägger händerna för deras ögon. När främlingen sedan vänder sig om och ser att det är Golden Globe-vinnaren Murray sätter denne pekfingret över sina läppar och säger ”no one will ever believe you”.

Det finns något i detta som gör mig alldeles varm. Inte det faktum att Bill Murray utför denna handling i egenskap av kändis utan det faktum att han även när han inte jobbar lever för att skapa upplevelser. Det är något unikt tilltalande i det. Att hellre än att visa upp sitt ståtliga långfinger mot paparazzifotograferna göra något lekfullt. Ett litet oskyldigt prank. För vi behöver upplevelser utöver de ordinarie. När vi nu lever i en värld där vi samlar intryck från korta snuttar som sockertoppar för våra effektsökande Tiktokifierade hjärnor.

Brad Pitt berättade i en intervju att när han tillsammans med sin dåvarande fru Angelina Jolie bjöd in till kändisfest i parets hus även passade på att dela ut några ”golden tickets” till ”vanlisar”. Det vill säga helt vanliga personer som fick tillfälle att frottera sig med den amerikanska skådespelareliten. Och visst kan man se det som en generös handling. Men den lämnar en med en liten bitter eftersmak. Här finns det inte någon lekfullhet. Den här handlingen skvallrar mer om hur en privilegierad person släpper in en person i någon falsk trygghet medan han egentligen tycker det är roligt att en helt vanlig person vistas i detta kändistäta sammanhang.

Fnissande går jag därifrån.

För några år sedan gick jag mot Mariatorgets tunnelbana på Swedenborgsgatan i Stockholm. I höjd med Wollmar Yxkullsgatan kommer en flygvärdinna gående i full mundering med en rullväska släpande efter sig. Naturligtvis går jag fram till henne och frågar om hon möjligtvis vet var Gate 36 ligger. På ett lika naturligt vis frågar hon vad jag menar. Fnissande går jag därifrån. Det är ju orimligt kul att fråga en flygvärdinna var en viss gate ligger när man befinner sig i innerstaden. Tyckte jag. Jag ansåg att jag gav henne en spektakulär upplevelse medan jag egentligen bara stillade ett begär hos mig själv. Det är snarlikt men långt ifrån lika roligt som det Bill Murray gör. Min handling påminner i så fall mer om Brad Pitt för att det egentligen tillgodoser mitt eget behov.

För vid bordet bredvid satt nämligen delar av bandet som jag föregående kväll noggrant observerat på kanske 50 meters håll.

Våren 1992 var jag på min första ordentliga rockkonsert. Och vilken konsert sedan. Grateful Dead gjorde tre shower på Nassau Coliseum i New York under sin vårturné och jag råkade ha turen att se dem första kvällen. Till råga på allt var jag en nybliven stolt ägare av mästerverket ”Terrapin Station”, vars titelspår är ett 16 minuters epos som kastar åhöraren mellan symfonisk rock med orientaliska passager, bombastiska körer och psykedelia.

Lyckligtvis haffade jag dem just den kvällen när gruppen framförde detta epos. Det var storslaget. En enastående upplevelse som skulle bli ett minne för livet. Inte bara för att jag köpte en turné-t-shirt på konserten utan för att jag fick ta del av denna unika subkultur medan den ännu levde.

Jag var så stolt över att ha varit en del av detta sammanhang att jag inte hade en tanke på att bära något annat på överkroppen, följande kväll när jag var ute och åt middag med min familj, än just denna t-shirt.

Trendkänsligheten hade fört oss till en namnkunnig restaurant i Greenwich Village.

Där satt vi nu i lugn och ro säkert mumsande på varsin biff och insöp atmosfären då det slog mig att delar av atmosfären var kontaminerad med döden. För vid bordet bredvid satt nämligen delar av bandet som jag föregående kväll noggrant observerat på kanske 50 meters håll. Nu fanns de att betrakta på 50 decimeters håll. Jerry Garcia, Bob Weir och kanske basisten Phil Lesh i en minnesvärd nära döden-upplevelse. Storslaget såklart även denna gång. Men min respekt för de döda gjorde att jag inte vågade gå fram trots att en kråka från deras psykedeliska händer skulle öka värdet på min T-shirt till skyhöga höjder.

Såna höjder bandmedlemmarna själva befann sig på under det färgglada 60-talet, det Nixon-präglade 70-talet, det kokainstinna 80-talet och säkert även nu.

Men det visste jag inte då där jag betraktade dem i sina upphöjda positioner från parkett på nedre botten. Hur kunde jag fånga deras uppmärksamhet? Och hur kunde jag föra denna anekdot vidare utan att folk skulle tro att jag ljög. ”No one would ever believe me” som Bill Murray skulle uttryckt det. För jag trodde det knappt själv.

Han förgyllde inte dagen utan säkert ett helt liv för de ungdomar han gjorde high five med.

I juli 2001 gjorde Bob Dylan ett antal konserter i Sverige. Då även turnerande världsartister behöver fylla på bensin passade även Bob Dylan på att bunkra upp med proviant genom ett besök på en liten mack i Åstorp i Småland.

Dylan hade givetvis kunnat vänta i bilen och låtit någon turnéledare inhandla renklämmor och Mariekex eller vad en protestsångare nu höjer sitt blodsockervärde med för att slippa göra en till missnöjesplatta med titeln ”Bloodsugar on the tracks”. Antagligen för att förgylla dagen för några smålänningar och se vilken status man har på den svenska landsbygden. Och nog fanns det några ungdomar inne på macken som hade sett legenden kvällen innan och som inte kunde tro sina ögon. Han förgyllde inte dagen utan säkert ett helt liv för de ungdomar han gjorde high five med. På macken i Åstorp. Trots lågt blodsocker och det faktum att han är Bob Dylan som inte bara protesterar mot politik utan även mot oönskad uppmärksamhet och dåliga reportrar. Men här, på hans egna villkor, blev det några fina minnesvärda möten. Framförallt för ungdomarna som fick träffa en levande legend.

Även Frank Zappa gjorde i samband med en konsert på Konserthuset i Stockholm ett spontanbesök i Tullinge för att överraska pojken Hannes som av okänd anledning inte lyckades ta sig till konserten.  Istället fick han ett minne för livet och Zappa fick diskutera politik med de äldre i huset in på småtimmarna.

Om barnbarn är livets efterrätt så är dessa upplevelser små påskägg som överraskar med sötma med en enastående eftersmak. Vi kan inte planera överraskningar för det faller ju på eget grepp. Då är det ju ingen överraskning. Men vi kan alla hjälpas åt för att göra verkligheten lite roligare för andra. Som att skådespelaren Eric Stern överraskade min granne Jonny i Bagarmossen med sin närvaro. Små enkla handlingar som betyder så mycket.

Ibland när jag har lite tid över så berättar jag för främlingar vad man kan göra om man har lite tid över.

Ofta från scenkanten när jag gör ståupp. En av dessa saker, i linje med Bill Murrays vardagsexperiment, är att uppmana folk att gå fram till främlingar på samlingsplatser runt 12-tiden och lägga händerna för deras ögon. I tron att det är deras lunchsällskap kommer de bli väldigt förvånade när de ser att det inte är det. Att med små medel sätta spår för resten av livet. Göra livet lite roligare för båda. Ge bort en upplevelse. Till någon du inte känner.

The post Gussy: “När Bob Dylan kom till Åstorp” first appeared on Opulens.

GENTRIFIERING. Karolina Bergström skriver om gentrifieringen av stadsdelar i storstäder och hur det påverkar förutsättningarna för kulturarbetare och filmskapare.

I en av mina första krönikor här på sajten skrev jag om den alltmer tilltagande gentrifieringen av New York, och vad det inneburit för bilden av ”det stora äpplet” som filmstad. Hur Manhattans forna lågbudgetdiners och gigantiska konstnärsloft, likt de i Scorseses En natt i New York, fått ge vika för franchisekedjor som Starbucks och Dunkin’ Donuts blandat med exklusiva märkesbutiker. Hur kapitalhungrande fastighetsbolag omvandlat hyreshus efter hyreshus till exklusiva andelslägenheter, och därmed trängt ut New Yorks kulturarbetare till Brooklyn eller Queens, om inte ännu längre. Och om paralleller med svenska förhållanden, där en nutida Henry Morgan knappast hade kunnat leva lugubert lyxliv à la Gentlemen på ett Södermalm där utgångspriset för en fyra då, för fem år sedan, snittade på drygt sju miljoner.

Det var då, och i dag ligger utgångspriset på en Södermalmsfyra oftast långt högre. Men vi har också en samtid där filmer i regel inte utspelar sig innanför tullarna utan någon helt annanstans. I Henrik Schyfferts med all rätt Guldbaggebelönade Spring Uje spring! är det miljonprogramförorten Bredängs högresta skivhus som utgör berättelsens kulisser, med nedstick i andra förortsinstitutioner som Örnsbergs sunkstolthet Pub Diset, där för övrigt Snabba cash-författaren Jens Lapidus ska ha hämtat inspiration till sina scandinavian noir-alster.

Häromdagen fanns ett A4-blad uppsatt på porten till fastigheten där barnets förskola ligger, inte helt långt från Diset, där de boende informerades om kvällens inspelning av tv-serien Beck alldeles runt knuten. Ett annat blad uppsatt på samma fastighet efterlyste i versaler en lägenhet, allra helst i samma hus, för inspelning av en annan tv-serie. Och på en portdörr alldeles nära efterlyste en tredje aktör en lägenhet för filminspelning, helst i sekelskiftesstil och helst ”med väggar i färger”. Att en söderförort, som för femtio år sedan var så pass nedgången att dess genuina sunkighet förevigades i Rainer Hartlebs klassiska dokumentärfilm Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett system, nu blivit det hetaste heta inom huvudstadens film- och tv-produktion kan säkert bero på den stora skara mediearbetare som lär bo i trakten. Men troligtvis grundar sig mediehypen också i det faktum att här finns något genuint och tidlöst, något som inte går att fånga på samma sätt bland innerstadens Pressbyråer och Subway-skyltar.

Enligt urbanteoretikern Philip Clays vidareutveckling av sociologen Ruth Glass ursprungliga gentrifieringsteori sker denna process i fyra obönhörliga steg. Först attraheras kulturarbetare till en sliten arbetarklasstadsdel där hyrorna är låga, vilket i sin tur genererar allt fler kaféer och småbutiker, som senare leder till att de en gång låga bostadspriserna börjar höjas i takt med att fler och fler vill flytta dit. I den sista fasen har nu bara höginkomsttagare råd att bo i området, samtidigt som de mysiga kaféerna börjar trängas ut av kontor och mäklarfirmor. Vår stadsdel befinner sig antagligen på den knivskarpa gränsen mellan den tredje och fjärde fasen, med fyra mäklarkontor inom ett stenkasts avstånd men där den genuina stadsbild som saluförs i bostadsannonserna ännu inte har suddats ut.

Och just denna småstadskänsla är troligtvis vad som lockar produktionsbolagen att sätta upp sina lägenhetsefterlysningar i just våra kvarter, där ingen Seven Eleven-skylt finns så långt ögat når. Det vill säga om man inte har budgeten för att dra till en av de forna öststaterna och dra förmån av både billig arbetskraft och småstadsgenuina inspelningsmiljöer. Som av en ödets ironi är både vår och en annan förskolas lokaler nu snart på gång att omvandlas till lukrativa bostadsrätter, i denna stadsdel där en fyra nyligen gick för hisnande elva miljoner kronor och där den gentrifiering som dragit till sig stadens mediearbetare snart kommer att stöpa om hela området till en ”vacker död stad”, för att citera Thåström.

The post Vacker död stad first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. En välgörenhetsgala till förmån för Ukraina, med Richard Gere som värd, drog in motsvarande 3,5 miljoner kronor, rapporterar Billboard.

På galan, som hölls i Carnegie Hall i New York, framträdde bland andra sopranen Angel Blue, violinisterna Midor och Itzhak Perlman, Tony-vinnaren Adrienne Warren och jazzvokalisten Cécile McLorin Salvant.

– Vi erkänner deras kamp som en kamp för rätten till självbestämmande, för frihet, för en mer rättvis och säker värld byggd på visdom och kärlek, sade Richard Gere från scenen.

Konserten organiserades av Direct Relief, en välgörenhetsorganisation som förmedlar medicinsk hjälp till det krigsdrabbade landet.

TT Nyhetsbyrån

The post Geres gala drog in miljoner till Ukraina first appeared on Opulens.

STAMMAR. Museum of Natural History i New York har uppdaterat sin utställning om den amerikanska ursprungsbefolkningen tillsammans med representanter från tio olika stammar. Frågan om var föremålen egentligen ska visas återstår dock.

Efter fem års renoveringsarbete har American Museum of Natural History i New York nu återöppnat sin “Northwest coast hall” och utställningen om några av den amerikanska ursprungsbefolkningens många stammar.

Den nya utställningen har till skillnad från de tidigare gjorts i samarbete med representanter från tio olika stammar från nordvästra USA och Kanada.

Länge oförändrad

Hallen var det stora museets första och öppnade 1899. Under 1900-talet förblev den i stora delar oförändrad. Nu ställs föremålen ut med texter både på engelska och på inhemska språk. Dessutom visas verk av unga konstnärer från de olika stammarna, samt videofilmer som berättar om stammarnas historia och samtid.

Samtidigt återstår frågan om huruvida föremålen verkligen ska visas på museet i New York, med tanke på den roll som “stöld och kolonialisering” har spelat för att bygga upp samlingarna, och på hur ursprungsbefolkningens samhällen har behandlats, skriver AP.

Föremål återförs

– Är det rimligt att en grupp människor som inte har något att göra med de här föremålen ska ägna sina liv åt att ta hand om dem? Eller är det bättre att skicka tillbaka de här skatterna till de samhällen som de kommer ifrån?, säger konstnären och historiker Haa’yuups från Huupa‘chesat-ḥ First Nation som arbetat med utställningen.

Enligt kurator Peter Whiteley, har museet genom åren repatrierat vissa föremål och under renoveringen har man också kommit fram till att man är redo att göra ytterligare – om än begränsad – repatriering. Museet vill samtidigt utveckla ett större samarbete med den amerikanska ursprungsbefolkningens stammar, enligt Peter Whiteley.

TT Nyhetsbyrån

The post Ursprungsbefolkningens röster nu inkluderade first appeared on Opulens.

TOPPNOTERING. En av Andy Warhols mest kända målningar – ett porträtt av Marilyn Monroe – har sålts för motsvarande nära två miljarder kronor under en auktion vid Christie’s i New York.

Målningen “Shot sage blue Marilyn”, skapades 1964, två år efter Hollywoodikonens död och ingår egentligen i en kvartett som föreställer skådespelerskan Marilyn Monroe i olika kulörer och som går under samlingsnamnet “The shot Marilyns”.

Namnet kommer sig av att performanceartisten Dorothy Podber hösten 1964 sköt ett skott genom de fyra tavlorna som stod staplade mot varandra i Warhols ateljé. Podber hade bett Warhol om att få komma till hans studio för att “skjuta” (“shoot”) vilket han hade tolkat som att hon ville ta foton. Det finns även en femte Marilytavla i serien som inte skottskadades.

Tavlan klubbades på måndagen för 195 miljoner dollar vilket är en ny toppnotering för 1900-talskonst. Det tidigare rekordet – motsvarande nästan 180 miljoner dollar – noterades 2015 för Pablo Picassos “Les femmes d’Alger”.

Den dyraste tavla som någonsin sålts på auktion är Leonardo da Vincis “Salvator Mundi”, som i november 2017 klubbades för över 450 miljoner dollar.

Endast 14 målningar har sålts för mer än 100 miljoner dollar på auktion, enligt AFP, även om fler tros ha bytt ägare för liknande summor vid privata försäljningar.

Det tidigare auktionsrekordet för en Warholtavla var 104,5 miljoner dollar som “Silver car crash (Double disaster)” gick för 2013.

TT Nyhetsbyrån

The post Warhols Marilynporträtt sålt för två miljarder first appeared on Opulens.

APPLÅDERAD. På lördag kan svenska operafantaster bege sig till närmaste Folkets hus. Då direktsänds “Turandot” med ukrainska sopranen Liudmyla Monastyrska på bio från Metropolitan i New York.

Den ukrainska sopranen Liudmyla Monastyrska var ursprungligen inte påtänkt för titelrollen i uppsättningen av “Turandot” på Metropolitan. Men när operan offentligt kapade banden med sin megastjärna, sopranen Anna Netrebko, på grund av hennes ovilja att ta tillbaka sitt tidigare offentliga stöd för Vladimir Putin, blev Monastyrska tillfrågad att överta rollen.

Vid premiären i lördags avslutade hon föreställningen med att vira in sig i den ukrainska flaggan inför stående ovationer från publiken. Nu får även resten av världen möjlighet att se Puccinis opera i Franco Zeffirellis klassiska uppsättning, dirigerad av Marco Armiliato.

I Sverige distribueras “Met-operan på bio” av Folkets hus och parker och kan ses på ett stort antal platser i landet på lördag med start klockan 19.

Liudmyla Monastyrska har tidigare framfört Turandot vid Ukrainas nationella opera i Kiev och på Bolsjojteatern i Moskva. Yonghoon Lee gör rollen som prinsen som vill vinna den iskalla prinsessans hand och sjunger operahiten ”Nessun dorma”.

Metropolitans direktsändningar når över 2 200 biografer i 70 länder, och sedan starten 2006 har operan sålt fler än 26 miljoner biljetter.

TT Nyhetsbyrån

The post “Turandot” med ukrainsk sopran livesänds från New York first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. Vivian Gornicks kärleksförklaring till staden New York och människorna där, Den udda kvinnan och staden, blir som de flesta kärleksförklaringar ibland banal, även om hon hanterar det hela bättre än vad många mindre skickliga författare skulle göra, anser Anna Remmets. Men finner ändå kvaliteter i den självbiografiska boken.

Den udda kvinnan och staden av Vivian Gornick
Översättning Maria Lundgren
Natur & Kultur

Filmiska och litterära kärleksförklaringar till New York kan vara minst sagt tröttsamma. En annan litterär figur som har blivit rätt uttjatad är flanören. Så en flanörsskildring som utspelar sig i New York bådar med andra ord inte gott. Dock finns det fortfarande en laddning och en fräschör i den kvinnliga flanören, starkt förknippad med mannens frihet och tillgång till det offentliga rummet som flanörsrollen har varit. Och det är om en sådan flanör den amerikanska författaren Vivian Gornick (född 1935) skriver om i den nya självbiografiska boken Den udda kvinnan och staden. Denna är en fristående fortsättning på den hyllade memoaren Starka band från 1987 som kom på svenska häromåret.

Där beskriver Gornick sin uppväxt i de judiska arbetarkvarteren i Bronx och sin komplicerade relation till sin stridbara men påfrestande mor. Det sistnämnda är en inte särskild ovanlig ingrediens i autofiktion, men Gornick har en röst och ett tempo som är oavbrutet engagerande.

Den udda kvinnan och staden som utkom 2015, det vill säga nästan trettio år efter Starka band, är också en självbiografisk skildring, men med de idag så populära inslagen av essäer. Den handlar om en kvinna i övre medelåldern som vandrar genom New York och reflekterar över tidigare och nuvarande vänskaper och kärlekar, ibland för att hon helt enkelt stöter på någon av dessa i den myllrande staden. Men hon tänker inte bara på nära relationer utan också på litteratur, konst och politik.

Varför är hon då udda? På många sätt är hon förvisso en ganska typisk flanerande New York-intellektuell. Men det är, eller betraktas, fortfarande som udda att som kvinna inte vara gift (Gornick har två äktenskap bakom sig) och inte ha barn. Och liksom i Sex and the City berättar den andra delen av titeln, ”och staden”, för oss att staden New York är berättelsens andra huvudperson. Ibland skrivs detta motiv, och den litterära flanörstraditionen, ut lite väl tydligt. Som när Gornick diskuterar flanören hos Baudelaire eller skriver: ”Hälften av dessa människor kommer att försvinna in i lyx och kriminalitet – gå upp i Wall Streets värld, hålla sig undan i Queens – men hälften av dem kommer att bli som jag: en vandrare i staden; här för att fylla på det eviga flödet av en aldrig sinande folkmassa som alldeles säkert sätter sin prägel på någons skapande.” Fast å andra sidan är ju Den udda kvinnan och staden delvis också en essä om skapande och konstnärskap.

Men citatet ovan sätter också fingret på något som alltid präglat flanörslitteraturen och som Gornick säkerligen är medveten om och som definitivt utgör ett spänningsfält i hennes text. Nämligen det ojämlika förhållandet mellan den som har tid och möjlighet att vara ett flanerande, seende subjekt och dessutom ha orden att beskriva det hen betraktar, och den som blir reducerad till kuliss och objekt som betraktas. I Den udda kvinnan och staden utgörs denna kuliss till stor del av svart arbetarklass och svarta utslagna människor. Blicken på dem tillhör en borgerlig intellektuell som visserligen är vänster men ändå hemfaller åt ”välvillig” exotifiering av stadens marginaliserade invånare.

Gornicks kärleksförklaring till staden och människorna blir också precis som de flesta kärleksförklaringar ibland banal, även om hon hanterar det hela bättre än vad många mindre skickliga författare skulle göra. Beskrivningen av en funktionshindrad pojke och hans pappa på tunnelbanan liknar närmast något från det ”inspirerande” Facebookkontot Humans of New York:

”Och sedan händer något fantastiskt: mannens ansikte utstrålar så mycket förtjusning och värme i takt med att pojkens uttryck blir allt livligare – den förvridna lilla munnen ler brett, de ojämnt sittande ögonen lyser – att pojken själv börjar förvandlas. Stationerna far förbi, mannen och pojken blir alltmer uppslukade av sitt samtal, fingrarna flyger, båda nickar och skrattar, och jag kommer på mig själv med att tänka: Dessa två förmänskligar varandra på en mycket hög nivå.

När vi hunnit till 59th Street har pojken blivit vacker i mina ögon, och mannen salig.”

En förtjänst är däremot Gornicks gestaltning av olika, mer eller mindre skavande, vänskapsrelationer där hon låter även fula känslor ta plats samtidigt som tonen hela tiden förblir lågmäld och vardaglig. Det är också uppfriskande hur vänskapsrelationerna tar lika stor plats som de romantiska.

Att den andra delen av Gornicks självbiografiska projekt inte är lika bra som den första beror kanske på att barnets utsatta och begränsade blick som vi får möta i Starka Band är mer litterärt intressant än den vuxna, privilegierade flanörens, trots att den sistnämnda ser mer.

The post En kvinnlig flanör i New York first appeared on Opulens.