New York Times - Opulens

Svenska dokumentären “Sabaya” kritiseras

TT NYHETSBYRÅN — Mon, 27 Sep 2021 08:55:05 +0000

Hogir Hirori (mitten) i samband med Guldbaggenomineringarna 2019. Till höger syns producenten Antonio Russo Merenda, som också har producerat vinnarfilmen “Sabaya”. Arkivbild. (Foto: Stina Stjernkvist/TT)

AVTAL. Dokumentären “Sabaya” skildrar yazidiska kvinnor som flytt från IS. Nu säger flera av kvinnorna till New York Times att de inte har velat medverka.

– Jag kan inte se att vi gjort något oetiskt eller fel, säger filmens producent Antonio Russo Merenda till Dagens Nyheter.

“Sabaya” följer ett antal kvinnor som flytt från IS i Syrien, först till ett syriskt läger och senare till ett så kallat “säkert hus”. Filmen prisades på Sundancefestivalen i februari, men nu säger tre kvinnor som medverkar i dokumentären att de inte förstod vad materialet skulle användas till. En fjärde säger att hon avböjde medverkan till regissören Hogir Hirori.

Kvinnorna hävdar att de fick skriftliga avtal på mejl, först två år efter att de hade filmats. Och att avtalen var på engelska.

– Det är felaktigt, alla fick avtalet även på arabiska, ett språk som vi hade säkerställt i förväg att dessa kvinnor kunde behärska för att samtliga helt enkelt skulle kunna förstå avtalets innehåll, säger Antonio Russo Merenda till DN.

New York Times skriver att mejlen med avtalen var daterade efter att filmen haft premiär. Filmteamet säger sig ha medgivande från alla som deltar i filmen och kallar artikeln i NYT “smutskastning”.

TT NYHETSBYRÅN

The post Svenska dokumentären “Sabaya” kritiseras first appeared on Opulens.

Billie Holidays mest kända låt

IVO HOLMQVIST — Fri, 30 Apr 2021 08:46:33 +0000

Billie Holiday. Collage: C Altgård / Opulens. (Bildkälla: William P. Gottlieb / Wikipedia.)

POLITISKT SAMMANHANG. “Också den nya filmen om Billie Holidays hektiska liv och tragiska död är högaktuell i ett amerikanskt inrikesklimat präglat av ingrodd polisbrutalitet mot svarta”, skriver Ivo Holmqvist.

New York Times filmkritiker A.O. Scott sparade inte på krutet när han nyligen recenserade “The United States vs. Billie Holiday”, med en förödande slutkläm: ”en febrig och frustrerande film, maximalt melodramatisk, minimalt klarsynt, tunn och träig”. Fast inte alldeles omöjlig (”not entirely unwatchable”). Men även om Diana Ross var en säkrare sångerska i den förra filmen om henne, “Lady Sings the Blues” från 1972, än Andra Day i denna så ska man nog se den, för alla aktuella anspelningar.

Filmtiteln sammanfattar de många årens polisiära och politiska övervakning från FBI av en alltmer heroinberoende jazzsångerska, med en iller till agent som är särskilt hatisk mot hennes mest kända nummer.

Båda filmerna kunde ha kallats “Strange Fruit”, efter sången som efter en stapplig start blev Billie Holidays mest kända. Skivbolaget Columbia fegade ur, i stället kom den på Commodore. Hon hann med ytterligare fyra inspelningar, den sista kort innan hon dog 1959, 44 år gammal. Melodin är förledande vacker, texten ohygglig:

“Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swingin’ in the Southern breeze
Strange fruit hangin’ from the poplar trees.”

Det blir ännu otäckare i de båda följande verserna. Dikten skrevs 1937 av Abel Meeropol i New Yorks Bronx sedan han sett ett upprörande och motbjudande fotografi från en lynchning i Indiana 1930. Försöken att förbjuda lynchning var länge förgäves, inte ens Roosevelt vågade stöta sig med sydstadsdemokraterna. David Margolicks intressanta “Strange Fruit: Billie Holiday, Café Society and an Early Cry for Civil Rights” från 2000 sätter in sången och sångerskan i ett politiskt sammanhang.

Också den nya filmen om Billie Holiday hektiska liv och tragiska död är högaktuell i ett amerikanskt inrikesklimat präglat av ingrodd polisbrutalitet mot svarta, en sak som Bryan Pietsch kommenterade i The New York Times häromdagen.

IVO HOLMQVIST
ivo.holmqvist@opulens.se

The post Billie Holidays mest kända låt first appeared on Opulens.

Tidigare NYT-journalist tar över Bulletin

Martin Mederyd Hårdh/TT — Thu, 08 Apr 2021 09:33:53 +0000

Den tidigare redaktören för The New York Times ledarsida tar över som chefredaktör för svenska Bulletin. (Foto: Richard Drew/AP/TT)

SKANDALTIDNING. Den skandalomsusade tidningssatsningen Bulletin har fått en ny chefredaktör. Andrew Rosenthal, tidigare verksam vid The New York Times, tar över den svenska mediesatsningen på tillförordnad basis och distans.

65-årige Rosenthal har arbetat länge på välrenommerade “The Times”, senast som redaktör för dess åsiktsmaterial fram till 2018. Han kommer att vara Bulletins chefredaktör i tre månaders tid.

Martin Mederyd Hårdh/TT

The post Tidigare NYT-journalist tar över Bulletin first appeared on Opulens.

Seger eller död!

Stefan Bergmark — Sat, 06 Mar 2021 09:03:43 +0000

Collage: C Altgård / Opulens.

MEDIESATSNING. “Att med frihetlig bredd möta de reaktionära krafterna där de på allvar kan utmana demokratin, på kulturens område, är alltjämt den publicistiska grund magasinet står på.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark skriver apropå magasinets breddning denna vecka.

Tre tips från Opulensveckan:

1. ”En urkraft, det är bara att låta sig hållas fast”, menade Camilla Carnmo i sin initierade recension om Fernanda Melchors nya roman Orkansäsong.

2. Myndigheten har en allvarlig förtroendekris som inte ens tårdrypande dramaserier på SVT kommer kunna rädda”, skrev Bilan Osman i sin skarpa krönika om att anmälningarna mot polisen ökar, samtidigt som majoriteten av dem avskrivs.

3.”Det är mars med snödroppar. Det är begravningsbestyr: jag stryker omsorgsfullt en vit skjorta, går till skomakaren för att få de svarta skorna klackade. Kråkorna har fått fnatt. Dagisbarnen kacklar”, skrev Anders Björnsson i sin uppskattade betraktelse.

Att starta en tidning är idag lätt. Det i stort sett enda du behöver är en webbplats. Men att göra en publicistiskt och ekonomiskt bärkraftig tidning är desto svårare i dagens mediestinna värld. Och det finns en massa val man ska göra på vägen…

Ett är att övertyga reaktionär överklass att ens tidning så att säga politiskt ”kommer göra skillnad” och på så sätt skaffa sig ett fett startkapital. Det är en bra början, med pengar kan man köpa sig uppmärksamhet och klick, men som bekant inget hinder för att resultatet ser ut som en blogg vilken efterapar New York Times. Eller att man hamnar i etiskt tveksamma publiceringar med anklagelser om att plagiera såväl nyhetsartiklar som pressgrannars ledare.

När Opulens startade för fyra år sedan var det i övertygelsen att kulturjournalistiken är livsnödvändig för demokratin, men att tidningarnas kultursidor i åratal försvagats. Här kunde vi göra skillnad genom att starta ett oberoende och brett kulturmagasin, tänkte vi. Jo, vi hade också ett startkapital men det krävdes också om inte blod, svett och tårar så i alla fall transpiration. För utan tusentals ideella timmar från våra medarbetare hade vi inte överlevt till idag.

Den innehållsmässiga bredd vi redan på planeringsstadiet siktade på har vi fått erövra steg för steg. Efter de tre erkänt första svåra åren hade vi kommit långt. Essäer och dagskritik samsades nu i spalterna med krönikor och analyser. Och avdelningarna hade vuxit till ett tiotal så att texter om såväl tv-serier som experimentell musik, spänningslitteratur som modern konst, skulle kunna finna sina platser i magasinet.

Denna vecka tog vi så vårt hittills största kliv och lanserade en avdelning för kulturnyheter. Samtidigt börjar vi med utgivning sex dagar i veckan. Detta är inte resultatet av något miljonregn från täta donatorer. Nej, det har möjliggjorts av att vi idag har tillräckligt med prenumerations- och annonsintäkter samt, sedan drygt ett år tillbaka, en stark ägare i Ekström & Garay förlag vilket bland annat gett oss synergieffekter som gemensam administration med mera.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

”Till att börja med alla svenskspråkiga i världen” svarade jag i en intervju om lanseringen för fyra år sedan. Frågan handlade om vilken målgrupp Opulens har. Det var väl inte helt allvarligt menat men magasinet vill i alla fall kunna erbjuda intressant läsning för alla kulturintresserade som kan läsa svenska, i och utanför landets gränser.

Att med frihetlig bredd möta de reaktionära krafterna där de på allvar kan utmana demokratin, på kulturens område, är alltjämt den publicistiska grund magasinet står på. För kulturjournalistiken är livsnödvändig för demokratin vilken, för att travestera en av dess fiender, återigen kan hamna i ett vägskäl där det handlar om att segra eller dö.

STEFAN BERGMARK
red@opulens.se

The post Seger eller död! first appeared on Opulens.

Därför är Cate Blanchett 2000-talets främsta filmskådespelare

FILIP HALLBÄCK — Tue, 01 Dec 2020 15:05:11 +0000

Cate Blanchett. (Collage: Opulens)

ESSÄ. “Till min stora besvikelse finns ett särskilt namn inte med, även om man får ta listan i sin helhet med en nypa salt. Jag saknar den mångfaldigt prisade australiska skådespelaren Cate Blanchett”, skriver Filip Hallbäck om den i USA omdiskuterade listan över de bästa skådespelarna under 2000-talets första två decennier.

Filmkritikerna Manhola Dargis och A O Scott på NY Times gjorde i onsdags en lista på de 25 bästa filmskådespelarna de senaste 20 åren. På det stora hela upplever jag denna lista som uppfriskande, tack vare dess oförutsägbarhet. Framför allt är det befriande att amerikanska profiler som Meryl Streep, Robert De Niro och Al Pacino för en gångs skull inte finns med på listan. Utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv är representationen bland namnen bred, även om det, föga förvånande, råder en viss anglosaxisk dominans. Det är tretton män och tolv kvinnor i varierande åldrar och spridda geografiska bakgrunder. Oavsett om de utvalda är mångsidiga karaktärstolkare eller ingår i fasta rollfack, menar Dargis och Scott att de sammantaget ändå haft en stark strålglans på vita duken sedan millennieskiftet.

Denzel Washington är överraskande nog rankad som nummer ett, medan Isabelle Huppert och Daniel Day-Lewis kommer tätt inpå som tvåa respektive trea. Därefter skräller Keanu Reeves på fjärde plats, vilket må vara en smula djärvt och kaxigt. Han är alltså högre rankad än Viola Davis, Saoirse Ronan, Julianne Moore, Joaquin Phoenix, Tilda Swinton, Melissa McCarthy, Mahershala Ali och Gael Garcia Bernal, vilket är diskutabelt. Hur man än vrider och vänder så finns det dock inget objektivt mått på kvalitet, utan det hela bottnar enbart i subjektiva, normativt färgade bedömningar – vanligtvis utifrån vissa specifika kriterier. Samtliga på listan har dock fått väl utförliga motiveringar till sina placeringar. Vanligtvis är jag smått allergisk mot den här typen av rankningar, även om jag själv lite senare i texten ironiskt nog kommer just att förorda den jag anser vara den främsta internationellt verksamma skådespelaren av dem alla sedan millennieskiftet. Orsaken till att jag ogillar rangordningar bottnar i min inställning att varje skådespelare är unik och att man egentligen inte bör jämföra dem med varandra i termer att vara “bäst” på det svepande, utpekande sättet som rangordningar tenderar att utmynna i. Undantaget på någorlunda föredömliga exempel är American Film Institutes 50 största filmlegendarer från det klassiska Hollywood, en rankning som gjordes 1999, varav könsuppdelningen var 50/50 och dessa rankningar i sin tur var separata från varandra. Ingrid Bergman och Greta Garbo återfinns som nummer fyra respektive fem på listan över kvinnliga skådespelare. De som toppade listorna var Katharine Hepburn respektive Humphrey Bogart.

Åter till Dargis och Scotts lista: till min stora besvikelse finns ett särskilt namn inte med, även om man får ta listan i sin helhet med en nypa salt. Jag saknar den mångfaldigt prisade australiska skådespelaren Cate Blanchett. Dock ska jag erkänna att jag till en början på ett strukturellt plan känner en viss tvekan. Jag vill inte låtsas som att jag vore omedveten om att valet av Blanchett skulle innebära att ytterligare en vit och engelskspråkig inordnas i en gradering, som värderar kompetensbegreppet högt i förhållande till det vita majoritetssamhället. Samtidigt anser jag att hon tveklöst är en av sin generations främsta, internationellt sett, och att hennes karriär de senaste 20 åren varit magnifik. Utifrån Blanchetts renommé vill jag med den här texten således plädera för henne som nummer ett, åtminstone om jag hade fått tillsätta listan. Jag hoppas att kunna göra Blanchett rättvisa, när jag nu ämnar beskriva varför hon tillhör bland de bästa.

Den jämförelsen tycker jag säger allt

Blanchett slog igenom i slutet av 1990-talet i titelrollen i kostymdramat Elizabeth, om den engelska jungfrudrottningens väg till tronen, som hon gestaltade med en på samma gång nyansrik och kraftfull auktoritet. Än idag råder en hängiven diskussion kring huruvida Gwyneth Paltrow verkligen förtjänade Oscarsstatyetten för sin rollprestation i Shakespeare in Love istället för Blanchett. Jag ämnar inte tala illa om vare sig Paltrow eller hennes insats, men även om hon uträttade ett uttrycksfullt rollporträtt så gjorde även Blanchett det – och den jämförelsen tycker jag säger allt. I varje fall tilldelades Blanchett så småningom rollen som alvdrottningen Galadriel i Härskarringen-trilogin vilket än idag förmodligen är den rollkaraktär som hon är främst förknippad med. Utöver den har hon konsekvent breddat sin repertoar, och obesvärat svävat mellan lågbudget/independentfilmer till påkostade kioskvältare. Hon har samarbetat med regissörer som Lasse Hallström, Gillian Armstrong, David Fincher, Ridley Scott och Steven Spielberg, och varit motspelare till bland annat George Clooney, Brad Pitt, Leonardo DiCaprio, Glenn Close och Judi Dench. Hon har Oscarbelönats två gånger: dels för sin skojfriska tolkning av Katharine Hepburn i Martin Scorseses biografi om den excentriske magnaten Howard Hughes, The Aviator, dels för sin Blanche DuBois-liknande roll i Woody Allens Linje Lusta-pastisch Blue Jasmine.

För egen del anser jag att hennes allra mest ypperliga insats har varit i det kontemplativa dramat Heaven från 2002, vars manus skrevs av Krzysztof Kieslowski. Handlingen utspelar sig i Italien och handlar om en kvinna vid namn Philippa (Blanchett) som tar lagen i egna händer och ämnar mörda den man som hon anser vara den ytterst ansvariga för att hennes make avled. Hon placerar en bomb utanför dennes kontor. En bomb som olyckligt nog plockas upp av en lokalvårdare och som sprängs i en hiss. Lokalvårdaren, en man och två barn dör. Philippa rymmer med en av polismännen (som är fenomenalt spelad av Giovanni Ribisi), som hon förenar sitt öde med, medan hon är efterlyst i hela Italien.

Förutom att Heaven har ett eftersinnande bildspråk, ett saktmodigt tempo samt väcker en rad knivskarpa moraliska frågor kring skuld och försoning i Kieslowskis anda, så var det genom den här filmen jag insåg att Blanchett är en skådespelare av egen art och kaliber. Intelligens präglar hennes gestaltningsförmåga. Hon är en människokännare. Bakom de yttre handlingarna finns en förståelse som lyser igenom i Blanchetts vackra ansikte, närvaro och kroppsspråk. Med små medel förmår hon att synliggöra så mycket psykologisk komplexitet i en roll och ändå lyckas kvarstå som balanserad och relaterbar. Tuff på utsidan, människa med allt vad det innebär på insidan – oavsett om hon medverkar i ett drama eller komedi, oavsett om hon innehar en biroll eller en huvudroll. Oavsett omständigheterna i antydda större kontexter i karaktärernas liv så landar ens sympatier alltid hos de Blanchett porträtterar. Med årens lopp har det varit åtskilliga öden hon gestaltat.

När jag själv samarbetade med Skara Skolscens tidigare rektor Anders Järleby i två teateruppsättningar 2011 och 2012, så minns jag att han gjorde en så skarp åtskillnad i begreppen karaktär och gestalt. Det förstnämnda var mer eller mindre alltid en fast form, medan det senare var betydligt friare och utforskande. Det senare innebar i det praktiska skådespeleriet på scenen att ha på sig en yttre kostym och sedan tillåta sig vara utforskande, istället för att gå in med på väg bestämda reaktionsmönster. Inställningen påminner om dramatikern Bertolt Brechts åskådning, att vi som människor har ett universum av inre, emotionella rum att ständigt upptäcka och exponera via gestalten. Liknande förhållningssätt ser jag hos Blanchett, och det är ofta då hon är som allra bäst. Med sin uppriktiga, vaksamma blick förmår hon att förmedla tusentals berättelser på en och samma gång.

Hepburn, som Blanchett gestaltat, skriver för övrigt i sina memoarer att den skådespelare av den yngre generationen hon högaktade mest av alla var Vanessa Redgrave. “She is a thrill to look at and to listen to” skriver hon. Jag nämner detta enbart för att kunna använda mig av detta eleganta citat för uttrycka min beundran för Blanchett. Hon är spännande att beskåda och lyssna på. Hennes gracila, kattlika utstrålning, i kombination med det mörka, resonabla röstläget, kryddat med en distinkt australisk accent, leder tankarna till forna filmstjärnor som Lauren Bacall. Sammantaget skapar Blanchetts välvårdade ställning och fylliga, mäktiga stämma en dynamisk närvaro på vita duken, i vilken hon utforskar människans gåtfulla natur, essens och existens här på jorden. Blanchett är medveten om sin närvaro i nuet, och ändå försöker hon förstå sina rollers bakomliggande drivkrafter.

I sin tystnad förmår Blanchett att förmedla kärlekens språk.

Ett annat av hennes främsta rollporträtt återfinns i Todd Haynes lesbiska melodram Carol, baserat på Patricia Highsmiths roman med samma titel. Magasinet IndieWire rankade denna rollprestation som förra decenniets näst bästa, efter Philip Seymour Hoffmans insats i The Master. Det är inte bara en fängslande gestaltning i sig, utan det finns ett bredare, mer insiktsfullt perspektiv på det hela som filmkritikern Christian Zilko uttrycker så väl: “Blanchett’s performance pulls from the best Hollywood traditions, and gives them to a community that was never allowed to enjoy them.” I sin tystnad förmår Blanchett att förmedla kärlekens språk genom subtila uttryck för undertryckta stämningar och ögonblick av lidelsefull längtan efter intimitet som tillvaron sätter stopp för. “Carol is a woman who can never let her guard down, and Blanchett maintains a level of tension that permeates even the smallest of moments. The same eyes that contained so much love reveal the pain of a woman with everything to lose. Carol’s great tragedy is that the two emotions are so different; Blanchett’s genius is in how she makes them feel not at all contradictory” avrundar Zilko.

Jag har försökt att ge en rimlig förklaring till Blanchetts storhet som skådespelare och känner att det fortfarande finns så mycket mer att berätta om henne. På samma gång är hon jämförbar med andra, och fullständigt unik. Det går nästan inte ta en bit ur hennes enastående resumé utan att få en hel tårta. Ärligt talat, finns det någon som på riktigt undrat vem som spelar Galadriel? Både Härskarringen-trilogin och Hobbit-filmerna har mansdominerade ensembler, och så kommer hon med en karisma som lyser igenom likt en sol bland dessa. Det är inte många som skulle ha kunnat porträttera alvdrottningen med samma dignitet och auktoritet som Blanchett. Samma lyskraft bär hon i vilken roll hon än spelar.

FILIP HALLBÄCK
info@opulens.se

The post Därför är Cate Blanchett 2000-talets främsta filmskådespelare first appeared on Opulens.

Noterat: Inte särskilt objektiva

LARS BORGHEM — Mon, 11 May 2020 08:28:50 +0000

USA-MEDIER. Jag har prenumererat omväxlande på New York Times och Washington Post, just nu WP. Det är märkligt att båda tidningarna i Sverige har ett rykte att vara liberala och objektiva. Professorn vid Johns Hopkins University, journalisten, författaren och tidigare analytikern vid CIA, Melvyn A. Goodman, skriver i Counterpunch om Washington Post och om hur tidningen på redaktionell plats har försvarat den amerikanska exceptionalismen, en aggressiv utrikespolitik och en expansion av USA som militärmakt.

Tidningen har också nära band med CIA och andra amerikanska säkerhetsorgan. En inflytelserik medarbetare, David Ignatius, slår nu på krigstrumman för en militarisering av rymden. Flera av medarbetarna tillhörde rådgivarna till Bush, Cheney och Rumsfeld inför invasionen av Irak där säkerhetsorganen manipulerade bevis som skulle motivera invasionen, som stöddes av både New York Times och Washington Post. Nyligen har tidningen haft redaktionella texter som argumenterat för en aggressiv politik mot Kina.

Troligen kommer Donald Trump och Joe Biden att attackera varandra för att ”vara för mjuka mot Kina”, i den förestående presidentvalskampanjen och många medier kommer att heja på.

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Inte särskilt objektiva first appeared on Opulens.

Medan krigen pågår

LARS BORGHEM — Fri, 03 May 2019 07:16:39 +0000

Montage: C Altgård / Opulens.

SAMARBETEN. Företag som Google och Amazon har ett nära samarbete med amerikanska underrättelseorgan. Nyligen protesterade anställda vid Google mot att företaget hjälpte till med utvecklingen av ett projekt vid Pentagon, skriver Lars Borghem.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I en tidigare artikel skrev jag att alla som använder Facebook, Google, Instagram och andra sociala medier omedvetet bidrar till dessa företags utveckling och vinster. Borde vi få betalt för vårt strävsamma slit vid dataskärmarna?

Kanske vi också underminerar själva tillgången till arbete genom att bidra till en datorisering eller robotisering av arbetet. Men måste vi inte bejaka den teknologiska utvecklingen om vi samtidigt kräver att få del i dess vinster? Maskinerna är väl våra vänner? Jovisst!

Här ska jag ta upp en annan underrapporterad aspekt på vår tid vid dataskärmarna. Företag som Google och Amazon har ett nära samarbete med amerikanska underrättelseorgan. Nyligen protesterade anställda vid Google mot att företaget hjälpte till med utvecklingen av ett projekt vid Pentagon, det amerikanska försvarsdepartementet (DoD). Projektet heter Maven och går i marknadsföringen ut på att använda artificiell intelligens (AI) i krigföringen mot IS och mot alla mål där drönare används. Varje dag samlar amerikanska spionplan och satelliter in mer data än vad alla anställda på DoD skulle hinna analysera under hela sina liv. Här måste datorerna och AI ta över!

Ryssland och Kina har naturligtvis sina egna projekt för att använda AI för spioneri och för krigföring. Eric Schmidt som lett utvecklingen på Google under många år menar att för att behålla sin militära och ekonomiska överlägsenhet i världen, måste USA också behålla försprånget inom AI.

Nyligen har både New York Times och The Guardian rapporterat om att fler civila nu dödas i Afghanistan av regeringsstyrkor samt amerikanska bombplan och drönare än som dödas i attacker från talibaner och IS.

Maven har redan använts några år i Mellersta östern och i Afrika som den här rapporten visar. Men antingen det gäller att välja ut personer att döda med hjälp av drönare eller att känna igen tidigare kunder som kommer in i en butik, är systemen på intet sätt felfria som den här artikeln visar.

Sedan president Nixon avskaffade systemet där vem som helst i USA kunde väljas ut för krigstjänst (George W Bush och Donald Trump kunde genom kontakter och läkarintyg klara sig från att skickas till Vietnam) har krigen kommit på längre avstånd från berörda familjer och från media. Tidningar som Washington Post och företag som Amazon har alla nära samarbeten med amerikanska säkerhetsorgan men de intressekonflikter som uppstår, när det gäller att informera allmänheten om utvecklingen av AI eller om krigen, saknas i rapporteringen.

Watson Institute vid Brown University har sedan länge ett projekt där man dokumenterar de amerikanska krigens kostnader. Här en karta som visar var det pågår bombningar med drönare och flygplan (Jemen, Somalia, Libyen, Afghanistan, Pakistan, Irak och Syrien). Länder där det pågår annan mer eller mindre hemlig militär aktivitet är naturligtvis ännu fler.

Så här sitter vi vid våra datorskärmar, tv-apparater eller smarta telefoner samtidigt som vi bidrar till utvecklingen av AI, som i sin tur är pådrivande när det gäller att göra krigen mer opersonliga och dödandet av civila mer anonymt.

Medan krigen pågår och flyktingströmmarna ökar tar många tacksamt emot tips på någon riktigt bra tv-serie att grotta ner sig i. Visst, det måste vi väl kunna unna oss?

LARS BORGHEM
info@opulens.se

The post Medan krigen pågår first appeared on Opulens.

Kommer Zuckerberg att lämna Facebook?

Kevin Shakir — Fri, 30 Nov 2018 10:06:34 +0000

I veckan stod Mark Zuckerbergs stol tom under en planerad utfrågning om desinformationskampanjer (foto: Gabriel Sainhas/ House of Commons)

HAT. Facebook har de senaste åren, genom underlåtenhet, blivit utnyttjat för att påverka val, uppvigla hat och bidra till etnisk rensning. Nu har grundaren Mark Zuckerberg anammat en allt mer aggressiv ledarstil, duckar för utfrågningar och beväpnar sig med lobbyister, skriver Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Minns ni den unge Mark Zuckerberg? Den där killen som hoppade av sin universitetsutbildning på Harvard för att fullfölja sin dröm om att göra det möjligt för människor att hitta och etablera kontakt till vänner och bekanta. Han har byggt ett Facebook som de senaste åren, genom underlåtenhet, blivit utnyttjat för att påverka val, uppvigla hat och bidra till etnisk rensning. Nu har han han anammat en allt mer aggressiv ledarstil, duckar för utfrågningar och beväpnar sig med lobbyister.

Mark Zuckerberg har på få år gjort sig till en av världens mäktigaste personer. Trots empatiska formuleringar om en mer öppen och ihopkopplad värld, har han lyckats utveckla uppmärksamhetsekonomin genom att sälja information om oss användare, så som våra beteenden, partners och politiska åskådningar till annonsörer. Har det funnits konkurrens, som i en snabbt föränderlig digital värld potentiellt hotat Facebooks marknadsdominans, ja, då har han undanröjt den.

De största Facebookköpen har genom åren varit det sociala mediet Instagram. Det köpet skedde för sex år sedan och till det ska läggas uppköpet av chattapplikationen med krypterad kommunikation WhatsApp. Köpet av WhatsApp ägde rum för fyra år sedan. Det snabbväxande bild-chattmediet Snapchat tackade i 2013 nej till att köpas upp av Facebook för några miljarder dollar. Facebooks svar på avböjandet var att lansera ”Stories”, en bilddelningsfunktion på Instagram, något Snapchat nu märker konsekvenserna av, med sjunkande användarantal och värde.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Å ena sidan verkar Facebook prioritera att öka sitt ekonomiska värde som företag. Samtidigt väcker senaste årets hög av skandaler, rörande missbruk av människors personliga uppgifter och misslyckade administration av hatiska inlägg, frågor om Zuckerbergs syn på människovärde.

Bland annat drabbades Facebook av en hackerattack som ledde till att 90 000 användare loggades ut från sina konton och 50 000 användare fick sina personliga uppgifter kapade, världen över. Dessutom har Facebook varit uppbyggt på ett sådant sätt att det tillåtit fenomen som uppvigling av hat och organisering av folkmord gentemot rohingyer i Myanmar. Liknande missbruk av den sociala mediejättens tjänster har förekommit i Sri Lanka där Facebook använts för att mobilisera våld och mord mot muslimer och i Nigeria, där falska nyheter lett till rasistiskt motiverade mord. I en del länder, däribland Nigeria, är Facebook för majoriteten av befolkningen synonymt med internet. Det är en nation där många inte vet att det finns något internet bortom Facebook. För att administrera dessa hatiska inlägg som florerar bland miljontals invånare har Facebook endast haft ett fåtal individer anställda, som misslyckats med att stoppa propagandan.

Efter diverse skandaler inledde Facebook ett samarbete PR-firman Definers Public Affairs, ägd av republikanen Tim Miller för att motarbeta kritiken världen över och återbygga plattformens image. PR-firman vände sig mot den ungersk-amerikanske filantropen Georg Soros, som kritiserat sociala mediejätten. Facebook ville utreda huruvida hans kritik egentligen hade underliggande ekonomiska motiv och blev anklagade för att ha ägnat sig åt en antisemitisk smutskastningskampanj. Relationen mellan Definers och Facebook har upphört, efter avslöjanden om samarbetet i The New York Times. Trots detta är det uppenbart att Zuckerberg prioriterar att bygga kapital för sitt företag än att göra det möjligt för människor att komma varandra närmre.

Detta illustrerades tydligt, då Mark Zuckerberg vägrade att dyka upp till en utfrågning angående Facebooks kännedom om desinformationskampanjer och inhämtning av data, genom Facebook, i Storbritannien. 24 representanter från nio länder samlades för att fråga Mark Zuckerberg om hans tankar rörande ett dokument som avslöjar att Facebook varit medvetna om aktivitet om datainhämtning i Ryssland redan 2014. Företaget har tidigare sagt att de var omedvetna om detta fram till en tidpunkt efter det amerikanska presidentvalet 2016. Men nu verkar det som att Zuckerbergs ord om företagets hantering av användares personliga uppgifter inte stämmer.

Efter ett 2018 fyllt av skandaler är det endast rimligt att fråga om 2019 inte blir året då Mark Zuckerberg lämnar Facebook. Vad som en gång handlade om att bygga en plattform där människor kunde komma i kontakt med varandra har blivit ett gigantiskt multinationellt företag, vars största ambition är att låta våra personliga uppgifter bidra till dess tillväxt. Zuckerberg verkar nu ha målat in sig i ett hörn och där står vi ofrivilligt vid hans sida.

KEVIN SHAKIR
kevin.shakir@opulens.se

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Kommer Zuckerberg att lämna Facebook? first appeared on Opulens.

Vapenskrammel i Trumps USA

Lars Borghem — Thu, 15 Nov 2018 14:41:07 +0000

Foto: Defence-Imagery / Pixabay.com

MILITARISERING. Trumps plan att ytterligare militarisera det amerikanska samhället underlättas av utvecklingen under de två tidigare presidenterna Bush och Obama, skriver Lars Borghem i ett debattinlägg som ingående avhandlar amerikansk försvarspolitik i ett historiskt perspektiv.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Debattsugen? Skicka bidrag till debatt@opulens.se.

Donald Trump har en plan. Planen går ut på att omvandla den amerikanska ekonomin så att den nästan helt anpassar sig till det militärindustriella komplexet. Han beställde planen den 21 juli 2017 av sin försvarsminister James Mattis men flera olika avdelningar inom den amerikanska administrationen har varit inblandade för att ta fram den. Nu är den färdig. Planen kan laddas ner från det amerikanska försvarsdepartementet (DoD) här. Den är en planekonomi i vardande, skriver experten på Pentagon William Hartung.

Några av Trumps tidigare planer har tagit kasinon, hotell, flygbolag, universitet, tidningar, stekar och vodka till konkursens rand eller över den. Skall denna planen lyckas eller är Donald Trump Vanheden, Wall-Enberg Jr, Biffen, Dynamit-Harry, Doris, Busé och Sickan i samma person?

En av hjärnorna bakom planen eller rapporten heter Peter Navarro och han presenteras i en artikel i New York Times. Peter Navarro gör själv en sammanfattning av rapporten i New York Times den 4 oktober 2018. “När det gäller material till våra fartygspropellrar, kanontorn till våra tanks, bränsle till våra robotar och infraröda detektorer till vårt försvar i rymden kan vi inte längre lita till enstaka producenter eftersom de inte kan leverera i takt med våra behov”, skriver Navarro.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Aluminiumplåt som är en viktig produkt i krigsmateriel i markfordon, krigsfartyg och flygplan, har haft en för varierande efterfrågan och produktionen måste planeras bättre, menar han vidare. En del nyckelprodukter importeras från Kina och Navarro som skrivit en bok med titeln The Coming China Wars, menar att detta inte kan fortsätta.

Navarro räknar upp en rad produkter från material nödvändiga för kärnvapenstridsspetsar till uppladdningsbara batterier och polyesterfiber, där produktionen måste göras mera nationell och amerikansk.

Även arbetskraften i USA, som ska tillverka vad som nu köps utifrån, måste få en bättre utbildning. Krigsindustrin måste få komma hem. Den kan inte längre bygga på import från politiskt instabila länder eller länder som USA inte helt kan lita på. Statens underhåll av 440 000 fordon, 780 strategiska robotvapen, 278 stridsskepp och nästan 14 000 flygplan måste nationellt säkerställas.

Navarro jämför Donald Trump med tidigare presidenter som William McKinley som hade slagordet Patriotism, protection and prosperity, Theodore Roosevelt som hade Speak softly and carry a big stick och Ronald Reagan som marknadsförde sig med Peace through strength. Historien kommer att döma Donald Trump efter om hans Economic Security is national security når samma nivå som hans företrädares. Så långt Navarro.

William D Hartung, som har titeln director för Arms and Security Project vid Center for International Policy, är författare till boken Prophets of War. Han skriver i sin kommentar att Trump nu vill tillämpa sin America First-ideologi och bygga “Fortress America”. Pentagon säger i sin rapport att hela ekonomin måste organiseras kring planeringen av ständiga krig och förberedelser till krig.

Även om USA redan spenderar mer på vapen än de närmaste sju länderna i världen sammanlagt, varav fem är i allians med USA, är ambitionerna att det behövs ännu mer pengar. Budgetåret 2019 kommer försvarsutgifterna att omfatta 716 miljarder dollar, den högsta nivån någonsin. Bara ökningen i budgeten de senaste två åren är större än hela Rysslands militärbudget. Försvarsbudgetarna de senaste åren har i USA förberetts i gemensamma utskott där det oftast inte varit någon skillnad mellan republikaner och demokrater. Pentagon har fått vad de velat och ibland mer ändå.

Efter mellanårsvalet i november 2018 där demokraterna fick majoritet i representanthuset väntar allmänt hårdare budgetförhandlingar än tidigare. Även om ledande demokrater som Nancy Pelosi och andra har gett sitt stöd till de senaste försvarsbudgetarna så måste de skilja ut sig från republikanerna i andra frågor där väljarna har förväntningar. Till exempel när det gäller sjukvård och löner. Fortfarande har den falska patriotismen, den som Samuel Johnson menade var skurkarnas sista tillflykt, ett starkt grepp över båda partiernas ledningar, dominerande medier och även över många av väljarna.

När president Trump tidigare i år ville öka Pentagons budget med 11 procent under en tvåårsperiod skrev Nancy Pelosi i ett mail till den demokratiske minoritetsledaren i senaten Chuck Schumer att ”vi demokrater i kongressen har alltid slagits för ökningar av försvarsanslagen”. Schumer svarade att ”vi stöder fullt ut president Trumps begäran om ökade försvarsanslag”.

Efter mellanårsvalet finns det fyra demokrater i den kommande kongressen som argumenterat för minskade försvarsanslag: Alexandria Ocasio-Cortez (New York), Ilhan Omar (Minnesota), Ayanna Pressley (Massachusetts) och Rashida Tlaib (Michigan). Hartung nämner de experter som ansåg att det var Sovjetunionens satsningar på försvaret och imperiets oförmåga att ställa om sin ekonomi till det förändrade globala landskapet som ledde till dess fall.

Många menar att det var Reagans militära satsningar som tvingade Sovjetunionen att försöka hålla jämna steg. Men samma experter som var klarsynta i frågan om vad som orsakade det sovjetiska imperiets konkurs har gått ner sig i dimman över Washingtonträsket och inser inte att Pentagons plan kan få samma konsekvenser för USA. När USA skulle behöva satsningar på infrastruktur och på utvecklingen av alternativ energi som motverkar klimatförändringarna subventioneras i stället en ineffektiv krigsindustri och industrier som förorenar miljön.

Kol-, olje- och krigsindustrin har haft effektiva lobbyister i kongressen i årtionden. Produktionen är lokaliserad till många delstater och politikerna får ofta bidrag i utbyte mot att de säkerställer stora försvarskontrakt. Många vapenprojekt, som det omskrivna flygplanet F-35, kanske aldrig blir stridsklart trots att enorma summor satsats på det.

Trumps plan att ytterligare militarisera det amerikanska samhället underlättas av utvecklingen under de två tidigare presidenterna Bush och Obama. Uppbyggnaden av övervakningssamhället och de sjutton säkerhetsorganen har motiverats med kriget mot terrorismen, som varken kan vinnas eller förloras, men som kan komma att pågå i flera generationer framåt. Trumps plan är långsiktig.

Hartung refererar till vetenskapliga undersökningar från Watson Institute vid Brown University som visar kostnaderna för krig men också hur krigsindustrins jobbskapande effekter har överdrivits. Nu i november kom ytterligare en rapport om vad kriget mot terrorismen kostat i döda. Det finns också en inbyggd motsättning mellan att helt ta hem krigsindustrin och att teckna stora försvarskontrakt med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten där amerikanska leverantörer som Lockheed Martin och Raytheon lovat att 50 procent av produktionen ska ske i köparländerna. F-35-planet kanske aldrig kommer att bli stridsdugligt men det skapar arbetstillfällen även i länder som Japan och Italien. Och svenska Saab fick nyligen tillsammans med Boeing ett stort kontrakt på skolflygplan från amerikanska flygvapnet. Det amerikanska behovet av att kunna lita på Sverige blir ännu viktigare med sådana kontrakt.

När jag själv läser rapporten hittar jag sist i ett appendix information om olika avtal med andra länder som ska säkra leveranser av försvarsmateriel till USA. De avtal som är med Sverige är från 2003, 2007 och 2011.

Självklart har producenterna och köparna av vapen situationen klar för sig, på samma sätt som vapentillverkaren Andrew Undershaft i pjäsen Major Barbara från 1905 av George Bernard Shaw. Undershaft skämdes inte för sitt yrke utan menade att det gav arbetstillfällen till människor som annars skulle levt i fattigdom. Han visste att han hade regeringen och medierna i sina fickor och att de allmänna valen bara bytte ut ledamöterna i regeringen men att politiken var den samma.

Vad är förändrat sedan 1905 efter den allmänna rösträttens införande, två världskrig och otaliga mindre krig? Vi vet att alla de krig som nu pågår i Syrien, Afghanistan, Irak, Jemen, Pakistan, Libyen och ett flertal andra länder i Afrika, drabbar civilbefolkningen i allt större utsträckning. Kriget i Jemen är förfärligt men vad kan vi göra?, säger Macron i Frankrike och hans ord blir en tacksam ursäkt även i Sverige. Vi har ju vapenkontrakt att fullfölja och visst är vi stolta över våra flygplan, kanoner, stridsvagnar och u-båtar som också ger viktiga arbetstillfällen.

Alla måste nu kunna minnas det stora kriget som skulle vara slutet på alla krig och samtidigt säga att det får inte hända igen medan man håller de tankarna åtskilda från vad alla vet: att de krig som pågår i Jemen, Syrien, Afghanistan, Libyen och andra delar av Afrika bara är en fortsättning på tidigare krig. Detta trick upprepas ständigt nu i november 2018.

Trumps plan är som sagt långsiktig. Hjärnan bakom planen, Peter Navarro, ville smickra Trump genom att jämföra honom med William McKinley och Theodore Roosevelt.

Det var McKinley som 1898 attackerade Filippinerna och forskare menar att det var där den amerikanska imperialismen med omfattande tortyr och övervakning av medborgarna tog fart. Många i USA var upprörda och det bildades en organisation mot kriget och mot imperialismen där bland annat Mark Twain var aktiv. Men slaget om opinionen förlorades.

McKinley förklarade i ett tal 1899 att det amerikanska sinnet är fritt från imperialistiska avsikter. Och det är väl vad många fortfarande idag inbillar sig.

LARS BORGHEM
info@opulens.se

The post Vapenskrammel i Trumps USA first appeared on Opulens.

Om konsten att tacka nej

Ivo Holmqvist — Wed, 24 Oct 2018 13:37:19 +0000

“Konsten att tacka nej”. Digital illustration: C Altgård / Opulens.

SVENSKA AKADEMIEN. Alla skulle nog inte tacka nej till ett Nobelpris i litteratur eller till en stol i Svenska Akademien. Men det finns vissa som har gjort det. Ivo Holmqvist berättar om några nej-sägare och turer som förekommit kring pris och stolar…

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tidningarna har varit snabba att rapportera vem som gått ur Svenska Akademien och vem som sitter kvar, och varför de gör det, och vem som kanske borde avgå. Stor sak. Nu har vi också fått veta att Niklas Rådström nyss tillfrågades om han ville ingå i församlingen och att han tackade nej. Han var lösmynt, i onödan kan man tycka. Listan på alla som varit på förslag för inval alltsedan 1786 men som avböjt inviten är säkert lång, och den får gärna förbli hemlig.

Några få inblickar kan man dock leta upp på annat håll. I Lars Gyllenstens memoarer sägs att akademien fick ”många påstötningar om att Astrid Lindgren ’måste’ väljas in”. Och han fortsatte lätt syrligt: ”Jag misstänker att dessa hänvändelser mindre var ett uttryck för litterära värderingar än för uppfattningen att en plats i Akademien borde tillkomma varje populär författare.” Han avslöjade samtidigt vem som mest satte käpp i hjulet: ”Det var inte bara Artur Lundkvist som avvisade tanken att välja in Astrid Lindgren – i så fall hade hon blivit invald. Resonansen eljest inom Akademiens krets var ringa – och ingen av oss som var intresserade av att få med henne fann det meningsfullt att driva frågan vidare.”

Någonstans har jag läst att man försökte övertala Lundaprofessorn i litteraturhistoria Olle Holmberg (som visste allt om den gustavianske skalden Carl Gustaf af Leopold, i akademiens allra första uppsättning) att bli en av de aderton. Men också Olle Holmberg tackade nej. Han och Astrid Lindgren var i stället medlemmar av en krets som är dubbelt så exklusiv eftersom den är hälften så stor: Samfundet De Nio. Om denna sammanslutnings kloka kvinnor och män som verkar ha roligt samman skrev Inge Jonsson en intressant hundraårskrönika för fem år sedan.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I New York Times för den 22 oktober kommenteras ett annat nej tack. På den dagen för femtiofyra år sedan sade den franske filosofen Jean Paul Sartre ”Je refuse le prix”. En vecka tidigare hade han fått veta att han var på förslag. Han skyndade sig att i ett brev till Stockholm undanbe sig äran. Men inte heller då var postgången att lita på. Brevet kom fram för sent, och så tvangs han i stället formulera en mångordig förklaring varför han inte ville ha äran, diplomet och prispengarna. Han var nog sur på att Albert Camus hade fått det, fast det höll han tyst om.

Hans refys av priset är en vältalig apologi som bland annat tycker att Neruda borde få det (det fick han också) och han beklagar att Pasternak och inte Sjolochov fick det (jodå, efter några år fick också Sjolochov Nobelpriset). Och han hävdade att om man skulle ge honom Lenin-priset skulle han också då tacka nej. Artur Lundkvist som hade sina sympatier långt ut på vänsterkanten och som säkert var drivande bakom nobelpriserna till Neruda och Sjolochov tackade däremot inte nej när han förärades Leninpriset. Och kanske skulle Sartre varit lite mindre snabb i vändningarna. När han i mitten av 1970-talet fick det knapert åtrade han sitt nej och skrev till Akademien att han gärna ville kvittera ut sina prispengar. Men då var det för sent…

IVO HOLMQVIST
info@opulens.se

The post Om konsten att tacka nej first appeared on Opulens.