I dagarna har jag läst en mängd inlägg om att läsning måste befrämjas. Det är författare, litteraturkritiker, bibliotekarier som talar sig varma för läsning. Tyvärr bryter de ingen ny tankemark inom sin egen krets.  Bilden av frisörer som får debattplats för att tala om hur trevligt det är att vara fin i håret ligger nära till hands. “Det är så härligt att läsa, därför bör alla läsa”. Det neurologiska perspektivet – “hur det går till i hjärnan” – hade varit välkommet i debatten.

Min hembygd är historiskt sett präglad av fattigdom och granskogsmelankoli och när någon var deprimerad, slö eller bara lite allmänt eljest så sa man att “han har läst för mycket”. Men när jag ser tillbaka på barn- och ungdomstidens vänner och bekanta var det precis tvärtom. Bland de som verkligen kvaddade ner i kriminalitet, ekonomisk misär, psykiska besvär fanns det inte en enda bokmal. Snarare var det personer som sa sig “hata att läsa”. Min högst personliga teori – neurologisk eller ej – är att läsande sträcker ut medvetandet över tid. Egot existerar som berättelse och historia.

Läsandet häller lite mer vatten på de starka känslornas och impulsernas teblad. Läsandets kognitiva tillstånd är granne med insikten att saker hänger ihop och att handlingar får konsekvenser.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Läsandets kognitiva tillstånd first appeared on Opulens.