TV-SERIER. Den senaste månaden har jag sett Netflixserien ”Helikopterrånet” samt SVT:s ”The Pirate Bay”. Produktionerna är baserade på verkliga händelser på 00-talet och har en sak gemensamt: Rånarna och IT-hackarna är individer, utan någon betydande status i samhället, som lyckas bryta sig in i elitens heliga rum.

Det är kittlande att se Gottfrid Svartholm sitta framför datorn i sin smutsiga etta och, med en cigarett i munnen, hacka sig in i Pentagons säkerhetssystem. Jag blir exalterad och tänker ”ja, krossa Hollywood!” när en länk till storfilmen ”Gladiator” läggs ut på Pirate Bay för gratis nedladdning. Helikopterrånarna firar sig ner från taket i G4S-byggnaden. Skit samma om personalen blir traumatiserad. Njutningen i att se hur det annars ogenomträngliga systemet rubbas är för stark. Jag saknar det. För i dag verkar det helt omöjligt.

Vi saknar det? Vi saknar det eftersom människor utan någon signifikant status i samhället inte längre har möjlighet att, mot alla odds, bryta sig in i elitens heliga rum. Avståndet mellan golvet och den högsta våningen har blivit för hög. I stället läser jag om hur bedrägeriverksamheter skor sig på fattiga människor. Och hur redan utsatta gängkriminella skjuter ihjäl varandra. Det är som om elitens heliga rum har blivit osynliga. I dag är de lika ointagliga, gömda och svåråtkomliga som kontanterna.

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Två tv-serier som visar något vi saknar i dag first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Charlotte Wiberg har sett den dokumentära tv-serien ”Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal” och konstaterar att den har uppenbara begränsningar. Någon meningsfull helhetsbild uppstår aldrig.

Nyligen var det premiär för en ny dokumentärserie premiär på Netflix, Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal. Den dokumenterar ett fall av just den typ vi är så fascinerade av: ett vidrigt brott som utlöste en rättsskandal av stora mått, barn i centrum, ryktesspridning, självmord och självmordsförsök – det senare utfört av ett barn.

Dokumentären är traditionell. Den varvar intervjuer gjorda i nutid med ett omfattande arkivmaterial, förortsbilder med lekande barn i det förflutna och filmandet av husen som kom att rivas 2023. Och så teckningar, på barnen, under rättegången, väldigt talande bilder, konstnärligt gjorda. Dessa är på något vis det som rör mig mest i filmen.

Foton på barnen visas med ögonen övermålade i svart. Teckningarna är det som får mig att komma närmare dem, subjektiva bilder som tolkar en situation.

En motsägelsefull kvinna

Det finns en kvinna i centrum, en ytterst motsägelsefull och intressant person, som har utfört onda gärningar. Manipulativt spinner hon en väv oskyldiga människor fångas i. Men samtidigt erkänner hon sin egen skuld och bryter ihop när hon ser sina barn lida.

Hennes barn är de verkliga offren. Dokumentären antyder social revanschism som motiv till att hon utpekade välbärgade och respekterade invånare i orten och sade sig ha sålt sina barn till dem.

Själv var hon gift med ett sadistiskt fyllo, saknade tillgångar och kom från samma sociala elände hon återskapade som vuxen.

Meningsfull helhetsbild uteblir

Vad som är sant och falskt om maken framstår som oklart, men fyra pojkar levde utan tvivel i ett helvete tillsammans med honom. En av de saker han sades göra var att klä sig i en kåpa och en Scream-mask på natten för att skrikande väcka sina skräckslagna barn. Ett av barnen tror fortfarande att allt det han berättade före och under rättegången verkligen hänt. Det råder ingen tvekan om att även om så inte är fallet, så lever den här unge mannen i ett helvete – plågad av att faktiskt ha blivit utsatt och plågad. Därtill plågad av allt som sker och skett i hans föreställningsvärld.

Det enda vi kan göra med den här typen av filmer är att frossa i de detaljer som är fakta, och spekulera om det stora okända som består i hur historien verkligen utspelade sig och varför. Och så spekulerar vi och kan aldrig sluta. Inte heller får vi nog av chockerande detaljer som alltid är lika frustrerande att ta del av eftersom vi misslyckas med att väva in dem i en meningsfull helhetsbild.

Ren fiktion vore att föredra

Det är här den rena fiktionen kommer in som det starkare alternativet. Madame Badaoui, visselblåsare i sitt eget liv, som gick till socialen med sina barn, förblir tyvärr ogripbar för oss.

En spelfilm eller en roman kan dyka djupare, skapa sammanhang, gestalta allt det där vaga vi inte riktigt får grepp om. Vi behöver ett djup att släppa ner de platta bilderna i. Fiktionen kan ge oss vad vi behöver. Vi ska bara inte missta det där djupet för sanningen. Den är lika outgrundlig som alla de människor vi lever med och kanske träffar varje dag. Ändå behöver vi relatera till dem, och väva våra föreställningsvärldar. Vi behöver också föreställningsvärldar att dela med andra.

Förr eller senare kommer true crime-besattheten klinga av och ersättas med påhittade världar som absolut inte är sanna men som kanske ändå når ut över dokumentärens snäva gränser. Detta genom att erbjuda det där djupet. Naturligtvis behöver vi både fiktion och dokumentärer. Men det är hög tid för fler fiktiva och fördjupande berättelser. Autenticitet är inte allt.

The post Det dokumentära berättandets begränsningar first appeared on Opulens.

SUCCÉROMAN. I år har Netflix presenterat en ny adaption av Josephine Harts succéroman ”Damage”. Ulf Cronquist berättar här om boken som han anser vara bättre än sitt rykte och vad det är som gör den så speciell. Det handlar bland annat om kroppars dragninsgkrafter.

När jag för drygt trettio år sedan av en slump började läsa Josephine Harts roman Damage (1991) befann jag mig på den grekiska ön Hydra ett stenkast från Leonard Cohens hus utan att jag visste om det. Jag hittade Damage i en bokhylla i det hus jag hyrde, det heter idag Alpha Hydrae och är numera en inspelningsstudio. Det har sedan århundraden haft de tre största fönstren på ön.

Jag läste ut boken på klipporna i Kamini mellan dopp i det Saroniska havet; senare fick jag reda på att det var att av Cohens favoritställen där han tidigare kunde ses (inkognito?) om morgnarna i en ankellång skinande röd badrock.

Leonard Cohen skrev flera av sina mest kända låtar på Hydra, till exempel ”So Long, Marianne” och ”Bird on a Wire”.

Han skrev också delar av sin andra roman där, det postmodernistiska fyrverkeriet Beautiful Losers (1966). På första sidan i romanen skrivs: ”I am an old scholar now, much better-looking now than when I was young. That’s what a lot of sitting on your ass does to your face” – en vacker förlorares förutsägelse.

Cohens roman var den sorts experimentella litteratur jag sökte mig till som stoff till min doktorsavhandling. Jag skrev senare en artikel om Beautiful Losers som en ironisk sado-masochistisk text med den bibliska förlagan Song of Songs (Höga visan). Cohen fick skriva ett förord till romanen före publicering där han försäkrade att inget i den hade hänt i verkligheten.

Övergrepp och självmord

Josephine Harts Damage är varken experimentell, postmodern eller ironisk, tvärtom presenterar den sig från början som en konventionell tragedi och titeln, visar det sig, är en referens till incest och dess orsakande skada: Anna, den kvinnliga huvudpersonen och offret för övergreppet orsakar i sin tur två mäns självmord kopplat till passion.

Hennes trauma leder henne också till en sado-masochistisk relation med bokens berättarjag Roger, som kommer att sluta i tragedi vilket – som nämnts – understryks tidigt.

Boken är tydlig i en sorts freudiansk determinism kring Annas bakgrund, men också kring Rogers barndom med en kall, prestationsinriktad fader. Och plötsligt står de två där på en tråkig julfest och ser varandra i ögonen – vilket ofrånkomligen leder till pervers och glödande destruktiv passion utan att någon av de två förstår varför. Vi känner igen historien.

One-hit-wonder

Hart arbetade som förläggare, pjäs-producent och programledare för Books by My Bedside på ITV.

Damage får ses lite som en one-hit-wonder, men året därpå publicerade hon romanen Sin som även den blev en (oväntad) bestseller. Hennes stil kan kritiseras för att vara väl klinisk, närmast olitterär; en marknadsstrategi med hjälp av hennes tv-personlighet kan också misstänkas ligga bakom framgången.

Damage blev också en uppmärksammad film redan året därpå (1992) – i regi Louis Malle med Jeremy Irons och Juliette Binoche som det på förhand dömda paret. Filmen, liksom boken, kan ibland upplevas som närmast fantasilös i sin tragiska determinism. Och det på förhand utannonserat perversa med Malles film ger i stället en fadd eftersmak av vanilj.

Netflix

Inledningen till denna reflektion 2023 är att Netflix i april presenterade en ny adaption av Damage, en serie i fyra delar, med den nya titeln Obsession. Skådespelarna Richard Armitage och Charlie Murphy gör sitt bästa som det besatta paret men agerar aningen könlöst i brist på regi. Brittiska kritiker har inte varit nådiga och beskrivit serien som en dålig variant av den redan outhärdliga 50 Shades of Grey.

Josephine Harts roman förtjänar dock ett bättre rykte i litteraturhistorien. Den är skriven i en dragningskrafternas tradition med början i Goethes Die Wahlverwandtschaften (1809), se vidare Peter Handkes Die Linkshändige Frau (1971; film 1977); jfr. Tom Stoppards pjäs Arcadia (1993). Vi har att göra med den undflyende alltför mänskliga fugan i brytningspunkterna mellan kemi, psykologi, humanism och entropi. Eller som Leonard Cohen sammanfattar döden och kärleken på sitt farvälalbum:

“You want it darker
We kill the flame”

The post Josephine Harts ”Damage” – kroppars dragningskrafter och ett farväl till passionen first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg har tagit en närmare titt på några aktuella dokumentärfilmer om sekter. ” Det är rentav förskräckande enkelt för sekter att binda människor till sig och sedan förstöra dem,” konstaterar hon.

The post Skrämmande dokumentärfilmer om sekter first appeared on Opulens.

TV-SERIE. ”Man måste sannolikt vara en kallhamrad kulturkrigande fascist för att inte ta den här serien till sitt hjärta,” skriver Charlotte Wiberg om dramakomedin ”Tore”.

The post Om du inte är fascist så kommer du att älska ”Tore” first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg låter sig inte imponeras av Wes Andersons aktuella Roald Dahl-filmatiseringar på Netflix. ”Jag är besviken,” konstaterar hon och kallar det ”putslustigheter med intellektuell fernissa”.

The post Putslustigheter med intellektuell fernissa first appeared on Opulens.

NETFLIX. Detta är en riktigt bra film, och det inte bara med svenska mått mätt, skriver Charlotte Wiberg som sett skräckfilmen ”Konferensen” på Netflix.

The post ”Konferensen” är en riktigt lyckad svensk skräckfilm first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Det har kommit en ny säsong av tv-serien ”Black Mirror” på Netflix. Mestadels sevärd, tycker Charlotte Wiberg, men anser att det är alldeles för mycket humor i de nya avsnitten.

Det fanns en tid, det är inte jättelängesen, då Charlie Brooker-serien Black Mirror var det hetaste du kunde se på Netflix. Nu återkommer den med en sjätte säsong. Och ja, de flesta av de fem avsnitten är sevärda, jag skulle vilja säga alla utom den trötta varulvshistorien i avsnitt fyra. Men serien har förlorat lite av sin skärpa och svärta. Dess USP (unique selling point) har alltid varit att den knyter an till ett slags skymningsland mellan nutid och framtid, där teknik (framför allt övervakningsteknik) och media står i centrum. Och den har framför allt triumferat i att skapa en känsla av obehag i det sätt som den frammanat identifikation med rollfigurer som visar sig vara moraliskt korrupta på olika sätt.

The post ”Black Mirror” var bättre förr first appeared on Opulens.

DDR. Lasse Ekstrand ställer en fråga om vad som hände med DDR efter murens fall och finner ett svar i en tv-serie på Netflix.

Vad hände egentligen med det land som var Tyska Demokratiska Republiken (DDR) efter Die Wende som man säger i den forna förbundsrepubliken. Benämningen positivt laddad. Anschluss enligt många östtyskar, anspelande på Hitlers annektering av Österrike. När de nu sitter med facit i hand. Och kan skönja resultatet av återföreningen.

DDR uppstod 1949 efter att de fyra allierade segrat i världskriget och Sovjet tilldelats Tysklands östra delar. När samma DDR upphörde var det som om ett djupt hål öppnat sig i marken.

Ett helt samhällssystem försvann över en natt. Fyrtio år av realsocialism borta med vinden.

Det fanns somliga, tidigare utlandsspionagets mytomspunne chef Markus Wolf och andra, som sista DDR-hösten 1989 förutsåg vad som riskerade hända, konsekvenserna av DDR:s upphörande. Men deras rekommendation politiskt sett totalt omöjlig: behålla DDR i en demokratiserad form.

Det var för sent.

Östtyskarna var trötta på inlåsning bakom mur, Stasi-övervakning och materiellt undermåliga omständigheter. Därför benägna att lyssna till Helmut Kohls fagra prat om det Schlaraffenland som skulle bli deras att njuta av efter 3 oktober 1990.

Men så blev det förstås inte. De lät sig dras vid näsan. Socialismen skulle avvecklas och kastas på sophögen, ohämmad privatisering ta vid.

Snabbt som ögat lades olönsamma, hopplöst omoderna fabriker ner. Först såldes de ut via för ändamålet inrättade Treuhand (högste chefen mördades, det har spekulerats om att tidigare Stasi-anknutna var inblandade).

Västkapitalister köpte billigt upp och slaktade sysselsättande företag. Gigantisk arbetslöshet, avhängda och utslängda tidigare DDR-medborgare som ingen frågade efter på en obarmhärtig arbetsmarknad.

Människor som vant sig vid livslång, samhällelig trygghet lämnades i sticket av marknadsekonomin. Fort gick det. Fort skulle det gå.

Verk i krimigenren med ett inbakat samhällsperspektiv har alltid tilltalat mig. När det inte ”bara” handlar om mord och jakt på gärningsmän. De ”hårdkokta” amerikanerna, Raymond Chandler och andra. Sjöwall och Wahlöö på svensk botten. Krimisar lämpar sig väl för att dra fram samhällsproblem i ljuset.

Den tyska serien Mordet i Lauchhammer (2022), som kan ses på Netflix, utspelar sig i Cottbusregionen nära den polska gränsen.

Det Cottbus där Günther Wallraff kunde ha blivit ihjälslagen när han, maskerad till afrikamigrant – rasism och nynazism är det som nästan omedelbart kom att förknippas med Cottbus – dök upp för att undercover granska staden. En kvinnlig polis drog vapen och undsatte honom i sista sekund.

Ridån går upp och spelet kan börja, sex spännande avsnitt. Övergivna fabriksbyggnader. Droger. Människor utan framtidstro, flaskan på bordet. Hus som förfaller, ingen bryr sig.

Miljöförstörande kolgruva som existerar på övertid, växande klimatmedvetenhet bland östtyska ungdomar. Gruvan största arbetsgivare under DDR-tiden. Korruption inom polisen, tidigare Volkspolizei. Seriemördare, sådana som inte ”kunde finnas” i DDR. Tystades ned. Liksom pedofiler och fotbollshuliganer. Kunde gagna klassfienden att få veta.

Klyftan mellan wessisar och ossisar – fortfarande så markant efter mer än trettio år. Verkar förbli oöverstiglig. Ingen snar lösning i sikte.

I serien finns svaret på min ingångsfråga. Det journalister och sociologer inte lyckats med, levandegöra ett post-DDR och förmedla bilden av detsamma, det förmår serien.

Se den!

The post Vad hände i Östtyskland efter murens fall? first appeared on Opulens.

KRITIK. AI-teknologin har nu nått animationindustrin. Streamingjätten Netflix har valt att lösa sin påstådda “brist på arbetskraft” med hjälp av ett billigare alternativ i form av AI. Detta har väckt kritik. 

Netflix Japans Twitterkonto fick kritik efter att ha tillkännagivit att en av Netflix nya animerade kortfilmer, “Dog & The Boy”, skapades med hjälp av AI. Företaget erkände i sin tweet att dess ”Anime Creators Base”, en avdelning i Netflix Tokyokontor vars uppgift är att snabbt producera anime, använde AI för att ta itu med en förmodad “brist på arbetskraft” inom animationsindustrin.  

—   Som ett experimentellt försök att hjälpa animeindustrin, som har brist på arbetskraft, använde vi en bildgenereringsteknik för bakgrundsbilderna på alla treminutersvideoklipp,” skrev företaget.  

AI:n skapades av Rinna i samarbete med WIT Studio, känd för hitserier som “Attack On Titan” och “Vinland Saga.” Marknadsföringsvideon för de AI-genererade bilderna hade en olycksbådande ton, särskilt när bakgrundsdesignern angavs som “AI (+Human),” detta gav upphov till oro.

Kritiker hävdar att den förmodade bristen på arbetskraft i animebranschen inte är en brist på animatörer utan en brist på animatörer som är villiga att arbeta under dåliga och krävande förhållanden, med vissa som tjänar så lite som 200 dollar per månad. Till och med vissa toppanimatörer tjänar mindre än 3 800 dollar i månaden, trots att anime är en genre som ger stora intäkter och åtnjuter enorm popularitet. AI-bildgeneratorer ses uppenbarligen som en lösning för studior som är mer fokuserade på vinst än genuin kvalitet.

The post Mänskliga animatörer ersatta av AI first appeared on Opulens.

DRAMA. Fakta blandas med fiktion i Netflixfilmatiseringen av Joyce Carol Oates roman om Marilyn Monroe. Ana de Armas är berörande bräcklig i huvudrollen, men filmens beckmörker är en prövning.

The post Becksvart Monroe är en prövning first appeared on Opulens.

FILMPREMIÄR. Verkligheten kryper obehagligt nära i “Svart krabba”. Det pågående kriget i Ukraina framstår som en mörk spegelbild av ramhandlingen i Netflixfilmen – känsliga personer varnas!

Det pågår ett krig. Mot vilka anges aldrig, fienden är ansiktslös. Vilka huvudpersonerna egentligen är, eller under vilken tidsperiod händelserna utspelas framgår heller aldrig med säkerhet.

En grupp soldater får ett specialuppdrag i krigets avgörande skede – att i ett nattsvart islandskap forsla två kapslar med okänt innehåll många mil på skridsko. Misslyckas de med uppdraget innebär det att kriget är förlorat. Vem är fiende och vem är vän, vem går att lita på när var och en måste sätta sig själv och sina närmaste i första rummet?

Den osäkerhetskänsla och paranoia som präglade Jerker Virdborgs roman “Svart krabba” från 2002 finns bitvis överförd i Netflixfilmatiseringen av boken. Men riktigt samma krypande psykologiska obehag lyckas regissören Adam Berg inte riktigt förmedla i sin film.

Här är det i stället krigsscenariot som väcker starkast känslor. Att se människor på flykt i utbrända stadslandskap, uppleva hur flygplan bombar “fienden” och se döda flyktingar som frysts in i isen upplevs med största sannolikhet som triggande för många som följer nyhetssändningarna från Ukraina just nu.

Det är självklart inget som långfilmsdebutanten Adam Berg och hans team kan lastas för. Att verklighet och dikt ibland flyter ihop på ett obehagligt sätt är inget unikt – men kanske borde Netflix i just det här fallet särskilt varna känsliga tittare.

Annars är “Svart krabba” en habil och spännande thriller med “isande” vackra scenerier. Ja, kanske är isen mer av en huvudperson än Noomi Rapaces slutna och spända hjälte Edh? De avsnitt då den lilla gruppen metodiskt tar sig fram på nattgammal blankis, där varje skär kan leda till drunkningsdöden, är ibland mer engagerande än Edhs försök att återfinna sin dotter som rövats bort under kriget.

Och även om filmen strösslar med andra stjärnor som David Dencik, “Tigrar”-skådespelaren Erik Ehn och norske Jakob Oftebro (“Hamilton”) är det inte deras rollgestalter som dröjer sig kvar i minnet. Det är isen. Isen – och kriget som pågår även utanför tv-rutan.

Sara Ullberg/TT

The post Obehagligt aktuella krigsscener first appeared on Opulens.