MINNESORD. ”Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker.” Gunnlaugur Magnusson minns sin namne och morfar som skulle fyllt 97 år på lördag.

Jag går bland gamla ekar,
över järnåldersgravar
och bortglömda murar

I århundraden har människor
levt här och dött.
Fränder har fallit
och så även de
finaste träd.

Gravhögar är monument
av sten och jord.
Monument om det förflutna,
men inte om de döda,

utan om de som levde
och som mindes
med stenar och jord.
De sörjande själarnas gemenskap.

Det är en kall januarimorgon, en måndag och barnen har gått till skolan, och jag tar en liten promenad innan jag inleder dagens arbete. Det har varit varmt på sistone, några plusgrader har sett till att ingen snö finns på marken, men just denna dag ligger temperaturen strax under fryspunkten och fukten från de föregående dagarnas regn bildar rimfrost på gräs och grenar, ett tunt skal med is på grusgångarnas lerpölar och halka under fötterna.

Det finns skönhet i denna kyla, livet kurar ihop sig och väntar på våren. Den spegelsläta sjön gjorde hösten så förälskad att den drunknade i sin egen skönhet, och vintern kom äntligen fram, blek från sitt ide. Några rådjur på åkern blir skrämda och studsar iväg när de hör mig komma gåendes – även melankoliska människor är farliga för dem.

Jag tänker på min morfar och namne som ligger på sjukhuset, väldigt gammal och väldigt sjuk. Han är den sista överlevande familjemedlemmen från sin generation och som sådan är han en länk i en lång kedja som sakta försvinner ned i oändlighetens ocean. Det för hela kedjan ett snäpp närmare sitt slut, men vi de efterföljande generationerna har lagt till några länkar till kedjans andra ände. Jag är nedstämd den här dagen, för jag inser att det riktiga slutet närmar sig för morfar och jag har aldrig befunnit mig i en värld utan honom.

Samtidigt omges jag av denna vardagliga januaridags omslutande skönhet. Himlen är vit, som om en filt dragits över världen, och frosten accentuerar dess stilla vithet. Det är vindstilla och så tyst som det kan bli på åkrar vid utkanten av en stad där trafikbruset alltid susar. En flock björktrastar tar sig sjungandes genom rönnbärsträdens grenar i den inhägnade hagen där lammen brukar beta om somrarna. Träden har sedan länge blivit av med alla sina bär så fåglarna hittar inte mycket att äta där, men de påminner om en annalkande vår.

Jag tänker på stillheten i mina morföräldrars hem, där det kunde bli så tyst att ingenting hördes förutom den gamla farfarsklockan tickande; en tystnad som bröts då klockan högljutt slog timmen, hel och halv. Och så tänker jag på alla gånger då allt annat än tystnad regerade i deras hem. Folk på middag eller fika, samtal om allt och ingenting, lekande barn, matlagning och musik, kramar och tårar, skratt och glädje, ibland gräl och tjafs – det var trots allt människor inblandade.

Psalmen “Heyr himnasmiður” låter i mitt huvud. Förmodligen för att jag tänker på morfar, den gamle körsångaren som sjöng med en stor klassisk kör i många år. Vi har lyssnat på musik tillsammans så ofta, och jag tror att jag har alla vinylskivor det går att få tag på med hans gamla kör. Jag kan fortfarande lyssna på hans röst mitt bland alla de andra rösterna, där summan av delarna blir till något mer när de flätas ihop till gudomlig skönhet, tidlös skönhet trots att den trycktes i vinyl för 50 år sedan. Det är tröstande nu när jag inte kan ringa honom som jag brukar och skåla med honom över telefon i de irländska kristallglasen han skickade mig så att vi skulle ha identiska glas när vi tog varsin whisky i varsitt land.

Jag har alltid försökt tillägna morfar minst en kväll när jag är på Island, och vi brukar laga musslor, lyssna på musik och skåla i goda drycker. Morfar sa alltid att man inte blir bakfull av gott vin. Det är förstås inte sant, men vem utmanar sin morfars sanningar på det tredje glaset. Med tårar i ögonen pratade vi iväg kvällen tills natten klev fram, mindes och sörjde tillsammans, gladdes åt vår gemensamma stund och framtiden som mina barn bär vittne om.

Min namne
snart hundra år gammal,
skålar i whisky och vin.

Löken finhackad
med en svensk kniv,
liten som kocken själv.

Låt oss koka musslor,
tillsammans två.

Låt musiken dåna.
Låt oss skåla
för det förflutna,
för framtid och själva stunden

Låt tårarna rinna,
två gråtmilda Gunnlaugur
doft av musslor och vitlök
i skägget.

Sådana stunder ska
samlas och firas

tillsammans två.

För vår sista nattvard
närmar sig snabbt.

Och sedan, en annan kall morgon, denna gången i februari, ringer min mamma och berättar att en ny tid inletts i världen. Den utan morfar. Han är fri från sitt lidande, hans kropp gav till slut upp, och ingen kan säga att den gamla kroppen inte dög bortom sin garanti. Den stora farfarsklockan i hans vardagsrum står tyst då ingen vevar igång den längre.

Sorgen smyger närmare mig, men jag sitter på ett tåg på väg till jobbet, 120 personer väntar på en föreläsning så Sorgen får snällt vänta. Sorgen kurar ihop sig på min axel, hakar fingrarna bakom mina ögonlock och trycker fram tårarna. Jag lovar Sorgen att sörja ordentligt när jag kommer hem. Jag ska då sitta i fåtöljen hemma som morfar byggde för 60 år sedan. Jag ska ta fram den irländska whiskyflaskan som han gav mig sist när han besökte mig och som jag har sparat i alla år (just för detta ögonblick) och hälla de sista dropparna i de irländska kristallglasen han gav mig och skåla med morfar en sista gång. Tills i kväll behöver jag hålla ihop, ingen anledning att skrämma andra passagerare och studenterna väntar. Sorgen viskar “OK. Men du kanske hinner gråta lite på kontoret också?” Ja”, svarar jag. ”Vi hinner gråta lite på kontoret också.” Sen gråter jag på tåget ändå. Sorgen glider om hela min kropp och väcker minnen om glädje, värme och närhet.

Jag rotar i minnets gömmor efter en dikt av morfars son, min morbror som dog mycket ung, och återkallar de sista raderna.

Men det tjänar inget att sörja
glada ögonblick,
förflutna stunder och år,
när ny sol stiger
med morgonen
och varje stund är dyrbar.

Snart ska vi resa en sten till minne av morfar, ett monument över honom men också över alla oss som lever och saknar honom. För om det är något jag lärt mig av honom och mormor så är det att ny sol stiger med morgonen och att varje stund är dyrbar.

The post Elegi över min morfar first appeared on Opulens.

NEKROLOG. “Hans röst kunde vibrera lätt, det viktigaste han hade på hjärtat viskade han gärna fram.” Anders Björnsson minns vetenskapshistorikern Gunnar Broberg som gått bort i en ålder av 79 år.

Gunnar Broberg var en av de allra första personer som jag intervjuade, när jag för fyrtio år sedan kom till radions vetenskapsredaktion. Idéhistorikerna höll då ännu till i Universitetshuset i Uppsala, ett lärdomens tempel. Gunnar tog sig tid och visade omkring. Vi talade rasbiologi och eutanasi.

Sedermera kom vi att språkas vid och umgås i olika sammanhang – under en konferens om judiskt liv i Norden, under en idéhistorisk världskongress i Hamburg. Vi gjorde ett radioprogram om den brittiske historikern Keith Thomas och hans bok Man and the Natural World. När Gunnar fick det första Augustpriset i fackboksklassen (1992) för den idéhistoriska läseboken Gyllene äpplen, i två band, råkade jag sitta ordförande i prisjuryn.

Sin doktorsavhandling skrev han om Linnés naturuppfattning och människosyn. Länge gjorde han sig känd för att förse utgåvor av bortglömda författares och forskares verk med förord. Dessa blev i sig miniatyrer av bestående värde. Han kom till Lund som professor och vart genast en medelpunkt för vittra samtal där. En tågresa med honom utvecklades alltid till en bildningsresa.

Under Linnéjubileet 2007 anlitades han särskilt. Varje län skulle ha sitt eget evenemang. ”Har Linné skrivit någonting om Västmanland?” frågade landshövdingen i Västerås. ”Han var i Sätra Brunn och skrev om mineraler”, svarade Gunnar, när jag ringde honom. Och så blev det till att ordna en Linnédag i Sala silvergruva, det djupaste schaktet, där Gunnar höll inledningsanförandet.

Hans röst kunde vibrera lätt, det viktigaste han hade på hjärtat viskade han gärna fram. Hans sörmländska a-ljud var vackert radiomässiga. Han kunde upplysningens konst, och de svenska upplysningsmännen var honom alla bekanta. Gunnar blev mångas mentor, inte bara inom akademin.

The post Minnesbilder av Gunnar Broberg (1942-2022) first appeared on Opulens.

Skådespelaren och revyprimadonnan Berit Carlberg är död. Hon avled hastigt och oväntat på tisdagen, bekräftar nära vänner till familjen för TT. Hon blev 79 år.

The post Berit Carlberg är död first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Poeten och kulturpersonligheten Peter Curman är död, bekräftar hans hustru. Han blev 80 år gammal.

Peter Curman debuterade som diktare 1965 med samlingen “Obs! Viktigt!” och i mitten på 1960-talet var han även litteraturkritiker på Expressen. Han gav under åren ut ett tiotal diktsamlingar och var 1967 en av grundarna till den ideella organisationen Författarcentrum.

Under 1980-talet var Curman kulturchef på Stockholmstidningen och Aftonbladet. Mellan 1988 och 1995 var han ordförande för Sveriges författarförbund och var då bland annat med och kämpade för bibliotekens sak.

Mellan 1995 och 2006 var han ordförande för paraplyorganisationen Klys, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd.

TT Nyhetsbyrån

The post Poeten och författaren Peter Curman död first appeared on Opulens.

MINNESORD. Gunnel Lindblom gick igår bort vid 89 års ålder. Ivo Holmqvist minns henne i Ingmar Bergmans film Tystnaden.

Upprördheten när Tystnaden hade haft premiär 1963 var stor, framför allt förstås för sexscenerna. Den äldre systern (Ingrid Thulin) masturberar i sin hotellsäng, den yngre (Gunnel Lindblom) tar med kyparen (Birger Malmsten) till sin. Långt senare kommenterade hon i en intervju de upprörda reaktionerna både hemma och utomlands när filmen var ny: ”Jag minns att jag blev helt tagen på sängen”. I tal är det entydigt, men inte i skrift: om man lägger lika vikt på verb och substantiv är det just det som händer på hennes rum.

En av många märkvärdigheter med denna mästerliga film är att de scenerna inte klipptes av censorn på Statens biografbyrå. När Lars Görlings 491 kom året därpå föll åtskilliga meter film för saxen (det är man tacksam för, filmen är tillräckligt rå dem förutan). Titeln Tystnaden är inte alldeles heltäckande, det sägs en del i den. Men filmens figurer talar oftast förbi varandra, inte bara för att systrarna inte förstår språket i landet som rustar sig till krig. Men den gänglige gamle uppassaren (Håkan Jahnberg, en fantastisk rollprestation) klarar av att uttrycka vad han vill, ord förutan. Den lille gossen (Jörgen Lindström, genomgående full av förvåning) som tar tåget genom det främmande landet samman med mamma och moster läser Lermontovs Vår tids hjälte, en boktitel som Bergman lät biobesökarna tolka.

Tre år senare kom ordlösheten tillbaka i Bergmans Persona, förstärkt.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Tagen på sängen first appeared on Opulens.

Hans Furuhagen har gått bort, 90 år gammal. Underhållare kallas han i eftermälen. Han var folkbildare.

En gång på nittiotalet åkte jag till Rom. Flygplanet var fullpackat av antikentusiaster som Hans Furuhagen, Hatte kallad, skulle guida runt i den eviga staden. Bland dem fanns min gamle gymnasielärare i tyska. Det var vid påsktid. På återfärden var min tysklärare, jämngammal med Hatte, lyrisk.

Under mina tolv år på radion fanns han i de stora husen på Oxenstiernsgatan i Stockholm. En gång gjorde vi ett program tillsammans: om konsten att skriva biografier, med historikern Erik Lönnroth som inbjuden huvudperson (han hade utkommit med en bok om Gustav III). En annan gång intervjuade jag honom för ett bokprojekt om bildning och vetenskapsjournalistik. Hatte påminde mig då om hur rekryteringen till radio- och tv-bolagen gick till, när han kom in i bilden, på sextiotalet.

Själv hade han en fil. lic. i klassisk fornkunskap i fickan, fick småningom hedersdoktorat och professors namn. Litteraturvetaren Bernhard Tarschys, historikern Hans Villius och atomfysikern Katarina Ahnlund hade alla docentkompetens. Mats Rehnberg blev professor i etnologi. När jag kom till radions vetenskapsredaktion som producent 1982, blev jag kollega med Gunnar von Heijne – sedermera professor i kemi och ordförande i Vetenskapsakademiens Nobelkommitté för kemipriset.

Detta var inga undantag. Akademiker satte sin prägel på programverksamheten, utan att den blev akademisk. En före detta tv-chef, Nils Erik Bæhrendtz, var docent i litteraturhistoria, liksom mångårige chefen för Sveriges Radio i Malmö, Gunnar Ollén. En tidigare programdirekt vid rundradion, Nils-Olof Franzén, hade disputerat på Émile Zola; min kollega Bure Holmbäck på Hjalmar Söderberg. En tidigare radiochef, Elof Ehnmark, avgången 1955, kunde också titulera sig litteraturdocent. Poeten Göran Sommardal disputerade långt om länge i sinologi, Anders Hammarlund i musikvetenskap.

Dessa var, med något undantag, inga tråkmånsar. För en del av mina arbetskamrater fungerade nog Hans Furuhagen som en mycket stor förebild. För mig som den perfekte samtalspartnern, aldrig dryg eller nedlåtande.

Nyhetsjournalistiken hade inte denna solida bas och behövde väl heller inte. Där fungerade istället ”inomverksutbildningen”, med många lysande reporternamn som tog sin yrkesexamen. Totalt sett fungerade denna public service-institution som ett andra universitet. Den gav bakgrunder och fördjupningar. Den bedrev språkvård och lät särpräglade röster komma till tals.

Idag, när Hatte gått ur tiden, har också mycket av detta försvunnit. Public service låter som det mesta andra. Attackeras utan att kunna försvara sig. Men det som har varit har faktiskt existerat, och det går aldrig att resonera bort, alltid att gripa tillbaka på. Just idag skulle vi behöva nyheter och bullentiner från Mosebacke monarki.

The post En folkbildare vi skulle behöva idag first appeared on Opulens.

MINNESORD. “Med en okuvlig vilja skrev han sig med tiden genom tystnadsvallen och etablerade sig som fri skriftställare.” Mikael Löwegren minns Jan Myrdal. Här hittar ni också några personliga rader av Crister Enander om skriftställaren.

Jan Myrdal är död. Han blev 93 år gammal, och en oefterhärmlig stämma i svenskt kulturliv har slutligen tystnat. I sin krafts dagar lyssnade Sverige när Myrdal talade – med fasa eller med instämmande. De skarpa iakttagelserna och slagkraftiga formuleringarna var som murbräckor i det offentliga samtalet.

Jag minns när han och jag en decemberkväll för knappt tio år sedan stod på en gata i Växjö. Han hade tidigare på dagen talat ute på universitetet och nu på kvällen på stadsbiblioteket. ”Du vet”, sa Jan med en irriterande anglikanism han ofta använde. Den satt i sedan ungdomstiden i New York. Han fortsatte: ”Jag har talat på möten sedan 1942.” Det gör vid bortgången 78 år i offentligheten. Länge var han i Sverige själva sinnebilden för en intellektuell.

Just nu kommer jag inte åt alla hans böcker; de ligger ännu nedpackde i flyttlådor efter det att vi nyligen bytte bostadsort. Men det mesta av vad han producerat sedan bokdebuten 1954 på eget förlag har jag läst. Det är inallaes närmare nittio volymer inom de mest skiftande områden och ämnen. Där finns romaner och dramatik, ”den oregelbundet utkommande enmanstidskriften” Skriftställning med polemik och politik, reseskildringar och böcker om konst, meccano, science fiction, litteratur, vin … Alltid beläst, kunnigt och ofta med hisnande historiska perspektiv. Hans sista bok blev den resonerande jagboken Ett andra anstånd från i fjol. Detta myrdalska författarskap har format en hel del av mitt politiska medvetande och lärt mig en hållning till intellektuellt arbete.

När jag kom till Lund som ung student 1990 var Jan Myrdals position given och orubblig. Men i sin ungdom hade han haft svårt att bli publicerad. Redan som barn var han en rikskändis som son till folkhemsikonerna Alva och Gunnar Myrdal. Men när han banade sin egen väg längre ut till vänster var det snarast ett hinder att ha sådana föräldrar. Fallen från det övre skikt i samhället han (med en annan anglikansim) kallade ”topside”, var Jan en del av etablissemanget samtidigt som han alltid förblev en refraktär. Med en okuvlig vilja skrev han sig med tiden genom tystnadsvallen och etablerade sig som fri skriftställare.

När vänstervågen svepte över landet under andra halvan av 1960-talet och första halvan av 1970-talet blev Myrdal ett av de stora namnen. Det verkliga, också internationella, genombrottet kom med Rapport från kinesisk by 1963. Denna och många andra böcker där bild och text samverkar med en drabbande kraft, gjorde han ihop med sin hustru Gun Kessle, fotograf och grafiker.

När vindarna vände högerut igen kom Myrdal att bli sinnebilden för den som inte opportunistiskt bytte sida. Genom livet förblev han partilös kommunist och gick envist sin egen väg. Beundrad av vissa, bespottad av andra. Det var sorgesamt att se hur han sakta men säkert marginaliserades i kultursverige. De provinsiella belackarna fick sin hämnd, och en yngre generation känner knappast till namnet. På det seminarium kring Myrdals författarskap som hölls i Stockholm förra året var åhörarna en påtagligt åldrad skara.

Själv var han intill slutet nyfiken. Det lustfyllda läsandet är en av de egenskaper jag mest kommer att minnas honom för. En eller två böcker om dagen inom de mest skiftande ämnen var normalt pensum. ”Mina och Guns intressen var ju katolska” – alltså ”allomfattande” – som han skrev till mig i ett mail en gång. Hans boksamling är ett av de största privatbiblioteken i landet med 50 000 voylmer. Bibiloteket ägs och förvaltas sedan flera år av Jan Myrdalsällskapet, som också gjort böckerna sökbara online hos Kungliga Biblioteket.

Myrdal har skrivit om hur ett fungerande arbetsbibliotek är som ett expanderat minne. Så länge en bok finns kvar i hyllorna, finns den också kvar i medvetandet. Den egna boksamlingen blir ett sammanhållet helt där olika böcker hakar i varandra och leder vidare. När han häromåret i teve fick frågan vad för skillnad han velat göra, svarade han: ”Fått folk att läsa, fått folk att förstå, fått folk att se tiden historiskt … Men jag tror inte att jag har lyckats med det.”

I det sista hade han uppenbart fel. Vi är många som genom honom lärt oss att tänka och arbeta. Den grundläggande regel han verkade efter var att själv se efter vad som faktiskt sagts och skrivits. Han formulerade det intellektuella arbetets grundläggande maxim: ”Gå till läggen!”

Jan Myrdal var en av våra stora folkbildare.

The post En av våra stora folkbildare är död first appeared on Opulens.

MINNESORD. Jan Myrdal är död. Talade senast med honom för en vecka sedan. Efter tvekan ringde jag honom i Varberg. Han sade då att han ville dö.

Han lät nästan som en isländsk saga. Högg orden i sten, in i egna ben. Märgsmak sprang upp i munnen. Obevekligt, hårt – mot sig själv.

“Jag är trött. In i döden trött. Jag är kall. Jag fryser. Kroppen värker. Skriver inget. Stirrar på skärmen. Det är kallt. Jag vill inte. Jag vill dö.”

Saklig, klar stämma. Inte ett uns sentimentalitet. Fläkten – varm luft – han fått, säkerligen av Lasse Diding – värmde inte upp hans kropp, blodet liksom stelnat i benet och kapillärer. Hans knän var slut, svårt att röra sig. Han satt. Inget levande liv kvar i sin trötta lekamen.

En enorm gärning. Men tomt, kallt. Ensam, eftersom han kände sig ensam. Orden svek, trilskades.

En av vårt lands största intellektuella har dött. Huvudet högre, nyfiken, barnsligt entusiastisk, ville sprida goda böcker, lyfta fram det okända i litteraturen och historien.

Jag talade ganska hårt med Jan. Han uppskattade det. Sade, som vanligt, emot. Han sade alltid emot. Vi bråkade egentligen aldrig. Oense, det var vi så att flisor yrde. Och somliga frågor, till exempel Kina och flera andra, lämnade eller, så att säga, lade vi åt sidan. Vi var ense i för mycket annat för att slösa tid och krut på de frågor vi gick isär.

Litteraturen delade vi, våra passioner för vissa författare och tidsepoker fick samtalen att pyra av en varm eld. Argument, tankar, erfarenheter. Några av hans böcker fick jag följa från tanke till färdig bok, Maj – en kärlek, När morgondagarna sjöng. Jag vet att även Madeleine Gustafsson läste och kom med synpunkter. Han vände och vred på våra synpunkter. Lyssnade. Tänkte. Formulerade om.

Jan Myrdal var ofantligt blyg. Hade egentligen svårt att komma människor nära. Han tog i stället sats, spelade nästan som en inrepeterad roll framför kameran, mötesdeltagare, konferensdeltagare i Paris eller Tokyo.

Mycket skit kommer förmodligen att skrivas i tidningarna. De flesta vet inte vad de talar om. Inte alls. Jag kommer säkerligen att återkomma vad gäller Jan Myrdals insatser, oöverblickbara, rörde sig över vida fält.

Jag sörjer. Just så. Jag sörjer.

Jan, Döden kom, just som du ville och väntade på. Tomt. Trist. Denna Död, “kom Död, kom dumma Död”, som fin vän Lars Forssell en gång skrev.

The post “Jan ville dö” first appeared on Opulens.

MINNESORD. “Han använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur.” Igår kom beskedet att Per Olov Enquist gått bort. Han blev 85 år. Erik Cardelús minns författaren, dramatikern och regissören.

Jag brukade se hans långa raka ryggtavla röra sig mot Medborgarplatsen. Morgonljus och aftonljus. En höjdhoppares resliga kropp. Det var tidigt 90-tal och närmare än så kom jag inte Per Olov Enquist. Närmare – i det köttsligt begränsade livet i alla fall.

I det andra livet – i terrängen där vi oupphörligen kan fabulera, flyta runt och förvandla oss – där kände jag alltid en närhet till honom, till alla de där förunderliga och fantastiska texter han skrev. Romaner, kortromaner, dokumentärromaner, dramer, essäer och några av de skarpaste journalistiska texter som skrivits.

Kapten Nemos bibliotek kanske berörde mig starkast. Romanen med det såriga familjemysteriet och de döda katternas grotta. I läsningen minns jag mig själv segla omkring på en västerbottnisk skogstjärn, med blicken rullande runt över himlen och landskapet, jag led av de smärtsamma övergreppen som gestaltades, barnen som uthärdade, och det tog lång tid innan texten släppte sitt suggestiva och starka grepp om mig.

Eller var det Legionärerna och Sekonden? Närmare än så kommer man nog inte gestaltningen av människan och tiden, av den smärtsamma historiska erfarenheten av att vara människa utsatt för sina omständigheter och sina val.

Eller kanske var den starkaste texten självbiografin Ett annat liv? Inte minst stannar den uppriktigt skarpa och smärtsamma skildringen av det alkoholmissbruk berättaren brottades med under många år. Även religionen, fromheten och den religiösa glöden kunde han skildra mästerligt, alltid med en skarp botten och stänk av kärv västerbottnisk humor.

Enquist använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur. Aldrig vadade han runt i det autofiktiva träsket, aldrig kammade han hem billiga poäng på att det ”här är JAG” och det här kom från MITT liv. Allt han skrev bar den litterära förhöjningen märke; jag har svårt att tänka att han någonsin skrev en rad för mycket, eller för lite. Det var alltid så precist.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil.

Med Boken om Blanche och Marie hittade han den litterära smärtpunkten i sekelskiftets Paris, i relationen mellan den världsberömda neurologen Jean Martin Charcot och hans favoritpatient Blanche, en stackars ung kvinna som förvisades som en hysterika och en vetenskaplig exempelvarelse, uppvisad inför stora skaror av grånade och självgoda vetenskapsgubbar. Här fanns också en kärlekshistoria – hisnande vacker, tragisk och välgestaltad som alltid.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil. Han var ett stort namn bland många litteraturälskare som jag träffade utanför vårt lands gränser. Det kändes betryggande, att vi delade de där fantastiska och förunderliga texterna tillsammans, långt bortom den blågula enögdheten i Stockholm.

För han var aldrig där, aldrig i det tillgjorda, alltid i det äkta. Han var i Västerbotten, men alltid överallt, i hela världen. Han var den litterära höjdhopparen som alltid hoppade högst.

The post Den litterära höjdhopparen first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Artisten och låtskrivaren Ola Magnell lämnade oss igår. Vari bestod hans storhet? Någon mer bevandrad i hans musik och person kan säkert bättre besvara den frågan, därtill komma med en djupare analys, ett värdigare minnesporträtt. Låt mig åtminstone belysa en viktig kvalitet hos honom.

Erik Bovin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Det allmängiltigas poet first appeared on Opulens.

MINNESORD. Mattias Flyckt, som bland annat varit webbtekniker på Opulens och ansvarig utgivare för antirastiska tidskriften Expo, gick vid 47 års ålder hastigt bort i onsdags. Stefan Bergmark och Melker Garay minns sin vän.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vår käre vän Mattias Flyckt har lämnat oss. Han avled plötsligt i sitt hem i onsdags efter att ha klagat på ryggsmärtor. Dödsorsaken är ännu inte fastställd men föregicks inte av några kända hälsoproblem.

Vi lärde känna Mattias som unga studenter i Uppsala i början av 90-talet, i kretsen kring vår radikala tidskrift Kaos. Mattias var en sådan slags människa man kunde lita på och anförtro sina tankar åt. En god samtalspartner som ändå inte tonade ned sina egna åsikter på grund av rädsla att förstöra stämningen.

Tvärtom höjde han ofta den senare med sitt i grunden positiva humör och otaliga var de fester där i Uppsala då han plockade fram sin gitarr och sin sång. Och vi andra sjöng med. Mattias föredrog vanligtvis låtarna i den svenska visskatten men tjatade man lite lämnade han Bellman, Cornelis, proggen etc för en stund och spelade istället någon av sina egna kompositioner.

Mattias var lika trogen sina ideal som vänfast. I mitten av 90-talet var han med och startade den antirasistiska tidskriften Expo vilken han också var ansvarig utgivare för en period. Trots det är han nog okänd för många i den antirasistiska rörelsen. Mattias trivdes bäst i bakgrunden och lyfte sällan fram sina egna förtjänster, även om de var många.

Förutom musik blev det en hel del filmskapande och han hade dessutom såväl gröna tankar som fingrar. Hans egenodlade tobak blev till finaste snus och en stor del av sitt vuxna liv arbetade han som miljömedveten systemutvecklare. De senaste åren som teknisk chef på en firma för miljö- och hållbarhetskonsulter.

När idén om magasinet Opulens föddes för tre år sedan var det självklart att ta Mattias ombord på den då ännu ej sjösatta skutan. Han skapade den första versionen av sajten som lanserades i februari 2017 och var vår webbtekniker drygt ett år men hoppade sedan av på grund av hög arbetsbelastning. Heltidsjobb, familj och olika sidoprojekt blir ofta för mycket, även för en mångsidig person som vill mycket.

Våra tankar går förstås nu till Mattias familj. Men vi tror också det finns en hel del andra som liksom vi sörjer att en fin människa inte längre är med oss.

The post Mattias Flyckt har avlidit first appeared on Opulens.

MINNESORD. Opulens medarbetare Ladislaus Horatius har avlidit efter en tids sjukdom. Vår redaktionssekreterare Clemens Altgård, som även privat kände Ladislaus, minns en man som gick sin egen väg. Detta oavsett om det handlade om musik, filosofi eller politisk handling som när han drog i nödbromsen på ett tåg, en aktion som gjorde honom rikskänd.

Ladislaus Horatius (född 1954) var en pseudonym, en latiniserad form av det ungerska namnet László Horváth. Men det var som Ladislaus Horatius han verkade i offentligheten. Det gjorde han bland annat som pianist, kompositör, debattör och författare. Under senare år hade han också börjat utforska kameran som kreativt verktyg. Exempel på det finns här.

Efter att huvudsakligen ha arbetat med musik började han på 1990-talet intressera sig för filosofiska frågor och områden utanför musikens domäner. Genom att 1993 dra i nödbromsen och stoppa snabbtåget X2000 gick han från att huvudsakligen vara känd i musikerkretsar till att bli något av en rikskändis. Han kallade aktionen för Operation sköldpadda och den åtföljdes av ett manifest. Det var den mest uppmärksammade av en rad spektakulära aktioner och samma år utkom boken Offensiv nostalgi (Nya Doxa). Där utvecklas, fördjupas och sammanfattas Ladislaus Horatius livshållning och samhällskritik. Han kritiserar samhället han lever i för att vara omusikaliskt och disharmoniskt. I synnerhet kritiseras överdriven framtidstro och den samtida fixeringen vid snabbhet, bekvämlighet och lönsamhet. I stället framhåller författaren strävan efter harmoni och efterfrågar eftertänksamhet. Likaså hävdar han att vi måste lära av det förflutna och motverka kollektiv minnesförlust.

När boken utkom befann sig digitaliseringen av samhället fortfarande i en tidig fas. Då Horatius tidigt varnade för fartblindhet kom han runt millennieskiftet att bli en flitigt anlitad och uppskattad föreläsare i IT-sammanhang. Någon minns kanske också att han 1999 hade en egen avdelning i Expressen under rubriken “Fråga filosofen”. För övrigt hann Horatius med att skriva i en rad publikationer, bland annat tidningen Hälsa, Computer Sweden, Östgöta Correspondenten och Upsala Nya Tidning. Han recenserade också skivor i musiktidskriften Opus. När vi startade magasinet Opulens 2017 var Ladislaus Horatius en av de medverkande som tidigt kom att ingå i redaktionens fasta medarbetarskara. Hans artiklar i Opulens kan läsas här.

De samlade texterna visar tydligt hur Horatius förblev trogen de grundidéer som han la fram i Offensiv nostalgi men också att han kontinuerligt arbetade med att öppna nya perspektiv. Hans humor ska också framhållas. Så gott som allt han skrev genomsyrades av ett humoristiskt sinnelag och med en fingertoppskänsla för subtil ironi. Den musikaliska ådran kännetecknar givetvis också hans skrivande. För övrigt hann han också med att ge ut ett musikalbum, Life’s a Beach and Then you swim – The musical pluriverse of Ladislaus Horatius som går att höra här.

Det är med stor sorg och saknad jag skriver dessa rader. Ladislaus, eller László som han allt oftare kallade sig privat den sista tiden, lämnar ett stort tomrum efter sig. Det är faktiskt få som tänker så fritt som han gjorde och utan att snegla på vad som är opportunt och vad omvärlden kan tänkas vilja höra. Jag kommer att sakna våra nattliga dialoger via Skype och sörjer att förhoppningen att vi skulle träffas längre fram det här året inte kommer att infrias.

Vi på Opulens redaktion har förlorat en medarbetare och vän. Våra tankar går nu till Ladislaus Horatius närmaste.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Ladislaus Horatius är död first appeared on Opulens.