VÅRDPOLITIKEN. “Det är nästan så att man kan tro att högern vill göra sin ideologi mer relevant genom att bevisa att politiken inte kan ta hand om viktiga samhällsnyttor”, skriver Amra Bajric.

Vad innebär det att ha ett kall i livet egentligen?

Att hitta sitt syfte, sin inre kärna och anledning till existens här på jorden är en utopi alla strävar efter. Att ha ett kall innebär att drivkraften för ens arbete inte ligger i pengar eller status. Det ligger i ”kallets” natur att behöva kämpa för att inte behöva ge upp det. Att undvika hela ”klippa sig och skaffa sig ett jobb”-grejen. Den romantiska bilden av den lidande konstnären känner vi alla till. Men idag har vi en enorm yrkeskår som lider likt aspirerande författare och konstnärer, men inte har något med det estetiska skapandet att göra: vår sjukvårdspersonal.

The post Medvetet sabotage first appeared on Opulens.

SAMHÄLLET. “Vill vi verkligen ha ett samhälle som inte klarar att möta de mest grundläggande behov? Jag frågar, igen och igen: Vill vi verkligen det? Vi är inte så här korkade, vi är bättre, större, ödmjukare, vettigare”, skriver Crister Enander.

Moln på himlavalvet. Solen har, för en dag eller två, dragit sig undan. Allt verkar vara som svensk sommar. Varm luft strömmar in och regn avlöser dagar av sol. Ändå är ingenting sig likt.

Episoder, små detaljer, minipjäser i vardagens vimmelkantiga virrvarr. Livet blir mindre och ändå större. Samtidigt, parallella rörelser, svåra att omfatta med tanke och känsla. Det är svårt att ta bäring, svårt att sammanfatta. Synteserna uteblir. Där är enbart tomt, slutsatserna blir som svaga ekon.

Skeenden, parallella. Oväntade. Plötsliga. En hög röst, klaga månde Elektra. Eländet, pressen, nervernas dallring och bristerna, öppnar avgrunder. Ur lidande människors inre, deras hårda dagar av armod och obestånd, hunger och brist, stiger stämmor; somliga svaga, andra starka som skrik.

Allt blir då tydligt, i stunden, för ett ögonblick. Egenartade tider. Att förstå, att tolka, är plötsligt en ovanligt stor utmaning, nästan en sällsynt lyx.

Men intressant, oerhört intresseväckande. Bilder, ord, människor. Virrvarr och mönster. Generaliseringar är förvisso alltid vanskliga. Nu blir de genast provocerande. Likväl nödvändiga. Skallen blir kvickt trött, stampar som på tomgång. Firat fyraårsdag, Heylie – min granne – kunde äntligen firas några dagar försent. Det blev verkligen hennes dag, och hjärtat mitt är fullt av solsken, jag hör hennes skratt inombords och just nu hennes steg ovanpå mitt tak som är hennes golv.

Hegels och Marx trestegsjenka står aldrig på stela eller stumma ben.

Men åter till dagarna i solen, nätter av regn. Förryckta människor som lider av bristen på vardagar och där inga människor ger dem stöd.

Samtidigt, i samma rörelse, samma sekund, tränger sig vår nya samtid på. Jag vill förstå. Nere i djupet av hjärnan, i det sedvanliga mörkret inombords, rör sig nya tankar. Blänker till, förbiilande insikter som vägrar att låta sig fångas. Dock dröjer alla slutsatser. Tvekande, blyga.

Hypoteser surrar som galna bin. Luften full av surrande reflektioner, iakttagelser. Mosaiker, del fogas till nästa och kräver, ja skriker efter att få ingå i begripliga sammanhang. Helheten, syntesen, vaknar till liv och söker genast sin sprittande motsats; dialektiken dansar vals. Hegels och Marx trestegsjenka står aldrig på stela eller stumma ben.

Att förbli oberörd är lika omöjligt som orimligt. ”Det kostar på att leva i intressanta tider.” Sanna ord.

Talar med en hemlös man, hans namn är Mikael. Nypensionerad. Han har tvingats till valet att leva utomhus. Inga droger, ingen sprit. Inte ens en cigarrett, inte en tröstande snusprilla. Vettiga kläder. Bra liggunderlag, sovsäck som klarar hård kyla. En cykel som är byggd för långa turer. Proper karl.

Varför är numera vårt land ett främmande land för denne man? Varför har så mycket raserats? Svaret är ju enkelt. Men lösningarna?

En ödslighet breder ut sig bakom medelklassens ytliga fasader, döda och livlösa villor där de kvävs av ett välstånd som är lika falskt som Robertos vidriga sexliv. De har för mycket pengar. Egoism och tomt förnuft. Inte olikt Egyptens många hemsökelser, gräshoppssvärmar, galna grodor som skräpar ner var de än dyker upp, skadeinsekter i stora bilar som spyr ut avgaser som dödar oss andra.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Röster från gården hörs vagt. Öl och vin. Märkligt nog inga skratt. Mörk himmel. Regnstinna moln. Småfåglarna blir fler och fler här inne i den lilla staden på slätten. Kvällen blev snabbt kylig. Regnet kom efter att firandet var över. Mitt knä, fasiken och trist, vass värk, malande, krasande smärta. Samtidigt. Ändå är jag full av liv, och längtan – längtan är vacker, doftar som jasminer vilka blommar nu. Underbara dofter, naturen är just i denna månad ofattbart vacker. Det är så sinnena vacklar, jublar, snurrar runt i den kropp som är den enda jag äger.

Ny sats. Nya tankar. Att vila är svårt. Att dröja kvar kräver disciplin och eftertanke.

Ännu en dag så lever jag. Ännu en dag andas du. Solen går upp. Natten är kort. Tiden är ingenting, som även en bok av Hans Alfredson heter. Tacksamhet är på sin plats. Livet och döden. Det är inget schackspel. Ingmar Bergman hade fel. Det är skytte, geväret laddat med skarp ammunition, en kula per skalle – kulan ligger alltid i loppet. Enbart avståndet mellan bössa och måltavla skiftar.

Känn tacksamhet, och vrede! Mäktig vrede som får blicken att bli skarp och tanken glasklar och vass. Mitt i allt dessutom en gnutta ödmjukhet. En solidaritet som börjar hos dem vi ser och dem vi hedrar. Gryningsljuset, varje ny natt blir himlen ljus tidigt. Med ljuset följer en annan andning, en lugnare rytm; möjligheter att ses och umgås, skratt och allvar kan åter blandas.

Så andas, släpp in frisk klar luft, känn syret i blodet, i muskler och celler. Spritter till som klorofyll i ett boklöv. Plötsligt. Ger kraft. Föder liv. Möjligheter, ännu en dag. En ny vecka. Ingen, absolut ingen, vet när den svarta rullgardinen drösar ner rakt framför våra ögon, kanske i nacken, i huvudet. Då slocknar världen. ”Ingen”, säger jag igen och igen, ingen vet, ingen kan förutsäga vad som ska ske.

I press och på tv vet visst alla allt. Dårarna dansar på bordet. Svarta svanar flyter värdigt och hånfullt på den mörka tjärnen. Som sagt, tiden är ingenting.

Det skrev redan Augustinus, sista kapitlen i hans ”Bekännelser”, då när han inte ännu var Kyrkofader. Igår diskuterade vi Rilke. Tråden av tankar rörde sig över sekler, snirklande. Sprickan syntes tydligt, tunna revor. Möjligheter. I maktens murar finns alltid sprickor, små och svårupptäckta. Utvägar, där vi kan slinka igenom. Tillfälligheternas spel. ”Våga kunskap!” Kants stora uppmaning – och utmaning – i “Vad är upplysning?” ljungar genom år efter år av möjligheter och motstånd.

Syre. Havre. Gräs. Träd. Samhället kan knappt bära sina medborgare, än mindre tillhandahålla vad som krävs för överlevnad.

Mikael, vår uteliggare, ska ha en lägenhet, en säng och ett tak, gärna ett litet kök.

Vi måste, efteråt, när eländet drar bort, bygga ett vettigare och värdigare samhälle. Profiten måste minimeras, vinstintresset måste få hårt koppel, strama tyglar. Mikael, vår uteliggare, ska ha en lägenhet, en säng och ett tak, gärna ett litet kök. Gamla ska inte behöva lida, inte vara gömda i små rum där ingen ser dem – bortskuffade, såsom raderade. Hemtjänsten är inte ett alternativ i sin nuvarande form. Det som nu sker borde väcka alla. Insikter. Kunskaper.

Vill vi verkligen ha ett samhälle som inte klarar att möta de mest grundläggande behov? Jag frågar, igen och igen: Vill vi verkligen det? Vill vi detta?

Tiden är kommen för att höja blicken och använda tankeförmågan. Vi är inte så här korkade, vi är bättre, större, ödmjukare, vettigare. Vi är förmögna till omtanke, värme och medkänsla. Empati, för fan!

Villor och dyra insatslägenheter, egoism och uppblåsta uppfattningar om egen betydelse – bort! Tid att tänka nytt! Göra rätt!

Vindar drar fram. Solen lyser, skiner på rik och fattig, pigor och drängar, löskefolk och direktörer. Värk och livsglädje, tätt tätt intill varandra. Ur askan reser sig fågel Fenix. Människan bär en grandios storhet inom sig, fånga den, verka – ty det är din stund på jorden.

The post Tiden är kommen för att höja blicken first appeared on Opulens.

UPPROR. Vi är många som vill att staden skall ta problemen med kvalitet i skolan, utanförskap och brottsbekämpning på allvar”, skriver Hanna Höie. Skolor runt om i landet står inför ett år med kraftiga besparingar. I Malmö pyr nu missnöjet och senaste dagarna har flera grupper  bildats av föräldrar för att protestera mot nedskärningarna.

För inte många dagar sedan fick min son, precis som alla skolbarn i Malmö, information av sina lärare om att ett barn hade mördats i vår stad. Vi hade på känn att det skulle komma i skolan så på väg dit den morgonen stannade vi till vid mordplatsen som ligger längs med skolvägen, precis utanför porten till en av sonens skolkamrater. Det är svårt att förklara för en åttaåring varför barn mördas några kvarter från hans skola. Det är svårt att förklara knarkpengar, gängkrig, bomber och våld.

Fortfarande hänger informationslapparna uppe i skolan om vart det går att vända sig om någon känner sig otrygg efter senaste tidens händelser. Polisen är väl synlig på torget om kvällarna och gravljusen kastar ett flackande ljussken över blommorna utanför pizzerian där ett av stadens barn dog.

Nu hänger ännu en lapp uppe i sonens skola, just bredvid den om otrygghet. En lapp från föräldrar som nu börjar kraftsamla mot stadens planerade nedskärningar i skolan. Föräldrar i gruppen Möllevångsskolan mot nedskärningar.

För precis två veckor efter mordet som skakade om min stadsdel, min stad och stora delar av Sverige nåddes vi föräldrar av beskedet att vår skola antagligen kommer förlora 8 anställda från och med januari månad. 10 procent av skolans personal.

I min sons skola går endast 55 procent av eleverna ut ur grundskolan med fullständiga betyg. Trots denna dystra statistik är det en fantastisk skola, med engagerade pedagoger, en trevlig skolmiljö för barnen och personal som kämpar järnet för varenda unge. Och det är många som räddas där, på Möllevångsskolan. Som träffar läraren, fritidspedagogen eller elevassistenten som skapar förutsättningarna för ett drägligt vuxenliv.

Vi vet att en bra skola och tillräckligt med fritidsaktiviteter för unga är preventiva åtgärder som fungerar. Forskningen visar att det är just här vi skall satsa för att undvika att barn fastnar i utanförskap eller kriminalitet. Vi vet att skolan desperat behöver mer resurser och fler vuxna per barn.

Men nu skall de bli färre. Inte bara i Möllevångsskolan, utan i hela Malmö. Och det verkar vara en nationell trend. Skolorna i Stockholm och Göteborg och en mängd andra kommuner står också inför ett år med kraftiga besparingar.

I vår skola verkar det i första hand bli elevassistenterna som försvinner denna gång. De som ger stöd till barn i behov av extra resurser. De som i sin tur skapar en dräglig skolmiljö för alla skolans barn. De som gör det möjligt för en lärare att stå där med 25 barn i klassen och ändå skapa en stimulerande lärandemiljö för varenda unge. Det är barnen som har störst behov av hjälp som kommer drabbas först, men det kommer få återverkningar som kommer att drabba alla barnen, skolans personal och alla föräldrar.

Och jag tänker på de ungarna som redan nu med beundrande blickar tittar på gänget med lite äldre pojkar och unga män som står i hörnan mellan skolan och parken med sina buntar av femhundralappar. Och jag tänker på vad ett vuxenliv utan att ha klarat grundskolan innebär i detta samhälle. Undrar hur många fler av barnen på min sons skola och alla stadens och landets skolor som tack vare årets budget smärtsamt kommer att bli medvetna om vad det innebär. Alla barnen som samhället så aktivt skiter i för att sedan förakta när de inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden eller hata när de blir kriminella.

Som om barnen inte känner det, som om de inte förstår vad de är värda i samhällets ögon. Allt snack om att ta i med hårdhandskar till de barn som aldrig fått känna på något annat.

Det låter så ihåligt i mina öron, allt snack om krafttag mot brottsligheten. Alla politikersamtal, allt snack om att krossa gängkriminaliteten. Vilka lögner de serverar. Satans hycklare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men nu pyr det i Malmös skolor. Vi är många som engagerar oss, skriver till politiker, skola efter skola bildar egna grupper mot nedskärningar, planerar demonstrationer och protester. Vi är många som vill att staden skall ta problemen med kvalitet i skolan, utanförskap och brottsbekämpning på allvar.

Vi har tröttnat på tomma ord om kraftsatsningar som endast följs upp av nedskärningar. Vi vill att alla stadens barn skall ha en framtid och att åren i skolan skall vara en lärorik, rolig och inspirerande upplevelse för alla elever. Vi vill de när de en dag lämnar skolan ska kunna göra det med huvudet högt. Vi vill att de ska vara uppfyllda av drömmar, förhoppningar och framtidstro, väl medvetna om att de är mest värdefulla vi har. De är ju vår framtid.

Vi vet att det innebär så oerhört mycket mer att satsa på trygghet än att öka anslagen för väktare. Det sistnämnda är något Malmö stad nu hittat utrymme för i sin nya budget.

The post “Snacket om att bekämpa brottsligheten är hyckleri” first appeared on Opulens.

PERSONLIG ASSISTANS. Det går bra för landet Sverige. Högkonjunkturen ger ringar på vattnet och finansminister Magdalena Andersson pratar om hur svensk ekonomi blomstrar. Konjunkturuppgången i Sverige borde komma alla människor till godo, kan man tycka. Därför är det obegripligt varför man sparar in på de allra mest utsatta i vårt samhälle.

För samtidigt som den svenska ekonomin blomstrar väljer den socialdemokratiska regeringen att ge Försäkringskassan i uppdrag att spara in på den personliga assistansen. Motiveringen till uppdragen sägs handla om kostnader. Timmarna i assistansersättningen har på tio år ökat från i genomsnitt 101 timmar per person och vecka till 127 timmar. Vilka kostnader menar de?

Socialdemokraterna satt vid makten förra gången det begav sig, även om alla partier var med på den lagstiftningen. Detta skedde på 30- och 40 talen i vårt land. Lagarna skapades för att komma åt “problemet” som då var “tattare” (resandefolket), psykiskt sjuka, utvecklingsstörda och personer med fysisk funktionsnedsättning och då i synnerhet kvinnor. Samhället försökte gömma undan och utrota dem, de dög inte som människor.

Socialminister Åsa Regnér har sagt att neddragningarna endast ska drabba företag och fuskare eftersom ökningarna, som är marginell, beror på dessa. Okunskapen är stor, det är Försäkringskassan som beslutar om behovet och antal timmar, inte privatpersoner eller företag. De enda personer som drabbas är de behövande barnen. Det är flera hundra barn som nekas assistans samtidigt som vårdtiden på sjukhusen ökar då de inte kan skickas hem för vårdbehovet är för stort och diagnoserna för svåra.

Gårdagens omhändertagande upprepar sig i modern tappning med våra assistansbehövande barn. Även om det idag inte handlar om en medveten utrotning så är det illa nog att få sitt livsutrymme inskränkt. Det gemensamma, förutom delar av behandlingen, är att det i hög utsträckning drabbar barnen. Alla vet att staten gjorde fel då, men för att inte upprepa sina misstag måste staten erkänna att det har skett och inte låta solglasögonen ta bort insikten om det som skett.

Över 1 000 personer kommer att ha förlorat en för dem livsavgörande assistans och prognosen visar att man i slutet av 2017 kommer ha sparat tre miljarder kronor. Det är en känslolös politik som sliter isär familjer, smular sönder tryggheten och tar bort friheten. Det här handlar om riktiga levande människor och inte diagram på ett papper.

Nu kallar till och med Försäkringskassan själva på uppmärksamheten i ett brev till regeringen. De signalerar om att cirka 6 000 personer som har personlig assistans kan förlora stödtimmar efter en ny dom från i somras. Myndigheten rubricerar att domen får ”oöverskådliga konsekvenser för stat, kommun och enskilda”. Det är ytterst allvarligt när den myndighet som arbetar med ärendena beskriver en situation på det sättet.

Fram till och med 90-talet byggde man barnhem i Sverige. Barnhemmen var framtiden för många av de utsatta barnen fram till dess att LSS- och assistansreformen genomfördes. Men nu är vi på god väg tillbaka dit, till tiden då man byggde barnhem. Historien upprepar sig.

Många nekas idag assistans som tidigare haft rätt till den och samtidigt är det hopplöst att få assistans beviljad för dem som är förstagångare. Enligt Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar får bara drygt en av tio ett positivt svar på sin ansökan till Försäkringskassan. Nästan nio av tio får avslag och många av dessa är barn. Avslag som drabbar familjerna. Regeringen har också tillsatt en utredning vars uppdrag är att ytterligare skärpa lagstiftningen och tolkningen av behovet av assistans. Nu ska det sparas på de allra svagaste. LSS-lagstiftningen är en reform som förpassade barnhemmen till historien. Vill Åsa Regnér bli ministern som tvingar kommunerna att återinföra dem?

Barnkonventionen ska vara norm i Sverige idag låt oss visa det. 30- och 40 talen är en skamfläck i vår historia. Gör upp med den och låt oss inte upprepa misstagen i statens namn en gång till.

The post Vill regeringen ha tillbaka svenska barnhem? first appeared on Opulens.