LEVANDE HISTORIA. Boken lämnar sina spår av lidande och mänsklig ondska efter sig.  Påminnelsen om allt det vi inte får glömma – och det som aldrig mer får hända, skriver Carsten Palmer Schale, som läst Martin Klepkes Kanalerna i De Kooi.

Kanalerna i De Kooi av Martin Klepke
Undertitel: En berättelse om motstånd
Martin Klepke
Verbal förlag

Den politiske redaktören för tidningen Arbetet, Martin Klepke, presenterar i sin bok Kanalerna i De Kooi, en dubbel exponering av nazismen under tyskarnas ockupation av Nederländerna under andra världskriget, å ena sidan, och nynazisternas frammarsch i bland annat dagens Sverige, å den andra. Främst låter berättaren oss dock följa solidariteten mellan människorna i arbetarstadsdelen De Kooi i textil- och (sedermera) universitetsstaden Leiden mellan Amsterdam, Den Haag och Rotterdam, men också de hemska historierna från koncentrationslägren Vught (i Nederländerna), Ravensbrück och Dachau.

Klepke har genom sin far, Steef, en stor släkt i trakterna av Leiden, varav de flesta idag emellertid är döda. Några av dessa intar särskilt framträdande platser. Hans farmor Marias systrar Co Vijlbrief, en kommunist med ett gediget eftermäle, som står staty på två platser i Leiden, och tante Dien, som gömde människor i sin affär. Fastern, Annie, som spred illegala tidningar, och den ingifta farbrodern, oom Bart, som satt i arbetsläger under fyra år. Därtill ett stort galleri av motståndsmän och motståndskvinnor som visar prov på stort mod under informationskampanjer och sabotage av nazisternas lager och järnvägsspår.

Samtidigt finns här porträtt av moraliskt förkastliga infiltratörer, förrädare, människor som samarbetar både med motståndsrörelsen och nazisterna, företagare som gör pengar på ockupationen – och icke-nazistiska tyskar. Det goda visar sig med andra ord ofta nog ruva på sin motsats: det onda. Icke desto mindre är det verkligen det medmänskliga och – stundtals – heroiska som pockar på uppmärksamhet – och därmed låter oss ana att hoppet finns även under vidriga omständigheter.

Berättelsen tar sin början under en nynazistisk demonstration i Kungsträdgården av idag; en demonstration – och en motdemonstration – som journalisten Klepke bevakar. På vägen hem blir han fotograferad av en nazist och hotad. Händelsen får Klepke att gå igenom sina dokument om sin släkt, och dess upplevelser, under den nazistiska ockupationen i Nederländerna.

1964, som nioåring, reser Klepke med fadern Steef till sitt andra hemland. Under resan kan han märka en stark oro hos fadern; inte minst på järnvägsstationerna, och under arbetet med vagnarna, då ljuden av järn mot järn, rasslet av kedjor och även vissa röster uppenbart påminner Steef om sin barndom och ungdom i Leiden. Denne Steef som senare, skall det visa sig, bär på en ”överlevandeskuld”, eftersom han ju kom undan det mesta genom att flytta till Sverige, arbetarrörelsen där, och träffade sin blivande, svenska, fru, som blev Martin Klepkes mor. Under vistelser i Sverige, långt efter krigsslutet, kunde det också hända, att kommunisten och hjältinnan Co Vijlbrief hamnade i lågmält gräl med den pragmatiske socialdemokraten Steef Klepke: ”Det är nästan som före 1940”.

Huvudstoffet finner vi emellertid i den röda arbetarstadsdelen De Kooi i Leiden. Där man demonstrerade i Kooipark varje 1 maj. Där myllret av människor flöt ut längs de grönskande promenadstråken nära de breda och smala kanalerna med gult frömjöl om våren. Där mullret från nazisterna gjorde sig gällande redan i maj 1938, och blev till fasansfull närvaro våren 1940, 13 månader efter att Steef Klepke flyttat till Sverige. Där våldet från nazisterna mötte motstånd från lokalbefolkningen. Eller åtminstone en del av den.

Steef hade för övrigt länge sysslat med esperanto, en då som (bland annat) ett internationellt arbetarspråk tänkt medium mellan människor från lika länder. Steef blev också snabbt introducerad i svenska esperantokretsar.

Händelserna de fem hemska åren 1940–45 är skickligt återgivna av Martin Klepke. På ett återhållsamt sätt, som förstärker svärtan och svedan. Såsom porträttet av det nederländska nazistpartiet NSB. Som farbror Barts fyraåriga deportation till politiskt arbetsläger, där han fick alla sina tänder utsparkade nästan som på skoj. Som tortyren i de olika koncentrationslägren i Nederländerna, Tyskland och Polen. Men samtidigt och inte minst formeringen av det sega motståndet, ofta lett av kvinnor. Mobiliseringen, sabotagen, tidningsdistributionen.

Och så tillslaget. När en infiltratör i motståndsrörelsen röjer dess medlemmar för nazisterna. Rapporterna från när resorna mellan olika läger tar sin början, där tortyren och de utomrättsliga arkebuseringarna blir vardag, över närbilderna av de sönderslagna kropparna, tills det att en dödsmarsch inleds alldeles i krigets slutskede. Förnedringen i Oranjehotel, bunkermorden i Vught, krematorierna i Ravensbrück, Dachau. Krigsvinterkylan 1944–45. Hungern. Dödsmarschen.

Men så också freden i maj 1945. Och de livslånga skuggorna av upplevelserna. Skuldbördan hos Steef Klepke. Författarens chock under den nynazistiska demonstrationen i Kungsträdgården.

Boken lämnar sina spår av lidande och mänsklig ondska efter sig. Men ännu mer av solidariteten mellan människor. Ändå: nazisternas uppmarsch nu under vårt innevarande decennium. Påminnelsen om allt det vi inte får glömma – och det som aldrig mer får hända.

The post Vikten av att aldrig glömma first appeared on Opulens.

FOLKBILDNING. “Tänk er en liveshow där Tegnell trär kondomer på bananer, Löfven redovisar grupparbete om samkönat sex och utbildningsminister Ekström diskuterar hur smittspridning påverkar swingerskulturen.” Myra Åhbeck Öhrman menar att svenska politiker och myndigheter inte tar sitt ansvar vad gäller svenskarnas sexuella hälsa under pandemirestriktionerna.

Tierps kommun lade i dagarna ut en bild i sociala medier på en rosa dildo med texten: “Sällskapssjuk? Håll avstånd!”. Reaktionerna har varit blandade. Vissa hyllar tilltaget, medan andra ojar sig över att barn ska se den, eller att den skulle uppmuntra till porr och självbefläckelse.

Jag tycker att det var ett osedvanligt klartänkt tilltag, i floden av fyndigt material kommuner lagt upp för att folkbilda om covid-19. Närhet är nämligen ett mänskligt behov som inte går att slå av hur som helst. Det är bra att ta höjd för och bekräfta.

Svenskar, med vårt globala rykte som ensamvargar med ovanligt hög andel singelhushåll, hade nog aldrig klarat av samma karantänrestriktioner som andra länder. I större städer har inte ens ett hot om global pandemi stoppat oss från att röra oss bland andra nästan som vanligt.

Vi har kanske varit lite dåliga på att prata om det där. Effekterna bortom de ekonomiska och rent praktiska, och hur vi kan få utlopp för vårt behov av närhet och intimitet på säkrast sätt.

Medan Nederländernas ledning gick ut med råd om att komma överens med dina sexpartners om hur många andra ni bör träffa, och Danmark förtydligade att social distansering inte gällde sex oavsett om du var i ett förhållande eller ej eftersom “sex är bra och hälsosamt”, var svenska Folkhälsomyndigheten mer restriktiva.

Flera månader in i epidemin gick man till slut ut med det torra rådet att undvika dejting och tillfälliga sexuella relationer på grund av smittorisken.

Det har till stor del varit enskilda opinionsbildare och intresseorganisationer som RFSU (även de ganska sena på bollen) som fått stå för handfasta råd om hur man kan hantera sex i coronatider. Då intimitet och sex är en så viktig faktor för människors mentala hälsa, borde det inte viftas bort på det sättet av svenska myndigheter.

Det är också ganska bisarrt att vissa, år 2020, tycker att något så grundläggande och mänskligt som sexualitet är något makthavare ska hålla sig för goda för att ens låtsas om eller kommentera. Som att det är något för vanliga, sedeslösa, dödliga och inte en mänsklig angelägenhet av precis den typ politiker borde bry sig om. Särskilt nu när aktörer som RFSU utsatts för hårda angrepp från alla möjliga håll för att de tar sexualitet på det allvar och med den eftertänksamhet frågan förtjänar, behöver vi påminna oss om att det faktiskt är livsviktigt.

Där har myndigheter ett ansvar att inte lämna det uppdraget till andra för att slippa ta i frågor som är känsliga, pinsamma och polariserande. Nu när beslut tagits om att alla lärare ska utbildas även i sexualkunskap, är det kanske hög tid att utöka det initiativet även till andra offentliga aktörer? Har vi lyckats förstå att det är viktigt för personerna som ska hjälpa till att lära unga att ha en förståelse för frågan, borde det kunna appliceras även när ditt jobb är att bilda befolkningen.

Vill man i ett svep dessutom göra en insats mot depression och annat som kan följa i epidemins spår skulle man kanske kunna livesända det hela. Tänk er en liveshow där Tegnell trär kondomer på bananer, Löfven redovisar grupparbete om samkönat sex och utbildningsminister Ekström diskuterar hur smittspridning påverkar swingerskulturen.

Det skulle nästan vara värt en skattehöjning.

The post Rädslan för en rosa dildo first appeared on Opulens.

KLYFTOR. Så länge det i ett samhälle finns både vida och djupa socioekonomiska klyftor kommer texter som dessa noveller vara aktuella, skriver Robert Myhreld om Jan Arends noveller som nu återgivits.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Keefman av Jan Arends
Översättning: Joakim Sundström
Flo förlag

Jag vill arbeta med och mitt bland psykiskt sjuka eller sköra människor. Jag trivs med vanföreställningarna, paranoian, ångesten, depressionen. Varför? Jag hoppas det är för att jag vill hjälpa människor. Samtidigt kontrasterar jag ofrånkomligt mitt ibland miserabla bipolära mående med andras.

Dödstankar- och samtal räds jag inte, det ger mig perspektiv, avkräver mig ödmjukhet. Kanske älskar jag människan, åtminstone ibland. Särskilt den svage, för det är i svagheten människan framträder som allra tydligast. Det är med en stor dos fascination jag möter dessa människor — kanske kan det kallas perverst. Men jag frossar inte, lider istället med dem, tänker ofta att många mår sämre än vad som borde vara möjligt. Guds hand vakar inte över dem, sällan samhällets heller. Det är ett nödtorftigt liv. Starka mediciner får handen att skaka häftigt. Någon äter jordgubbar som mögliga slängts i papperskorgen. En annan mår som en orkester och konstaterar att vänsterbenet är kriminellt, lägger själen på hyllan. Någon tror att huset kommer rasa in, eller att han är i kontakt med Obama och Säpo för att rädda världen. Det är ett nödtorftigt liv.

Vi svenskspråkiga bör vara tacksamma för att Flo förlag i dagarna återutgivit nederländska Jan Arends novellsamling Keefman från 1972. Utgåvan är bland det vackraste mina klåfingrar vidrört. Ytan är knottrig och luktar hockeykort. Omslagsbilden av Katrien De Blauwer är en osedvanligt trogen återspegling av innehållet. Det är så långt bort man kan komma från billiga pocketupplagor med toapappersark som sidor och fnösken till omslag.

Det är 12 noveller inalles, ett par längre men de flesta bara några sidor långa. Som jag förstår det var Arends ett marginalväsen, lika mycket i utkanten av samhället som han var utsatt för det samma. Det är ömsom en furiös stridsskrift mot allt vad psykiatri heter, ömsom en ilande smärtsam återgivning av fattigdom och marginalisering. Relationen mellan patient-läkare, medborgare-samhälle, svag-stark, rik-fattig skärskådas. I allt väsentligt framstår det som självupplevt.

Så länge det i ett samhälle finns både vida och djupa socioekonomiska klyftor kommer texter som dessa noveller vara aktuella. Det finns inga eviga frågor eftersom det inte finns eviga frågare. Däremot finns frågor som ofrånkomligen är knutna till vilken mänsklig gemenskap som helst. Alla är jämlika, men vissa mer än andra. Arends sätter ofta fingret på det här och i hans kvarlåtenskap finns det mycket att ta fasta på. Så mycket halvt återhållen, halvt utlevd ilska, frustration, uppgivenhet.

Även välbeställda gravt psykiskt sjuka människor kan bli undangömda på en vind, men det krävs styrka och vissa grundläggande materiella förutsättningar för att undvika en fullständig infantilisering inne på vårdinstitutionerna. Fattigdom och psykisk ohälsa är inte sällan parhästar. Jag kan inte leva mig in i svälten, i vreden, men väl i uppgivenheten. Det konstateras i en novell att alla ”intyg som man behöver och inte får” är nyckeln till en åtminstone någorlunda rimlig vård. Människor som lever på gränsen till en diagnos förvägras så många möjligheter — allt från mediciner till adekvat läkarhjälp och ekonomiskt stöd. Han lodar vidare och visar vilka följder en godtycklig amatörmässig ”diagnos” av ett barn kan leda till. Det är en intrikat, livsavgörande fråga, den om det är värt risken att barnet alltför djupt internaliserar omvärldens dom och i förlängningen begränsar sig själv. Ska levnadsbetingelserna för ett barn anpassas måste stor ödmjukhet och fingertoppskänsla finnas. Där har auktoriteter — läkare och föräldrar — ett stort ansvar. En läkare har helt enkelt ett fantastiskt stort ansvar inte bara med skalpellen i hand.

Just läkare får ofta klä skott, både som auktoriteter men också som symboler för vårdapparaturen. Han konstaterar om en läkare:

”Vet du vad du tycker är hemskt? Om din sons marsvin dör. Det drabbar din plånbok. Då måste du köpa ett nytt. Men om herr Timmermans dör så blir du inte en cent fattigare. Då hämtar de snart hit en ny herr Timmermans som kan ligga här och krepera”.

Nog behövs läkarkunskaper, tusen avlagda examina, blödande pluggögon och koffeinhalter högre än vad den egna läroboken rekommenderar. Men människokärlek måste man leva sig till, själavård vid jökeln såväl som stetoskop uppå undersökningsbritsen. Jag har haft läkare med de rätta själs- och karaktärsegenskaperna, men de är få, alltför få. Förvisso ofrånkomligt, en människa är nu alltid en människa oavsett färg på skjortan.

Kritikern Björn Kohlström, även känd som litteraturbloggaren Bernur, skriver att det är sällsynt deppig litteratur. Jag håller inte med. Det är nedslående läsning, men inte enbart. Insikter och självinsikter står att finna och det är inte deprimerande, om än smärtsamt. Emellertid har han så mycket rätt det går att ha när han konstaterar att novellerna är sällsynt bra. För det är de.

En vän till Arends skriver i efterordet: ”På krogen såg han ut som en skygg och utmärglad sparv, och serveringspersonalen behandlade honom ofta bryskt och ohövligt, men Jan var en sparv som rätt som det var kunde picka väldigt hårt”.

Det kan man inte annat än hålla med om. Jan Arends tog klivet ut genom fönstret i januari 1974.

The post Sällsynt bra noveller om psykisk ohälsa och marginalisering first appeared on Opulens.

FASCINERANDE ROMANER.  I två romaner som båda utspelas under holländsk stormaktstid finner Carsten Palmer Schale sina rötter.  Därtill fascineras han av de individuella öden som skildras i böckerna.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Två av de senaste romaner jag har läst har fascinerat mig mer än det mesta. Skälen är flera, varav ett är personligt. Romanerna är amerikanskan Tracy Chevaliers Flicka med pärlörhänge (som senare också blev film, 2003) och engelskan Jessie Burtons Miniatyrmakaren, som 2017 också filmatiserades. Båda utspelar sig under holländsk — eller egentligen nederländsk — stormaktstid, det vill säga under 1600-talet (då, för övrigt, även Sverige var en stormakt). I den första romanen är det främst Jan Vermeer (1632-1675) som, vid sidan om modellen, står i centrum (men inte bara det). I den andra är det en räcka gestalter och individuella öden som närmast skapar en surrealistisk och episk berättelse.

Min egen personliga ingång, då? Jo, det var just vid denna tid min egen släkt, på pappas sida, utvandrade från Holland, över (troligen) Tyskland och Danmark till Sverige (närmare bestämt till Onsala och Göteborg). Nästan alla (undantag finns) de holländska (jag fortsätter att skriva så, istället för nederländska) förfäder jag har var sjökaptener, kanalbyggare och domare. Med andra ord hade de en viss ställning (holländska var officiellt språk i Göteborgstrakten under hela 1600-talet och under början av 1700-talet). De hade dessutom, alltså, rötter i just den holländska 1600-talsmiljö vari vi befinner oss i båda de aktuella romanerna (och filmerna).

I Chevaliers Flicka med pärlörhänge (2001) får vi en utomordentligt god bild av inte bara den lysande, men produktivt ganska sparsmakade Johannes ”Jan” Vermeer, utan även av miljöerna i allmänhet och ateljémiljöerna i synnerhet. Ljuset. Det schackrutiga golvet, den blide, men samtidigt besatte, Vermeer. Flickan — naturligtvis (se porträttet!). Känslorna! Hustrun.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Flicka med pärlörhänge är en förtätad roman, full av sensualism och mystik, precis som Vermeers mästerliga konstverk.

Griet är sexton år när hon träder i tjänst i det stora och barnrika vermeerska hushållet. Hennes uppgifter är hushållsarbete, tvätt och barnpassning, men hon har också fått i uppdrag att städa konstnärens ateljé utan att rubba ett enda föremål i hans minutiöst uppbyggda scenerier.

Snart uppstår ett slags samförstånd med en underström av attraktion mellan Griet och Vermeer, en själarnas sympati mellan den store målaren och den enkla tjänsteflickan; båda är esteter och perfektionister för vilka ordning och skönhet går hand i hand. Han lockar fram en förmåga som finns slumrande hos Griet och lär henne att se tingen med en konstnärs ögon.

Vermeers hustru Catharina är sin mans absoluta motsats: nyckfull, obehärskad och dessutom beroende av sin mor, som i praktiken är hemmets härskarinna. Catharina är från första stund avogt inställd till Griet och avskyr sin makes intresse för flickan.

När Vermeers rike mecenat van Ruijven fattar tycke för den söta tjänsteflickan, och insisterar på att Vermeer skall måla henne, skärps spänningarna. Ryktena och skvallret i småstaden Delft ökar trycket och när tavlan är fullbordad väntar en dramatisk uppgörelse.

I Jessie Burtons bästsäljande debutroman Miniatyrmakaren (2015) får vi följa med till Amsterdam under sent 1600-tal. En tid då den Holland blomstrade och upplevde en både ekonomisk och kulturell guldålder. Rikedomen bland köpmännen i Amsterdam tog sig en rad olika luxuösa uttryck, men samtidigt förespråkade den protestantiska religionen enkelhet och dygd.

När boken inleds får vi stifta bekantskap med Nella som står utanför sin nyblivne make Johannes Brandts ytterdörr redo att för första gången stiga in i sitt nya hem. Hon möts dock inte av sin make, utan av svägerskan Marin som är ogift och styr sin brors hushåll med järnhand. Nella är en stark ung kvinna, och hon böjer sig inte för Marin även om hon mår väldigt dåligt av det kyliga klimatet i huset och att maken förefaller helt ointresserad av henne. Snart inser hon också att huset döljer många hemligheter.

När Johannes skaffar ett dockskåp föreställande deras eget hem och Nella anlitar en miniatyrmakare för att tillverka föremål att inreda det med, verkar det som att fler känner till vad huset ruvar på och en händelsekedja som kommer att förändra deras liv för alltid sätts igång.

På ett fantastiskt målande vis lyckas Burton gestalta en exotisk och levande bild av 1600-talets Holland. Med små medel skapar hon spänning, och en stor del av berättelsen grundar sig i verkliga händelser. Miniatyrskåpet finns i verkligheten, det tillhörde Petronella Oortman som gifte sig med Johannes Brandt, även om historien och de verkliga personerna skiljer sig från bokens karaktärer. Att äga den här typen av föremål och att spendera pengar på att inreda det var ett utslag av otrolig lyxkonsumtion på ett sätt som för vanliga människor på den tiden måste ha tett sig helt osannolikt.

Boken omges av en mystik och en smått magisk känsla som bidar till bokens spänning. Språket är lysande. Miniatyrmakaren är en mycket speciell figur. En briljant hantverkare, och dotter till en norska och en holländare, som också (den senare alltså), i sin egenskap av urmakare, varit hennes mentor (dock inte i arbetet som miniatyrmakare). Hon visar sig i slutet heta Petronella Windelbreke.

I romanen framstår emellertid inte bara den mystiska miniatyrmakaren eller mannen i huset, Johannes, som de enda intressanta personerna. Inte minst har vi ju Marin, med sina hemligheter (dyster och svårtillgänglig till det yttre, men senare också framställd som drömmare och älskarinna). Älskaren är ursprungligen en svart slav från sockerfälten i Surinam (under kolonialtiden benämnt Holländska Guyana), Otto, som i princip blivit en fri man på grund av Johannes. Marin, visar det sig mycket sent i romanen, har varit gravid med den svarte mannen, men dolt detta. I slutet avrättas Johannes till följd av sin homosexualitet, och Marin föder en mulatt (samtidigt som hon dör i barnsäng). Kvar blir då endast Nella (Petronella), husets starka alltiallo, Cornelia, och en återvändande far till Marins barn (Thea). Han hade sökt en sorts relativ frihet i London.

Hela romanen, som i Chevaliers Flicka med pärlörhänge, utspelar sig dock, som nämnts, under holländsk stormaktstid. Särskilt i Burtons roman framträder även Imperiet mer än ofta mellan Amsterdams sociala spaljéer. Det var också just där och då min egen holländska ”ursläkt” både till dels fanns kvar på plats, dels började emigrera norrut. Vid sidan om alla sjömän etcetera i min släkt bosätter sig 1639 pärlstickaren Cornelis Schale på den adress som idag ligger i samma hus som klockan i Brunnsparken, det vill säga på Östra Hamngatan. Samtidigt seglade andra ”Schalar” vida kring, inte bara längs de svenska kusterna, utan även ända till Indien och Kina.

Det hela sammanfattar med andra ord, för mig personligen, en lång och rik historia. En navelsträng existerar verkligen mellan Holland och min egen, mycket holländskt påverkade hemstad, Göteborg. Min mor, moster, mormor och mormorsmor hette för övrigt alla Petronella. I övrigt är, vid sidan om Caravaggio, Vermeer den konstnär jag nog håller allra högst.

Läs både Chevalier och Burton!Se båda filmatiseringarna! Ni lär inte bli besvikna.

The post Mitt holländska 1600-tal first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Under Göteborgs filmfestival är regissören och filmaren Jasmijn Kooijman aktuell med kortfilmen Nu bor jag på en camping, en berättelse om några flickor på ett asylboende i Möllstorp. Vi möter henne i ett samtal om kameran, mänskliga rättigheter och relationer.

Ålder: 20
Familj: Mamma (Marit), pappa (Adriaan), lillasyster (Rosalie, 16)
Bostadsort: Flyttar runt väldigt mycket men just nu Bålsta
Hemort: Amsterdam
Fritidsintressen: Spela musik, åka skridskor, måla/rita
Nu bor jag på en camping visas på Göteborgs filmfestival den 4 februari 2018.
Kortfilmen om Ashiq finns att se här >>

Först och främst naturligtvis ett stort grattis! Din film Nu bor jag på en camping har haft premiär på Göteborgs filmfestival, hur känns det hela?

– Tack! Det kändes väldigt mäktigt att se filmen på bio med en främmande publik. Filmen handlar om ett gäng tjejer som står mig otroligt nära och som bär på historier som jag gärna vill att andra ska höra. Så det här är absolut den film av alla jag gjort hittills som jag är mest glad över att visa för en publik. Samaa, en av huvudpersonerna, presenterade filmen på Göta Bio. Det kändes otroligt fint att få dela scen med henne.

Jag vet att du upptäckte kameran tidigt, vad var så lockande med den?

– Jag har alltid älskat att berätta historier – när jag var sju skrev jag långa berättelser fyllda av dramatiska händelser och tänkte bli författare. Lite senare började jag göra ”podcasts” på kassettband. När jag var tolv år fick jag en liten filmkamera. Då började jag göra spelfilmer med grannbarnen.

Hade du redan då tankar på att det här skulle bli ditt yrke?

– Jag tänkte faktiskt att jag skulle bli filmare när jag blev stor. Det var väl mest lek och vi försökte göra film som fick folk att skratta. Men när jag började göra dokumentärer som skolprojekt upptäckte jag att film är ett medium som kan få folk att se världen genom andras ögon. Och sedan dess är detta nog min största drivkraft.

Du flyttade från Nederländerna till Sverige 2015, hur kom det sig?

– Min morfar kom från Sverige. Efter att jag gick ut gymnasiet i Amsterdam flyttade jag till Öland för att plugga på folkhögskola och testa att bo i Sverige. Livet här skiljer sig väldigt mycket från det i Amsterdam, ännu mer för att jag bor ute på landet här.

På vilket sätt skiljer det sig?

– I Amsterdam är det alltid folk på gatan och de flesta säger exakt vad de tycker eller tänker. Jag växte upp i ett hus som länge var ett kollektiv och under hela min uppväxt var det fortfarande en plats dit många kom för att umgås, så det var alltid full fart hemma. Jag var lite förvirrad när jag flyttade hit för allting kändes så tyst och folk är nog lite mer för sig själva här. Även om jag gillar det svenska lugnet så saknade jag ibland det holländska sättet att umgås.

– Men då träffade jag en stor grupp nyanlända svenskar som blev nära vänner till mig och gjorde mitt liv enormt mycket rikare. Att både kunna gå långa promenader i tysta skogar och dunka arabisk musik i en bil och spela kort hela natten har visat sig vara en perfekt kombination för ett bra liv!

Har flytten påverkat ditt fokus som filmare?

– Jag tror att alla ställen man bor på och alla personer man umgås med påverkar en som person och därmed ens blick på världen. Så självklart har även mitt fokus som filmare påverkats av att byta land och lära känna nya människor med andra bakgrunder. Min vänskap med alla nyanlända har väl gjort mig rätt insnöad på mänskliga rättigheter och asylpolitik just nu, mer än jag var innan.

Dina tidigare kortfilmer, som P47 Thunderbolt, har verkligen rosats av både publik och olika juryer. Vad tror du själv är så tilltalande med dina filmer?

– Jag vet inte om filmerna har rosats så mycket! Men jag tror mycket på humor i film. När det gäller dokumentärer är det lätt hänt att filmerna blir seriösa, särskilt om temana är tunga. Men jag tror att humor kan hålla en publik intresserad och vara ett sätt att komma nära personerna i filmen.

Nu är du aktuell med Nu bor jag på en camping. Hur kom du i kontakt med barnen?

– Jag träffade flickorna första gången 2015. Deras flyktingförläggning låg nära min folkhögskola så jag följde med dit när en av mina lärare tog initiativet att träffa dem som bodde där. Familjerna hade bara varit i Sverige några dagar och barnen berörde mig mycket. Vi försökte komma på lekar utan ord därför att vi inte hade något gemensamt språk. Att se dem skratta när vi sprang runt och lekte tagen, hoppa hage och kurragömma blev för mig ett tecken på att hopp fanns kvar i deras kroppar: att de inte bara var ”flyktingar” utan att de framför allt var barn.

– Jag började åka till boendet mer och mer, familjerna bodde litet men bjöd ändå hem mig till sina små stugor. Efter ett tag började barnen i skolan och lärde sig svenska. För första gången kunde vi prata om deras hemländer och flykt. Vi övade svenska så ofta som möjligt och de skrattade när jag uttalade deras arabiska, albanska och kurdiska ord. Vänskapen jag fick med de nio tjejerna mellan sex och elva år som bodde på Möllstorp blev otroligt stark. Jag fick se dem när de började på sin nya skola, när de firade sina födelsedagar och sin första Lucia och svenska jul. Jag fick äta arabisk mat, höra kurdisk musik och se albanska filmer.

– Men jag fick också se hur tung asylprocessen är, hur föräldrarna får kämpa och vänta. Hur de saknar sitt hemland där vänner och familj är kvar, hur de ibland är desperata och förlorar hoppet. Personerna på asylboendet blev som min extrafamilj och flickorna blev som mina syskon.

Hur gick inspelningen till och hur såg barnen på att du gjorde en film om dem?

– Efter ett år på Öland flyttade jag till Stockholm för att läsa film på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Men tjejerna och jag höll kontakten under hela perioden jag var borta och jag kände att det var viktigt att berätta deras historia på deras egna villkor. Så jag flyttade in i en liten husvagn på asylboendet och började filma tillsammans med dem. Det kändes väldigt naturligt att följa just de här flickorna, för de ville gärna bli filmade. Och vi hade umgåtts och fortsatte att umgås mycket vid sidan av kameran, vilket gjorde det lättare för mig att klippa filmen på ett sätt som kändes rätt.

Som jag förstår har du naturligtvis kommit nära dem. Hur känns det nu när projektet är avslutat?

– Jag har varit tillbaka på Öland i flera månader efter filmens inspelning och har kontakt nästan dagligen med många av tjejerna, som tur är! Och projektet pågår fortfarande, för det finns så mycket mer att berätta. Planen är att följa två av tjejerna under en väldigt lång period och låta dem berätta om hur deras liv i Sverige utvecklar sig. Tanken är att de ska filma mycket själva när de blir större och att de ska bli filmens medregissörer.

Filmen har satts i serien Syrian Stories tillsammans med Ali Alibrahim (One Day in Aleppo) och Abbe Hassan (Guld). Känner du de andra filmarna? Kan du relatera till deras berättelser?

– Jag såg de andra två filmerna för första gången i lördags. Jag blev väldigt berörd av filmerna och det var en ära att få visa min film i samma block. Jag kan inte relatera till berättelserna själv, då jag inte har en bakgrund med krig och flykt. Men jag kände självklart igen mycket av alla historier som barnen och deras familjer berättade för mig. Att se de förfärliga bilderna från Aleppo och veta att några av barnen jag filmade själva varit med om bombningar i Syrien var tungt.

– Hela filmen One Day in Aleppo var ju otroligt tung men kändes framför allt viktig. Om alla i Sverige skulle se den tror jag att det skulle finnas mycket mer förståelse för flyktingar som har kommit hit.

Ditt aktiva arbete med att belysa mänskliga rättigheter och samhällsproblem, varifrån kommer det?

– Jag har alltid varit intresserad av samhällsstrukturer och samhällsproblem och läste väldigt många böcker om krig och flykt under min uppväxt. Men mitt starka intresse för just asylrätt började nog när jag på nära håll fick se hur svårt det är att konstant leva i osäkerhet över hur framtiden kommer att se ut.

Hur ser du själv på flyktingsituationen i Sverige i dag?

– Flyktingsituationen i Sverige i dag är någonting jag skäms över. Det är absolut omänskligt hur vi behandlar folk som har lämnat sina hus, sina familjer, sina liv, som har extrema trauman och som fortfarande är livrädda för att bli hemskickade. Just nu har flera av mina afghanska kompisar fått utvisningsbesked trots att det är absolut säkert att de blir dödade om de återvänder till Afghanistan. En av dem är Ashiq, som jag precis gjort en liten film om. Det finns stora problem i Migrationsverkets utredningar, där alla i första hand verkar försöka hitta skäl för att kunna utvisa i stället för att försöka skydda dem som kommer hit.

– Sedan tycker jag att Sverige berikas enormt av alla olika fantastiska människor som har kommit hit och att det är alldeles för mycket fokus på flyktingkrisens problem, när vi i stället skulle kunna fokusera på de nya möjligheterna.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Helgporträttet: “Hälften av mina vänner var asylsökande” first appeared on Opulens.

RESEBREV. Björn Gustavsson reser till Aruba och upptäcker Holland. 

I början av april reser jag till den lilla ön Aruba, belägen i Karibiska havet, strax norr om Venezuelas kust. Där möts jag av vykortsvackra sandstränder med kritvit sand och palmer som vajar i rad mot det turkosblå havet.

Och vilket klimat! Cirka 30 grader i luften och 25 i havet – året runt. Inte undra på att turistbroschyrerna utmålar ön som ”paradiset på jorden”. Numera arrangeras charterresor till Aruba: 11 timmars direktflyg från Stockholm. Själv reste jag via Amsterdam med holländska KLM. Varför just med KLM? Jo, Aruba och några kringliggande öar tillhör nämligen fortfarande Nederländerna – låt vara att dessa före detta kolonier numera fått ett stort mått av självbestämmande. Men ännu är den nederländske kungen statsöverhuvud här. När Willem-Alexander Claus George Ferdinand av Nederländerna fyller år går arubianerna ut på gator och torg och viftar patriotiskt med holländska flaggor! Invånarna har holländska pass, och holländska är än idag officiellt språk på Aruba.

När holländarna på 1600-talet erövrade Aruba – 800 mil från hemlandet – döptes ön till ”Nya Holland”. Någon egentlig ekonomisk betydelse fick dock aldrig Aruba. Åtminstone inte innan man på 1920-talet byggde stora oljeraffinaderier, som under andra världskriget producerade större delen av den olja och bensin som behövdes för att täcka de allierades behov. Tyskarna försökte förgäves förstöra anläggningen.

När raffinaderiet lades ner i slutet av 1980-talet började man i stället satsa på turismen. Idag kommer 75 % av Arubas BNP från turismen. De flesta turister kommer från USA, med direktflyg från New York och Miami.  Aruba har för jänkarna blivit ungefär som Kanarieöarna för oss nordbor.

En tredjedel av öns drygt 100 000 invånare bor i huvudstaden Oranjestad. Ett sjuttiotal  nationaliteter bor idag på denna multietniska ö. Språket, papiamento, är också en mix med inslag av spanska, holländska, engelska med mera – ja, faktiskt lite av ett blandspråk à la esperanto. Fram till nyligen fick skolbarnen tillsägelser om de pratade papiamento under skoltid!

Under min vecka på denna numera rätt exploaterade ö träffar jag holländare som ännu bor i ”holländska” områden och som ses på barer befolkade av huvudsakligen andra landsmän, som vore tiden ännu kolonial. I det stora hela tycker dock de flesta jag talar med att samexistensen mellan de många olika kulturerna fungerar utmärkt.

Det mesta kretsar kring turismen. Hypermoderna gallerior och märkesbutiker sväljer dagligen alla de tusentals människor som kommer hit med enorma kryssningsfartyg. Utanför Oranjestad är livet lugnare. Jag cyklar längs sandiga vägar längs ett svallande hav, här och där syns övergivna hus som tidigare befolkats av valfångare. Jag paddlar längs stränder med mangroveskogar avbrutna av undersköna stränder – och jag snorklar i korallrev där havsbottnarna lyser av fiskar i starka färger.

Jag vandrar också genom halvöken med saguaroliknande kaktusar och passerar en ranch – i ett landskap som ser ut som i Arizona. Jag pratar med chefen för den nyinrättade nationalpark som täcker en femtedel av öns yta. Han berättar att parken fått EU-bidrag!

Något det inte pratas högt om är det faktum att vattentemperaturen de senaste åren har stigit flera grader och att korallreven har börjat dö. Förutom påtagliga klimatförändringar finns även problemet med båtflyktingar: desperata människor från krisernas Venezuela försöker nattetid ta sig hit i småbåtar. En del har till och med simmat hit. En del jobbar svart, men så snart de upptäcks måste de åka tillbaka.

Framtiden? På Aruba har man insett att den växande turismen måste hållas i schack, och att miljön måste räddas innan det är för sent. Man har därför satt upp målet att man inom bara några år helt ska ha gått över till förnyelsebara energikällor. Själv såg jag dock inte en enda vindsnurra (trots att här nästan ständigt blåser en ostlig bris) och knappt några solceller. Det är på Aruba som i världen i stort: BRÅTTOM.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Längs sanddyner och svallande hav first appeared on Opulens.