PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.

Slutet av februari 2022. Jag befinner mig i Helsingborg. En lång mörk vinter har börjat lätta på sitt grepp över tillvaron. Dagarna blir allt ljusare. I Helsingborg har jag och Robin ätit på flådig restaurang och druckit för många cocktails. Vi hinner prata om nästan allt innan Robin tar nattåget hem till Malmö.

Jag tänder en cigg och går mot hotellet. Jag kisar med ögonen när jag forcerar duggregnsdraperierna på den mörka och folktomma Fågelsångsvägen.

Jag ringer på porttelefonen. Nattpersonalen släpper in mig. Jag går in i foajén och får syn på en liten staty som föreställer ett schimpansbarn.

Barnet sitter på en hylla, i en avslappnad skräddarställning framför ett upplyst kylskåp. I kylskåpet står flaskor. Raka rader med öl, champagne och läsk. Civilisation, tänker jag och känner mig sentimental, på gränsen till gråtmild.

När jag stänger dörren till mitt rum snappar jag upp dämpade arga röster. Någon står framför schimpansbarnet. Någon förolämpar det. Skäller ut det.

Sluta upp med det där, tänker jag. Det är elakt att anklaga någon sådär, speciellt någon som inte kan försvara sig själv.

Då slår det mig. Är det inte precis detta vi gör när vi tolkar våra utdöda släktingar? Vi står framför stumma benrester och artefakter och berättar hur det var.

Tänk så många olika saker vi sagt. Tänk så ofta vi ändrat våra förklaringsmodeller. Haft fel.

Mellan 1953 och 1960 fann Richard Solecki nio skelett från nio neandertalare i en grotta, Shanidar, i Iran. Individerna fick namnen Shandiar 1 till Shanidar 9.

Det var härifrån hon hämtade sitt stoff.

Shanidar 1 uppvisade så många invalidiserande skador, både medfödda och åsamkade senare i livet, att han måste ha tagits om hand av andra.

Shandiar 4 verkade vara begravd under ett lager av blommor. Shanidar 1, 2, 3, 5 och 7 kunde tolkas som om de var begravda även dem.

När Jean M. Auel läste om fynden från Shanidar (i boken Shanidar: the first flower people av Richard Solecki, 1971) var hon 35 år gammal.

Det var härifrån hon hämtade sitt stoff. Det var Shanidar-fynden som blev utgångspunkten för hur hon skildrade neandertalarnas kultur och inre värld. Alla de invaliserande skador som Creb, klanens schaman, deras Mog-ur, led av hade Auel tagit från Shanidar 1.

Men innan Grottbjörnens folk hunnit komma ut på bokmarknaden hade pendeln svängt. Pollenresterna man fann över Shanidar 4 hade nog när allt kom omkring inte sitt ursprung i en begravningsceremoni. De hade blåst in i grottan och landat på en död neandertalare av en slump.

*

Två veckor innan jag skriver detta publicerar tidskriften Science resultatet från utgrävningar i Grotte Mandrin i Frankrike. Man har hittat lämningar som visar att sapiens fanns i västra Europa för 55 000 år sedan.

Det är 10 000 år tidigare än man tidigare trott. Eller trott sig veta. Detta betyder att sapiens och neandertalmänniskan delade Europa i 15 000 år.

*

Vi vet inte hur det gick till. Det säger inte generna någonting om. Att neandertalare adopterade enstaka sapiens-barn eller tvärtom är en möjlighet. En annan är att genutbytet var ett resultat av fredliga möten, grupper emellan.

Men det är också möjligt att det gick våldsamt till. Grupper av sapiens-män kanske attackerade och rövade bort neandertalarkvinnor? Eller tvärtom.

Kanske strök neanderthalarmän runt sapiensläger varpå sapiens-kvinnor i lönndom smet ut i natten och låg med neandertalarmän?

Frivilliga kärleksmöten. Våldtäkter. Adoptering över artgränserna. Det går inte att säga hur genutbytet skedde. Kanske hände alltihop, många gånger.

De senaste rönen säger ju som sagt att sapiens var etablerad i västra Europa för 55 000 år sedan. Återigen. 15 000 år av samexistens.

Och sen har vi skallfragmentet från en sapiens funnen i Apidima i Grekland. Det skallfragmentet är 210 000 år gammalt.

*

Neandertalarnas försvinnande sammanfaller inte med att sapiens tränger in i Europa och Asien. Deras försvinnande sammanfaller däremot med någonting annat, med supervulkanen Campi Flegreis senaste utbrott.

Neandertalarna hade sett många istider komma och gå. Varje gång hade deras antal krympt. De hade hållit ut längs kuster och krympande dalar och när tiderna på nytt blev bättre, återigen ökat i antal och spridit sig. Men när den senaste istiden tog slut och tiderna blev bättre fanns det inga neandertalare kvar.

Samma sak höll på att hända oss, bara lite tidigare. För 74 000 år sedan exploderade supervulkanen Toba. Till skillnad från Campi Fiegri kändes Tobas destruktiva krafter mest av på det södra halvklotet.

Denisova-människor och neandertalare klarade Toba relativt bra, medan sapiens nästan dog.

När det var som värst, efter kanske tio år av vulkanisk vinter, var den totala världspopulationen av sapiens nere på mindre än 10 000 individer.

Hade utbrottet varit lite kraftigare, hade den vulkaniska vintern pågått i ytterligare ett år, då kanske vi inte hade klarat oss.

Men, å andra sidan, vi överlevde i Europa när neandertalarna inte gjorde det.

Kanske berodde det inte bara på slumpen? Kanske överlevde vi hundåren i Europa efter den stora vulkanen för att vi var lite bättre på att knyta och upprätthålla ett socialt kontaktnät?

Eller så var de för få. För utspridda.

Eller så var det slumpen. De sista neandertalarna föll helt enkelt offer för yttre omständigheter de inte hade en chans att varken förutsäga, förstå orsaken till eller undkomma. Geologi. Jordaxelns lutning. Händelser i kosmos.

Som dinosaurierna, eller som vi, när vi (nästan) dog ut åren strax efter Toba.

*

Berätta något nu, något som inte går att härleda till några ben, artefakter eller gener. I alla fall inte än.

Nåväl, jag gör ett försök.

*

Det är en av de allra sista bra dagarna. Den andra sommaren utan sommar efter det att himlen fick sin ständigt röda färg.

Klanen sitter samlad kring elden. Alla är mätta och trygga. Ingen vet att det är för sista gången. Den här hösten kommer inte viltet tillbaka. Fem månader från denna kväll har alla runtom elden dött av svält.

En gammal kvinna lyssnar på några män som för varandra återberättar historierna de hört om de andra.

Den gamla kvinnan bryter in i samtalet. Nej, nej, suckar hon, ni har fel! Så såg de inte ut. Inte alls!

Kvinnan skakar på huvudet och tar upp en bit rödockra. Jag ska visa er.

Konturerna av en människokropp tar form på grottans vägg. Kvinnan ritar en slank kropp. Ett runt huvud med en märklig utväxt längst ner. Så här såg de ut, grymtar den gamla kvinnan, de andra, människorna som inte finns längre.

*

Både jag och Jakob och vetenskapen har fel. Och rätt. Så är det nog. Kanske. Detta är, som mycket annat, en historia som redan har förändrats i samma stund som den berättas.

The post Jag, neandertalaren – Del 6 first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.

Livets historia? Är det en berättelse om medvetna subjekt? Aldrig nedskriven smärta? Benresterna i jorden? Är det nedsläckta viljor? Längtan du skulle känt igen, som du skulle förstått.

Efter Pääbos upptäckt är det inte bara min kompassnål som långsamt vrider sig. Det är som om neandertalarnas nyvunna odiskutabla mänsklighet, deras gener insprängda i våra, börjat luckra upp bilder, gamla föreställningar.

Nya ögon ser nya saker.

*

År 2009. I en grotta belägen i norra Italien hittades något oväntat bland lämningarna från 44 000 år gamla neandertalare. Ben av fåglar – 660 ben som tillhörde 22 olika arter. På de perforerade vingbenen fanns skär- och skrapmärken.

Neandertalare hade använt stenverktyg på vingben. Bearbetat dem noggrant i många timmar. Detta tycktes oförklarligt. Vingben saknar både praktiska och kulinariska kvaliteter.

Efter detta första fynd bestämde sig forskarlaget för att undersöka redan gjorda fynd i samma grotta från samma tidslager.

Fler bearbetade fågelben hittades. Bland benen fanns rödfotad falk, lammgam, alpkaja och skogsduva.

Efter denna upptäckt återvände andra forskare till gamla fyndplatser, de slog i gamla register, öppnade och sökte igenom dammiga arkiverade benlådor.

De fann bearbetade vingben. Främst från stora rovfåglar.

Neandertalare prydde sig själva med fjädrar.

*

I tidskriften Nature (2016) publicerades nyheten om ett märkligt fynd som gjorts djupt inne i la grotte de Bruniquel i sydvästra Frankrike.

För 176 000 år sedan bröt neandertalare av hundratals stalagmiter. Av stalagmiterna tillverkades fyra ringformiga strukturer, mellan 2,1 och 6,7 meter i diameter.

Då, när cirklarna byggdes, strömmade en undervattensflod genom grottan. I cirklarnas mitt fanns spår av eld. Grottans mynning låg 336 meter från … vad?

Var detta kultplatser? Stod neandertalare runtom den brinnande elden i cirkelns mitt och kände livet fyllas med mening? För 176 000 år sedan?

*

Vad, om något, berättar de där procenten neandertalar-DNA i oss om neandertalarna? Det kan vi aldrig veta säkert. Men sedan Pääbo slog fast vår delade mänsklighet har skillnaden mellan dem och oss stadigt minskat.

Inträdet till en exklusiv klubb.

Det är som om vissheten om det nära släktskapet gjort det enklare för oss att se neandertalarna som människor.

Kanske är det som vanligt. Att vi dras till svartvita svar: antingen var neandertalarna helt annorlunda eller precis samma. Människa eller inte människa, som om människa är the highest price, en åtråvärd kvalitetsstämpel. Inträdet till en exklusiv klubb.

*

Länge ansågs sapiens grottmålningar i Europa vara den kognitiva revolutionens smoking gun. Även här har bilden komplicerats. Dels av fynden av abstrakt konst i södra Afrika, gjord av sapiens mer än 60 000 år innan de äldsta (hittade) grottmålningarna i Europa.

Dels eftersom det inte bara var vi som målade på grottornas väggar. 2021 slog en studie fast det en tidigare postulerade 2018. I flera spanska grottor fanns mycket gammal konst. Stalagmiter målade röda med hjälp av ockra. Något som liknade målade stegar. Handavtryck och ditmålade prickar.

För 65 000 år sedan vandrade neandertalare in i dessa grottor för att där (kanske) resa vidare, ut i ett inre universum.

I skrivande stund finns inga bevis på att några andra än sapiens gjort föreställande grottmålningar av djur, människor eller andra väsen. Hittills har man inte funnit bevis på att några andra än sapiens gjort figurativ konst.

Det är bara hos sapiens vi finner snidade figurer. Det är bara hos sapiens vi hittar bevis på musik.

Och kanske betyder detta någonting. Men innan vi bestämmer oss för att det gör det, måste vi vara beredda på att ge denna betydelse även till andra än hos själva. Vi måste vara beredda på att mycket gammal figurativ konst som inte är gjord av sapiens-händer kan dyka upp.

*

Var dras gränsen för det mänskliga? Finns det ens en sådan skarp gräns? Är begreppet mänsklig ens möjligt att definiera på ett meningsfullt vis? Och till vad, eller vem, ska detta epitet, om vi kan enas om en avgränsad definition, förlänas?

Ett inre meningsgörande av den fysiska världen? Kanske. Det låter som en början till en definition. En första ansats.

Hur långt ner i djuptiden sträcker sig i så fall detta?

*

Händerna var olika stora, men bägge var små. Barnhänder. Syskon eller kompisar. I en förstenad lerbädd uppe på den tibetanska högplatån har man funnit deras handavtryck.

Dessa två barn tryckte ner händerna i leran, gång på gång, en dag för mer än 200 000 år sedan. De var inte sapiens-barn och inte heller neandertalare. Troligen var de Denisova-människor.

Jag sluter mina ögon och ser dem. Två barn som inte kan motstå ljudet av det porlande smältvattnet, som säger något till varandra och därefter springer uppströms och med hårt bultande hjärtan i bröstet känner vinden kittla i nacken och de kalla runda stenarna under fötterna.

Kanske sa de något till varandra när de var framme vid den brusande bäcken, något som fick dem att, med en likartad inre önskan om att föreviga sig själva, samtidigt böja sig ned mot leran.

Varför tryckte dessa barn händerna i leran? Vi vet inte. Och vi står i vägen när vi försöker förstå. Samtidigt som vi inte gör det.

Vår inlevelseförmåga är både ett problem och en förutsättning, ett måste och ett hinder när vi vill närma oss de gångna tiderna.

*

Det är skymning. Kring ett hål i marken står ett halvt dussin mänskliga gestalter. Deras kraftiga käkar saknar haka. Ögonen skuggas av kraftiga ögonbrynsbågar. Skallarna är breda och stora. Pannorna är låga.

De har precis släppt ned ett barn i hålet, en flicka i sjuårsåldern. Hålet är en mörk avgrund. Det är fyra meter djupt, format som en skorsten och leder ner till en grotta. Därnere ligger de döda. En del av dem har legat därnere så länge att de fallit i glömska.

En man, kanske flickans far, kanske någonting annat, höjer ett föremål upp mot skymningen.

De är inte färdiga riktigt än. Mera återstår.

Föremålet glittrar i röda färgtoner. Det är en handyxa. Men som handyxa beträffad är den värdelös. Eftersom den är tillverkad av röd kvartsit är den varken tillräckligt vass eller hård, men det gör ingenting, den här handyxan är inte ett praktiskt verktyg..

Den har helt andra syften.

De har ansträngt sig hårt för att komma över den. De har gått många mil till platsen där de röda stenarna finns.

Mannen sänker händerna. Han för ner handyxan mot hålet och säger något – ord som alla på förhand vet om ska sägas, ord som alltid uttalas på just den här platsen vid precis ett sådant här tillfälle. Delar av en ritual.

Mannen sluter ögonen. Han säger flickans namn och släpper taget. Den rödskimrande handyxan uppslukas av mörkret. Den ska förbli därnere. Oupptäckt i 400 000 år.

*

Den röda handyxan, som av arkeologerna i Sima de los Huesos gavs namnet Excalibur, viskar till oss. Den vittnar om en komplex tankevärld, om ett sinne som ställde frågor om sin plats i tillvaron, som försökte meningsgöra sin, och andras, kommande död.

Redan här, hos neandertalarnas förfäder, fanns (kanske) ett medvetande som rörde sig bortom den synbara verklighetens omedelbara behov.

Hur långt, hur djupt ner i tiden går detta?

På ön Java i Indonesien har man funnit mycket gamla snäckskal med inristade zick-zack-mönster. Detta är – just nu – det äldsta beviset på abstrakt konst.

För nästan 600 000 år sedan greppade en mänsklig hand dessa snäckor och ristade in linjer och streck.

Vem gjorde detta? Det finns bara en given kandidat och det är Homo erectus.

The post Jag, neandertalaren – Del 5 first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.

Den japanska armén hade i inledningen av kriget inrättat militärbaser på öar i Melanesien, i ett senare skede kom den amerikanska armén till samma öar.

Båda sidornas soldater kom inte bara med krigets umbäranden, utan även med rikedom. Till lokalbefolkningens stora häpnad anlände en tillsynes aldrig sinande ström förnödenheter från luften.

Fullastade flygplan landade på flygfält och lasten de förde med sig innebar att livet förändrades för många öbor. Plötsligt fanns saker som fabrikssydda kläder, mediciner, tält, konserverad mat, cigaretter och vapen – i överflöd.

Så kom krigsslutet. Soldaterna lämnade Melanesien. Och med dem försvann även den luftburna lastens ymnighetshorn.

På många av öarna klev nu, oberoende av varandra, karismatiska män fram och proklamerade likartade lösningar på problemet: för att få lasten att återvända måste vi göra samma sak som soldaterna.

Öborna klädde sig så likt soldaterna de kunde. De täljde låtsasgevär och imiterade soldaternas parader och militärövningar.

Öborna tillverkade flygplan av halm. De gjorde hörlurar av trä, karvade ut landningsbanor i djungeln och satte sig i nybyggen som liknade flygtornen soldaterna suttit i.

När istiden släppte sitt grepp om Europa var bara sapiens kvar.

Stående på de fritt ur minnet byggda landningsbanorna viftade öborna med flaggor på dagen. På natten tände de eldar.

För att leda de saknade flygplanen rätt.

Genom att imitera det öborna sett soldaterna göra hoppades de på ett snarlikt resultat. Det var detta, menade man, som hände även i Frankrike för 40 000 år sedan. Genom att imitera det neandertalarna sett sapiens göra hoppades de på ett snarlikt resultat. Châtelperronkulturen var en Cargokult.

När sapiens kom, smyckad med symboliskt laddade ting och utrustad med nya dödliga vapen, fick hon snabbt ett stort övertag på sin primitiva kusin. Ointagligt stort.

Den borttyende neandertalarpopulationen började då, som en sista desperat handling, att imitera nykomlingarnas verktyg. De tillverkade smycken, utan att förstå, ens ana, något av föremålens djupare symboliska innebörd. De hoppades bara att de skulle klara sig bättre. Lika bra som nykomlingarna. Överleva.

De gjorde inte det. När istiden släppte sitt grepp om Europa var bara sapiens kvar. Redo för nästa expansiva fas.

*

Var befann jag mig när nyheten kom? Jag minns inte det idag. Jag hade ingen smartphone då. Ingen dator heller. Jag måste ha läst om nyheten i en kvällstidning, eller hört den på radio under en av den här tidens (vintern 2009) många resor med svarttaxi. Det är först några månader senare jag verkligen reflekterar över vad jag och världen nyss har fått veta. Detta minns jag mycket väl. Det är ett av mitt livs starkaste minnen.

Jag sitter på en stenig, skarpt sluttande slänt och ser ut över Riddarfjärden. Eftersom jag hjälper en vän med att göra en gammal träbåt, doftar jag linolja och balsamterpentin. Min svarta oljefläckiga The Smiths-tröja spänner över mitt bröst. Julisolen svider på min hud. De gälla skriken från Gröna Lund stiger som raketer på en klarblå himmel. Östersjön gungar mot klipporna.

Havet låter märkligt. Liksom förnöjsamt överlägset. Det är som om det småler åt mig och min sort. Så ovetande ni varit om er själva, suckar bränningarna. Om allt det där som hände nere i Levanten för 60 000 år sedan.

Hela mitt väsen känns annorlunda. Det är som om mitt blod ändrat färg.

I mitt sinne reser jag bakåt. Förbi den svartvita tiden då mina mor- och farföräldrar var unga, förbi medeltidens, brons- och järnålderns tusen ansiktslösa släktingar. Förbi tiden då sapiens målade Chauvetgrottans jagande lejon.

Och där, strax bortom de målade lejonens tid, står en neandertalare i mitt släktled.

Jag sitter och ser ut över fjärden och det är då det för första gången verkligen går upp för mig: en till fyra procent av mitt DNA kommer från neandertalarna.

Jag, neandertalaren.

*
Vilka var de?
Hur dog de ut?

2009 meddelar en forskargrupp under ledning av Svante Pääbo att man kartlagt två tredjedelar av neandertalarmänniskans genom. Resultatet slog ned som en bomb. Pääbo skriver själv (Neandertalmänniskan, Fri Tanke förlag 2014) om vad han kände när saken stod klar för honom:

Jag försökte hitta någon antydan till fel i analysen. Jag fann ingenting. Jag lutade mig tillbaka i skrivbordsstolen och stirrade frånvarande på mitt stökiga skrivbord där artiklar och anteckningar från de senaste åren hade samlats i lager på lager. Från datorskärmen stirrade Davids och Nicks resultat på mig. Jag insåg att deras analyser var korrekta. Dagens människor bar verkligen på DNA från neandertalarna. Vi hade ett entydigt svar på en fråga om människans ursprung som hade diskuterats i decennier. Detta var vad jag hade drömt om alltsedan jag började undersöka mumierna i Uppsala tjugofem år tidigare. Och svaret vi kommit fram till var oväntat. Det stred mot den strikta ut-ur-Afrika-hypotes som till stor del hade utformats av min mentor Allan Wilson. Det stred också mot vad jag själv hade trott. Neandertalarna var inte helt utdöda. Deras DNA levde vidare i dagens människor.

*

När jag pratar med Alice E många år senare minns hon inte vårt samtal. Men i mig har det stannat kvar. Det har legat inuti mig som ett ständigt bakomliggande brus och efter Päboos upptäckt skruvas volymen på detta brus upp.

Att neandertalarna lever vidare i alla människor norr om Sahara har grumlat sapiens exceptionalism. Det har fått mig att ifrågasätta vad som verkligen skiljer sapiens från alla andra varelser, både de nu levande och de utdöda.

Sapiens känns allt mindre unik. Allt mer som ett kontinuum av egenskaper och förmågor som löper mycket långt tillbaka i tiden. En gris kanske inte kan spela ”Liebestraume” av Franz Liszt. Men en gris kanske kan känna de djupa känslor som vetenskapen (och jag) tidigare varit så snara att definiera som mänskliga. Ångest, kärlek. Drömmar, förhoppningar. Lycka och hat.

2010 sitter jag i en iskall lägenhet i Berlin och omvärderar allt. Jag sitter under filtar framför kolkaminen och läser Den ensamma apan av Bergljot Börressen. Jag läser om Nietzsche som en morgon i Turin ser en häst misshandlas av sin ägare och tappar allt. Nietzsche stegar fram över torget och skäller ut ägaren. Han omfamnar hästen och brister ut i gråt.

Nietzsche ser, känner, att hästen lider. Precis som han.

The post Jag, neandertalaren – Del 4 first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.

Året är 1992. Det är en het sommardag. Vi har satt oss i den vita bilen och åkt till en badsjö uppe i Kilsbergen. Badplatsen är stekhet, proppfull av människor och getingar. Barn springer vrålande ut på flytbryggan och kastar sig i det ljumma sjövattnet. Jag ligger på en filt i skuggan och läser om Cro-Magnonflickan Aylas liv i Grottbjörnens folk av Jean M. Auel.

Det är en utskälld bok (och då tänker jag inte på de explicita sexskildringarna som skulle nå ännu högre publikfriande höjder i nästkommande delar). Ingen som vet något om modern paleoantropologi tar Grottbjörnens folk på allvar.

Det har till viss del med hur neandertalarna skildras att göra. Hos Auel är neandertalarna visserligen fast i gamla tankar och traditioner, men de har även egenskaper som det råder i det närmaste total konsensus om att endast sapiens besitter.

Auels neandertalarklan utövar konst och religion. De har schamaner och medicinkvinnor. De är unika individer som känner komplexa känslor: kärlek och sorg, kamratskap och solidaritet, hat och avundsjuka. Auels neandertalare är alldeles för lika oss.

Men det som upprör allra mest är lille Durc. Aylas son. Bastarden.

Ayla blir upprepade gånger våldtagen av klanledarens son. Hon blir gravid och när hennes son föds blir han genast dömd till döden. Klanen konstaterar att pojken är missbildad. Durcs märkliga runda huvud, hans allmänt konstiga utseende innebär att det är meningslöst att försöka hålla pojken vid liv.

Ayla kämpar dock för att rädda sin sons liv. Hon lyckas göra det. Durc får leva och några år senare går det upp för Creb, klanens schaman, dess Mog-ur, hur viktig Durc är.

Hur blodigt var det?

Utan Durc är hans sort – neandertalarna – dömda till undergång. Detta blir tydligt för Creb under en religiös ceremoni, då han hög på en mixtur av bland annat spikklubba, får en vision om framtiden.

Durc är en del av Ayla och en del av Klanen. Plötsligt kände Creb att blodet försvann från hans ansikte och han fick gåshud över hela kroppen. En del av Ayla och en del av Klanen! Är det därför hon kom till oss? För Durc? För sin son? Klanen är dömd, den kommer att försvinna. Det är bara människor av samma slag som hon som kommer att fortsätta. Jag vet det, jag kände det på mig … barn av blandade andar, barn som kommer att fortsätta, barn som kommer att bära Klanen vidare. Inte många kanske, men tillräckligt.

Detta var naturligtvis rena dumheterna. Några genetiska spår från neandertalarna fanns inte hos nu levande människor. Att inget utbyte av gener skett (i alla fall inget som satt spår i någon nu levande population) var bevisat.

Man hade fått svar. Vårt och neandertalarnas mtDNA talade sitt tydliga språk.

Auels fiktion var i bästa fall spekulativ, i värsta fall var den lögnaktig (boken släpptes 1980, efter de första mtDNA-resultaten) och därmed skadlig för hela paleoantropologin.

Visserligen var ännu både vårt och neandertalarnas fullständiga DNA dolt för oss. Men det fanns inte någon som inte var övertygad om att när, eller om, man någonsin lyckades avkoda vårt och neandertalarnas hela genom så skulle resultatet visa på samma sak.

*

Hur blodigt var det? Länge tänkte jag att detta – hur blodigt var det? – var den enda återstående frågan om neandertalarna som fortfarande krävde ett svar.

*

Det är några år efter millennieskiftet. Vi sitter på ett nästintill folktomt Carmen. Jag halsar ur kvällens fjärde Karhu och beväpnad med de nyaste evolutionsteorierna proklamerar jag med stadig stämma sapiens exceptionalism. Jag berättar om Noam Chomsky som stuckit hål på naiva forskares sentimentala önsketänkanden, deras hypoteser om att alla människoapor potentiellt kan lära sig kommunicera med vårt teckenspråk.

Jag lägger ut orden om den kognitiva revolutionen, om när vi oåterkalleligt klev ut från naturens oreflekterande dimmor och på andra sidan en beslöjad natur accelererade mot vår unika framtid bestående av konst, litteratur, sport och världskrig.

Allt liv innan oss, från Europas neandertalare till Panthalassas arkebakterier, dväljdes i samma språklösa mörker.

Med vid bordet sitter Alice E. Hon lyssnar färdigt på min utläggning. Sedan protesterar hon. Du har fel, säger hon. Djur känner saker. Djur kan visst förstå, både sin omvärld och oss. Mycket mer än vad en sådan som jag skulle finna bekvämt.

Hon åberopar personliga anekdoter. Berättar om upplevelser hon haft tillsammans med sina hundar och hästar.

Jag ler överlägset. Tänker att hon är naiv. Att hon antropomorfiserar.

Samtidigt som sapiens tränger in i Europa för 40 000 år sedan händer någonting märkligt. Neandertalare i centrala och sydvästra Frankrike börjar plötsligt tillverka nya mer avancerade stenverktyg. De perforerar snäckor och gör halssmycken. Tillverkar verktyg av elfenben. Moustérienkultur ersätts av Châtelperronkultur.

Detta var någonting nytt. Neandertalarna hade ju tillverkat samma slags stenverktyg under hundratusentals år. Inte visat några som helst ansatser till förändring under flera istider. Inte förrän nu, i den elfte timman. Snart ska de dö ut.

Vad berodde detta på?

Att det skedde samtidigt som sapiens anlände Europa talade sitt tydliga språk. Det fanns en förklaring. En enkel och logisk sådan. Neandertalarnas korta ”kreativa fas” strax innan de dog ut, hade en modern analogi i de cargokulter som uppstod under det andra världskriget.

The post Jag, neandertalaren – Del 3 first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.

Jag är multiregionalisten, men inte riktigt.
Jakob är renodlad ut ur Afrika-hypotes.

Dessa två hypoteser om sapiens tillkommande som art – och i förlängningen även om neandertalarens öde – står emot varandra.

Multiregionalisterna menar att utvecklingen av sapiens sker globalt. Den sker samtidigt, från södra Afrika till Sydostasien och västra Europa. Homo erectus lämnar Afrika för 1,9 miljoner år sedan och utvecklas därefter i samma riktning över hela världen.

Tillräckligt mycket genflöde sker, både i tid och rum, för att hålla en gemensam evolutionär kurs.

Neandertalarmänniskan, Homo heidelbergensis, erectus och andra, ännu idag, svårdefinierade arkaiska människotyper, är alla mellansteg i den obrutna kedja som leder fram till oss.

Gradvis höjs våra pannor. Våra hakor växer. Våra ögonbrynsbågar krymper.

Mänskliga egenskaper tonar fram. De archeuléanska handyxorna. Tämjandet av eld. Matlagning. Ett allt ordrikare språk. Machiavellisk politik.

Steg för steg lämnar vi en primitiv halvt medveten tillvaro bakom oss.

Tillslut är vi enkom sapiens. Historien tar sin början. Vår djuriska fas faller i glömska. Den blir till allt suddigare uppväxtår, en många miljoner år gammal och allt tjockare rökridå.

*

”Ut ur Afrika-hypotesen” menar att sapiens utvecklas sent. Vår eld tar fyr för 200 000 år sedan på den afrikanska kontinenten innan vi i en dramatisk exodus lämnar Afrika och snabbt sprider oss ut över världen.

Vi är som ett dödligt virus. Vart vi än kommer konkurrerar vi snabbt ut alla andra arkaiska människotyper. Processen är snabb, osentimental och troligen våldsam. Inget utbyte av gener sker.

I slutet av 70-talet kommer resultat som tycks ge ut ur Afrika-hypotesen rätt. Då jämförs för första gången mitokondriellt DNA (mtDNA) från människor från olika platser på jorden. Mutationsfrekvensen talar sitt tydliga språk.

Hela den nu levande världsbefolkningen har sitt ursprung i en population, ja, i en enda kvinna, den mitokondriska Evan (den senaste kvinnan som gett upphov till en obruten linje av döttrar som finns kvar i våra dagar) som levde i Afrika för mellan 140 000 och 200 000 år sedan.

Dödsstöten för de sista multiregionalisterna kommer 1997 när Svante Pääbo meddelar att han och hans forskalag lyckats analysera och jämföra en neandertalarens mtDNA med vårt. Mutationsfrekvensen talar, även här, sitt tydliga språk.

Sapiens och neandertalarmänniskans senaste gemensamma förfader levde för mellan 550 000 och 700 000 år sedan. Neanderthalarna kan inte vara våra förfäder.

*

Vilka var de?
Hur dog de ut?

I slutet av 90-talet anses neandertalaren vara vår primitiva kusin. En nära släkting förvisso. Men någonting väsenskilt från oss.

Neandertalaren är ohjälpligt fast i sin primitiva form, fången i en arkaisk biologi och därmed oförmögen till sapiens innovationsförmågor.

Neandertalarna levde korta våldsamma liv.

Sapiens intellekt är lekfullt och föränderligt. Neandertalarnas inre värld är statisk. Den är oreflekterande och karg, lika stelfrusen och händelsefattig som den istidsöken de levde i. Om detta råder det närapå konsensus om kring millenniumskiftet.

Neandertalarna levde korta våldsamma liv. De levde isolerade i små familjegrupper med knappa kontakter till andra. Saknade förmåga att uttrycka sig konstnärligt och knackade fram samma slags verktyg i 250 000 år.

Om de hade ett språk var det ett rudimentärt. Ett ordfattigt språk utan nyanser. Om de begravde sina döda gjorde de detta av orsaker som var av praktisk natur. De förstod inte sorg. Inte som vi.

Neandertalarna kunde inte förändras. Det var därför de inte hade någonting att sätta emot när vi kom.

Ack, sapiens. Sapiens var en revolution. En vilt strömmande flod som lekfullt sökte sig bort från ett primitivt förflutet mot en alltmer komplex, alltmer upplyst framtid.

Vår tidiga förhistoria, all den tid vi inte var sapiens utan något annat, var ett fyra miljarder år långt enformigt ostinato som först i och med uppkomsten av oss exploderade i en symfoni av underbara toner.

Sapiens tänkte de första riktiga tankarna. Sapiens ställde de första nyfikna frågorna. Sapiens – vi – var en kognitiv revolution.

Vi sprängde biologins gränser.

Någonting hände med oss när vi lämnade den afrikanska kontinenten för 60 000 år sedan. När vi spred oss ut över världen, när vi trängde undan våra primitiva släktingar skedde något med oss – med livet – något som aldrig hänt livet tidigare i jordens – kanske universums – historia.

Innan var vi som allt det andra. Livet gick ut på att hitta föda och skydd. Den outtalade livsmeningen var att föra vidare sina gener till nästa generation. Detta statiska tillstånd varade i 4 miljarder år. Och sen. Det var som om att blåsa liv i en lerfigur.

*

Och vi.
Vilka var vi?

Var det vår förmåga att sätta sig in i andras tankar, förutse andras handlingar i politiskt ränkspel – ljuga och bedra – som var själva nyckeln? Det som fick takten i evolutionen att accelerera och till sist spränga naturens bojor?

Var vår dragning till våld inte bara något som definierade oss? Var det en förutsättning? Representerade kriget den högsta nivån av konflikthantering?

Den blodtörstiga motorn bakom vårt intellekt.

The killer ape theory formulerades av Raymond Dart på 50-talet, förfinades av Robert Ardrey i African Genesis och förevigades av Stanley Kubrick i 2001: a space odyssey.

Det är när apmänniskan Månskådare (spelad av Daniel Richter i apdräkt) upptäcker våldet (efter att först ha skådat monoliten) som utvecklingen till människa tar fart.

Till tonerna av Also Sprach Zarathustra av Richard Strauss slår Månskådare först sönder kranier av döda djur. I nästa sekvens fäller han ett levande byte. Hela flocken förser sig med en ny rik kost av kött och stärkta av detta utmanar de en rivaliserande flock (som inte upptäckt blodtörstens alla fördelar).

Månskådare blir en Kain, en brodersdräpare, när han i strid dödar den rivaliserande flockledaren med sitt nya vapen. I nästa sekvens slänger Månskådare sitt vapen upp mot himlen och vi ser hur vapnet (benet) förvandlas till en rymdfarkost 4 miljoner år senare.

Vi kom.
Vi såg.
Vi dödade och sen var vi ensamma kvar.

The post Jag, neandertalaren – Del 2 first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar.

Det är några dagar efter jul. Det råder kris i mitt förhållande. Jag sitter i köket med min vän Jakob – jazzmusiker och Walter Ljungqvistfantast. Vi har delat på två flaskor rött vin. Klockan närmar sig midnatt. Framför oss, på det cirkelrunda bordet av tungt trä, står två halvtomma glas ren mörk rom.

I många timmar har jag pratat. Jakob har lyssnat och kommit med råd. Vi har nått en punkt där det känns som att orden har tagit slut. Allt som kan tänkas sägas känns sagt.

En av katterna hoppar upp på bordet och stirrar genom oss. Jag går ut på uteplatsen. Röker två bloss på en fimp som svärfar lämnat några veckor tidigare när han var barnvakt.

När jag ramlar ner vid köksbordet på nytt byter vi helt riktning på samtalet. Vi pratar löst kring några ämnen innan vi börjar diskutera människans förhistoria. Om orsaken till att neandertalarmänniskan försvann. Vi är inte överens. Jag tror på fredlig assimilering. Jakob tror på ett utdraget folkmord.

Vi fyller på glasen med rom. Spritångorna stiger mot taket. Frustrationen växer. Ingen av oss kan övertyga den andre om riktigheten i sin syn på saken. Båda är lika tvärsäkra.

”Vi ringer till Svante Pääbo”, muttrar jag bestämt, ”han om någon kan svara på detta.”

Jakob googlar fram telefonnumret. Jag ringer. Pääbo svarar inte. Såklart han inte gör. Det är ju midnatt.

*

När Jakob gått hem gräver frågan vidare i mig. Det har den gjort länge. Och inte bara i mig. Ända sedan 1856, då man hittade den första i Neanderdalen i Tyskland har många undrat
.
Hur dog de ut? Svaret på denna fråga har skiftat med synen på dem.

Vilka var de?
Hur dog de ut?
Vilka var de?

Dessa två frågor tycks oskiljaktiga, det är som om svaret på den ena måste leda till svaret på den andra.

Hans 60 000 år gamla skelett var det första kompletta.

Jag bildgooglar fram den ikoniska svartvita teckningen från 1911 av konstnären Pierre Marcellin Boules.

Där är den. Boules tolkning av den gamle mannen från La Chapelle aux Saints. Den gamle mannen hittade de 1908. Hans 60 000 år gamla skelett var det första kompletta.

Vilka var de?
Hur dog de ut?

Boules teckning visar en hårig apmänniska som står tryckt mot väggen i en grotta. Den nakna varelsen utstrålar brutalitet. Den stirrar, men inte mot mig, betraktaren, utan åt ett annat håll. Blicken är tom, samtidigt som den är på sin vakt, den är naket djurisk, som en hyenas eller en rabiessmittad hunds.

Näsan är bred som en människoapas. Pannan är låg och överläppen halvt uppdragen. De stora tänderna är blottade i ett tanklöst grin.

I den vänstra handen håller varelsen en pinne eller påk. Den högra handen sluter sig krampaktigt kring något, troligen en sten. Varelsen har motstående stortår, som en schimpans. Hållningen är nedsjunken, knäna frysta i böjda positioner. Huvudet är framåtlutat och tungt, omöjligt att räta upp.

Boules teckning spreds snabbt över världen. Alla som såg den förstod hur det låg till.

Neandertalarmänniskan var mera apa än människa. Vår förfader, den felande länken, skulle, när den väl hittades, uppvisa helt andra egenskaper än de som den gamle mannen från La Chapelle au Saints uppvisade.

Den felande länken förutsades ha en modern skalle och primitiv käke. Neandertalaren hade visserligen en mycket stor hjärna (i genomsnitt större än den moderna människans), men i övrigt var förhållandet det motsatta: skallens form var primitiv – platt och bred – medan käken (förutom att den saknade haka) såg ut som en nu levande människas.

1912, i ett grustag i Sussex, hittades Piltdownmänniskan. Fynden, en skalle och en käke, hade exakt de egenskaper som forskare förutspått att den felande länken skulle ha: en skalle som såg ut att vara modern och en käke med primitivt utseende.

1953 slogs det dock fast att Piltdown var en bluff. Någon, ännu idag oklart vem, hade tagit en medeltida skalle, filat ned tänderna på en orangutangkäke, färgat skallen och käken så att de skulle se ut att vara mycket gamla, och lagt ut dessa i grustaget i Sussex.

Senare undersökningar av den gamle mannen från La Chapelle har visat på att den gamle led av långt framskriden artros. Hållningen i Boules rekonstruktion baserades alltså, förutom på Boules förutfattade meningar, på en individ med ett sjuklig deformerat skelett.

Vilka var de?
Hur dog de ut?

*

Vi har alla sett dem. Dessa raka linjer. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.

Vår förhistoria, från bakterie till Billie Eilish, var länge berättelsen om vår vandring uppåt i livets scala naturae. Slutmålet var vi – Homo sapiens, den visa människan. Vi var guldskatten vid regnbågens slut.

Evolutionen var ett jäsande slutet system. Ett slags självspelande piano.

Någon gång nere i djuptiden fanns det en varelse som var lika mycket reptil som den var fågel. Vid en given tidpunkt var vi precis lika mycket apa som människa.

Evolutionen hade en riktning. Den ledde till oss.

Idag vet vi att bilden är mera komplicerad. Evolutionen är inte bara en långsam dans där livet lär sig ett allt mer avancerat danssteg i taget. Lika ofta sker evolution i plötsliga språng efter en kort episod av punkterad jämvikt. Lika mycket som motorn i livets historia är långsam tid är den plötsliga händelser, kastastrofer.

Nya arter är de fräsande bubblorna i ett nyss uppslaget glas champagne, en slutpunkt och en början – samtidigt.

*

Nyår kommer och går. Jag går myrstigen mellan lägenheten och ICA. Snön knarrar under mina skor. I en hel vecka ligger snön kvar i pulkabacken. Från tidig morgon till sen kväll ekar barnskratt och vrål mellan hyreshusen och radhuslängorna.

Hur hade ett neandertalarbarn, iklädd overall, mössa och vantar, tagits emot av sapiensbarnen i pulkabacken?

Hade neandertalarbarnet skrattat på ett snarlikt sätt?
Hade neandertalarbarnet passat in?

När pulkan accelererade nedför backen. Skulle samma slags ögonblickliga lycka gnistra i neandertalarbarnets blick?

Vilka var de?
Hur dog de ut?

*

Den första boken om människans förhistoria jag hade i min ägo var Så föddes människan av den amerikanska arkeologen Bernard Wood.

Så föddes människan är en självsäker titel. Men det sturska tilltalet speglar nog snarare hur mycket mer vi vet idag än då, 1978, när boken gavs ut.

Debatten om neandertalarna finns redan här. Kapitlet om dem är formulerat som en fråga. Neandertalarmänniskan: ”Kusin eller broder?”.

Innan texten i kapitlet tar sin börjar upptas nästan ett helt bokuppslag av en dramatisk illustration. Det är kväll eller natt. Himlen är stjärnklar. Ett halvt dussin neandertalare kämpar sig fram genom ett snötäckt landskap. De är klädda i varma pälsar, bär grova stötspjut av trä och har något som påminner om inuitkängor på fötterna. Huden är slät och mörkt rödbrun, skrynklig och läderartad. Håret, som virvlar i snövinden, är kolsvart.

Idag vet vi att också denna illustration är fel. Neandertalarnas hud var blek. Deras hår var ljust, troligen var det ofta rödblont.

The post Jag, neandertalaren – Del 1 first appeared on Opulens.