POLITIK. I dag firas Sveriges nationaldag. Med utgångspunkt i den dokumentära tv-serien ”Sverige och kriget” reder Lars Thulin ut begreppen beträffande Sveriges neutralitet under andra världskriget.

”Sverige och kriget”

Den med all rätt hyllade dokumentära tv-serien på SVT, ”Sverige och kriget” har setts av oerhört många. Och diskuterats och debatterats av nästan lika många. Den är en viktig historielektion och skälen är uppenbara.

Ett är att dessa dramatiska år formade bilden av Sverige, inom och utom det egna landet. Ett annat att det var bråttom att göra serien, för nu försvinner i rask takt de som har egna minnen av den tiden.

Skaparna av serien berättade i en intervju att ett tjugotal av de personer som skrivit in för att berätta egna minnen, dog under tiden från brevskrivandet till seriens premiär.

Den fråga som nog mest diskuteras är Sveriges eftergifter – att vi böjde oss för tyskarna med järnmalm till den tyska krigsindustrin och soldattransporter genom vårt land. Och att vi vägrade att med militära styrkor hjälpa våra grannländer. Allt i utbyte mot att vi inte blev anfallna. Detta tas också upp i olika delar av ”Sverige och kriget”.

Några punkter angående neutraliteten

Vad kan säga om denna ”feghet”? Det är både lätt och svårt att ha åsikter. Lätt för att ingen behöver känna sig trampad på tårna. De ansvariga har ju sedan länge gått ur tiden. Svårt av samma skäl – tuffa frågor, med hopp om ärliga förklaringar och resonemang, kan inte ställas.

Ändå finns punkter värda att ta upp. För skeenden ska diskuteras och värderas i efterhand, det är förutsättningen för att lära något av historien och därmed fatta bättre beslut nu och i framtiden. Samtidigt gäller talesättet att de bästa spelarna alltid sitter på läktarna. Och även sanningen att världen är enkel att förstå när man ser den i en backspegel.

Det är sålunda lätt att veta vad vi borde gjort. Efteråt, när vi vet vad som hände. Den lyxen är inte förunnad makthavare i en pågående krissituation utan facit. Då kan beslut bara fattas på de uppgifter som finns att tillgå i den stunden. Vilka sällan är heltäckande eller helt sanna. Ändå måste beslut tas. Att inte göra det blir också i praktiken aktiva beslut som kan få långtgående konsekvenser.

Den stora frågan angående Sverige och kriget

Så var Sverige, jämfört med andra länder i främst Norden, fegt under andra världskriget?

För att försöka svara på den frågan måste vi först inse att vi hade en unik ställning. I princip kunde vi välja om vi ville dras med i kriget eller inte. Eftergifter – vi skonades. Vägran att ge efter – stor risk för ockupation. Det läget gällde inte för Danmark, Finland och Norge. Och mig veterligen inte heller för något annat europeiskt land som Tyskland lade under sig. De blev anfallna, punkt slut.

Om någon anser att Sverige var fegt måste denne veta hur övriga länder i Norden agerat om de fått samma val som vi. Ingen kan i dag säga hur dessa våra grannar hade valt om de stått vid den korsvägen. Frågan är hypotetisk för det finns, mig veterligen, inga parallella verkligheter.

Samlingsregeringens valmöjligheter

Så vad stod vår samlingsregering inför? Följderna av en eftergift var ganska lätta att förutse. Det betydde i stort sett att livet fortsatte ungefär som vanligt. Valet av krig skulle kunna innebära att tiotusentals svenskar dödades, infrastruktur förstördes och att vi skulle regerats med järnhand av en nazistisk regim mer fasansfull än något som dittills skådats.

Detta fanns i vågskålen. Till skillnad från vad många debattörer tycks tro är det ganska sällan vi har bra och dåliga alternativ att välja mellan. Utan alltför ofta två dåliga. Då gäller att välja det minst dåliga.

Å andra sidan, Sverige var ett till ytan stort land med något som ändå liknade en krigsmakt. Att ockupera vårt land hade krävt avsevärda resurser från en angripare. Om vi hade valt krig hade Tyskland kanske fått mindre kraft till andra erövringståg och kriget slutat tidigare. Fast återigen, det fanns inga givna svar på den frågan 1940.

Ytterligare ett å andra sidan-argument är att med Sverige i neutral position blev landet en räddning för många som flydde från sina ockuperade länder. Det räddade många liv. Det hade inte skett vid en ockupation. Det är ytterligare en faktor i en knepig ekvation.

En personlig reflektion

Personligen tänker jag ibland på frågan i en filosofisk, egoistisk och kontrafaktisk mening. Min pappa förlades 1941, 19 år gammal, i Värmland med norska gränsen inom synhåll. Han beskrev senare sitt kompanis läge som kanonmat. Det var de som skulle mejas ner först om nazisterna valde att välla in över gränsen. Men nu kunde han och hans kamrater i stället i skydd av mörker och täta skogar hjälpa åtskilliga norrmän över gränsen.

Om Sveriges regering hade valt kriget hade min pappa förmodligen hört till de stupade. Då hade jag inte fötts tretton år senare. Tankegången är givetvis i det stora perspektivet helt irrelevant. Om jag inte fötts hade Sverige som nation ändå klarat sig hyfsat från 1954 och framåt. Men tanken finns ändå där.

Lärdomar att dra

Vad finns det då för lärdomar att dra av allt detta? Förmodligen att inget land någonsin mer ska behöva stå inför detta val. Fast för att det ska uppfyllas måste krig, även väpnad konflikt och ”militär specialoperation”, aldrig mer inträffa. Det är dessvärre en orealistisk förhoppning. Med tanke på dagens geopolitiska situation har vi inte lärt oss särskilt mycket.

Därför ska vi måhända vara försiktiga med att peka finger bakåt i historien när vi tryggt sitter med facit i handen, överlyckliga för att vi själva slapp fatta de svåra besluten och ta ansvar för konsekvenserna.

The post Var Sverige fegt under kriget? first appeared on Opulens.

FACKBOK. ”För att få mer kunskap, utan att kanske fullt ut kunna förstå, så måste vi ta oss an en bok som denna av Daniel Pedersen, även om det tar emot.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Natt och aska”, om Förintelsen och vittneslitteraturen.

Natt och aska. Förintelsens litteraturer av Daniel Pedersen
Nirstedt/litteratur

Vi kan tro oss veta, men kan vi verkligen förstå vad Förintelsen innebar? Vi kan känna in delvis, men knappast helt och fullt. Daniel Pedersen har kommit ut med en bok om Förintelsens litteraturer. Det som kommit att kallas vittneslitteratur. ”Natt och aska” är en bok man möjligtvis önskade att man slapp förstå. Som jag sa i början kan vi som är utanför detta mest radikalt onda knappt ens göra oss en föreställning om den yttersta vidrigheten.

Det kan ses som en moralisk skyldighet att ta sig igenom boken. Här finns namn på en uppsjö av författare, en del redan kända, som Primo Levi och Imre Kertész, men även andra som närmast förblivit blott siffror i statistiken.  

Men makthavares sätt att reducera individer till siffror börjar egentligen inte med Tyskland. Om jag försöker tränga in i det skeende som förvandlar döden till något maskinellt, något mekaniskt så uppstår ett specifikt obehag. Det som man inte har namn för.

Nazisterna hade en rudimentär form av moral som dikterade att plikten är allt och att alla måste bära denna moral, och ingen fick svika plikten. Det normativa med den pliktmoralen framstår närmast som en vitglödgad känsla av stål eller järn.

Pedersen ställer sig frågan om hur verklighet och verk går ihop. Och försöker ringa in tanken på den litterära form som gör vittnens utsagor giltiga. En del av problemet är ju att vi är sociala djur men i koncentrationslägren slås det sociala sönder och kvar blir en oerhörd smärta som är individuell.

Nu har jag inte läst alla dessa vittnesförfattare som Pedersen går igenom en efter en men han har verkligen trängt djupt in i sitt ämne. Det är kuslig läsning. Det går inte att vända bort blicken, vi måste – ja, alla ni där ute! – måste ta oss igenom detta för att förstå.

Jag kommer att tänka på den svarta feministen Kimberlé Crenshaw, hon som myntade termen intersektionalitet. Hon menade att alla samband i människans liv bildar en väv, en större kontext. Socialt, kulturellt, rasmässigt, kön, klass osv – allt hänger ihop. Och endast om vi förstår maktstrukturerna på ett kontextuellt plan kan vi märka ut oss själva och finna vår egen sanning i det stora hela.

I koncentrationslägren blir människan fråntagen allt. Nazisterna och SS skapade en avgrund mellan människa och människa… Endast på ett litterärt kulturellt plan kan vi förmå oss att frivilligt ge oss i kast med helvetet som en realitet.

Vi kan läsa Dante och rysa av den känsla som säger oss att hoppet farit sin kos. Dante som en skildrare av de hemskheter människan kan vara skyldig till. Det hemska som ett kunskapssystem att plöja sig genom. Vi bör inte glömma detta europeiska arv som på många sätt försvunnit kulturellt, strukturellt, religiöst. Jag avser då det judiskt-kristna arv som många i dag upplever som icke önskvärt eller överspelat.

För att få mer kunskap, utan att kanske fullt ut kunna förstå, så måste vi ta oss an en bok som denna av Daniel Pedersen, även om det tar emot.  

The post Daniel Pedersens ”Natt och aska” är nödvändig läsning first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEFILM. ”Förmodligen kommer ’The Zone of Interest’ framöver att ses som en av de allra viktigaste, och tyngsta, Förintelsefilmerna,” skriver Charlotte Wiberg.

The post Stark Förintelsefilm av Jonathan Glazer first appeared on Opulens.

I FAROZONEN. ”I Nazityskland handlade det om ‘degenererad’ konst men hos SD är det i stället ‘provocerande’ konst som ligger i farozonen. Det rör sig således i båda fallen om att det som är modernt och tankeväckande anses vara fel,” skriver Ida Thunström.

The post SD:s syn på konst liknar nazisternas first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. I den här ”Veckans notblad” berättar Jesper Nordström om Hans Albers, en artist som var ett stort namn i Nazityskland. Tidigare publicerade notblad hittas här.

Det går knappast att förhålla sig politiskt neutral till något överhuvudtaget som skapades under nazi-eran i Tyskland. Vi har såklart hela det gamla musikarvet med namn som Wagner och Bruckner som togs upp i syfte att främja Tysklands ära och höja nationens kulturella status, men även mer märkliga genuina nyskapelser som tingspelen, en skum slags platonsk teater skapad för att visa upp eviga värden. Bra tyska sådana såklart.

En av de röda trådarna i Thomas Manns tänkande under amerikaexilen var att framhäva dubbelheten i det nazistiska Tyskland. Å ena sidan fanns en robust teknologiskt framåtsyftande riktning, å andra sidan fanns också en nostalgisk, reaktionär och småskalig tendens.

I ena andetaget stänger man Bauhaus, i det andra låter man stålrörsmöbler representera landet på en internationell möbelmässa.

Så kommer då Hans Albers med sin ståtliga längd, sitt stenansikte och sina tokblå ögon. Som ett skolboksexempel på det ariska idealet. Ett ideal som ju blir löjligt när man tänker på den kraxande kråkan Hitler, den hålögde Goebbels och isterbuken Göring.

Hans Albers håller sig hal och neutral politiskt men i sin roll som jovialisk dragspelare på en kneipe blir han till varm eskapism när de flesta inser hur kriget håller på att utvecklas. Någon renodlad propagagandafilm à la Leni Riefenstahls produktioner medverkar han inte i. Det närmaste han kommer är rollen i ”Münchhausen”, en äventyrsfilm i färg beställd av Goebbels för gjuta nytt mod i folk när utgången av slaget om Stalingrad blivit alltför känd. Hans tirad i ramberättelsen om vad en sann människa är doftar svärmisk vetenskapskritisk antiintellektualism i sann kraft durch freude-anda.

Så blev även en lättsam matinéfilm ett propagandaverktyg i totalitarismens tjänst.

Så blev det då 1945 och Albers stod torrskodd rent ekonomiskt.

Han klarade sig också bra i de allierades rannsakningar och avnazifieringsprojekt.

Fast marknaden för tyska skådespelare var nu milt sagt marginell. Han var en skådespelare som i sin karriär närmast var en trestegsraket. Först charmör i hög hatt och med vit halsduk, en symbol för den sorts urbana elegans och dekadens som nazisterna avskydde. Sedan ironiskt nog arketypisk tysk med dragspel i varm patriotisk anda. Därefter i karriärens sista fas började han rollbesättas som gammal, vis och faderlig, närmast i samma anda som Morgan Freeman.

Hans slängiga, släpiga, inte alltid så tonsäkra röst säger något om hans historia som helhet. Albers gled lite väl oproblematiskt genom en av världshistoriens mörkaste epoker.

The post Veckans notblad: Hans Albers first appeared on Opulens.

HBTQI. ”Gubbarna i klänning liksom hela spektrat av hbtqi-personer behöver vår solidaritet,” skriver Charlotte Wiberg, med utgångspunkt i nya säsongen av ”Babylon Berlin” på SVT och Netflix-dokumentären ”Eldorado: allt nazisterna hatar”.

The post Var solidarisk med gubbarna i klänning! first appeared on Opulens.

ROMAN. “En utomordentlig, både humoristisk och smärtsam roman om fåfänga, livsval, konstnärskap och identitetskriser som håller än idag”, så lyder Elisabeth Brännströms omdöme om Arthur Schnitzlers roman.

En senkommen berömmelse av Arthur Schnitzler
Översättning: Jens Christian Brandt

I juli 1895 skickade den österrikiske författaren och läkaren Arthur Schnitzler (1862-1931) in en berättelse till Hermann Bahr på tidningen Die Zeit. Bahr hade efterfrågat en något kortare text som kunde gå som följetong, men Schnitzlers bidrag, den utmärkta kortromanen En senkommen berömmelse, trycktes aldrig eftersom Bahr ansåg att den skulle förlora på att delas upp i avsnitt. Romanen hamnade istället i Schnitzlers byrålåda och hade säkert inte publicerats om inte det slutgiltiga manuset återfunnits bland hans kvarlåtenskap. Schnitzlers papper skickades, som tur var, i sista minuten över till England för att förhindra att hela hans produktion föll i nazisternas händer när Österrike anslöts till Nazityskland. Varningssignalerna hade varit mycket tydliga; alla Schnitzlers utgivna verk hade klassats som urartade och lejonparten hade redan 1933 bränts på bål i Tyskland. Schnitzler var av judisk börd och skrev böcker med ett sinnligt, sexuellt explicit innehåll och han var därför, som man ju tyvärr väl kan förstå, överkvalificerad för att få hela sin livsgärning utplånad.

Att manuset till En senkommen berömmelse aldrig publicerades, men istället fanns med bland den mängd material som räddats undan bokbrännarna, var en stor välgärning. Kortromanen, som nu för första gången ges ut på svenska på Nilsson förlag, är nämligen en ren njutning att läsa. De hundratjugotvå utom-ordentligt fint komponerade sidorna om bland annat identitets- och livskriser, konst och författarskap och den syn vi har på oss själva, våra livsval och våra insatser i livet, bör betraktas som en gåva till vilken litteraturälskare som helst.

Handlingen utspelar sig i det sena 1800-talets Wien och berättelsen tar sin början när Eduard Saxberger, en åldrad ämbetsman, får besök av en okänd ung man. Till Saxbergers förvåning har besökaren, som presenterar sig som författaren Wolfgang Meier, kommit för att hylla hans sedan länge bortglömda enda diktsamling Strövtåg, som nu återupptäckts av det unga konstnärskotteriet Entusiasterna.

Saxberger, som naturligtvis blir både glad och smickrad över den oväntade uppmärksamheten, dras snart in i en miljö där ungdomarna fjäskar för honom och höjer honom till skyarna, trots att han inte har skrivit en rad på fyrtio år. Snart visar det sig dock att de förväntar sig helt nytt, lysande material från hans penna men han kan, trots alla ovationer och allt smicker han belåtet slickar i sig, inte få ur sig ett enda vettigt ord. Istället går han igenom en ålders-och-identitetskris som heter duga och han måste till slut fråga sig själv vem han egentligen är eller har blivit: Är han ett missförstått litterärt geni som förpassats ut i kulisserna av ett oförstående, inkrökt etablissemang, eller är han bara en vanlig man som lyckats med att leva ett enkelt, samhällsnyttigt liv och varit ganska nöjd med det?

Innan Wolfgang Meier dyker upp på Saxbergers tröskel har den gamle mannen nämligen haft det någorlunda bra. Han har inte vantrivts med sitt jobb och trots att han aldrig gift sig har han en relativt stor vänskapskrets. Det är först när han märker att Entusiasterna, trots allt sitt smörande, också ömkar honom som en viss bitterhet sätter in och Saxberger börjar tycka synd om sig själv. Han ser ner på sitt liv och på sina obildade vänner och han vet inte längre om han ska se på sig själv som en suverän diktare, kanske till och med lite av en übermensch, eller som en vanlig, men kanske rätt så bildad, ämbetsman och sällskapsbroder.  

Prestationsångesten och självtvivlet ökar och katastrofen närmar sig med sjumilasteg i form av en litterär afton, där Entusiasterna vill att ”maestron” Saxberger ska dra sitt strå till stacken genom att klämma fram litet fräscht ”enastående” material. Den press som Saxberger genomgår vid blotta tanken är inte att leka med. Han finner dessutom att hans skrivande helt gått i stå. Hans inspirationskällor har torkat ut; han vantrivs i de miljöer som brukade locka fram hans skaparkraft och när Entusiasterna besviket går med på att låta den något bedagade teaterdivan Ludwiga Gasteiner, istället läsa några dikter ur Strövtåg, känner han en stor lättnad. Den slutgiltiga förödmjukelsen lurar dock strax bakom hörnet och det är först när den blivit ett faktum som Saxberger tar sig i kragen och återvänder till det bekväma, obemärkta liv han egentligen uppskattar.

Att en En senkommen berömmelse gjort så stort intryck på nutida läsare beror å ena sidan på bokens vackra, sceniska komposition och å den andra på den lätt ironiska, skarpsynta berättarröst som finns med från första sidan. Det Wien som författaren låter Saxberger vandra igenom: alltifrån kafeerna, där man dricker absint och wiener mélange, spelar biljard, läser tidningar och diskuterar nyheter och kultur, till gatorna och gränderna som myllrar av storstadsliv men där luften ändå ofta känns ren mjuk och frisk, ger berättelsen en, högst njutbar, nostalgisk prägel som dock räddas från sentimentalitet genom den genomskådande, inte alltför lättimponerade berättarens syn på saken; det är uppenbart att han inte ger mycket för vare sig stackars Saxbergers nya vänner, eller för hans tendens att falla huvudlöst för smicker.

En utomordentlig, både humoristisk och smärtsam roman om fåfänga, livsval, konstnärskap och identitetskriser som håller än idag. Åren har visserligen gått sedan den skrevs, men de högst mänskliga problem den luftar består, och det får vi nog räkna med att de alltid kommer att göra, både mänskliga brister och kriser i livet har en tendens till att förbli eviga.

The post Schnitzlers roman håller än idag first appeared on Opulens.

RECENSION. “Ingenting blev detsamma för Europa efter första världskriget.” Filip Hallbäck anser att själva krigsskildringen är bra men tycker ändå att Edward Bergers “På västfronten intet nytt” har vissa brister.

The post Välgjord nyfilmatisering av Remarques roman first appeared on Opulens.

NAZISMEN. Nu är det 84 år sedan novemberpogromen i Tyskland ägde rum. Jesper Nordström har läst en bok av Horst Krüger om vad det var som möjliggjorde nazismens framfart i Tyskland.

Vårt kvarter. En uppväxt i Hitlertyksland av Horst Krüger
Översättning: Anne-Marie Odstedt
Weiler förlag

Vad är det mest slitna greppet rent estetiskt i filmkonsten? Det kan man ju diskutera men i min bok är det att använda sig av lite flimrande gulnad Super-8 film när man vill skildra barndomen. Gärna om det innebär att skildra något dolt, hotfullt. Som när den alkoholiserade pappan flimrar förbi en idyllisk sommardag.

Horst Krüger skriver i denna anda. I ”Vårt kvarter” med undertiteln ”En uppväxt i Hitlertyksland” låter han de doftande syrenerna vaja i den vattenkammade fina villaförorten till Berlin när det är 1930-tal. Och han tecknar en bild av Weimarrepubliken som sällan beskrivs. Det rör sig om de helt vanliga förnöjda medborgare som inte tog del av typisk berlinsk dekadens i form av cigarrök, neon och kabaréer, det vill säga det ”träsk” som nazisterna sade sig vilja rensa upp i.

Snarare är Krügers bok en litterär gestaltning av det som Hannah Arendt kallade ”den banala ondskan”. Alltså en skildring av hur tämligen etablerade lite prudentliga familjer, där mannen varje månad tog sin pendelbiljett och åkte till kontoret, blev nazister.

Det aningslösa förment opolitiska som plötsligt slog bakut. Vips så var inte nazisterna de som garanterade lugn och ordning, utan de som knackade på dörren och tog med till förhör för minsta sak. Som när Horst själv suttit och rökt och flummat lite hemma hos de judiska socialisterna i ett dammigt vindskontor. Det hade kunnat vara fråga om vilken lite överspänd gymnasist som helst.

Horst Krüger är ingen teoretiker som drar upp de stora linjerna eller analyserna, i alla fall inte på det historiska abstrakta viset utan han utgår hela tiden från det konkreta. Den kusliga men samtidigt gripande särarten i texten är att han aldrig låter en tanke löpa fullt ut. Han antyder och väljer detaljer och ofta får mysiga trygghetmarkörer vara bas för en vridning in i något mörkt. Som när en vällagad mustig ärtsoppa förlorar sin konnotation till husmanskost för att i stället bli nödproviant. Eller när det 1945 delas ut ovanligt generöst mycket tobak från de tyska trängregementena. Den hyfsat allmänbildade förstår ändå att han väljer detaljer som visar på det negativa i den allmänna tyska mentaliteten vid den här tiden. Det är en märklig blandning av preusseri och en defaitistisk protestantism. Ja, han blottlägger verkligen småborglighetens förljugenhet.

Tillspetsat kan man samtidigt säga att Horst Krüger jobbar för att läsaren inte skall förstå. Att det i den bedövande vanligheten fortfarande finns en fråga: ”Men hur kunde det hända? Hur kunde ett land av pliktskyldiga bankirer och torra förvaltare släppa loss denna destruktivitet och ett sådant barbari?”

Boken avslutas med reportaget från Auschwitzrättegången på 1960-talet då han är etablerad journalist. Den äger rum i en byggnad där det på ena våningen sker en borgerlig vigsel. På andra våningen äger det rum en rättegång där man försöker utröna vem som verkligen hanterade ampuller med Zyklon B

De åtalade går efter rättegångsdagarna hem som vem som helst. De är ju numera återigen respektabla medborgare som har ett jobb att sköta.

Jag började med en liknelse från filmens bildspråk och tillåt mig att komma med en bildliknelse till; Horst Krügers memoarbok är som finna ett familjealbum från 1800-talet och bläddra och bläddra och inse hur mycket mörkt dolt som kan finnas däri.

Särarten hos Horst Krüger ligger i de små penselstråken kring en historisk epok som så ofta målats med bombastiska breda.

The post Den banala ondskan first appeared on Opulens.

DEBUTANT. Petra Rautiainen har åstadkommit en verkligt stark debutroman som utmanar det finska samvetet och nationens kollektiva minne, skriver Gregor Flakierski.

Ett land av snö och aska av Petra Rautiainen
Översättning: Marjut Hökfelt
Norstedts

Andra världskriget var en massaker av aldrig tidigare skådat slag med minst 50 miljoner döda, väldiga flyktingströmmar och en närmast ofattbar materiell förstörelse. Ovanpå det Förintelsen med sex miljoner mördade i en industriell process, en fjärdedel av dem barn. Och som om det inte var nog så räcker det med att skrapa på ytan någonstans i periferin för att uppdaga nya ohyggligheter.

Man behöver inte leta särskilt länge. Grannlandet Finland har en egen historia under andra världskriget, som skiljer sig på ett avgörande sätt från de andra nordiska ländernas. Finnarna stred på Nazitysklands sida, ett faktum som inte bara är allmänt accepterat, utan rent av uppskattat av många – de kämpade ju mot kommunismen! Vilket tycks ursäkta om inte allt så det mesta.

Och Finland krigade ju bara för att återta det som Sovjet annekterade i vinterkriget. Låt gå att finska trupper fortsatte in på sovjetiskt territorium, och deltog bland annat i belägringen av Leningrad.

Men det var långt värre än så. Och det i självaste Finland.  Med utgångspunkt i detta har debuterande Petra Rautiainen byggt upp en skickligt konstruerad historisk roman, en mardrömsresa genom den totala tystnadens kultur, där alla döljer sina hemligheter, och ingen vet vem som egentligen är vem.

En obskyr myndighet med det avslöjande namnet ”Rasförbättringskommittén” arbetar idogt med att skapa en fullkomlig arisk ras i Finland. En organisation som anlitas för detta värv är Einsatzkommando Finland. Inte särskilt överraskande inspireras man av en viss doktor Mengeles djärva experiment.

Långt upp i nordligaste Lappland, i väglöst land, drivs ett antal fångläger. Där råder vedervärdiga förhållanden, fångar från när och fjärran, judar, serber, polacker, men också homosexuella och tyska och finska landsförrädare och rasförrädare tvingas till utmattande arbete i svår köld, det råder svält och misshandel, och ständiga arkebuseringar. Och experiment. Vilket faktiskt är olagligt under finsk lag.

Också samerna råkar riktigt illa ut. De ”undersöks”, mäts och fotograferas, också här förekommer experiment, och även steriliseringar. Något som inte upphör i och med krigsslutet, lika lite i Finland som annorstädes.

Romen bjuder på en oväntad upplösning som avslöjar lika mycket som den döljer.

Petra Rautiainen har åstadkommit en verkligt stark debutroman som utmanar det finska samvetet och nationens kollektiva minne.

The post Skickligt konstruerad historisk roman first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om hur nazisterna kapade “internationella frimärksdagen” och gjorde den till “frimärkets dag” i Tredje riket.

När det gäller vykort från Tyskland, ja trycksaker över huvud taget så har vi såklart en elefant i rummet vi måste prata om. Nämligen det som kom från tryckpressarna 1933 till 1945. Mycket av det som producerades var så där lite överidylliskt kletigt i stil med bilderna i Jehovas Vittnens “Vakttornet”. Eller såklart dystert militäriskt krigiskt.

Nazisterna hade också en tendens att kapa företeelser och vrida till det för sina egna mörka syften. Som ”internationella frimärksdagen” som lanserats i Österrike efter en idé av den tyske filantropen och filatelisten Hans von Rudolphi.

Just frimärkssamlande skulle enligt honom vara en väg till internationalism, brobyggande, fredsskapande i enlighet med hur resonemangen brukar gå kring internationella idrottsbegivenheter.

Tanken var väl att just skapa internationella kontakter kring ett intresse och att ju fler internationella kontakter som knöts desto mindre tendens till konflikter borde det bli.

Alltså något helt annat än nazismens ideologiska kärna får man allt säga.

Det sorgliga är att Tredje riket nådde så djupt in i bredare folklager och så fick förankring långt ner i åldrarna. Jag har en bild av att frimärkssamlande liksom att vara med i schackklubben var något främst för de lite mer känsliga och lillgamla pojkar som inte spelade fotboll.

Så osmakligt då att även detta skulle bli ideologiskt nersmutsat och bli en chauvinistisk manifestation tvärtemot den fredsbevarande ursprungliga tanken om öppenhet och fredsbevarande.

The post Tyska vykort: “Frimärkets dag i Tredje riket” first appeared on Opulens.

PROSA. Romanen om familjen von Globig och Tredje rikets sista dagar Allt förgäves av den tyske författaren Walter Kempowski räknas till de stora tyska krigsromanerna. Elisabeth Brännström har läst den och finner romanen mycket läsvärd.  

Allt förgäves av Walter Kempowski
Översättare: Rebecka Kärde
Albert Bonniers förlag

Under januari månad, det sista krigsåret 1945, lever den adliga familjen von Globig ett instängt liv på sitt gods Georgenhof i Ostpreussen. Den ryska armén står knappt hundra kilometer bort; man kan höra gevärselden dundra i periferin och von Globigs väntar handlingsförlamat på att ryssarna ska ta sig hela vägen fram till godset och invadera byn som omger deras hem. De borde egentligen ge sig i väg, men de tvekar in det längsta med att lämna allt det välkända bakom sig för att ge sig ut i mörker och kyla, helt prisgivna åt fienden.

The post Undergångsmättad roman om Tredje rikets sista dagar first appeared on Opulens.