SATIR. Samuel Andersson har skrivit en satirisk kortnovell med anledning av att en SD-politikers hemliga låda med nazi-memorabilia har avslöjats. Förlagan till denna prosasatir står att finna i August Strindbergs kortnovell ”Ett halvt ark papper”.

En halvtom kartong

Äntligen hade SD-politikern rensat ur sitt kontor så att lokalvårdaren kunde städa alla ytor. Bara skrivbordet stod kvar. Flyttlasset till politikerns bostad rymdes i hans svarta skåpbil som såg ut som en likbil på håll. Lokalvårdaren tittade ut genom kontorsfönstret när han åkte i väg. Sedan kunde hon städa.

Men först skulle hon bara se till att inga saker låg kvarglömda. Hon behövde inte leta länge, för under skrivbordet, intryckt i ett hörn, låg en brun kartong. Lokalvårdaren lyfte på den, och märkte att den var halvtom. Tvekande öppnade hon kartongen. Men hon blev snabbt ivrig och plockade ur sakerna en efter en, och antecknade i mobilen vad hon såg, för det här var ett scoop utan dess like.

Först tog hon upp en gammal pokal med ett hakkors. För har man inte vunnit något själv kan man alltid spegla sig i äran av andra förlorare.

Därefter tog hon upp ett antal idolbilder på Adolf Hitler. För vem behöver bilder på nära och kära när man kan stirra sig tårögd på Führerns intensiva blick?

Slutligen tog hon upp ett tidigt exemplar av Mein Kampf. Ett samlarobjekt förstås – men alla böcker är som känt en del av litteraturen.

Här hade SD-politikern varit så noga med att inreda sitt kontor som en man som inget vet. Här fanns oförarglig hötorgskonst, ett par H&M Home-vaser, en Kinnarps-stol och en halvmysig IKEA-soffa för besökare. De flesta saker hade gått i blått, grått och furu. (Blott Sverige svenska färger har.) Och så låg det, när han trodde att allt var urrensat, en brun kartong med nazistgrejer kvar. Så kan man också skriva en vitbok, tänkte lokalvårdaren, där undertexten blir till text med versaler.

The post Kortnovell om SD-politikerns hemliga låda first appeared on Opulens.

AVHANDLING. ”Mikael Rahm svarar för en gedigen kartläggning av Per Engdahls långa bana som fascistisk och nyfascistisk idégivare.” Det skriver Bert Mårald som läst en ny avhandling från Umeå universitet.

Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap. En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930-1968
av Mikael Rahm
Umeå Universitet

De nazistiska strömningarna i svensk opinion har alltmer kartlagts. Utöver allmänna översikter har fokus flyttats till social- och yrkesgrupper. Särskilt har över- och medelklass synats, naturligt med tanke på att arbetarklassen drogs till socialismen. Akademikerna, prästerskapet, officerskåren, idrottsrörelsens och kulturlivets företrädare tillhör de undersökta grupperna. Därutöver har dragningen till den italienska fascismen, preusseri och germanofili liksom antisemitiska strömningar skärskådats.

På senare tid har biografier över rörelsens ledande företrädare publicerats. Så har Anna-Lena Lodenius givit ett helhetsporträtt av Birger Furugård, och nyligen har Folke Schimanski utkommit med en studie av Vera Oredsson, hans egen syster, som alltifrån uppväxten i Nazityskland varit engagerad i högerradikala rörelser, därtill gift med Sven Olov Lindholm, därpå Göran Assar Oredsson.

Färsk avhandling om Per Engdahl

Till detta kommer en färsk avhandling om Per Engdahl, som verksam långt efter andra världskriget kan ses som en högerpopulistisk länk till vår tid. Författare är Mikael Rahm och boktiteln lyder Från nationell folkgemenskap till europeisk kulturgemenskap. En ideologianalytisk studie av Per Engdahl 1930-1968 ( Umeå Universitet 2025)

Som framgår är det inte en sedvanlig studie i life and letters-stil. Det biografiska perspektivet har tonats ner, ersatt av en idéanalys av Engdahls politiska budskap utifrån hans talrika skrifter.

Värderingsfri metod

Metoden, hämtad från den brittiske statsvetaren Michael Freeden, är värderingsfri, i den mening att författaren varken fördömer eller förespråkar, förskönar eller utelämnar något i Engdahls idéer.

Med ett hermeneutiskt språkbruk tillämpas en kombination av ”barmhärtighetens och misstänksamhetens principer”. Självfallet skall objektiv vetenskap inte fungera som domstol men frågan är om inte tillvägagångsättet normaliserar, någon gång till och med rentvår Engdahls antidemokratiska värderingar.

Per Engdahls fascination för Tyskland tog snabbt ideologisk form

Engdahl växte upp i Jönköping inom övre medelklass, med en artilleriofficer som far och en mor med västsvensk schartauansk bakgrund. Studentexamen avlade han i hemstaden och det kan utifrån hans memoarbok Fribytare i folkhemmet tillfogas att han hade Harald Hagendahl som formidabel latinlektor, beundrad även av Engdahl fastän denne senare som klar antinazist blev Engdahls vedersakare. Det fanns under 1920-talet åtskilligt av parlamentsleda, varom fördes intensiva debatter inom läroverkens elevföreningar. Av Åke Ohlmarks hågkomster från Malmö latinläroverk kring sent 1920-tal framgår att det fanns attraktionskraft i fascismen liksom senare i nazismen.

Redan som gymnasist hade Engdahl anslutit sig till Fascistisk kampfront, kanske inspirerad av latinlektorn Ivar Hjertén i Västerås, som i bokform prisat Mussolinis regim. Möjligen ägde lärare i klassiska språk särskild kunskap om Italiensk politik för i Lundsbergs internatläroverk ställde sig latinläraren Eric Lögdberg 1927 positiv till ett möte med en representant för fascismen, som han såg som främjare av patriotisk anda och en motvikt till grasserande jazzkultur.

Engdahls bana gick vidare till akademiska studier i Uppsala, med inriktning på först historia, där han kom att knyta an till traditionell storsvensk historiesyn, där monark och folk i gemenskap ställdes mot den splittring som modernt partiväsende ansågs generera.

Studierna fortsatte med statskunskap fram till avlagd licentiatexamen. Vid seminarierna för den liberale professorn Axel Brusewitz fanns flertalet politiska riktningar företrädda och Engdahl var till en början inte ensam högerextremist. Enligt Herbert Tingstens memoarer blev Engdahl en gång utvisad ur seminariesalen sedan det kommit till Brusewitz kännedom att han hållit ett antisemitiskt anförande.

Per Engdahl och nysvenska rörelsen

Redan 1931 var Engdahl som 22-åring redo att lansera ett politiskt program. Han kallade rörelsen nysvensk och förespråkade förutom folkgemenskap efter tyskt mönster korporativismen som ledande princip. Efter Hitlers maktövertagande 1933 tecknade han i skriften Folkresningen i Tyskland en historisk bakgrund, som mynnade ut i slutomdömet att i kulturförmörkelsens Europa hade den tyska folkresningen visat vägen mot en bättre framtid genom sin idealitet och disciplin.

Vid sidan om sin livslånga bana som företrädare för den nysvenska rörelsen ledde Engdahl under världskriget partigruppen Svensk Opposition.

Hans inlägg ödesåret 1941 vittnar om hans hållning. I ett sommarting som förbundet Sverige – Tyskland anordnade i Jönköping uttalade han: Det var i spetsen för småländska ryttare som Sveriges största konung en gång på de dimmiga slätterna kring Lützen gick i döden för germanska värden. I skriften Det kämpande Tyskland, med medverkan av Sven Hedin, Fredrik Böök, Rutger Essén samt läroverkslektorerna Gustaf Jacobson och Harry Bergquist, den ene historiker, den andre biolog, skönmålade Engdahl tysk nationalsocialism liksom dess förment geniale och karismatiske ledare Adolf Hitler.

Forskningen går vidare – men skuggorna finns kvar

Engdahl, som fredsdagen 1945 befann sig i Stockholm bland jublande människor, kände bedrövelse över krigets utgång. Efter andra världskriget, då den parlamentariska demokratin fått position som överideologi, blev Engdahl på grund av tidigare ställningstaganden demoniserad. Han orienterade sig mot Europa och enligt egen uppfattning var han en centralgestalt inom Malmörörelsen, namngiven efter hans hemstad. I boken Folkhem i utförsbacke från 1966 , menar Engdahl, att bästa sättet att trygga ett framtida Sverige vore att skapa ett enat, federalistiskt och korporativt Europa.

Även för den som hyst livslång aversion mot nazism och fascism kan Engdahls ståndpunkt utifrån Rahms referat, som inte alltid ställs in i sin historiska kontext, låta som ett välfunnet inlägg i dagens debatt om utökad europeisk sammanhållning gentemot det ryska hotet.

Taget ur sitt sammanhang kunde det även gälla som försvarstal för det europeiska upplysningsarvet, attackerat av dagens fascistsinnade kumpaner i Kreml och Vita huset .
Mikael Rahm svarar för en gedigen kartläggning av Per Engdahls långa bana som fascistisk och nyfascistisk idégivare. Samtidigt ser han behov av fortsatt forskning, särskilt kring efterkrigsperioden.

The post Per Engdahls väg från svensk fascism till europeisk enhetsdröm first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Duon Trump & Musk är en isande diabolisk inkarnation av fascismens dubbelhet: karismatisk energi och förment objektiv kyla,” skriver Jesper Nordström.

Sedan urminnes tider har människan närt en dröm om renhet. Ibland religiös, ibland rationell, men alltid med samma grundprincip: något smutsigt och förkastligt identifieras, och genom en högtidlig ritual skall det renas, utplånas eller åtminstone förpassas bortom synhåll. Det som började som prästers exorcism av har genom seklerna funnit nya uttrycksformer – från rashygienens mätskalor till Silicon Valleys algoritmiska sterilitet.

Lika trogen sin form som renhetsivern är dock dess följeslagare: den numeriska robustheten – en oförblommerad tro på att verkligheten bäst förstås genom enkla, gärna spektakulära siffror. Inte genom analys, kontext eller reflektion, utan genom ren och skär kvantifiering.

Denna kombination av renhet och numerisk determinism har återkommit genom historien. Amazons logistikenheter där folk får näsblod av stress och statistiken kring att det är mest ambulansutryckningar dit. Se där kvantifieringens backlash!

Den moderna politiska historien bjuder på åtskilliga exempel på samhällen som velat rena sig från någon diffus, förgiftande närvaro. Alltid har det funnits en inbillad smitta – biologisk, moralisk eller intellektuell – som sägs hota den naturliga ordningen.

Den nationalsocialistiska ideologin byggde på föreställningen att samhället var en kropp och juden ett virus. Detta motiverade inte bara folkmord utan också en bisarr fixering vid renhetsmätning – en vetenskapligt grundlös, men numeriskt uttryckt ”raslära” där människor reducerades till bråkdelar av renhet. ”Hur mycket judiskt blod är din kropp smittad med?” Individen existerade endast i relation till en pseudovetenskaplig mätskala.

I USA har begreppet renhet naturligtvis en annan klangbotten, men mekanismen är densamma. ”Drain the swamp” – ett lika kraftfullt som innehållslöst slagord – appellerade till samma arkaiska drift att rena samhället från en osynlig förruttnelse.

Vilka exakt som utgjorde träskets gift förblev diffust. Ibland var det karriärpolitiker, ibland journalister, ibland – genom tyst konsensus – alla som talade för mjukare värden. Ibland var det också old money-familjerna och då gärna med en hundvissling till antisemitiskt tankegods.

Trumps robusta rödbrusighet i kombination med besattheten av att det ”läcker pengar i systemet och det skall vi styra upp i kolumner” är den perfekta bilden av teknokratisk fascism i ny tappning.

Duon Trump & Musk är en isande diabolisk inkarnation av fascismens dubbelhet: karismatisk energi och förment objektiv kyla.

Nutidens mest sofistikerade renhetsprojekt är förstås det digitala. Teknokraterna i Silicon Valley drömmer om ett samhälle där oönskade element – olämpliga åsikter, låga produktivitetspoäng, ekonomisk olönsamhet – filtreras bort av obönhörliga system.

Smutsen elimineras inte längre genom gaskammare eller arbetsläger, utan genom digital marginalisering.

All renhetslära föder dock sin motsats; vid en viss punkt i processen upphör frågan att vara vem som ska renas bort och övergår till vad som återstår. Men denna insikt infinner sig aldrig i tid.

Det är det transcendentala tänkandet som i sin reduktionism endast ger oss det sterila infertila liket. Längtan efter stark renhet som slår över i kylig impotens. Den numeriska robustheten: skenbar rationalitet som maktens handlingskraftiga estetik.

Parallellt med renhetsvurmen löper den lika envisa föreställningen att sanning bäst förstås i stora, enkla siffror.

Det är en form av “quantitative brute force thinking”  – en rå och oanalyserad tro på att ju större en siffra är, desto mer korrekt är den.

Nazisterna ville inte bara skapa renhet, utan också göra det storskaligt. Rashierarkier sattes på tabellform, folkmordet organiserades i tidtabeller, och regimens styrka bedömdes utifrån häpnadsväckande produktionsmål snarare än realistiska kalkyler. Siffrorna blev ett självändamål: att kunna redovisa att man producerat X antal stridsvagnar eller genomfört Y antal deportationer till Auschwitz.

Vår tids motsvarighet är “Trump och superlativen”; en infantil numerisk absolutism – ”biggest, strongest, most tremendous!”

I detta tänkande är siffror inte analysverktyg utan fungerar som estetiska signalord.

Att verkligheten är betydligt mer komplex än ”rekordhög BNP” eller ”rekordmånga nya jobb” är sekundärt. Det är inte fakta som efterfrågas, utan den trygghet som stora siffror ger dem som fruktar att världen inte går att kontrollera.

Nutidens mest sofistikerade former av numerisk antiintellektualism döljer sig bakom dataanalys och optimeringsmetodik.

Företagsledningar och politiker slår sig för bröstet och slår fast att det minsann är ”data-drivna beslut”, men ofta innebär detta snarare att man ersatt förståelse med ett Excel-dokument. De som ifrågasätter resonemanget tystas med argumentet att siffrorna ”talar för sig själva” – en försåtlig idé, då siffror aldrig existerar i ett vakuum utan alltid tolkas av någon.

I varje epok tycks det alltså sammanfattningsvis finnas en lockelse i att reducera samhällets komplexitet till en fråga om rening och kvantifiering.

Det är egentligen ingen slump att new public management som begrepp infann sig i eran efter Thatcher, Reagan och Gorbatjov.

Efter murens fall uppstod ett ideologiskt vakuum och en osäkerhet som gjorde styrdokument och kvantitativa utvärderingar till en något att klamra sig fast vid. Det för tankarna till socialbidragstagaren som börjar räkna och räkna och räkna sina tonfiskburkar i skafferiet.

Att världens rikaste man också är besatt av hur många konserver det finns i USA:s förråd pekar dock på något långt vidrigare än ren nervös överlevnadsinstinkt, nämligen ordning och reda i kombination med snålhet som fetischistiskt självändamål och det är fascism i sin prydno.

Men historien har tack och lov en ironisk sensmoral: de som mest besatt jagar renhet, slutar alltid i moralisk förruttnelse.

The post Musk och den teknokratiska fascismen first appeared on Opulens.

NAZISTERNA. ”Med boken ”Stulen musik” har Anders Rydell fullbordat en skrämmande, men fantastiskt läsvärd, trilogi om nazisternas plundringar av Europas kulturarv.” Det skriver Mathias Jansson.

Stulen musik
Nazisternas plundringar och musik som motstånd
av Anders Rydell
Norstedts förlag

Anders Rydell har i två tidigare böcker berättat om hur nazisterna under andra världskriget systematiskt plundrade Europas kulturskatter. I den första boken ”Plundrarna” handlade det om konsten och i ”Boktjuvarna” om böckerna.

I den avslutande boken i trilogin ”Stulen musik” är det musiken som står i centrum. Det handlar inte bara om hur nazisterna beslagtog ovärderliga musikinstrument som en Stradivarius eller en Mezzadri från judiska musiker, eller samlade på originalnoter och brevväxlingar av stora viktiga kompositörer som Bach och Wagner, utan i lika hög grad om nazisternas ihärdiga försök utplåna alla spår av den judiska kulturen och judendomen i musiken.

Anders Rydell låter oss ta del av några levnadsöden i boken som den polsk-judiska pianisten Wanda Landowska, som så många andra judiska musiker fick sina böcker, noter och instrument plundrade av nazisternas specialkommandon. Landowska lyckades som en del andra judiska musiker, som Arthur Rubinstein att fly till USA, men många andra var inte lika lyckligt lottade utan blev kvar och avled i nazisternas koncentrationsläger. 

Rydell låter oss också lära känna några av de personer som drev nazisternas ideologiska linje bakom plundringarna, som musikkritikern Herbert Gerigk som var ansvarig för plundringarna och som författade ett lexikon över judiska musiker som enligt nazisterna inte borde existera.

Det gedigna materialet i Rydells bok berör och engagerar läsaren. Jag kan inte låta bli att känna ett djupt obehag när jag läser Rydells skildring av hur nazisterna efter maktövertagandet steg för steg flyttade fram positionerna, för att inskränka, begränsa och slutligen försöka förgöra och utplåna alla spår av det rika judiska kulturarvet i Europa. Det är för övrigt inte svårt att se paralleller till den eskalerande antisemitismen som idag växer sig allt starkare i Europa och det spända världsläget som ökar polariseringen mellan olika grupper i samhället. 

Med boken ”Stulen musik” har Anders Rydell fullbordat en skrämmande, men fantastiskt läsvärd, trilogi om nazisternas plundringar av Europas kulturarv. Boken visar i sin gedigna sammanställning hur målmedvetna nazisterna var med ambitionen att stöpa om hela den europeiska kulturen och anpassa denna till den nazistiska ideologin. 

The post Fantastiskt läsvärt om nazisternas plundringar first appeared on Opulens.

PINSAMHETER. ”Historien skapar nutid och framtid. Även om politiska partier med pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla,” skriver Lars Thulin.

En av höstens viktigaste svenska filmer är Lukas Moodysons ”Tillsammans 1999”, uppföljningen på ”Tillsammans” som utspelades på 70-talet. För att beröras av nya filmen bör man ha sett den första.

Den handlar om ett kollektiv i vänsterns toppdecennium. Med brådmogen socialism, stormöten, linsgrytor, nästan fri kärlek och övertygelse om den egna förträffligheten. Reglerna är hårda: Barnboken Pippi Långstrump är bannlyst eftersom Pippi med sina guldpengar är kapitalist.

Kraven ställer till det när en jobbig verklighet knackar på kollektivets dörr och när personliga relationer kommer in och rör till. Finalen är ändå vacker och pekar just på det underbara med att vara tillsammans. Filmen håller upp en skrattspegel mot de aparta delarna av den så kallade flumvänstern, men kritiken är gullig, förlåtande och snäll.

I uppföljaren har stora delar av kollektivet en återträff och vi får veta hur det gått med ideologierna. Inte så bra, så nya filmen är betydligt mörkare och vassare. Skratt fastnar i halsen då kritiken mot mycket av 70-talsvänstern blir lika välriktad som avslöjande.

Filmen är bra: tungt manus, trovärdiga dialoger och lysande skådespel på många håll.

Det förflutna

Behållningen blir för mig frågan: vad nyttar det till att grotta i det förflutna, att sucka och håna det som hände för fem decennier sidan då samhället var annorlunda? När vi inte visste bättre? Ska vi peka finger åt det vi ser i backspegeln? Har vi inte nog med problem framför oss? Eller ska vi göra upp med historien för att förstå nutiden och bygga framtiden? Göra så kallade vitböcker?

Hur har de två ytterpartierna i Sveriges riksdag klarat detta: SD respektive V?

Flörtar Sverigedemokraterna fortfarande öppet med nazism och skräck för allt främmande? Är lek med nazisymboler historia? Har partiet kastat arvet och är modernt, rumsrent, och ska därför bara värderas efter vad de säger idag?

Kommunismen

Har vänstern gjort upp med kommunismen och överslätandet av de sovjetiska övergreppen? Att tidigare V-ledare hängivet och frekvent kindpussat diktatorer på andra sidan järnridån? Och har partiet bara tagit bort ”kommunist” ur namnet, men behållit kommunismen i sitt DNA?

Vitböcker har skrivits. Båda har gjorts internt och därmed blir det alltid misstankar om det förutsättningslösa i granskningen. Begreppet omvändelse under galgen känns relevant. SD:s är inte klar, bara en del har presenterats.

SD:s genomgång gjordes av en historiker som varit medlem i partiet, Tony Gustafsson. Han visade tydligt på de rötterna med kopplingar till nazistiska partier som Nordiska Rikspartiet och Nysvenska Rörelsen. Inte minst avslöjades att en av grundarna, Gustaf Ekström varit SS-soldat och därmed svurit trohet till Hitler. Och höll fast vid ideologin till sin död 1900. Hur mycket av det tankegodset som är utrensat ur partiet har inte behandlats.

Extrema åsikter

En enkel slutsats är att en hel del finns kvar. Inget parti har sparkat så många medlemmar för extrema åsikter, i SD:s fall en dragning mot det bruna och rent hat mot invandrare. Måhända har medlemmar inte sparkats för sina åsikter utan för att de varit oförsiktiga och uttalat dem när det funnits en journalist i närheten. Ledaren Jimmie Åkesson har klart sagt att partiet aldrig kommer överge sina rötter, i mina ögon en tydlig markering att man inte gjort upp med historien.

Och Richard Jomshof föraktfulla beskrivning av profeten Muhammed samt önskan om att vi ska bränna 100 koraner, såväl som Oscar Sjöstedts ”skämt” om judar visar att tankegodset lever. Partiet har jobbat på att putsa fasaden, inte storstäda huset. Så debattörer och journalister bör hålla blicken kvar i backspegeln.

Hur är det till vänster? Där finns ett före och ett efter – murens fall 1989. En genomgång blev då nödvändig. En vitbok gjordes 1992 om partiets förhållande till främmande makt. Genomgången är gedigen, 118 sidor. Den pekar på att det under nästan hela partiets levnad funnits en spricka mellan traditionalister som hårdfört gått på Sovjetunionens linje. Till och med efter Sovjets invasion i Tjeckoslovaken 1968, som VPK officiellt fördömde, höjdes röster om att partiets kritik var förhastad och att historien skulle ge Sovjet rätt. Mot denna fraktion stod en, ur partiets synpunkt, högerlinje som tidigt hävdade att förbindelser med Sovjet skulle minimeras.

Murens fall

Då muren föll försvann en del av partiets livsluft, kampen mellan Väst och Öst. Eftersom Sovjet försvann.

Men sprickor mellan ”nya” traditionalister och ”högerflanken” fortsätter. När partiet tycks hamna på fel sida i historien, åtminstone enligt en stor majoritet av medborgarna. Striden om synen på Hamas massaker i Israel nyligen är Tjeckoslovakien 1968 i repris. Velandet om vapenhjälp till Ukraina när ett tydligt nej plötsligt blev ett rungande ja, pekar på samma sak. Kanske också i Nato-frågan där partiet först hävdade att en folkomröstning borde fälla avgörandet, måhända för att V skulle slippa ta ställning i ödesfrågan.

Så man bör inte sluta kasta blickar i V:s backspegel. För historien skapar nutid och framtid. Även om partier med politiska pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla.

The post Måste vi tillsammans kika i backspegeln? first appeared on Opulens.

ANINGSLÖSHET. Katrine Hamori chockades av Micael Bindefelds aningslösa uttalande i SVT:s talkshow “Carina Bergfeldt”. Det Bindefeld gjorde var att upprepa nazisternas påstående om att vara jude är att tillhöra en ras, anser Hamori. Här reder hon ut begreppen.

När Micael Bindefeld på bästa sändningstid i skattefinansierade SVT:s talkshow ”Carina Bergfeldt” sa att han specifikt valde en judisk kvinna som surrogatmor till sitt barn, satte jag kvällsfikat i halsen. Låt oss lämna diskussionen om inköpt livmoder därhän och ta fasta på det han faktiskt sa; att han uttryckligen ville ha en judisk mor till sitt barn. Hans val påminner om när man väljer en schnauzer med stamtavla som ska få betäcka schnauzertiken för att vara säker på att valparna är renrasiga. Det Micael Bindefeld gjorde inför miljoner tittare var att upprepa nazisternas påstående om att vara jude är att tillhöra en ras.

Det ledde som bekant till att judarna skulle utrotas eftersom de av nazisterna sågs som en undermålig ras som kunde likställas med skadedjur som kackerlackor och råttor. Med tanke på detta var det anmärkningsvärt att den till synes starstruck Carina Bergfeldt inte ens lyfte på ett ögonbryn och ställde den självklara frågan till den nyblivne fadern. Det är verkligen ett exempel på urusel journalistik, för att inte säga rent farlig okunnighet och historielöshet.

Vid det här laget borde väl alla som gått minst nio år i svensk grundskola veta att vara jude inte är att höra till en ras. Micael Bindefeld sitter alltså och säger, milt leende inför en likaledes milt leende Carina Bergfeldt, att det judiska sitter i ägget som kvinnan tillhandahåller.  

Att vara jude är att tillhöra och ha en specifik kultur. Det finns judar med melatoninrik hud, med vit hud, svart hår, rött hår, bruna ögon, blå ögon, platt näsa, rak näsa och krokig näsa. Det finns långa, magra judar och det finns korta tjocka. Det finns korkade judar och det finns smarta judar. Att påstå något annat är att säga samma sak som propagandaminister Goebbels sa; att judar tillhör en ras.

Att vara jude är att tillhöra en familj där man har liknande värderingar och moral.

Whoppi Goldberg, som tog namnet Goldberg för hon trodde att det var lättare att göra karriär i Hollywood med ett sådant efternamn, sa i ett talkshowprogram att Förintelsen inte handlade om ras. Det ledde till en mediastorm från uppenbarligen kunniga journalister och tittare som visste att det ju var precis det Förintelsen handlade om. Ms Goldberg fick offentligt göra avbön. Detta torde väl den tidigare USA-korren Bergfeldt ha känt till? Nazisternas propaganda var att judar, romer och homosexuella tillhörde raskategorin Untermenschen och att det därför var nödvändigt att utrota dem.  

Och nu satt alltså Micael Bindefeld och sa att han ville ha ett renrasigt barn. Men det nappade inte journalisten på utan det blev i stället till en fråga om att välja kön. Vilket ju är möjligt om man väljer att bli förälder genom en surrogatmoder. Det var den enda följdfråga hon gick igång på.

Att vara jude är att tillhöra en familj där man har liknande värderingar och moral. Medlemmarna i en familj kan faktiskt se helt olika ut, ha olika pappor eller mammor, de kan vara adopterade. Några i familjen har en gudstro, andra inte. Man behöver inte födas till jude, man kan bli det – även om det är lite komplicerat och tidskrävande. Det vill säga, man kan alltså konvertera till judendomen. Precis som adopterade barn är självklara familjemedlemmar, så är konvertiter det.

Det brukar sägas att antisemitismen är det äldsta hatet. I dag ser vi över hela världen hur antisemitismen sprider sig nu som en smittsam, dödlig sjukdom. Antisemitismen må ha börjat med judarna, men det slutar aldrig med enbart judarna. Därför borde vi, och inte minst public service, vara mer vaksamma mot okunniga, rent ut sagt livsfarliga uttalanden som det som Micael Bindefeld gjorde, utan att Carina Bergfeldt ställde den självklara följdfrågan; anser du att judar tillhör en viss ras?

The post Hamori: “Att vara jude är inte att höra till en ras” first appeared on Opulens.

RASISM. För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen ses som”objektiv nyhetsrapportering”. Det menar Masoud Kamali apropå att brittiska BBC sparkat programledaren och fotbollslegendaren Gary Lineker.

I Sverige är vi vana att höra SVT hävda sin ”objektivitet” för att legitimera SD-vänliga och rasistiska ställningstaganden. Nu har dess engelska motsvarighet BBC som är ett statligt public service-media hävdat detsamma och sparkat en av de mest populära programledarna, den tillika stora fotbollsspelaren Gary Lineker som ledde det populära programmet ”Match of the day” på lördagar. Gary Linekers brott sägs vara att han kritiserade den engelska migrationspolitiken och jämförde den strama och rasistiska migrationspolitiken med 1930-talets nazipolitik.

Apropå den konservativa regeringens ansträngningar för att i samarbete med högerregeringen och Macron i Frankrike få till stånd ett totalstopp av flyktingar via den engelska kanalen, så skriver Lineker på Twitter: ”Vi tar emot mycket färre flyktingar än andra stora europeiska länder. Detta är bara en omåttligt grym politik riktad mot de mest utsatta människorna med ett språk som inte är olikt det som användes av Tyskland på 30-talet,”.

Efter detta uttalande har Lineker stängts av som programledare på BBC. En talesperson för BBC förklarar orsaken till BBC:s beslut i en intervju med Sky Sports på följande sätt ”Vi har sagt att han ska hålla sig ifrån att ta ställning i partipolitiska frågor och politiska kontroverser”. Tim Davie som stängde av Lineker från hans program på BBC är själv medlem och har donerat pengar till det Konservativa partiet i England. Han har varit styrelsemedlem i företaget Pepsi och har utan bakgrund i eller någon som helst kunskap om medier blivit BBC:s direktör. Det är uppenbart var hans lojalitet har sin hemvist.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kaveh Selhekol som är ansvarig reporter för Sky Sports News twittrar att “”Gary Lineker avstängdes från BBC för att han upprört de konservativa eftersom han stod upp för några av de mest utsatta människorna i världen. Samma BBC vars ordförande gav de konservativa 400 000 pund innan han hjälpte till att ordna ett lån på 800 000 pund till Boris Johnson.” Det vill säga, Linekers enda misstag är att han tagit ställning för utsatta människor på flykt och kritiserade och därmed irriterade de konservativa och andra rasistiska och flyktingfientliga i England.

För statliga medier har det blivit normalt att frågor och debatter som förstärker rasism, konservatism och den nyliberala ordningen inte betraktas som ”ställningstagande i partipolitiska frågor” utan som ”objektiv nyhetsrapportering”. Denna medvetna falska marknadsföring av dessa mediers ledning bygger på en naiv föreställning om att det finns en journalistisk positionering bortom samhället och dess politiska, sociala, ekonomiska och kulturella slagfält. Faktum är att talet om objektivitet används för att exkludera kritiska röster och förstärka högerpopulistisk politik som genomsyrar många av dagens regeringar i Europa.

The post Public service “objektivitet” förstärker högerpopulismen first appeared on Opulens.

MASKULINITET. Det akademiska förhållandet till nazismen har sedan länge lämnat det klassiskt ekonomiskt-historiska perspektivet. Det är inte möjligt att förstå denna humanitetens nollpunkt enbart ur hyperinflation, revanschlusta efter Versaillesfreden. Det socialpedagogiska och genusvetenskapliga kring kraft och maskulinitet är numera lika uppenbara pusselbitar för att se hela bilden av tredje riket.

När sociologen Klaus Theweleit för 40 år sedan använde denna ingång i tegelstensavhandlingen “Mansfantasier” var det dock tämligen nytt. Han studerade de ideal som de tyska frikårerna odlade i sin bitterhet och nollpunktsläget efter första världskriget. I samband med publiceringen underströk Arne Ruth den tyska borglighetens särart gentemot den franska och engelska; här var det mer lantliga och asketiska ideal, drömmar om feodalsamhällets positiva aspekter.

Parallellen till samtiden är tydlig. De paramilitära grupperna i USA som numera tränar med pumphagel och hinderbanor är samma resultat av stukad självkänsla. Att komma hem från fronten eller bli uppsagd från de tunga industri- och gruvjobben har en likhet då de båda är del av en slags mansmyt: “Vi som sliter och offrar oss för nationen i smuts och fara”. Så står vi där igen i ett helt imploderat USA som inte ens klarar att snyggt och smidigt välja en talman, den minst politiserade posten inom demokratins maskineri.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Toxiskt talmansval first appeared on Opulens.

FRAMGÅNGAR. Uje Brandelius är på turné med sitt band Doktor Kosmos. Hans senaste år har präglats av att han fått Parkinsons sjukdom – men också av stora framgångar på scen.

Doktor Kosmos är ute och spelar igen. Hur känns det?

– Det är jätteroligt. När det planerades hade vi inte några tankar på att det skulle bli så här stort, men vi har mötts av fullsatta lokaler och en galen ljudnivå på publiken. Nu känner vi oss nästan ihjälkramade. Det verkar som om det efter 15 års bortavaro finns ett sug efter oss och efter politisk musik.

Hur hanterar du din sjukdom inför konserterna?

– Inte alls. Jag tar bara mina mediciner och eliminerar en del stressmoment, och det går bra. Enda skillnaden är att vi har fler människor med oss än tidigare. Vi är ett litet band med ont om pengar och då måste man göra allt själva. Vi är fortfarande inget Rolling Stones och bär våra egna förstärkare, men har gjort det lite bekvämare för oss. Vi har märkt att vi har blivit bättre på att spela när stressen kring allt vi ska göra runt omkring har minskat.

Bandet har en lång historia, där flera medlemmar har varit med sedan starten för över trettio år sedan. Hur har ni lyckats med det?

– Det som brukar få band att splittras är brist på pengar eller att frontfiguren har fått hybris. Där har jag försökt vara så demokratisk som min läggning tillåter, för jag har aldrig varit bra på grupparbete. Det som skiljer band från soloartister är att alla bidrar med sin säregna röst. Jag har en grunddemokratisk hållning, där alla bestämmer över sina riff och hur de spelar. Sedan är det nog bra att göra ett upphåll på 15 år ibland. Det gör att man kan behålla känslan av att vi gör det här för att det är kul.

Doktor Kosmos profil är politiska texter. Hur har ni påverkats av det senaste valresultatet?

– Vi är som alla andra omskakade, ledsna, omtumlade och stridslystna. Det är antagligen en del i vår i succé nu. Folk är fan rädda och de ser ett band som vårt som en sorts skyddsrum och safety zone.

Hur är framtidsplanerna för doktor Kosmos?

– Vi hade inga tills för några veckor sedan. Men det var kul att spela igen och vi kände oss uppskattade och populära på nytt. Vi har ett sound och jag tycker att vi också har en uppgift.

Du är en kreativ person. I din samling av priser finns två guldbaggar som du fick för filmen ”Spring Uje spring”. Men du har också varit nominerad till ett Augustpris för barnboken ”Hemma hos Harald Henriksson”. Du har dessutom varit radiojournalist, manusförfattare och skådespelare. Vad ser du som din största framgång?

– Det är att vi har hållit ihop bandet. Det är också värt ett pris som får namn efter något djur och det får vara någon som är långlivad. Vad heter den där hajen som kan bli 400 år? Håkäring. Jag vill ha en guldhåkäring!

Vad jobbar du med idag?

– Jag turnerar med Doktor Kosmos och skriver manus. Och så skriver jag låtar, det gör jag alltid, det är lite som att borsta tänderna för mig. Jag skriver även när jag inte vet vad jag ska ha dem till. De är sedan bra att ha när jag nästa gång ska göra en föreställning eller skiva. Vad det blir vet jag inte men film, teater och musik, är min framtid. Det är vad jag hoppas.

Utöver sångare, musiker och författare är du journalist, och har där framför allt jobbat mycket med radio. Men du har också i ett par år varit anställd av Vänsterpartiet, bland annat som pressekreterare. Vad är dina kopplingar till partiet idag?

– Jag har vänner där men är inte medlem och har inte deltagit aktivt i något där på fem, sex år.

Det blåser högervindar idag. Hur tycker du vänsterrörelsen ska hantera det?

–  Fan jag vet inte. Jag kommer att fortsätta spela min musik. Det är mitt barr till stacken. Konservatism, homofobism och allt som vi trodde vi hade koll på och som låg nedstoppat i en källare, har kommit upp till ytan. Det är något vi måste hantera.

– Det är så mycket som har ändrats där människor som jag har blivit till extremister. Jag tycker jag står kvar på samma plats, men har plötsligt blivit jättejättevänster. Det blir lite ensamt på här på kanten. Men allt som går upp, går ner. Det är en naturkraft. Någon gång blir det bättre, kanske inte under vår livstid, men någon gång.

Politisk depression och framtidsoro – hur hanterar du känslor av det slaget?

– För att vara ärlig har jag mycket av flyktbeteende. Så vad jag gör är att jag begraver mig i jobb och familj. Vi behöver nog låsa in oss i rummet ett tag innan vi minglar vidare. Men man kan få energi också av att dra sig undan en tid.

– Den globala trumpismen är så otroligt splittrande att den tränger in i allt vi gör. Det är något jag eller någon annan borde försöka skildra på film. Det är svårt att göra politisk konst utan att det blir plakatartat men det politiska läget nu går så djupt, att det skär ända in i våra familjer. Den påverkar vår kärlek och skapar hat, den kommer in i våra hem och ner i våra sängar. Politiken kan idag dela på par och få hjärtan att gå sönder.

Du har tre barn med lika många mödrar, som verkar ha gått genom skilsmässorna utan att det blivit några alltför djupgående men. Vad är knepet?

– Jag är verkligen ingen relationsrådgivare och vi har nog bråkat lika mycket som andra. Men man får aldrig låta en konflikt bli djupfryst. Det finns inte utrymme för att lämna mina barns mödrar bakom mig. Det handlar inte om att försöka hitta harmoni utan om att gå vidare, där vi får hitta nya sätt att bråka på. Att vi alla bor nära hjälper till. Barnen är kittet som håller oss samman och de är på något sätt allas barn.

Du friade till din sambo Terese i radio när du var sommarpratare. Vad blev hennes svar?

– Vi åkte bil med kompisar när vi lyssnade på sommarpratet. Det vi gjorde var att vi stannade, tankade, grät en skvätt och sedan åkte vi vidare. Men vi har inte fått till det där bröllopet än. Filmen och allt som har hänt runt oss gör att vi måste bygga upp en sorts sug efter att få stå i centrum och lyssna när folk håller fina tal och så.

Nästan hela din familj ställde upp och spelade rollerna av sig själva i filmen. Hur har arbetet med den påverkat er fortsatta vardag?

– Jag trodde den skulle påverkas mer, och att vi inte skulle kunna sitta tillsammans på ett kafé utan att känna oss iakttagna. Och det har hänt. Vi märker att folk ibland tystnar när vi kommer och ibland kommer någon fram och tackar för filmen. Men framförallt har filmen påverkat mitt liv, där jag får fler förslag om att göra roliga saker och det är lättare för mig att få jobb. I övrigt bor vi i samma lägenhet och har samma rutiner som innan.

Filmen kretsar kring hur du, som pappa och en man mitt i livet, hanterar ett svårt sjukdomsbesked. Hur gick det till i verkligheten?

– Parkinson är en sjukdom där man får veta om sin sjukdom så många år i förväg att man inte blivit påverkad av den än, så de första åren sket jag fullständigt i den och tog inte mina mediciner. De började jag med för två år sedan när jag insåg att det tog för lång tid för mig att gå till tunnelbanan, byta glödlampor och sånt. Men nu tar jag dem och det funkar bra.

Att leva som kulturarbetare kan vara roligt, men är ofta ekonomiskt tungt. Har du någonsin funderat över dina yrkesval, och önskat att du gjort annorlunda?

– Det är inget jag egentligen har valt och jag har ingen utbildning efter gymnasiet. Jag har tittat i Universitetskatalogen, sökt utbildningar och kommit in men aldrig gått dit. Det har alltid dykt upp något lite roligare jag velat göra.

– Det är två perioder i livet då jag levt på kultur. När jag var i 30-års levde jag nästan på musiken. Den andra började när jag i 45-års åldern gjorde min föreställning, som filmen bygger på, och den vågen surfar jag på än. Däremellan har jag jobbat för Vänsterpartiet i riksdagen och på Sveriges Radio. Mina kulturjobb har kommit ur en hobby som långsamt blivit lite lönsamt. Idag kan jag kalla mig kulturarbetare, men musiker säger jag inte.

Vad vill du säga till den nya kulturministern?

– Jag åker inte med på tåget med dem som gör ett ramaskri för att kulturministern inte kan något om kultur. Det hade nästan varit värre om hon var barnmorska för en viss sorts kultur, det hade varit mer av en jävsituation. Hennes uppdrag som minister är att sitta på möten och dela ut pengar. Problemet är att hon och den nya regeringen vill skänka mindre pengar och att de vill strypa en viss sorts kultur. Det är jävligt oroväckande.

– Det hade varit intressant att få igång ett samtal om det som kallas politisk kultur. Det är något som i 90 procent av fallen varit kultur från vänster. Nu väntar jag på den första öppet rasistiska teatergruppen. Och den kommer. Frågan är om det inte då kommer krav på mindre politisk kultur från vänsterhåll? Den förändring som pågår är så stor att mångfald inom utbudet i public service gått från att vara en gemensam värdegrund till att nu ses som en åsikt.

..och till hennes regering?

– Det läskiga är att SD är så kulturintresserade. De förstår hur viktigt det är, medan kultur är något som sossar och moderater skiter i. Vad vi nu har är en ohelig allians där M skiter i kulturen och flyktingfrågan. SD säger att det är synd om pensionärerna men gör inget åt det, utan skiter i allt som är ekonomi. Det kan bli ett äktenskap som fungerar perfekt. Partierna kör varsin fråga, och driver landet i botten.

The post Helgporträttet: ”Den globala trumpismen tränger in i allt vi gör” first appeared on Opulens.

HÖGEREXTREMISM. “Det är nazistisk politik därför att nazisterna under åren 1933-39 aktivt uppmuntrade judar att frivilligt emigrera från Tyskland” skriver Peter Pagin, professor i teoretisk filosofi och ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien.

I somras släppte Sverigedemokraterna första delen av vitboken om partiets historia, författad av idéhistorikern Tony Gustafsson. Det har länge varit känt att SD grundades av nazister och nynazister. Vitboken beskriver personerna som genomförde grundandet och de organisationer dessa tillhörde. Rapporten ger en mörk bild av bildandet, också enligt partiets nuvarande företrädare. Gustafsson hade enligt SD valts som oberoende forskare, men Expressen avslöjade att Gustafsson själv blivit medlem 2017.

I svar till påståenden om partiets ursprung har Jimmie Åkesson betonat att partiet aldrig bedrivit nazistisk politik. Det är detta påstående jag vill fokusera på.

Frågan är förstås vad det skulle bestå i att i Sverige under 2000-talet bedriva nazistisk politik. Hur ska detta definieras? Är definitionen alltför vid, så att den till exempel innefattar allt som den tyska nazistregeringen gjorde, som att vara värd för en sommarolympiad, får vi det orimliga resultatet att nästan alla regeringar i nästan alla länder för en nazistisk politik. Om definitionen å andra sidan är alltför snäv, och till exempel kräver villkor idag som rådde i Tyskland under 1930- och 40-talen, får vi det lika orimliga resultatet att det nära nog är omöjligt för något parti att idag föra en nazistisk politik.

Kraven måste alltså ligga någonstans däremellan. Jag föreslår att en politik som förordas av ett parti räknas som nazistisk just om två villkor är uppfyllda: för det första ska det som förordas utgöra en motsvarighet till politik som antingen offentligt förordades av NSDAP eller (möjligen i tysthet) genomfördes av nazistregimen; och för det andra ska denna politik ha sprungit ur den nazistiska ideologin. Det andra villkoret utesluter till exempel värdskap för olympiader.

Denna definition gör det möjligt men inte oundvikligt för SD att föra nazistisk politik. Har man då fört en sådan? SD har inte förordat utrotningsläger för judar, romer eller invandrare, eller ens koncentrationsläger för politiska fångar. SD har heller inte förordat en utrensning av icke-arier ur det svenska näringslivet, ur kulturlivet eller ur universitetsvärlden. SD har inte förordat bojkott av affärsverksamhet bedriven av judar eller invandrare. SD har heller inte förespråkat förbud mot sexuell eller äktenskaplig rasblandning.

Något SD däremot gjort under senare tid är att förorda “frivillig återvandring” av invandrare. Detta förekommer i partiets valplattform 2022. Förslaget har också spritts i en ökänd tweet av Tobias Andersson.

Är detta nazistisk politik? Ja. Det är nazistisk politik därför att nazisterna under åren 1933-39 aktivt uppmuntrade judar att frivilligt emigrera från Tyskland.

Att få judar att lämna Tyskland i mitten av 1930-talet var inte helt lätt, bland annat för att deras tillgångar till stor del beslagtogs och för att många länder (delvis därför) inte ville ta emot dom. Många judar var också väl assimilerade, kände sig hemma i Tyskland och hoppades att den nazistiska perioden skulle gå över.

En grupp judar, zionisterna, och en region i världen, Palestina, utmärkte sig emellertid som lämpliga. Zionisterna var i princip positiva till att lämna Tyskland och Palestina var inte helt stängt. Under 1933 ingicks den så kallade Haavara-överenskommelsen mellan det palestinska styret och den tyska regimen. Den innebar dels att en jude som fått tillgångar beslagtagna vid utvandringen skulle återbetalas hälften av värdet vid ankomsten till Palestina, av den Palestinska Haavara-stiftelsen; dels att Palestina vid import från Tyskland endast skulle betala hälften av det nominella värdet. För Tyskland innebar detta ökad export under en tid av internationell bojkott.

Emigrationspolitiken kollapsade slutgiltigt efter krigsutbrottet, då antalet judar inom tyskkontrollerade områden mångdubblades. Nazisterna övergick då till deportation, och snart också till systematiskt massmord.

SD förespråkar idag uppmuntran till frivillig återvandring. Deras konkurrenter om högerextrema väljare, AFS (Alternativ för Sverige) förespråkar redan idag deportation. Ju längre till höger politikens mittfåra hamnar, desto mer extrem kommer den högra kanten behöva bli.

The post Frivillig återvandring är nazistisk politik first appeared on Opulens.

FREDSVÄN. På fredag är det 100 år sedan Walther Rathenau, Tysklands utrikesminister och en folkkär författare, mördades av två högerextremister. Motivet var att att han stod som hinder för nationalisternas krigsdrömmar menar Elena Dahl.

Det var många små rännilar som till slut blev en mäktig ström som kallas andra världskriget. Många små stenras som till slut fick berget att rämna. Ett av dessa är väldokumenterat.

Walther Rathenau (1867-1922), tysk företagare, liberal politiker och skribent. Han var en av grundarna av liberalpartiet årеt 1918 (Tysklands Demokratiska Parti, ombildades 1930 och upplöstes av nazisterna 1933). Från 1 februari till 24 juni 1922, dagen när han mördades framför sitt hus, i bilen på väg till sitt arbete, var han Tysklands utrikesminister. Han var son till AEG:s (Allgemeine Elektrizitäts Gesellschaft) grundare, Emil Rathenau. Han satt i styrelsen för AEG och ägde ett företag inom elektrokemi som han forskade i. Han doktorerade i fysik 1889 i Strasbourg. Walther Rathenau var författare till många böcker inom ekonomi, filosofi och skönlitteratur, som översattes till Europas språk, av vilka han själv flytande behärskade fem. Flera av Rathenaus böcker finns även i svenska översättningar.

Han var en av sin tids mest lysande hjärnor, hans teorier om ekonomi och samhällsutveckling hade stor spridning. Rathenaus böcker fanns på folks bokhyllor bredvid Nietzsche, Schopenhauer, socialisterna inklusive Marx, amerikanaren Herbert Spencer och kanhända även Jean-Jaques Rousseau och Henry Thoreau. Rathenau uppfattades av många som Messias, och inte bara för sina teoriers skull, som delvis gick ut på att reformera det moderna samhället mot något som liknade icke-socialistisk planekonomi, allt med syfte att motverka resursslöseri och avskaffa fattigdomen. Hemma även i finansvärlden, i besittning av kunskap om produktionen och pengarna.

Rathenau gjorde ett lysande arbete för sitt land. Under första världskriget var hans jobb att finna och konsolidera Tysklands inhemska resurser för att möjliggöra tysk krigsföring. Som utrikesminister under Weimarrepubliken satte han Tyskland i respekt hos segrarna och utverkade bättre villkor för utbetalning av skadeståndet enligt Versaillesfördraget (vann kraft 1920).

Rathenaus verksamhet gav Tyskland så uppenbara fördelar att hans död ter sej obegriplig.

Detta resulterade i att den tyska ekonomin långsamt började ta sej ur svackan. Det sista han hann göra i livet var att 16 april 1922, i egenskap av Tysklands utrikesminister, var att ingå Rapallofördraget med Lenins Ryssland, en uppföljare till fredsfördraget i Brest-Litovsk. Rapallofördraget inkluderade bland annat samarbete mellan de två länderna, även på det militära området. Samarbetet gick så långt att Lenins Sovjet lät tyskarna utbilda stridspiloter på sin mark – dessa fick, enligt Versaillefördraget, inte utbildas i Tyskland. Andemeningen med Rapallofördraget var att gagna Tyskland, men även att verka för långvarig fred.

Rathenaus verksamhet gav Tyskland, som genomlidit första världskriget och revolutionen 1919, så uppenbara fördelar att hans död ter sej obegriplig mot bakgrund av hans stora popularitet. Saken klarnar emellertid om man byter perspektivet. Hans död är dokumenterad – av hans mördare.

Ernst von Salomon (1902-1972) var känd för samtiden som romanförfattare. Populär i Tyskland under 1950-talet, översatt till andra språk (på svenska Den vackra Wilhelmine, Bonnier 1967), von Salomon saknade inte humor, och han hade inblick i Tysklands efterkrigsproblematik. Han betraktades även som en hederlig person då han inte ville skriva under trohetsförklaringen till Hitler som 88 tyska poeter och författare undertecknade i oktober 1933. Von Salomon arresterades tillsammans med Hans Fallada men släpptes några dagar senare och fick leva i fred och försörja sej på filmmanus för UFA. Han var för ung för att delta i Första världskriget men ansåg sig vara tillräckligt mogen för att med vapen slå ner spartakistupproret i Berlin i januari 1919, schlesiska upproret i Polen 1921, kriga mot bolsjevikerna i Baltikum och utföra det som vi i dag kallar väpnad terror i sitt hemland Tyskland.

I De Geächteten 1930 (engelsk översättning The Outlaws 1931) beskriver han utförligt mordet på Walther Rathenau, som han själv deltog i genom att skaffa bilen som mördarna, de andra medlemmarna i terrororganisationen Konsul, använde sej av (de hette Erwin Kern, Hermann Fischer och Ernst Werner Teschow). Det första som man söker ett svar på – varför deltog von Salomon själv i mordet på Rathenau? Han hade inget personligt hat till politikern, var varken nazist eller antisemit, och mer än så, i likhet med många andra såg han Walther Rathenau som lösning på Tysklands efterkrigsproblem. Rathenaus Von Kommenden Dingen (The Future) 1917 fanns i hans boksamling som i övrigt bestod av bland annat Nietzsche, Marx, Stendhal, Dostojevskij. Han besökte hans offentliga föredrag. Ändå var han med i ett terroristgäng som såg sej om för ett lämpligt offer i etablissemanget och valde Rathenau.

Om krig enbart handlade om materiella förhållanden kunde det annalkande kriget stoppas. Av Rathenau. De som mördade honom 24 juni 1922 visste att han kunde det. Enligt Ernst von Salomon valde hans vän Erwin Kern just därför Rathenau. Kriget skulle släppas loss. För den drömda, den omhuldade segerns skull. Kanske handlar inte krig om konkreta saker som råvaror och exportmarknader. Handlar de om Segern, den drömda gudinnan med facklan? Den framtida berättelsen, idolen att tillbedjas av de kommande släkten. Om fiendens nederlag, det lilla hatmonstret som kapslas in i djupet av varje själ, som i sinom tid släpper lös nya ras, nya laviner.

Politiska mord var allt annat än ovanliga i Weimarrepubliken. Året före mordet på Rathenau mördades finansministern Matthias Ehrenberger. Walther Rathenaus begravning bevistades av två miljoner tyskar. Orsaken låg i förhoppningarna som knutits till Rathenau. Förhoppningar om fred, välstånd och Tysklands storhet som en fredlig europeisk stat.

Rathenaus böcker brändes på ett offentligt bokbål av nazisterna 1933.

Erwin Kern sköts under polisjakten, Hermann Fischer tog sitt liv, Ernst Werner Teschow dömdes till 15 år fängelsestraff med släpptes 1930.

Enda skälet som jag kan se till mordet på Walther Rathenau är berättelsen om hur man vinner fred, idén han var på väg att skapa för miljoner som satte sin lit till honom, skrämde dem som ville vinna ett krig. Så länge som han påverkade människornas hjärtan kunde inte monstret släppas loss. Efter honom kom lavinen.

Rikskansler Karl Joseph Wirth (1879-1956) varnade för den negativa utvecklingen i sitt tal i Reichstag med sin berömda fras ”Faran finns till höger!” Kort efter Rathenaus död stiftades en lag som förbjöd de beväpnade frikårerna. Lagen visade sig vara tandlös. Den positiva trenden i ekonomin vände.

Rathenaus böcker brändes på ett offentligt bokbål av nazisterna 1933.

The post Helgessän: En man som kunde ha stoppat en lavin first appeared on Opulens.

MEDLÖPARE. Filip Hallbäck reflekterar över Zarah Leanders roll i Tredje riket och funderar över paralleller i dagens Ryssland.

Ända sedan Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag 2010 och än mer efter flertalet högerextrema partiers framgångar i EU-valet 2014 jämförs vår samtid med 1930-talet. Rysslands president Vladimir Putin jämförs alltmer med Adolf Hitler, på grund av sin ideologiska blindhet, maktfullkomlighet och alltmer hämndlystna motiv – något som utkristalliserat sig i invasionerna mot Ukraina (något som påminner om just Nazitysklands invasion mot Polen 1939). Putin har sina fränder i stora delar av Europa, i form av fascismens och nationalsocialismens förvaltare.

Apropå dessa historiska jämförelser, undrar jag vem i så fall som kommer att bli 2020-talets motsvarighet till Zarah Leander. Om det nu är 1930-talet som håller på att upprepas, varför skulle det inte då finnas en som hon i vår samtid? Det måhända vara en tramsig fundering, men den är ju inte ointressant när man väl börjar tänka efter. Det har trots allt rapporterats en hel del om hur det ryska kulturlivet påverkats av Putins invasionskrig.

Putin har bland annat slagit fast att ingen får kalla invasionskriget i Ukraina för ett krig. Det finns ändå de som öppet tagit ställning mot såväl krigföringen i Ukraina som Putins försök till censur, till exempel tv-producenten Marina Ovsyannikova, teaterregissören Elena Kovalskaya och balettstjärnan Olga Smirnova. Men det krävs ett ofantligt mod, för dessa blir svartlistade av den ryska regimen. Samtidigt finns det säkert personer inom det ryska kulturlivet som stödjer Putin invasionskrig, men frågan är om det finns någon i dagens Ryssland som kan jämföras med Leander och vem det i så fall skulle kunna vara?

Vad är det första man tänker på, när man hör namnet Zarah Leander? Tänker man på själva schlagerartisten, med den igenkännbara kontraalten och dramatiska scenpersonligheten? Tänker man på själva den mytomspunna ikonen, vars gåtfulla aura var i paritet med Greta Garbo och Marlene Dietrich? Eller tänker man enbart på det faktum att hon råkade vara Nazitysklands favoritdiva i sju år, men som själv ända in i döden hävdade att hon aldrig någonsin var intresserad av politik?

Ja, hon är en person som fortfarande förmår att väcka starka känslor. Nina Hagen har hyllat henne, Ebba Grön sjöng att de hatade henne. Själv tänker jag att jag egentligen borde känna en obestridlig vämjelse mot Zarah Leander, av förklarliga skäl, men det är något med henne som ändå aldrig slutat fascinera mig. Likt många före och efter mig slutar jag aldrig förundras hur en människa kan tro sig förmå att frikoppla sig själv och sin egen yrkesverksamhet från att vara en del av politiskt extremt laddad kontext.

Är det ens möjligt idag att ens ha en karriär inom showbiz och tro sig bortse från samhällsutvecklingen i övrigt, alltså vägra att ta ställning för eller mot något?

Teaterforskaren Tiina Rosenberg hävdar att det bara finns en Zarah Leander och att hon är helt unik. På sätt och vis håller jag med Rosenberg, för jag har svårt att tro att det kan finnas någon en Leander i dagens populärmusik. Däremot kan man möjligen finna någon motsvarande diva inom den klassiska musiken på elitnivå, med tanke på att klassisk musik ofta förknippas med borgerlig finkultur. Det har hänt förut, i alla fall i Sverige, att konserter har finansierats av ”överklassnazismen” under och även efter andra världskriget, något som den antirasistiske forskaren Tobias Hubinette skrivit mer om på sin blogg.

Exempelvis uppträdde Jussi Björling för protyska svensk-tyska föreningen vid ett flertal tillfällen på Grând Hotel, när nazityskar kom på besök. Birgit Nilsson uppträdde 1953 på en välgörenhetskonsert vid St. Jacobs kyrka i Kungsträdgården i Stockholm, som anordnades av överklassnazistiska Hjälpkommittén för Tysklands barn.

Världstenoren Set Svanholm uppträdde 1942 för den nazityska makteliten. Jag är osäker på samtligas politiska sympatier, men faktum kvarstår: alla var verksamma inom klassisk musik och uppträdde i evenemang som sponsrades av överklassens nazisympatisörer. Kanske finns det några inom den klassiska musiken som idag uppträder för oligarkerna i Ryssland, i skuggan av Putins invasionskrig, och som likt Leander hävdar att de inte är intresserade av politik.

The post Vem är vår tids motsvarighet till Zarah Leander? first appeared on Opulens.