DÖDSFALL. Den egyptiska författaren Nawal El Saadawi har avlidit, skriver AFP. Hon skrev över 55 böcker och satt en period fängslad under Anwar Sadats regering.

The post Författaren Nawal El Saadawi är död first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Siri Hill berättar om ett feministiskt, litterärt bildningsprojekt som kom att öppna dörrar till nya författarskap och som förändrade hennes relation till litteratur.

Stig Larsson, Karl Ove Knausgård, Michel Houellebecq, Ulf Lundell, Horace Engdahl, August Strindberg …

Min blick vandrar längs raderna i bokhyllan i lägenheten. Jag är på fest och klockan är alldeles för mycket när han kommer ut i vardagsrummet med två glas ljummet vitt vin, snubblar till och ler simmigt mot mig.

”Har du läst Ulf Lundell?” frågar han. ”Jag har precis återupptäckt honom. Så sjukt bra! Han är bara så … autentisk. Man känner igen sig i allt liksom.”

Jag känner hur jag plötsligt blir trött. Så jag tömmer glaset, och jag går.

Är det rimligt att tänka sig att det går att dra slutsatser om en människa utifrån bokryggarna i hens bokhylla? Kanske, kanske inte. Jag kan i alla fall inte låta bli att ställa mig frågan: Hur är det möjligt att inte ha en enda bok som är skriven av en författare som inte definierar sig som man, i sin ägo?

När jag gick i skolan innehöll den litterära kanon, alltså det jag fick lära mig var så kallad ”stor litteratur”, lika stora hål som sexualundervisningen. Merparten av författarna som ingick där var vita, heterosexuella män som skrev om och för desamma. Enligt den logiken skulle alltså bra mycket mer än hälften av jordens befolkning – med ett fåtal undantag – överhuvudtaget inte besitta några litterära talanger värda att lyfta.

Jag kom på mig själv med att vänta. Jag väntade på att också få ta del av andra typer av historier, erfarenheter och verklighetsbeskrivningar som jag kunde identifiera mig med. Jag förstod snart att jag själv måste söka upp dem.

Vad händer med en människa som står utan eller berövas förebilder? Vad händer om hon inte ser att någon hon identifierar sig med lyckas med det hon drömmer om? Vågar hon tro att allt är möjligt? Vågar hon drömma stort, större än stort?

Kort därpå bestämde jag mig: Jag skulle från och med den dagen bara läsa litteratur av författare som inte definierade sig som män.

Var det för att ingen roman skriven av en man någonsin hade tilltalat mig?
Var det för att jag tyckte att personer som inte definierar sig som män skriver bättre?

Såklart inte. Men jag tyckte mig gå miste om något. Och jag var trött på att vänta.

Så jag läste, och jag växte.

Separatism kan, när den är som bäst, vara ett effektivt och tillfälligt verktyg för att kunna lyfta blicken och byta perspektiv. Och för mig var det helt och hållet nödvändigt. Detta beslut, som jag höll i under många år, lade grunden till ett feministiskt, litterärt bildningsprojekt som öppnade dörrar till författarskap jag annars kanske inte hade känt till, utmanade min bild av vad litteratur kan vara och bidrog till att jag nu tar del av inte bara en stämma utan en hel kör av röster.

Jag gör en nattlig inventering bland mina bokryggar. De smala och breda, de nötta och tummade, de lånade och köpta, de med anteckningar i och de jag ännu inte har hunnit läsa, och jag konstaterar: Hanya Yanahara, Sapfo, Maggie Nelson, Olga Tokarczuk, Audre Lorde, Gertrud Stein, Reni Eddo-Lodge, Bodil Malmsten, Arundhati Roy, Nadia Murad, Roxane Gay, Vigdis Hjort, Nina Bouraoui, Jeanette Winterson, Nawal El Saadawi, Chimamanda Ngozi Adichie, Patti Smith, Gunbritt Sundström, Simone de Beauvoir…

Även om det ena absolut inte utesluter det andra har min strävan på lång sikt inte varit att författaren som person alltid ska gå före innehållet.

Sedan en tid tillbaka har jag återigen börjat läsa författare som är män. Till skillnad från det beslut jag fattade när jag var yngre var det inget aktivt val. Jag stod som vanligt och grottade ner mig i en bokhandels utbud när en viss bok fångade mitt intresse. Jag köpte den, och tänkte inte på att den var skriven av en man.

Och nu växer jag igen, på ett annat sätt.

The post Jag läste, och jag växte first appeared on Opulens.

NORMALISERING. Ju fler män vi kvinnor måste klappa på axeln desto mer normaliserade blir avvikelserna. Så varför ska jag plötsligt i sista kapitlet — och efter massakern — känna tacksamhet och intressera mig för Gamla testamentet, Jesus, och Puccini, när det finns revolutionära stridsskrifter, skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Historiens metoo-vrål — är jag inte människa

Av Ebba Witt-Brattström

Norstedts

En dag på psykavdelningen kom J och satte sig bredvid mig, grät och skakade i hela kroppen: Jag har blivit våldtagen, sa hon. Jag hade helt förträngt det men jag minns det nu. Hon hade istället för att minnas utvecklat en psykos. När minnena kom tillbaka släppte psykosen. Jag tänker på J när jag läser Ebba Witt-Brattströms bok Historiens metoo-vrål, ett koncentrat av kvinnors vittnande på sociala medier och i skönlitteraturen. I hörlurarna The Gits med sångerskan Mia Zapata som blev våldtagen och mördad 1993, 27 år gammal, på väg hem från en kompis.

The post Varför känna tacksamhet? first appeared on Opulens.