LYRIK. ”Eva-Stina Byggmästar är en av våra främsta naturlyriker och även den här gången är naturen starkt närvarande.” Det skriver Thomas Almqvist som läst poetens nya diktsamling. Hennes färgstarka fantasi fascinerar.

Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken
av Eva-Stina Byggmästar
Schildts & Söderströms

I Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling ”Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken” närmar hon sig hundens okonstlade väsen och tillåter sig själv att inte bara skriva det lättsmälta. ”Jag är inte längre rädd för mitt eget mörker, för att vara fel.”, säger hon. ”Hur jag än gör sticker det alltid ut en svans eller tass någonstans, men numera ser jag det som en tillgång.” Hela diktsamlingen är en hyllning till det otämjda och oförställda. Eva-Stina Byggmästar är en av våra främsta naturlyriker och även den här gången är naturen starkt närvarande. ”Jag umgås hellre med träd, stenar och djur än med människor.”

”Skogen är
mitt omklädningsrum –
här byter jag till duvhökens
pojkaktiga skrik och hermelinens
drömska vithet

här får jag låna skogsharens
snöskor och hasselmusens
djupa vintersömn

här kan jag förstå det
som inte går att förstå –
trädens medlidande
med alla rotlösa och
vinddrivna existenser” 

”Bara i naturen och utanförskapet är jag trygg och har frid.” ”Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken” är Byggmästars 29:e diktsamling. Genom åren har hon belönats med bland annat Aniarapriset, Bellmanpriset och även blivit nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 2024. Hon debuterade 1986 med ”I glasskärvornas rike”.

Eva-Stina Byggmästar föddes 1967 i Jakobstad i Österbotten och bor fortfarande i Finland men har tidigare bott i både Sverige och Danmark. Hon är inspirerad av japansk kultur, vilket inbegriper även zen, tedrickande och meditation. Hennes korta dikter står haikun nära, även om språket här är mera rakt och lättillgängligt. Hon lever för poesin och poesin lever genom henne. Enligt vad hon själv påstår skriver dikterna sig själva och är automatskrift för hela slanten. Byggmäster beskriver sig själv som en blyg naturlyriker. I sina dikter visar hon upp en fin samklang mellan människan och naturen, som hon möjligen inspirerats till av Gunnar Björling.

”Skymningen
närmade sig
med stormsteg
och jag kunde
höra tystnaden
ticka innerst inne

i varje gatsten
cell och benknota” 

Tiden och det egna hjärtat går sällan i takt med varandra och det är ofta den oron eller den diskrepansen som hon försöker skildra och gestalta i diktens form. Hon vill bli mera lik en hund och dess okonstlade väsen.

”Jag
är väl en sån
som inte kan
passa tider

antingen kommer
jag för tidigt –
ett kvantsprång
före – eller så för sent

när allt hopp redan
är ute

mitt inre barn vill inte
mitt inre barn kan inte
hålla jämna steg med
den nuvarande tidsepoken

mitt inre barn har
uppfunnit en alldeles
egen klocka: hjärtat” 

Byggmästar fortsätter att gå sin egen väg. Hennes poesi är ofta ordknapp och då finns här inte ett onödigt ord, vilket gör varje ord betydelsebärande och ytterst viktigt. Jag tycker verkligen om att läsa hennes dikter och jag fascineras av hennes färgstarka fantasi:

”Plötsligt
sitter man där
i den stora ensamheten

med en döende
katt på baksätet” 

Byggmästar har av en kritiker kallats en lysande poetisk naivist och själv drabbas jag sinnligt av hennes direkta och personliga tilltal, som fungerar bättre än all antidepressiv medicin i världen. Diktsamlingar i gemen har en tendens att krympa idag. Så inte Byggmästars. Den nu aktuella innehåller hela 102 sidor och 85 dikter.

The post Eva-Stina Byggmästars färgstarka fantasi fascinerar first appeared on Opulens.

LYRIK. I dag har vi glädjen att publicera en nyskriven dikt av vår medarbetare Bo Bjelvehammar.

SKUGGAN

skuggan far in över den ljusa vallen
som en vila
gravstenarna har sina egna berättelser
genom tid och rum
en kvinna ses på avstånd
hon samlar ris och småved
till en sista brasa
långt bortom
åkrar och gärden
doft av klöver
det öppnar sig alltid en glänta
klar och tydlig
som
tjärnens vatten
som
en ogrumlad silverkälla

The post Dikt av Bo Bjelvehammar first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Gustav Sjöberg ger med sina breda och djupa kunskaper oss en inblick i det spröda och känsliga samspelet mellan djur, växter och människor,” skriver Bo Bjelvehammar.

Laguner blomma av Gustav Sjöberg
Albert Bonniers Förlag

Gustav Sjöberg är poet och översättare och han har givit ut en handfull böcker. Därtill har han översatt böcker av bland andra Giacomo Leopardi, Giordano Bruno och Simone Weil.

Detta är en diktbok med en rörelse mellan förhistoria och framtid, mellan natur och civilisation. Formen varierar från korta dialektala dikter till bredare poetisk prosa.

Orden går i strömmar över boksidorna, från en mättad koncentration, till en yvigare mångfald av företeelser och förekomster av liv.

En öppenhet i berättandet

Gustav Sjöberg tar oss med på en resa i skogar, över märkliga växtplatser till mindre fläckar som hyser arter som är sällsynta som tuvsäv och klotmossa, den senare ett släkte av bladmossor som med sina mossbollar ter sig som prydnader på marken.

Det finns i berättandet en öppenhet, ständigt möter vi gläntor, luckor och öppningar, som i vattensamlingar som först uppträder som regnvatten i ett hällkar och sedan övergår i en pöl, innesluten av mindre vattensalamandrar. Från mindre fläckar till vida öppna marker.

Från Kvikkjokk till Venedig

Det finns i boken flera världar, från Kvikkjokk och Venedig till Medelhavet och Torneträsk. Gränserna är svaga, grindarna öppna mellan djur och människor, såväl som mellan liv och död. Plötsligt sveper en hård vind, en blåst, in över orden, luftens flöde oroar och kommer med nya erfarenheter blandade med gamla minnen.

Lagunen

Ordet lagun, som i bokens titel, talar om en mild och varm vattenbildning, en fördjupning, avstängd och grund med tillåtande färger och värme intill en rad av palmer.

Jag tänker osökt på Vilhelm Moberg och hans Laguna Beach i Kalifornien i Orange County, där han skrev ”Sista brevet till Sverige” och ”Din stund på jorden”.  

Gustav Sjöbergs djupa kunskaper

Gustav Sjöberg ger med sina breda och djupa kunskaper oss en inblick i det spröda och känsliga samspelet mellan djur, växter och människor samt de möjligheter som finns för att bygga en värld i harmoni, bortom krig och konflikter.

Han är inte helt enkel att läsa, särskilt finns det dialektala ord, som ställer sig i vägen för läsaren. Och fackord, som kräver minst en ordbok. Men det är mödan värt att följa med på vägen ända till den sista sidan, 374.

Det är dessutom en sällsamt vacker bok, med en ren formgivning.

The post Gustav Sjöberg förmedlar djupa kunskaper med sin poesi first appeared on Opulens.

LYRIK. Bo Bjelvehammar konstaterar att Barbro Lindgren diktar med mild finess. Han har just läst hennes aktuella diktsamling ”Snart kommer nog fasanerna”. 

Snart kommer nog fasanerna av Barbro Lindgren 
Dikter
Karneval förlag

Läsningen av Barbro Lindgrens nya diktsamling ”Snart kommer nog fasanerna” är som att följa med en god vän på en promenad eller följa slingor i samtal, vid ett vattenbryn. Att gå bredvid, att reflektera tillsammans, att dela minnen och följa skiftningar i livet. Att se djur och människor försvinna för gott, att dela förluster och arbeta med saknad och sorg tillsammans.

Barbro Lindgren är en som värnar om det levande, om levande och försvunna människor, om djur av olika storlekar, från fasaner till spindlar och getingar. Utan krångel, i direkt tilltal, återger hon djurens samtal i sin trädgård från kajornas pratande till tjurkalvarnas rop, som tränger in från, trift, blåeld och cikoria.

Barbro Lindgren känner ingen bundenhet, inget tvång, inga mallar i sin poesi – hon andas i frihet, samtidigt som hon närmar sig livets slut – hon tänker ofta på döden, hur den drabbat henne och vilka personer, som aldrig försvinner från hennes liv och tankar.

Det finns hela tiden en aktsam omsorg om djuren – hon måste hela tiden vara uppmärksam och aktsam. Och rättvis – i kampen mellan de två kattvarelserna, Sander och Lill-Hans, gäller det för henne att vara listig och balanserad för att vara rättvis.

 Nogsamt följer Barbro Lindgren alla skiftningar och olika stämningar i naturen – och det finns än en gång anledning att vara tacksam över att få, ännu ett år, uppleva att se slånbärens slutliga färg och få se svalorna både komma och ge sig av. Lägg därtill att få vara med om den ständiga otåligheten hos fasanerna – de springer alltid med små steg, de springer fort. Fåglarna med den gyllene trumpeten.

Barbro Lindgren ger oss en bild av hur allt hör samman, på ett enkelt och självklart sätt. Som ingen annan skriver hon om det som vi har runt oss. Om livet och döden. Hon ger oss ett visst vemod, men med en mild finess.

The post Barbro Lindgren diktar med mild finess first appeared on Opulens.

FÅGELPOESI. Bo Bjelvehammar skrev förra julen i Opulens om domherren, men i år är det rödhakens tur att få en lyrisk betraktelse inför den stundande helgen. Njut också av Åsa Blückers fina fågelbilder! 

Kapitel 1

Nu är de nära, vårbjörkar och fågelliv, en kort tid av intensitet och kompromisslöshet.
Ljuset
blomningen
den särskilda svalkan
ljusets växlingar
när allt spricker ut och öppnar sig.
Även rödhaken bidrar med egna minnesord.

Snart breder den oändliga sommaren ut sig.

Kapitel 2

Rödhaken är ganska knubbig, det ger särskilt ett sånt uttryck när den burrar upp sig.
Den lille röde har Kristi blod på bröstet och har fört elden till oss människor.

Fågeln är både bestämd och vacker.

Den har smala rätt långa ben, burrar ibland ihop fjäderdräkten, då ser den både rund och kompakt ut, men ser oftare rätt slank ut.
Så hänger den med vingarna en stund, hoppar raskt jämfota på marken, niger till och reser sig igen, sitter stilla och gör en plötslig rörelse. Sitter så stilla igen.

Kapitel 3

Lätet är kort med hårda knäppningar, inte sällan i långa serier.
Tempo och ljudstyrka varierar, allt från dallrande klart till gnissligt filande.
Ingen strof är den andra lik.

The post Naturlyrik: Rödhaken i tre kapitel first appeared on Opulens.

FÅGELMOTIV. Bo Bjelvehammar skriver om fiskgjusen ur tre olika perspektiv. Det är en fascinerande triptyk i textform som samspelar med Åsa Blückers tre fina fågelbilder.

Fiskhök

I Sveriges landskap har fiskgjusen olika namn, i Närke kallas den fiskörn, i Småland fiskhök, sjöhök och fisktjuv. I England finns namnet fish hawk, men det vanligaste där är osprey. Både i Danmark och Norge benämns fågeln med ordet fiskeörn.

Under natten är det stilla i fiskgjusens bo, bakom ett varmt mörker; vattnet förvandlas till öken, långt borta skriker ett djur, som av rädsla.

Naturens hand vilar på gjusens rygg, de stora trädkronorna tar hand om vinden, vinden går vilse.

I en berättelse finns ett litet fönster, där trängs fåglarnas alfabet.

Fiskgjusen förbereder redan den långa flytten till Västafrika, redan före höstens förändringar och färggladhet, börjar resan. Sommaren försvinner sakta, som ett regn, som drar förbi.

Gamla skador måste vara läkta och smärtor måste övervinnas, töa och tina bort.

Vinden skakar tag i marken och ruskar om den, en tidig sensommarstorm fäller allt i sin väg. Marken vibrerar.

Kvar finna bara en sjaskighet, snart kommer tistlar och sly, inte blåklockor och prästkragar.

En kyrkklocka slår.

Kvar finns enstaka träd – stela, osäkra och ihåliga – orden är förstenade.

På vägen till boet flyger gjusen förbi det rödmålade huset på holmen, en plats som ingen besöker.

Bort över skogsbrynet och inbromsning bredvid några glesa molnstrimmor.

Fiskgjusen lever ett långt liv. Den högsta kända åldern är 26 år och 1 månad, det är uppenbarligen lyckosamt att äta fisk.

Fiskgjusen har dock haft svåra tider, dels på grund av spridning av miljögifter, dels på grund av ett högt jakttryck.

I drömmen var ingen där

Det grymma spjutet faller från hög höjd,
klorna klyver först vattenytan
trillar
hänger stilla
ryttlar
faller sista biten
klyver vattnet
greppar
om fiskryggen
om fiskens buk
ett plaskande
ett plumsande
lyfter

Vägen mot boet beskriver Erik Rosenberg, så här:
”flyger bort med en större fisk hängande som en gondol med huvudet framåt, i klorna”.

Pandion Haliaetus

Fiskgjusen är den enda arten inom sin familj, tillhör rovfåglarna, liksom gamar, glador och örnar. Det är en stor fågel, bara örnarnas vingspann är större, fiskgjusens vingbredd är lika stor som hos den röda gladan, mellan 145 och 170 cm.

Det är en sommargäst, som kommer tidigt, det kan vara redan i mars, den återvänder till samma plats år efter år, fiskgjusen vill ha klar sikt, bor därför högt, gärna i en gammal fura. En grov fura med fri utsikt. Som från en höjd en halvmil bort från vatten. Den häckar vid klara fiskrika insjöar eller längs kuster med bräckt vatten. Fiskgjusen håller till vid sjöar, där det finns gott om mat – mört, gädda, braxen och abborre.

Den lever av fisk, som den spanar på från luften, därefter störtdyker den ner i vattnet, har kraftiga, krökta klor och särskilt utformade sträva trampdynor, för att kunna hålla fast hala fiskkroppar.

Fiskgjusen föredrar öppna vatten och vatten med god sikt.

Att härleda de latinska orden är inte helt enkelt, haliaetus är namnet för havsörn, däremot är Pandion ett ord av oklart ursprung. En kung i Aten hade detta namn, möjligen syftar ordet på fågelns konungsliga uppträdande, det är sant, gjusen är närmast kejserlig. Andra delen av ordet fiskgjuse är omstritt, i äldre källor stavas det ljuse, som kan tolkas som en ljus fågel. Ordet kan även vara ljudhärmande. Ljuse/gjuse har tidigare betecknat måsfåglar, kanske i synnerhet silltrut.

Det finns andra förklaringar. Som att ordet gjuse är släkt med det fornnordiska gjösa, som betyder spruta ut, strömma ut, detta går att jämföra med det isländska ordet geysir. När fiskgjusen störtdyker efter fisk sprutar vattnet högt i vädret och det är tänkbart att det är denna företeelse, som gett fågeln dess namn. I Luxemburg kallas fågeln allmänt, plombert, plumsaren.

Däremot talar inte lätet om något storstilat, det är mest ett visslande och ett pipande, något åt det klagande och ynkliga till.

Fiskgjusen har långa vingar, färgerna skiftar från mörkbrun till vit med en orange iris.

Hjässfjädrarna är yviga och påminner om och antyder en tofs.

Fiskgjusen börjar fångstarbetet tidigt, redan när mörkret slickar det första darrande solljuset. Kylan kan anas, hänger kvar i bokvistarna, snarare i grova, torra grenar.

Ungarna väntar på fjädrar och flygövningar.

Nu visar sig ett konstigt moln.

Snart öppnar sig fiskgjusens fönster, olika rum blir synliga och tydliga med sina berättelser. Det blåser upp till regn, träden kring omfamnar fiskgjusens familj.

En stor tystnad gungar, bredvid stängda rum och okända dörrar, bredvid gränder och bakgator.

The post Triptyk: “Fiskgjusen” first appeared on Opulens.

LYRIK. Bo Bjelvehammar har läst Eva Ströms nya bok “Jag såg ett träd” och uppskattar speciellt diktsamlingens första tredjedel. “Den är både elegant och lätt, skriver han.

Jag såg ett träd av Eva Ström
Albert Bonniers Förlag

Eva Ström har sedan mitten av 70- talet gett ut diktsamlingar. Flera har ägt både en vetenskaplig stringens och en lyrisk lätthet. Sammanlagt har det blivit ett tjugotal böcker. Nu har hon valt ett ämne som blivit allt vanligare: trädens och människornas allianser, likheter dem emellan, samspelet och tilltalet. Det kan röra sig om storslagna askar, halvnakna plataner, ornäsbjörkens berättelser och kastanjernas ljuslyktor. Som en pelare i skildringen står Edith Södergrans ord:

”Jag såg ett träd
som var större än alla andra
Och hängde fullt av oåtkomliga kottar.”

Det är inte omöjligt att det är tal om ett grovt lärkträd inpå Södergrans villa i Raivola.

Samtiden arbetar bredvid dåtiden i de lyriska sjoken, det finns inga klara gränsmärken, inte heller några rösade leder. Allt finns på något sätt i närvarons garn.

Den aggressiva smittan som finns i hela världen skapar mest frågor och ger nya gåtor åt människorna. Både otaliga frågor och flerfaldiga svar strös över människorna. Träden är mera blygsamma i sitt osynliga och gömda liv, vi ser rörelser, skiftningar och färgvariationer i alla beståndsdelar – i krona, blad och grenar. Men vi ser inte rotens starka och ständiga liv. Även en rotvälta har kvar sin andning och sitt liv. I en skog finns både liv, förgänglighet och död.

När de stora trädsamlingarna närmar sig, då söker vi efter ljuset och riktar blicken mot himlen, vi föredrar de glesa, de små trädklungorna i hästhagen eller i den sköna lunden och den gröna. Vi tycker om att ha en viss kontroll, att kunna förstå positioner och fastställa navigeringspunkter.

Och plötsligt i lunden växer en annan värld fram, full av fjärilar – fladder, färgflagor och darrskävor.

Träden är i många stycken, levande och besjälade. Ett ensamt träd är olyckligt, träd tillsammans ger varandra kraft och framtidstro. När Eva Ström skriver om trädens magi och mystik, då går tankarna omedelbart till Selma Lagerlöf.

Eva Ström visar inte sällan upp en påtaglig bångstyrighet i sitt diktande; hon ser stora och små händelser som lika viktiga; världshändelser har samma dignitet som vardagshändelser. Det uppstår en trängsel och en anhopning av händelser, det leder till en text som blir tung och i viss mån otillgänglig. Detta gäller inte samlingens första tredjedel, den är både elegant och lätt.

Jag tror bestämt att Eva Ström instämmer i Anne-Marie Berglunds ord:

”Jag måste få vara ett träd nu.
Jag går sönder om jag inte
får stå träd.”

The post Dikt som gestaltar trädens mystik first appeared on Opulens.

FOTO & LYRIK. Opulensskribenten Bo Bjelvehammar och fotografen Fredrik Svensson är bägge bosatta i Höörs kommun och på lördag visas deras nyligen inledda samarbete med ord och bild på Höörs konsthall.

solvagnen
kommer med brandliljor,
solelden skimrar, dalar
sjunker ner i vattnet
svaga glödande moln,
solen ger sina sista strålar
åt
vattnet,
livet fortsätter,
fiskgjusen bökar i sin borg med utsikt över hyggen och mossar,
grävlingen snörvlar till
vaknar av nattens klocka,
koltrasten prasslar envist i trädgården,
månen arbetar på
sitt
gulvita vattenfall

träd
lutar sig mot varandra,
de stöttar varandra
de ger skugga och svalka,
träd undkommer inte,
de får stå kvar i brand
och
storm,
i trädkatedralen
söker de ihärdigt
ljus
och
Vatten

tystnaden efter regnet
fönstret är stängt
bakom finns kvar
längtan och saknader
det har gått att se
klargula rapsfält,
en vit kyrka
med en kyrkogård i dimma
sörjande med ljus
en gång rörde vinden gardinen

The post Solvagnen, träden och tystnaden first appeared on Opulens.

LYRIK. Att skriva lyriskt om naturen kan i dagar av klimatlarm närmast verka vara en förmäten mänsklig syssla, men  Lennart Sjögren närmar sig sitt tema lika stort som ödmjukt, skriver Tommy Gunnarsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I grenverket av Lennart Sjögren
Albert Bonniers Förlag

Inte sällan har Lennart Sjögren jämförts med andra poeter som Tomas Tranströmer. Visst, det har något att göra med lättillgängligheten som samtidigt aldrig förlorar sitt djup. Men tilltalet i Sjögrens poesi är samtidigt dock något helt eget, och sedan debuten med Håll portarna öppna (1958) är han en av våra få men viktigaste nu levande landsbygds- och naturlyriker.

I hans nya diktsamling I grenverket målar Sjögren som han ofta gör med en mycket bredd centrallyrisk pensel. Det lilla kan få kosmiska proportioner och omvänt i Sjögrens poesi. Det är omöjligt att inte tänka på termer som holism när man läser Sjögrens poesi, och I grenverket är inget undantag.

Dock inte så mycket landsbygd som natur den här gången. Samlingen inleder med orden:

Undvik inte extasen
nu när torkan
alltmer breder ut sig över de inre fälten

Sjögren har dock inte velat ge sig attackerande in i någon miljö – eller klimatdebatt, men desto mer drabbande och kraftfullt blir tilltalet som är lika lågmält som det är visionärt, och I grenverket bjuder på många svindlande naturmystiska lyriska bilder där naturen lyfts fram som det allestädes vara det är.

Att skriva lyriskt om naturen kan i dagar av klimatlarm närmast verka vara en förmäten mänsklig syssla, men Sjögren närmar sig sitt tema lika stort som ödmjukt. Djupaste yttre och inre förundran är resultatet.

The post Svindlande naturmystik first appeared on Opulens.

HAIKU. De flesta som skriver haiku på svenska följer ett traditionellt mönster för antalet stavelser på raderna: 5-7-5.  Det gör inte Birk Andersson, som skriver anarkistisk haiku fri från regler och konventioner.  Här följer fyra med miljötema.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

bottentrålning

tar udden av

Poseidon

* * *

anar

ugglor i mossen

på kalhygget

* * *

avverkaren

ser inte skogen

för alla kronor

* * *

barndomens klöverfält

kan stå på tur

för exploatering

The post Fyra haikudikter om miljön first appeared on Opulens.

nyans

styv kuling
även i skatornas
matsal,
gråvädret pressar oss
genom ett kvisthål
i färgskalans nedre fäste

The post I viken first appeared on Opulens.

DIKTSAMLING. Varje fredag i sex veckor kommer Susann Wilhemssons dikter att publiceras som en sommarföljetong.

Lyssna. Det finns uppror i din sång. För du sjöng inte om sagor. Du sjöng ju om krig. Skum som flöt upp. Att du ens vågade. Katapultnärma dig mig. Minneslunden som mjukt soft solsken. Ljung som krasar under mina nakna fötter. Hettan från underjorden. Det surrande ständigt pågående insektslivet som myllrar. Påminnelsen. Ett diande bröst. Slash. En bro över sundet.

Krasterkrasandet. Hör du det också. Skvalpandet. I m u n n e n. Som fortfarande slickar dina sår i dödslunden. Den lugna. Binder sand. Bidar tid.

*

Det finns krig som aldrig bör nämnas vid namn. Sakletandet. Underliga björnhonor som slickar sina ungar med sträv och stickig tunga. Att bjuda emot. Den svarta kavajen som stramar mot underhudsfettet. Från vilka lundar. Från vilka motmunnar rekvirerade du den. Att vakna upp ur den mossbeklädda drömmen är att minnas det.

Hunger som drivkraft. Att skapa mera. Motkraft som mat. Motbjudande med mera. Reser mig från skrivbordet. Rättar till scarfsen kring halsen. Går ut i köket och värmer gårdagens rester. Kyckling i apelsinsås. Plockar ben ur buskar. Repar upp buskaget. Tänker på din doft. Hur den etsade sig fast i minnesbanken kring min hals. Att inte vidare analysera eller undra. Att ta emot med öppna händer.

*

Incitament av förhandling. Våg av berg. Vad som krävs för ett möte. Strategin. Är känslor som du säger förhandlingsbara. Är sommaren också förhandlingsbar. Din överläpps salta sträva mot mitt mjuka. Minnesfragmenten. Din huds ångor. Dina öppnade porer. Förhoppningen om ett lugnt återseende.

Falla av. Kasta sig på. Falla igen. Hur hägern kratsade fram en gång via din strupe. Hur den ville få luft. Att kväva är att döda. Minns det. Jag vet inte hur länge. Det är alltid den som nekar som innehar makten. Använd vetorätten. Väl.

The post Ljungens rötter, del 2 first appeared on Opulens.