LYRIK. ”I Titti Spaltros värld har naturen ett värde i sig själv, och dess inneboende egenskaper har förmågan att hela,” skriver Emil Siekkinen som läst poetens aktuella bok ”Skogens sånger”.

Skogens sånger av Titti Spaltro
Fri Press

Den som besöker en dansk bokhandel, kan strax märka att det finns gott om nyutgiven dansk poesi att bekanta sig med. Inte minst debutanter.

På vår sida av Sundet ser läget för lyriken annorlunda ut. Här är ny svensk lyrik undanskymd hos flertalet bokhandlare. Men hos Fri Press, ett litet bokförlag med stort mod grundat 1969, har dock svenskspråkig diktning ett tryggt hem, och 2018 gav förlaget ut Titti Spaltros (och Lars Larsens) samling ”Naturens återkomst”.

Naturen stärker poetens sinnen

Nu har förlaget publicerat ”Skogens sånger”, som består av Titti Spaltros poesi och fotografier.

Titti Spaltro har berättat att John Keats hör till de skalder som inspirerat henne, och liksom hos Keats stärks Spaltros skrivande av den natur som möjliggör all mänsklig civilisation och kultur. Naturen stärker hennes sinnen och erbjuder såväl skönhet som glädje och tröst.

Poetens världssyn är därför inte i harmoni med den rådande ekonomin vilken betraktar naturen som ett råvarulager som ska utvinnas, konsumeras, och slängas.

I Titti Spaltros värld har naturen ett värde i sig själv, och dess inneboende egenskaper har förmågan att hela: ”Tittar på den mjuka mossan på stenen och känner ömheten.”

Naturen har rättigheter

I denna diktares värld har naturen rättigheter, och den gran som fällts för att pryda torget i december, vill inte dö i staden, utan i stället andas ”den rena / luft som vilar på mossans fot”.

I den atmosfär som mänsklig överkonsumtion dagligen förvanskar, finner hon de moln som spelar en betydande roll för jordens klimat. Vilken betydelse molnen kommer att ha i klimatförändringarnas eoner är inte fullt klarlagt, och i linje med detta undrar diktaren: ”Vem vet vad som är ett molns identitet?” Hennes svar är förankrat i det eviga nu hon behandlar på annat håll: ”vad vi kan göra, är att njuta av dess element / i allt vi ser, med hela vår själ.”

Välkomnande poesi

Titti Spaltros diktning är inte obskyr, utan innehålls- och känslomässigt välkomnande. Den är personlig utan att fastna i samtidens dyrkan av treenigheten Me, myself, and I.

Som sig bör återfinns hemligheter i denna diktning, men hemligheternas innersta innebörd är outtalat uppenbar.

Naturen erbjuder omsorg, men människan – som själv är del av naturen – erbjuder också biosfären omtanke.

Naturen förhöjer ens medvetenhet om livets värde och rymmer också en sista viloplats, där själen kanske vaknar till ”en evig vår”.

The post Titti Spaltro ‒ poesi i harmoni med naturen first appeared on Opulens.

SCENKONST. Emma Adbåges barnbok ”Naturen”, som nu har dramatiserats av scenkonstföreningen Undantaget, speglar den kortsiktiga exploateringen av miljön. Rikard Rehnbergh skriver om en minnesvärd föreställning som knyter an till en aktuell debatt.

Naturen med Undantaget
Frösön, Östersund
Offentlig spelperiod till och med 17 april

Demonstration mot Aura Energy

Runt två tusen personer demonstrerade i Östersund mot det australiska prospekteringsbolaget Aura Energys planer på att bryta alunskiffer i Oviken invid Storsjön för att utvinna metallen vanadin, som ska användas för storskalig energilagring, och även uran om och när Tidöregeringen häver förbudet, vilket den aviserat, i sin tämligen ensidiga satsning på kärnkraft som ”fossilfritt energislag”. Inte heller har den avgörande frågan om lagring av uttjänt uran och annat kärnavfall fått en hållbar lösning.

Stora miljörisker

Om planerna blir verklighet skulle Oviken se blott den andra urangruvan någonsin i Sverige; den första var Ranstadsverket i Västergötland vid Sydbillingens platå, som i dag är ett naturreservat, men var bara verksam mellan 1965 och 1969 då 200 ton uran framställdes.

Flera experter, däribland professorer i kemi, menar tvärtemot Aura Energys vd Peter Reeve att det varken finns något miljösäkert eller beprövat sätt att bryta alunskiffer på, att det tvärtom är förenat med stora miljörisker för land och vatten, djur och människor. Cirka 55 000 boende får sitt dricksvatten från Storsjön i dag; 55 000 människor som riskerar att få sitt dricksvatten otjänligt.

Sveriges rättsliga utmaning

Till saken hör även att Sverige har en stämning från just Aura Energy hängande som ett damoklessvärd över huvudet: När den förra regeringen förbjöd uranprospektering och -brytning 2021 sände Aura Energy – som redan 2006 fick undersökningstillstånd och provborrade på sex olika områden kring Myrviken i Bergs kommun – in en stämningsansökan à 17 miljarder kronor för utebliven profit. Skulle Tidöregeringen häva förbudet, skulle stämningen samtidigt förfalla.

Dansteater på Frösön

Med dessa tankar snurrande i huvudet slår min son och jag efter demonstrationen oss ned i en källarlokal på Frösön, tvärsöver Storsjön (Surfbukten) från Östersund, för att se scenkonstföreningen Undantaget ge en scenversion av Emma Adbåges (Augustprisbelönad för Gropen 2018) barnbok Naturen (2020), som hon både skrivit och tecknat.

I den berättar ett kollektivt vi om Naturen (med stor bokstav). Hur härlig den är till en början men hur jobbig den blir efter ett tag. Snön som alla längtar efter men ingen vill skotta och som till slut tippas i sjön: ”Lite synd att man inte kan bada i sjön längre bara, för den blev så konstig av all snö som kastades där i vintras.” De röda löven som blir bruna och måst sopas upp: ”Till slut åker motorsågen fram och linden kapas med ett brak.” Vårregnet som gör att (o)gräset tar fart och måst rensas bland husen: ”Sådär! Lite asfalt blir fint. Nu ska vi inte behöva oroa oss för ogräs eller onda ryggar mer!”

Klargörande föreställning

Det illustrerar på ett klargörande sätt hur korttänkt människan kan agera: sjön är otjänlig och linden obönhörligen fälld och asfalten täcker effektivt över fotosyntes och växtlighet. En gruva kan alltså ha samma effekt på den jämtska bygden, på vattendragen och en vid omkrets däromkring. Det slår mig att både boken och teatern redogör för barnets blick på en tanklös och okunnig vuxenvärld.

Med små medel – en pausering på rätt ställe, ett ryck i benet, en snedvriden grimas, ett fnys i näsan – förmedlar de två skådespelarna/dansarna (Irma von Platen och Elin Hallgren) denna om inte korttänkthet så kluvenhet inför naturen som många så kallade vuxna människor ger prov på, som exempelvis urangruvor i annars orörd natur. Föreställningen har rubricerats ”en tragikomisk dansteater”: I slutänden känns det mera som en tragedi än komedi.

The post ”Naturen” – en klargörande föreställning first appeared on Opulens.

SKOGEN. ”Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig,” skriver Lis Lovén som läst ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”.

Skogen: i folktro, sägner och sagor av Tora Wall
Bokförlaget Stolpe

Tora Wall har namn om sig att vara en av Sveriges ledande experter på folktro och traditioner och är anställd vid Nordiska museet där hon ansvarar för immateriellt kulturarv i form av tro, traditioner och berättande. Hon är nu aktuell med boken ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”. Den har för övrigt har blivit nominerad till Augustpriset i kategorin ”Årets svenska fackbok”.

Först av allt ska sägas att det är något avmystifierande med Tora Walls bok, och det är ju synd. I boken ”Skogen – I folktro, sägner och sagor” berättar hon rakt och sakligt om ett kulturarv.

Tidigare i historien var skogen en gränszon, en osäker plats fylld med oberäkneliga djur och underliga väsen. Att benämna det farliga kunde vändas till ett hot. Och i folktron fanns en egen kraft, tänker jag mig. En egen kraft som i dag har vänts in mot det egna psyket och orsakar problem. Vi talar ju idag om avförtrollningen som ett faktum.

Jag hade hoppats på att Tora Wall hade kunnat belysa folktron på ett annat sätt. Nu blir dessa skogsrån, troll och älvor katalogiserade i en materialistisk kontext och reducerade till gamla fantasifoster. I vår vetenskapliga tid har vi exakta beteckningar för allt och de forna yttre hoten har omvandlats till ren psykologi. Det är inte längre skogen eller trollen som skrämmer oss. Det är i stället något inom oss som vi inte längre kan greppa.

Om någon i det moderna samhället blir psykiskt sjuk så ges det genast en vetenskaplig förklaring. Det är bara hjärnan som ”spökar” – och det finns något begränsande med sådana vetenskapliga modeller. I tidigare epoker blev människan infångad av ett mytiskt väsen och det oförklarliga var just så oförklarligt som psyket egentligen alltid är.

Jag tror det är detta oförklarliga som Tora Wall försöker ringa in – men vips så försvinner förtrollningen. För där står vi så i avförtrollningens värld.  

Wall berättar likaså om växter och vilda djur. Hur bondebefolkningen tog tillvara på allt från naturen. Men många av djuren i skog och mark var förstås farliga. Det var som om skogen tillhörde djävulens sfär och man var tvingad att rabbla magiska ramsor som skydd.

Växterna däremot innehöll för den tidens människor även helande krafter. Ja, allt i naturen hade sin plats.

Tora Wall vill även berätta om skogen som något hoppingivande för oss nutidsmänniskor. Hon menar att det för vår tids moderna människor finns ett lugn och en ro att finna i skogens sköte. Vi har ju därtill folklivsforskare som kan berätta om spännande platser i vår närhet. Vi kan ta en promenad hem genom grönområden. Det finns ännu något kvar att uppleva i skogen och naturen.

Nåväl. Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig.  

The post Avförtrollningen blir påtaglig i Tora Walls bok om skogen first appeared on Opulens.

PROSA. ”Tomas Bannerhed visar både en stor ödmjukhet inför naturen och hans nyfikenhet ger oss ofta nya kunskaper och insikter,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den aktuella boken ”Hemma vid myren”.

Hemma vid myren
och andra texter om naturen i våra liv
av Tomas Bannerhed
med bilder av Mattias Bäcklin
Weyler förlag

En av våra främsta naturskildrare idag, Tomas Bannerhed, ger oss i ett femtiotal texter, berättelser om blommor, bin, fåglar och annat naturrelaterat. Alla från det senaste årtiondet.

De flesta texterna har gått att läsa tidigare, främst som krönikor och reportage i olika tidskrifter, essäer på kultursidor och förord till andras böcker. Tre texter är nyskrivna, därav titelberättelsen ”Hemma vid myren”.

De flesta av de tidigare publicerade texterna är bearbetade.

Det finns fina porträtt av andra naturskildrare, som fågelmålaren Lars Jonsson, konstnären Gunnar Brusewitz, och konstnären Johanna Karlsson.

Tomas Bannerhed arbetar i en stark svensk tradition av litterära naturskildrare och jag tänker på namn som Bengt Berg, Carl Fries och Erik Rosenberg.

I sina intervjuer, eller snarare samtal, låter han objektet vara i centrum. Det märks inget behov av att han ska märkvärdiggöra sig själv. Särskilt samtalet med Lars Jonsson är informativt och ger en mycket god inblick i en akvarellmålares sätt att arbeta.

Tomas Bannerhed finns som en del i naturen, han ger sina egna reflektioner och kommentarer kring fåglars läten, beteenden och även de förändringar, som ändrar förutsättningarna för fåglarna och växterna i vårt landskap.

När det gäller fåglar är han ingen artjägare, eller skådare, som far land och rike runt för att se det särskilda och det helt sällsynta. Han nöjer sig med en flock oroliga gråsparvar i ett buskage, eller en storspovs spelläte på en småländsk myr. Han har en stor tillit till sina egna upptäckter och upplevelser och betonar sitt ansvar som människa i sin rörelse i naturen. Alla har vi ett sådant ansvar om den rikedom vi har kring oss och vi måste ständigt visa vår aktsamhet.

Tomas Bannerhed visar både en stor ödmjukhet inför naturen och hans nyfikenhet ger oss ofta nya kunskaper och insikter.

Boken är rikt illustrerad av konstnären Mattias Bäcklin.

The post Bannerhed förmedlar nya insikter om naturen first appeared on Opulens.

Britta Marakatt-Labba är en av två huvudpersoner i filmen “Historjá – stygn för Sápmi”. Den andra är naturen med sina fjäll, bäckar och skogar. Men nu hotas naturen, och med den också hela den samiska kulturen, av klimatkrisen.

Viktor Andersson/TT

The post Marakatt-Labba: Kanske är vi de sista samerna first appeared on Opulens.

JORD. Den 16 oktober slår Havremagasinet i Boden upp dörrarna till höstens utställning Sakernas tillstånd som en fortsättning på årets tema jord, med nya infallsvinklar. Genom olika uttryck undersöker fyra konstnärer människans avtryck på planeten och reflekterar över framtiden. 

Sakernas tillstånd heter höstens utställning på Havremagasinet i Boden som öppnar med vernissage den 16 oktober. Utställningarna under våren och sommaren har gått under temat jord utifrån olika aspekter.

– Vi har jobbat hela året med att förstå jord, som planet och som substans i marken. Det går att prata om väldigt många aktuella saker som råvaruutvinning, plats och migration och om matproduktion och klimatet, säger Jonathan Bergström, kommunikatör.

Sakernas tillstånd avslutar tematiken genom att fundera på jordens kretslopp och undersöka hur situationen ser ut just nu, vilka avtryck på planeten lämnar vi bakom oss och vad behöver vi göra framåt?

Fyra konstnärer har gjort tolkningar på temat. I Livet i tingen vi lämnar efter oss har Jette Andersen gjort stora kollage med bortglömda, okategoriserade saker som återfinns hemma i våra lådor, alltifrån knappar till dockskor. Objekt som skapas av jordens resurser.

– Det hjälper oss att förstå vårt avtryck på vår omvärld, som en fragmentets arkeologi, säger Bergström.

Anna Linder har besökt sin släktgård och familjens 20-talstorp i Västerbotten för att samla in berättelser och material till sin utställning Colere. Efter nästan 50 års arbete med att göra marken odlingsbar förlorade familjen sin gård. Nu växer vilda blommor jämte planterade perenner på platsen, vilka Linder har gjort avtryck av. Utställningen reflekterar över vad det innebär att komma från en plats som inte längre finns, om kolonialisering och markens återhämtning.

Jag är bergtagen är Kalle Brolins videoinstallation och samling av bilder som berättar om gruvbrytningen av mineralen vanadin i Skåne. Vanadin är ett annat ord för kärleksgudinna och i sin installation kopplar Brolin gruvdriften till kärlek och mänskliga relationer, som barnarbetet och situationen för familjerna som arbetade i gruvorna.

– Det är väldigt aktuellt eftersom den här mineralen behövs till mobilbatterier och vår moderna teknologi, som våra mänskliga relationer sker genom idag. Man får svindel om man börjar tänka på de här kopplingarna, det är elegant, säger Bergström.

Birgitta Linharts har byggt stora installationer av naturmaterial i sitt projekt Tic-Tac-Toe. Det finns bårar av växtmaterial som mossa och rallarrosor, och genom dem tittar hon på jordens tillstånd och naturens hotade framtid.

Enligt Mariangela Méndez Prencke, konsthallschef, är Havremagasinets mål att komma närmre nutidens mest akuta frågor genom konsten, med fokus på att lyfta microberättelser med nya aspekter. På vernissagen den 16 oktober kommer de fyra konstnärerna att vara på plats för att presentera sina verk under en guidad visning. Anna Linder ska läsa dikten Tal till Torparna och Kalle Brolin kommer att göra en live-performance som kallas Jag är osläcklig.

Nu när samhället öppnar upp sig igen och publiken är tillbaka i Havremagasinet är Méndez Prencke hoppfull inför vernissagen, som blir en början på nya tider.

– Jag ser fram emot ett välbehövligt utbyte av energier och känslor, som vi får genom besökarnas reaktioner, och att få vara en del av ett kollektiv och uppleva konst och kultur tillsammans, säger hon.

The post Aktuellt om människans avtryck på planeten first appeared on Opulens.

KO SPECIAL. Iodine Jupiter rapporterar om en allvarlig incident som drabbat några intet ont anande turister.

Turisterna i bussen vänder sina blickar mot fältet. Något mycket otrevligt utspelar sig därute. Känslorna rusar, prydheten blossar, de tittar bort. De yppar inte ett ord till varandra om vad de ser. De är kränkta, provocerade. Finns det inte nån lag mot sånt här? Nåt slags filter?

En tjur har samlag med en ko på fältet. Porr i öppen dag. Fy fan! Ska vi tvingas se detta på vår semester? Den godmodiga stämningen i bussen förbyts genast till en dålig. Naturens råa kåthet har förstört dagen för hela turistgruppen. Resten av resan kommer de att blicka rakt fram för att slippa obehagliga överraskningar från sidan.

The post Turistgrupp såg ko first appeared on Opulens.

ESSÄ. Jesper Nordström har läst Nina Burtons Livets tunna väggar. “Boken utgör ett befriande komplement i luckan mellan alarmistiska klimatrapporter och lyxiga coffee table-books,” skriver han.

Livets tunna väggar av Nina Burton
Albert Bonniers Förlag

Tillåt mig vara pretentiös och inleda med ett citat av Gilles Deleuze.”Det finns ett hallucinatoriskt tillstånd som förutsätter absolut nykterhet”. Som exempel på detta ger filosofen grenverk, kartor, insekters organisation. Bilder med en viss torr grafisk karaktär, långt ifrån vår tids visuella kitsch i form av någon rosablå solnedgång där en sönderstressad representant för medelklassen står på ett berg och känner sig transcendental.

Jag ska fortsätta med ett citat från en privat Messengerkonversation: ”men hur kan du koppla detaljfokus till helhetssyn – – – jo men om man vet mycket om franskt 1630-tal och mycket om andra världskriget generellt, det är ju först då en syntesisk (sic!) kunskap uppstår. Att det blir synteser och helhetsbilder”.

Dessa två ovanstående tanketrådar kan korskopplas för att belysa Nina Burtons nu aktuella bok ”Livets tunna väggar”.

The post Spårar språket i naturen first appeared on Opulens.

FACKLITTERATUR. David Thurfjell har skrivit en tankeväckande bok. Allt är både underhållande och välskrivet, konstaterar Bo Bjelvehammar efter att ha läst Granskogsfolk.

Granskogsfolk av David Thurfjell
Undertitel: Hur naturen blev svenskarnas religion
Norstedts

David Thurfjell är religionshistoriker och professor i religionsvetenskap. För några år sedan kom hans bok Det gudlösa folket, om Sverige som ett sekulariserat land, kanske det mest sekulariserade i hela världen. Han utgår där från nuet, gräver bakåt och sätter in frågan i en historisk kontext. På ett övertygande och folkbildande sätt.

Nu återvänder han med boken Granskogsfolk till samma tema och frågar sig om det finns någonting annat, som har kommit i religionens ställe. Söker vi tro och kraft i något annat? Svaret blir att alltfler söker sig ut i naturen, för att finna ro, möjligen tro och platser för både kontemplation och reflektion.

Detta sker inte efter bestämda mallar och färdigklippta mönster, det sker på många skilda individuella sätt. Någon talar om drömska attribut som dagg i morgongräset, fjärilsfladder och darriga hängen i vårvinden. Andra talar mera handfast om lyckan att vara utomhus, att gå in i ensamheten, i andra rum. Och så kommer de riktigt djupsinniga med filosofiska filter: jaget suddas ut, du blir, känner dig, som en del av något större.

David Thurfjell ger oss goda bilder av naturkärlekens historia från fornnordiska föreställningar om en besjälad vildmark, via de katolska och lutherska tidernas folktro, till den moderna tidens naturromantik.

Nuet beskriver han med hjälp av andra. I djupintervjuer fångar han människors överväganden och strategier, när de närmar sig naturen. De gör val, de väljer att finna gränsland eller alternativ, där de känner och upplever något annat. Det är inte helt enkelt att sätta ord på känslorna, men många talar om att en vistelse i naturen, med regelbundenhet, ger inblick i människans djupaste skikt. Ett sätt att finna sig själv. Många talar om att de känner något annorlunda i naturen, något större, något andligt och heligt; det är nästan lite religiöst.

Att vara ofta i naturen ger många upplevelser, styrkor och energier, samtidigt som detta ger tid för eftertanke, bearbetning av tankegods och också ett sätt att reflektera över förhållningssätt till naturen, som vi älskar, samtidigt, som vi vill tukta och dominera den på olika sätt. Vi kan även ta avstånd från naturens självklarhet och dominans.

David Thurfjell har skrivit en tankeväckande bok. Allt är både underhållande och välskrivet. Om du vill läsa mera om naturen och människan kan du skaffa Thomas Tidholms nya diktsamling Jordlöparens bok, som handlar om samma sak, om människan, som en del av något större, i allians med både jordlöpare och gräsfjäril.

The post Underhållande och välskrivet om skogskärlek first appeared on Opulens.