POLARISERING. Gussy Löwenhielm torde vara bekant för flertalet Opulensläsare. Han har publicerat sina “Fredsdruvor” både här och i DN. Enligt Gussy borde livet vara lite småputtrigt – som i en film av Woody Allen. Men idag råder polarisering och på sociala medier kan Gussys snälla skämt väcka hat och vrede. Här berättar han mer om det.

I Woody Allens film ”Annie Hall” (1977) står Alvy Singer (Woody Allen) och Annie Hall (Diane Keaton) i kön till en film där en kulturentusiast använder stora ord när han lägger ut texten om modern film. Singer blir frustrerad och använder sig av det då nyskapande greppet att tilltala oss tittare. Han går fram till kameran och berättar vad han tycker om den orerande kulturentusiasten som då tar en paus från sin utläggning och ställer sig bredvid Singer och försvarar sig genom att berätta att han visst vet vad han talar om. Det hela kulminerar i att den professor kulturentusiasten blivit inspirerad av kliver in i bilden och berättar att kulturentusiasten minsann helt har missuppfattat professorns arbete. Singer tittar in i kameran och säger ”boy, if life were only like this”.

Och nu har vi hamnat här. Där vi kan kritisera varandra öppet och lägga fram fakta. Eller det vi tror är fakta. Men frågan är om saker och ting har blivit så mycket enklare. I varje fall när folk envisas med att gömma sig bakom sina datorer. Internet har blivit som en Pandoras ask där det väller ut giftiga ämnen bara man öppnar locket en smula. Vi får fingervisningar om hur vi ska gå till väga för att finna de rätta svaren. Det är mansplaining hit och womansplaining dit. Det är besserwissers, foliehattar och troll. Det är hårda ord. Och det är ofta ditt ord mot mitt. Vi ser ändlösa trådar på Twitter, Facebook och Instagram där slutsatsen lyser med sin frånvaro. Och det hela skvallrar om ett alltmer polariserat klimat där ingen någonsin kommer säga ”Du har faktiskt rätt. Det var jag som var ute och cykla”. Förmodligen för att våra egon har blåsts upp till oanade proportioner. För där dokusåporna under sin guldålder kunde göra gemene kvinna och man känd har nu de sociala medierna gjort att vi alla kan ha följare. Och religionshistorien har ju faktiskt lärt oss att det räcker med 12 följare för att man ska få ett Messiaskomplex.

Det är snälla skämt.

Jag driver Instagramkontot ”Fredsdruvor” där jag sätter sekelskifteskvinnan i fokus. Med sin stora hatt och den alltför smala midjan levererar hon underfundigheter som har som främsta uppgift att göra folk glada. Underhålla. Framkalla skratt. De har bland annat synts här i Opulens. Och även i DN. Och som namnet antyder vilar det en fredlighet över detta konto. Det är snälla skämt. Ibland ordvrängerier eller absurditeter, men alltid med en omisskännelig ton av finurlighet. Underfundigheter helt enkelt.

Jag startade kontot i maj 2019 för att jag ville nå ut bredare med min humor. Innan dess hade mina ”oneliners”, enradersskämt, figurerat i de kollage jag i en längre tid ägnat min kreativitet åt. Men dessa nådde aldrig riktigt fram. Och eftersom mitt mål att skriva den perfekta onelinern har gjort att jag maniskt plitar ned varenda observation, för att formulera om den i en mening som med små medel ska beskriva något så stort som möjligt, har jag nu ett dokument på 371 sidor med bara oneliners. Det är i runda slängar över 4 000 oneliners.

För plötsligt dök det upp ”troll”-konton mer frekvent med sina ägg som profilbilder.

Men nu handlade det om att sålla ut guldkornen. Och lagom till att pandemin lamslog vårt klot hade Fredsdruvor blivit en institution där flertalet följare tillkom dagligen. Det motiverade mig än mer och med hjälp av de hjärtmarkeringar jag fick kunde jag direkt göra en snabb analys av vilka ämnen som berörde. Det svenska folket ställde sig i en unison kör där de förmedlade att alkohol, måndagar, morgontrötthet och klockrena vardagsbetraktelser är kommersiellt gångbart material som folk kan ta till sig av. Men även aktualiteter. Och där är ju Twitter en bra katalysator. Och en bra skola. Där man till en början endast fick använda 140 tecken för att ge en subtil känga åt något som hade inträffat samma dag. Nu får man använda 280 tecken. Men det är för långt. Jag vidhåller att 140 tecken räcker gott och väl. Men samma mängd tecken räcker ju även för att få en medmänniska på fall. Det har vi blivit varse.

För plötsligt dök det upp ”troll”-konton mer frekvent med sina ägg som profilbilder. Och man ställde sig frågan vad som kom först; trollet eller ägget? Och nu har detta kulminerat och urvattnat Twitter där skojfriska twittrare har strukit på foten till förmån för politiskt engagerade troll. Och ibland går de hand i hand. När det skojfriskt hängs ut person efter person utan att ha en tanke på vad det kan göra med de människorna. Twitter har blivit ett forum för bristande impulskontroll där man tror att alla spelar efter samma regler. Och där har även jag fällt någon dräpande kommentar. Fast med glimten i ögat. Tyvärr syns inte den glimten på Twitter. Den hätska stämningen och de envetet raljerande användarna har bidragit till att hela plattformen har blivit tömd på positiv energi. Under Twitters guldålder kunde en riktigt vass ordvits generera uppåt 3 000 likes och 700 retweets (delningar). Nu ska man bli glad om man får 4 likes. Storhetstiden är över. Och nu har detta dessutom smittat av sig till Instagram.

Torsdagen den 24 februari vaknade vi till den hemska nyheten av att en av de nervklena psykopaterna med storhetsvansinne i öst hade invaderat Ukraina. Den ryska ”specialoperationen” var ett faktum. Eller som vi vanliga människor kallar det: KRIG. Det var förödande på så många plan. Men jag gjorde det jag alltid gör. Använde min främsta försvarsmekanism; humorn. Jag skrev bland annat en Fredsdruva med texten ”Covid. Ryssar. Så trött på luftangrepp.” Och det var första gången mina kommentarfält vände sig mot mig. Innan hade de alltid varit mig till lags. Sagt det jag ville höra. Med några få undantag, då folk anklagade mig för att vara en kopia av något annat internetfenomen. Men den här gången reste sig alla i givakt och berättade att jag hade gått för långt. Att det här minsann var droppen. Att jag uppenbarligen var en empatistörd individ.

Jag blev såklart påverkad av alla hårda ord och tänkte att jag bara gjort det jag alltid gjort. Och kan bäst. Omvandlat tråkiga incidenter till humor. Tagit negativ energi och alstrat om den till positiv energi. Med utgångspunkt från en aktuell händelse.

Men där hade jag fel. För reaktionerna fick mig att förstå att jag hade omvandlat negativ energi till en arg pöbel av ett koncentrat av hatiskt flöde. I vredesmod pekade folk finger och berättade hur fel jag var ute. Såklart påverkade av dagens hemskheter. Men det intressanta var ju att de inte bara valde att sluta följa mig. Det är ju så enkelt numera. Man trycker bara på ”Avfölj”. Det är till och med enklare än att avregistrera sig från nyhetsbrev. Men så funkar inte den moderna människan. Den moderna människan är uppfylld av sitt ego där man har egna följare, får daglig bekräftelse på bilder av sig själv. Där man kan tvärstanna mitt på stan för att man läser något som man måste ta in.

Idag är det knäpptyst på tunnelbanan. Vi sitter i våra bubblor, i våra små världar och beter oss som om vi fortfarande satt i karantän. Har vi inte lärt oss någonting? När någon inkräktar på vår intima bubbla, ja då blir vi rosenrasande och berättar hur det ligger till. Det som förut kunde uttryckas enligt svensk jantelag med orden ”kan det inte vara så här?” har nu förändrats av självutnämnda experter med orden ”Så här ligger det till”. Vi har blivit Karlsson på taket, fantasifigurer i form av avatarer som berättar vad som är ett korrekt sätt att agera. ”Jag avföljer dig”. ”Det här var pinsamt dåligt. Skäms”. Och så lite kuckelimuckmedicin på det.

Jag fick en känsla av att jag hade blivit Putin. Jag kände mig minst lika hatad. Därför kändes det helt naturligt att göra en pudel. För jag vill inte kränka folk. Jag störs av bara tanken. Mitt främsta mål är att underhålla. Jag är på tok för konflikträdd för något annat. Men det är mer tungrott i sociala medier idag. Kanske att pandemin har fått oss att inse att vi är dödliga, att livet är för kort för att inte stå upp för vår sak. Dessutom kan alla ta åt sig av det informationsflöde internet besitter som gör oss alla till experter.

Förra veckan blev Ulf Kristersson vald till statsminister (om detta har undgått någon) och jag tog tillfället i akt att bjuda på en betraktelse kring ordet ”statsminister”. Det blev en Fredsdruva med texten ”Ulf Kristersson sätter ’mini’ i statsminister”. Ett till synes ganska oskyldigt skämt. Egentligen bara ett konstaterande. Men så var det dags igen. Hatstormen var ett faktum och inte ens i stormens öga kunde man vara säker. Nu reste sig folk och tackade för sig. Även de som inte var moderater ansåg att jag handlat fel. Att jag använde lyteskomik. Att jag var pinsam. Och jag blev uppriktigt sagt förvånad. Men så förstod jag att politiken nu har gjort vårt Sverige ännu mer polariserat. I takt med att vi bevakar våra egna intressen och säger vad som i dagens samhälle är ett korrekt sätt att agera. Och jag ställde mig frågan om man inte kan skämta om någonting längre.

Jag gick än en gång ut och gjorde en pudel med en Fredsdruva med texten ”jag tycker man kan skämta om allt. Men man bör ha i åtanke att när man gjort det finns det inget mer att skämta om”. Och sedan dess har jag dragit mig för att publicera Fredsdruvor som kan misstolkas. Jag orkar helt enkelt inte.

I stället har jag ägnat mig åt saker jag tycker är roligt. Som Woody Allen till exempel. Och i lördags gick jag och såg hans mästerverk ”Hannah and her sisters” (1986). En begåvad skildring av en New York-familj där Woody Allen, starkt influerad av Bergman, frossar i intellektuella referenser på sitt sparsmakade och neurotiska sätt. En bit in i filmen skrattar jag till och hör då en kvinna säga ”men, schhh”. När jag skrattar en liten stund efteråt hör jag samma röst säga ”Men skratta tystare, så kul var det faktiskt inte”.

Jag blev djupt frustrerad och kände att jag efter filmen var tvungen att konfrontera kvinnan. Jag förklarade att glädje är det finaste vi har. Att ingen ska tala om hur roligt något är. Att inte få hänge sig åt konstens alla uttryck och behöva lägga band på sig är inte värdigt. Att hindra någon från att skratta är att missunna någon ren och skär lycka. Kvinnan uttryckte en viss ånger och bad om ursäkt för att sen lägga till ”men du skrattade väldigt högt”. Och det gjorde jag. Det gör jag. För jag gillar att hänge mig åt kultur. Det berikar mig och inspirerar mig. Men frågan är vad jag ska med den inspirationen till om jag inte får uttrycka mig hur jag vill.

När den här texten är publicerad, vad ska jag då hänge mig åt? Och faktum är ju att jag också beskriver vad som är fel med vårt samhälle där jag sitter bakom min dator. Det bästa är ju såklart att ta kontakt med folk. Prata. Inte skriva hatiska kommentarer gömd bakom en profilbild i form av ett ägg. Fast det är ju tyvärr det lättaste sättet att agera. Men jag tror på att kontakta personen direkt om det är något någon har på hjärtat. Men jag tror inte att man kan ha hat på hjärtat. Det finns för mycket kärlek där.

The post Gussy: Bland skärmtroll och hatbotar first appeared on Opulens.

VÄGEN TILLBAKA. “Om du brukar lyssna på Ring P1 och bli smått vansinnig på folks åsikter och därför drömmer att få tala om hur saker och ting verkligen ligger till, då tillhör du en högriskgrupp”, skriver Lars Thulin.

”Hej. Jag heter Lasse och jag är missbrukare. Nu har jag varit ren i snart två år.” Det är den klassiska inledningen på AA-möten när deltagarna presenterar sig för varandra och söker stöd i sin heroiska och tuffa kamp mot droger och demoner.

Den stämmer för mig. Jag har haft ett svårt missbruk. Men inte mot kemiska substanser. Jag har missbrukat möjligheten att i Dagens Nyheter kommentera nyhetsartiklar. Till sist styrde detta delar av mitt liv. Efter elva månader hade jag skrivit en bit över 10 000 inlägg! I snitt över 30 per dag. Alla dagar i veckan. Närstående fick mig på rätt köl. Min kära hustru sade: “Nu får du välja mellan mig och dina kommentarer.”

Hon uttryckte sig inte så dramatiskt, överord är inte hennes grej. Men innebörden fick hon fram, hon är bra på det. Jag valde henne. Med kännedom om risk för återfall bad jag DN att för evigt stänga av mig från deltagande. De gjorde detta snabbt, förmodligen glada att bli av med mig.

Vad är kommentarsfält? Dagstidningar hade länge möjligheten för läsare att på nätet skriva synpunkter på artiklar. Många har tagit bort tjänsten. Orsaken var att den lätt blev en soptunna med rasism, personangrepp och vansinniga konspirationsteorier om den inte övervakades strängt. Men detta kräver folk som kostar pengar.

Dagens Nyheter har behållit möjligheten och överlåtit övervakningen till ett företag som ofta, inte alltid, sköter sitt jobb hyfsat. Stolligheter och förolämpningar stryks ganska omgående.

Vad är fascinationen med kommentarsfält? Det är sällan att kommentera artikeln, utan att kommentera kommentarerna. Som i sin tur kommenteras. Allt kan bli verbala tennismatcher med tuffa slagväxlingar.

Om du brukar lyssna på Ring P1 och bli smått vansinnig på folks åsikter och därför drömmer att få tala om hur saker och ting verkligen ligger till, då tillhör du en högriskgrupp för den typ av missbruk som drabbade mig.

Faran med kommentarsfält är att de är i gång 24/7. Jag startade med att i arla morgonstund syna det som hänt sedan jag skannade sist, vilket var innan jag släckte sänglampan. När hustrun stönade över att återigen ensam få fixa frukosten kom mitt standardsvar: ”Ska bara. Ska bara ställa tillrätta. Den här dåren kan inte få stå oemotsagd…”

På nätet fann jag många med samma missbruk. Lärde mig att kategorisera dem.

Upprörda var en grupp. Vanliga läsare som berördes starkt av den ursprungliga artikeln och ville få skriva av sig, söka bekräftelse på att andra delade deras åsikter. Ofta vettiga synpunkter, ofta lätta att instämma i för att stötta den upprörda.

Experterna var en annan. De som kommenterade främst innehåll, sanningshalt och argumentation i artikeln och i följande kommentarer. Många var självutnämnda experter, där tron på egen förträfflighet vida översteg faktisk kunskap. Men en grupp var välskrivande experter med breda och djupa kunskaper. En del hade platsat som professionella redaktörer. Att läsa denna grupps inlägg var lärorikt och utvecklande.

Provokatörerna utgjorde den tredje. De tog med flit mer eller mindre vansinniga och kontroversiella ståndpunkter. Syftet var att kasta litervis med fotogen på redan brinnande brasor. Kul till en början. För att återvända till tennis-metaforen, att besvara dessa inlägg var som att rusa på nätet för att döda med en volley. En välkänd man i kommentarsfältet finns i Stockholms skärgård. Han hävdar att allt dåligt som hänt klotet sedan inlandsisen smälte beror på Vänstern. Och vänster är alla vi som tvivlar på att KD-ledaren Ebba Busch ensam kan frälsa världen.

Nättrollen. De försvarade i princip allt som Ryssland och Kina gjorde.

Galningarna var en skrämmande fjärde grupp. De med ologiska konspirationsteorier eller politiska åsikter som 95 procent av befolkningen finner stötande. Här kände jag mig tvungen att bemöta dem, även om jag insåg det meningslösa i jobbet. I denna grupp fanns de som försvarade precis allt som president Trump gjorde och sade. Att svara blev ett sätt att bevisa för övriga läsare att jag ändå sysslade med visst renhållningsarbete.

Femte gruppen var än mer skrämmande. Nättrollen. De försvarade i princip allt som Ryssland och Kina gjorde. De förekom aldrig i någon annan typ av ämnen, men surrade likt getingar kring ett fat med kakor så fort något av dessa länder kritiserades. Argumentation var ofta likartad, både till uppbyggnad och ordval. Det ledde till misstanken att de följde någon typ av manus.

Kännetecknade var vidare att de sällan förde debatten vidare då de fick rejält mothugg. Mest typiska tecknet var att de använde whataboutismer. Deras försvar av Kina eller Ryssland inleddes regelmässigt med varianter på: Men USA har minsann också… Syftet var att förvirra och byta spelplan. Att diskutera huvudfrågan var jobbigt, hellre snacka om någon annans tillkortakommanden.

Hur har jag klarat avhållsamheten? Så där. Jag läser ofta kommentarerna och formulerar i mitt huvud långa och dräpande svar. Men som aldrig kan bli svar i DN. En fördel är att jag fått en massa tid över. Den har jag bland annat använt till att skriva ett par romaner.

The post Bli fri från kommentarsfälts-missbruket first appeared on Opulens.

KONFORMISM. ”Vilken betydelse har mediernas ideologiska kantring? Finns det idéer om hur mångfalden kan stärkas?” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark om vilka frågor som är intressanta för kulturmagasinet under det valår som snart drar igång på allvar.

“Trollkonton som trakasserar, hånar och förlöjligar sina politiska motståndare på ett sätt som Hanif Bali skulle skämmas över. Men det är inte ryska trollfabriker som ligger bakom. Det är Svenskt Näringsliv som i år lägger 200 miljoner kronor på att få fram högerns agenda i valet.”

Inför förra valet uppmärksammade Jan Scherman rapporten Pengarna bakom samhällspolitiken på Aftonbladets kultursida. En granskning från Arenagruppen och LO som belyste en skriande diskrepans, där idéföretagen till vänster med sina tio miljoner endast förfogade över en tjugondel av högerns resurser. Det här har förstås avgörande betydelse för vilka frågor som tar plats i medierna under ett valår.

Högerpartiernas valbudget brukar alltid vara dubbelt så stor som vänsterpartiernas. Lägg därtill ovan nämnda miljoner, som dessutom är mer än vad högerpartierna tillsammans lägger under en valrörelse, så blir skillnaden än större. Och utanför valbudgeterna, särskilt när det gäller medierna, ser det inte bättre ut.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Av de traditionella dagstidningarnas ledarsidor är fyra av fem borgerliga. Om vi räknar upplagor är skillnaden ännu större och därtill har vi ju de nya så kallade alternativmedierna, där många av de stora aktörerna är högerpopulister eller rentav dito extremister.

Under valåret kommer kulturmagasinet Opulens, liksom tidigare, givetvis att i första hand fokusera på kulturpolitiken. Men utrymme kommer också finnas för idédebatten och de grundläggande demokratiska frågorna. Hur våra medier fungerar är en sådan fråga och de ojämna resurserna är problematiska. Vilken betydelse har mediernas ideologiska kantring? Finns det idéer om hur mångfalden kan stärkas? Har kulturjournalistiken en särskild utjämnande uppgift för debatten? Hur påverkas dagskritiken?

Ja, det finns många frågor för ett kulturmagasin att fundera kring under ett valår. Även om du i våra spalter kanske inte kommer att finna många entydiga svar hoppas vi i alla fall kunna belysa en del av de centrala frågorna.

The post Kulturjournalistik under ett valår first appeared on Opulens.