SPLITTRAT. Natostressen – hur hanteras den av kulturvärlden? Vilka är för respektive emot ett svensk medlemskap och vad händer med den svenska självbilden vid ett ja? Vi har frågat författare och filmare om hur de resonerar.

Athena Farrokhzad, poet (nej):

1. Varför är det viktigt för dig som kulturutövare att ta ställning för/mot Nato?

“Jag arbetar med kultur i ett samhälle vars politiska riktning påverkar människors liv. Jag skriver i en tradition av författare som kritiserar nationalism och militarism. Vi vet att krigets premiss, där imperialistiska staters ekonomiska intressen går före människoliv, aldrig kan skapa fred.”

2. Hur tror du att den svenska självbilden påverkas om vi går med i Nato?

“Den svenska självbilden har en förunderlig förmåga att förbli intakt oavsett verkligheten. Trots att Sverige under 2010-talet blev det OECD-land med snabbast växande klassklyftor tror många att vi lever i världens mest jämlika nation. Så Sverige kan säkert upprätta sin självbild som fredsbevarande och alliansfritt till och med under ett Nato-medlemskap.”

Peter Englund, författare, historiker och ledamot i Svenska Akademien (ja):

1. “Jag är en av dem som ändrat åsikt efter den 24 februari, och är numera för ett medlemskap. Vet inte om det är särskilt viktigt att ta ställning som kulturutövare; denna fråga angår alla medborgare. Samtidigt har jag som historiker ett speciellt perspektiv på frågan som ibland saknas i debatten.”

2. “Vår självbild skiftades stort redan genom EU-inträdet 1995, och jag tror att ett eventuellt Nato-medlemskap bara förstärker den förändringen. Vi börjar inse lite till mans att Sverige faktiskt är ett rätt genomsnittligt västeuropeiskt land – med vissa undantag givetvis, som exempelvis vår stora ekonomiska ojämlikhet och vår extrema marknadsskola.”

Fredrik Gertten, dokumentärfilmare (se nedan):

1. “Jag vet inte om kulturutövare måste ta ställning i alla frågor. Vårt arbete handlar ju ofta om andra problemställningar, långt från dagspolitik. Skapa drömmar om en annan värld. Sverige behöver engagerade medborgare som med kraft kan flytta den politiska agendan. För eller emot Nato eller emot den samhällsordning som hjälpte våra egna svenska oligarker fördubbla sin förmögenhet under pandemin.”

2. “Går Sverige med i Nato så skakar det vår identitet i grunden. Jag reser mycket i hela världen och möter ofta bilden av vårt land som en humanistisk stormakt, friare och mer solidarisk. Kanske är den bilden inte sann, vi vet ju att Sverige också är en världsledande vapenproducent och att vi har fler miljardärer per capita än något annat land. Dessutom så har ju också det svenska trygghetssystemet gröpts ur. De fattiga är fattigare än någonsin och är under en enorm press när hyrorna bara stiger.

Så går vi med i Nato. Ja då kan vi ärligt säga att Sverige är ett vanligt orättvist skitland, ett av många.”

Theodor Kallifatides, författare (nej):

1. “Nato för mig betyder dels överstarnas diktatur i Grekland, Turkiets hämningslösa invasion på Cypern, furstarna i Ungern och Polen samt en amerikansk överbefälhavare och man vet inte vem det kan bli. Dessutom enorma utgifter, ibland övermäktiga för de fattigare länderna med stora statsskulder, som med nödvändighet blir större.”

2. Väljer att inte svara.

Ulrika Knutson, författare och kulturskribent (ja):

1. Det är lika viktigt/oviktigt för alla. Förr tyckte jag att nej till Nato vägde tyngst. Före den 24 februari fanns en valfrihet som nu har krympt. Nu tror jag att möjligheten att arbeta för freden är större inom Nato än utanför. Om vi stannar ensamma utanför går all kraft åt till just det – att stå ensamma.

2. Den svenska självbilden kan behöva en kall avrivning. Varken Dag Hammarskjöld, Olof Palme eller Alva Myrdal kan fatta vår tids beslut. Om vi vill ha en svensk självbild som fredsmäklare så får vi väl börja jobba.

Per Wirtén, författare och kritiker (vet ej):

1. “Eftersom jag både som kritiker och författare arbetar med samhällsfrågor, idéer och politisk filosofi är det självklart att brottas med en så stor fråga som svenskt Natomedlemskap. Alla som bor i Sverige, inte bara kulturskapare, har både rättigheten och skyldigheten att försöka bearbeta stora gemensamma frågor och hitta ett eget synsätt – det är demokratins kärna. För egen del vet jag fortfarande inte vad jag tycker i Natofrågan (vilket ju också kan vara ett ställningstagande), och jag har ännu inte skrivit något — men det kommer nog.”

2. “Jag tror inte att den svenska självbilden kommer att påverkas nämnvärt. För det första har Sverige sedan början av 2000-talet varit militärt engagerade i tre krig: Afghanistan, Libyen och Mali. Inget har varit framgångsrikt. För det andra tror jag att andra förändringar påverkat självbilden mer. Jag tänker i första hand på hur den svenska ”blandekonomin” monterats ned (med början under 1990-talet) och ersatts med en hyperkapitalism som i jämförelse med andra europeiska länder är extrem med privatiseringar av bland annat skolan och polisens arbetsuppgifter, växande inkomst- och förmögenhetsskillnader och en total individualisering av allt.

De värderingar mina barn identifierar som svenska är helt andra (ja, direkt motsatta) de jag växte upp med. När det gäller självbilden är Natomedlemskap en liten förändring jämfört med den här större samhälls- och värderingsomvandlingen.”

Lena Andersson, författare (lutar åt ja):

1. “Jag tror att vi behöver vara med i Nato, men kan inte uppamma entusiasm i krigs-, vapen- och försvarsfrågor. Har därför inget väsentligt att säga om saken.”

2. ” Den svenska självbilden av att vara bärare av framtiden, grundad i tron att det går att skapa en ny människa, har inte tjänat oss väl. Tvärtom har den försvårat de flesta av de samhälleliga problem vi dras med. Ju fortare vi kan göra oss av med den desto bättre. Om Nato-medlemskap kan bidra är det till fördel, men det är ju ett sidoargument.”

Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (ja):

1. “Jag ändrade åsikt om Nato 24 februari. Finlands längsta gräns är mot Ryssland. Rent principiellt är jag emot Nato och tycker att idén om alliansfrihet är bra, men nu har vi att göra med realism och i det läget ser jag nog inget reellt alternativ till Nato. Som är en försvarsallians, med betoning på försvar. Utan vilken Finland skulle riskera att gå under eller bli ett Ukraina till.”

2. “Jag bor ju i Finland och är finländsk medborgare. Finland har en likadan historia som Ukraina: attackerades av Ryssland under andra världskriget. Efter 24 februari har hela det fundament som den finländska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken byggt på sedan fredsslutet på fyrtiotalet kollapsat. Vi är i ett ingenmansland. Så det är ur det perspektivet jag ser på Nato, långt över alla självbilder som känns som lyxfrågor. ”

Göran Greider, författare, poet och chefredaktör (nej):

1. “Därför att alliansfriheten är ett ideal som rymmer långt fler frågor än bara de militära: fred, nedrustning, frihet från militärblocken och kärnvapen. Ett Ja till Nato krymper våra perspektiv.”

2. “Ett svenskt Natomedlemskap gör Sverige till ett tråkigare mainstreamland och vi mister en aura som betyder mycket utomlands. Vi får mindre att vara stolta över.”

Lotta Lundberg, författare (ja):

1. “Utifrån betraktat har man sett den svenska neutraliteten som en form av svartåkande. Att vara med på bussen utan att ha betalat biljetten. Den gratisfarten har bidragit till en självtillräcklig feelgoodfantasi. ‘Nu är perioden av moraliskt självförhärligande över’, kommenterar onsdagens Financial Times.”

2. “Jag har i många år noterat att Sverige har valt att tala om Trygghet, på svenska valplakat står just att vi ska bli trygga. I de flesta andra länder talar man istället om Säkerhet. Det är en nyansskillnad. Barn ska vara trygga. Vuxna ska bidra till sin egen och andras säkerhet. Ett medlemskap i Nato är inte bara nödvändigt för svensk säkerhet. Utan vi kommer att kunna räta på ryggen.”

Elin Swedenmark/TT

Erika Josefsson/TT

The post Natomedlemskap “skakar vår identitet i grunden” first appeared on Opulens.

MEDLEMSKAP. “Först meddelas alltså under stor medial uppmärksamhet, att Aftonbladet ändrat åsikt, varpå kulturchefen ett par veckor senare slår fast att det är ovärdigt att stressa fram ett Natobeslut” skriver Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör för Norrköpings Tidningar och Helsingborgs Dagblad.

”Det vi nu ser är en skenprocess i stället för den nödvändiga folkliga förankringen”, tycker Aftonbladets kulturchef, Karin Pettersson, i en artikel som förenar hennes sorg med stor ilska över den tydliga försvarspolitiska färdriktningen tillsammans med Finland. Hon drar sig inte för påståendet att det från ”liberalt håll förs nu i mitt tycke ohederliga argument fram där ett svenskt Natomedlemskap säljs in som en solidaritetshandling med Ukraina”.

Den svenska regeringen skall stötta landet med vapenleveranser, generöst flyktingmottagande och annat bistånd samt driva frågan om ett omedelbart embargo på rysk olja och gas och lägga fokus på sådana hjälpåtgärder – utifrån solidaritetsperspektivet – snarare än på ett Natomedlemskap, anser Karin Pettersson och betecknar diskussionen om ett sådant som ”alldeles för ensidig, uppjagad, drevliknande. Det är i sig farligt”.

Men se, det tycker ju inte hennes kollega, Anders Lindberg, som skall diktera Aftonbladets politiska linje och för ett par veckor sedan lät tidningen i Natofrågan ”byta fot”, som det brukar heta när någon gör en så kallad kovändning. Har inte Karin Pettersson noterat den i tidningens korridorer eller kafferum? Anders Lindberg har ju efter moget övervägande kommit fram till att Sverige är säkrast under det breda och starka Natoparaplyet och därför tillsammans just med Finland snarast möjligt därför måste ansöka om medlemskap i försvarsgemenskapen av demokratiska länder och där den norske socialdemokraten Jens Stoltenberg är mångårig chef.

En stor tidning med dubbla åsiktstungor?

Bland flera namn på dem, som förordar svenskt medlemskap och som Karin Pettersson kritiskt åberopar, saknas dock kollegan Lindberg i huset. Det var ju inte så lämpligt för henne att nämna honom. Men att cheferna för Aftonbladets båda opinionsavdelningar har kommit till diametralt motsatta åsikter aktualiserar naturligtvis tillförlitligheten för tidningen och ökar tvivlen hos läsarna om vilken linje som egentligen gäller för tidningen i den centrala och helt dominerande aktuella politiska frågan nu.

Först meddelas alltså under stor medial uppmärksamhet, att Aftonbladet ändrat åsikt , varpå kulturchefen ett par veckor senare slår fast att det är ovärdigt att stressa fram ett Natobeslut.

Jag kontaktade Anders Lindberg för att få klarhet i om den tidigare ordningen gällde – exemplifierad av att dåvarande politiske chefredaktören Helle Klein (nu chefredaktör för Dagens Arbete) anställde Åsa Linderborg som kulturchef och att det då i första hand var den förras politiska linje som också var tidningens. Det har Klein själv uppgett för mig. Anders Lindberg svarade att ledarsidan och kultursidan ”är självständiga från varandra och vi har alltid värderat att man kan läsa en allsidig diskussion i Aftonbladet. Det betyder också att vi ibland tycker olika, som nu”.

Och visst är Natofrågan inte enkel och att det ej är konstigt att det finns olika åsikter, som Lindberg också tillägger. Men en tidning skall inte tala med dubbla tungor, som riskerar förvirra läsarna. Och en tidning skall faktiskt heller inte vara en plattform för inbördes polemiska bataljer. Sådana kan med fördel utkämpas i just dess kaffe- eller lunchrum. Ett tämligen färskt exempel är den hårda slagväxlingen nyligen på Expressens kultursidor (24/3, 28/3 och 29/3) mellan tidningens fasta medarbetare, Per Wirtén och Jens Liljestrand – för övrigt också rörande debatten om Rysslands anfallskrig mot Ukraina – där ord och tonfall var av det slag, att herrarna kanske inte ens hade kunnat göra upp vid kaffebordet utan tvingats gå ut på gatan.

Att diskussionen skall vara öppen och, som Anders Lindberg påpekar, ”allsidig” ifrågasätts ingalunda, men den egna tidningens spalter riktar sig som bekant till läsarna och skall därför inte fungera som tribuner för inbördes slagväxlingar mellan medarbetarna. Dubbla tungor är som bekant ingen betjänt av. Naturligtvis är det inte utomståendes sak att blanda sig i Aftonbladets hierarki och det inre opinionsbildandets blodomlopp. Men en översyn av i varje fall tidningens organisation för åsiktsproduktionen synes inte vara ur världen.

Att först mötas av ”Ja till Nato” och därefter vända på bladet och läsa hur ovärdigt det är att förespråka detta, är ju detsamma som att först varmt välkomna en gäst i hallen och sedan vid inträdet i salongen be vederbörande försvinna illa kvickt.

The post Dubbla tungor om Sveriges Natoanslutning first appeared on Opulens.