LÅTSASDEMOKRATIN. “Finns det någon i Natos ledning som på allvar tror att Erdoğans Turkiet skulle förhålla sig lojalt mot den övriga Natoalliansen om den utsattes för ett avgörande hot?” Thomas Notini menar att det är Nato som borde sätta press på Turkiet och inte tvärtom.

I portalparagrafen till ”The North Atlantic Treaty”, Natos konstitution, läser man följande stolta och förpliktande deklaration från medlemsstaterna:

”They are determined to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law.”

Med andra ord, man förbinder sig att försvara demokratin och vad som ovillkorligen hör därtill: rättsstatlighet, fria och oberoende medier, oberoende rättsväsende, yttrandefrihet och ett parlamentariskt system med fria och allmänna val.

1952, tre år efter att organisationen grundats, blir de två forna fienderna Grekland och Turkiet medlemmar. Grekland har under kriget varit ockuperat av Tyskland. Turkiet, som under första världskriget stått på den tysk-österrikiska centralmaktens sida, har under andra världskriget varit neutralt men efter påtryckningar från Stalin – om att upplåta Bosporen och Dardanellerna för att sovjetiska fartyg, civila såväl som militära, skall få fri passage till Medelhavet – blivit välkomnat in i den västliga försvarsalliansen.

1967 blir Grekland efter en statskupp hux flux en militärdiktatur, med en sådan regims alla kännetecken och specialiteter: massarresteringar, tortyr, tystade medier, medborgares flykt till fria länder etc. Allt med USA:s och västalliansens tysta stöd. Sju år senare, när en skjutgalen grekcypriotisk före detta journalist vid namn Nikos Sampson leder en statskupp på Cypern med syfte att ansluta Cypern till Grekland, tycker USA och västalliansen att det får räcka och understöder såväl Sampson-juntans som Aten-juntans fall. Turkiet ockuperar norra Cypern – också detta med USA:s och Natos goda minne – och skapar en konflikt som ännu, snart femtio år senare, inte är löst.

Om Turkiet 1952 uppfyllde Natostadgans krav? Vittnesbörden om det armeniska folkmordet 1915 fanns naturligtvis sedan länge i den västliga alliansens medvetande, liksom välgrundade uppgifter om senare förföljelser och trakasserier mot kurder och kristna minoriteter, men man valde skygglapparna och dövörat. Möjligheten att få upprätta flygbaser vid Turkiets östra och södra gränser vägde tyngre.

Men sedan nästan tjugo år heter Turkiets ledare som bekant Recep Tayyip Erdoğan, en man som utan statskupp och med hjälp av demokratins självmordsklausul – mandatet att avskaffa sig själv (jämför Tyskland 1933, Italien på 1920-talet) – har åstadkommit, steg för steg, vad statskupper normalt åstadkommer abrupt och med militära medel. Under hans ledning har Turkiet blivit ett land med tvångsnedlagda tidningar och tystade etermedier. Där finns fängelser fyllda av politiska motståndare, regimkritiker, journalister, författare, intellektuella. Det har blivit ett land där man aktar noga på vad man säger och till vem.

Utan några märkbara invändningar från Nato har Erdoğans armé bombat kurdiska städer och byar i grannlandet Syrien, och han tillkännager sin avsikt att göra det på nytt – samtidigt som han i den pågående konflikten om Natos utvidgning håller Sverige och Finland som gisslan i sina försök att få hela det västliga Europa att böja sig för sina krav om diverse ”erkännanden” och ”försäkringar”; att de utlämnar namngivna kurder, utan bevisning anklagade för terrorism, till Turkiet, och så vidare.

Erdoğan håller sig förvisso med många hatobjekt, men till de mest säregna hör Fetullah Gülen, den liberale muslimske humanisten som ursprungligen var hans vän och politiske meningsfrände. Det som från början förenade dem båda var kärleken till islam. I det tidigare kemalistiska styret, som var ett arv från statsgrundaren Atatürk, hade det upprätthållits en religionsfientlig agenda. Den påminde om den sovjetiska och hade på olika sätt drabbat både islam och de kristna minoriteterna. Inga religiösa symboler, inklusive klädedräkt, hade varit tillåtna i det offentliga rummet. Koranskolor hade varit förbjudna; böneutrop hade varit tillåtna, men inte på arabiska utan bara på turkiska. En grekisk-ortodox teologisk akademi på ön Halki hade stängts. Etcetera.

Gülen och Erdoğan gick hand i hand i strävan att återge islam en tydlig och positiv roll i det turkiska samhället. Men redan här torde deras uppfattningar ha börjat gå isär. Erdoğans mål var, och är, ett statsskick helt grundat på islam; Gülen och den rörelse han grundade, ”Hizmet”, (”Tjänst”), som inte är ett politiskt parti, verkar för islam inom ramen för en sekulär stat, för bred bildning och skolning (inte enbart religiös), för religiös tolerans och dialog mellan religionerna. (För den som vill veta mer om Gülen och hans rörelse rekommenderas M. Hakan Yavuz, ”Toward an Islamic Enlightenment. The Gülen Movement”, Oxford University Press, 2013.)

Erdoğans närmande till Putin och Ryssland kan knappast vara någon hemlighet för Nato.

Redan 1999 gick Gülen i exil i USA, men han och Hizmet har alltsedan dess fått klä skott för allt mellan himmel och jord. När en korruptionsutredning mot Erdoğans regeringsparti AKP startade 2011 anklagades Gülen och även CIA för att ligga bakom.

Gülen och Hizmet fick också skulden för det absurda militärkuppförsöket 2016, som var över på några få timmar men som ledde till att flera tusental påstådda eller verkliga Hizmetanhängare bland akademiska lärare, domare, högre statstjänstemän och praktiskt taget alla samhällsviktiga områden kastades i fängelse. (Hur lyckades man fylla dessa luckor?)

Erdoğan kräver förstås sedan länge av USA att Gülen utlämnas till Turkiet, men det kravet infriades inte ens under den uttalat Erdoğanvänlige Donald Trumps tid i Vita Huset.

Erdoğans närmande till Putin och Ryssland kan knappast vara någon hemlighet för Nato. När Putin 2015 i en TV-sänd ceremoni invigde en ny moské i Moskva, var Erdoğan en av hedersgästerna, sida vid sida med Tjetjeniens egen Quisling, Ramzan Kadyrov – som nu är en medaktör i det Putinska blodbadet i Ukraina. Erdoğans ”medlingsförsök” mellan Ryssland och Ukraina har knappast varit något mer än ett spel för gallerierna.

Finns det någon i Natos ledning som på allvar tror att Erdoğans Turkiet skulle förhålla sig lojalt mot den övriga Natoalliansen om den utsattes för ett avgörande hot? Har det aldrig slagit Jens Stoltenberg att man i dagens Turkiet har med en trojansk häst att göra?

Det är helt enkelt inte läge för att inom Nato sätta press på Sverige och Finland.

Däremot är det läge för Nato att, utifrån klart preciserade frågeställningar om principer och grundvärderingar, sätta press på Turkiet.

The post Natos trojanska häst first appeared on Opulens.

FOLKSTYRE. “Är 18-årige gymnasieeleven Fabian i Hunnebostrand och 87-åriga dementa Augusta i Sorsele mer kunniga än de experter vi valt till riksdagen?” I Nato-debatten har frågan om folkomröstning väckts. Lars Thulin ifrågasätter folkomröstningars demokratiska legitimitet.

Nato-debatten har ställt mycket på sin spets. Även folkomröstningar. Röster hörs för att frågan är så viktig att den måste avgöras folket. Andra menar att den är alltför viktig för att kunna avgöras av folket. Vänsterpartiet hävdade länge som enda parti att folket skulle få rösta.

Folkomröstningar i ödesfrågor är trubbiga vapen och de rör kärnan i demokratin. För är folkomröstningar demokrati eller majoritetens diktatur? Frågan är mycket svår.

Vid en första anblick verkar folkomröstningar vara det mest demokratiska – alla får bestämma och allas röster är lika mycket värda. Högsta potensen av demokrati, inte sant? Nja, som vanligt lägger den besvärliga verkligheten hinder i vägen. Låt oss syna problem för folkomröstningar i allmänhet och några för Nato-frågan i synnerhet.

För det första. Folkets vilja är nästan alltid konservativ. Vi vill ha det som det alltid varit. Vi vill ha enkla lösningar på svåra problem. 1955 ville 82 procent av oss att vi för evigt skulle köra på vänster sida vägen. Tolv år senare körde vi på höger. Hur många ångrar det nu? Vi har avlönade politiker för att se längre än näsan räcker. Eftersom de har betalt för att kunna mer än vi andra, som har annat att göra. Det land i vår del av världen som har mest folkomröstningar är Schweiz. Det är det mest konservativa och det sista i Europa som gav kvinnor fullständiga politiska rättigheter.

För det andra. Att låta folket bestämma i komplicerade frågor, som Nato och kärnkraften, kan ses som ett svek från politiker. Frågorna ansågs så svåra och så oöverblickbara att man valde att abdikera. Då kunde folket få skulden om beslutet blev dåligt. Enkelt uttryckt: är 18-årige gymnasieeleven Fabian i Hunnebostrand och 87-åriga dementa Augusta i Sorsele mer kunniga än de experter vi valt till riksdagen? Som med kärnkraften? Där segrade ett obegripligt alternativ, ett nej som var ett ja. Eller tvärtom? 42 år senare har vi ännu inte bestämt oss.

För det tredje. Brexit blev nog de stora folkomröstningarnas dödsmässa. Efter detta tragikomiska kaos, tvekar sansade politiker att använda dem. I alla fall i komplicerade frågor där alternativen, eller i alla fall ett av dem, är osäkert. Demagoger och mörka krafter med dolda agendor tog via nätet över argumentation och debatt om Brexit. Lögner blev sanningar och tvärtom. Krafter utanför landet lade sig i processen. En öppen och ärlig diskussion blev omöjlig. Nationen slets itu. Mycket påverkan kom från Ryssland. Trump i USA hade också synpunkter.

För det fjärde. I Nato-frågan tillkommer svårigheter. All försvars- och säkerhetspolitik lämpar sig inte för att i sin helhet färdas jorden runt via Twitter och Facebook. Försvar och säkerhetspolis jobbar mest i det tysta för att saker INTE ska hända. Det är bättre än att agera NÄR något har hänt. Vissa förhållanden och överenskommelser bör därför hållas bortom allmän debatt. Eftersom alternativet är otänkbart. Här måste vi lita mer på experter än på Fabian i Hunnebostrand och Augusta i Sorsele.

För det femte. Frågan kompliceras av att vi till stor del är med i Nato, genom långtgående samarbeten. Vad skulle ett nej från folket innebära? Logiskt är att vi ska lämna Nato helt. Om inte borde nuvarande avtal också gå till folkomröstning. En annan fråga om vi röstar nej – hur länge står Natos medlemmar ut med att hjälpa ett land som velar så mycket? Ett nej till medlemskap men ja till tätt samarbete är linje två i kärnkraftsomröstningen. Nej som är ett ja. Eller kanske. Eller vi avgör senare, när det inte är krig.

Slutligen tidsfrågan. En omröstning tar tid och debatten kan bli som Brexits. Verkligheten har sällan gott om tid. Den 24 februari 2022 fick verkligheten väldigt bråttom. Detta faktum kan svenska folket inte rösta bort.

Mycket tyder på att det är just ovanstående som fick sju av åtta politiska partier att säga nej till folkomröstning. Vad fick V att plädera för en sådan? Kanske för att undvika splittring och maximera antalet röster.

Partiledaren Nooshi Dadgostar har som ingen annan politiker i år åkt landet runt klädd i hjälm och gul skyddsväst för att locka arbetare som måhända röstat SD att välja V. I mina ögon ett lovvärt initiativ. Problemet för V är att många i denna grupp med stor sannolikhet är för ett medlemskap i Nato. Samtidigt finns en kärna i partiet, en som är marinerad i paradigmet från 1968. Det som säger att USA/Nato är ensamt skyldigt till allt dåligt sedan inlandsisen försvann. Därför är medlemskap i Nato otänkbart.

Hur skulle V tjäna två herrar? Jo, genom att inte tycka något själva, utan låta folket få avgöra. Och även om folket aldrig fick göra det, slapp partiet ändå att ta ställning.

Fegt och populistiskt? Eller genialiskt? Det får var och en själv avgöra.

Samma dag som detta skrivs har V 68-falangen vunnit hos V. Partiet säger nej till medlemskap i Nato. Men vill väldigt gärna ha militär hjälp från grannar om vi blir angripna. Grannländer i hela norra Europa = Nato. Däremot är V tveksamma till att Sverige på motsvarande sätt ska hjälpa Nato. Eftersom vi är allianslösa. Därav ett nej.

The post Är folkomröstningar demokrati? first appeared on Opulens.