TURNÉ. Nationalteatern ger sig ut på en landsomfattande turné. Med “Sista chansen!” tar de avsked av sin publik. – Jag hade gärna fortsatt i 40 år till, men någon måtta får det vara, säger Ulf Dageby. 

The post Ulf Dageby känner vreden i “Barn av vår tid” first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Nationalteaterns musik anslöt nästan inte alls till den folkmusikvåg som under tidigt 70-tal alltmer kom att dominera den radikala svenska scenen, skriver Björn Gustavsson, som sett en tv-aktuell dokumentärfilm om gruppen.

Legendariska Nationalteatern utgjorde en viktig del av de fria teatergruppernas och proggrockens Sverige i början av 1970-talet och skildras nu i en film av Carl Pontus Hjorthén – född 1970, samma år som Nationalteatern officiellt bildades. Den två timmar långa dokumentären premiärvisades i vintras på Göteborgs filmfestival men finns nu att se på SVT Play.

Berättelsen om Nationalteatern – som i filmen även återförenas, femtio år efter start –erbjuder en rejäl dos nostalgi för alla som vill återuppliva det sena sextiotalets revolutionära stämningar, baserat på studentrevolter, vietnamkrigsprotester och hippierörelsens dropout-filosofi.

Embryot till Nationalteatern föddes i form av en utbrytargrupp från Lilla teatern i Lund, 1968. En stor del av skådespelarna fortsatte till Göteborg, där de 1970 fick kommunalt stöd för att bilda en barn- och ungdomsteater i Backa. Härmed var en av Sveriges första förortsteatrar född.

Med åren tog sig ensemblen dessutom för att turnera land och rike runt i egen buss. Man ville leva upp till sitt kaxiga namn, Nationalteatern, och visa att man var en angelägenhet för alla. Dramaten i Stockholm avfärdades som ”en kvartersteater för Östermalm”. Nationalteatern spelade på främst på ungdomsgårdar i Göteborg, men också på gator och torg.

De unga skådespelarna ville spegla de ungas situation och involverade dem därför i de projekt som växte fram. Drogproblem belystes, liksom utanförskap klassproblematik; det var främst en traditionell arbetarfolkning som befolkade dåtidens Backa.

Samtidigt fanns en ambition att medvetandegöra de unga; exempelvis om klyftan mellan kapital och arbete. Här fanns en didaktisk dimension, och som ofta åskådliggjordes i en teaterform som mer eller mindre byggde på Bertolt Brechts estetik. Det undervisande draget återkom; exempelvis ogillade ensemblen discovågen och modeklädsel – och i en föreställning kunde det därför låta så här: ”Tänk om vi kunde se på varann som människor och inte som skyltdockor!”  (Synsättet återkom senare i Ulf Dagebys fräna satir över Abba.)

Sociala problem skulle belysas – och lösningar mer eller mindre tydligt anvisas. Såtillvida var detta en teater som dels speglade den vardag dåtidens unga levde i, dels i tidstypisk världsförbättrarnit accentuerade en radikal livshållning och gärna baserades på schablonbilder av exempelvis ”kapitalister”.

Det fanns ingen chef, ingen regissör. Inga av skådespelarna var utbildade. Alla beslut togs i grupp. Alla fick lika mycket i lön.

För att vinna den unga publiken börja skådespelarna efter hand att lägga till musik, främst rockmusik. Huvudansvarig för musiken var Ulf Dageby. Här fanns influenser från exempelvis Bob Dylan och Lou Reed. Nationalteaterns musik anslöt nästan inte alls till den folkmusikvåg som under tidigt 70-tal alltmer kom att dominera den radikala svenska scenen. Mot slutet av samma decennium tog man starka intryck av punkvågen.

Visst var Nationalteaterns medlemmar ”barn av sin tid”. Och förvisso: en stor del, kanske en majoritet av den unga generation som växte upp i eftersvallet av 68-vågen influerades av rådande vänsterretorik och vitt spridda visioner om en rättvisare värld, präglad av ”peace and love” och solidaritet.

Ensemblen levde som man lärde – åtminstone i viss mening. Det fanns ingen chef, ingen regissör. Inga av skådespelarna var utbildade. Alla beslut togs i grupp. Alla fick lika mycket i lön.

När den svenska vänstervågen nått sin kulmen och brett flutit ut i det svenska samhället – jag skulle säga under sjuttiotalets andra hälft – fick Nationalteatern uppleva sin verkliga storhetstid; dels genom sin medverkan i det legendariska Tältprojektet 1977 (som skildrade svensk arbetarhistoria från 1870-tal till 1970-tal), dels genom allt tydligare satsning på en musik som vid denna tid låg helt rätt i tiden, där allt som var ”alternativt” faktiskt var mainstream.

Med skivor som “Livet är en fest” (1974) blev Nationalteatern ett flaggskepp för den progressiva musikrörelse som under tidigt sjuttiotal växte fram i spåren av den politiskt inriktade delen av alternativkulturen. Samtidigt blev ensemblens pjäser allt mer uttalat politiska.

Carl Pontus Hjorthéns dokumentär innehåller en mängd arkivinspelningar från Nationalteaterns föreställningar genom åren, men också dagsfärska samtal med medlemmarna, flertalet nu i 75-årsåldern.

Till det mest gripande hör scenerna från femtioårsjubileet: hur dessa åldrade skådespelare, musiker och sånger med ens lever upp när de igen står på scenen och återupplivar tidigare hits – och hur publiken stämmer in och sjunger med i texterna…

Det jag saknar är i filmen är främst två saker: ett bredare perspektiv, där Nationalteatern tydligare rangeras in i den flora av alternativteater som vid denna tid nästan överskuggade landets institutionsteatrar; därtill mer konfrontativa intervjuer där medlemmarna mera djupgående fick tillfälle att faktiskt värdera de drömmar och vänsterutopier som föresvävade denna ”nationalteater”.

The post Den progressiva musikrörelsens flaggskepp first appeared on Opulens.