ROMANTIKEN. Maria Johansson har besökt Nationalmuseums utställning ”Romantiken – ett sätt att se” och finner den sevärd. Men undrar samtidigt över hur viktigt det egentligen är att ta in samtidskonst i en historisk utställning som denna.

Romantiken – ett sätt att se
Nationalmuseum, Stockholm.
Visas till och med den 5 januari 2025

Utställningen ”Romantiken – ett sätt att se” vill ta ett brett grepp om den period i konsten under 1800-talet som kallas för romantiken.

I utställningen visas flera nyförvärv, nyckelverk ur samlingen och flera, för romantiken viktiga, inlånade verk. Man visar även rikligt med samtida konst, i vilken man menar att spår av romantiken lever kvar i dag.

Den historiska delen av utställningen uppvisar med verk ur samlingen och högkvalitativa inlånade verk en unik bredd beträffande tidsperioden. Detta gör i sig utställningen sevärd. Vid den här typen av utställningar blir man påmind om hur högkvalitativ museets egen samling är.

Romantikens bildvärld

Romantikens bildvärld talade till fantasin men var inte bara rosaskimrande. Den gestaltade också människans mörker och grubblerier. Gränserna mellan fantasi och verklighet upplöstes i högre grad än tidigare. Förnuftet räckte inte till för att beskriva verkligheten. Romantiken satte känslorna i rullning.

Storslagna verk av giganter som Caspar David Friedrich, Johan Christian Dahl och Marcus Larson visas sida vid sida med mer blygsamma exempel som den tyske konstnären Victor Emil Janssen. Konsthistoriker menar att Janssen förstörde den största delen av sin produktion eftersom han inte tyckte att verken var tillräckligt bra. Hans känsliga självporträtt från 1828 uttrycker en mer sordinerad romantisk idé.

Mängd kopplingar mellan romantiken och samtiden

En fråga som oavbrutet poppar upp i bakhuvudet när jag vandrar genom utställningen är denna: hur viktigt är det att ta in samtidskonst i Nationalmuseums historiska utställningar? Måste man alltid skapa en tydlig väg in i framtiden? Kan det inte finnas en kvalitet i att bara förhålla sig till en epok?

Utställningen gör så många kopplingar till samtiden att man till slut förlorar kontakten med det typiskt romantiska och finner sig fullt sysselsatt av att hantera mängden av infallsvinklar och fakta. Därigenom uppstår en kontrast till idén om romantiken.

Mariele Neudecker är den samtida konstnär man enklast kopplar samman med romantiken, framför allt den romantiska idén om naturen. Lars Nilssons målningar, som betraktade var för sig tenderar att framstå som tråkiga, förmedlar här, tack vare en subtil fingertoppskänsla i hängningen, en överraskande romantisk upplevelse.

Även Karin Mamma Anderssons målning ”Svanesång” tar med sin klassiska romantiska pose en självklar plats eftersom den så direkt knyter an till det romantiska grubbleriet.

Andra samtida inslag gör en mer fundersam. Jag undrar också varför museet inte tagit med någon målning av en konstnär som exempelvis Christina Ekstrand som faktiskt förhåller sig till romantiken i en samtida kontext? Varför väljer man att centralt i en av de stora salarna placera en enorm samtida havsmålning, av en för mig okänd konstnär. Ett verk som mest tycks vilja diskutera makt? Hade inte ett måleri som Ekstrands gjort det enklare att röra sig mellan samtiden och romantiken?

Och varför inte göra kopplingarna till dataspel och it-teknik i form av en egen separat utställning? Personligen hade jag gärna sett den delen på en helt annan plats i museet.

Ansvarstyngd uppgift

Jag tvivlar inte på att de som skapat utställningen besitter kunskap. Den samlade kunskapen på Nationalmuseum är både djup och omfattande. Antagligen störst i Sverige. Och det nya museet är slående vackert in i minsta detalj. Det är ett statligt museum och självklart vill de som ansvarar för verksamheten visa att museet gör skäl för sitt namn. Man kan förstå att uppgiften är ansvarstyngd, speciellt nu när alla statliga budgetar stramas åt. Kanske vill man för säkerhets skull hellre göra för mycket än för lite?

Men ibland längtar jag tillbaka till Nationalmuseums gamla salar och tiden före nyöppningen 2018. Jag drömmer om att få gå genom en 1800-talssal där konsten placerats enligt Richard Berghs gamla idéer om hur konst bör hängas på museer. Och låta konsten skölja över mig utan några andra anspråk än att få uppleva en svunnen tidsepok. Det kanske gör mig till en obotlig romantiker?

The post Komplex utställning om romantiken first appeared on Opulens.

PEKPINNAR. Nationalmuseum har nu tagit bort de omstridda överförklarande ”pekpinnarna”. Ida Thunström reflekterar över vad det kan innebära för museivärlden i stort och besökarnas konstupplevelser.

Nationalmuseum har nu tagit bort (eller åtminstone modifierat) sina ”politiska pekpinnar” som sedan 2018 presenterats i anknytning till vissa konstverk. Den förklarande informationen har rört verkens idémässiga ”kopplingar” till 1800-talets och nationalistiska tendenser. Jag föreställer mig att de flesta av oss kulturintresserade är ganska tacksamma och glada över att de inte finns kvar. Inte för att det på något sätt skulle betyda en seger för till exempel Leif Gren på Bulletin (som också är mycket tacksam och glad), utan för att det är ett tecken på respekt för museibesökare i största allmänhet.

Det är naturligtvis viktigt att känna till och förstå kontexter och sammanhang. Perspektiv får man sällan för mycket av, både på det man ser och det som sker. Men det ska helst röra sig om ett givande och tagande, och på samma sätt som konst ger perspektiv på samtiden, måste samtiden få ge sitt perspektiv åt konsten. En viktig relation, inte minst för att konsthistorien ska kunna hålla sig levande.

Stigande oro

Samtidigt kan jag helt klart relatera till det senaste decenniets stigande oro över ökningen av främlingsfientlighet och högerradikala tendenser i samhället. Och över hur Sverigedemokraternas politiska framgångar bara vuxit. Känslan av maktlöshet inför utvecklingen kan nästan bli till desperation när man inte riktigt förstår eller vet vad man ska göra. Om man blir rädd kan det dess värre lätt leda till ogenomtänkta lösningar. Men ”pekpinnarna” på Nationalmuseum var kanske inte enbart ett resultat av Sveriges välkända ängslighet i det offentliga samtalet.

”Överförklaring”

”Överförklaring” i allmänhet har enligt många varit ett problem för konst i allmänhet under lång tid. Konstverk där processen eller kontexten i presentationen är avgörande för innehållet är en sak. Att förklara vad ett konstverk går ut på och hur det ska upplevas en annan. Det senare idiotförklarar lätt betraktaren och dennes möjligheter till egna subjektiva tolkningar. Vilket är avgörande för upplevelsen, och därför hela syftet, även om det betyder att någon besökare kanske står framför Gustaf Cederströms välkända målning Karl XII:s likfärd (1878) och känner hur den nationalromantiska ideologin uttrycks som något vackert. Och hur denne någon för en gångs skull känner sig lite inkluderad. Då kanske den ”vänsterextrema kultureliten” upplevs som mindre ondskefull?

Ordet ”elit” är förvisso problematiskt, inte minst när det rör sig om makt, men själva begreppet kan också, i vissa situationer, ha ett syfte.

Jag äter till exempel gärna mat på en restaurang där samhällets kulinariska elit fått leka loss vid grytorna. Det gör mig dock både besviken och lite irriterad, rentav förnärmad, när en elegant kypare nödvändigtvis måste stå och berätta för mig precis exakt hur allt i rätten tillretts, hela vägen från skogen där man hittat råvarorna.

Kanske grundar det sig i en solidarisk vilja att förklara och undervisa, utan några som helst elitistiska avsikter, men hos mig, en glad amatör som bara vill äta gott, uppfattas det snarare som en vilja att framhäva sin egen fackmässiga överlägsenhet, och landar alltså helt fel. När jag diskuterade det här med en erfaren matrecensent höll han faktiskt, till min stora glädje, fullständigt med mig.

Problemet är dock inte att de som är bäst på något delar med sig. Det uppstår först när någon ser sig nödgad att sätta sig över den som inte har samma kompetens. Och en konstnärlig elit har ganska länge sett sig nödgad att förklara konst för en mindre upplyst allmänhet, och det har banat väg för ett konstklimat där de rätta svaren alltid kommer uppifrån.

Trots mitt eget stora intresse för konsthistoriska fenomen och fakta, var det först när jag tog del av forskningsrön om rasism jag fick lära mig att en inte oviktig anledning till det vita skinnets höga status var 1800-talets vurm för antikens skulpturer. Idealet var marmor, och alltså mycket vitt. Tänk vad mycket jag hade missat om jag kastats in i rasismens historia innan jag fått tid att njuta av de gamla mästerverken helt på egen hand.

Politisk korrekthet på gott och ont

Eftersom vi i Sverige ofta tycker att vi är världens mittpunkt och därför kan ha svårt att se bortom våra egna gränser, har vi nu fått upp ögonen för att det inte bara är vi som har det jobbigt. Efter EU- valet i år är det nu med tydliga siffror konstaterat att vi inte är det enda landet i Europa där högerextremism och politisk nationalism blivit en faktor att räkna med.

Kanske har vi i vår desperation hamnat lite snett, även om politisk korrekthet är ett fantastiskt koncept när det tillämpas på rätt ställe. För när en ”uppfostran” av folket släpps in på museer skadar det konsten och vår förståelse av vår historia, vår samtid och oss själva, och det är illa. Nationalmuseum har fortfarande informativa skyltar, men dessa har modifierats till att inte vara idéhistoriskt selektiva. Och rena, enkla historiska fakta som till exempel årtal räcker en bra bit på vägen om man vill erbjuda ett vettigt sammanhang.

The post ”Pekpinnarna” har länge varit ett problem i konstvärlden first appeared on Opulens.

LISA LARSON. Keramikern Lisa Larson har avlidit, 92 år gammal. Nyheten ägnades några minuter på Kulturnyheterna där man bland annat visade hennes Gunnar Sträng-sparbössa och ställde den retoriska frågan ”Vem vill inte spara i den bössan?” Inte jag, och säkert inte heller Ingmar Bergman i sin tyska exil sedan skattmasar tvingat honom att avbryta arbetet mitt under en repetition på Dramaten. Men för all del, Lisa Larsons figur är rolig, liksom allt annat hon hann med. Hon var uppskattad av alla inom och utanför Sverige, tydligen särskilt i Japan.

På Vandalorum pågår just nu en Lisa Larson-utställning, men den som inte råkar ha vägarna förbi Värnamo kan i stället låna från närmsta stadsbibliotek den resonerande historiken över keramiska föremål i den slösande rikt illustrerade ”Gustavsberg, Nationalmuseums samling”.

Det är en mycket innehållsrik genomgång, skriven av designhistorikern Helena Kåberg och Ulrika Schaeder, intendent för Gustavsbergs porslinsmuseum. Det är ett historiskt svep i två delar, dels från starten 1825 fram till första världskriget. Och dels perioden efter 1917, fram till nerläggningen 1993, med idel kända keramiker som Stig Lindberg, Berndt Friberg, Tyra Lundgren, Karin Björquist och många andra. Samt alltså Lisa Larson som ”tänkt sig en tillfällig vistelse men som stannade 26 kreativa på fabriken” innan hon blev sin egen. Framför allt blev hon uppskattad för sina många finurliga djurfigurer.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Lisa Larson har avlidit first appeared on Opulens.

KLIMATAKTIVISM. Några klimataktivister har med färg och klister gett sig på en målning av Claude Monet under den pågående utställningen “Trädgården”, på Nationalmuseum. Dessbättre fanns glas framför den så skadan blev försumbar.

Oberoende av syftet – en protest mot något – var det förstås en klandervärd handling: så behandlar man inte de gamla mästarna. Om man ska ge sig på en målning på ett museum och inte är konservator ska man vara särskilt legitimerad.

Se här en anekdot som bevisar det: en äldre lätt luggsliten man gick in i en av salarna på Louvren och ställde sig framför just en av Monets tavlor. Han tog försynt fram en välanvänd palett med klickar av färg och drog fram en pensel men hann knappt röra vid målningen innan vakterna föll över honom, kopplade hans armar och drog iväg honom till polisen. Så långt kom de inte. Museiledningen kände igen honom: den åldrade konstnären själv som inte var nöjd med sin målning utan ville förbättra den. Fast det fick han nog inte.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Aktivister med färg och klister first appeared on Opulens.

KONST. Utställningen ”Mysteriet Peter Adolf Hall. En svensk miniatyrmålare i 1700-talets Paris” har just öppnat på Nationalmuseum, med ett sjuttiotal av hans verk.

Förre museichefen Jan Torsten Ahlstrand visste mycket om honom – de kom båda från Borås. I ett e-mail för några år sedan skrev han att ”Peter Adolf Hall (Pierre Adolphe Hall) är den ende konstnären från Borås som har lyckats uppnå internationell ryktbarhet. Han blev – som det har sagts – ’miniatyrens van Dyck’. NM har 53 miniatyrer av Hall, Louvren 44, men Borås konstmuseum är god trea med sina 20 miniatyrer – före såväl Wallace Collection i London som Sinebrychoff i Helsingfors.”

Om Ahlstrand fått leva (han var en av de första att avlida i covid) hade han varit självklar att skriva texten till utställningskatalogen. Under åtta år var han kultur- och museichef i Ystad, och dubbelt så länge för Skissernas museum i Lund. Han forskade och skrev om modernisten Gösta Adrian Nilsson – GAN som han hade målningar av, några nu sålda på Bukowskis. Han var fil lic i konsthistoria – konstvetare ville han inte kallas – med ett ofelbart minne.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Miniatyrmålare på Nationalmuseum  first appeared on Opulens.

HEDERSPORTRÄTT. Statens porträttsamling grundades år 1822 och förvaltas av Nationalmuseum. Sedan 1959 utökas porträttsamlingen varje år med ett antal verk. Modellen på hedersporträttet för 2021 är politikern och tidigare statsministern Carl Bildt.

Porträttet är målat av konstnären Bo Larsson i en illusionistisk stil, som detaljerat berättar om modellens mångsidiga verksamhet.

Gemensamt kom Larsson och Bildt fram till att modellens arbetsrum var den rätta miljön för avporträtteringen. Hela fonden utgörs av en bokhylla, där en bok fått titeln “Europe” för att anspela på Carl Bildts politiska arena.

Porträttet av Carl Bildt går att se på Gripsholms slott från den 2 juni.

TT Nyhetsbyrån

The post Bildt blir en del av Statens porträttsamling first appeared on Opulens.

KRIGSPROTEST. Sverige ska inte stötta den ryska statsledningen genom kultursamarbeten. Det skriver kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) i en kommentar till TT med anledning av frågor om just bojkott av rysk kultur på grund av Rysslands invasion av Ukraina.

Enligt Gustafsdotter är det nödvändigt i det rådande läget att “se över eventuella samarbeten”:

“I Sverige har vi självständiga myndigheter och en fri kultur. Det är inte regeringen som bestämmer över vilken kultur som ska produceras eller visas i Sverige. Med detta sagt ska vi inte stötta den ryska statsledningen genom kultursamarbeten. Därför har vi haft en dialog med våra statliga kulturinstitutioner och fått klarlagt att det inte pågår samarbeten med det officiella Ryssland”, skriver hon.

Enligt Gustafsdotter är kulturdepartementets främsta uppgift nu att stötta kultur och medier i Ukraina. Bland annat förs en dialog med Nationalmuseet i Kiev för att skydda kulturarvet och dess samlingar.

TT Nyhetsbyrån

The post Kulturministern: “Inga samarbeten med Ryssland” first appeared on Opulens.

BEVARAD SNUSDOSA. En unik gulddosa med Gustav III:s porträtt har genom ett privat bidrag kunnat köpas in till Nationalmuseums samlingar, enligt ett pressmeddelande.

Porträttet är utfört av hovemaljören Johan Georg Henrichsen och snusdosan skänktes till den skotske officeraren John Mackenzie när han lämnade sin tjänst i Sverige 1778.

Juvelbesatta porträtt av landets monark var vid tiden den finaste formen av så kallade nådegåvor, som delades ut till personer som på något sätt gjort sig förtjänta av kungens ynnest.

Gustav III ska också själv ha varit mycket engagerad i utformningen av gåvorna och ha gett noggranna anvisningar kring dekoren, som bland annat kunde bestå av hans porträtt, omgivet av ädelstenar.

Det är extremt ovanligt att den här typen av gåvor bevarats till våra dagar, vilket gör snusdosan unik.

TT NYHETSBYRÅN

The post Unik gulddosa till Nationalmuseum first appeared on Opulens.

KOLONIALISERING. Metropolitan Museum of Art i New York lämnar tillbaka tre konstverk till Nigeria som stals för 124 år sedan.

Nigeria kämpar för att få tillbaka fler föremål som plundrades under kolonialtiden.

Det handlar om två mässingsplaketter från 1500-talet och ett mässingshuvud från 1300-talet som härstammar från kungariket Benin i nuvarande Nigeria. Föremålen plundrades från det kungliga slottet under den brittiska ockupationen 1897 och förvarades på British Museum i London fram till 1950, då Storbritannien återförde konstverken till Nigeria.

Men efter att föremålen tagits omhand av Nigerias nationalmuseum i Lagos kom de återigen ut på konstmarknaden och hamnade hos en privat samlare, som 1991 donerade dem till The Met i New York, där allmänheten har kunnat beskåda mässingskonstverken.

30 år senare har de nu lämnats tillbaka till Nigerias nationella samlingar. Landets kulturminister Alhaji Lai Mohammed uppmanar fler museum och konstsamlare att följa efter.

– Konstvärlden kan bli en bättre plats om varje innehavare av kulturföremål tar hänsyn till de rättigheter och känslor som de som har fördrivits har, säger han.

The Met har också kommit överens med nigerianska myndigheter om ett framtida samarbete och lån av konstverk.

Stulna artefakter från bland annat nuvarande Nigeria är en aktuell fråga för museum i flera västländer. Nyligen lämnade Frankrike tillbaka 26 föremål som plundrades från Benin under kolonialtiden. Tyska museum har också kommit överens med Nigeria om en plan för att lämna tillbaka stulna skatter, medan British Museum 2019 lämnade tillbaka stulna antika föremål till Irak och Afghanistan.

The post The Met lämnar tillbaka stulna konstverk first appeared on Opulens.

KLASSIKER. Vad är det som gör konst odödlig? Siri Hill har sett Nationalmuseums utställning Inspiration – iconic works där samtidskonst möter tidlösa klassiker i en spännande dialog mellan gammalt och nytt.

Inspiration – iconic works
Nationalmuseum, Stockholm
Utställningen pågår till och med den 17 maj 2020

Auguste Rodins Tänkaren iklädd tyllkjol à la Degas balettdansöser, en nästintill smältande variant av marmorstatyn Laokoongruppen, Anna Riwkins självporträtt som den egyptiska drottningen Nefertiti. Otaliga är de konstverk som skapats utifrån äldre ikoniska museiverk. Några av dem ställs nu ut i två stora salar med tillhörande kabinett på Nationalmuseum i Stockholm, i utställningen Inspiration – iconic works.

Konstverk av ett trettiotal konstnärer från olika hörn av världen delar utrymme med ett genomtänkt urval av verk ur Nationalmuseums egna samling. Kabinetten har olika teman och här visar konstnärer som Marina Abramović, Mark Karasick och Sara Masüger hur de inspirerats av den västerländska konsthistoriens guldtuppar, som Rembrandt, Georges de la Tour, Velásquez och Michelangelo.

Tydliga blir banden mellan konsthistoria och samtida konst i en spännande dialog mellan gammalt och nytt, lappat och lagat. Konstnärliga uttryck, motiv och teman återanvänds och får nytt liv.

Jake and Dinos Chapman har i serien Krigets fasor IV (2001) inspirerats av Goyas bildserie med samma namn. Här får Goyas verk Vilken bragd! Med döda! (1863) ett ironiskt tillägg: en röd, grinande clownfigur i akvarell. Den romerska marmorskulpturen Medusa Rondanini har fått en namne i Yinka Shonibares Medusa väst (2015). Här sticker Medusas krälande ormar iväg i både mönster och färgskala. Jag dröjer länge vid Ola Kolehmainens maffiga triptyk MVSEVM (Nefertiti), föreställande Nefertitis huvud i museimiljö, jag låter blicken vila i fotografiernas turkosa, rosa och blå ytor.

Bryter av gör Meekyong Shins Translation (2009) – en högrest gudalik staty – skulpterad i tvål. Ja, du läste rätt, tvål. Materialvalet väcker frågor, inte minst när det kommer till idén om konst som något beständigt.

Den västerländska kulturens religiösa nyckelberättelser är ett återkommande tema. I Paul Benneys nytolkning av Kristi gravläggning sörjer Maria Jesus som ligger insvept i genomskinlig plast, en grön skylt med en pil pekar ut ur bild, som en nödutgång ut ur jordelivet. I Mat Collishaws fototryck Ensamma nätter, Annabelle (2007), där en kvinna med ett spädbarn i famnen sitter försjunken i tankar, finns ett nästan sakralt lugn. I Tom Hunters Kvinna som läser ett beslut om vräkning (1998) tränger mjukt ljus in genom ett skitigt fönster, kvinnan i bild har just fått ett tungt besked och på sängen bredvid vilar en bebis. Bilderna får mig att tänka på Raphaels målningar av Maria och Jesusbarnet, flera av hans verk finns också med i utställningen.

Något annat som fångar mitt intresse är Marc Quinns skinande skulptur i brons, Buck i extas (2010), som är en del av serie bronsskulpturer föreställande personer som alla, med hjälp av plastikkirurgi, själva har skulpterat om sina kroppar. Med slutna ögon lutar Buck sig bakåt, som i en båge, kroppen är i extas. Ett porträtt av en nunna hänger på väggen bredvid, hon verkar befinna sig i ett liknande sinnestillstånd. Kan extasen liknas vid en gudomlig upplevelse? Något som gör att allting försvinner för en stund, den materiella världen bleknar och något större tar över?

Idén bakom utställningen Inspiration – iconic works, att konst föder annan konst och att inget uppstår i ett vakuum, är varken ny eller revolutionerade. Det är inga konstigheter, och på så vis briljerar utställningen i sitt självklara och tydliga fokus. Samtidigt upplever jag inte att jag blir skriven på näsan, här finns glapp i berättelsen och på så vis också ett andrum. En möjlighet för mig som besökare att själv fylla luckorna med innehåll och ställa frågor. Vad krävs för att ett konstverk ska bli odödligt? Kan vi ta till oss något vi inte känner igen? Vilka konstverk lever vidare, och
varför just dem?

The post Konstutställning med tydligt fokus first appeared on Opulens.

KONST. Maria Johansson, som arbetar på Nationalmuseums Arkiv & Bibliotek, berättar en fascinerande historia om brev, van Gogh och Ernst Josephson. Hennes text är också en påminnelse om vad som hände i Europa under det andra världskriget och hur hårt drabbade människor var.

Bland hyllmetrar av gamla, gulnade handlingar i Nationalmuseums arkiv gömmer sig bortglömda historier. I en mapp hittar jag två intressanta brev med olika berättelser. Den ena utspelar sig under sent 1800-tal, den andra under mitten av 1900-talet, men i slutändan visar de sig ha flera gemensamma nämnare. Det handlar om Vincent van Goghs relation till Näcken, ockupationen av Holland under andra världskriget, Röda korset och ett 75-årsjubileum.

År 1884 i Paris gav Ernst Josephson en målning av Näcken till konsthandlaren och vännen Theo van Gogh. I ett brev till brodern Vincent van Gogh berättar Theo van Gogh om Näcken. Han beskriver den mytologiske figuren som Dante-aktig. Vincent får en helt annan uppfattning om Näcken och svarar:

”… Jag är i hög grad nyfiken på att en gång förr eller senare få se den tavlan, som du fått mottaga. Själva ämnet förstår jag nu inte helt – inte vad man egentligen menar med det.

Därför nämligen icke, att du säger, ”att figuren är Dante-aktig, dock är det symbolen av en ond ande, som lockar människorna i avgrunden”.

Något sådant kan säkert endast dåligt gå ihop, då Dantes måttfulla, stränga lilla gestalt, helt genomträngd av avsky och protest mot de gruvliga medeltida missbruken och fördomarna, förvisso är en av de uppriktigaste, ärligaste och noblaste man kan tänka sig. Kort och gott, det hette om Dante: Se där den som stiger ner till helvetet och återvänder därifrån; detta att själv gå dit ned och återkomma är något helt annat än det satanistiska att locka andra dit.

Följaktligen kan man inte låta en Dante-aktig figur spela en satanistisk roll utan en enorm missuppfattning av hans karaktär.

Och en Mefistos silhuett är våldsamt annorlunda än en Dantes.

Om Giotto skrev man på sin tid (han var den förste som lade in ”godheten” i det mänskliga ansiktsuttrycket). Giotto målade Dante och det med mycken känsla som du vet, om du känner det gamla porträttet.

Därav drar jag slutsatsen att Dantes uttryck, hur sorgligt och melankoliskt det än må vara, i det väsentliga är bilden av något oändligt gott och ömt.

Satan och Mefisto föreställer jag mig också ingalunda Danteaktiga.

Emellertid är detta en anledning mera för mig att vara nyfiken på att en gång få se, hur det egentligen hänger ihop med tavlan. ”

Så är Näcken ond eller god? Man kan inte både ha ett gott uppsåt och samtidigt vilja locka folk i avgrunden, menade Vincent. Själv har jag intuitivt tolkat Näcken som god. Samtidigt har jag också varit medveten om något farligt i hans lockelse. En påminnelse om vikten av att ha fötterna på jorden, att hålla balansen. Att ha svårt att i en enda kropp och själ förena mörker och ljus är mänskligt. Människan har nog alltid tampats med att vilja och välja det goda. Idag till exempel i samhällsdebatten om godhetsaposteln som lett fram till frågan om det är viktigare att verka god än att vara god? Andra menar att godhet inte handlar om att ha rätt åsikt utan om att behålla respekt för varandra, att ha viljan att förstå.

Vincent van Gogh anser att Dante mytologiskt har en annan och mer ädel betydelse än Näcken. Dante tog visserligen sina läsare på en resa ner till både helvetet och skärselden men med hjälp av sin vägledare Vergilius visade han vägen till ljuset. Att hitta fram till ljuset var hela tiden målet med resan. Medan Näckens mål var att lura ner människor i vattnet för att de skulle drunkna. Och ser man Näcken så ter han ju sig verkligen ondsint.

Vad såg Ernst Josephson själv sin Näcken-figur? Vissa menar att Josephson i Näcken såg en like, en själsfrände som liksom han själv ville vara fri från begränsande föreställningar om människan, konsten och livet. Medan andra menar att han i Näcken såg själva konstens själ. Och konsten måste på gott och ont få vara fri, annars blir det inte konst. Ernst Josephson tillbringade mycket tid med att måla av vattendrag, forsar och bäckar i Norge. I kombination med tidens nationalromantiska influenser kan man ana hur han kom fram till Näcken-motivet.

Brevet från Vincent van Gogh till brodern Theo kom till museet med ett annat brev.  Den 5 mars 1946 skrev Vincent van Goghs brorson, ingenjör V W van Gogh, ett brev till Nationalmuseum på brevpapper från Hotell Reisen på Skeppsbron. När museet 1946 visade en utställning av Vincent van Gogh kom hans brorson med sin hustru till Sverige. Med sig i bagaget på flyget hade de den konst som visades i utställningen. Men med van Gogh-målningarna kom ytterligare en målning. En målning som idag finns i museets samling. I brevet berättar brorsonen dessutom en annan helt oväntad berättelse. En ögonvittnesskildring från Nord-Holland våren 1945 under tyska ockupationen:

”Som tack för den hjälp som Sverige erbjöd Holland under våren 1945 skänker jag Nationalmuseum den målade skissen av Josephson för sin målning ”de Waternise”(Näcken). Månaderna januari-april 1945 var de värsta som vi i hela Nord Holland har genomlidit under den tyska ockupationen. Visserligen skedde ingen krigsförstörelse men det pågick ett sant förtryck. Alla män under 40 år tvingades ta värvning i Tyskland eller till att ”gå under jord”.

De som fångades skickades till ett koncentrationsläger i Brechl; många av dem kom sjuka tillbaka. Avrättningar utan rättegång hörde till dagens ordning. Min äldsta son, 24 år, student och illegal arbetare i Amsterdam, blev den 8e mars tillsammans med 52 andra på Rozenoord an de Amstel i Amsterdam, skjuten till döds som straff för en misslyckad attack (antagligen av en tysk) på Rauler; högkvarter för den tyska polisen. Detta hände mer än 500 andra på andra platser (av samma orsaker).

Förutom dessa skandaler blev hela landet totalt plundrat av tyskarna. Matförsörjningen var nedsatt till 600 kalorier per person och vecka. 1600 är minimum.

Det fanns inget bränsle, ingen gas, ingen elektricitet, ingen belysning, ingen annan trafik än med cykel på grund av järnvägens nedstängning.

Stora markområden var beslagtagna av ockupanterna. Det fanns tusentals flyktingar från Arnhem på grund av kriget. Under dessa bedrövliga omständigheter tog vi emot bröd och margarin från Sverige – utdelat av Röda Korset! Inte konstigt att denna hjälp hälsades med stort V!

Vårt eget bröd (400 gram per person per vecka) bakades av en blandning av rågmjöl, malda ärter och krokuslökar. I slutet av januari fick vi lite oraffinerad rapsolja. Tillkännagivandet av det svenska biståndet mottogs vid denna tid tillsammans med många falska officiella besked varför många tvivlade på sanningshalten. Vår enda kontakt med omvärlden var genom enstaka radio-apparater och de illegala stencilerade dagliga nyheterna som levererades från hus till hus. Efter några veckor visade sig uppgiften om de svenska varorna vara sann…. stod själv många gånger i kön i affären för att försöka lösa ut en matkupong. Det svenska brödet delades ut ibland två gånger per vecka och eftersom datumen för utdelning meddelades med kort varsel, gick vi varje dag till affären för att se om det fanns något meddelande. Detta dröjde till långt in i april, då också vattenledningen fungerade igen, då vi bara under morgonen mellan 8–9 och mellan 16–17 fick gå på gatorna. Sändningarna från Sverige var en utflykt för alla. Ingen kommer att glömma med vilken lycka utdelningarna togs emot, inte heller den tacksamhet som vi alla kände.

Målningen av Josephson skänktes av honom till min far 1884 (i Paris) och är nämnt i brev nr 391 av Vincent van Gogh till hans bror Theo. Den har i många år hängt i min mors vardagsrum i Amsterdam. Min fru och jag skänker målningen som ett uttryck för tacksamhet till Sverige och för att hedra vänskapen mellan Josephson och Theo.

V W van Gogh

Laren N H

Netherlands”

Mytologi vävs samman med verklighet, Dantes gudomliga komedi och ett av mänsklighetens infernon, det andra världskriget. Krigets hissnande resa i mänsklig grymhet slutade som Dantes inferno i ljuset när freden kom 1945. Det är den 5 mars i år, 74 år sedan ingenjör van Goghs brev kom till Nationalmuseum. Den 7 maj i år är det exakt 75 år sedan fred utropades i Europa (vilket märkligt nog i Sveriges Radio gjordes av den då helt okände Lennart Hyland). Vi har i många år varit lyckosamt förskonade även om krig rasar runt om i världen. Men V W van Goghs brev är en påminnelse om vad krig innebär och att fred inte är en självklarhet.

The post Om van Gogh och Ernst Josephson first appeared on Opulens.

SAMTIDSKRITIK.  Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle, skriver Ida Thunström, i en samtidskritisk kommentar föranledd av Nationalmuseums alla brasklappar. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I oktober öppnades Nationalmuseum igen i Stockholm, efter fem års renoveringsarbete. Stora svenska nationalromantikers verk är på plats och en smärre debatt har, alls inte mot förmodan, uppstått. En debatt som i första hand rör sig kring faktumet att Nationalmuseum valt att på olika sätt kommentera de med nationalsocialismen sammanfallande idéer som ofta var närvarande i det nationalromantiska bildspråket. Ett intuitivt sett naturligt beslut, dessa små varningar, men vad gör de för nytta mer än att säkra Nationalmuseums ledning från mediala påhopp?

Det är intressant vilka vi väljer att ta som våra nationella hjältar. Vilka bilder som lyfts fram som representanter för de kulturella grupperingar vi som nation, åtminstone rent historiskt, tillhör. Selma Lagerlöf ska enligt uppgift, i likhet med Anders Zorn, ha stöttat svensk rasbiologi. Nils Holgersson präglas onekligen av nationalromantiska inslag, men istället för brasklapp fick Lagerlöf 20-lappen.

Skulle vi välja att reservera oss mot alla konstverk med misstänkta bakomliggande strukturer eller kulturpersonligheter som eventuellt hade fascistoida tänkesätt under 1900-talets första decennier skulle vi förmodligen behöva brasklappa en stor del av den forna kultureliten. Något som kunnat göra nytta då, men idag är det lite för sent.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

1930-talets nazister la ideologiskt beslag på Caspar David Friedrichs målningar (drygt hundra år efter konstnärens död), och det tog ett par decennier innan denne fick sitt rykte återupprättat. I Sverige började vi inte skämmas för våra nationalromantiska konstverk förrän på 1970-talet. Hade vi gjort det tidigare hade vi kanske inte känt behovet av dagens ursäktande inlägg.

Idéer behöver sitt språk. Språk är kommunikation, är lika med politik. Den fundamentalistiska islamismen har sitt bildspråk, de extremkristna sitt. Propaganda kan det också kallas, precis som när det gäller Stalin-Sovjets monumentala statyer.

Nationalmuseums reservationer, liksom debatten kring dem, är outhärdligt förutsägbara. Jag är rädd för att den här typen av icke-debatter blir till ett kollektivt skydd mot att behöva ta ansvar i allmänhet. Ansvaret för att till exempel ha misslyckats få ordning på skumma frågor som svensk kulturtillhörighet. Kanske ska vi sluta fokusera på Näcken och istället lägga energi på att undersöka hur den verkliga bilden av Sveriges kulturella och ideologiska historia ser ut. Och kanske att vi då ska rikta den politiskt kritiska blicken åt andra håll än mot konsthistorien.

På gatorna i Berlin kan man framför en del dörrar se en kopparfärgad platta, bland gatstenarna, där namnen på de judar som bott där under naziregimen, innan de deporterades och mördades, står att läsa. I städer som Berlin behövs inga reservationer. Historien är för tydligt närvarande. Trots det har det tyska politiska partiet AfD ungefär lika många röster som vår motsvarighet SD. Den tyska nationen har så att säga tvingats inse att Caspar David Friedrichs nationalromantiska målningar nog inte var det största problemet.

Om vi ska prata om hur hederlig gammal ursvenskhet tar sitt uttryck i dagens svenska konst skulle jag istället välja ett ord som naivitet. Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle. Lättolkade konstverk som verkar där de får snabbast och tydligast effekt. Konst som skapar debatter vars största bedrift blir att infektera samhällsdebatten och, som kronan på verket, ger konstnärerna en massa plats i tv-mediet.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Naiv opportunism i svenskt konstliv first appeared on Opulens.