GAZA. ”Vad innebär detta att se, men inget göra – kunna göra? Vilka är vi, blir vi? Hur långt bort skjuter vi ansvaret?” Stellan Lindqvist kommenterar Israels krigföring i Gaza. Det rör sig om krigsmetoder som är i linje med det som räknas som folkmord, enligt en FN-kommitté.

Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka – Hanoi julen 1972. Till dessa namn kan nu fogas Gaza 2024.

45 000 döda. Enligt FN är cirka 70 procent av dessa som blivit dödade kvinnor och barn. 31 500.

Till dessa tal tillkommer ett oräkneligt antal skadade och traumatiserade.

Och i detta nu: från den ena sidan till den andra i denna smala landremsa vid Medelhavet flyr människor medan bombplanen vrålar över deras huvuden.

Och vi är alla vittnen.

Ansvarsfrågan när det gäller Gaza

Vi minns Srebrenica juli 1995. 8 300 män mördades, flertalet var muslimer, många var unga pojkar. FN var där, vi var alla vittnen.

Vi minns Rwanda, folkmordet 1994. 800 000 av folkgruppen tutsier mördades. FN var där, vi var alla vittnen.

Vad innebär detta att se, men inget göra – kunna göra? Vilka är vi, blir vi? Hur långt bort skjuter vi ansvaret?

Spanien och Norge talar om folkmord i Gaza

Vår regering talar om vapenvila och humanitärt bistånd (som Israel inte släpper in), men aldrig om ansvar. Och om så är, att ett ansvar är urskiljbart, är det delat mellan de konstant flyende i den lilla landremsan vid Medelhavet och den militära stormakten Israel. Ord och handling skall vara ordnade, gå via EU.

Likväl. Både EU-landet Spanien och Natolandet Norge talar om folkmord. Vad gör det med ett land om det inte har en egen röst? Vilka blir vi?

Jag känner skam, många gör det. Vad gör man med skammen? Även utan makt och inflytande måste man tala. Måste tala. Gör man inte det så krymper man. En bit av ansvaret har vi ju alla. Eller?

Olof Palme talade julen 1972 och rönte respekt, kanske inte i sin samtid, men sedan. Hela tiden sedan.

Israels högerextrema ministrar

Vi tittar, vi bevittnar, kanske får vi för oss att även de flyende kvinnorna och barnen bär på en skuld. Något som ett antal ministrar i den israeliska regeringen faktiskt menar (en dokumentär finns att se på SVT Play – ”Israels högerextrema ministrar”). Israel bör enligt dem rensa alla palestinska områden (Gaza och Västbanken) från ”araber” – man säger inte palestinier eftersom ett sådant ordval skulle ge dessa en nationell legitimitet. Judarna, säger de, borde återfå sitt av Gud utlovade och förlovade land. Bytte man ut ”palestinier” mot ”judar” skulle orden kunna vara Hamas.

Vilken Gud? Är det hen som har det yttersta ansvaret?

The post Vi är alla vittnen till det som sker i Gaza first appeared on Opulens.

FRANKRIKE. Så blev det ändå en rödgrön framgång i det franska valet. Fast med minimal marginal. Detta i ett land som präglas av en synnerligen konservativ katolsk borgerlighet. Noterbart är att ytterhögerpartiet Nationell samling ändå fick flest röster även om de inte blev störst i lika många enskilda valkretsar som huvudkonkurrenterna. Det finns populär- och högkulturella portar att glänta på för en inblick i den franska folksjälen bortom vänsterns Paris. En är den tecknade serien Asterix som i hög grad haft utgångspunkten att Frankrike är normen, medan de övriga europeiska länderna är de konstiga, avvikande. Sällan vänds den satiriska blicken mot landet självt.

Slapstickkungen Louis De Funès tog denna självgodhet och vände den till en nidbild av den typiska koleriska chauvinistiska fransosen, ofta rasistisk och bigott. Men det hör också till saken att hans filmkaraktärer ofta får se sina fördomar komma på skam och då växer som människa. Hjärtat blir varmare och vresigheten rundas av. Av definitivt mörkare karaktär är nobelpristagaren François Mauriacs uppgörelser med den katolska franska högborgerligheten. Här får vi inblick i all den förtörnade bittra njugghet som är yttersta högerns livsluft och drivmedel.

I andra änden av det sociala spektrumet möter vi Annie Ernaux som med ett korthugget språk skildrar Rostbältsfrankrike, Misärfrankrike. Typiskt nog var det en företrädare för svenska Marcel Proust-sällskapet som ställde sig kritisk till hennes Nobelpris. Ja, den rödgröna alliansen stod emot den mest bittra högern. Men Frankrike är fortfarande en nation med mycket inkrökt chauvinism runt om i landet.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Rödgrön valframgång, men den franska chauvinismen består first appeared on Opulens.

NATIONALISM. Christopher Paulstam reflekterar över sambanden mellan oligarki och nationalism. ”Nationalism blir ett desperat verktyg för regeringar att rikta folkets ilska bort från målet när de inte vågar konfrontera de rika, och de sociala spänningarna kommer att stiga tills de briserar i revolutioner och krig,” menar Paulstam.

Sverige på 1800-talet var den libertarianska drömmen: en lika missförstådd som fulländad symbios mellan meritokrati och aristokrati. Vi hade en inkomst- och förmögenhetsgraderad rösträtt där en individs antal röster baserades på pengar. En person i en liten by kunde ensam besitta lika många röster som resten av byn tillsammans. Så var rentav fallet på många platser i det gamla Sverige.

Över en miljon människor flydde över Atlanten. De förmögna hade regeringen runt sina lillfingrar. Några progressiva ekonomiska reformer fanns inte i sikte. För vanligt folk var det ovärdigt att leva i Sverige. På flera håll i Europa spirade nationalismen, som ett medel för regeringarna att återvinna folkets lojalitet när klyftorna blev för stora. Även i Sverige.

Mot slutet av vad som eufemistiskt beskrivs som den vackra epoken (la belle epoque) ägde de rikaste 1 procenten i stora delar av Europa mellan 70-90 procent av allt som fanns att äga. På kontinenten blev det krig. Sverige klarade sig undan med 40 år av våldsamma revolutioner innan socialismen fick ordning på landet.

Ute i Europa blev det katastrof. Oförsiktiga alliansavtal aktiverade stormakternas krigsapparater under den så kallade Svarta veckan, när det ena landet efter det andra avtalsenligt forcerades att ge sig in i kriget. Italien höll emot med hänvisning till att man inte tänkte försvara ett land som gått till attack först. Det höll inte länge.

(Det talas ofta om att Sverige slog mynt av kriget och att det är därför Sverige blev så jämlikt. Det är en sanning med grov modifikation. Sverige undvek kriget därför att man inte skrev oförsiktiga alliansavtal, som det Tyskland skrev med Österrike-Ungen, som villkorslöst tvingade tyskarna in i första världskriget och senare gjorde dem till enkel måltavla när skulden skulle fördelas.)

Sverige hade ingenting med första världskriget att göra. Mellan 1890 och 1930 rasade i stället revolutionära stämningar här. Det var vår nations kris till följd av 1800-talets sociala spänningar och landsflykt som ledde fram till en djärv progressiv ekonomisk politik. Ute i Europa var krisen världskriget. I USA den stora depressionen.

Man behöver inte läsa mycket av Strindberg för att inse hur spänt det var.^[1] Ojämlikheten betraktades som naturgiven. Precis som idag dömdes fattigdom ut som brist på talang och engagemang. Givetvis ett stort missförstånd därför att rikedom handlade aldrig om hårt arbete. Det låg helt andra krafter bakom, som man kämpade hårt för att dölja.

Nationalismen blev ett medel som politiska ledare använde för att vinna tillbaka folkets lojalitet när de ekonomiska klyftorna började bli oförsvarligt stora. Eftersom regeringarna hade stora skulder till rika människor fanns ingen politisk möjlighet att genomföra några progressiva reformer. Skuldmedvetenheten på 1800-talet var stor. Pengarna skulle tillbaka till varje pris.

Eftersom det inte var möjligt att vinna folkets lojalitet med Robin Hood-politik måste man vinna den på annat sätt: dölja problemen genom att rikta blicken bort från den reella, inre fienden till en ny, yttre: andra länder. Den militära upprustningen drevs av chimärer. Ingen regering vågade göra som Ryssland 1917 och skamlöst avskriva alla skulder till de rika.

Revolution, krig och depression tvingade i stället fram progressiva skatter i Europa och USA i början på 1900-talet.

Vad blir vår tids trauman? Förr eller senare kommer man inse att marknadsfilantropi var ett dåligt samhällsfundament, och i kölvattnet av sociala spänningar som redan uppstått kommer regeringar tvingas tänka om. Folket tröttnar till slut.

Ty den fria marknaden leder alltid till oligarki. Oligarki medför extrem ojämlikhet alltmedan makten koncentreras till en klick ambitiösa och sparsamma individer. Nationalism blir ett desperat verktyg för regeringar att rikta folkets ilska bort från målet när de inte vågar konfrontera de rika, och de sociala spänningarna kommer att stiga tills de briserar i revolutioner och krig.

^[1]      Många tycker att Strindberg var en skitjobbig idiot. I mångt och mycket var han det. Men det var en perfekt tid för en författare som han att leva: när de sociala spänningarna var som störst, alldeles innan hela Europa briserade.

The post Fåmannavälde och nationalism leder till revolutioner och krig first appeared on Opulens.

APROPÅ. Tiden är ond. De gamla gudarna föraktas. Vi som alltid blotat till Oden och Tor ser nya konstiga religioner från trakten kring Miklagård breda ut sig. De tillber någon de kallar Vite Krist och det är något mycket mystiskt. Bland annat så äter de upp sin gud när de tillber honom.

De bygger också konstiga tempel med valv och kors och annan styggelse och till detta ska läggas särskilda hus för män och kvinnor. Byggnader de kallar kloster.

Vi måste bekämpa eländet! Jag, Blot-Sven, föreslår att vi bränner ner deras tempel och kloster och alla de märkliga böcker som finns där. Därefter får vi slänga ut alla dessa så kallade munkar och nunnor och präster och deras anhang så att vi äntligen kan få en sann nordisk kultur.

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Osvenska byggnader first appeared on Opulens.

IRONISKT. “På regeringens politiska meny står målet om trygghet och samhörighet, men ironiskt nog leder angiveri till motsatsen”, skriver Lovisa Johansson, Språkrörskandidat för Gröna Studenter.

Medan KDU vill öka samhörigheten genom att skicka ut kungaporträtt till alla medborgare, klöser Tidöpartierna upp sår i den svenska tilliten genom angiverilagen. Om KDU vill främja nationell enighet borde förbundet istället värna den tillit mellan människor som i Sverige är väldigt hög.

Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU vill stärka samhörigheten och tryggheten genom att alla medborgare ska kunna få ett kungaporträtt hemskickat. Du läste rätt. KDU skrev nyligen i Göteborgs-Posten: “Det är en miss att vi i Sverige inte sett vikten av att använda vår populära och nationssammanhållande kung för att skapa ett mindre splittrat land. Sverige behöver detta.”

Med kungatavlan hoppas KDU bygga en tydligare nationell identitet, för att öka samhörigheten i Sverige. Ironiskt nog körs Sverige i motsatt riktning, med deras moderparti vid rodret. Tidöpartiernas angiverilag skulle slita upp något av det svenskaste som finns: tilliten.

Internationella jämförelser visar att den mellanmänskliga tilliten i Sverige är på en stabil och hög nivå. Angiveri och misstänksamhet vore ett slag mot denna svenska tillit. Den tillit som då skulle förloras lär inte automatiskt komma tillbaka även om en annan regering senare skulle riva upp angiverilagen. För tillit tar tid att bygga upp, men är lätt att rasera.

Många har protesterat mot lagförslaget. Rösterna höjs exempelvis inom akademin när Uppsala universitet protesterar. Under rubriken “Angiveri har ingen plats i akademin” beskriver universitets rektor att angiverilagen riskerar leda till att vissa kategorier studenter och anställda skulle bli ständigt misstänkliggjorda. Inom Uppsala universitet bedrivs också forskningsprojekt kring personer som saknar uppehållstillstånd. All sådan forskning skulle bli omöjlig om lagförslaget blir verklighet. Det ställer man inte upp på som universitet.

Gröna Studenter menar att det är dags att fler säger nej offentligt. Det är dags för fler universitet och högskolor att säga att man vägrar. Universiteten och högskolorna är inte gränspolismyndigheter. En professor ska vara professor, inte gränspolis.

Idag lyser nationalismen med sin närvaro i såväl regeringspolitik som inom regeringspartiernas ungdomsförbund. På den politiska menyn står målet om trygghet och samhörighet, men ironiskt nog leder angiveri till motsatsen. Förslagen kokas ihop till en nationalistisk soppa som smakar unken misstänksamhet.

The post Angiveri kommer att slita sönder tilliten i Sverige first appeared on Opulens.

NATIONALISM. ”Det socialkonservativa nationalistiska projektet med demonisering av den andre har nått stora framgångar. Nationalisternas trick är att bygga upp och få spridning på en kollektiv frustration över allt det som inte fungerar som det bör,” skriver Haris Agic.

”Har vi varit naiva som lät det gå så här långt. Är det så fel om vi skulle börja ställa lite krav på folk som kommer hit,” sa en kär bekant till mig häromdagen – en person som jag vet inte på något sätt är främlingsfientlig. Ändå verkar ”paradigmsskifte-narrativet” ha slagit an en ton även hos henne.

Antalet svenskar som har drabbats av ett så kallat ”Jimmie-moment” tycks öka för varje dag. ”Det är dags för oss att sluta vara så godtrogna och börja ställa krav” har blivit ett alltmer dominerande narrativ som folk ute i stugorna verkar villiga att acceptera. När jakten efter en rimlig förklaring till allt galet gängvåld som har drabbat oss blir tillräckligt desperat kan våra konfirmeringsbias få mer inflytande över vårt omdöme än vi kanske önskar. Det som alla röster ändå tycks ha gemensamt är att ingen vill kännas vid något ansvar för allt det som sker.

Vilka är ”vi”, undrade jag tyst utan att ställa frågan rakt ut. Ville inte att min rättframhet skulle få min bekant att känna sig illa till mods.

Istället försökte jag möta hennes frågor med handen på hjärtat. Inte minst för att jag faktiskt anser att den frustration som hon ger uttryck för är helt rimlig. Det ÄR helt galet det som sker. Det besinningslösa och gränslösa våldet. Skräcken. Samtidigt kände jag att jag också behövde öppna upp för viktiga nyanseringar som kan hjälpa oss undvika vilseledande förenklingar.

Så jag pratade om vikten av jämlikhet. Hur ofrånkomligt det är att alla som sitter på makt, resurser och inflytande måste se sin roll och sitt ansvar i det hela.

Ingen har sagt att vi inte ska ställa lika höga krav på alla medborgare – men först måste vi säkra lika villkor för alla. Det torde vara fundamentet i ett rättvist och jämlikt samhälle. Att vi måste nå den brytpunkten där vi vågar prata om maktstrukturer, privilegier och det ansvar som följer med dessa utan att känna oss kränkta av det. Samma brytpunkt som vi lyckades nå i kampen mot patriarkala strukturer som har gett oss stora framgångar, från kvinnornas rösträtt 1921 till #meetoo-rörelsen i det nya millenniets andra decennium. Vi måste våga vara stolta över det ansvar som privilegierna ger snarare än känna skam och skuld så fort vi inte räcker till.

”Och ändå så låter du ganska skuldbeläggande när du argumenterar så,” sa hon. Jag blev stum. Det händer inte ofta men jag visste inte riktigt vad jag ska säga.

Det verkar vara många känslor kring dessa frågor överlag – och i synnerhet när vi kommer till frågan om ansvarsbördan. Folk som är schyssta – som gör rätt för sig, jobbar, betalar skatt, inte är främlingsfientliga och egentligen inte hyser något agg mot någon människa – vill se att deras goda bidrag till samhället ger en positiv effekt.

När den positiva effekten uteblir, då kryper frustrationen in. Rimligt ändå! Särskilt om någon försöker pådyvla dem ansvaret för att andra människor inte gör rätt för sig – som exempelvis alla de som faktiskt dras till kriminella nätverk och som hänger sig åt obegripligt våld. Men denna frustration är en förenkling som är ett direkt resultat av noggrann social ingenjörskonst. En konstruktion som har fabricerats för att kunna exploateras i politiska syften.

Det socialkonservativa nationalistiska projektet med demonisering av ”den andre” har nått stora framgångar. Nationalisternas trick är att bygga upp och få spridning på en kollektiv frustration över allt det som inte fungerar som det bör.

Det projektet är särdeles effektivt då det skapar en avgrund mellan ett vedertaget skötsamt ”vi” som ett offer och ett vedertaget misskötsamt ”de” som ett hot.

Denna avgrund är en social konstruktion som ändå har en förmåga att växa sig till en självuppfyllande profetia – ”vi” blir mer och mer frustrerade och beskyller ”dem” för allt som inte funkar samtidigt som ”de” som redan är socialt exkluderade och eftersatta blir mer och mer frustrerade över sin situation som de dessutom tvingas bära skulden för.

Det som – bland alla dessa starka känslor – hamnar i den döda vinkeln är det faktum att denna kollektiva frustration inte bär på några lösningar överhuvudtaget. Det enda den kan bidra med är att direkt verka för att avgrunden mellan människor växer alltmer. Historien har lärt oss att denna typ av polarisering, där grupper av människor har ställts mot varandra på ett sådant existentiellt plan, kan snabbt leda in på en lång och mörk väg – en väg utan återvändo.

Alltfler röster söker rama in invandrare och mångfald som samhällets fiende nummer ett. Så en del vill minska invandringen och dra in redan utfärdade uppehållstillstånd och medborgarskap och inleda massutvisningar i form av så kallad repatriering.

Somliga vill att vi ska ställa högre krav, ta i med hårda handskar och se till att mångfalden motas med långa fängelsestraff för de invandrare som inte kan utvisas lika lätt. Men faktum är: vi kan inte amputera bort hela segment av den svenska populationen bara för att de inte lirar i harmoni med föreställningen om ett homogent folk. Det är omöjligt eftersom föreställningen om ett homogent folk är en villfarelse om kulturell renhet.

Flertalet i de grupper av människor som så många pratar om som belastning och hot idag – som så många vill se stå där med mössan i hand, tacksamma, underdåniga och fogliga, annars helst fängslade och även utvisade –  kommer att vara kvar här om fem, tio, tjugo år och mycket längre än så.

De och deras barn kommer att bära ett kollektivt minne av den behandling majoritetssamhället utsätter dem för idag – ett trauma som riskerar att bli en tragisk men ofrånkomlig del av deras folklore. Frågan som i ljuset av detta blir allt svårare att ducka för är: hur kommer vi att kunna leva tillsammans efter allt som har sagts? Hur kommer vi att läka alla sår? Hur minskar vi avgrunden mellan oss?

Det är hög tid för uppriktig självrannsakan kring dessa frågor, innan det har gått för långt. Medan vi fortfarande har en chans att styra om denna utveckling tillbaka till det progressiva och starka Sverige jag minns – ett Sverige där vi är måna om och angår varandra.

The post Demoniseringen av ”den andre” måste upphöra first appeared on Opulens.

REAKTION. Så går då Israel igen åt ett reaktionärt konservativt håll och antisemitismen kommer att frodas starkare. Som om den inte i dessa post-trumpska tider var obehaglig nog. Hur stingslig regimen i Israel varit genom åren visar sig genom hur den reagerade på eurovisionsschlagerfestivalens bidrag 1987, som väl i folkmun är känd som ”huppa hulle hulle hulle”. Kulturministeriet ansåg den ovärdig men det märkliga är att den synes mig representera något annat som kan sägas vara specifikt judiskt.

Blicken eller snarare associationen fick jag under läsningen av vad Salomon Schulman skriver i Axess om humorduon Dzigan & Schumacher. Det är en östjudisk humortraditon som lite självironiskt smart exploaterar bilden om östjudar som ett slags finurliga heliga dårar. Långt ifrån ett bräckligt sårbart nationalistiskt ego.

Vad ville kulturministeriet 1987 ha i stället? Något gammaldags sönderkramat värdigt historiskt? Incidenten 1987 visar på problemet när någon gör sig till språkrör för en diskriminerad minoritet. Vad och vem skall inkluderas i det judiska? Är jiddischtraditionen – denna ”pillemariska kusin från landet” – välkommen? Det hela visar också på en intern glidning inom värdekonservatismen. I de Sverigedemokratiska kretsarna verkar snarast det tramsigt folkliga ha den största platsen. Åsa-Nisse och Eddie Meduza som kulturfenomen värda att lyfta i framtiden månne?

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Intern glidning inom värdekonservatismen first appeared on Opulens.

VÄRDEGRUND. Inte heller en kulturjournalistik värd namnet är möjlig att förena med nationalism.  Det menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark apropå debatten om Tidöavtalet och kristen värdegrund.

Det pågår en intressant debatt om huruvida nationalism är förenlig med en kristen värdegrund. Den startade med ett inlägg i Expressen av biskop Fredrik Modéus där han starkt kritiserade Tidöavtalet. Modéus menar att detta nationalistiska samarbetsprojekt mellan Sverigedemokraterna och regeringen går på tvärs mot en kristen syn på solidaritet.

Sverigedmokraterna plockade upp handsken och sedan har debatten spritts till ett otal medier. Bland annat skriver teologiprofessor Joel Halldorf att för kristendomen är ”människans identitet som Guds barn mer fundamental än hennes nationstillhörighet.”

Kulturmagasinet Opulens publicistik vilar ju inte på någon religiös grund. Men på ett liknande vis som SD:s kristna kritiker argumenterat i den pågående debatten menar vi att en kulturjournalistik värd namnet också är omöjlig att förena med nationalism. I grunden handlar det också om vår syn på konsten.

Konst är för oss inte i första hand viktig för samhället utan för människan. Visst kan konsten användas i politiska syften eller bara som förströelse men den är så mycket mer än så. Konst, vare sig det handlar om tv-serier med miljonpublik eller smala performanceföreställningar, kan bryta våra vanliga sätt att se på tillvaron. Ge oss glasögon som skärper vår blick på samhällskulturen och våra egna liv.

En från makthavarna fri konst är av yttersta vikt för individens frihet. Om konsten ska vara fri måste den ha ett kritiskt förhållningssätt till makthavarnas olika agendor. Och detta gäller förstås även för den journalistik som bevakar och analyserar konsten. Det vill säga det som Opulens sysslar med, kulturjournalistik.

Sverigedemokraterna och deras besläktade har en kultursyn som är den absoluta motsatsen. Med historierevisionism och myter vill de skapa en nationell gemenskap där kritiska perspektiv anses hota deras kulturellt enhetliga drömrike. Mot det ställer vi alltså kulturjournalistikens demokratiska mångfald. En kulturjournalistik värd namnet måste alltid utgå ifrån, för att parafrasera Halldorf, att individens frihet är mer fundamental än nationstillhörigheten.

The post För nationalismen är kritiska perspektiv av ondo first appeared on Opulens.

KULTURKANON. “Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska”, skriver Lars Anders Johansson.

Finns det någon svensk kultur? För alla som kommer utifrån är svaret uppenbart, Sverige är ett av de mest homogena och egensinniga länderna på jordklotet, för att inte tala om det mest egenkära. Den humanitära stormaktens falska ödmjukhet är bara ett av den svenska nationalkaraktärens mindre smickrande drag. Ett annat typiskt svenskt drag är det neurotiska förnekandet av att det skulle finnas något som är typiskt svenskt.

Jag brukar, i likhet med många andra, roa mig när jag åker utomlands, med att på långt avstånd försöka urskilja vilka som är svenskar på gatan i London, Paris, Rom och Los Angeles. Det slår nästan aldrig fel. Svenskarna sticker ut, genom sin homogena individualism, sin diskreta trendkänslighet och sin på samma gång självsäkra och osäkra attityd.

Det typiskt svenska låter sig inte lätt fångas i ord, men många har försökt, I boken “Är svensken människa” kopplade historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren svenskheten till statsindividualismen och spänningsförhållandet mellan gemenskap och oberoende. Det spänningsförhållande som gör att Sverige på en och samma gång kan vara ett av världens mest konforma och ett av världens mest individualistiska länder.

Trägårdh och Berggren inrättade sig i en lång litterär tradition av försök att ringa in den svenska nationalkaraktären. Så gott som alla som försökt sig på detta har varit påfallande kritiska till de typiskt svenska egenskaperna. Verner von Heidenstams rasande pamflett “Om svenskarnas lynne” från 1896 innehåller idel utfall mot den typiskt svenska benägenheten att nedvärdera det egna till förmån för allt nytt och utifrån kommande:

Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta… Deras byggnader, deras seder och bruk sakna nationell prägel och beteckna blott summan av det för tillfället modernaste. I hela riket finns icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår.

Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler.

Heidenstam föredrog själv den islamiska världen, där han tillbringat en betydande del av sin ungdomstid, och menade att där fanns den ursprungliga ”livsglädjen” kvar, i kontrast till Västerlandets ”gråväderstankar”.

Statistikern Gustav Sundbärg riktar i sin essä “Det svenska folklynnet”, bilaga till den stora emigrationsutredningen 1911, en liknande kritik som Heidenstams mot den svenska nationalkaraktären. Svensken är visserligen intelligent och hederlig, menade Sundberg, men saknade sinne för det egna landet och dess karaktär:

Allt som ligger nära, ser svensken oredligt och dunkelt och betraktar det med viss misstro. Allt aflägset ser han stort och klart och gärna med en hänförd beundran. Därför är svensken alltid storslagen och vidsynt, när han bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och trångsynt, när han bedömer hvad som är svenskt.

“Osvenskt” har länge varit ett positivt laddat omdöme i Sverige, oavsett om det rört sig om en maträtt, en kulturell sedvänja eller en persons temperament. Den svenska chauvinismen, om man kan tala om en sådan, ligger snarast i förnekandet av det svenska, något som gjort det svårt för utifrån kommande att tränga genom och assimileras in i den svenska kulturen. Till och med Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler. När han slog sig ned på gården Övralid vid Vättern köpte han ett av torpen i sluttningen nedanför, av det huvudsakliga skälet att han ville ta ned den flaggstång som han menade skämde utsikten. Den flaggstång som står på Övralid idag restes efter skaldens död.

Den svenska nationalromantiken kring förra sekelskiftet inom konst, litteratur och musik skiljer sig också från den i många andra europeiska länder vid samma tid. Medan den nationalromantiska konsten och litteraturen i många länder fungerat som inslag i en politisk strävan att skapa homogena nationalstater ur brokiga, mångkulturella imperier, fokuserade den svenska nationalromantiken istället på naturens skönhet och de regionala och lokala kulturyttringar som höll på att duka under för den moderna svenska nationalstatens framväxt. Det göticistiska vurmandet för stormaktstidens krigarkungar var vid det laget redan marginaliserat.

Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare och riddersmän på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska. Självförhävelse genom självutplåning.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Längst i sin förnekelse gick kanske Ingrid Lomfors, intendent vid Forum för levande historia när hon 2015 vid ett propagandaspektakel på Münchenbryggeriet slog fast att det ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Det kan man förstås hävda, om man tänjer definitionen av en inhemsk kultur till sin yttersta gräns, men med en sådan definition existerar inte några kulturer överhuvudtaget och då blir definitionen tämligen meningslös. Mig veterligen finns det ingen som förfäktar en kultursyn där nationella kulturer uppstår i ett vakuum, opåverkade av influenser utifrån och oförändrade över tid. Vad Lomfors argumenterade mot var således vad som med en typiskt svensk anglicism brukar betecknas som en halmgubbe.

Kulturskribenternas klädsamt upprörda reaktioner på Tidöavtalets förslag om en svensk kulturkanon är i samma anda. Som “dålig metafysik” avfärdar Expressens kulturchef Victor Malm på Twitter eventuella försök att definiera en svensk kultur. På så vis har kanonförslaget redan tjänat ett välkommet syfte, nämligen att tillhandahålla en ny halmgubbe för kultureliten att ta avstånd ifrån.

För egentligen är det inte innehållet i en kanon som de rysande och rasande redaktörerna vänder sig emot. De har givetvis själva tagit del av de verk ur den svenska kulturhistorien som egentligen inte existerar eftersom någon svenskhet inte finns och försök att definiera en sådan ofrånkomligen landar i dålig metafysik och för övrigt måste en svensk kulturkanon givetvis omfatta även annan kultur än svensk, egentligen borde den omfatta all kultur från hela världen. Och så vidare.

På tv ser jag ett inslag om Gammalsvenskby i Ukraina, som i år ockuperats av den ryska invasionsarmén under Putins orättfärdiga krig mot sitt grannland. I Gammalsvenskby lever svenskar som talar en säregen svensk dialekt, ättlingar till de svenskar som på 1780-talet förflyttades från Dagö i Estland till dagens Ukraina, till följd av en rättstvist mellan den svenske godsägaren greve Stenbock och tsarinnan Katarina den stora. Trots att de var i ständig minoritet i en ömsom rysktalande, ömsom tysktalande omgivning, behöll svenskarna i Gammalsvenskby sitt svenska språk och sin kultur. Först i slutet av 1800-talet återupptogs vissa kontakter med Sverige. Den svenska kulturen i Gammalsvenskby, som överlevt århundraden av skiftande herrar, två världskrig och sju decennier av kommunistiskt förtryck, säger mer om den svenska kulturens särart och livskraft, än samtliga svensk kulturskribenters nervösa avståndstagande från densamma.

The post Blågul självförhävelse genom självutplåning first appeared on Opulens.

SVENSKHET. Det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier och somalier, skriver Carsten Palmer Schale.

Rom existerar inte. Det finns en mängd små kvarter, oansenliga byar och anspråkslösa regioner världen över. Idén om det stora, fria centrum, där allting sägs och förklaras och möts, utgör självföraktet i en av sina mer sublima inkarnationer. Om internationalismen utgår från ett centrum – Peking, Moskva, Washington, Bryssel – och formar allt efter sin avbild – så är den chauvinism. Äkta internationalism kan inte vara annat än nationell, regional och lokal: en värld där alla folk är likvärdiga.

Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk, som alla talar.

Masstänkandet är tidens halvfascism; ett utslag av dess kväljande chauvinism. Masstänkaren fixerar sig vid masstalen, de väldiga röstsiffrorna, de stora upplagorna, miljonstäderna, skolorna med tusentals elever, de väldiga och övervakade fabrikerna och tryckta förbud. Vad är det man föraktar när man föraktar låga tittarsiffror, diktsamlingar sålda i 75 exemplar, små lokaltidningar, små folk och minoriteter på några tusen människor? Man föraktar den enskilde, man föraktar människan; ja, man föraktar sig själv.

Man degraderar sig själv till en siffra i en sammanräkning. Och man tror, att ju större slutsumman är, desto viktigare är man själv, desto tyngre väger ens åsikt. Man betänker inte det enkla, matematiska faktum, att ju färre som delar ens åsikt, desto viktigare är den. Man tänker inte heller på, att människovärdet är absolut. Det ökar inte genom addition.

Och i detta – som jag tidigare varit inne på: det svenskaste som finns, åtminstone i kulturkoftornas skrå, är att det inte finns något som är svenskt. Utvidgar vi denna förvrängda ståndpunkt, finns heller inget Hälleviksstrand, inget svenskt språk och ingen dialekt. Paradoxalt nog kan man samtidigt, vid genomläsning av våra stora tidningars kultursidor, plötsligt få för sig, att det finns exempelvis palestinier, syrier, kurder, amerikaner, ryssar, iranier, somalier, romer – ja, till och med norrmän.

Men det gör det naturligtvis inte, vilket logiken ju ger vid handen.

The post Avskaffandet av svenskheten first appeared on Opulens.

PROSA. Härkomst av Saša Stanišić är en bok som med frejdigt mod tar upp väsentliga frågor, särskilt viktiga nu, skriver Gregor Flakierski.

Härkomst av Saša Stanišić
Översättning: Christine Bredenkamp
Tranan

”Var kommer du ifrån?” Frågan om härkomst kan beroende på det geopolitiska läget och situationen i världsekonomin bestämma om personen ska förlänas fördelar och privilegier eller enkelt förpassas till de efterblivnas och obildades hopplösa skara. Härkomst kan vara ett uttryck för en uppsättning egenskaper och karaktärsdrag, medfödda eller förvärvade (eller både och), som antingen bildar en gemenskap eller särskiljer vissa från andra – inte sällan både och.

När den tyske författaren Saša Stanišić – med bosnisk härkomst – tar sig an frågan i sin senaste roman med just titeln ”Härkomst” blir det riktigt spännande, i synnerhet som hans bosniska ursprung är som så ofta i Bosnien av det mer komplexa slaget, pappa är serb, mamma bosniak, alltså muslim.

Lägg därtill att familjen kommer från staden Višegrad som utgjorde själva hjärtat i den bosnienserbiska nationalismen under krigen på 90-talet, då blir det än mer komplicerat. Under krigen var dessa komplikationer direkt livsfarliga, en massaker drabbade den muslimska befolkningen.

Stanišić är dessutom född i Jugoslavien, ett land som inte längre finns. Han lever och verkar i Tyskland, ett nygammalt land, och han skriver på tyska.

Precis som i hans första roman som översattes till svenska ”Farfar upp i graven” (2008) rör sig Stanišić obehindrat mellan Bosnien, med en och annan utflykt till Jugoslavien, och Tyskland.

I det etniskt rensade Bosnien är livet svårt med ekonomisk stagnation och allmän osäkerhet. Nationell stolthet och etnisk renhet får inte i gång näringslivet, snarare tvärtom, är ett hinder för det.

I Tyskland får familjen, i alla fall delar av den, Jugoslaviens splittring var lika mycket familjernas, dras med ett exilöde, där det råder en annan sorts osäkerhet, med tillfälliga uppehållstillstånd (låter bekant?), svårigheter att finna sig till rätta i en ny omgivning, lära sig språket, koderna, och inte minst få ett jobb.

Att de arbeten som kunde fås befann sig långt under invandrarnas utbildningsnivå bekymrade ingen, utom möjligen dem själva, trots att det var ett sådant uppenbart slöseri med mänskliga resurser, och en klar förlust både för den enskilda individen och för samhället.

De flesta av de jobben hindrade dem dessutom effektivt från att lära sig tyska, men inte heller det tycktes vara något större bekymmer (arbetslinjen!).

Och också i Tyskland växer berättelsen i styrka om att det tyska folkets ”nationella och kulturella integritet är hotad och därför måste försvaras” (låter bekant?). Allt fler politiker och partier tävlar om att på så många sätt som möjligt låta främlingarna i landet förstå att de är främmande.

Där ”vårt” betyder detsamma som ”inte ert”.

Stanišić tvinnar ihop en väv av berättelser om och av människor, och det är kanske just våra medmänniskor som utgör härkomsten.

En central roll har författarens farmor, en kvinna fast förankrad i den bosniska myllan, med alla dess seder och bruk, rika historia och breda kultur. Men som dessvärre försvinner alltmer i demensens förvirrade universum.

Stanišić skriver med stor empati, och ännu större humor. Som när han beskriver utsikten från en mack där förortens ungdomar samlas: ”Bra dagar kunde man se ända till Frankrike, en dålig dag rakt in i pipan på en pistol.”

Han är mindre övertygande när han i någon slags post-post-någonting-anda laborerar med olika slut, även om poängen till nöds går fram. Det finns många slut, och kanske inget slut alls.

Det är en bok som med frejdigt mod tar upp väsentliga frågor, särskilt viktiga nu. Som Stanišić skriver i ett mene tekel: ”Världar förgås om man inte tidigt och beslutsamt ställer sig i vägen för dem som vill låta dem förgås.”

The post Högaktuell roman om etnicitet first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett ungdomspjäsen På ren svenska med Regionteater Väst. En föreställning som fått in en fullträff när det gäller att framkalla obehag.

Regionteater Väst. På ren svenska. En föreställning om nationalism, rasism och svenskhet.
Bibu – scenkonstbiennal för barn och unga, Helsingborg.

Sällan har jag blivit så upprörd av en föreställning. Den har fått in en fullträff genom att få med allt som jag tycker är obehagligt. Jag har sett Regionteater Väst otaliga gånger och såklart har det varit upprörande föreställningar förut, men då med en mer bisarr inriktning.

På scenen finns en liten sommarstuga där en ung kvinna förbereder sig för att få besök. Det är inte vilket besök som helst utan de som kommer in iförda beiga lederhosen är hennes halvbröder från pappans sida och de verkar ha bestämt sig för att dela på stugan. Pappan har aldrig tagit med de två äldre bröderna till den här platsen förut och är nu död.

Till en början är det lite komiskt och pittoreskt med deras sätt att närma sig varandra interfolierat av att de leker På Spåret med “destinationer” som till exempel Kode där ledtrådarna handlar om det brutala mordet, med nazistiska förtecken, på John Hron.

Bröderna, skickligt gestaltade av Peter Lorentzon och Jan Coster, som briljerar i sina roller, kommer med allt fler isande kommentarer om “hur man gör saker/vad man äter/här pratar vi svenska” tills jag börjar vrida mig i stolen.

De bygger om stugan med snickarglädje som leder tankarna till Alperna. Vidare inskärper de att det är viktigt att arbeta och inte vara lat, det är ju så en “riktig” stuga ser ut. Vid det här laget börjar jag känna mig illamående. Konstigt med tanke på att alla tre skådisarna ligger mig varmt om hjärtat, deras samspel som vanligt är oslagbart och det gör också deras syster Ana lite mer utanför och alienerad. I scenerna när de gestaltar brödernas närgångna, välmenande kommentarer och “presenter”, t ex i form av en likadan jacka som de själva har, till sin lillasyster uppstår ett krypande obehag. För att inte tala om scenen då de smeker stugans väggar och juckar mot den.

Förutom den fruktansvärda främlingsfientligheten framkommer brödernas materiella besatthet som jag tror är en annan del av svensk identitet som jag känner mig totalt frågande till. Tryggheten i att alltid göra saker på samma sätt, alltid äta samma saker och att det ska se bra ut på ytan. En livshållning som snarare är kvävande än lugnande. Jag går ut från Helsingborgs Arena kippande efter luft och önskar att jag inte var svensk.

The post En ungdomspjäs som väcker starka känslor first appeared on Opulens.