NATIONALSÅNG. Gillar du Sveriges nationalsång? Om du svarar ja på den frågan ljuger du lika mycket som om du svarar nej. För Sverige har ingen nationalsång. ”Du gamla, du fria” används som en sådan, ja. Men någon folkvald församling har aldrig bestämt att just den ska vara nationalsång. Det skriver Lars Thulin.

För en tid sedan tyckte representanter från bland annat om M och KD att så kan vi inte ha det. Några riksdagsledamöter motionerade om att sången officiellt skulle antas som nationalhymn. Men konstitutionsutskottet som behandlade frågan tyckte det var helt onödigt. Tvärtom tilltalades utskottet av tanken att ”Du gamla, du fria” istället så att säga var folkets val och inte överhetens.

Därför, till skillnad från många andra länder, har vi ingen nationalsång. Vilket är i linje med att det dröjde till 1983 innan vi fick en nationaldag. Fram tills dess hade vi bara Svenska Flaggans Dag, en benämning som inte stod för något och inte ens var helgdag. Detta dröjde till 2005.

Texten till ”Du gamla, du fria” skrevs 1844 av folkminnesforskaren Richard Dybeck. Melodin var en folkvisa han plockat upp från Västmanland ”Så rider jag över tolvmilan skog”. Sången var inte alls tänkt att bli nationalhymn och Dybeck var inte imponerad av sin egen text. Han ansåg själv att ”de högst medelmåttiga orden hade tillfällighetskaraktär och inte var avsedda att spridas vidare.” Men genom olika händelser – bland annat att kung Oscar II vid en tillställning på Lunds Universitet 1893 reste sig upp när sången framfördes – blev den inofficiell nationalhymn.

Kritiken mot den var dock stark. Melodin ansågs vara för släpig sam texten för vag. Det talas om Norden och inget om Sverige. Norden består som bekant av fem olika länder. Så 1899 ordnades en folkvise-tävling med syfte att få fram en ny nationalsång. Ett av bidragen var Verner von Heidenstams dikt ”Sverige” som tonsattes av Wilhelm Stenhammar. Men det funkade inte. ”Du Gamla, du fria” med dess märkliga text bet sig fast. För vad i hela världen betyder ”jag vet att du är och bliver vad du var”? Obegriplig innebörd och syntax, man undrar om den gode Dybeck rökt på.

Dock har Sverige haft en nationalsång. Fast bara en enda gång och då på främmande mark. Det var i Moskva våren 1957. Ishockeylandslaget Tre Kronor hade oväntat vunnit ett stympat VM. Det var året efter Sovjets invasion i Ungern. Stora hockey-nationer som Kanada och USA bojkottade spelen i protest mot detta.

Sovjeterna var helt övertygade om att de skulle segra i turneringen. Faktiskt så övertygade att de inte brytt sig om att skaffa någon inspelad version av ”Du Gamla, du fria.” Så vid prisceremonin utbröt lätt panik i sekretariatet när guldet skulle delas ut. Värdlandet löste det genom att uppmana svenska spelarna att själva sjunga sin nationalhymn. Men efter en snabb konferens inom laget kom man fram till att det bara var ett fåtal som kunde texten. Lagkaptenen Lasse Björn, som var lika full av humor och upptåg på rinken som utanför, löste problemet. Man valde en låt som alla kunde.

Inför en fullsatt ishockeystadion i Moskva framförde Tre Kronor unisont snapsvisan ”Helan går”.

Visst behöver vi en ny nationalsång, godkänd av riksdagen eller ej. Vilka låtar skulle kunna få denna status? Jag har fyra förslag. Alla måste modifieras. En är klar favorit.

1. Öppna landskap – text och musik Ulf Lundell. Den har redan i vissa sammanhang kallats vår andra nationalsång. Den rymmer hela vårt nordiska vemod, kärlek till naturen och besatthet av sommaren. Problemet är att det inte finns någon klar refräng med riktig schvung i. Kanske kan Lundell fixa till det. Om han får ett par Vardagar på sig.

2. Stad i ljus – text och musik Py Bäckman. Oerhört vacker med en riktigt refräng som passar att skråla med i från en idrottsläktare. Problemet är att texten inte har något med en nation att göra. Så det behövs nya ord. Ett problem kan också vara att den ursprungliga Melllo-låten blivit en psalm. (nummer 830 i nya psalmboken.)

3. Vintersaga – text och musik Ted Ström. Nog en av de finaste och mest gripande visorna om det samtida Sverige. Och för en gångs skull faktiskt inte om sommaren. Refrängen håller som nationalhymn. Problemet är dels att den måhända är för dyster: missbruk, deppighet, kyla och mörker, dels en del tidsmarkörer. Som att Öresundsbron inte är byggd samt namn på krogar som kanske har gått i konkurs. Så texten är redan omodern.

4. Anthem – musik Björn och Benny, engelsk text Tim Rice. Den är min favorit. Den är hämtad ur musikalen Chess och beskriver den ryska schackspelarens längtan till sitt hemland. Den har alla ingredienser som en nationalhymn ska ha. Men måste givetvis få ny text, även om den engelska är mycket fin, som det mesta från Tim Rices penna. Han har skrivit orden till flera av Andrew Lloyd Webers musikaler.

Så låt oss utlysa en tävling bland våra duktiga låtskrivare – att fixa en bra text till Anthem.

Vad tycker du som läsare? Gå in på Opulens Facebook-sida och kommentera den här artikeln med era egna förslag.

The post Dags att skrota ”Du gamla, du fria” som ”nationalsång” first appeared on Opulens.

NATIONALDAG. “För många finländare är talko ett kort och kravfyllt ord som gett och ger många fina minnen av goda arbetsinsatser och trevligt socialt umgänge.” Idag den 6 december är det Finlands självständighetsdag. Rolf Karlman berättar om en finsk tradition av att kollektivt hjälpa varandra.

Det traditionella finländska sättet att klara av större arbeten var åtminstone tidigare att ordna talko. På finska heter ordet talkkot och står för kollektivt frivilligt arbete för att hjälpa sina grannar.

Under krigstiden fick talkotraditionen en ny blomstringsperiod. Talkon ordnades för all möjliga olika ändamål. Statsmakterna uppmuntrade verksamheten och en central organisation Suurtalkot ry. (ungefär ”Stortalkots riksförbund”) bildades och hade 58 medlemsorganisationer.

Talkoandan var god under kriget. Först arbetade man hemma på åkern och sedan gick man och hjälpte grannarna på kvällen. Företagen skickade sina anställda på talko för att till exempel hjälpa till under höbärgningen. Stadsborna uppmanades med särskilda affischer att delta i hötalkona. Affischerna kunde var utformade enligt följande: ”Stadsborna – ut till höängen! Har du tänkt på: 1. Att landsbygdens folk är vid fronten 2. Att det är ett tvingande behov att varje ledig stadsbo rycker in och fyller dessa luckor.”

Även barnen organiserades i talkoverksamhet. En speciell organisation bildades som kallades Nuorten talkoot (ungefär Ungdomens talko) bildades. Organisationen ordnade olika insamlingar. Det kunde röra sig om att samla kåda, lump eller ax. Teuvo Hämäläinen berättar i sin bok Vinterkrigets barn om att de karelska barnen som återvände till hemtrakterna efter att områdena återerövrats och samlade in metallskrot efter de hårda striderna. Ibland var det en farlig sysselsättning då det i terrängen fanns farliga minor och granater som inte hade detonerat. Barnen som deltog i talkon fick förtjänsttecken och märken från staten. Ofta skedde verksamheten i tävlingsform.

Krigsvintern 1942 var ytterst kall i Finland. Vedförråden tömdes. Då uppmanades till måttalkon vilket innebar att varje medborgare, man och kvinna, som förmådde skulle hugga en meter ved. Målet var att man skulle få ihop en miljon kubikmeter. Det uppnåddes utan problem. Tävlingar arrangerades mellan kommunerna. Vinnaren i tävlingen mellan kommunerna var Säynätsalo kommun där 78 procent av befolkningen deltog. En annan morot för deltagarna var att man kunde få ett hederstecken för en väl utförd prestation. Priset kallades för en kubikmeteryxa (mottikirves).

Även barnen och ungdomarna engagerades för att Finlands ”gröna guld”, det vill säga, skogen skulle kunna utnyttjas fullt ut. En som berördes berättar i Vinterkrigets barn: ”Efter skolan gick vi med yxor och sågar till alarna vid stranden av Kyröjärvi för att göra i ordning småved som användes i de gengasdrivna bilarna. Vi måste nog ha varit en lustig syn med våra skor med träsulor och det som vi hade till kläder under nödtiden. Men andan var minsann på topp. Talkoarbetsboken var den enda övningsboken för skoleleverna på den tiden. Den handledde nu kanske inte eleverna i deras sökande efter kunskap, men däremot formade den nog de grundläggande värden man kom att ha i livet. Att den var viktigt med arbete blev nog klart och tydligt. Å andra sidan var det en lärdom som man inte behövde förringa under bättre tider heller”.

Talkoverksamheten under kriget bars i stor utsträckning upp av kvinnorna. Marskalken Mannerheim riktade också i en berömd dagorder från den 10 maj 1942 ett tack till hemmafronten och speciellt Finlands mödrar som finns inom glas och ram i landets alla kyrkor; Till Finlands mödrar .

Talkoverksamheten fortsatte också i stor skala de första efterkrigsåren. När landet skulle byggas upp krävdes kollektiva insatser. När den så kallade Vapenbrödrabyn, som är en stadsdel i Vasa med frontmannahus, byggdes mellan 1946 och 1954 skedde det genom den traditionella talkoandan. Hela hus byggdes med frivillig hjälp åt krigsänkor och krigsinvalider. Kari Hotikainen berättar i sin bok Löpgravsvägen hur det gick till. Alla hjälptes åt att gjuta grunden. Då socklarna hade torkat restes stommen. När trossbottnarna var isolerade och golven ditspikade fylldes väggarna med sågspån och sedan sattes fönstren på plats. Sedan var det nästan klart. Den enkla ytterpanelen kallades lite föraktfullt för gärdesgårdspanel. Det var problem att få tag i riktigt tegel mer än till eldstäderna. Istället fick det bli surrogattegel av betong. Det typiska frontmannahuset från de första efterkrigsåren vägde omkring 150 000 kilo. Betongens andel av totalvikten är 100 000 kilo. Resten är trävirke, spik och isoleringsgsmaterial av i huvudsak sågspån och kutterspån.

Det är idag inte ovanligt att man ger en talkodag i gåva till en vän.

Talkotraditionen lever fortfarande vidare i Finland även om vi nu lever i en tidsålder där individuella projekt gäller. För många finländare är talko ett kort och kravfyllt ord som gett och ger många fina minnen av goda arbetsinsatser och trevligt socialt umgänge. Den äldre generationen betonar hur viktigt det är att man redan i barndomen får ta del av talkoandan. Förutsättningar för gångna tiders talkon är till en del borta då maskinerna tagit över. Nya arbetsprojekt tillkommer dock. Det är idag inte ovanligt att man ger en talkodag i gåva till en vän.

Numera avlidne författaren, läkaren, politikern och jazzmusikern Claes Andersson skriver i sin bok ”Stilla dagar i Mejlan” om talko. ”Otto (Claes Anderssons alter ego) bodde några år i staden Lovisa, där man sade att Lovisaborna klarade sig bra genom att hugga ved åt varandra. Medborgarsamhällets tradition att utbyta små tjänster, skänka en fisk och få lite potatis i gengäld, att få hjälp med bryggan en vår för att återgälda det med en bilskjuts senare, allt detta – liksom hela idén med talkoarbete åt varandra – hör till det finländska samhällets finaste traditioner.”

I artikelförfattarens tidigare sommarby Nämpnäs genomförs varje sommar något talkoprojekt. Det kan till exempel röra sig om ett större målningsarbete. Hela den långa ljusa sommarkvällen pågår arbetet och när det är klart blir det förtäring. Den årliga fiskarfesten är också ett arrangemang som bygger på bybornas kollektiva medverkan. De kollektiva städdagarna vår och höst i många bostadsområden betecknas som en slags svenskt talko. Där ligger dock tyngdpunkten på trevligt socialt umgänge med grannarna.

The post Det finländska samhällets finaste tradition first appeared on Opulens.

FIRANDE. Så mycket teater! Se till exempel på medborgarskapsceremonierna som hålls lite varstans i landet för nyblivna medborgare. Vilka infödda medborgare vet vad för fri- och rättigheter samt skyldigheter som följer med medborgarskapet? skriver Nathan Hamelberg apropå nationaldagsfirandet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När det här inlägget skrivs är det inte långt kvar till ögonblicket då nationaldagsfirandet kickar igång, för 15:e gången som helgdag. I den del av offentligheten som brukar kallas ”debatten” kan vi redan bocka av spelad kränkthet över att nationalsången inte sjungs på skolavslutningen (som inte är den 6 juni). Därtill höhöhö-ande om att det inte är någon skola på nationaldagen eftersom det är en röd dag.

En rännil av inlägg påminner om datumet den 6 juni i historien. Men det faktum att de ens behövs är i sig ett tecken på nationaldagsfirandets karaktär av projekt ovanifrån. Alltså som en begivenhet som det blev aktuellt att trycka på i och med Sveriges inträde i EU.

De här reflexmässiga spasmerna om nationaldagen får ses som barnsjukdomar, inte bara kopplade till nationaldagsfirandet i sig — nationaldagen har ingen stark ställning historiskt i Sverige så traditionen blir därefter — utan snarare för att Sverige beter sig yrvaket och berusat när medborgarskap ska diskuteras.

Kultur- och debattsidorna tenderar att fyllas med det mest billigt producerade innehållet. Detta innehåll består nämligen, förutsägbart, av känslomässiga inlagor om rätt att känna samhörighet, aversion för nationella symboler, metadiskussion om sagda symboler och tyckande om nationalsången. Vidare ingår sådant som relativiserande av andra helgdagar och ängsliga blickar i sidled på hur andra minsann får känna stolthet.

Det är ett självspelande piano där alla följer manus. (Det här inlägget kan säkert också beskyllas för att göra det. Det är jag medveten om.) Diskussioner om medborgarskap brukar visserligen dyka upp så här års nuförtiden, så de får i sig sägas utgöra en tradition vid det här laget.

Det kanske mest beklämmande med diskussionerna om medborgarskap är att de tenderar att fungera som projektionsyta för diskussioner om invandring och integration. Som om inte Sverige behövde integreras — sättas ihop — alldeles oavsett invandringen till Sverige. Inte för att jag vill plåga någon med A-kursen i statsvetenskap, men det republikanska medborgaridealet à la Frankrike respektive det tyska idealet Blut und Boden (”blod och jord”) har varit idealtyper för hur man föreställt sig nationer och medborgarskap i Europa i nära tvåhundra år innan Sverige hade någon omfattande invandring att tala om.

Sverige klarade sig alltså med illa hopsnickrade idéer om medborgarskap och nation i sekler. Långt innan människor ute i vida världen sökte sig till den här avkroken i norra Europa. Det har rört sig om ett idéstoff bestående av alltifrån Eriksgata, folkhem, Nationalmuseum och lösdriverilagar till militarism och värnpliktsarmé samt Skansen och allsång. Och för att fortsätta uppräkningen: bondetåg, Statens järnvägar, folkskola, statlig skola, Bamses skola, statskyrka och mantalsskrivning. Jag kan spä på med: En bok för alla, Hylands hörna, folkhygien, borggårdstal, progressiv skatt, beredskap och hemvärn, allemansrätt och sommarpratare. Allt detta har hållit ihop någon sorts nationalkänsla.

Från Smygehuk till Treriksröset, Strömstad till Haparanda så har medborgare i Sverige på olika sätt i någon mening haft större gemensamma förutsättningar för bara en generation sedan.

Idag väljer svenskar mellan en massa teleoperatörer där det är lönsamt att kränga abonnemang (men inte på andra platser). Det finns för dagens svenska medborgare också möjlighet att påbörja bostadskarriär genom ombildning av kommunal allmännytta till bostadsrätt på ställen där de styrande vill släppa ansvaret för bostadsbristen.

Socialdemokratin var i varierande grad ansvarig för hälften av de ovan nämnda saker som svenska medborgare hade gemensamt. Precis när socialdemokratin de facto sa farväl till reformismen — idén om att gradvis avskaffa det kapitalistiska klassamhället och ersätta det med demokratisk socialism — hamnade en retorik som betonade gamla meriter i förgrunden.

”Sverige är fantastiskt” och Mona Sahlins ”Jag är stolt men inte nöjd” var precis så vaga budskap som det låter som; ingen riktning, bara nostalgi. Men där befinner sig egentligen de allra flesta partier idag. Ja, sånär som på när klimat och miljö diskuteras. Men i det stora hela: ingen riktning, bara nostalgi. Det tävlas om hur det gamla Sverige — alternativt ”ordningen” — ska kunna återskapas medelst flumskolans död, hårdare straff, medborgarskap kopplat till språktest, repatriering, sänkt skatt på bensin, återinfört men urvattnat värnpliktsförsvar, betyg i ordning och reda, entreprenöriellt lärande och övervakningskameror i centrum.

Så mycket snack, så lite hockey. Eller: så mycket teater! Se till exempel på medborgarskapsceremonierna som hålls lite varstans i landet för nyblivna medborgare. Vilka infödda medborgare vet vad för fri- och rättigheter samt skyldigheter som följer med medborgarskapet?

En hastig blick på valfri ”Stå upp för…-grupp” på sociala medier avslöjar att det finns nära nog noll konsensus om vad som krävs av medborgare. Vad som däremot finns är bara en varierande högljudd retorik om vilka som inte anses lämpliga att kunna bli medborgare. Inte sällan kombineras den retoriken med ett romantiserande av nykonservatismen i andra stater. Det känns naivt att tro att detta är något som så småningom kommer att försvinna av sig självt. Ska detta förändras så måste vi på allvar diskutera medborgarskap, nationell gemenskap och samhällskontrakt av helt andra skäl än att det finns människor som söker sig till Sverige för att få skydd och arbete samt finna lycka.

The post Nationaldag utan folk first appeared on Opulens.

NATIONALKÄNSLOR. Nu när nationaldagen är över är det kanske lättare att ställa frågan: Kan symboler för Sverige få en att känna stolthet eller skam? Kopplar man i så fall den stoltheten eller skammen till sig själv? Nathan Hamelberg känner sig lyckligt lottad som lever i ett land där det är fred, men har svårt att se det som en personlig prestation.

Nationaldagen, eller svenska flaggans dag som den tidigare hette, är intressant. Jag kan inte minnas att ens uttalade svenska nationalister firade Sveriges nationaldag 6 juni för ett kvarts sekel sedan. Då tog dock nazister och högerradikala nationalister varje tillfälle att mobilisera och manifestera på Engelbrektsdagen den 27 april, på Gustav Adolfsdagen den 6 november och på Karl XII:s dödsdag den 30 november.

Från det att 6 juni blev nationaldag 1983 tills dess att 6 juni blev en röd dag 2005 kan jag inte minnas att någon firade nationaldagen med entusiasm, med undantag för ovan nämnda ultrahöger som vid några tillfällen i början av 2000-talet försökte sig på marscher.

Gemene Svensson har ju däremot alltid firat midsommar runt sommarsolståndet den tredje eller fjärde helgen i juni och haft kräftskiva under sensommaren. Nationaldagen har alltså liksom de allra flesta andra moderna nationella traditioner blivit pådyvlat folket uppifrån. Jag tror knappast att majoriteten av Sveriges befolkning på 1980- och 1990-talet hade kunnat svara på när Sveriges nationaldag inföll, än mindre under nationalromantikens tid då kulturen i Sverige var mycket mer präglad av nationalism än i dag. På samma sätt var det ju i början av nationalromantiken – man var tvungen att propagera för folk att de skulle känna ”svenskhet”. Vissa symboler kom underifrån för att sedan övertas av överheten.

Vid Sundsvallsstrejken 1879, den första strejken i Sverige, satte landshövdingen in polis och militär in mot de arbetare som lade ner arbetet. Med hänvisning till att de var ”lösdrivare” brukade man våld mot dem efter åtta dagars strejk. De strejkande arbetarna var i själva verket mycket disciplinerade – de var helnyktra och höll bönemöten om kvällarna – och knappast lösdrivare som överheten ville göra gällande i pressen. De demonstrerade med röda fanor och med den blågula fanan. Den blågula fanan var helt okänd för de allra flesta befäl som sattes in mot arbetarna. Dessa var vana vid Sveriges heraldiska nationalsymbol Tre Kronor, som nästan enbart använts av överheten och militären. Just svenska flaggan användes alltså som symbol för folket i motsats till överheten – och överheten kände inte ens igen symbolen.

I vår samtid är det ju omvänt: folket kände inte igen den nationella symbolen, men överheten i riksdagen pådyvlade folket den på samma sätt som den pådyvlat folket nationella institutioner förr i tiden för att skapa ett nationellt medvetande och en nationell stolthet. Rötterna till Nordiska museet och Skansen är till exempel nationalistisk identitetspolitik.

Att nationaldagen blev röd dag just 2005 hade nog mest med Sveriges EU-medlemskap att göra. Det är väl ingen överdrift att säga att det var överheten som lotsade in Sverige i EU, men när det väl var gjort behövde man nationellt samlande symboler just för att uppväga det som öppnat för dubbla medborgarskap för svenska medborgare. På samma sätt finns det så klart anledningar till att svenska flaggans dag började firas just 1916. Drygt tio år tidigare hade unionen med Norge kommit till en fredlig upplösning tack vare omfattande antimilitaristisk agitation hos arbetarrörelsens unga aktivister – svenska flaggans nuvarande form bestämdes just ett år efter unionsupplösningen.

Några år senare led storstrejken 1909 ett nederlag, och konsekvensen blev förnyad massutvandring från Sverige. Svartlistade, fattiga och arbetslösa arbetare utvandrade återigen till framför allt USA och Brasilien, men tog även anställning till sjöss. År 1914 ställdes 30 000 monarkistiska bönder och 50 000 radikala arbetare mot varandra i och med Bondetåget och Arbetartåget till kungliga slottet, och senare samma år bröt första världskriget ut, följt av repression av vänstern och pådyvlad nationalism ovanifrån. Som militärhistorikern Leif Törnquist påminner om i sin bok Svenska flaggans historia kompletterades detta med att Åhléns grundare Johan Petter Åhlén delade ut flaggan gratis till de första 2 000 personer som kunde stoltsera med en minst 12 meter hög flaggstång.

Vilket leder mig till det här med nationella känslor. För mig är det rätt svårt att förstå nationell stolthet. Att känna nationell samhörighet är inte lika svårt, inte heller att helt enkelt komma på sig själv med att vara präglad av Sverige. Men stolthet? I så fall borde det ligga lika nära till hands att känna nationell skam. För mig är stolthet förknippat med ens eget agerande, beteende, deltagande, mod eller ansvarstagande – och vad man bidragit till eller gjort med eller för folk i sin omedelbara närhet. I det som enbart är slump eller arv och i det som givits till skänks finns ingen källa till stolthet. Att känna sig lyckligt lottad över att bo i ett land präglat av fred, välstånd och välfärd för folkflertalet och demokratiska rättigheter är ingen källa till stolthet. Försvar för dessa ting kan inge stolthet, men den stoltheten borde inte känna några nationella gränser utan vara lika stor om inte större om den utsträcks bortom de nationella gränserna.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Vad flaggades det för egentligen? first appeared on Opulens.

The post Instick om nationaldagen first appeared on Opulens.