BIO. Ingela Brovik tipsar om intressanta filmer som visas på bio under vintermånaderna.

“All the beauty and the bloodshed” har redan omskrivits och recenserats i Opulens, men jag vill ändå nämna denna dokumentärfilm om fotografen Nan Goldin, i regi av Laura Poitras. I mitt tycke är det en av säsongens allra bästa filmer, angelägen för alla, oförglömlig med sitt politiska engagemang för rättvisa gestaltat med visuell kraft.

En annan amerikansk film med kvinnlig huvudroll är “I wanna dance with somebody” om Whitney Houston, i regi av Kasi Lemmons. Den afrikanamerikanska sångerskan gjorde succé redan som ung tjej. Hon kom emellertid i konflikt med andra afrikanamerikaner som demonstrerade mot henne som “viting” trots hennes svarta identitet. Varför denna attityd gentemot henne blev så ilsken skulle man vilja veta mer om, i denna film som ägnar lite väl stort utrymme åt att beskriva Whitneys förvandling från naiv tjej till destruktiv stjärna.

Filmen är som bäst när den skildrar hur hon gör sina historiskt berömda konserter med sitt unika sätt att sjunga som lyfter rösten/sången rakt upp i himlen, vilket får publiken att jubla. Men jag tycker inte att filmen gör Whitney Houston rättvisa.

“Min vackra stjärna”, i regi av japanen Hirokazu Kore-eda, berättar om barn som lämnas bort i Sydkorea. Det sker i en lucka till ett slags barnhem. Filmen skildrar hur några män utanför barnhemmet försöker finna en bra familj till barnet, på riktigt. Filmen blir till en existentiell road-movie genom ett Sydkorea, där männen faktiskt visar mer känslor och engagemang än kvinnorna vilket ger nya perspektiv. Det är en engagerande film som är konsekvent i sin egen stil.

Ett annat manligt perspektiv gestaltas i “Skogshuggarens saga”, i regi av Mikko Myllylahti. Det rör sig om en finsk arbetarklasshistoria med bitter undertext, om skogshuggare som jobbar hårt ute i skogarna. Deras vrede väcks när deras arbete hotas av nerläggning. Detta är en genuin arbetarfilm, ovanlig i vår tid. Dock utan den ironiska energi som finns i till exempel de finska regissörerna Kaurismäkis filmer.

Liknande arbetarklassperspektiv finns i “Pissa i motvind”, i regi av Lise Akoka och Romane Gueret. Det är en spelfilm som utspelas i fransk förort där unga kids får chansen att få vara med i en filminspelning, som man sedan inte riktigt vet vart den skall ta vägen. Aggressiv attityd och vass humor präglar de unga killarna och tjejerna i denna förort. Filmen gestaltar hur de med ambivalens söker sin framtid.

Filmerna jag nu har nämnt har olika perspektiv, men en gemensam nämnare i att de alla speglar vår splittrade tid och polariserade värld.

The post Sevärt på bio i början av året first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. “Det personliga förenas med det offentliga, liksom påminner om insikten att smärta många gånger blir en sorts kreativitetens källa till storartad konst.” Ändå finner Filip Hallbäck All the Beauty and Bloodshed problematisk då filmens två historier klyver den till upplevelsen av två separata historier.  Vi publicerade för övrigt en förhandstext om filmen i förra veckan. Den kan läsas här.

The post Ingen helgjuten dokumentär first appeared on Opulens.

FILMPREMIÄR. Det går fortfarande att se Nan Goldin-utställningen på Moderna Museet och idag premiärvisas en dokumentärfilm om hennes liv som konstnär och aktivist. Hanna Bergström har sett den och rekommenderar den till alla som vill förstå de stora sammanhangen i konstvärlden.

The post Konst på liv och död first appeared on Opulens.

HUMANISM. “Mary Ellen Marks verk vidgar min världsbild. Hon berättar om människans enastående förmåga att inte bara överleva, utan också att fortsätta vara mänsklig under påfrestande utmaningar”, skriver Maria Johansson.

”The lives of women”
Mary Ellen Mark
Kulturhuset, Stockholm.
Utställningen pågår till och med den 30 januari

På Kulturhuset visas just nu en utställning med Mary Ellen Marks fotokonst. Trots lång väntan är det lite otur att den här utställningen förverkligas samtidigt som Moderna museet visar sin stora utställning med Nan Goldin. För kanske kommer Mary Ellen Marks bilder lite orättvist hamna i skymundan.

Goldins och Marks fotografiska gärning har många likheter. Bådas bilder kommit ur ett starkt socialt engagemang och ett intresse för dem som lever i samhällets utkanter. Skillnaden är att Goldins fotografier tillkom i hennes egen privata sfär och liv medan Mark sökte upp dem hon porträtterade, ofta på uppdrag av tidningar som Life Magazine och The Rolling Stone. Även om hon ibland knöt starka band med vissa personer som hon valde att följa under långa perioder. Till exempel ”Tiny”, en kvinna som hon följde under trettio år. Mark började som pressfotograf, men det kom hon alltmer att lämna för att ägna sig åt egna bildprojekt.

Hon var också anlitad som stillbildsfotograf vid filminspelningar som Gökboet, Apocalypse Now och Kalle i chokladfabriken. Hennes fotografier kommer genom hela hennes gärning ha ett starkt dokumentärt inslag. Frågan jag ställer mig är om det dokumentära inslaget väger mer än det konstnärliga, det balanserar någonstans mitt emellan.

Mary Ellen Mark föddes 1940 i Philadelphia, och växte upp i en förort. 1960 flyttade hon till New York där hon snabbt kom att engagera sig i frågan om sociala orättvisor. Hon dokumenterade samhället via kvinnors och barns liv.

Hon tog bilder på unga kvinnor iklädda prom-klänningar, prostituerade, missbrukare, gatubarn och psykiskt sjuka. Och bodde i sex veckor med en grupp mentalsjuka kvinnor på en låst avdelning på ett mentalsjukhus i Oregon. Hon har följt ett enäggstvilling-par, och gjort en väldigt intressant studie över tvillingarnas starka relationsband, vilket resulterat i en bok, en mängd fotografier och en film som visas i den pågående utställningen.

I mötet med Marks fotografier har jag, som i mötet med Nan Goldins fotografier, ofta svårt att värja mig. Men inte för att materialet som i Goldins bildvärld tycks obearbetat. Mer för att det är så skoningslöst, som socialrealism ofta kan vara. Man kan fråga sig om det är rätt att göra konst av utsatta människors misär och Mary Ellen Marks gärning har tydligen också ifrågasatts. Hennes försvar var att hon ”ville ge en röst åt dem som inte hade en”. Och det finns i hennes bilder inte bara misär, det finns också sann lycka och medmänsklighet. Också där man minst förväntar det.

En del bilder för tankarna till The Shining, Psycho och Hitchcock. För att inte tala om Edward Hopper. Någonting verkar inte vara helt friskt i Amerika. Den amerikanska drömmen, det perfekta bröllopet och studentbalen, vem och vad klarar att leva upp till så högt ställda förväntningar? Och alla mer eller mindre märkliga sekter och frikyrkor med karismatiska ledare som manipulerar stora grupper av människor.

Mary Ellen Marks bildvärld sätter fingret på något komplext i det amerikanska samhället. Det blir i slutänden värdefullt och utvecklande. För det finns inget cyniskt i hennes skildringar. Bilderna förmedlar tvärtom en respektfull humanism.

Ellen Mark gjorde i sitt arbete som fotograf långa resor. Hon fotograferade barn i exempelvis Sovjet, på Island och i Indien. En av filmerna i utställningen berättar historien om en indisk liten flicka som adopteras av en cirkus och utbildas till att uppträda som akrobat på cirkusen. Hon verkar ändå ha blivit ganska väl omhändertagen men den verkliga historien är lika hjärtnupen som HC Andersens saga om ”Flickan med svavelstickorna”.

Mary Ellen Marks verk vidgar min världsbild. Hon berättar om människans enastående förmåga att inte bara överleva, utan också att fortsätta vara mänsklig under påfrestande utmaningar. På det viset verkar utställningen, trots “krocken” med Nan Goldin, komma i precis rätt tid, just när humanismen och tilliten till det mänskliga inom oss prövas extra hårt.

The post Fotokonst som vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

FOTOKONST. ”Nan Goldins konst är briljant, men också krävande. Säkert en livlina för henne själv och i förlängningen också för betraktaren. Därför är konst viktigt.” skriver Maria Johansson.

Nan Goldin – This Will Not End Well
Moderna Museet, Stockholm
Pågår t o m 26 februari

God konst lyckas med att både spegla sin samtid och berätta något om hur det är att vara människa. Nan Goldins konst förskönar inte världen eller människorna i den. Som betraktare försöker man spontant värja sig, man famlar efter en balans i upplevelsen av utsatthet och misär.

Goldin slog igenom på 1980-talet med bilder från sin egen vänskapskrets. Hon skildrade på ett intimt och självutlämnande vis sitt umgänge i New Yorks queer-kretsar. Men hennes konstnärskap är också starkt färgat av systerns olyckliga öde. Systern institutionaliserades redan i tidiga tonåren och begick så småningom självmord. I sjukhusets journaler berättas att systern vid ett tillfälle sagt ”I am longing to go home, but I don´t have a home, I don´t have anything or anyone”. Den känslan av hemlöshet känner man igen i Goldins bildvärld.

Hon växte upp i en dysfunktionell medelklassfamilj i en typiskt amerikansk villa-förort utanför Boston på 50-talet. Men vid 18 års ålder hittade hon sin ”sanna” familj i ett queer-gäng. Vid 19 års ålder hade hon sin första utställning med bilder på sina vänner. Vänner hon sedan följde när de drabbades av aids. Hon dokumenterade allt med sin kamera.

Hon menar att unga människor idag inte har någon förståelse för vad aids-epidemin innebar, hur det var att se sina vänner dö en efter en. Vid de tillfällen hon själv orkar se sina filmer sitter hon oftast och räknar hur många av dem som nu är döda. Hennes verk visar också den misär som drogmissbruket ledde till. ”Drugs set me free, later they became a prison”, är en replik ur en av filmerna.

Konst är en konstruktiv kanal för den här typen av upplevelser och berättelser. Det får mig att minnas konstnären Caspar Forsbergs textskylt ”One of the best things about artworks is even when they’re not that brilliant they can fill a therapeutical function for the artist”. Nan Goldins konst är briljant, men också krävande. Säkert en livlina för henne själv och i förlängningen också för betraktaren. Därför är konst viktigt.

Andra samtida, kvinnliga, amerikanska konst-fotografer har arbetat med liknande bilder. Till exempel nyligen upptäckta Vivian Maier och välkända Diane Arbus har i sina fotografier dokumenterat samhällets baksidor på ett socialrealistiskt vis. Men mina tankar går dessutom till Cindy Sherman och Laurie Simmons som också bearbetat sin samhällskritik med hjälp av fotografiet. Och under samma tidsperiod men på ett annat sätt. Shermans fotografier berättar om varför det är så viktigt att ha integritet – är du tillräckligt jag-svag kan du bli vem som helst och risken är stor att det inte kommer att vara du själv som väljer vem. Simmons fotografier berättar om tomheten i bakvattnet av den amerikanska drömmen. Men med en cool, ofta förföriskt förpackad estetik. I Nan Goldins bildvärld är inget förpackat utan läggs fram obearbetat.

Utställningen på Moderna museet är Nan Goldins första med enbart filmer. Tusentals fotografier har arrangerats i olika berättelser och hon menar att ”jag har egentligen alltid velat vara filmare”. Hon fortsätter oavbrutet att förändra och finslipa de bildspel som utgör filmerna. Diabilder blev tidigt en praktisk lösning, det var billigare och hon hade inget mörkrum att själv ta fram sina bilder i. I början bjöd hon in DJ:s att spela musik till bildspelen, numera har hon egna avtal med de musiker vars musik hon använder.

Det mest anmärkningsvärda med utställningen är samarbetet med arkitekten Hala Wardé. Det kan vara det mest lyckade samarbetet mellan en konstnär och en arkitekt någonsin. De har samarbetat flera gånger tidigare, den här gången har Wardé ritat de byggnader i vilka Goldins filmer visas. Varje byggnad är specifikt konstruerad för just det verk den visar. Byggnaderna bär fram verken, det är som att Goldin i samarbetet med Wardé hittat den omslutande föräldrahand hon alltid fattats. Det är i deras möte som balansen, som man initialt intuitivt söker, går att hitta.

Nan Goldin har slutat fotografera ”jag är för gammal, jag är trött, det finns så mycket fotografier i världen…. jag vet inte…jag tar lite bilder på himlen”, berättar hon. Himlabilderna har hon arbetat in i flera av sina bildspel. Vilket både ger dem ytterligare en dimension och påvisar att de ännu aktivt pågår. Goldin menar att hon valde titeln ”This Will Not End Well” för att hon tycker den är komisk. Vi har i alla tider sagt att det här kommer inte sluta väl. Och hon ser en ironi i att vi, i de svåra tider som nu är, säger det igen. För samtidigt har det alltid fortsatt, skrattar hon. Vi kommer inte undan. ”And I want people to cry, that is one of my mottos”.

2017 startade Nan Goldin den politiska aktivistgruppen P.A.I.N. Gruppen har organiserat uppmärksammade protester mot att stora museer mottagit stora donationer från Sackler-familjen, som blev biljonärer på det opiodläkemedel som orsakade en missbruksvåg  i USA. ”De var så cyniska att de utförde forskning på vad de kunde tjäna mest på – att hålla kvar folk i missbruk, eller satsa på mediciner som tog dem ur missbruket”.

The post Nan Goldin – briljant men krävande first appeared on Opulens.