PROSA. Ivo Holmqvist har med stor behållning läst den finlandssvenske författaren Nalle Valtialas ”Go Williams, Go!”. I boken rekapitulerar Valtiala sin tid som stipendiat i USA på 50-talet

Go Williams, Go! av Nalle Valtiala
Litorale

Läsåret 1956-57 fick den sjuttonårige finlandssvenske ynglingen Nalle Valtiala ett universitetsstipendium till Williams College, ett privat elitinriktat college i Williamstown, Massachusetts i USA. Nu har han, långt om länge och med en lika imponerande som förbluffande minnesgodhet, rekapitulerat vad han hann uppleva både på Williams och under liftande runt USA.

Nalle Valtialas kassa var skral och överfarten som inte ingick ordnade han därför genom att arbeta sig över på ett finländskt fartyg. Han skulle senare komma tillbaka till USA i olika omgångar och doktorera (fast i Helsingfors) på James Fenimore Coopers romaner.

Nalle Valtiala är en flitig författare med ett trettiotal boktitlar. En av de mest kända är ”Nationens hjälte”, hans fiktionalisering av det tragiska historien om paret Lindberghs bortrövade och dödade son. Den kom i en stor upplaga hos Bra Böcker 1986. Därtill har han medverkat med en lång rad understreckare i Svenska Dagbladet och skrivit teaterkritik i Nya Argus. Go Williams, Go! är hejaklackens uppmuntrande vrål för hemmalaget vid matcher i amerikansk fotboll, det förstår man redan av det vackra omslaget.

Valtialas minnesgodhet imponerar:

”Något slags delstatsval förestod, olika kandidater skulle väljas till olika poster, vilka kan väl endast intressera en och annan doktorand i dag. Med ett undantag, en man på den yngre sidan, med ett trevligt utseende, klädd i grå kostym och inte i skjortärmarna, lugn och lågmäld, utan yviga gester, idel saklighet. Han hade ett mål i livet. Han ville bli guvernör i The Commonwealth of Massachusetts, då som nu ett demokratiskt fäste. Efteråt fick jag höra att han också blev det. Hans namn var John F. Kennedy.”

Nalle Valtiala har skrivit ner allt i en följd, utan att ta hjälp av brev och annat från den tiden – på slutet har han fogat till en del rättelser, i kortfattade fotnoter.

Williams var ännu inte co-ed och blev samkönat först 1970, så flickor skymtar sparsamt i Valtialas bok, men desto fler sidor ägnas åt bilfärder. Oftast liftade han vilket lätt lät sig göras den gången.

Några år senare fick jag själv tack vare Sverige-Amerika stiftelsen ett liknande stipendium, till Dartmouth College i New Hampshire, ett av New Englands åtta Ivy League-universitet: det året ändrade mitt liv för gott. Också jag såg på nära håll en av tidens berömdheter när jag samman med några få medstudenter åt lunch med Malcolm X – några månader senare sköts han ihjäl i Harlem – men det är en annan historia.

The post Nalle Valtialas minnesgodhet imponerar first appeared on Opulens.

ANTIRASISM. Nalle Valtiala har skrivit en bok, “Svart saga”, för alla åldrar om en afrikanamerikansk flicka som i 50-talets USA växer upp i skuggan av Ku Klux Klan. Ivo Holmqvist kan varmt rekommendera en saga som har ett antirasistiskt budskap.

Svart saga av Nalle Valtiala
Litorale

Nalle Valtiala i Grankulla utanför Helsingfors är en flitig författare som håller ångan uppe (han är född 1938). Hans prisbelönade ”Nationens hjälte”, om kidnappningen av Charles och Anne Morrow Lindbergh son, trycktes i en stor upplaga. Både dessförinnan och därefter har han skrivit en lång rad romaner, noveller, resekåserier och essäsamlingar, särskilt om det amerikanska: han doktorerade på James Fenimore Cooper och har skrivit om dennes dotter Susan. Sedan länge recenserar han teater i varje nytt nummer av Nya Argus, Nordens kanske bästa kulturtidskrift.  Det amerikanska återkommer i hans senaste berättelse “Svart saga” (Litorale) som jag hoppas ska få många yngre läsare.

Tonträffen i de inledande raderna är perfekt: ” Hej! Om du vill får du läsa min bok. Jag har skrivit den själv, fast Moster Sally har hjälpt mig på några ställen. Allt som står i boken är sant och har hänt på riktigt. Ganska hemska händelser, några helt fruktansvärda. Fast också mycket som är kul. Fråga Jennifer om du inte tror mig. Jennifer är min bästa vän. I början var hon min enda vän, när de andra bara ville bli av med mig. Det kan gå så när någon är annorlunda. Som jag. Fast på riktigt är jag inte ett dugg annorlunda. Det bara ser så ut. Rosie Brown, 6 år (men i slutet fyller jag 7).”

Mostern är förstås en blinkning åt Aunt Sally i Huckleberry Finn och Tom Sawyer. Den färgade flickan Rosie Brown är en klipsk unge som gärna anförtror sig till sin cowboydocka Jimmie som är lika klok. Efter en del förvecklingar får hon allt fler vänner i skolan, och på fritiden. Hon räddar en mobbare som håller på att bli överkörd av tåget. Sedan är han ett lamm. Han och hans tuffa kompisar liksom Rosie som just klarat sig undan en skallerorm och tjejerna sätter eld på den lokala Ku Klux Klan-sektens hus och kläder. Men hon ser till att rädda undan bilderna på medlemmarna både i kåpor och utan dem. De hamnar i New York Times, och så är det gänget oskadliggjort.

Jag kan tänka mig att Nalle Valtiala inspirerats av en bekant målning av Norman Rockwell som gjorde så många omslag till Saturday Evening Post. ”The problem we all live with” visar en liten färgad flicka i nystruken vit klänning på väg till skolan, med beskyddande män framför och bakom (originalet såldes för nästan en miljon dollar för drygt tio år sedan). Den är från 1963 men motivet var äldre än så, rasåtskillnaden i sydstaterna och de federala myndigheternas ansträngningar att bryta den.  1955 kom det till en våldsam urladdning i Little Rock i Arkansas efter att soldater ur nationalgardet hade fått kallas in

En hätsk vit mobb försökte hindra några färgade tonåriga gymnasister att komma till skolan, och in i den. Presidenten Dwight D. Eisenhowers skarpa och kloka tal till nationen i tv från de dagarna, om de demokratiska rättigheterna som gällde alla oavsett ras, kan ses på nätet. Och man får en bra uppfattning om den hysteriskt uppskruvade hätska stämningen i ett brev till honom den gången, från en upprörd kvinna som med grumliga argument försvarar sydstatssegregationen.  Också det finns på nätet.

Dessutom: i december samma år som alltså är tiden för Nalle Valtialas berättelse vägrade Rosa Parks i Montgomery, Alabama, sätta sig längst bak i bussen på sätena för färgade, och utlöste därmed en bojkott som till slut fick slut på rasåtskillnaden. Men ännu under de första åren av sextiotalet mördades flera ungdomar från norr när de kom ner till sydstaterna som freedomfighters, i ett mörkt kapitel i USAs historia. Detta kan man berätta om när man läser högt Nalle Valtialas svarta saga för någon i de yngre åldrarna och samtidigt lär dem tolerans. Hans egna teckningar är dessutom på kornet, som hade en fingerfärdig sexåring som snart fyller sju gjort dem.

The post En tolerant berättelse first appeared on Opulens.

MÅNGSIDIG. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Ivo Holmqvist om den mångsidige författaren Nalle Valtiala, aktuell med En kLOk bok om Miljön. De tidigare delarna i serien hittas här. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

James Joyces roman Ulysses som många känner till men få har läst alla åttahundra sidorna av (med Erik Anderssons översättning häromåret tar man sig lite lättare fram i den snåriga terrängen) utspelar sig i en enda stad, Dublin, och under en enda dag, den 16 juni 1904. Det firas, som många vet, inte bara på Irland utan också världen över som Bloomsday, med mycket glam och Guinness. Vad färre känner till är mordet som skedde i Helsingfors just den dagen, då den finlandsvenske studenten Eugen Schauman mördade den ryske generalguvernören Bobrikoff. Finska Yle har i februari sänt de tre delarna av en ny serie på finska med svenska undertexter om Schauman och om dådet. ”Det går inte att se programmet utomlands” upplyses man om — skäl nog för svensk tv att köpa in det och låta oss fängslas av det.

Året före attentatet skrev den finlandssvenske författaren Mikael Lybeck den dovt uppgivna dikten “Klockbojen” som genast blev mycket känd och som behållit sin berömmelse, tillkommen under de år då de politiska spänningarna i det ryska storhertigdömet Finland var på väg att explodera. Den präglas av en så suggestiv stämning att den bör återges i sin helhet:

Gungande dyning, men ingen vind.
Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga levande vågor,
ingen levande vind!
Klockbojen ringer.
Årorna tar jag, ror och ror —
längtan att före natten
möta den höga klarhet, som bor
lik en stor, en strålande stor
syn över vida vatten,
ger mig kraft, när jag ror.
Klockbojen ringer, ringer.
Var är vägen? Jag stirrar mig blind —
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Var är vägen för den, som är blind,
Var en ljusnande strimma,
Var en levande vind?
Klockbojen ringer.

Staffan Björck satte in den i tidssammanhanget i ett lysande kapitel i sin bok Lyriska läsövningar. Jag minns inte om han också nämner Geijers korta “På Nyårsdagen 1838”, en centrallyrisk dikt på ett nästan identiskt tema fast den präglas av en större tillförsikt, med riktningen både upp, ner och fram:

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemsk hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor som uti himlen Gud.

Lybeck som var från Nykarleby i Österbotten flyttade kring förra sekelskiftet till Grankulla, den gången en villastad väster om Helsingfors, numera sammanvuxen med kranskommunen Esbo. Där lät han bygga Vallmogård, ett stort och ståtligt jugendhus som numera är ett kulturcentrum och där ett musikinstitut håller till, aningen ironiskt eftersom han med tiden blev svårartat döv — han dog 1925.

Ja, det blev en lång inledning för att placera den oerhört flitige författaren Nalle Valtiala (född 1938) geografiskt. Han är sedan många år Grankulla-bo och håller i gång en litteraturcirkel där nya böcker diskuteras och författare bjuds in. Han är inte bara språkligt spänstig utan också fysiskt: han ger sig gärna ut på långturer på cykel, för några år sedan längs amerikanska västkusten som han skrev om i boken Rid söderut med vinden.

I Nya Argus som ges ut i Vasa, och som är en av de intressantaste och mångsidigaste kulturtidskrifterna på svenska, skriver han sedan länge regelbundet om teater, och han syns ofta i Hufvudstadsbladets spalter. Han hör dessutom till de flitiga leverantörerna av understreckare till Svenska Dagbladet. De drygt femtio som han skrivit kan läsas på nätet.

En av dem handlar om John Muir som var en miljömedveten naturvårdare och skribent på amerikanska västkusten vars idéer spelade in när Theodore Roosevelt inrättade nationalparker. Ett tydligt tecken på tidens förfall och ett dystert bevis för dagens förhärjande roffarmentalitet bland de redan superrika är hur hans aktuella efterföljare i Vita huset gör vad han kan för att i stället stycka upp och sälja av dem.

Nalle Valtiala vet mycket om USA alltsedan han i unga år fick ett universitetsstipendium dit och han har alltid varit väl inläst på amerikanska författare. Det har han dokumenterat i flera samlingar essäer och artiklar — han är också kunnig i fråga om Japans modernare litteratur. Han har doktorerat på en välkänd 1800-talsförfattare, länge mycket läst: James Fenimore Cooper´s Landscapes in the Leather-Stocking Series and Other Forest Tales. I USA hade han nog liksom jag Hjortdödaren på den obligatoriska läslistan i kursen om 1800-talets amerikanska litteratur. Han har senare skrivit en diger biografi om dennes dotter Susan Fenimore Cooper som tidigt var ekologiskt medveten.

Nalle Valtiala har av Tuva Korsström kallats ”en litterär kameleont”, ett träffande epitet på en författare som greppar över mycket och som tycks intresserad av det mesta. Han växlar till synes obehindrat mellan olika genrer: kåserier, recensioner, självbiografisk prosa, romaner, resebeskrivningar med mera. Han är mycket skicklig på pastischens område, som han demonstrerade häromåret i Ett gram morfin då och då, en briljant samling kriminalberättelser som drar nytta av kända klassiska detektivhistorier av bland andra Agatha Christie, Conan Doyle, Dorothy Sayers och Raymond Chandler, och med en historia om Hemingway och Faulkner som är mästerstycket i samlingen. I den låter han med perfekt tonträff den enes isbergsstil brytas mot den andres mångordighet.

Liksom Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman har Nalle Valtiala nu samlat artiklar som han skrivit i miljöfrågor, för hans del de sjuttiofem som trycktes i tidskriften Finlands natur under åren 2002 till 2015: En kLOk bok om miljön (Förlaget Litorale, Hangö) — versalerna gäller både omslaget med ett foto på ett vackert lodjur, och sidor inne i boken. Med en alldeles onödig blygsamhet kallar han sina skriverier för spånor. Det är de inte alls, utan tvärtom vägande inlägg i viktiga frågor om bevarandet av miljön runtom i världen. Det rör skövlingen som pågår, och befängda politiska beslut som kunde stoppas i sista stund, som det tilltänkta fällandet av almarna i Kungsträdgården i Stockholm. Men också sådant som vi svårligen kan bota, som almdöden orsakad av almsplintborrarna som härjat förödande i Skåne och på många andra håll.

Det handlar om snöleoparder och nattvioler, om fjärilar och spindlar, om Påskön och Brasilia, om Paris och Grankulla, och om hur den ekologiska balansen rubbas när läkemedel som rinner ut via reningsverken tar död på mångfalden av Indiens gamar. De såg till att kadavren efter självdöda heliga kor rensades in till benen. Nu finns få fåglar kvar, och kropparna ruttnar bort och drar till sig råttor och schakaler som sprider rabies: ”Hur det hela ska sluta ligger i gudarnas knän. År 2006 förbjöds diclofenac i Indien, Nepal och Pakistan, men att bygga Riksdagshuset i Berlin tog längre tid än att bränna ner det till grunden. En annan sak som historien visar är att varken individer eller stater lär sig av andras misstag.”

Tag och läs!

The post Finlandssvenskt: Den ständigt skrivande kameleonten first appeared on Opulens.