FRIHET. “Poeter idag bör nog undvika att hallucinera bort den mänskliga kroppen och i stället fokusera på den mänskliga analoga tillvaron,” skriver Ulf Cronquist.

När jag för drygt tjugo år sedan läste Jeanette Wintersons The PowerBook (2001) förvånades jag över den naivitet som boken ger uttryck för när det gäller en sorts positivt avförkroppsligande, det vill säga, att separera bort den erotiska kroppen från medvetandet. Läsaren erbjuds Freedom for just one night om den följer berättarröstens uppmaning att ta av sig kläderna, sedan ta av sig kroppen – för att påbörja en ny berättelse om sig själv, som det heter, i en laptops DNA. Och att därmed lämna klumpig biologi utanför ekvationen för att i stället skapa en digital subjektivitet. Denna avpassionerade syn på kroppen står i total motsats till David Bowies låt ”Heroes” till vilken en måhända associerar vad gäller frihet här och just nu. 

Jag noterade två huvudinvändningar mot Wintersons laptops-optimism, i en akademiskt publicerad artikel från den tiden: det första och slående uppenbara är den kapitalistiska produktplaceringen i bokens titel; det andra och vid lite mer eftertanke också slående uppenbara är den nämnda naiviteten när det gäller kroppens försvinnande till fördel för den digitala erotiken.

På bokens första insida finns en bild av en produktplacerad Macintosh PowerBook med nyckelfrasen ‘Freedom just for one night’ skrivet på skärmen. På baksidans insida ser vi samma laptop med texten ‘You can change the story. You are the story.’ Den paratextuella effekten är snarast banal eftersom varken frihet eller berättande är beroende av virtuell kapital-teknologi. Wintersons bokprodukt är med andra ord varumärkesbrännmärkt – branded som Naomi Klein skriver i No Logo (1999). Wintersons kapitel är däremot skrivna som vilken annan modernistisk fragmentarisk text som helst, det är bara den paratextuella kommersiella brännmärkningen som vagt antyder just digital frihet. I brist på fantasi får vi i stället till exempel följa med Wintersons berättare på en regressiv resa till Capri, en romantisk ö där ett romantiskt par utvecklar ett romantiskt förhållande. Där ”luften är som en kyss”. 

Kroppens försvinnande kan sägas ha ett ursprung i efterföljden av de numera smått legendariska Macy-konferenserna om cybernetik som hölls i USA under och direkt efter andra världskriget med forskare som John von Neumann, Norbert Wiener och Warren McCulloch.

I fokus var interaktionen mellan människa och maskin och den fick ett kraftigt genomslag inte minst i populärvetenskap och science fiction. Det är som Katherine Hayles påpekar i How We Became Posthumans (1999), inte för inte som Star Treks ”Beam me up Scotty” har blivit en kulturell ikon för det globala informationssamhället – kroppar förflyttas utan att egentligen (mystiskt nog) ha kroppar. Som hos Winterson där det åbäkiga mänskliga köttet sätts i karantän. Men Hayles understryker: mänskligt medvetande kan inte laddas ned till ett tomt datorskal. Wintersons utopi förnekar tillgång till kroppen och förnekar därmed tillgång till frihet; cybernetisk erotisk frihet tillåter helt enkelt inte – vill jag bestämt påstå – den analoga kroppens tillvaro. 

Jeanette Winterson har på senare tid skrivit en samling essäer, 12 Bytes (2021). Hon är där fortsatt exalterad över den digitala utvecklingen, speciellt i debatten om transhumanism och möjligheten att ta sig förbi kroppens biologiska begränsningar för att uppleva frihet. 

Denna reflektion skriven våren 2023 i dagar av AI-debatt. Som Naomi Klein nu sammanfattar situationen i The Guardian:  ”AI-maskiner ‘hallucinerar’ inte. Men det gör deras tillverkare”. Poeter idag bör nog undvika att hallucinera bort den mänskliga kroppen och i stället fokusera på den mänskliga analoga tillvaron med en stadig penna mellan fingrarna som skriver i textens riktning.

The post Jeanette Winterson och det hallucinerade kroppsidealet first appeared on Opulens.

BLODIGT SCHACKSPEL. “De krafter som normalt ställs mot, och hotar, vår del av världen har inte checkat ut. Att avfärda alla varningar och vaksamhet som krigshets är naivt”, skriver Lars Thulin i ett svar på Lars Borghems krönika i måndags.

I Opulens i måndags går Lars Borghem till strid mot mycket. Huvuddelen av artikeln är ett angrepp på militära och paramilitära operationer utfärdade av västvärlden, huvudsakligen USA och Storbritannien. Han menar att media som New York Times och DN i princip vägrar berätta om det.

Vidare är andemeningen att den svenska militärens oro för Rysslands och Kinas uppträdande är trams. Dessutom hjälper pratshows-värdar som Carina Bergfeldt till att sprida denna farliga bild. Denna pålästa och duktiga journalist utmålas av Borghem som krigshetsare.

Det är mycket på en gång. Den spretiga svadan säger mycket om skribenten och han får stå för sina åsikter. En del bör måhända ändå kommenteras. Att vidrigheter begås av stormakter i syfte att behålla politisk och ekonomisk makt är ingen nyhet. Det amerikanska stjärnbaneret är indränkt i blod. Jag fick mitt politiska uppvaknande under slutet av 60-talet. Så jag har den världsbilden i mitt DNA. Jag skrek åtskilliga gånger sönder mina stämband utanför amerikanska ambassaden i Stockholm.

Men världen är inte svart-vit. Inget sker i politiska vakuum. Jag hatar whataboutism, alltså att avfärda kritik mot Västvärlden med att Kina och Ryssland minsann också… Alla länder som utför militära operationer får ta sitt eget ansvar för dem. Med detta sagt – storpolitik är schackspel med fruktansvärda offer för alla oss som bara är bönder på brädet. Faktum är därför: det finns två spelare som flyttar pjäser och vill vinna genom att krossa den andra.

Så fanan med hammaren och skäran, nu blå-röd-vit, samt de kinesiska stjärnorna, har också badats i blod. Det som skett under de senaste decennierna är att maktbalansen radikalt ändrats. Fram till 80-talet ansågs USA kontra Sovjet, Nato kontra Warszawapakten, som relativt jämbördiga motståndare. Vilket ändå var ganska tryggt. Utan terrorbalansen hade inte huvuddelen av Europa blomstrat under 75 år av fred. Men så föll östblocket ihop. Inte på grund av anfall utifrån – utan för att dess system imploderade av sitt eget politiska misslyckande.

Med Väst som ”segrare” fick vår del av världen därmed till stor del ensam kraft att bedriva en stor del av det maktspel som utförs med militära operationer. För det ska Väst kritiseras. Och kan också kritiseras. Eftersom i väst finns en hyfsat fri press och politiska system. Motsvarande kritiker på andra sidan tystas som regel effektivt och snabbt.

Men det innebär inte att de krafter som normalt ställs mot, och hotar, vår del av världen har checkat ut. Att avfärda alla varningar och vaksamhet som krigshets är naivt och historielöst. Därför farligt, och en misstanke bör alltid finnas att denna bild sprids med ett visst syfte. Vad som har hänt är att striden bytt spelplan. Det informationskrig som förs på nätet i syfte att ifrågasätta, håna och slå sönder våra demokratiska institutioner och styra politiska processer pågår 24/7. Och har ofta en hemvist österut.

Kina har en smart och långsiktig plan att med främst checkhäftet som vapen ta makten i världen. Att åter bli Mittens Rike. Landet köper upp tillgänglig infrastruktur runt om i världen. Erbjuder hjälp till tredje världen, hjälp som följs med rejäla fakturor. Därför måste vi vara vaksamma och agera i tid. De skador som det nya ”intelligenta” kriget orsakar är långsiktiga. Har den bollen satts i rullning finns inga fredsfördrag som kan stoppa det.

Slutligen, Lars Borghem påstår grötmyndigt att ett konventionellt krig aldrig, annat än av misstag, kan bryta ut i Europa eller Stilla Havet. Det tyder på att han antingen har helt unika militärstrategiska kunskaper eller på att han äger världens bästa kristallkula. Efter första världskriget skulle det aldrig mer bli krig. 27 år senare, då 60 miljoner liv förspillts i andra världskriget, sade världen samma sak. Men efter ytterligare 17 år ledde Kubakrisen klotet till randen av ett kärnvapenkrig.

Uttalanden av den typ som Borghem gör om krigsrisker får mig att tänka på brittiska premiärministern Neville Chamberlain, som 1938 återvände hem efter ett möte med Alfred Hitler och viftade med ett papper och sade ”Peace in our time”.

Naivitet och blåögdhet utgör ofta påtagligt dödliga kombinationer. Att underblåsa naivitet och blåögdhet är ett ytterligt effektivt och billigt vapen. Just därför används det.

The post Blåögdhet kan vara ett dödligt hot first appeared on Opulens.