KULTURHISORIA. Boken sätter in amerikanska maktstrukturer i ett större sammanhang och ger en slags snabbgenomgång av några av de mörkare sidorna av USA. Det menar Lis Lovén som läst Amerikanska mardrömmar av Per Leander.

Amerikanska mardrömmar av Per Leander
Carlssons förlag

Per Leanders Amerikanska mardrömmar förenklar olika nedslag i USA:s kulturhistoria. Men när jag använder ordet förenkla menar jag inte att boken på något sätt är dålig, tvärtom. Men hur beskriver man en nation på ett så lättfattligt sätt så att fakta och berättelser inte blir svårtuggade? Amerikanska mardrömmar är trivsamt skriven och belyser vissa amerikanska företeelser och händelser, myter och fakta, händelser, personer och allt som följer med.

Oftast ser Leander skeenden i historien i ett klassperspektiv och detta breddar förståelsen av till exempel häxprocesserna, rasismen, inbördeskriget, filmerna, litteraturen, konspirationsteorierna, vilka presidenter som väljs  och mycket mer.

Flera kända personer får skildra det svåra och hemska med kommunistskräck, folkmord, japanska fångläger och personer som tvingats dölja sin homosexualitet. Här bjuds på korta berättelser om Frank Sinatra, Walt Disney, Lincoln, J F Kennedy, Washington. George Bush, Clinton, Donald Trump, Barack Obama och ja, många andra personligheter i den amerikanska kulturen. Allt sätts, som sagt, in i ett sammanhang som blir begripligt när nu denna nation ändå är så ung som den är. Vissa författare nämns också för att avslöja den skräck som döljer sig i myter om spöken och huvudlösa män i den kulturella amerikanska kontexten. Vad skrev man om och varför?

Leanders uppdrag är att avtäcka den optimistiska framgångsmyten om ett Amerika som någonstans försöker dölja mardrömmen bakom medelklassvillornas konformism. Om alla kan ta sig upp och lyckas får kanske denna myt människor från alla klasser att tro på ett gott USA. ”Make America great again?” Det ärkekonservativa, rent av reaktionära och ibland högerextrema USA vill inte sätta in skeenden i en större, mer förståelig kontext. Kanske är det därför som man bara kan beskriva Amerika i några korta nedslag. Så att detta att genom bisarra och mardrömslika nedslag skärskåda en kulturhistoria blir lättsamt intressant i denna bok. Jaha, tänker man, så kan det vara.

Rent marknadsmässigt ekonomiskt och pragmatiskt imperialistiskt har Amerika baktankar med sitt intresse för omvärlden. Så myterna och personkulten kring till exempel Lincoln ses i denna bok ur ett annat perspektiv. JF Kennedy var inte riktigt så fredsälskande som man vill tro. För hur var det med hans antikommunistiska böjelse? Hans intresse för att krossa Kuba?  Kanske drivs inte alla ”goda” politiker av antirasism, utan mera av ekonomiska intressen. Kanske inte ens politiker som Barack Obama är tillräckligt radikal för att kunna styra upp svårigheterna Amerika står inför? Vi får även följa Malcolm X väg till bildning och förståelse av att inte alla vita personer är hemska.

Ja, kapitalismen har sin egen logik. Obetydliga personer som dör har inget försäljningsvärde. Men om massmördaren är en elegant eller intelligent person, en som säljer lösnummer, så väcks en bisarr fascination för honom (det är oftast en han.)

Jag saknar nog ändå en annan berättelse om Clintons påstådda sexuella trakasserier. Jag hade velat läsa utifrån Monica Lewinskys perspektiv om vad som egentligen hände i Vita huset. Inte minst med tanke på den mardröm hon genomled på grund av medias mobbning. Men på det stora hela är det en bra bok.  En snabbgenomgång av några av de mörkare sidorna av USA. Boken sätter helt enkelt  in amerikanska maktstrukturer i ett större sammanhang, och det behövs.

The post Att förenkla det svåra med Amerika first appeared on Opulens.

FACKBOK. Lis Lovén har läst Bo Erikssons “Monstermanifestet” med stor behållning. 

Monstermanifestet av Bo Eriksson
Fri Tanke Förlag

Bo Eriksson på Fri Tanke Förlag har stora ambitioner med sin nya bok Monstermanifestet.

Han förklarar det så bra. Om våra erfarenheter (av skräck, kropp, gräns och monster) höjs till en egen teoretisk nivå, då kan vi från denna höjd både blicka framåt och bakåt. Och därifrån, utifrån de begrepp vi använder har vi verktyg att se vårt ämne i ett större sammanhang.

Aristoteles var en av de första att skapa sig teorier om det monstruösa, den form som var utanför naturens ordning.  I det babyloniska Gilgamesh-eposet möter vi ett av civilisationens första monster. I Beowulfkvädet möter hjälten ett monster. Men det tycks som ju större och vidare civilisationerna har vuxit, desto större behov finns det av att berätta om monster. Som jag förstår det är civilisationens utveckling på gott och ont. Ju mer informationsflöde i samhället desto större alienation – och därmed uppstår en ny sorts skräck. Och detta för med sig ett behov att ge namn åt skräcken. Här anser jag att Bo Eriksson har tagit på sig en viktig uppgift i och med denna bok.

Under stenåldern finns få bilder, knappast någon, som tycks rent visuellt ha berättat om monster. Kan man dra den slutsatsen att schamanen var den som i mötet med sitt totem införlivade skräcken i samhällsstrukturerna? Så ett totem kunde fungera som den gränsöverskridare vi egentligen alla borde möta. Men Eriksson tycks mena att Asiens monster är mer vänligt inställda och egentligen mera upprätthållare av hierarkin, medan kristendomen enligt Eriksson gör det monstruösa och djävulen till något hotfullt. Fast läser man Bibeln rätt kan man även läsa ut en moraliserande tendens i mötet med det det monstruösa.

Hursomhelst, monster är gränsvarelser, mellanvarelser, det andra, det som har kropp och det som vakar över gränslandet till det förbjudna. Teorin kropp och gräns får här för mig en ny förklaring. Och även en siren kan hota, som till exempel i fallet med Odysseus, på hans färd över havet. Monstret kan vara underskönt och likväl farligt.

Det vetenskapliga sättet att förklara skräck och monster går alltså tillbaka till Aristoteles. Monster blir en egen kategori, ett eget system. Men med Augustinus, en kyrkofader, blir monster en del av Guds skapelse. Monster är odjur, de ingår i kategorin ”natur”. Ett odjur är alltså en del av vår skapelse. Aristoteles har till och med ett filosofiskt namn på sina monsterstudier: Teratologi.

Ja, ordet betyder alltså idag ”läran om missbildningar”. Det tog väl lång tid innan vi kunde se ”naturligt” på detta, så myten om det avvikande hade andra kopplingar förr i tiden.

Men även andra tänkare, historiker och vetenskapsmän försöker förstå naturens ordning och även det monstruösa. Var hittar man en plats för det? Och finns det egentligen en förklaringsmodell för vår fascination för det udda, det annorlunda? Eller vår skräck, kan den påtas in i kategorier? Eller måste vi möta våra monster just för att kunna placera dem/det i kategorier? Är det frågan om natur eller  o-natur? Och frågan är om man kan tämja sitt inre, litterära monster? Eller är det bara Aladdin vi kan rå på? Tillbaka in i flaskan igen.

Hursomhelst, under medeltiden hade man böcker – bestiarier – som beskrev djur, både mytologiska och vanliga djur. Enhörningar, gripen, sjöjungfrun och så vidare. De var ett slags hybrider och knutna till områden, kanske okända för oss. Men dessa udda varelser var del i den kristna diskussionen. De pekade mot en gud och de fick en annan funktion först genom vetenskapens framväxt. Den gotiska traditionen plockar i och med romantiken upp det skräckfyllda igen, som om skräcken blir lockande just för att förnuftet inte förmår att härbärgera alla korrekta kategorier. Som om vi dras mot det irrationella.

Olika epoker har alltså olika förklaringsmodeller när det gäller monster.

Även i reseskildringar möter man odjur på en farlig plats. Så all kunskap vi bär med oss idag betyder att vi inte längre förväntar oss att konstiga varelser dyker upp på vår färd. Vi vet ju bättre – eller? Dagens resa, tror jag, kännas nog mer förfrämligande. Vilka möter vi där?

På 1500-talet växer medicin och zoologin fram, och det hemska blir nu istället en fråga om att det avvikande dissekeras och analyseras ner till minsta detalj. Monster hamnar nu i andra kategorier, i ett annat sammanhang, i en annan förklaringsmodell. Jag ser här framför mig skräcken vi kan känna över att allt är förklarat. Vad blir då kvar av gåtan? Är det den gåtan som romantikerna med sin gotik försöker frammana på nytt? Eller vad är det dadaisterna vill säga? Och idén om en konstruktion i sig? Den andre uppgår nu i en annan förklaring, i den värld där vi alla har en given plats och där skräcken är individualiserad.

Det andra borde ju i och med jämställdheten vara del av oss alla. Så hur undflyr vi vårt inre monster? Vågar vi projicera monstret ut i en värld där allt tycks ha sin rationella förklaring? Som jag skrev i början! Det är i och med civilisationernas framväxt vi har lärt oss att visualisera skräcken. Och kanske finns det ännu en längtan kvar efter något arkaiskt, något ursprungligt.

The post Ambitiös bok om monster first appeared on Opulens.

MYTOMSPUNNEN. Bläckfisken har i kulturen fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Mathias Jansson ger exempel på detta men berättar också, med avstamp i en aktuell bok, om verkligheten bortom myterna.

Bläckfisken beskrivs ibland som det närmaste vi kan komma en intelligent utomjording. I boken Djupsinne: Hur bläckfisken började tänka (Natur & Kultur, 2020) är det den slutsatsen som filosofen Peter Goodfrey-Smith drar när han reder ut bläckfiskens evolutionära utveckling. Våra vägar skildes för runt 600 miljoner år sedan, då bläckfisken tog en alldeles egen väg genom evolutionsträdets förgreningar och utvecklades till ett djur med stor hjärna och ett komplext beteende. Så evolutionen skapade enligt Goodfrey-Smith på så sätt psyket två gånger och ett möte med en bläckfisk är därför ”det närmaste vi kan komma ett möte med en intelligent utomjording”.

De senare åren har allt fler upptäckt att bläckfisken är en intelligent varelse. Då är det inte bara den tyska bläckfisken Paul, som blev världsberömd under fotbolls-VM 2010 när han förutspådde rätt vinnare i Tysklands matcher, eller bläckfisken Inky från Nya Zeeland som 2016 på ett sofistikerat sätt rymde tillbaka till havet från sitt akvarium, som ligger till grund för mitt påstående. När det gäller Inky så kan man inte låta bli att notera att hans rymning är misstänkt lik den som bläckfisken Hank i Pixars film Hitta Doris (2016) utför. Kanske gjorde man misstaget att låta bläckfisken se filmen och inspireras till rymningen?

Bläckfisken har också en fascinerande anatomi. Den har 8 eller 10 tentakler, blått blod, tre hjärtan, och ett stort antal nervceller fördelade mellan hjärnan och tentaklerna, så på sätt och vis kan man säga att bläckfisken har en ”hjärna” i varje tentakel. I historien och kulturen är det dock inte bläckfiskens intelligens som man tagit fasta på. Förutom att friteras och serveras som maträtten kalamári i Grekland, så skildras bläckfisken främst som ett mystiskt monster från havsdjupen eller så används den som en symbol för världsherravälde och ondska.

När Olaus Magnus skapar sin sjökarta 1539 så är det inte bara en detaljerad karta över den nordiska kusten utan också ett skrämmande bestiarium över de fruktansvärda monster som sjömännen riskerar att möta ute på det öppna havet med jättestora sjöormar, hornförsedda valar och jättekrabbor. Redan i den isländska sagan talas det om den fruktade Kraken, som vi idag känner igen från populärkulturen till exempel i filmer som Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest (2006). När Kraken omnämns i äldre nordisk litteratur, som i de isländska sagorna från 1200-talet, beskrivs Kraken bara generellt som ett stort sjömonster. Det verkar som om det är under 1800-talet, då man börjar hitta och dokumentera exemplar av stora bläckfiskar som Kraken blir synonym med en jättebläckfisk som slukar skepp och besättningar.

I Jules Vernes roman En världsomsegling under havet (1870) anfalls ubåten Nautilus av en jättebläckfisk och i Herman Melvilles roman Moby Dick (1851) stöter valfångarna på en jättebläckfisk som de refererar till som Kraken. Den här typen av äventyrsromaner skapade en stereotyp bild om den monströsa och farliga bläckfisken. En bild som sedan har cementerats i populärkulturen. En hel del skuld får man nog lägga på H P Lovecraft som i början av 1900-talet skapar Cthulhu-mytologin. Cthulhu tillhör de Great Old Ones och är ett monster som beskrivs som en blandning av bläckfisk och drake med människoliknande drag som ligger och sover i Stilla havet i den sjunkna staden R’lyeh. Lovecrafts inverkan på populärkulturen går inte att underskatta och det har bidragit till att om man vill skildra ett fruktansvärt havsmonster så liknar det antingen en drake som Godzilla eller en jättebläckfisk som Kraken, eller som Cthulhu helst en kombination av dem två. Man kan konstatera att Lovecraft har påverkat allmänhetens bild av bläckfiskens karaktär, och då inte i en positiv bemärkelse.

I filmserien ”Pirates of the Caribbean” styr den onda kapten Davy Jones över skeppet Den flygande holländaren. Kaptenens ansikte har formen av en bläckfisk med tentaklerna som skägg. Davy Jones har också makt över den fruktade Kraken som han kan befalla att anfalla fiendeskepp. I filmen Aquaman (2018) träffar vi i havsdjupet på Karathen (eller Kraken om man vill) som är ett sjömonster bestående av en mix av krabba och bläckfisk. I filmen Clash of the Titans (2010) utropas den kända repliken ”Release the Kraken” när gudarna bestämmer sig för att släppa loss det fruktansvärda monstret och straffa människorna. Kraken är här en Chthuluvariant, en blandning av drake och bläckfisk som bor på havsbotten, men som reser sig till ytan för att förstöra en stad. Det är därför ganska naturligt att när man idag tänker på jättebläckfiskar så är det inte i första hand på intelligenta och fredliga varelser man tänker på, utan på monster.

Det är inte bara det att bläckfiskar beskrivs som monster, de används också som en symbol för ondska. Repliken ”Release the Kraken” användes av Trump-administrationen för att underblåsa ryktena om valfusk i presidentvalet 2020. Hashtaggen #ReleaseTheKraken spred sig sedan snabbt och användes av Trumps anhängare på sociala medier för att sprida olika konspirationsteorier om valfusk.

Under 1900-talets användes bläckfisken som en symbol för ondska, maktövertagande och världskonspirationer. Nazisterna beskrev judarna som en stor bläckfisk vars tentakler sträckte sig över världen i syfte att ta över den. På olika propagandakartor kan man se hur Sovjetunionen, Tyskland, Japan och andra stater beskrivs som en bläckfisk vars tentakler invaderar och hotar andra länders frihet.

Bläckfisken som en symbol för en världsomfattande ond organisation hittar man också i fiktionens värld som i James Bond och i Marvel-filmerna. I James Bond möter vi terroristorganisationen SPECTRE som har en bläckfisk som symbol och i Marvels universum finns HYDRA, som är en liknade brottsorganisation. Även om en hydra mytologiskt är en varelse med många huvuden så använder HYDRA en bläckfisk som symbol. Det finns en dubbelondska i namnet och logotypen. Om man eliminerar en hydramedlem så tar snart två nya dess plats, men organisationen når dessutom överallt med sina tentakler.

Men om vi lämnar fiktionen ett tag och tittar på fakta om jättebläckfisken så har dess liv länge varit ett mysterium för forskarna. De lever i djuphavet och är skygga varelser. Länge var kunskapen om jättebläckfiskarna begränsad till upphittade delar (som tentakler) som spolats upp på stranden eller som återfanns i magen på valar. För även om de är stora så utgör de ingen fara för människor, utan är istället själva offer för kaskelotvalar som kan dyka ner till 1000 meters djup för att jaga bläckfiskarna. Det var först 2004 som japanska forskare lyckades filma jättebläckfisken i sin naturliga miljö och några år senare fångades man en hel jättebläckfisk. Det är fortfarande mycket vi inte vet om bläckfiskarna, men några monster är de inte, utan precis som de flesta varelser på jorden så har de mer att frukta från människorna än vad vi har från dem. En sak är dock säkert och det är att bläckfisken i kulturen har fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Om det är så vi tänker bemöta intelligenta utomjordingar den dagen de kommer på besök till vår planet, så lär vi få en hel del problem.

The post Bläckfisken – en utomjording i kulturen first appeared on Opulens.

PROSA Per Klingberg doktorerar i litteraturvetenskap vid Örebro universitet och skriver kulturjournalistik och essäistik. Texterna vi publicerar idag är ett utdrag ur ett större projekt där Klingberg i korta prosastycken utforskar och omtolkar sagor och myter, inspirerad av författare som Angela Carter, Lord Dunsany och Willy Kyrklund.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Flodgud

Knack knack och det är en flodgud som söker härbärge för kvällen. Knack knack, men knappt hörbart, som vore gästen rädd för att dörren ska göra honom illa. Kanske blir det så när man har varit på väg länge. Och nu har jag alltså en flodgud på min tröskel, med ringar under ögonen och ökensand i hår. Han stammar fram något på ett språk som aldrig fixerats ens i kilskrift, vädjar med gester till en himmel som har tömts på allt utom kondensstrimmor. Kanske är det så flyktens språk alltid har låtit. Tomt och obegripligt. Kanske har steget över tröskeln — vattensjuka gympadojor mot välkomstmatta — alltid varit så tvekande, blicken alltid haft lika svårt att hitta ett föremål att förankra sig i. Han sa aldrig vilket panteon han hade tillhört och jag tror någon hade gjort honom illa. För var skulle han annars ha fått sina märken ifrån. Hade det funnits ett fall från maktens höjder? Världen är allt som är fallet och nu tillhör du världen, lilla flodgud; du visste det förstås inte innan, men världen det är allt det som vill dig illa. Kanske hade han varit en krävande gud, svartsjuk och snar till vrede. Sådant är svårt att uttyda när någon hukar över mikrovågstinad lasagne. Förmodligen borde den stått inne längre. Men han sa inget och jag ville inte ta ifrån honom hans tallrik. Vi sa inte mycket till varandra alls faktiskt och vad fanns det egentligen att säga. Djup höll käften mot djup och slafsade svultet i sig lasagne. Han tog tacksamt emot kaffe på maten, förstod varför jag flyttade in värdesakerna till mig innan jag släckte. Någon gång på morgonen, vid femsnåret, var han åter på väg, vart han nu var på väg, bara en ryggtavla som långsamt försvann in i morgondimma ovanligt tjock som i en rökmaskin. Det var väl egentligen läge för att vara sentimental, men är inte sentimentalitet som vått ylle ändå, äckligt och inte till nytta för någon. Han bar en sjavig luvtröja som jag hade envisats med att ge honom, med ringar under ögonen och rörande i mitt pulverkaffe hade jag insisterat. Se det som en votivgåva hade jag sagt, men ärligt talat, vad kunde väl han hjälpa mig med? Det är sagt att visheten bara är det som får dina sår att sjunga.

Och jag hoppas du blir vis. För du har många sår du lilla gud.

Vägvisare

Trollkarlen doftade av tobak och fuktig vadmal. Av trygghet. Och någonstans under allt detta, den fräna doften av äventyr. Det var så självklart att det var han som en dag skulle vidga din värld. Det var som han sa, så som han viskade i sprakande skymning. Att det fanns mer. Att du var mer än bara smaken av rova och enahanda sysslor, gödselstacken bakom svinstian där nässlorna blommade. Och varför skulle han inte föra bort dig som en tjuv om natten, förekomma de förföljare han varnat dig för. Du hade ju en roll att spela, profetior att uppfylla. Du visste inte mycket om världen men en dag skulle den kröna dig. Det var så. Det var så det var sagt.

Det nervösa livet på vägarna, frusna nätter under en darrande asp, månen som växer och månen som avtar. Smaken av rova i gryningen. Också detta hade kunna blivit enahanda, men så fanns ju trollkarlen vid din sida. Han pekade ut världen med ett finger som aldrig darrade, lade landskapen tillrätta. Världen sveptes in i torftig trygghet och ändå fanns ju äventyret alltid där. Så som källådern måste rinna under öknens dyner. Av förföljarna såg du själv aldrig ett spår men han kunde läsa tecknen för eran räkning. En bruten pinne vid lägerelden, lodjurets tassavtryck i snön: det var sådant som betydde att det åter var tid att färdas på småvägarna. Aldrig hann dom ikapp, men ni fick inte ta några risker. Du hade varit en av de sista och du skulle bli till den främsta. Du var kallad till storhet och mörker.

I gryningen väcker han dig omilt och det är bråttom. Ni samlar ved i famnen, han vallar dig framför sig som boskap. Gläntan är öppen och ljus och han har efter bästa förmåga rest ett offeraltare under natten. Det ser sorgligt och provisoriskt ut, hans kniv har blivit trubbig. Till att börja med spjärnar du emot men kanske är det bara ytterligare ett inslag i ceremonin. Du är kallad till storhet och mörker.

Jättehjärta

Jag har ett hjärta, men jag har gömt det, likt jättarna i alldeles för många sagor har jag burit det ut ur min bröstkorg på det att ingen må göra mig illa, gömt det undan på en plats jag själv inte kan minnas och precis som för jättarna i alldeles för många sagor så kommer de finna det och göra mig gruvligt illa. Inte för att jag är ett hot inte för att jag är ond utan för att sagorna kräver det kommer dom driva nålar i mitt hjärta trycka det så hårt mellan sina händer att det brister och rinner som svart sörja mellan de unga kungabarnens fingrar, därför att sagorna kräver det och de är värda att göra någon illa, vem som helst, eftersom de är unga och vackra och jag inte längre är det. Jag kommer ha åldrats ovärdigt och oroligt, blivit grövre, som sagornas jättar när de blir gamla och vissa söndagsmorgnar när jag ställer ut grillen, röjer undan och gästerna ännu inte är i sikte så ska jag unna mig att tro att jag kommit undan, att det gått så lång tid att ingen längre kommer hitta mitt hjärta, det dammiga skabbiga jättehjärtat, inmurat bakom mexitegel i någon trött villaförort eller begravt där ett barns döda kanin egentligen skulle legat, vilande under ett valhänt hemmasnickrat kors och ett felstavat namn. Men sagornas unga vackra dom slutar aldrig leta, för dom är världen bara en plats fylld av varelser dom är värda att göra illa och så som i sagan om ynglingen som spelade kort med talande katter, spände fast dom i ett skruvstäd och flådde dom så ska de göra mig illa. Jag hade ett hjärta och jag gömde det, jag vet inte varför jag tog på mig jättens öde, och jag borde inte tänka på det jag lagt undan för jag vill inte veta var det finns och när gästerna kommer ska jag försöka acceptera domen så vuxet och värdigt det nu går, en fruktansvärd smärta längre bort än jag kunde ana kommer bosätta sig i min bröstkorg och jag tänker bestämma att det angår någon annan, le med ett leende som inte övertygar någon tänker jag se er i ögonen, försäkra er att allt står rätt till, det är ingenting, ingenting alls, jag ska bara ta en liten promenad.

Sirensång

Sireners sång fanns men du tänkte inte låta dig luras. Det fanns en kväljande längtan, söt som fermenterad frukt. Till dimma, till irrvägar, till stunder sköra som tomtebloss i höstmörker. Och du gjorde dig obeveklig, hård. Du ville vara pilen som knappt avlossats förrän den träffat mitt i prick, kulturhjälten som plötsligt stod där i farstun och som med en bekymrad rynka i pannan noterade all skit dom ställt med i din frånvaro innan du kavlade upp ärmarna och satte igång. Räfst och rättarting, ordning och reda på torpet.

Du kavlade upp ärmarna och du kavlade aldrig ner. Sirenerna sjöng men du skulle hem. Dagarna blev till kvartalsrapporter och blodet har sedan länge torkat under dina spruckna naglar. Sorgen rinner inte rik ur någon afton och först nu förstår du. Det var horisonten som var ditt hemland men de frestade och du lät dig frestas. Nu är du Kung Ingen och din krona är av törnen.

Hemland 

Hades, det är inte de andra, det är då ett som är säkert. Man nedstiger, beredd på att häpna över att döden redan slagit ned så många. Men här är ju ingen. Svart sol, porlande bäck. Blek sand som kanske en gång ägde färg. Och här är jag.

Och här händer inte mycket. Man odlar en orosrynka i mörkret, så nära ett kainsmärke man kommer. Man sluter sina ögon, lyssnar på bäcken som porlar, och när man öppnar dom igen har evigheten gått och mänskligheten är ett minne blott. Eller så är dom kvar, jag vet inte. Jag är här och här händer inte mycket.

Det vore frestande att se det här som ett straff, eller åtminstone en konsekvens, av att jag gjorde det jag gjorde. Att jag avslutade. Men sanningen är ju att jag var här redan långt innan jag kom hit. Någon hörde sig för om matlådan du hukade över, något med broccoli och havregrädde svarade du, men det är ju damm som är din näring, lera är din mat. Det är den instagram-vänligaste av dagar, någon öppnar en folköl och en corgy slickar din hand. Men en svart sol lyser över det hela och någonstans porlar en bäck. Vi har slagit ut vår picknickfilt över Hades och de ser det inte. Jag steg ned och fann mig själv, redan hukande vid stranden.

Och här händer alltså inte mycket, inte ens en färjkarl än en gång. Men ibland är det som att något djupnar i mörkret, eller så blir jag bara uttråkad och låtsas, i alla fall kryper jag ihop under min mantel och borrar kinden min mot sand. I underjorden intar jag fosterställning. Som om här fanns någon att söka skydd från. Som om här fanns någon att söka skydd hos. Men här är ju bara Hades, här är ju bara jag. Och bäcken porlar vidare, svart sol lyser över blek sand som kanske en gång ägde färg. Hukande vid stranden inväntar jag min egen ankomst.

The post Helgläsning: Sagor och myter i omtolkning first appeared on Opulens.

VUXENSAGA. Som en saga för vuxna och ungdomar är Helena Al-Zubaidis långnovell. Den har också drag av fantasy och förmedlar livsvisdomar i en fascinerande mytologisk form.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Asra
Amal den hoppfulla, ledare av stammen Asra blickade mot den skymningssol som hade färgat ökensanden röd som avsked och log ett förstulet leende. En lätt kvällsbris lekte i de vita lockar som ramade in hennes fårade ansikte. De mörka ögonen sökte sig till ett mål lång bort i fjärran. Den senaste tiden hade döden kallat på den äldre kvinnan genom viskningar hörbara endast för henne. De påminde henne varsamt om att detta jordiska liv inom kort skulle vara till ända. Döden var i färd med att göra anspråk på hennes kött och därmed frigöra hennes själ.

Amal den hoppfulla hade sökt mer att älska än att bli älskad och i gengäld erhållit många människors kärlek. Hennes livs främsta lärdom vilken hade andats hennes ord och handlingar var att det är genom att ge som man får. Livets skuggor hade genom hennes hand fördrivits med ljuset och dess obarmhärtiga sken. Amal den hoppfulla kunde i djupet av sitt hjärta känna en förnimmelse av det som föresvävar allt som tillhör det världsliga. Men den äldre kvinnan kände varken rädsla eller fruktan utan snarare en förväntan. Livet hade varit gott mot henne och hon var därmed beredd på det oundvikliga som närmade sig för varje andetag. Hon var beredd på det som kommer till varje människa och gör det utan undantag.

Hon behövde uppbringa mod för det hon ämnade företa sig och därför kallade hon på minnena. Hon kallade på de sedan länge döda och samlade dem i sitt namn. Hon insöp styrkan i den kärlek som kom för att omfamna henne.

”Tveka inte att uttrycka din tanke. Räds ej dina ord,” sade de henne, de vars avsked hade etsat sin saknad i henne. Och de kom de vars omtanke hon hade gjort sig förtjänt av och lyfte Amal den hoppfulla på en osynlig vind.

Innan vinden svepte vidare henens själ ämnade hon bryta en uråldrig tradition. Hon ville förvissa sig om att hennes stam kände till sitt ärorika ursprung. Hon kände sig nödgad att berätta om den Främling till man som återförde deras anmoder till hennes stam, dessa Asra.

Berättelsen skulle föras vidare men denna gång inte enbart genom mor och dotter. Hennes folks förundran över livets besynnerlighet och tidens förgänglighet skulle lysa i deras ögon för henne att se. De måste veta att gårdagen inte kan göra anspråk på morgondagen när människan endast förfogar över nuet. Hon samlade således alla i stammen i det stora tältet och när tystnaden hade sänkt sig över dem började Amal den hoppfulla att tala.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Främlingen
Jag har hört berättas om en man som levde i en tid då människornas liv och öden styrdes av det icke synliga och det beslöjade. I en tid när de gamla gudarna härskade över öknen och dyrkades av dess folk. Guds kvinnliga anlete var under denna förgångna tidsålder både levande och fruktat. I form av en triad av gudinnor skall de ha tjänat som en länk till den högre makt som genomsyrar allt levande. Den makt som vi tillber när vi tackar för brödet vi äter, vattnet vi dricker och det beskydd vi erhåller.

En dag beslöt sig denna man för att lämna sin födelseplats och bege sig ut i världen för att söka finna den porlande källa av visdom där han kunde släcka sin vetgiriga törst. Hans önskade att djupa klunkar av kunskap skulle skänka honom en skymt av det som föregår livet och hägrar bortom döden.

Han blev en Vandrare, en sökare i världsalltet som skulle förlora sitt ansikte under färden men erövra sitt namn vid hemkomsten. Han korsade kontinenterna och mötte olika former av dyrkan men förlorade aldrig sin högaktning för de gamla Gudarna.

Stegen som förde honom längre bort från det som en gång hade varit hans hem förvandlade den unga mannen till en Främling. Han blev en bärare av den blå färgen, en skyddsfärg som skulle försäkra honom om en gästfrihet där husets alla dörrar stod vidöppna och dess rum redo att utforskas. Och som en främmande gäst som färdats långväga mottogs han i den vida världen. Främlingen välkomnades in i hus där harmoni rådde men även i hem där osämja och missnöje rådde i  hushållet. Besöken lärde honom att ett hem skall  bygga på en grund av ömsesidig respekt och ha väggar av gränslös kärlek.

I sin jakt på visdomens rikliga skördar, reste denne man till platser där den storslagna skönheten skall ha varit lånad av himlarna och mötte människor av alla de slag. Människor vars anskrämliga yttre dolde en vän själ och ett givmilt sinnelag. Men även människor vars utsökta anletsdrag och graciösa lemmar endast utgjorde ett skal för ett förbittrat sinne.

Men det var ökenstaden Al-Ayam och de ytterst märkvärdiga varelser som befolkade dess natt som tog hela hans väsen i besittning och förvandlade Främlingen i djupet av hans själ. Varelser som lik sin stad var dömda till att i evigheter befinna sig mellan det gudomliga och det övernaturliga. Likt en mörk strimma vid horisonten som gör anspråk på både himmel och jord.

Där träffade han en läromästare som invigde honom i livets mysterier. Under dennes vägledning vidgades Främlingens värld och blick. Han dristade sig till att gripa efter det ogripbara och lyckades fånga det som vanligtvis sipprar som sand mellan fingrarna. Han lärde sig att se bortom allt det världsliga som tynger människan och fjättrar henne vid jorden och lyckades därmed vidröra himlens nåd.

Den vunna kunskap som Främlingen förvärvade i denna oas, förvarade han i den allra djupaste delen av sitt hjärta. Där vilade den… omsluten av gåtfullhetens väktare. Denna fordrade rättfärdighetens fagra leende i utbyte mot öppnandet av denna lärdomens port. Den förståndiga vet av erfarenhet att det är genom hjärtat man lär sig samt blir upplärd.

Det är denna, hans historia, som nu skall berättas såsom den förtäljdes för vår anmoder.

Porten öppnas
Min ökenvandring under den skoningslöst heta solen var inne på sin tredje dag när marken under mina fötter började att skaka och öknen fick liv. Hennes lättsinniga kynne formade utmed min gång svepande mönster i sanden. En sådan lättjefull natur kunde endast vinden tygla. Hon kallade på sin älskare som hörsammade hennes lockrop och inom kort hade deras omfamning förenat dem i en mäktig storm. Marken glödde av hetta och jag kunde förnimma vibrationerna av varenda ett av de sandkorn som virvlade omkring mig. Jag drog upp turbanen till det att mina kisande ögon var det enda som återstod. Sandstormen tilltog i styrka samtidigt som den kom allt närmare. När jag slutligen svepte manteln om mig var jag redan innesluten i deras smeksamma famntag. Jag förnam en tyngdlöshet och insåg att öknen bar mig som ett barn alltmedan vinden vyssjade mig till sömns. Ett sällsamt lugn kom över mig.

När ökenstormen hade bedarrat fann jag mig varsamt återförd till marken. På stadiga ben blickade jag över min omgivning och ämnade fortsatta min vandring. Men jag hade inte tagit många steg förrän den vita staden uppenbarade sig som en hägring vid horisonten. Innanför dess höga murar vajade dadelpalmerna i skymningens vind. Det måste ha varit vinden som förde mig till dess stadsport för jag hade inte blinkat många gånger innan jag fann mig stående nedanför den. I en djupblå färg fanns det en inskription på den vita porten, där snirkliga bokstäver, som jag aldrig skådat förr, bildade ett invecklat mönster.

Solens sista strålar smekte mitt ansikte medan jag sökte finna en mänsklig varelse i ett av de praktfulla vakttornen. Plötsligt började mönstret att dela på sig och porten öppnades av två resliga unga män, varav en omedelbart började tala ett för mig okänt språk. När han såg min oförstående min upphörde han att tala och välkomnade mig istället in i deras stad med inbjudande gester.

Doften av grönska slog omedelbart emot mig, svepte om mig och skvallrade om alla de träd som burit frukt under ökensolen. I den stad som jag skulle omnämna som den vackraste av alla städer jag känner, var den breda allén kantad av fruktträd av alla de sorter. Stammen reste sig ur marken, förgrenade sig och bar frukten, ja, bar den likt människohänder. Vatten slingrade sig i fåror genom marken och skänkte bevattning. Grapefrukten spred sin underbara doft. Druvorna hängde i tunga klasar. Oliverna glänste färska. Palmerna sköt mot höjden och jag iakttog när de skakades med tygskynken lindade runt stammen till dess att dadlarna föll mot marken för att därefter samlas i korgar.

Min förundran växte och fortsatte att växa. Hur kunde denna blomstring vara möjlig? Vad hade förmått öknen att gå emot sin egen natur och bevilja denna ynnest?

Jag väcktes ur mina tankar när en gammal man, krökt av ålder, fördes till mig och hälsade mig välkommen på Vandrarens språk. Han sade, Främling, mitt namn är Taleb den visdomstörstande. Jag välkomnar dig till staden AL- Ayam och hoppas att du här skall finna det Vandrarens väg har fört dig för att söka. Du är i behov av mat, vatten och vila. Låt mig erbjuda dig allt detta och mitt hus att känna dig hemma i. Jag såg djupt in i den gamle mannens ögon. De utstrålade inget annat än en djup fromhet. Jag nickade till svar och snart befann vi oss i Taleb den visdomstörstandes hus. Människor stannade under den korta färden upp och log välkomnande mot mig. Barnen ryckte i sina mödrars kjolar samtidigt som de undrande pekade på mig. De unga kvinnorna gav mig skälmska leenden med löften om nattliga famntag. Männen stod i grupp och iakttog mig vänligt.
Vid husets ingång väntade man mig med ett vattenfyllt krus. Det goda härliga vattnet! Jag drack girigt och tvättade bort sanden från mitt ansikte innan min blick började att betrakta huset jag skulle vistas i under mitt besök i denna ytterst märkliga stad.

Jag förundrades över alla de vackra ting, hemförda från fjärran platser, som fyllde hemmet. Taleb den visdomstörstande hade i sanning varit en Vandrare och jag undrade om han någonsin fann visdomens källa på sin kringströvande färd genom livet. Jag hade själv vandrat i många år, från plats till plats, och tilltalades som en Främling, en man utan rötter eller hem. Jag hade vaga minnen från tiden innan jag påbörjade mitt sökande efter visdom. Mäktiga sandstormar och skyhöga havsvågor hade svept igenom mitt inre i jakt på det förgångna och berövat mig det. Men allt detta skulle komma att väckas till liv.

Nyfikna ögon följde mig när jag visades till ett rum på den övre våningen vars terrass vette mot solnedgången. Solen var endast en ljusstrimma mellan jorden och natthimlen när den kyliga ökenkvällens vindar svalkade min trötta kropp. Dagens överlämnade människornas värld till natten och inom kort hade mörkret lagt sig över staden och försänkt den i tystnad. Doften av jasmin vilade tungt över staden denna natt och jag andades in de förföriska tonerna.

Jag dröjde mig kvar på terrassen där jag stod och beundrade fullmånen och kom att i vördnad att tänka på Allat, mångudinnan som smyckade natten genom att beströ dess himmel med tusen och åter tusen stjärnor. Hon var havande och i stillhet formade mina läppar en tacksamhetens bön då uppkomsten av ännu en stjärna innebar en klarare natt för den som  valt Vandrarens väg.

Tröttheten övervann hungern. Utan att vidröra den mat som husvärdens tjänare burit upp, gick jag till vila. Sömnen övermannade mig den natten och förde mig bort till platser jag inte besökt på länge och människor jag en gång känt. I drömmen reste jag obehindrat i tiden och återsåg allt det jag hade lämnat bakom mig i mitt sökande efter livets innersta mening.

Den sorgsamma mariden
Jag vaknade till ett allt omslutande mörker. Av saknad och längtan till det förflutna kände jag sorg i hjärtat. I drömmen hade rastlösheten tvingat mig att ännu en gång ta farväl av människor vars kärlek en gång hade format mig. Känslan av att jag inte var ensam fick min kropp att spänna sig. I ett av rummets hörn iakttogs jag av ett par smaragdgröna ögon. De öppnade sig och slöts likt ögonen på en katt och med samma eleganta rörelser reste sig varelsen för att därefter ställa sig framför mig. Jag var övertygad om att jag befann mig i en ond dröm när de skugglika formerna framträdde för att avslöja hans förskräckliga yttre. I ren bestörtning ryggade jag tillbaka, föll på knä och bad för mitt liv. ”Jag ber dig, du förskräcklige. Skada mig inte!” skrek jag förskrämt. En ledsnad sänkte sig över varelsen innan han sade: Räds ej, min kropp och gestalt är Gudarnas straff. Mitt namn är Jakob den fullständige. “Jag är en marid och i natt är du min, Främling.” Han sträckte fram sin förkolnade men ännu glödande hand. Rädslan gjorde att jag tvekade men i mitt inre var jag övertygad om att detta ögonblick var en del av mitt öde. Jag tog därför hans hand och kastades med ens in i en annan värld.

Vi reste bortom tidens olika rum till ett konungarike i en fjärran värld. Till ett källarflöde uthugget ur ett berg som var omgivet av underskön grönska. Madriden pekade och sade ” Detta var mitt hem som ung prins”. Jag var arrogant och stolt men framförallt var jag fåfäng. Jag var fager och ryktet om prinsen som hade förälskat sig i sin egen spegelbild färdades vida långt. Man berättade historier om hur jag befallde palatsets tjänstefolk att bära på speglar där jag utmed min gång kunde beundra mitt vackra yttre. Mina steg skapade rädsla hos alla jag mötte.

Det dröjde inte länge innan Dushara ”Bergets herre” och den Gud som mitt folk dyrkade blev uppmärksam på min oduglighet som människa.

Dushara kunde inte tillåta att han som inte kunde härska över sig själv skulle härska över hans tillbedjare. Han vände sig således till Gudarnas konung för vägledning. Den visa Hubal bestämde sig för att utsätta mig för en prövning. Vid ett misslyckande skulle jag mista det mycket flyktiga som jag höll kärast. Den mest kraftfulla av gudar höll upp sin gyllene arm och kallade de mäktiga gudinnorna till rådslag. Han bestämde sig för att sända den ståtliga Allat att i förklädd form ge mig en möjlighet till bättring. Hon tog en vacker flickas skepnad och fångade genast min blick. En sann skönhet hade börjat att röra sig inom palatsets väggar. Flickan bar sitt nattsvarta hår som en krona, hade ögon djupa som brunnar och en hy som solen lättsamt hade smekt. Jag följde hennes förföriska gång och började att uppvakta henne. Men hon avvisade mig gång på gång och för varje gång växte min ilska. Jag var den fagre prinsen och hon en simpel tjänarinna. Hur vågade hon neka mig sin kropp. Förnärmad bestämde jag mig för att ta henne med våld. I djupet av natten tog jag mig till flickans viloplats och fann henne sovande. Men i samma ögonblick som jag vidrörde henne kastade gudinnan sin mänskliga kvinnoskepnad och stod framför mig i alla sin prakt. Vet du vem jag är, Jakob den fullständiga, frågade hon? Darrande av skräck kastade jag mig för hennes fötter. Jag öppnade munnen för att svara men hon tystnade mig genom att hålla upp sina händer där halvmånen var etsad. Jag är Allat, mångudinnan. Efter gudinnan Shams brännande strålar är det jag som skänker svalka åt ökenfolket. Det är genom mig och mina systrar som man finner vägen till vår far. Du har visat dig vara en neslig man som i vällust jagar det som är lika förgängligt som vinden. I din hånfullhet gentemot allt heligt har du åsamkat många människor mycket smärta. Du skall nu få din dom.

Tårarna forsade nerför mitt ansikte där jag låg på knä och jag bad för mitt liv. Mångudinnans hårda blick  fixerade mina ögon som var fyllda av förtvivlan. Hon log ett egendomligt leende och sade: ”Jag ämnar inte ta ditt liv utan kommer att bestraffa dig på ett annat sätt. Jag skall förvandla dig till en marid. Ett andeväsen vars yttre är förkolnat eftersom dess inre ständigt brinner.

I samma ögonblick som Mångudinnan hade yttrat dessa ord började min hud att smulas sönder och lågorna att förtära mig inifrån. Jag såg mitt yttre förvandlas och äntligen visa mig såsom jag hade varit på insidan. Fulheten överraskade mig och gjorde att människorna förkastade mig. Mitt folk fördrev mig och allt sedan dess irrar jag i evig ensamhet. Fylld av ånger inväntar jag det mörker jag blivit dömd till för att dölja det som visade sig vara blott ett skal.

Han tittade på mig med ögonen bräddfulla av tårar och sade. Du har funnit vägen till oss av en anledning, Främling. Varje natt som du tillbringar i denna stad skall föra med sig en lärdom. Allt jag ägde visade sig vara en illusion när jag avkläddes och min inre blottade sig för alla att se. Min lärdom till dig är därför denna: visa vördnad inför livet och se bortom det uppenbara för endast då kan du finna det verkligt sanna. Skönheten i världen vilar sig i människans kärna. Grip efter den!

Mariden med den sorgsna auran återförde mig varsamt tillbaka till Taleb, den visdomstörstandes hus. Dagen började gry och solens första strålar fångade in honom i en kaskad av ljus och förvandlade mariden till stoft. Nattens händelser lämnade mig förundrad men det skulle dröja till den tredje natten innan det ytterst märkliga skulle ske.

Den lycksaliga sjöfararen
Likt föregående natt vaknade jag av känslan att jag inte var ensam i rummet. Jag undrade vad denna natt skulle skänka för lärdom. Min blick svepte över rummet och fann hans resliga gestalt i ett av hörnen. Mannens givmilda ande genomträngde rummets sfär. Detta var en rättskaffens man och vid den insikten lade sig ett lugn över mig. Han steg fram och bugade lätt. Det mustaschprydda ansiktet hade ögon som skimrade likt genomlysta bärnstenar. De iakttog mig i all stillhet innan mannen började att tala. Mitt namn är Mustafa den utvalde. Jag är den främsta av sjöfarare och i natt är du min, Främling. Han sträckte fram sin hand och jag tog den. Vi färdades bortom den värld jag kände till och visste om. Resan förde oss till en hamnstad som präglades av strävsamhet. Sjömän och köpmannafruar rörde sig ledigt mellan de förtöjda skeppen och de överfulla stånden där barn lekte. Den lycksalige sjöfararen pekade på ett stånd och sade, detta var mitt arbetsbord. Jag vaknade innan solen hade gjort anspråk på himlen för att skynda till hamnen och köpa dagsfärska varor. Havets salta stänk spred sin doft över marknaden när jag fällde jag upp mitt stånd och väntade på att staden skulle vakna till ännu en dag.

Detta var mitt liv men jag var en fånge. Rädslan höll mig fängslad och gjorde att jag endast rörde mig mellan mitt hem och den hamn som ständigt sjöd av liv. Jag var rädd för livet eftersom livet hade berövat mig min älskade. Samma krafter som förde mitt barn till denna världen bestämde sig för att i gengäld kräva hennes mors liv. Jag vakade ständigt över det som min kärlek med sitt sista andetag hade skänkt mig och fruktade det okända och främmande som jag av rädsla omöjligen kunde tillåta in i min värld.

Min dotter hade drag av ett himlaväsen och därtill en vän själ, något som människorna värderade högt och prisade vid varje givet tillfälle. Hon var mitt barn och min kärlek till henne bebodde det innersta av mitt hjärta. Den skulle komma att värka vid varje slag under alla mina levnadsdagar.
Efter varje arbetsdag skyndade jag mig hem men hade med mig mer än dagsverke. Jag levde genom sjömännens historier och förvandlade dem till sagor och berättelser att berätta för mitt barn, Zaida den lyckansvärda. Hon insöp varje ord om fjärran världar befolkade av enorma havsvidunder sjömonster, undersköna prinsessor och elaka trollkarlar. Men framför allt var hon hänförd av berättelsen om Bahamut, den stora fisk vars uppgift är den att hålla upp världen. Hennes dröm var att segla de sju haven i jakt på honom. Hennes barnsliga mun hade en fråga att ställa Bahamut. ”Är världen tung att bära?” Ja, det ville hon veta.

Men mitt barn var sjukligt och upplevde liksom jag den omgivande världen genom de historier som havsfolket hemförde från sina resor. Jag började ana dödens skugga utmed min älskade dotters gång. Jag fruktade att döden låg i beredskap för att lägga beslag på det som av livet var utdömt. Den gud som dyrkades i min hamnstad är orakelguden Dhu’l-Halasa. På vägen hem från fiskmarknaden brukade jag besöka jag hans tempel för att offra. Och varje gång ställde jag samma fråga endast för att motta samma svar. Även denna dag besökte jag templet för att offra och be om vägledning.
Gudastatyn höll i sina kupade händer den heliga vita stenen. Jag lade jag mig liksom tidigare på knä framför den, höll upp mina utsträckta händer i en bedjande gest och bad honom berätta om min älskade dotters framtid. Skulle hon leva ett långt och lyckligt liv eller skulle hon falla offer för den sjukdom som plågade henne så? Och även denna gång svarade Orakelguden inifrån den namnlösa evigheten i hans tempel. ”Rädslan håller dig fången men kärleken skall frigöra dig från dess bojor.”

Budskapet hade gäckat mig otaliga gånger men jag offrade ännu en gång till guden i tacksamhet och skyndade sedan hem.

När jag mötte Zaida den lyckansvärda bar hon dödens mask. Tiden var inne för mig att skiljas från henne och jag var nära att förbanna Gudarna för deras nyckfullhet. De krävde att jag skulle ta avsked från mitt barn i hennes ungdom, när den avskedet enligt naturen var föreskrivet att ske i min ålderdom. På sin dödsbädd bad hon mig att i hennes ställe finna fisken Bahamut och fråga honom om världens tyngd. Det skulle skänka henne en viss tröst om hon visste att jag skulle få uppleva det som hon aldrig  hunnit med att uppleva själv. Jag avgav ett löfte den dagen. Jag svor vid alla kända gudar att jag skulle bege mig ut på äventyr över stormande hav. I min dotters namn skulle jag söka lyckan i världen och på så sätt hedra minnet av henne. Hoppet om att hon då skulle vara mig nära fick mig att utmana rädslan som hindrade mig från att leva. Kärlekens osjälviskhet var den kraft som frigjorde mig från de bojor som mitt sinne var fjättrat vid.

Samma dag klev jag på ett skepp och när tiden var inne för mig att stiga av gjorde jag det som kapten för skeppet. Jag fann det djup i havet som hyste Bahamut. Jag kastade min fråga ut i den klara natten och såg den glimma över vattnet. Fisken kom upp till ytan och gav till svar att världen sannerligen är en tung sak att bära.

Jag hade förkastat det torftiga som jag trodde var min levnadslott och gripit efter mitt sanna öde. Ödesgudinnan Manat blev således min beskyddarinna och belönade det mod jag hade uppvisat genom att stöpa mig i en odödlig form

Min lärdom till dig är denna, Främling. Det är vid bävan inför allt det vi inte kan förklara som rädslan inför det okända försvinner. Min fruktan för döden vävdes samman med min rädsla för livet men min dotter utmanade dessa krafter och gjorde mig fri. Frihet är den naturkraft i vilken människosjälen frodas. Jag gick från att vara kuvad och rädd till att bli rakryggad och djärv. Mustafa den utvalde fångade min blick och tittade mig djupt i ögonen. ”Ära friheten du är given genom att vidga dina horisonter”, sade han samtidigt som solens första strålar lekte över hans leende ansikte och förvandlade den lycksalige sjöfararen till stoft.

Arouad, illusionernas prinsessa
Jag vaknade av att ett starkt sken lyste upp rummet. En ung kvinna stod lutad över mig. De svarta, sammetslena ögonen betraktade mig nyfiket. Hennes eldhärjade hårlockar ramade in ett fulländat ansikte. Är du en demon, dristade jag mig till att fråga. Förnärmelsen rann som vatten i hennes ådror och släckte elden. Hon rynkade på sin utsökta näsa och sade: jag är ingen demon. Jag är Arouad, illusionernas prinsessa och i natt är du min, Främling. Jag tog hennes späda hand och lät henne föra mig bortom tidsåldrarna till världar långt bort i fjärran. Vi skall besöka alla de liv jag har levt och återse alla de skepnader jag har iklätts, sade prinsessan. Men först ska vi på nytt få se en sedan länge förgången del av min livsbana.

Hon tittade mig i ögonen och dröjde sig kvar med blicken. Dina ögon bär färg av en klarblå himmel med stänk av en rosendoftande afton, Främling. Det vilar något bekant över dem… sade hon under den färd som tidsrymden vidgade för vår skull. Jag kände detsamma för prinsessan. Känslan av att vi hade mötts förr visade sig i hennes sällsamma leende. Jag kände en sedan länge bevarad längtan att vidröra hennes läppars svalka med en kyss.

Resan förde oss till ett krigsfält där ett stort slag utkämpades mot en svart armé. Vid synen av de krigande väcktes ett fördolt minne hos mig. Jag insåg att detta var ett tidigare liv och med den insikten väcktes en fråga. Vem var prinsessan som tedde sig så främmande men ändå så bekant?

Hon pekade på en ridande kvinna iklädd eldrött. Denna kvinna var jag flera tidevarv tidigare, sade hon. En svart fana hade rests i norr och hotade vår fortlevnad tillsammans med de gudar som har dyrkats sedan begynnelsen. Jag deltog i striden men jag tillhör stammen Asra, de vilka kärleken ger döden. När min älskade föll följde jag honom och splittrade de av min stam som stred tillsammans med mig som ledare. Sorgen tyngde ner hennes axlar och tysta tårar rann nerför prinsessans ansikte alltmedan hon berättade.

Hon fortsatte: Jag knäböjde vid hans skändade kropp när de svartklädda männen omringade mig. Jag tog min älskades svärd och lade det mot min hals. Jag ämnade följa honom in i döden. I samma stund uppenbarade sig den mäktigaste av gudinnor, Al-uzza och belönade mitt mod och min villighet att strida för henne genom att komma till min räddning. Hon svepte med handen och lät vinden skingra de svartklädda krigarna för att därefter föra mig i säkerhet. Jag kastade mig på knä framför henne för att visa min tacksamhet men hon bad mig resa mig upp.

Jag räddade ditt liv, sade hon, men du skall bestraffas för att du stod i färd med att ta det. Ditt liv tillhör inte dig utan är världsalltets ägodel. Varje liv har en utmätt tid som skall åtlydas och aldrig avbrytas. Att göra detta sänder en åter till jordelivet för att erhålla den vunna kunskap som skall föra själen vidare. Ditt straff skall därför vara vetskapen om din egen odödlighet. Ditt sinne skall vara vaket vid varje växling av liv och död. Du skall som en ren ynnest vila i det som mellan liv och död framstår som en dröm. Arouad, sade den mäktigaste, du skall härmed tjäna som en illusion. Du skall kläs och avkläs skepnader och förbruka liv efter liv. Du skall vara fjättrad vid världen framtill det att du frigör dig från återfödelsen. För att göra detta måste du erhålla insikten om varför du återvänder till köttet. Dessa var gudinnans ord. Hon dömde mig till att vara en illusion. men vet detta, Främling, livet är inget annat än en illusion, sade hon. Den största av lögner är sanningen och dess otaliga masker. Det till synes uppenbara förlorar sin skärpa beroende på ljuset det vilar under. Jag vet detta men inte vad som fjättrar mig vid denna världen. Som en hägring i världen dömdes jag till att vara åtskild från min älskade. Jag har sökt honom genom eonerna och hoppats att återfödelsen skall tjäna som vår mötesplats men han är ständigt bortom min blick. Min längtan, men framförallt min sorg över att ha förlorat honom gör att benen i min kropp värker av saknad.

Jag log ett stilla leende. Prinsessan må ha förlorat förmågan att känna igen sin älskade men ur minnets skärseld hade hon stigit renad. I sin fulla uppenbarelse hade hon påmint mig om kvinnan som älskade mig så lidelsefullt att hon var villig att följa mig ända in i döden.

Låt mig berätta det jag är sänd att framföra, sade hon, vilket är allt jag har levt och upplevt. Jag har varit fattig och tillbringat mina dagar tiggande mitt levebröd men har även varit rik och levt ett liv i överflöd där allt jordiskt har varit mitt att njuta. Detta fick mig att inse att verklig rikedom endast kan mätas i det mått som mäter hur tillfreds man är med sitt liv. Jag har varit förslavad och uthärdat dagar fyllda av smärta men även varit fri och förstått att den absoluta friheten är tankens språk vilket omöjligen kan tyngas av ofrihetens bojor. Jag har varit underskön och förmått kungar att gå i krig endast för att vinna min gunst. Men jag har även varit ful och vanställd och utstått följderna av människans elaka natur. Detta fick mig att inse att det världsligas skönhet endast är en villfarelse. Verklig skönhet finns i de gärningar som är uppoffrande och i det sinnelag som är givmilt. Jag har levt som man och jag har levt som kvinna och kommit till insikt att de båda könen fulländar varandra och genom älskog blir en enda pulserande kropp. Detta är min lärdom till dig, Främling.

Dagen hade sakteligen börjat att gry och jag visste vad som skulle ske härnäst. Prinsessan skulle förvandlas till stoft och skingras för dagens vind.

Vad skulle jag säga till henne som inte var i kraft att se mig som den älskade hon mist. Jag insåg att målet för min färd hade varit hennes famn. Det var hennes lockrop som hade kallat mig ut i världen. Saknaden efter henne skar redan djupa ärr i min själ. När och var skulle jag återse prinsessan?

Det är dags för mig att ta farväl, Främling. Jag är en nattens varelse och dagen har börjat att gry, sade hon och för ett ögonblick var det som om hon kände igen mig. Men hon skakade lätt på huvudet när dagens första ljus stal hennes skugga och förvandlade prinsessan till stoft.

Begravningsplatsen
Jag var tystlåten under dagens första måltid. Mina tankar upptogs av prinsessan som hade förlänat mig ett nattligt besök och fört mig bortom detta livet till liv som hade levts tidigare. Taleb den visdomstörstande betraktade mig med bekymrad min. Du har inte vidrört maten, Främling. Vad tynger dig? Berätta att jag må vägleda dig i din misströstan. Jag skakade på huvudet och avfärdade vänligt hans oro. Minnet av prinsessan ämnade jag bevara som en hemlighet. Jag hyste inga förhoppningar om att återse henne igen då hon inte tillhörde denna världen längre. Hon var en vandrande illusion och därmed onåbar för mig.

Idag är din sista dag i staden Al-ayam och vi skall därför besöka begravningsplatsen och bekanta oss med det som ger livet dess mynta nämligen döden, sade den äldre mannen. Vid vetskapen om att det var dags för mig att lämna staden kände jag en omedelbar saknad. Jag hade genom vistelsen erhållit lärdomar vars värde endast kunde vägas i guld. Den hade väckt en hunger efter livet och den resa den innebar. Den hade även väckt förborgade minnen om ett tidigare liv och skänkt mig ett möte med min älskade.

Vi begav oss ut i staden. Vid begravningsplatsen hade en skara av stadens invånare i ren nyfikenhet samlats. Främlingen som hade varit en välkommen gäst skulle lämna dem. De önskade höra Taleb den visdomstörstande förklara för honom innebörden av stadens namn innan han tog farväl. Al-Uzza, den mäktigaste, öppnade porten för ett fåtal och tillät ingen att återvända.

Jag vandrade mellan gravstenar och häpnade över vad som stod inristat. Dessa stenar saknade namninskrifter men innehöll däremot taltecken. Jag vände mig i förundran mot min husvärd. Varför hade de döda inga namn för gudarna att finna och därmed döma? Och varför dog de vid så ung ålder? På vissa gravstenar stod taltecknet tjugo dagar inskrivet medan det på andra rörde sig om etthundratjugo. Taleb den visdomstörstande förklarade att det namn som staden bar härrör från begravningsritualen. Vi värderar inte liv i de dagar man har varit vid liv utan i de dagar man i sanning har levt, sade han. Döden kommer till alla men livet kommer endast till de som lär sig att bejaka det. En förvånansvärt liten del av livet består av ögonblick som är meningsfulla under denna resa som vi alla företar. Lär dig att känna igen dem för att inhämta deras styrka, sade Taleb den visdomstörstande. Lär känna människorna för att det är genom dem som du slutligen lär känna dig själv, Främling. Det är genom din medmänniska som du lever, frodas och slutligen mognar.

Människosjälen talar olika språk. Välj det milda och yttra inga hårda ord. Låt ditt sinne vara förskonat från det som är hätskt och sök att finna en förklaring och mening med allt som du ställs inför. Utgå från den innersta naturen hos det som korsar din väg för endast då kan du lovprisa dess essens och dra lärdom av den. Du har varit min gäst och jag har värderat ditt besök. Låt mig berätta om gästfriheten. Öppna inte endast ditt hem för den som är en främling och låt gästen även få tillgång till ditt hjärta. Låt den som är en främling att söka igenom ditt hjärta. Han kommer slutligen att bli din vän eftersom du har tillåtit honom att utforska ditt inre och få lov att veta dina hemligheter. När du blottar dina inre sår för världen att se försvinner makten hos andra att tillfoga dig smärta. Ångra inte dina misstag utan känn tacksamhet över att du handlar bättre när du vet bättre.

Jag lyssnade i tystnad på den äldre mannen alltmedan han delade med sig av all den visdom som han förvärvat. Den undflyende dagen började att göra rum för natten. Skall vi inte söka oss inomhus? frågade jag. Inte denna skymning, svarade han. Du skall få möjlighet att ta farväl av de varelser som tillhör natten innan du lämnar oss för att aldrig vända åter. Taleb den visdomstörstande hade varit medveten om de varelser som nattetid hade skänkt mig ett besök. Vilar det möjligen en förbannelse över den här staden? frågade jag honom.

Nej, sade han och skakade sakta på huvudet. Vi är förlorade i tiden. Vi hör till ett sedan länge svunnet tidevarv och har inneslutits och förvandlats till en hägring i öknen som endast ett fåtal lyckas finna. Du har funnit oss för att frigöra en av dina besökare. Illusionernas prinsessa är den röst vars vågsorl har lockat dig till denna stad. Även den mäktigaste av gudinnor har insett att tiden är kommen för henne att åter bli en kvinna av kött och blod och att det är dags för er att återförenas.

Mörkret sänkte sig över staden och dess invånare och fick varelserna att framträda. Jag såg den sorgsamma mariden och den leende nasnasen samt andra väsen som även de tillhörde natten och dess mörker. Den lycksalige sjöfararen nickade vördnadsfullt. Jag sökte med blicken efter prinsessan. Hon uppenbarade sig och hennes skönhet fick mig att dra efter andan. När hon förlorade sin eviga strålglans syntes igenkännandet i hennes ögon och hon kastade sig i mina armar. Jag omfamnade min älskade och i det ögonblicket kände jag mig inte längre som en främling utan som en man med ett hem som sökte sitt namn. Jag tittade på Taleb den visdomstörstande i både tacksamhet och glädje.

Du skall nu få ditt namn, Främling, sade han. Du har haft förmånen att vistats mellan det jordiska och det gudomliga och därför skall ditt namn hädanefter vara Ali då du genom kunskap har adlats och upphöjts. Din plats kommer alltid att vara mellan det som är osynligt för ögat och det som är skönjbart för köttet. Ali den upphöjda, det är dags för dig att lämna oss med din älskade vid din sida. Ni skall bege er ut på en vandring efter prinsessans stam, Asra. Asra betyder nattlig färd och därför skall ni lämna oss medan mörker ännu råder och gudinnan ännu samtycker.

Jag tog prinsessans hand och tillsammans lämnade vi den märkliga stad som hade varit min hemvist under dessa få men lärorika dagar. Taleb den visdomstörstande följde oss till porten. Han sade inte adjö utan önskade ett kärt återseende. Han visste att människosjälen genom en kvinnas krystvärkar återvänder från den större tystnaden. Vemodet inför denna insikt var ristad i hans fromma ansikte.

När porten slöts bakom oss kunde jag tyda det som vid första anblicken hade varit otydbart. Mönstret på porten bildade ett budskap som löd så här: Lev varje dag som om det vore din sista. Låt gårdagen sälla sig till det som är förgånget och förbi och se morgondagen som ett löfte.

Asra
Efter en lång ökenvandring fann Ali den upphöjda och prinsessan äntligen stammen Asra, berättade Amal den hoppfulla. De kom till oss som främlingar men vetskapen om att vår anmoder hade anlänt gjorde att de upptogs omedelbart i vår gemenskap. Han som en gång hade varit en främling i världen berättade för prinsessan om den färd som hade fört honom till staden Al-ayam. Om alla de resor och prövningar som han hade utstått för att finna vägen till hennes famn. Han berättade även om de varelser som hade skänkt honom varsitt besök och förlänat honom varsin lärdom om livets innersta mening. Främlingen sade att varje berättelse hade fått honom att nå insikten om att hela livet var en berättelse skriven av en gudomlig hand.

Den äldre kvinnan tystnade innan hon fortsatte. Genom prinsessans dotter och dennes blodslinje har berättelsen förts vidare men idag bröt jag traditionen. Jag delar den med er i hopp om att även ni skall kunna möta döden med odödlighetens låga brinnande och veta att köttet endast är en förklädnad som vi kliver ur för att därefter ikläs en ny.

När Ali den upphöjde efter ett långt liv lämnade denna världen insåg prinsessan vad som hade hållit henne fjättrad vid jordelivet. Sorgen. Hennes sorg och därmed ovilja att underkasta sig det som hon inte kunde råda över hade hållit henne fången.

Hon virade därför sin älskade i vitt och lät begrava honom i en omärkt grav och bar vitt under resten av sitt liv. När döden kom och gjorde anspråk på hennes kött visste hon att hennes själ inte skulle återvända till jorden utan sväva i himlarna i väntan på sin älskade. Av denna anledning sörjer vi inte våra döda utan överlämnar de till världsalltet och på så vis underkastar oss gudarnas vilja och dom. Amal den hoppfullas stam nickade instämmande.

När den äldre kvinnan hade talat färdigt hade dagen sakteligen börjat att gry och hon visste att den natt som oundvikligen skulle komma även skulle vara hennes sista. Men hon var tillfreds med sitt liv och öde och kände en lättnad över att ha delat berättelsen om ett av stammen anfäder. Hon lämnade världen med ett leende och vissheten om att de hon en gång hade älskat bara var ett ögonblick bort. Ty livet är blott ett ögonblick som skyndsamt far förbi.

.

The post Dagarna first appeared on Opulens.

FAKTARESISTENS. Vilka åsikter vi har om invandring beror på de värderingar, upplevelser och berättelser som människor identifierar sig med. Ett sätt att lyfta fram positiva bilder av invandring har varit att presentera statistik och fakta. På det sättet skulle fler människor övertygas om att invandringen gynnar samhället, inte minst ekonomiskt. Fakta borde i princip alltid vinna över myterna men i en allt mer av ”post-truth politics” präglad samhällsutveckling behöver invandringspositiva aktörer använda andra och nya metoder.

Politik, inklusive invandringspolitik, handlar om mycket mer om än fakta. Det handlar om intressen, inspiration och övertygelser. Och tyvärr handlar ofta politik även om myter och halvsanningar, bland annat eftersom människan i sig är en irrationell varelse. I situationer som i samband med valet i USA förlorar sanningen mycket av sin betydelse. Faran för demokratin är just en samhällsutveckling där aktörer med makt, oavsett partifärg, kan kommunicera vad som helst, och presentera ogenomtänkta förslag utan att många verkar bry sig.

Sedan 2014 har just fakta, beräkningar och statistik använts mer i Europa för att presentera sanningen rörande aspekter som invandring, EU:s funktion och globaliseringens utveckling. Exempelvis har Migro, en tidigare aktiv migrationspolitisk tankesmedja med bland andra den liberala debattören Fredrik Segerfeldt, visat att Sverige inte alls höll på att kollapsa som andra aktörer i debatten menade. Frågan är hur långt fakta och statistik under de senaste åren räckt i för att övertyga folk om hur verkligheten verkligen ser ut?

Forskaren och liberalen Clara Sandelind menar att denna strategi, där liberaler ofta ser avsaknad av fakta och kunskap som ett behov av mer fakta i debatten, inte håller. Om fler ska rösta på liberala aktörer krävs det just att fler tror på liberala värderingar och idéer. Men hur utforma denna nya strategi också hos fler politiska aktörer som vill att liberala och demokratiska värderingar samt mänskliga rättigheter ska vinna över nationalpopulistiska idéer? Inspiration kan hittas från de migrationspolitiska erfarenheterna i Storbritannien.

Tankesmedjan British Future, som fokuserar på diskussioner om identifikation och migration, har givit ut en rapport med slutsatser om hur politiker borde kommunicera om invandring och EU-migration. Av rapporten framgår att även om debatten är polariserad så har en majoritet av britterna flera olika, nyanserade åsikter och uppfattningar om migration på en och samma gång. Exempelvis tog rapporten upp att färre oroar sig över invandringen när ekonomin går dåligt pga att man då fokuserar på ekonomiska problem och tvärtom – att diskussioner om invandring blossar upp när ekonomin anses fungera bättre.

I rapporten kommer också kritiken fram om hur liberala aktörer agerat i migrationspolitiska diskussioner. Den tar upp den så kallade ”myten om att krossa myten”. Att ge människor ”riktiga fakta” eller budskap i stilen ”du har ett faktafel” är rationellt men leder ofta inte till mer positiv syn på invandring. Eftersom människor tolkar begrepp som ekonomi och invandring utifrån sina personliga erfarenheter och upplevelser i första hand och inte via fakta.

Ett annat problem som rapporten tog upp är att även nationalpopulistiska aktörer kan använda sig av sina ”fakta” vilket gör det svårare för väljaren att navigera mellan olika fakta hos olika aktörer. Fakta är enligt rapporten fortsatt viktiga för att förklara hur något är. Vad politiska aktörer måste göra därutöver är att vara bättre på dialog med medborgarna och att övertyga om hur något bör vara. Presentation av statistik och fakta om invandring kan lätt ses av väljaren som en lektion, ett tillrättavisande beteende, än som ett politiskt samtal. Att presentera tabeller om hur BNP gynnas av migrationen är ingen ”killer fact” som direkt får alla väljare att ändra sin uppfattning.

Rapportens rekommendationer är att invandringspositiva aktörer tänker mer långsiktigt eftersom invandring kommer att diskuteras i högre grad under lång tid framöver. Därför är det viktigt att ta fram bättre och mer positiva berättelser om invandring samt hur integrationsproblem kan lösas. Istället för att exempelvis använda sig av bara statistik och fakta vore det bättre att oftare använda sig av visuella presentationer och bilder av hur invandrade eller inflyttade individer förverkligar sig och lever sin vardag i samhället. En annan rekommendation är att ta till vara på framtiden eftersom yngre generationer är mer migrationsvänliga och ofta har en modernare syn på identfikationer än de äldre.

Inför Brexitomröstningen producerades flera rapporter av regeringen, akademiker och tankesmedjor om EU-migranternas bidragande effekter till den brittiska ekonomin. Samtidigt visade andra undersökningar att bara runt 30% av britterna höll med om det och att många upplevde en oro kring vad som skulle hända med ”brittiska värderingar” om fler medborgare från Rumänien och Bulgarien skulle invandra. Här borde liberala och andra progressiva aktörer enligt min åsikt forma nya idéer om att EU-medborgarskapet är både ett sätt att värna om den fria rörligheten liksom att välkomna och integrera nya människor i Europa. Fakta är fortsatt viktigt men berättelser om medborgarskap, inkludering och identifikationer är ännu viktigare.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Fakta räcker inte för att spräcka invandringsmyterna first appeared on Opulens.