LYRIK. Lis Lovén läser Judith Kiros aktuella diktbok “Det röda är det gränslösa” och funderar över poetens intentioner. “Som jag ser det har Kiros skrivit in sig i ett postmodernt och gäckande samhällstillstånd,” skriver Lovén.

Det röda är det gränslösa
av Judith Kiros
Albert Bonniers förlag

Jag tänker mig att Judith Kiros skriver in sig i tid och rum, således in i kulturen. Hon börjar i medeltiden och man kan känna in kristendomens visioner genom Jesus. Det är som om hon, Kiros, vore en mystiker själv och jag tycker denna känsla är så kvinnligt religiös, i kött och blod, att jag inte vet om texten har en ironisk dimension eller helt enkelt är självupplevd. Jo, den, texten, känns i sin mystik så medeltida att det måste ligga djupa tankar bakom tänker jag. Boken heter ”Det röda är det gränslösa.” Och det är klart, kristusmystiken under medeltiden går genom kött och blod för att nå evigheten. Så desperat är viljan att gå inom för att gå bortom att kroppen som död och återuppståndelsen blir hela textens tema. Men vem ska återuppstå? Om det inte endast är de utvalda? Är det författaren som med medeltiden som källa letar efter effekter för att genomföra sitt konstnärliga projekt? Även när texten går från medeltid och tränger in i den postmoderna nutiden så lever ändå föreställningen om kött och blod. Och det gränslösa förstås.

Kanske ska jag nämna att Kiros tycks ha läst in sig i djupet på, en medeltida kvinnlig mystiker, Julian of Norwich. Denna kvinna utgör en bakgrund till Kiros bok. En djup ansats. Julian var den första kvinnliga, brittiska författaren som publicerades. Så vitt vi vet. Denna närläsning ger ju en djup bakgrund till Kiros eget sätt att läsa in mystik och djup uppenbarelse i kristendomens tecken-artade språk. Att medeltida författaren är en kvinna tror jag spelar roll för Kiros eget uppsåt. Hursomhelst ger detta en historisk ingång till Kiros anspråk.

Jag tror helt klart att de flesta konstnärer känner sig osäkra på om deras röst, deras egna känslor har bärkraft i kulturen. Så genomträngande är dessa känslor hos Kiros att man kan känna ett skarpt drag av detta Vill/vill inte…Att tillhöra och ändå inte. Och att återskapa sig själv. Man kan undra om det språkliga egentligen räcker till. För i språket manifesteras ett slags köttslighet.

Det är som om medeltiden, och med den Jesus som tematik, undflyr mig efter flera genomläsningar. Kvar finns en postmodern mystik med en diktens kropp som skriver in sig i ett slags köttslig annorlundahet. Så mycket postmodernitet framträder att blinkningen mot tid och rum vad gäller medeltiden står fram – kanske – som den ironi det troligen är fråga om, trots allt. Har författaren månne med denna blinkning lurat in mig i kristusmystik och medeltid? Men kanske är det inte Kiros avsikt att låta Kristi död bli till diktens eget förfall, men ändå! Och i detta sönderfall spretar orden åt olika håll som om de saknar ett socialt, samhälleligt fäste.  

I nutiden har dessa dikter, eller diktjaget, ingen socialt enhetlig kostymering, här måste man leta djupt efter en persona. Kanske gör detta att dikterna i sig tvingas bli avancerade, i sökandet efter en kropp, ett kött, ett kvinnligt blod – det röda – att skriva med. Och utan enhetlig kostymering blir dikterna utsatta för någons blick, den berömda ”blicken” tänker jag. Fast blicken, det tror jag nog, måste leta länge och väl efter något som håller ihop dikterna. Nutiden? Som jag ser det har Kiros skrivit in sig i ett postmodernt och gäckande samhällstillstånd.

The post Avancerad och gäckande lyrik first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Förra månaden recenserade Torsten Green-Petersen de senaste delarna av Jon Fosses septologi.  Här formulerar Carsten Palmer Schale sin syn på den återkommande Nobelpriskandidaten Jon Fosses författarskap och inte minst Septologin.

Efter att ha läst Jon Fosses senaste fem av sju delar i Septologin – ”Jag är en annan” – (Albert Bonniers Förlag) samt försökt orientera mig i hans helt enastående dramatik, tror jag mig nu ha fått ett slags ”grepp” om honom. Om man därtill lägger alla recensioner och kommentarer i den internationella pressen blir bilden ännu tydligare. Hans värld är mystikens. Den värld jag i ett antal delar försökte ”se”, när jag under ett halvår läste László F Földényis ”Medusas blick”. Det är mystik det handlar om. Något som för övrigt tilltalar mig starkt. Dessutom är han konvertit (han är numera katolik), vilket också stärker vissa resonemangslinjer – om man kan kalla det så – i Fosses redan nu mäktiga verk.

Man kan naturligtvis lägga märke till novembermörkret. Kanske också i Fosses texter. Men där finns även både ljusglimtar och puls.

I det första bandet av dessa sju (och han är i princip redan färdig med de två sista!) märker man redan, om känsligheten finns där, rytmen. Den malande monotonin. Den grundläggande basen i en djupmeditativ rörelse. Delarna II-V förstärker detta intryck. En text utan punkter, själsligt manande, ständiga perspektivbyten. 

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta.

Det är naturligtvis Asle som är verkets huvudperson och berättare. Men är det han själv eller hans namne, skuggan Asle/Ale? Målaren bor för sig själv vid fjorden utanför Bergen (i boken kallad vid det gamla namnet Bjørgvin), och är också med i den här senhöstens årliga julutställning. I den sorgetyngda isolationen.  

Men i Asles värld glider identiteter och tidsplan ständigt över i varandra, på ett starkt dramatiskt vis. Och den döde Asle/Ale är starkt närvarande den dag som idag är. Men VEM är egentligen huvudpersonens namne?

Utöver detta vänder sig A ständigt tillbaka till sitt (?) unga jag, pojken som upplever att systern Alida plötsligt dör. Men nu blir vi också bekanta med historien om varför Asle faktiskt blev målare, och hans kanske egenartade sätt att definiera världen. På det hela taget öppnar Fosse dock här upp handlingen en smula, och syre och bipersoner tillkommer som, åtminstone nödtorftigt, förklarar både det ena och det andra.

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta. Det handlar om väder och vind, landskap, och, inte minst, mat. Med min norska farmors idiom skulle jag kanske säga; ”Sjelden har jeg vel lest mer autentiske skildringer av gleden ved raspeballer, lutefisk, stekt flesk, pinnekjøtt, spekemat og kålrot. Og over det hele ligger duften av knitrende bjørkeved”.

Hur som helst är det en mycket märklig upplevelse att ta del av Jon Fosse. Detta är konstprosa- ja. Detta är djupmeditation – ja. Detta är mystik – ja.  Men detta är också Joyce: det obegripliga flödet och det exakta och konkreta invävt i vartannat. Samtidigt som man märker dramatikern Fosses precision och regi.

På ett ställe skriver Fosse om ett ”fraværende nærvær”. Uttrycket kan lika gott vändas upp och ner för att bli en ”nærværende fravær”. Ja. Kanske är allt detta textens själva epicentrum. Som mystikens.

Här finns också en annan och överskridande dimension. Inte minst i måleriet. Som kan associeras med ett Andreaskors.  Denna referens till katolsk änglamystik kan rentav vara en bas för hel verkets riktning.

Måhända, dock, att den religiösa dimensionen kan kännas främmande för en del samtida läsare i vår del av världen. Å andra sidan finns här en ingång till författarens och katolikens eget universum. Asle som Jon. 

Men självbiografiskt eller ej: Fosse skriver på ett sätt som ingen tidigare eller senare någonsin gjort. Och det är synnerligen bra det hela.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik.

Jon Fosse har skrivit både poesi, prosa och essäer, men är internationellt mest uppmärksammad för sin dramatik. Han växte upp i Standebarm i Kvam härad i Hardanger och är numera bosatt i Österrike utanför Wien.

Han debuterade som romanförfattare 1983 med “Raudt, svart” och som dramatiker 1994 med pjäsen “Og aldri skal vi skiljast”. Pjäsen uruppfördes på Den Nationale Scene i Bergen. Hans pjäser spelas mycket flitigt. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik. Hans pjäser behandlar framför allt ämnen som tidens omutliga gång, nuet som en falsk föreställning, ankomst och uppbrott.

Handlingen i hans romaner utspelar sig ofta på norska Vestlandet. Enligt min mening bär alltså hans prosa djupa spår av mystik. Rent språkligt kan den nog läsas som exempelvis “Finnegans Wake” av James Joyce. För mig har Fosse blivit en ny favorit!

The post Återigen denne Jon Fosse first appeared on Opulens.

LITTERATUR. I essäform tar sig Carsten Palmer Schale an sambanden mellan poesin, mystiken och religionen. “Åtminstone stor poesi blir poesi endast i den mån vi under ordens yta urskiljer ett sorl av ett djupt och hemligt flöde, som omedelbart finner vägen till vårt väsens innersta punkt.” skriver han.

Poesi, mystik och religion 

Det slår mig att underrubriken ovan kan ses som en palindrom, dvs att den kan läsas åt båda hållen:  alltså poesi, mystik och religion eller religion, mystik och poesi.  Sålunda finns det exempelvis religiösa människor som är varken mystiker eller poeter, mystiker som är varken poeter eller i bekännelsebemärkelse religiösa och poeter som varken är mystiker eller religiösa. Däremot finns det många som har starka kopplingar till en, två eller alla tre av de nämnda ”epiteten”.

Alla människor behöver andlig näring. Vare sig vi vill kalla det så eller inte. Inte en individ på vårt jordklot klarar sig utan andlighet. Min andlighet är synnerligen tolerant, men använder sig av Jesus som signatur. Detta innebär dock inte alls att jag skulle vara främmande för tankar från andra håll. Tvärtom, faktiskt. Exempelvis har jag ibland svårt att skilja på min personliga upplevelse av Jesus och Buddha. Även GT och Koranen innehåller – naturligtvis! – salt. En myckenhet också i andra religioner och andliga rörelser. Kabbalismen, gnosticismen och sufismen är alla utpräglat mystika.

Åtminstone stor poesi blir poesi endast i den mån vi under ordens yta urskiljer ett sorl av ett djupt och hemligt flöde, som omedelbart finner vägen till vårt väsens innersta punkt. Poesin rår över ett enigmatiskt tilltal, en mystisk vibration, som när den når oss frigör en oväntad kraft och en intim kontakt med tillvaron.

För mig, personligen, bottnar för övrigt både ”andligheten”, mystiken och den djupare poesin (konsten, musiken etcetera) i kontemplationen, exempelvis så som Schopenhauer tolkar den: ”Betrakta tingen uppmärksamt”. Jo, här hittar vi, menar jag, ett bevis för Schopenhauers känsla för konst, litteratur, och meditation. Eller: Kontemplation. Denna förmåga att i kontemplativa stunder ”förlora sig” i tingen, rummen, tiden, verket, konsten. Att närvara som viljelöst upptagen och ingående. I självförglömmelse:

”Om man, lyft genom andens kraft, låter det vanliga sättet att betrakta tingen, fara, det vill säga upphör att med ledning av de olika gestaltningarna av Grundens lag endast forska efter deras relationer till varandra, vilkas yttersta mål alltid är relationen till den egna viljan, således inte längre betraktar tingens var, när, varför och vartill; utan endast och allenast deras Vad; och inte heller låter det abstrakta tänkandet, förnuftsbegreppen intaga medvetandet; utan istället för allt detta hänger sig med hela sin andes kraft åt åskådningen, helt och hållet fördjupar sig i den och låter hela medvetandet uppfyllas av den lugna kontemplationen av det för tillfället föreliggande naturliga föremålet, vare sig det är et landskap eller ett träd, en klippa, ett hus eller vad som helst; så att man för att begagna ett djupsinnigt tyskt talesätt helt och hållet förlorar sig i detta föremål, det vill säga glömmer sig själv, sin vilja och endast består som rent subjekt; som objektets klara spegel; så att det är som om föremålet ensamt funnits till utan någon som varseblir det och man således inte längre kan skilja mellan åskådningen och den åskådande, utan båda blivit ett, därigenom att hela medvetandet fullkomligt fyllts och intagits av en enda åskådlig bild; om således objektet på detta sätt utträtt ur all relation till något utanför densamma, och subjektet ur all relation till viljan, då är det som på detta sätt uppfattas inte längre det enskilda tinget som sådant; utan idén, den eviga formen, den omedelbara objektiteten för viljan på detta stadium: och därmed är på samma gång den i denna åskådning inbegripne inte längre individ: ty individen har redan förlorat sig i denna åskådning: utan han är ett rent, viljelöst, smärtlöst, tidlöst kunskapssubjekt.”

(Världen som vilja och föreställning – Tredje boken, § 34)

Två exempel från två sekel: Wordsworth och Christensen

Wordsworth

Medan förnuftet splittrar, stör och separerar saker, knyter fantasin samman, förenar och binder dem samman. Således i skarp kontrast till Descartes metafysik, som upprätthåller en dikotomi mellan materia och ande, mikrokosmos (människa) och makrokosmos (universum), befinner sig den romantiska fantasin i hela universum – mellan de kännande, levande varelserna samt livlösa föremål, ett band av allomfattande enhet, solidaritet och gemenskap. Ett annat utmärkande drag i den romantiska fantasin är upplevelsen av extas och vördnad, som väcks i uppfattarens sinne när hon överväger och kommunicerar med saker i universum. Sådan vördnad – inspirerande eller hänryckande – är en viktig faktor i romantisk erfarenhet och den främsta källan till dess vitalitet och intensitet.

Mystik, brett definierad, är ett tillstånd av sublimt fantasifulla och andliga erfarenheter där man har direkt, omedelbar och intuitiv uppfattning av en allomfattande oändlig och evig verklighet – den immanent-transcendenta. Det är känslan av “Gud i alla” och “allt i Gud.” Det är denna känsla av en ultimat gudomlig princip som genomsyrar allt liv i universum samt vägleder, vårdar och stödjer visionen om den ultimata gudomliga enheten i universum, av allt liv. Mystisk fantasi ser alltså en levande relation mellan människans själ och själen i universum – en vision av kosmisk enhet, broderskap och gemenskap.

Människan introduceras som en i huvudsak gudomlig och odödlig ande i Wordsworths dikter. Det är uppenbart att han tror så djupt på “oändlighet” som han säger: “Vårt öde, vår varelses hjärta och vårt hem, jag är där och bara där”; och att “den stora tanke som vi lever efter” är “oändlighet och Gud”.

Wordsworths kärlek till naturen och hur naturen förhärligas, dyrkas och gudomliggörs framgår av hans vers. Wordsworths inställning till naturen är på något sätt annorlunda än andra romantiska poeter i hans ålder. Till exempel, även om Shelley delar några gemensamma egenskaper med Wordsworth syn på naturen, försöker Shelley också att intellektualisera och konceptualisera naturen – omvandla föremålet för naturen till några dogmatiska socio-politiska doktriner, ideologier eller en abstrakt idé, som i “Ode to the West Wind”, medan Wordsworth vision av naturen är ständigt och konsekvent andlig.

För Wordsworth representerar naturens vision alltid den gudomliga andens vision, visionen om det Kosmiska Varat.

Det är den avgörande tron hos en mystiker att “ljusets hjärta är tystnaden.” I en mystikers sanna anda satte sålunda Wordsworth ett högsta värde på tystnad och kontemplativ stillhet eller, som han kallade det, “klok passivitet” och “meditativ fred” och var medveten om dess djupa och enorma andliga potential för att föra honom vidare in de ultimata kosmiska mysterierna.

Eller som Wordsworth i en lysande passage i “Tintern Abbey” säger:
”…that serene and blessed mood,
In which the affections gently lead us on,
Until, the breath of this corporeal frame
And even the motion of our human blood
Almost suspended, we are laid asleep
In body, and become a living soul:
While with an eye made quiet by the power
Of harmony, and the deep power of joy,
We see into the life of things.”

Wordsworths mystik är anmärkningsvärd för dess kontemplativa kraft och panteistiska uppfattning om naturen. Den är uppbyggd utifrån tron att naturen är en levande varelse och Guds boning. Naturen är det sätt på vilket en man kommer i kontakt med Gud. Wordsworth hävdar att en gudomlig ande kan ses genom alla objekt i naturen. Som en sann panteist säger han också att allt är Gud och Gud är allt. Denna uppfattning är särskilt pregnant skildrad i “Tintern Abbey”.

Han finner också guds existens i människans sinne. Wordsworth hävdar att det finns en förutbestämd harmoni mellan människans sinne och naturens ande, vilket gör det möjligt för människan att relatera eller kommunicera med naturen.

Förhållandet förverkligas när människans sinne bildar ett släktskap med naturens tankar. Människan når perfektion och praktisk kunskap genom den utbildning hon får från naturen. Han anser att den person som inte får utbildning från naturen är värdelös och att hans liv inte lyckas. Poeten tror att naturen är sjuksköterskan och beskyddaren av mänskligheten.

I Wordsworths synvinkel har naturen förmågan att lindra människans skadade sinne. De vackra aspekterna av naturen är en oändlig källa för helande kraft. Det materiella livet blir ibland så smärtsamt att människor förlorar strävan efter att leva. Bullret och störningen i stadslivet kan göra mänskligt liv outhärdligt, men även minnen av naturen i något ensamt rum kan eliminera bördan av ödeläggelse, ångest och kvävning.

Wordsworth hedrar även de enklaste och mest vanliga föremålen för naturen och mänskligt liv.  För honom är ingenting elakt eller lågt, eftersom allt som finns i universum berörs av gudomligt liv.

Avslutningsvis borde jag säga att Wordsworth aldrig såg på naturen som vi oftast gör. Med stor hängivenhet och entusiasm försökte han utläsa den djupaste innebörden av mänskligt liv i naturen.

Christensen

Inger Christensen (1935 – 2009) var definitivt en av Nordens mest betydande poeter och essäister under nästan 50 år. I Sverige må hon mest ha varit känd som poet och författare av exempelvis Alfabet, Det och Fjärilsdalen samt – i litterära kretsar – en högst trolig Nobelpristagare. I Danmark och Tyskland var hon dock minst lika känd som essäist och germanofil. Hemlighetstillståndet är en bok som på en och samma gång rymmer ett dussin essäer, en dikt och ett språk tvärs genom alla texter som i sig har högsta poetiska halt.

Christensen är en författare som knappast låter sig läsas utan viss ansträngning. Hennes beläsenhet på de mest skilda områden, hennes intresse för matematik, talserier och ekologi förenas med en känsla för språket som går långt utöver det vanliga. Själva källan till hennes författarskap är det mysterium som smälter samman oss människor med naturen i vidare mening – eftersom vi är en del av naturen, och denna en del av oss. Ett faktum, enligt Christensen, är dessutom att denna natur-kultur hålls samman av ett närmast oändligt antal korsförbindelser. I sin tur innebär detta bland annat att naturen alltid finner sitt uttryck i ett eller annat humant språk – vare sig detta är format av bokstäver i ett alfabet eller i formler och lagar inom naturvetenskapen.

Essensen i Christensens egen förståelseform är den gåtfulla och magiska interaktionen mellan det yttre och materiella å den ena sidan, och det inre och andliga å den andra. Det är därför inte heller konstigt att hon gång på gång återkommer till ett citat från den tyske romantikern Novalis: ”Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.”

Samma magnetiska själ leder henne också till poeten Johannes och till de betydelsemättade inledningsraderna i dennes evangelium: ”I begynnelsen var Ordet. Och ordet var Gud.”

Men vi är inte GUD. Vi kan inte föreställa oss världen utifrån – eftersom vi är ett med den. Eller som titeln på bokens sista essä lyder:
”Som ögat som inte kan se sin egen näthinna”.

Inger Christensen knyter samman världen och orden på ett alldeles specifikt sätt. Det finns en stark men ogripbar förbindelse mellan just ordet och det innerligaste innerliga: mystiken. Att läsa Inger Christensen är sålunda att samtidigt tvingas meditera, kontemplera, uppgå och ingå; släppa tyglarna.

Man behöver förresten inte alls vara speciellt intresserad av poesi för att överraskas och bli betagen av dessa Inger Christensens essäer. Perspektiven är så vida och djupen så djupa att envar läsare kan få svindel. I bokens längsta essä, ”Slumpens ordnande inverkan”, utvecklas natur-kulturtemat ytterligare. Vi längtar tillbaka till naturen, antyds det, på ett nostalgiskt vis, samtidigt som vi inte har ögon för annat än det tekniskt-teknologiska. Christensen insisterar emellertid på själva den fundamentala kopplingen mellan natur och kultur och upphäver de ofta inbillade ”vattentäta skotten” mellan det ena och det andra.

Vilken förbindelse har världsfenomenen och språket? frågar hon sig. Och vilka konsekvenser kan och bör vi beakta utifrån det? På danska – eftersom det ligger närmare Christensens hjärta:

”Poesien er bare én av menneskets mange erkendeleseformer, og der går det samma skel ned gennem dem alle, hvad enten det drejer sig om filosofi, matematik eller naturvidenskab.”

Och: när människan uttrycker sig uttrycker sig världen.

Detta är för övrigt poetens klassiska belägenhet. Konfrontationen i timmar, kanske i dagar med det vita pappret, och med insikten att ”i begynnelsen var ordet”, men vilket ord, som genast ska börja förvandla ingenting till allt möjligt.

Här möts återigen poesin och mystiken – och människan och GUD, varför jag anbefaller varje intresserad läsare att läsa exempelvis GENESIS och poesi av såväl kristna som muslimska författare av, låt oss säga, kontemplativt karat.

Själens brunn

I mystikens i vardagsspråklig bemärkelse ”obegripliga” erfarenhetsvärld, finns det åtminstone en punkt, som förefaller påfallande stabil. Det är föreställningen om en djupare verklighet inom oss, ”själens brunn”; skild från ytans, periferins, den brokiga mångfaldens jag, en ”central punkt”, den ”inre” människan i motsats till den ”yttre”.

Till denna innersta del av människosjälen, Eckharts ”Abgrund”, förlägger mystikerna scenen för sina sublima erfarenheter. Till denna mystiska upplevelse i människans innersta bringar poesin en motsvarighet.

Tranströmer och andra

”Mitt namn, mina flickor, mitt jobb / lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom, / allt längre bort. Jag var anonym / som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.” Just när jaget givit upp, ”Man kunde nästan stanna upp / och andas ut en stund / innan man krossades.” – men återfår mirakulöst styrförmågan genom ”ett hjälpande sandkorn / eller en underbar vindstöt” och bilen kastas av vägen. Föraren sitter kvar, som det verkar oskadd medan hjälpare närmar sig.

Den något beläste kan här för övrigt nog erinra sig delar av Kierkegaards formidabla lyrik.

”En man känner på världen med yrket som en handske”.

Eller:
”I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem”. (Schubertiana)

Que? Kanske handlar det om tätheten i upplevelser som inte är distinkt våra. Kanske handlar det om taktila och klangliga absorptioner av sådant som väcker snarare än beror på ”innehållslighet”?

Många konstnärer, inte minst ryska, har explicit menat att det handlar om att penetrera och förhöja just vad som gömmer sig i skikten (Pasternak, Achmatova, Pusjkin). Som Tomas Tranströmer (TT).

Ja, europeiska författare har rentav ärvt ett sätt att se på sin konst som närmar den sig musik. Den skall sålunda inte bara ”fungera” den skall tränga sig in i, ut ur och höja sig över.

Men i vardagslivet vet vi ju att det finns betydligt fler för-brukare än det finns skapare. Märkligt nog är emellertid bin båda delarna. De tillverkar honung och de äter den. Rilke formulerade också bilden av poeterna som ”det osynligas bin”.

Att göra honung av det osynliga, eller hemligheter av det vardagliga, betyder tydligen att författaren (dansaren, målaren, musikern) måste hålla detaljer från sin egen historia i minnet, men att ha siktet inställt på något annat. Först då kan intensiteter av annan sort förnimmas.

När Lorca hänvisar till vaggans sång övergick många, alltför många, amerikaner till vaggan som dokument. För TT handlar det om att vara som en mikrofon nersänkt under isen.

Rader som:
”uppvaknandet är ett fallskärmshopp från sömnen” eller
”December, Sverige är ett uppdraget/ avtacklat skepp”
utplånar varje försök att kategorisera eller söka betydelser i allehanda retoriska konventioner.

Vad som ger dikten sin oerhörda kraft är sättet att förmedla den mystiska erfarenheten.

The post Själens brunn first appeared on Opulens.

DIKT.  “Här sammanstrålar metaforik och rytmik intill fulländning och det är befriande att läsa.” Alda Merlinis diktsamling  Franciskus —den skapades sång lovordas av Cecilia Persson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Franciskus − den skapades sång av Alda Merini
Översättning: John Swedenmark.
Bokförlaget Lejd

Jag har läst hundratals diktsamlingar och det har faktiskt bara hänt en gång tidigare att en diktsamling blivit en total upplevelse, nästan att likna vid en mystisk erfarenhet. Poesin öppnar andra dimensioner och världen blir som förtrollad i mötet med en bestrålad dikt. Det var Nelly Sachs Glödande gåtor, i tolkning av Gunnar Ekelöf (1966), då jag senast erfor samma knockout, och det förtäljer kvalitén på Alda Merinis diktsamling som översatts och tolkats av en av Sveriges yppersta  översättare John Swedenmark, och det är heller ingen slump att Swedenmark är en av våra större Ekelöfkännare. 

Cirkelrörelsen, i Franciskus − den skapades sång, blir även magisk eftersom John Swedenmark relaterar just till Ekelöf i sitt synnerligen välskrivna och substantiella efterord. Det ska i sammanhanget framhållas att Swedenmark även är verksam som litteraturkritiker och kulturskribent, och med poesi som sitt specialfält. Hans bok Kritikmaskinen har hyllats och han anses vara en egensinnig och exceptionellt mångfacetterad och kunnig kritiker. Med den här översättningen placerar sig Swedenmark i paritet med Anders Bodegård som översatt nobelpristagaren Wislawa Szymborska. Det kan aldrig nog betonas översättarnas betydelse för att poesi förmedlas på ett formidabelt vis genom språkbegåvningar som Bodegård och Swedenmark. Översättarna borde egentligen få halva recensionsutrymmet, men förhoppningsvis framgår med dessa berömmande rader uppskattningen av John Swedenmarks uppvisning med denna översättning.

Alda Merini, (1931–2009) tillhör en av Italiens mer namnkunniga poeter med en egenartad biografi som ramar in hennes mycket imponerande kalejdoskopiska, hypersensitiva och intelligenta poesi. Ja, här bildar diktens djup en kronotop med innehåll och form som är sällsynt. Tid och rum och den poetiska rösten är ett; det är en glödande gåta. Så, vad är det som gör att detta är poesi där det drabbande når in i lifsens rot? Det är det egenartade, personligt sårbara och innerliga, sårade sammanförandet av Sankt Franciskus av Assisi, (1181–1182), grundaren av Francisaknerorden, som vördas som ett helgon i katolska kyrkan, och dennes bekännelsetexter och böner — i Merinis kompromisslösa och självförbrännande poesi. Det är ett språk som är fastspikat på korset och orden blöder av Merinis kamp med sig själv och att brottas med sin tro och Gud. Alda Merini tillbringade långa perioder på mentalsjukhus och det är lätt hänt att psykiska problem blir mytomspunna, men en sådan mytbildning skulle ge de helande processernas identifikation, i hennes poesi, ett felaktigt fokus.

Hon är en människa som har lidit svårt och det gör henne också trovärdig att iscensätta en roll som grimaserande narr i förhållande till teologisk och helig text av Franciskus och hans oantastliga roll i den katolska traditionen. Hon går i polyfoni med hans upphöjda texter på ett sätt som är näst intill obegripligt omtumlande, i diktens skrik efter nåd och inre försoning med Gud. Det är en underström av utebliven frälsning i den personliga upplevelsen av att vara just frälst. Det flödar också ett ljus i dikten och likt hos Franciskus hörs lyckan av att mött Kristus som ett barns oförfalskade skratt, det är som att stundtals höra himmelska toner lovsjungas. Men, det är lidandet som talar högst och varje enskild dikt blir en kontemplation över smärtan och vilsenheten, att ensamt ökenvandra under tindrande stjärnor, törstande och sökande efter svar och mening.

”Mig gav du tystnadens lycka,
mig gav du sandaler
att gå bort till Golgata med.
Jag är en översvämmad obol.
Under min egen döds vatten sjunger jag.”

Som framgår sammanstrålar här metaforik och rytmik intill fulländning och det är befriande att läsa . Det finns inget att anmärka på i Franciskus —den skapades sång, och det är blott att be en poesiälskande bön att denna högklassiga diktning möter både troende och ”hedningar”. Slutligen skall bokförlaget Lejd få en stor eloge för denna diktsamling som är en introduktion till en av Italiens mer särpräglade och respekterade poeter med dikt som genljuder inom en på ett sätt som både gör ont och helar.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Det gudomliga ordets poesi first appeared on Opulens.

EVIGA FRÅGOR.  De personer man bör frukta och motarbeta är de som förkastar mysteriet, de som inte längre uthärdar ovissheten, de som ställer sig upp och ropar ut att de och endast de besitter sanningen, varnar Melker Garay, i en essä som borde läsas av alla som arbetar med undervisning av barn och unga.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Finns Gud? Den frågan torde vara viktig för en religiöst sinnad människa som ska välja en gudstro. Men det finns en annan fråga som är minst lika angelägen: Finns det ett slutgiltigt svar om Guds existens? Om vi för ett ögonblick höjer blicken och ser ut i världen kommer vi att upptäcka att dessa eviga frågor är universella. Visserligen kan det på vissa platser handla om fler än en gud eller så har ordet gud har ersatts av något annat. Men frågorna har det gemensamma att troende har en önskan om att få veta på vad som ligger bakom skapelsen. Om det nu ens finns en tanke bakom på den.

Det finns en annan fråga som lätt faller i glömska i dessa sammanhang: Vad är det egentligen vi ska veta någonting om? Är det Gud? Och i så fall, vad är det vi ska veta om dennes gudomlighet. Hans natur? Hans avsikter? Hans tankar med lidandet? Men här inställer sig frågan: Kan vi ens nå Gud med tanken? Det vill säga, kan vi nå existensen av ett gudomligt väsen rent intellektuellt? Att ana eller känna Guds eventuella närvaro är det nog en och annan som tror sig ha erfarit, men att veta att det verkligen var Gud är en helt annan sak. För vad var det egentligen som anades och erfors? Var det den store Guden? Eller någonting som påminde om en gud? Säkert upplevdes något, men vad det var kan vi antagligen tala länge om.

Så vad skulle det betyda om vi kunde veta något om Gud? Skulle det förändra våra liv som vi lever nu? Skulle ens liv bli bättre eller sämre? Det är viktiga frågor. Värda att ta på allvar. De manar till eftertanke; får oss att ta ett steg tillbaka och fundera. Men i allt detta funderande är det nödvändigt att inte glömma bort vad förmenta sanningar i religion kan leda till. För hur ska vi agera inför troende människors sanningar som avviker från varandra? Som bekant finns det ju gott om sanningar där ute.

Vissa säger att Gud är rätt igenom god. Andra säger att Gud är både god och ond, då Gud skapade allt ur intet. Åter andra avstår att svara och nöjer sig med att tala om ett mysterium. Likväl gör de alla på ett eller annat sätt anspråk på sanningen om Gud. Vi kan här ånyo fråga oss: Hur ska vi förhålla oss till två religiöst sinnade antagonister som hävdar två skilda gudssanningar? Antagonister som är lika lärda, lika trogna sina dogmer och lika uppslukade av sin religiösa övertygelse. Antagonister som kanhända till och med är beredda att ta till handgripligheter för sin goda sak.

Det är här tron blir farlig. När vi passerar dess gränser. Man får inte glömma bort att vi har med existentiella frågor att göra. Vi kan endast tro, ana och till och med vara förvissade. Men att veta något om Gud är någonting helt annat. Så låt oss här ställa oss den pragmatiska frågan: Måste vi veta hur det verkligen står till med Gud? Är det det som är det primära, är det det som är det avgörande, är det det som till syvende och sist gör våra liv meningsfulla? Ibland måhända, men oftast inte. För visst finns det så mycket mer i tillvaron som gör våra liv meningsfulla? Eller åtminstone skulle kunna göra det.

När vi ser upp mot en tindrande natthimmel kan man bländas av tanken att det möjligen finns ett djupare ändamål med hela universum. Så ska det nog också vara. Att bländas. Det är en del av livet. Att förundras över mysteriet. Men historien har utvisat att några vill gå ett steg längre och börja stifta gudaläror. Om det finns inget att säga, för sådana är vi människor. Vi vill ha förklaringar till allt, även när ingen förklaring kan ges. Och det går väl an eftersom vi har ett existentiellt behov av att förstå.

Men om det bara kunde stanna vid det. För det kommer alltid att finnas de som inte nöjer sig med det; de som vill äga sanningen som nämndes ovan: den verkliga och otvivelaktiga sanningen. Det kommer alltid att finnas de som inte fullt ut begriper innebörden av att världen är rik på förklaringar om skapelsens tillkomst, om det gudomligas natur och om tillvarons yttersta gåta.

Mångfalden av förklaringar kommer av att vi har att göra med frågor som generationer efter generationer har brottas med och där inget är givet. Att tala om ett slutgiltigt svar på dessa tidlösa frågor är att förringa historiens vittnesbörd. Så de man bör frukta och motarbeta är de som förkastar mysteriet, de som inte längre uthärdar ovissheten, de som ställer sig upp och ropar ut att de och endast de besitter sanningen. Det är dessa som skrämmer en. De som tror sig veta.

Att önska att sådana sanningsivrare ska försvinna med tiden vore naivt. Vaksam måste man vara. Inte låta sig förledas. Inte låta sig dras med av en påstådd sanning. Inte överge sitt förnuft som påminner en om att vara ödmjuk inför de eviga frågorna. Sant är att tron har sina gränser. Men inom dess gränser finns mycket gott. Tillräckligt mycket för att vägra acceptera det enfaldigt farliga: Den singulära sanningen.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Varning för singulär sanning! first appeared on Opulens.

DET OUTSAGDA. Elizabeth Bowen skrev suggestiva noveller i världskrigens skugga. Men det räcker inte med att placera karaktärer i gamla hus på landet med världskrigen som fond och antyda diverse familjehemligheter för att skapa intressant litteratur, menar Anna Remmets.

Älskaren som var demon & andra berättelser av Elizabeth Bowen
Översättning av Viveka Starfelt
Modernista förlag

Den irländska författaren Elizabeth Bowen (född 1899, död 1973) räknas som ett stort namn i den engelskspråkiga litteraturen men är relativt okänd i Sverige. Det är därför en rätt ny bekantskap för svenskspråkiga läsare som förlaget Modernista nu ger ut i form av novellsamlingen Älskaren som var demon & andra berättelser och romanen med den lika dramatiska titeln Hjärtats död.

Samtliga noveller i Älskaren som var demon & andra berättelser utspelar sig i ett tydligt ”efter”. Gamla älskare återser varandra och minns tillbaka, styvsyskon träffas som vuxna och tänker tillbaka på en barndom full av konflikter men kanske också något annat. En vuxen man återvänder till huset där han tillbringade sin barndoms somrar efter att dess ägare tillika hans destruktiva barndomsförälskelse för länge sedan dött. En äldre kvinna hallucinerar sig tillbaka till sin barndoms muntra utflykter och försöker dra sig till minnes vad som egentligen hände med hennes syskon.

Novellsamlingen publicerades 1945 och de båda världskrigen är närvarande i alla berättelser, nästan som ytterligare en karaktär. Novellernas ”efter” avgränsas alltså inte bara av barndom och vuxenblivande, utan lika mycket av de blodröda ärr som krigen skar i tiden. Det är efter att barndomens, men lika mycket fredens, oskuld gått förlorad som läsaren kommer in i berättelserna. Men kanske är krigen ändå det trauma som det är lättast att prata om. För novellerna, med sina drag av gotik, genomsyras alla av något illavarslande och outsagt. Vilken relation hade egentligen de båda styvsyskonen till varandra i novellen ”Klockan”, och vad är det som huvudpersonen inte riktigt tycks minnas?
Vad hände med huvudpersonens far i ”Melodin som pappa sjön för mig”? Vad var det som fick honom att lämna sin familj? Vem var egentligen den väninna till huvudpersonens mor i ”Murgrönan & huset” som han tillbringade somrarna hos, och hur intim blev deras relation? Och varför är stämningen så märkligt tryckt i ”De glada höstfälten”?

Att ladda berättelser med stämning men att som Bowen vara återhållsam i stilen och med vad som faktiskt skrivs ut kan vara mycket effektivt. Men i denna samling resulterar det tyvärr i en hel del tomma gester, manierism och motiv som inte fördjupas. Det räcker inte med att placera karaktärer i gamla hus på landet med världskrigen som fond och antyda diverse familjehemligheter för att skapa intressant litteratur.

Flera av novellerna börjar lovande men havererar nästan eller rinner ut i antiklimax. Detta gäller särskilt titelnovellen ”Älskaren som var demon”. Den börjar lovande och stämningsfullt med en kvinna som kommer till sitt under kriget igenbommade hus för att hämta lite saker och hittar ett brev från sin älskare som hon trodde var död. Men mysteriet och den gotiska kusligheten slarvas bort och urartar i det närmaste till kiosklitteratur. Riktigt kuslig är dock ”De glada höstfälten”. Redan titeln är elegant ambivalent med sin kombination av orden ”glada” och ”höstfält”, som ju tvärtom för tankarna till skymning och förmultnande löv. Berättelsen växlar mellan en till synes lycklig familj med många barn och den gamla kvinnan som i något slags förvirrat tillstånd försöker minnas vad som hände med hennes älskade syskon. Upplösningen för tankarna till skräckfilmen The Others.

Mest skickligt genomförd är dock novellen ”Murgrönan & huset”. Det är den som handlar om en pojke som om somrarna skickas till moderns rika, vackra, charmiga och lite gåtfulla barndomsvän. Huvudpersonen blir genast betagen i henne, men hon är också fjär och har sidor som han inte förstår. Skildringen av hur deras relation utvecklas, börjar gränsa till det förbjudet erotiska och långsamt förgiftas av den vuxnas medvetna och omedvetna manipulation av barnet är mycket skicklig och lyckas vara riktigt obehaglig utan några som helst excesser. Jag vet inte när ”Murgrönan & huset” är skriven i förhållande till de andra berättelserna, men här är det som om Bowen finslipat de verktyg som hon i sina andra texter hanterat ganska tafatt. Denna, en av samlingens längsta noveller, är den klart största behållningen i en annars ganska otillfredsställande bok.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Bortslarvad mystik first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Medusa*

Så då något om titelns huvudperson, som inte författaren ödslar många ord på. Är det verkligen Medusas blick som förlamar oss? Och förlamar den verkligen? Den grekiska mytologin har förvrängt Medusas ursprungliga karaktär som den ”trippla” mångudinnan och amazonen i den libyska öknen, vars egenskaper var mångfaldiga, och inkluderade såväl livskraft som dödskraft, såväl skönhet som oformlighet, och som bar sitt skräckinjagade utseende bara som mask (egentligen var hon vacker med ett strålande hårsvall).. Det är nog oss själva vi möter, i hennes avhuggna nacke, i vilken vi ser oss såsom i en spegel. Eller?

Eller:

I saw you once, Medusa; we were alone.
I looked you straight in the cold eye, cold.
I was not punished, was not turned to stone –
How to believe the legends I am told?…
I turn your face around! It is my face.
That frozen rage is what I must explore –
Oh secret, self-enclosed, and ravaged place!
This is the gift I thank Medusa for.

(Ur Invocations and Mythologies  in Collected Poems of May Sarton The Muse of Medusa*, 1978)

*För att något förenkla det Wikipedia skriver: ”Medusa var till skillnad från sina systrar och andra gudinnor inte odödlig. Inför rädslan att möta den förstenande blicken var det ingen som kom på tanken att bringa den dödliga av gorgonerna om livet; innan Perseus faktiskt gjorde det.

Då kung Polydektes hade för avsikt att ta hans mor Danaë till maka mot hennes vilja försökte Persues avstyra det genom att erbjuda kungen valfri gåva om det så krävdes att han lämnade över Medusas huvud. Kung Polydektes tog honom på orden och antog erbjudandet i just den form Perseus framlagt det. Gudinnan Athena – som egentligen och ursprungligen var en aspekt av Medusa själv – förser då Perseus med en sköld, vilket gör det möjligt för honom att närma sig Medusa utan att själv bli förstenad. Listen bestod i att han siktade henne indirekt med hjälp av spegelbilden från sin bromssköld och på så sätt kunde han hugga av henne huvudet ”.

Jag hänvisar här helt en passant till Wikipedia. Eftersom detta nätlexikon, som det mesta annat som skrivits på nätet, leder oss vilse. Vi måste alltså tränger djupare in i mytologin och för att hitta tråden. Redan amazondrottningen i Libyien och Sartons dikt har dock plogat vägen.

Gianni Versace S.p.A., oftast kallat bara Versace, är ett italienskt modehus grundat 1978 av Gianni Versace. Idag är det ett av de största modehusen som inte syr i haute couture. Pikant nog är Versaces Medusalogotyp en av få ingångar till den ursprungliga och mycket mer komplexa Medusamytologin än den gängse. Logon porträtterar Medusa som en vacker kvinna med en övernaturlig aura. Hennes hår är gyllene och överflödande och alls inte ett nystan av ormar. Hennes skönhet är uppenbar och hennes proportionella anletsdrag är tydliga. Samtidigt är hennes ögon djupa som hålor och hennes intentioner tvetydiga. Hon är helt enkelt ett uttryck för ”Gianni Versaces paradox”: vacker men skrämmande; chockerande men förtrollande.

James Hillman har pekat på att det inom alkemin finns ett uttryck, petra genetrix, som betyder ”ur en sten föds ett barn” “(Hillman, 2005, s. 65).

Medusa symboliserar vidare den energi som leder oss mot mysteriernas djup. På sanskrit är ordet för Medusa Medha, som närmare uttytt betyder ”den suveräna kvinnliga visdomen”. Det var det grekiska patriarkatet, har det kanske med rätta hävdats, som ville avsluta den gudomliga kvinnomaktens tradition.

Men kvinnans erfarenheter är även tillgängliga för män, bara vi vill. Freud såg Medusa som en symbol för den kvinnliga sexualitetens skräckinjagande natur, men den som vågar se gorgonen i ögonen upptäcker att blicken inte förstenar. Hélène Cixous nämner den franske författaren Jean Genet som en av få män som vågat närma sig kvinnligheten. Och det är fullt möjligt, menar hon, att se Medusamonstret rakt i ansiktet utan att förstenas, hon denna kvinnligt bortträngda Andra. Ja, frågan är rentav, funderar jag, om inte Medusas blick snarast utgör porten till det möjliga. Medusa skulle då – i linje med Földényis framlagda ärende – hänvisa till skillnaderna och spänningarna mellan mannen, kyrkan och systematiken å ena sidan och kvinnan, mystiken och virveln å den andra.

Tanken svindlar. Medusas blick är en fyr. Tomheten är fylld till brädden. Kaos är granne med Gud. Närvaron är omskakande. Varje stegrad livsintensitet bekräftar förgängelsen. Dödsmedvetandet är melankoliskt. ”Döden är Livets egen starka brygd”, som Keats skriver i en av sina sonetter (Why did I laugh tonight?). Annorlunda uttryckt utplånas varje enskilt väsen – varje människa – ju mer hon uppgår i Allheten. Men varje intensiv närvaro utgör också en unicitet förflyktigad i ett eldklots magiska strålning. Människan är en låga! bland lågor.

Kretsloppet sluts och fortsätter i evighet

Det onämnbara erhåller namnet ”Gud”. Samtidigt som det måttlösa och det tidlösa breder ut sig över alla gränser. Men det är just detta som alla kulturer, som varje religion, gör allt för att skyla över.

Ändå. Är inte evighet innesluten i människans korta liv? Och är det inte i hennes kropp som rummets omätbarhet blir verkligt oändlig? Är det inte i förlusten av sig själv, i mötet med det allt uppslukande omöjliga, som människor upplever uppfyllelsen?

Ja., är det inte under hotet av den annalkande döden, i förfäran över sin tillintetgörelse, som hon börjar sitt verkliga liv? ”Och”, skriver slutligen Lázló F. Földényi , i slutet på den allra sista sidan (ibid. , 207), ”törstar hon inte starkast efter liv när faran att förlora det är som mest hotande?”. Jo, skulle jag med emfas besvara den frågan.

Samtidigt är detta slut abrupt, och lämnar åtminstone mig en smula besviken, eftersom det fattas så mycket – inte minst mot bakgrund av baksidestexten – om det mystiska, katartiska, omskakande och extatiska. Allheten, Kosmos, Enheten, Helheten. Låt vara att mycket av detta står att finna i textens övriga delar; ehuru då något lite för mycket fragmentariskt, något litet för lite ”oceaniskt” laddat, något för mycket befriat från metaforernas sammanfallande med sina rötter, beteckningarna med det de betecknar, den gnostiska mångfalden och det sprängda förnuftets ojämförliga innerlighet. Lite för världsfrånvänt, trots ambitionen och intentionen. Frånvaron av TV-apparater, spårvagnar, hinkar, skrivbord, mjölkpaket och vita papper är hur som helst påtaglig.

The post Virveln 6 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Ögonblicket

”Vad skulle människolivet vara annat än ett enda ögonblick i vilket det omöjliga plötsligt rämnar och någonting blir möjligt? Ögonblicket mellan födelse och död är som en blixt; ett lysande rotsystem som plötsligt laddar ur sig i mörkrets kropp”, skriver Lázló F. Földényi under den allra mest kända bilden på Medusa, Caravaggios.

Men ögonblicket är inte ett. De är många, plötsliga, grundlösa, omskakande, ofattbara som bottenlösa virvlar. Mellan födelse, död och återuppståndelse.

Är detta begripligt? Nej, det är det inte. Det är obegripligt. Som Intet – och, skulle jag vilja uttrycka det, Allheten. Som är ett och detsamma. Eller varandras skuggor. Här återfinner vi också den distinktion mellan gudsupplevelse och gudstro, som författaren redan inledningsvis var inne på, eller den distinktion mellan det van-sinniga, men subjektivt upplevda, å ena sidan, och den klaustrofobiska institutionaliseringen, å den andra, som var Kierkegaards huvudangreppspunkt i sin kamp mot sin samtids hegelianska ”objektiva system”. (Att sedan Kierkegaard i allra högsta grad värnar om tron, skall vi inte gå in på här, utan bara åter stryka under att denna ”tro” var högst subjektiv).

För Platon (och många gnostiker) hörde (ännu) det som som saknar plats (atopos) samman med det plötsliga ögonblicket, medan det inom den sanktionerade och kanoniserade kristendomen är frågan om två företeelser (Sauls plötsliga omvändelse på en preciserad plats, inte på någon icke-plats) som utesluter varandra.

Men det är svårt att hantera dessa ögonblick, varom vi ovan talar, eftersom de överrumplar oss. De låter sig inte inrymmas i något slags ordning, utan är tvärtom utomordentliga – utom-ordentliga. I ”plötslighetens ögonblick”, som när Saul drabbades av Jesus, förblindades och förvirrades. Här möter ordningen och oordningen varandra – Gud och kaos; Jesus Kristus, korsvägen.

Här minns vi också att inte bara Medusa, utan också Jesus i Johannesakterna, möter människan med evigt öppna ögon. Kierkegaard (som jag mycket förvånad märker att Földényi, trots alla tidigare tillfällen, nämner vid namn först på s. 192 av 207!) betecknar detta ”ögonblickliga” som en övergångskategori, men likställer det också som en sorts bindestreck utan vare sig ett före eller ett efter.

I ögonblicket möter oss Intet. Evigheten. Ordet. Det eviga. Platon talar om det som inte är tid som tränger in i tiden, Kierkegaard talar om ”den upphävda tiden”. Men här varslar oss tankarna om att Intet kanske är synonymt med grekernas rena Vara? För Kierkegaard är för övrigt ”det plötsliga” eller ”det språngvisa” s.a.s. sättet att komma vidare i existensen. Det som outgrundligt händer. Det som i Kierkegaards fall dessutom hänger i hop med valet och väljandet hos den och det vardande. Och med personligheten, karaktären, självförverkligandet.

Vad som tidigare var hänförande och förgörande, upplyftande och förlamande (Medusa!) på en och samma gång delades sålunda, i och med kristendomens utbredning, upp i två poler (ja, dualismen fanns ju även bland greker och judar). Men, påpekar författaren, om man inte kan se det omöjligas paradox i vitögat, absorberas det ofattbara av egentligen ganska hanterliga omständigheter (och detta skulle Kierkegaard tveklöst skriva under på). Men vad betyder egentligen alla dessa paradoxala motsägelser? Att strömkretsar sluts? Att ”Intet” som är tillvarons negation – framträder med sin högst närvarande frånvaro?

Paradoxen har emellertid skådats i vitögat. Och det inte bara av kristna av olika varianter. Den intresserade skall se hur exempelvis muslimska sufister (läs Rumi!) och judiska kabbalister gjort just det. Erfarit det som alltså inte är erfarbart.

Rumi (1207-73) var en helig man och poet på persiska som grundade de dansande dervischernas mystiska orden inom islam. Som diktare är han upphovsman till Mathnavi, ett väldigt, allegoriskt verk, lite som Romanen om rosen (som handlar om samma tid) i Västeuropa. Men bakom dess liknelser och fabler om kärleken döljer sig den sufiska mystikens umgänge med Gud. Namnet Rumi betyder “romaren” eftersom han verkade i de trakter av Turkiet som erövrats från Bysans som ju var Romarrikets fortsättning.

Chassidismen har varit en av de mest inflytelserika källorna till spridandet av kabbalistiska läror i Isaac Lurias efterföljd. Rörelsen startades av Israel ben Eliezer (Baal Shem Tov), men har fortsatt i många förgreningar fram till idag.

I boken Lévinas and Buber: Dialogue and Difference tar flera olika författare upp Bubers verk och ställer dem mot Lévinas verk. Båda två har haft stor betydelse för det judiska tänkande. Buber hävdar att det äkta mötet är ömsesidigt och att båda parter behöver mötas. Dock indikerar Buber i sina verk vid ett flertal tillfällen (Människan och hennes bildkonst, Jag och Du) att individen kan ha detta förhållande till sin omvärld i stort. Buber ger ingen bra förklaring till hur man kan ha ett äkta möte med ett dött ting. Ett det, alltså: eller Ja-Det. För mig kan man det. Och det är mystiskt.

Indisk advaitisk filosofi återför oss till vår intonation. Inom denna tradition har Anthony Paul Moo-Young, känd under det självtagna namnet Mooji, uttryckt sig så här:

”Mystiken, som jag ser den genom mina egna upplevelser, är en öppen inbjudan fylld av hänförande upptäckter och intima avslöjanden, förbluffande paradoxer, dubbeltydigheter, självklara hemligheter och obegränsade mängder kärlek. Den mystiska poesin när den är som bäst nuddar vid en inneboende visshet; den berör och väcker till liv ett bortomsinnligt, okuvligt vetande som når oändligt långt bortom vårt förstånd”.

Mina fingrar skriver:

Droppe

I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe.

The post Virveln 5 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Gränsen

Inget samhälle kan fungera utan att gränser och mått regleras och respekteras. Men gränsen och måttet bottnar i något som varken är begränsat eller måttfullt. Att iaktta gränser är mänskligt, att överträda dem är för människan ett uttryck för hybris; att bete sig gränslöst tillkommer gudarna. Motsvarande gäller för måttet; det mått som är kringvärvt av måttlöshet. Gränsen bevakas alltså av sådana som själva är gränslösa.

Men i själslivets och världens intensivaste ögonblick kan det gudomliga Varat erfaras genom att människan i ett extatiskt möte tillåts passera gränsen och måttet. Själen och världen utgöt då täljare i den kvot vari LOGOS är den gemensamma nämnare, Logos i den för-kristna, grekiska betydelsen av Ordet och det evigas uppenbarelse (inom kristendomen tillkommer naturligtvis Sonen).

I gränsöverskridandets ögonblick är människan ur stånd att avgöra om hon rör sig framåt eller om hon uppslukas av någonting. Anaximander identifierar begynnelsen och världens urämne med det gräns- och måttlösa. Mellan gränslösheten och det begränsade går en färja. Gräns är gränstrafik. Är är havande med är-inte och vice versa.

Intet tränger sig in i tillvaron och vänder ut och in på människan. Det är det Främmandes penetration av det Bekanta. Det är allhetens omöjliga manifestation som det som inte är det som det är. I denna paradoxala virvel upphör språket. I denna virel sätts också, som hos Johannes i Johannesakterna, identiteten på spel.

Kaoset som avgrund och livmoder

Nilkrokodilens svalg är från utsidan dödens ingång. Men från insidan livets port. Svalget är det kaos som hotar kosmos. Men som också föder kosmos. I kaoset upplivas människans mest tvetydiga natur. Ja, paradoxernas paradox ligger här förborgad: världens helhet är ett evigt kaos. Eller som Nietzsche så vackert uttrycker det i Also sprach Zarathustra:

”Jag säger er: man måste fortfarande ha kaos i sig för att kunna föda en dansande stjärna”.

För mig personligen framstår kaos som en puls; eller ett pulserande, i vilket punkten vidgar sig till cirkel eller cirkeln förtätas till punkt. Denna puls är en virvel som innehåller allt – som den oupphörligt upprätthåller och förintar. Den är grundernas grund (en annan av mystikens funtamentalkategorier): grundlösheten: Intet. Denna grundlöshet – som är ursprung och paradox och vakuum – benämner Heidegger Abgrund (avgrund): gudsupplevelsens ”objekt”.

Poeten och litteraturkritikern Ezra Pound grundade efter att han tröttnat på imagismen det som han kallade vortexicismen. Med vortex (som ordagrant betyder virvel) förefaller Pound mena något i stil med ett förtätningscentrum till, från och i vilket pulserande inslag dras, avstöts och ingår förening. Detta synes mig rimma väl med ämnet och författarens intentioner.

Det omöjliga

Tvedräktens gudinna, Ate, förvisas från Olympen av Zeus, men utnämns likafullt till budbärare för det ofattbara. I hennes hem ryms alla motsägelser. Detta gör människan galen. Men också delaktig i allheten och alla dess korsvägar. Vari de blixtrande ögonblicken alstrar både tillblivelse och förgänglighet. Vari den kalejdoskopiska anarkins Annorlundaskap gör människan identisk med sig själv – samtidigt som hon förlorar sig själv.

Det omöjliga är det negerande påståendet, som egentligen inte borde kunna uttryckas, och än mindre sättas på pränt. Ett förslag vore: – ( ) …. Det omöjliga uppenbaras i de katartiska ögonblicken. Katartisk torde vara det andra kallar katharsis. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga sammanbrottet bestående av en paradoxal och överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Av renhet.

(Men) ”Ett av de viktigaste målen för den europeiska traditionen”, skriver Lázló F. Földényi, ”som började med Platon och kulminerar i kristendomen, har varit att väpna människan mot det omöjligas lockelse”. (aa. s. 169)

Gnostikerna, å sin sida, hopade negativprefix på negativsuffix för att det onämnbara, outsägliga, ofattbara, omöjliga etcetera inte skulle kunna fixeras till ett namn och stelna till ett föremål. De förblir inte heller ensamma: från Scotius Erigena på 800-talet vt över Kierkegaard och Heidegger till Mircea Eliade görs försök att befria VARAT ur tolkningens och systemets bojor.

Trots det omöjligas tystnad skymtar denna fram i konsten, poesin, måleriet. Konsten, i vid mening, tillkännager, i motsats till evangelierna och de klaustrofoba Trosbekännelserna ingenting, samtidigt som det bakom varje ”ord” (Berger) ryms en oändlig värld. Det institutionaliserade och systematiserade är tämjt – det omöjliga är vilt. ”Vredens tigrar är visare än undervisningens hästar”, skriver Blake. Det outsägliga är konstnärens råmaterial.

Döden genomtränger varje ögonblick av hänförelse och hänryckning: orgasmen, blixten, virveln. Liksom Ponge skriver om det tomma kruset som sjungande låter sig fyllas, skriver theravadabuddhisterna om nirvana, eller det som inte innehåller något och därför allt. Därmed kan det ske som Hermann Broch skriver i slutet på Vergilii död:

”Intet fyllde tomheten och blev till universum”.

”Liksom Gud eller Varat är också Intet en av de omöjligas masker. I den så kallade gudsupplevelsens ögonblick, när människan träffas av blixten, finner sin medelpunkt, överskrider gränsen eller dras in i kaosets trollkrets, upptäcker hon sin medelpunkt i något som faller utanför hennes verkningsfält” (Földényi, ibid., s. 187).

Poesin som exempel

Tranströmer

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Den här dikten, ”Från mars -79”, i Tomas Tranströmers Det vilda torget (1983) illustrerar, enligt Enn Kokk (Aktuellt i politiken nr 19:1983), vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är:

”Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd”.

Tomas Tranströmer är också en mystiker, men inte nödvändigtvis i religiös mening.

Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar
den väldiga skuggan som flyter där ovan,
det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.

Aloís

Samisk poesi och bildkonst dyker här helt oanmält upp i min hjärna. Liksom hos andra – och jag tvekar att använda uttrycket – naturfolk – har hos samerna dansen, musiken, sången, recitationen och poesin alldeles speciella betydelser. Hos samerna – och särskilt hos Nils-Aslak Valkeapää (Aloís) – flyter på något sätt allt samman i jojken. Här förenas text och musik, men också direkt och indirekt, dansen och bilden. Det utomordentligt vackra allkonstverket Ruoktu Váimmus (1985; översatt till svenska som Vidderna inom mig,1987, Café Existens/DAT) bär här stark syn för sägen (även om Valkeapää tyvärr inte jojkar i boken; något som jag dock hört honom göra). Det absolut viktigaste här är sammanfallandet. Att människan, djuren, naturen, myten, språket sammanfaller. Att mystiken blinkar.

The post Virveln 4 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Från Platon över nyplatonikerna och ända till kristendomen kan man följa etapperna i den ”utveckling” under vilken man försöka tämja urprincipens kaos och omforma detta kaos till ett mer begripligt Ena. Men enligt exempelvis Plotinos och Klemens av Alexandra (ca 150-215 vt) kan vi inte bilda oss någon som helst föreställning om det Ena. Det fullständigt abstrakta är en förutsättning för att nå insikt (vilket delvis, enligt min mening, motsäger författaren själv).

Mellan gnostikerna (som var en brokig samling) och mystikerna (som också var en brokig samling, men med bl.a. enhetsupplevelsen gemensam) å ena sidan och de gudstroende kristna å den andra vidgades efterhand klyftan betydligt. Medan de kristna (och nyplatonikerna) främst lade tonvikten vid gemenskapen och makten, ägnade gnostikerna sin uppmärksamhet åt den enskilda själen. Den klaustrofobiska ordningen ställdes mot den icke-klaustrofobiska ofattligheten.

Kristi kors´ mening är, enligt merparten av de kristna mystikerna, att allt ska hänga samman med allt; dess övre ände sträcker sig mot himlen och pekar mot Logos, dess nedre mot djupen för att förena det som är längst ned med det som är längst upp, och Kristus armar håller kaoset på avstånd och knyter samman världen. Jämför gärna detta med Paulus ord i Galaterbrevet 6:14.

När så människan befinner sig i korsets skärningspunkt, eller där alla vägar korsar varandra, är hon böjd att tala om Gud samtidigt som hon upplever tillintetgörelsen. Döden och det eviga livet går med andra ord omlott, ja, förutsätter varandra som myntets båda sidor betingar myntet. Människan upplever inom sig ett i djupast tänkbara mening subjektivt universum som hon i lika mån kreerar och utstår.

Paulus vände sig mot allt detta – dvs. mot möjligheten att ”gå vilse”. Helt kort: Paulus ville helt ersätta gudsupplevelsen med gudstron. Eller den omöjliga mystikens virvel med kyrkans standardiserade regler och förordningar. Ändå lever mystiken, den extatiska och ofattbara, vidare sida vid sida med den sanktionerade bekännelsen och kyrkospiran.

Från mystikens håll är varje benämning av ”Gud” omöjlig. Man har också menat, att ju större sägbarhetens rike är (ju fler ord som kan bildas), desto större är också outsägbarhetens. Gnostikern Marcions uppfattningar om det outsägliga från det andra århundradet vt kunde här lika gärna vara Mallarmés om den moderna poesins grundtankar.

”I nådens (eller gudskärlekens) ögonblick”, skriver Földényi, ”blir människan delaktig i en så kallad helhetsupplevelse (eller i en upplevelse av Allheten, min anmärkning). I liknande ögonblick blir det också påtagligt för henne att det inte är möjligt att föreställa sig helheten utan dess skugga, som hon – i brist på bättre – kallar Intet” (ibid. s. 47). Detta är en mycket central sats i hela boken, som jag uppfattar det – och den virvlar sig i svindlande möten åt alla håll och inga.

 Blixtens intensitet, den omöjliga identiteten och det förtrollande ansiktet

Ur den förgörande elden lösgör sig livets gnista. I blixten mullrar den åska som i blixtrandets ögonblick rymmer tystnaden. Och detta ögonblick är evigt. Detta ögonblick överträffar all annan intensitet. Den föregår tiden och gör det omöjligt att skilja på orsak och verkan. Detta ögonblick är liv-givande och dödligt i ett.

Snarlik blixten är eldens, alltets och (hemmets gudinna) Hestias härd. Den är tillvarons källa och ursprung och präglas av att den som är därinvid saknar skugga i det att hon är identisk med sig själv. Men när människan tror sig ha funnit sin medelpunkt börjar hon samtidigt känna sig omöjlig. Misstanken uppstår att anledningen till att man förlorar sig själv i samma ögonblick som man tror sig finna sig själv är att själva tillvaron saknar medelpunkt. Man försätts i en förtrollningens extas.

Men vår kultur, som alltmer raffinerar sitt begrepp om framtiden, inkapslad i kristen retorik, evolutionism, politiskt språk eller vetenskaplig jargong, har alltid bemött förtrollningens ögonblick med skepsis. Detta ögonblick som är subversivt, anarkistiskt, omskakande och livligt och dödligt i ett. Detta ögonblick som besitter ett djup som inte låter sig infogas i någon form av systematik.

Människans ansikte är unikt. Det är inte minst genom sitt ansikte som människan skiljer ut sig från resten av djuren. Ur den döendes ansikte, det hippokratiska ansiktet, strömmar både livets och dödens omöjlighet. Ansiktet speglar den allt genomträngande men ingenstans gripbara kraft som upprätthåller och dominerar tillvaron. Från detta ansikte strömmar det kusligas blick, men också livskraftens. I Medusas blick möter vi både orgasmen, skrattet och oceanen. I hennes blick – som i Jesus Kristus – öppnar sig en väg in mot det Intet, som är granne med det utsläckta vetandets kaos och den spirande visdomens kosmiska hemligheter. Och Ångesten, skulle Kierkegaard tillagt.

Världsalltets gåtfulla Annorlundahet

Oraklet i Delfi satt invid den vita, och upptill avrundade, stenkolonnen Omphalos (som filosofen Hélène Cixous nog skulle betrakta som fallokratisk!), som länge kom att betraktas som just det ordet betyder: (världens) navel. Plutarchos skriver exempelvis om detta. Jordens navel är en mittpunkt, eftersom den inte, likt de tre gorgonernas (bland annat Medusas) tillhåll, ligger i något väderstreck. Naveln fungerade som ett svart hål, som slukade allt och alla – även tiden.

Mest utmärkande för den av underjordiska ångor berusade prästinnan själv, är också att hennes spådomar är vaga och tvetydiga.

En människa i extas är någon som är utom sig, och i det tömda utrymmet tränger kaoset in. Jordens navel är sålunda också kaosets säte. Det sm Nietzsche senare skulle kalla de apolliniska (harmoniska) och dionysiska (rusiga) principerna förenades i oraklet i Delfi. Dock inte i en sorts syntes, utan i form av en motsättningarnas skärningspunkt . I en sådan är intensiteten så hög, att det inte enkelt går att skilja handlingarna och deras effekter, dunklet och ljuset eller måttet och måttlösheten från varandra. Naveln förbinder därmed det Bekanta med det Annorlunda.

Förbindelsen kan ses som en den universella mytologins axel eller en pelare – ofta i form av ett träd – som förenar tidens tempus, det högsta med det lägsta, envart ting med envart annat. Vi finner denna enhet i exempelvis den altaiska granen, sumerernas Mesu-träd, den skandinaviska asken Yggdrasil. Det är här det begripliga och det obegripliga berör och befruktar varandra. Drivna därtill, dessutom, av nödvändighetens gudinna, Ananke, om vilken exempelvis Platon skriver i dialogerna Staten och Theaitetos.

The post Virveln 3 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

I Inledningen utvecklas en klangbotten för de sju essäer som därefter följer och som s.a.s. utgör själva boken.

Jag uppfattar: Gud skapade Någonting ur Intet, människan har däremot bara möjlighet att skapa ett nytt Någonting ur något som redan existerar. Människan måste på nytt äta från kunskapens träd – på gott och ont!, glöm inte det – för att falla tillbaka i oskuldens tillstånd. Eller för att erhålla ny kunskap eller insikt?

Men kan människan sätta skapelsen – vårt nuvarande Någonting – och det som föregick skapelsen – Intet – inom parentes? Frågar jag mig. Vad betyder det? Att fylla klyftan mellan Varat och Icke-varat, att dekonstruera traditionen och skapa ur ruiner? Bygga genom att riva? Omtolka? Ja, Földényi menar detta, samtidigt som han hela tiden har blicken riktad mot ett och samma osynliga fokus: gudsupplevelsen (till skillnad från Guds-tron). Den gudsupplevelse som hjälper människan att överkomma sina inre barriärer, träda ur sig själv, erfara omskakande och extatiska känslor. Att förvandla förlusten till vinst.

I denna den av Földényi bejakade mystiska upplevelsesfär känner människan sig intensivt koncentrerad. Men blir identisk med sig själv just i sådana ögonblick när denna identitet blir all mer ogripbar.

”Målet”, skriver han ”, är att göra förnimbart det otänkbara som omger tankarna och det outsägliga som befinner sig bortom orden” (ibid., s. 20).

För övrigt erkänner författaren att det han här författar alltså är motsägelsefullt i sig. I frihet uthärdar han sitt ämne. Författaren befinner sig själv i en bottenlös virvel i vilken inga data är viktigare än andra samtidigt som han försöker göra sina svindlande upplevelser fattbara för sina och läsarens sinnen. I detta lever en intelligent rädsla – ja, en genuin fruktan.

Lázló F. Földényi avslutar inledningen av boken med något som starkt minner om både bokens proklamerade syfte(en) och en brasklapp:

”Vetenskapen syftar till att dölja denna fruktan. Fotnoterna, hänvisningarna och de talrika citaten i denna bok tjänar till synes samma syfte. Risken finns att de i stället för att bilda en virvel, om också oavsiktligt, formar sig till ett enda system som hålls samman av över- och underordning. Mitt syfte är emellertid inte att anklaga, bevisa eller försvara, utan att göra fattbart att det som tankarna i denna bok inriktar sig på redan har erfarits av andra i de mest skilda skeden och kulturer” (ibid. s. 21).

Som författare av denna text erkänner jag förbehållslöst, att ämnet i sig helt enkelt är svårt att ”fatta” eller ”förstå”, eftersom det inte finns något att ”fatta” eller ”förstå”. Däremot finns mycket att hänföras av, och jag måste tillstå, att under mina slutligen sju läsningar av boken har jag successivt alltmer kommit att fascineras. I sitt slag tror jag att Lázló F. Földényis verk är bland det absolut bästa som har skrivits. Det rekommenderas därför starkt som läsning av den av ämnet intresserade.

Möjligen kunde författaren haft mer att säga om Böhme, Eckhart och Kierkegaard – som han endast sparsamt nämner – och lagt till något om exempelvis Johannes av korset, Teresa av Ávila, sufisterna, judiska grenar med mystika inslag, djupekologer av Sigmund Kvalöys karaktär, den tidiga buddhismen och så vidare. Men detta är väl närmast randanmärkningar. Ämnet är som sådant tillräckligt omfattande, bråddjupt och ofattligt som det är.

För övrigt vill jag redan här inflika att boken inte handlar om ”Mindfulness” (eller det som ibland kallas KBT III); denna moderna och euroamerikanska behandlingsmetod, och begreppet som sådant, har ytterst lite med det ursprungliga buddhistiska begreppet och Buddhas egen redogörelse för begreppet “sati” att göra.

Vad boken ”handlar om” är snarast det som Rolland talade om, men som Freud inte ”förstod”:

I ett berömt brev förklarar alltså Freud sig vara oförstående till vad Roland kallar ”den oceaniska känslan”, alltså ett tillstånd då jaget har förenats med alltet, eller Gud, till en enda enhet, självklar men samtidigt oöverblickbar. Men Freud hade som bekant, vet vi nu, sina påtagliga begränsningar.

Vad som för mig framstår som mest problematiskt, och samtidigt mest genuint stimulerande, är tankarna om Intet och vad som händer när vår identitet av något skäl blir svår att hantera.

I fortsättningen kommer jag att omväxlande använda mig av Lázló F. Földényi, Földényi eller helt enkelt bara LFF.

Gudsupplevelsen och Guds-tron

Gudsupplevelsen skiljer sig från gudstron. Medan i gudsupplevelsen det icke-erfarbara blir objekt skiljer bekännelereligionen på vetande och upplevelse. Gudstron håller sig med mått. Gudsupplevelsen är ofattbar och kaotisk, en pulserande erfarenhet; Guds-tron är reglerad i Trosbekännelser, system och någon form av gripbart vetande.

Johannes, i de apokryfiska Johannesakterna, stirrar den aldrig blinkande Jesus i ögonen. Jesus flyttar då, som främling, in i Johannes, och låter denne i ett svindlande ögonblick känna sig själv. Men det som uppenbaras är egentligen inte ”Johannes”, utan saknad och något ofattbart. Ordet töms eller laddas med ett nytt innehåll. Och ”Gud” låter sig här inte – som kyrkan och bekännelsereligionen vill – på något sätt bestämmas. Att uppleva ”Gud” är i någon mening att uppleva svindel och kaos.

Berättarjaget i Johannesakterna är aposteln Johannes, vilket gett skriftsamlingen dess namn. Författaren (eller författarna) är dock okänd, som så många andra av författarna till kristna (och andra religiösa) texter. Texterna i Johannesakterna är tydligt påverkade av Johannesevangeliet i Nya testamentet, men skiljer sig också tydligt från dem. (Maria Rönn).

Det som särskilt utmärker dem är att Jesus inte framställs som en historisk människa av kött och blod, utan som en gestalt som existerar endast i den religiösa berättelsens värld. Det sägs till exempel att han inte lämnar några spår i sanden och att visar sig för människor i olika skepnader.

Man kan säga att Jesus framträder som en metafor för det gudomliga eller det vi kallar Gud. Det är bland annat därför Johannesakterna inte accepterades av kyrkan. Idén om Jesu okroppslighet har kallats ”doketism” och har avvisats och bannlysts av kyrkan genom århundradena. (Johannesakterna är en av de många skrifter som cirkulerade bland kristna grupper under de tre hundra första åren e Kr. På den tiden fanns det i det väldiga romarriket runt Medelhavet ett myller av olika teologiska riktningar och andliga praktiker. Det var först på 300-talet i och med kejsar Konstantin, då kristendomen blev statsreligion, som dogmer och trosbekännelser växte fram).

”I de verkliga tänkarnas meditation, men potentiellt i varje mänskligt medvetande, slår ‘världsalltet självt’ upp ögonen.” (Sloterdijk, P.: aa, s. 343). Det är där och då som människan kan nå den mittpunkt, som likt en hägring emellertid aldrig låter sig fångas. Det är där och då hon i evighetens vara möter sin timliga förgänglighet; där människan ingår och uppgår i ögonblicket. Där extasen, det omöjliga, det intensiva, det måttlösa blixtrar. I en plötslig upplevelse av ofattlig Annorlundahet. I en personlig gudsupplevelse.

Själen är inte möjlig att avgränsa, och själen och världen har en gemensam nämnare: logos. När människan ögonblicksvis berörs av logos erfars en gudsupplevelse.

The post Virveln 2 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text i sex avsnitt  handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Denna text utgör alltså en sorts recensionsessä med utgångspunkt i en på svenska förra året utgiven bok av den ungerske professorn i konstteori mm Lázló F. Földényi. I Ungern utgavs den 2010, och en tidigare version skrevs redan 1991, delvis inspirerad av Földényis hittills, åtminstone internationellt, mest uppmärksammade verk Melankólia (1988). Hjälp på traven vidare fick dock Földényi av en inspirerad och inspirerande läsning av den tyske filosofen Peter Sloterdijks bok Weltfremheit (1993), som både fick genomslag i Földényis eget tänkande, delvis ledde till en ytterligare ”framstöt”. Enligt min ungerskfödde vän och kollega, Geza Nagy, är översättaren, Ervin Rosenberg, den bästa tänkbara.

Som jag ser det är därför den nu aktuella boken, om än avskjuten från melankolins ramp, steg tre i en trestegsraket. Del I skulle sålunda vara den första versionen av Medusas blick, II Peter Sloterdijks bok Weltfremheit och den delvis ambivalenta reaktionen på denna steg III. Denna bok handlar sålunda inte bara om fruktan för det förgängliga (som Melankólia), utan också om människans försök att skapa sig ett hem i världen genom att ge sig hän åt just denna värld. Förloppet, om jag tolkat detta riktigt, kan i all sin täthet urskiljas i redan i förordet – och just genom att hänvisa till I-III ovan.

I. Földényi skriver apropå titeln att denna då exakt uttryckte hans tankeinriktning, och kunde sammanfattas i frågan: ”Kan fruktan inför förgängligheten betvingas?”. Denna fråga anspelade i sin tur på tematiken i Melankólia, vars poäng tycks vara, att medvetenheten om döden just tenderar att göra människan, särskilt den intellektuella människan, melankolisk. I Melankólia ägnar sig Földényi åt att följa upp den europeiska kulturhistoriens djupströmmar som under tidsskede efter tidsskede förträngdes.

”Det var dessa företeelser som Medusas blick (första versionen, 1991, min anmärkning) skärskådade med särskild fokus på den grekiska mytologins berättelser, försokratikerna, gnostikerna, de kristna mystikerna, samt på de senare tänkare som i strid med den aktuella tidsandan härledde sina tankar från dem”.

Här kommer jag att tänka på den Novalis, som Inger Christensen hänvisade till i sin essäsamling Hemlighetstillståndet, och mycket av det som kan utvinnas ur Hans Ruin d.ä:s fantastiska bok Poesiens mystik. Földényi skrev dock (I) defensivt och enligt via negativa. Han godtog sålunda, uppfattar jag det, att för att kunna vara med om en uppfyllelse-upplevelse måste man så att säga vända sig bort från det som är.

Christensen/Novalis:

”Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet, som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd. “(Inger Christensen, Hemlighetstillståndet, 2011)

Hans Ruin d.ä.:
”Han (den religiöse mystikern) strävar att ge en alldeles särskild tyngd och verklighet åt satsen: in deo movemur, vivimus et sumus. I den mystiska upplevelsen, den mystiska gudsskådningen, känner han sig ha blivit ett med det oändliga och är medveten därom. Såsom William James säger i sitt ryktbara arbete om den religiösa erfarenheten, är detta mystikens eviga och triumferande tradition, som knappast skiljer sig inom olika länder och bekännelser.” (Poesins mystik Ruin, 1925 och 1978)

II. Hos Sloterdijk fann Földényi alltså delvis stöd för sina tankar. De av de härskande tankegångarna förträngda tankegångarna härleder Sloterdijk ur den klaustrofobi som makten och systemet orsakat. Nya människor träder med andra ord in på scenen: världsfrämmande, världsflyktiga, världsöverflyglande.

III. Men denna motreaktion består egentligen, uppfattar Földényi alltmer, bara i ett eller flera nya klaustrofobiska tillstånd: en sorts känslor av uppfyllelse som egentligen bara är förklädda klaustrofobier. Detta öppnade en ny horisont. Och han kände att hans måste modifiera sin tidigare ståndpunkt och ”vid sidan av negativiteten förnimma också positiviteten” (Ur förordet till den aktuella boken, s. 9).

Utöver detta kanske bör nämnas, att författaren har en del av sina rötter också inom konstteorin, poesin, existentialismen, metafysiken, mystiken och fenomenologin. Sammanfattningsvis ”handlar” de fyra sistnämnda tanketraditionerna om framför allt följande:

(1) Existentialism är en term som har tillskrivits ett arbetsområde utfört av vissa filosofer under (hittills främst)1800- och 1900-talen, vilka, trots sina doktrinära skillnader, delade tron att filosofiskt tänkande börjar med det mänskliga subjektet. Allehanda inlåsningar i ”system” och ”systematik” avisas vanligen.

(2) Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska. Frågor som särskilt har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet.

(3) Mystik (senlatin theologia mystica, av latin mysticus “som hör till mysterierna”, även “hemlighetsfull”, från grekiska mystikos, “invigd”, “som hör till mysterierna”, “hemlighetsfull”) betecknar en religiös eller filosofisk åskådning vars anhängare söker nå förening med det översinnliga eller gudomliga eller kännedom om den sanna verkligheten genom att kontemplativt fördjupa sig i den inre erfarenheten.

(4) Fenomenologi är en teori och metod inom filosofin; läran om fenomen och väsen. Inom fenomenologin studeras särskilt förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen.

Ergo

Inte bara världen, men inte heller bara skilsmässa från världen – utan dessutom möjligheten av en dittills oanad symbios mellan världen och själen. Bortom en viss punkt kan det oerhörda avståndet mellan själen och världen slå över i en oanad närhet.

I den nu aktuella boken ligger (åtminstone implicit!) tonvikten inte på skillnaden utan på den gemensamma nämnaren. På tilltron istället för på främlingskapet. Dock inte som förintande kritik av Sloterdijk (eller sitt tidigare jag), utan som berikande komplement. Bokens syfte är med andra ord ”den världsvidgande eller den världsskapande andens fenomenologi”.

The post Virveln, del 1 first appeared on Opulens.