SOLIDARITET. Tre poeter på tre månader har dödats under protesterna i Myanmar. Den senaste, Ko Zaw Tun eller Khet Thi som han också kallades, lämnades enligt aktivistgruppen Assistance Association for Political Prisoners (AAPP) till familjen med organ avlägsnade efter vad som troligen var en hemsk tortyr.

Khet Thi skrev om kulor som tränger in, inte där revolutionen äger rum, i hjärtat, utan i huvudet, där förtrycket tvättas in. Det väcker tankar om poesins kraft mitt i all avsmak: den sitter i hjärtat därför att hjärtat är enda muskeln stark nog att bära den.

Så länge föreställningen om att den fria individen är farlig finns kvar måste litteraturen finnas kvar som en påminnelse om att ondskan ligger i föreställningen i sig och inte i den fria individen. Hos den fria individen vilar inget annat än en vilja att göra gott – en naturlig solidaritet. Allt annat än fria individer är inget annat än framgångsrik retorik. Och framgångsrik retorik är sällan synonymt med solidariskt intresse. Retoriken är i grundens botten detsamma som kulorna i Myanmar: ”de skjuter mot huvudet, men vet inte att revolutionen bor i hjärtat”.

Christoffer Andersson

The post Noterat: Hommage till Khet Thi first appeared on Opulens.

HAT. Facebook har de senaste åren, genom underlåtenhet, blivit utnyttjat för att påverka val, uppvigla hat och bidra till etnisk rensning. Nu har grundaren Mark Zuckerberg anammat en allt mer aggressiv ledarstil, duckar för utfrågningar och beväpnar sig med lobbyister, skriver Kevin Shakir.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Minns ni den unge Mark Zuckerberg? Den där killen som hoppade av sin universitetsutbildning på Harvard för att fullfölja sin dröm om att göra det möjligt för människor att hitta och etablera kontakt till vänner och bekanta. Han har byggt ett Facebook som de senaste åren, genom underlåtenhet, blivit utnyttjat för att påverka val, uppvigla hat och bidra till etnisk rensning. Nu har han han anammat en allt mer aggressiv ledarstil, duckar för utfrågningar och beväpnar sig med lobbyister.

Mark Zuckerberg har på få år gjort sig till en av världens mäktigaste personer. Trots empatiska formuleringar om en mer öppen och ihopkopplad värld, har han lyckats utveckla uppmärksamhetsekonomin genom att sälja information om oss användare, så som våra beteenden, partners och politiska åskådningar till annonsörer. Har det funnits konkurrens, som i en snabbt föränderlig digital värld potentiellt hotat Facebooks marknadsdominans, ja, då har han undanröjt den.

De största Facebookköpen har genom åren varit det sociala mediet Instagram. Det köpet skedde för sex år sedan och till det ska läggas uppköpet av chattapplikationen med krypterad kommunikation WhatsApp. Köpet av WhatsApp ägde rum för fyra år sedan. Det snabbväxande bild-chattmediet Snapchat tackade i 2013 nej till att köpas upp av Facebook för några miljarder dollar. Facebooks svar på avböjandet var att lansera ”Stories”, en bilddelningsfunktion på Instagram, något Snapchat nu märker konsekvenserna av, med sjunkande användarantal och värde.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Å ena sidan verkar Facebook prioritera att öka sitt ekonomiska värde som företag. Samtidigt väcker senaste årets hög av skandaler, rörande missbruk av människors personliga uppgifter och misslyckade administration av hatiska inlägg, frågor om Zuckerbergs syn på människovärde.

Bland annat drabbades Facebook av en hackerattack som ledde till att 90 000 användare loggades ut från sina konton och 50 000 användare fick sina personliga uppgifter kapade, världen över. Dessutom har Facebook varit uppbyggt på ett sådant sätt att det tillåtit fenomen som uppvigling av hat och organisering av folkmord gentemot rohingyer i Myanmar. Liknande missbruk av den sociala mediejättens tjänster har förekommit i Sri Lanka där Facebook använts för att mobilisera våld och mord mot muslimer och i Nigeria, där falska nyheter lett till rasistiskt motiverade mord. I en del länder, däribland Nigeria, är Facebook för majoriteten av befolkningen synonymt med internet. Det är en nation där många inte vet att det finns något internet bortom Facebook. För att administrera dessa hatiska inlägg som florerar bland miljontals invånare har Facebook endast haft ett fåtal individer anställda, som misslyckats med att stoppa propagandan.

Efter diverse skandaler inledde Facebook ett samarbete PR-firman Definers Public Affairs, ägd av republikanen Tim Miller för att motarbeta kritiken världen över och återbygga plattformens image. PR-firman vände sig mot den ungersk-amerikanske filantropen Georg Soros, som kritiserat sociala mediejätten. Facebook ville utreda huruvida hans kritik egentligen hade underliggande ekonomiska motiv och blev anklagade för att ha ägnat sig åt en antisemitisk smutskastningskampanj. Relationen mellan Definers och Facebook har upphört, efter avslöjanden om samarbetet i The New York Times. Trots detta är det uppenbart att Zuckerberg prioriterar att bygga kapital för sitt företag än att göra det möjligt för människor att komma varandra närmre.

Detta illustrerades tydligt, då Mark Zuckerberg vägrade att dyka upp till en utfrågning angående Facebooks kännedom om desinformationskampanjer och inhämtning av data, genom Facebook, i Storbritannien. 24 representanter från nio länder samlades för att fråga Mark Zuckerberg om hans tankar rörande ett dokument som avslöjar att Facebook varit medvetna om aktivitet om datainhämtning i Ryssland redan 2014. Företaget har tidigare sagt att de var omedvetna om detta fram till en tidpunkt efter det amerikanska presidentvalet 2016. Men nu verkar det som att Zuckerbergs ord om företagets hantering av användares personliga uppgifter inte stämmer.

Efter ett 2018 fyllt av skandaler är det endast rimligt att fråga om 2019 inte blir året då Mark Zuckerberg lämnar Facebook. Vad som en gång handlade om att bygga en plattform där människor kunde komma i kontakt med varandra har blivit ett gigantiskt multinationellt företag, vars största ambition är att låta våra personliga uppgifter bidra till dess tillväxt. Zuckerberg verkar nu ha målat in sig i ett hörn och där står vi  ofrivilligt vid hans sida.

Alla artiklar av Kevin Shakir

The post Kommer Zuckerberg att lämna Facebook? first appeared on Opulens.

DIY. ”Men framför allt bryter den mot de estetiska konventionerna samtidigt som dessa ombyggda vardagsprylar innebär ett sätt att om, än i konsertform, estetisera vardagen och därigenom ta kontroll och erbjuda ett alternativ till en genomkommersialiserad tillvaro”, skriver Andreas Engström.

”Är punk först och främst en attityd?”, inleder moderatorn med att fråga under panelsamtalet på festivalen No! Music på Haus der Kulturen der Welt i Berlin. Frågan skulle i princip kunna leda fram till slutsatsen att punk sträcker sig bortom genren så som vi känner den. Men icke, moderatorn hade bestämt sig. Attityd översattes med slagordet DIY, do-it-yourself, och musikaliskt handlade det om klassisk punk, ni vet, variationer på de där tre ackorden.

Måste det vara så? Om attityden är att vända en kommersiell värld ryggen, kan då inte punken vända sig själv ryggen och ta andra former? I vad som under festivalhelgen utvecklades till mitt sökande efter punkens drivkraft och essens fascinerades jag av filmen No Land’s Song, om den iranska musikern Sara Najafis ansträngningar att få till en konsert i Tehran med kvinnliga sångerskor. I Iran får kvinnor inte sjunga solo offentligt, en regel som musikerna försöker både komma runt och trotsa samtidigt som de gäckande myndigheterna ställer nya hinder i vägen genom att dra in tillstånd och spionera på gruppens förehavanden.

Dessa pop/folk/världsmusiker spelar knappast punk. Men genom konstnärlig strävan och politisk markering gör de ”sin grej” och tar på samma gång definitivt risker. Detsamma gäller punkarna i Yangon Calling! – Punk in Myanmar, en annan film som visades, där den litet barnsliga upproriskheten vilken stund som helst skulle kunna bli direkt livshotande. Och ändå handlar det i förlängningen om något så basalt som att estetisera tillvaron: att få välja kläder eller spontant sjunga offentligt. Att vara kreativ i vardagen kan vara den mest politiska och esteticerande akt över huvud taget.

Därför ser jag också hos punkarna i Yangon utgångspunkten – eller attityden – annan än punkens råa klang och distorsion, vilket tillsammans med låtformatet är konventioner som tycks så svåra att frigöra sig från. Men visst går det, och kanske fann jag ändå sent på söndagkvällen till slut punken i samtidens brännpunkt. Då hade jag emellertid förflyttat mig till en mindre spelning på alternativscenen Labor Neunzehn i Treptow. Den portugisiska tonsättaren och slagverkaren Sofia Borges hade byggt egna slagverksinstrument, vilka delvis var elektroniska och som hon både spelade på och styrde med en programvara. I verket L’homme Machine #2 uppstod ett sällsamt speldoseaktigt kollage som överlagrades av brötig noise, där spelet var fysiskt konkret samtidigt som konserten tog en rent skulptural form när Borges kontemplativt rattade programvaran och maskinerna blev till en amorf massa som levererade en strukturerad kakofoni.

Utifrån en konstnärlig vision hade Borges onekligen gjort det själv. Musiken är politiskt i kraft av att vara ”onyttig” på marknaden och för nyliberaler provocerande då den uppbär offentligt stöd (vilket åtminstone konsertarrangören gör). Men framför allt bryter den mot de estetiska konventionerna samtidigt som dessa ombyggda vardagsprylar innebär ett sätt att om, än i konsertform, estetisera vardagen och därigenom ta kontroll och erbjuda ett alternativ till en genomkommersialiserad tillvaro. Metoden, eller attityden, är inte unik – veckan innan upplevde jag en konsert med Annette Krebs där hon gjorde något liknande. Men det lät helt annorlunda och även om detta klassas som konstmusik är detta för mig punk: en konst vars kraft inte låter sig definieras, vare politiskt, socialt eller musikaliskt.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Flera nyanser av punk first appeared on Opulens.