LIVEMUSIK. Kangas klanger beger sig till Slaktkyrkan och upplever syntpionjärer och japanska volymfreaks. Endagsfestivalen Echo Three Fest avlöser Vråljazz där Grammisvinnanade nutidsjazz just ställt skåpet.

Vråljazz i Slaktkyrkan

Vråljazz gör skäl för namnet. I alla fall på ett sätt. Tusentalet personer har hittat ut till Slaktkyrkan och det anslutande mindre kapellet Hus 7, så det är såklart vrålsuccé, där i skuggan av Avicii Arena i Stockholm.

Sven Wunder blandar friskt

Musiken är däremot av blandad sort, och inte alltid så vrålbenägen. Kvällens avslutare på stora scenen är Sven Wunder med en alldeles egen blandning av europeisk jazzfunk, easy listening, exotica, psykedelia, pop och så kallad produktionsmusik (musik som gjordes till produktionsbolag som sedan pitchade den till film, tv och liknande). Om det är jazz? Jo, det kan man säga, men mest lever Sven Wunders musik i sitt eget parallelluniversum.

Bakom namnet döljer sig Joel Danell, som bor i Stockholm och arbetat mycket som filmmusikkompositör, till filmer som ”Krakel Spektakel”, ”Tsatsiki” och ”Sune”. Nu är han uppe i fem album under namnet Sven Wunder och har en diger uppsättning säkra musiker kring sig på scen, med jazzkatter som Per ”Texas” Johansson. Publiken är med på noterna och njuter i fulla drag av musik som tar oss med in i en filmisk bubbla av välbehag. Mycket är hämtat från senaste, lyckade albumet ”Daybreak” (Piano Piano Records, LP/CD/DL).

Goran Kajfeš Tropiques en höjdpunkt

En smula mer vrål uppstår när Goran Kajfeš Tropiques intar scenen tidigare under kvällen. 2024 släppte bandet senaste fullängdaren ”Tell us” (We Jazz, LP/CD/DL) till en rejäl hyllingskör vars crescendo mynnade ut i Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan. Albumet rymmer tre långa låtar, och det här är verkligen ett gäng som gör som de behagar, och låter musiken ta sin tid.

Så även på Vråljazz, där ett varierat set visar upp många sidor av den innovativa anda som genomsyrar trumpetkungen Goran Kajfeš och hans mannar. Dungen-trummisen Johan Holmegard matar på medan kontrabasisten Johan Berthling fixar ett svårslaget groove. Musik från jordklotets olika hörn möter knäppiga synthkaskader i en häxblandning där jazz bara utgör en av beståndsdelarna. En av de absoluta höjdpunkterna på årets Vråljazz.

Cinematisk jazz med Yttling

Yttling Jazz är en annan prisad akt på festivalen. Nyligen tilldelades de en Grammis för Årets jazz för albumet “Illegal Hit” (YEAR0001, LP/DL). En platta som givit upphov till en massa nya versioner av låtarna, bland annat en med Sverigeaktuella Bobby Gillespie från Primal Scream.

Björn Yttling är annars välbekant som en av medlem i indiepopparna Peter Bjorn and John (visselhiten “Young folks”, ni vet). Han jobbar även som producent och låtskrivare för stjärnor som Lykke Li, Robyn och First Aid Kit.

I grunden är Yttling dock skolad jazzmusiker. Men likt nyss nämnda Vråljazz-namn blandar han upp allt efter eget huvud. Det blir en cinematisk, vitt svepande musik där Nino Rota får ta plats bredvid gudarna på jazzens panteon. Stämningsskapande projektioner omsluter gestalterna på scenen. Gestalter som vinner över publiken på nolltid.

Kisar du lite med ögonen kan du skymta Tonbrukets Dan Berglund på kontrabas, och blåsare av kalibern Nils Berg (den där färgglada pricken som brukar synas bakom Håkan Hellström på Ullevi) och Jonas Kullhammar. Den senare hinner dock bara spela en kort stund då han måste flänga i väg till Fasching för ett av många gig där med Lisa Nilsson.

Egensinnig jazz

Lisen Rylander Löve är en av de som förgyller kvällen inne i det mer intima Hus 7. Hennes andra soloalbum “In Fields of Time” (Hoob, LP/DL) andas experimentlusta. I hennes musik är komponerat och improviserat två poler som inte alls går att skilja åt. Samma fenomen uppstår på scenen, där hennes saxofon för henne rätt långt från hennes tidigare karriär som medlem i elektroniska duon Midaircondo.

Det är ganska fritt hållet och utforskande, men det är också berikande att ta del av Lisen Rylander Löves egensinniga jazzvariant. Av hittills nämnda akter kommer hon kanske också närmast vrålet i Vråljazz. Men mer vrål är att vänta.

Inne i Hus 7 spelar också de två mest egensinniga namnen på festivalen (av de jag ser): Arrington de Dionyso och Kosmonauci. Den förstnämnda Chicagosonen har sedan tiden i experimentella bandet Old Time Relijun fördjupat sig i ritualer och ceremonier i Sydostasien, och framträder här helt allena med diverse instrument och ting som han blåser och hummar eller bara andas i. Det stampas i golvet så att dammet yr och plötsligt är det rave med endast en burrande, skorrande mungiga som drivkraft.

Det vråligaste bandet av dem alla

Sist ut: Polska Kosmonauci som visar sig vara det klart vråligaste bandet på Vråljazz. Vibrafonvilden Tymon Kosma hoppar och far, och ibland tar han synthen i besittning. Saxofonisten Miłosz Pieczonka sprutar ur sig toner i en hiskelig fart och det är ett monstruöst momentum som gäller, större delen av tiden. Mitt i allt detta möter hip-hop och drum & bass på ett punkigt vis fri jazzimprovisation.

Helt klart ett liveband att uppleva i stunden, även om det nyss kom ett andra album från Warszawa-kvartetten. “Brudna – Bielizna” (U Jazz Me/U Know Me, LP/DL) blir möjligen mer en fin artefakt i jämförelse med hur det ter sig i levande livet.

Kosmonauci kör över den leende publiken likt en ångvält, och det är svårt att stå still. Även om du inte vet hur tusan fötterna ska hinna med i tempot.

Echo Three Fest

Prick två lördagar senare i Slaktkyrkan äger Echo Three Fest rum för femte gången. Bakom denna energiska, årliga endagsfestival ligger bland andra eldsjälarna bakom skivetiketten PNKSLM Recordings. Tidigare år har toppnamnen varit Les Big Byrd, Dungen, Sara Parkman och GOAT, och i år blir det legendariskt värre.

Elektroniska pionjärerna Cabaret Voltaire

Sheffield-institutionen Cabaret Voltaire var tidigt ute med en rad saker. De skapade elektronisk musik med start 1973, och var pionjärer vad gäller bruket av bandspelare, loopar, cut up-teknik, proto-samplade röster och ljud, hemmagjorda grunkor, numera antika syntar och så väldigt mycket annat.

Deras musik började släppas mitt under den brinnande första punkeran och stod verkligen ut i mängden. De började göra skivor ungefär samtidigt som Sheffieldkollegorna The Human League, men har aldrig nått lika långt i kommersiell succé. Många är de som inspirerats inom syntpop, industrimusik, house och techno. Lite som ett annat slags Kraftwerk, fast från en sliten engelsk industristad som numera marknadsförs som ”Englands grönaste stad”. Och utan den där robotimagen.

Medgrundaren Chris Watson, som återanslutit efter flera decennier, kunde inte följa med på den här rundan på grund av sin hälsa. 1981 lämnade Watson bandet och Cabaret Voltaire blev en duo, men Richard H Kirk dog i september 2021 strax efter att ha återuppväckt bandnamnet men egentligen ha fungerat som ensam medlem.

Med tanke på Cabaret Voltaires väldokumenterade motstånd till allt som luktar nostalgi är det något av ett mirakel att vi får uppleva gruppen live på en scen. En annan smärre legendar från Sheffields tidiga elektroniska och experimentella kretsar delar scen med originalmedlemmen Stephen Mallinder. Snett till höger on honom står nämligen Eric Random, som en gång i tiden var råddare åt Buzzcocks och har hoppat in med Cabaret Voltaire genom åren.

De flankeras av två yngre herrar; en på syntar och elektronik, respektive en som står upp och slår på trummor. När jag träffar en av dem efteråt nyper han sig själv i handen för att det är så speciellt att få åka ut med Cabaret Voltaire.

Fantastiskt nog låter det inte heller särskilt nostalgiskt, bara suggestivt och rytmiskt när basisten och synthspelaren Mallinder sjunger och skanderar sina ord till en elektronisk kaskad med tillhörande samplingar och fluorescerande videoprojektioner.

Ett tvärsnitt av Cabaret Voltaires CV presenteras, med start i ”24-24” och en avslutning där tidiga, elektronpunkiga kultsingeln ”Nag Nag Nag” får ett varmt bemötande. Något som hela konserten får, med en diggande, dansande publik som fyller Slaktkyrkan.

Makthaverskan övertygar

En annan succé står Göteborgsbandet Makthaverskan för. 18 år efter tillkomsten har gruppen etablerat sig som ett av de starkare namnen inom indiesfären, med mängder av uppmärksamhet, Alldeles nyligen fick bandet utmärkelsen Album of the Week av prestigefyllda musiksajten Stereogum i USA. Detta alldeles välförtjänt, för ”Glass and Bones” (Welfare Sounds, LP/CD/DL) är en styrkedemonstration för denna konstellation där kvinnor och män födda runt 1990 skapar en mycket övertygande variant av skramlig postpunk och indiepop.

På scen är de en charmig upplevelse. Jag blir glad av musiken, som stundtals kan låta som vore den gjord av människor i deras föräldrageneration och uppförd på en festival i Slottsskogen för fyra decennier sedan. Makthaverskan adderar dock en energi och en inlevelse som – liksom dagens Cabaret Voltaire, passande nog – går utanför några eventuella nostalgifällor. Rytmiskt och uppdaterat får de med sig publiken i Hus 7.

Japansk avantgarderock

Bo Ningen har inte heller några problem att fånga Echo Three Fests besökare. De fyra japanska herrarna möttes först i London och nu firar gruppen 20 år. Publiken står hänförd och bara gapar när Bo Ningen går loss i sin avantgardistiska rock, där brutalt hårda och doom-dånande gitarr- och basriff kan mangla på i en evighet. Bara för att nå sin kulmen i att grimaserande basisten och sångaren Taigen Kawabe – iklädd ett virkat, nätliknande plagg – med hjälp av gitarrbandet spänner elbasen mot kroppen med dess huvud i höjd med skrevet. Trummisen liknar mest en Kurosawa där han regisserar rytmsjoken.

Bandet har tidigare bokats in av Yoko Ono och modeskaparen Yohji Yamamoto på deras respektive festivaler och event, samarbetat med Can-sångaren Damo Suzuki och tyska Faust. Inte att undra på, för Bo Ningens fysiska scenattack går utanpå det mesta.

Senaste albumet från japanerna är ”The Holy Mountain Live Score” (Alcopop!, LP/CD/DL), släppt 2024.

Ett ambitiöst, alternativt soundtrack till Alejandro Jodorowskys kultfilm ”The Holy Mountain” från 1973. Ett omfattande verk, med en maffig trippel-LP-box eller en dubbel-CD att tugga i sig.

Sibille Attar är spektakulär

Sibille Attar är även hon en spektakulär syn i röd, helkropps-latex-utstyrsel och Nancy Spungen-blont hår. En blinkning till New York Dolls ”Red Patent Leather”-period?

Efter Attars första album på svenska, 2024 års ”Brutal”, är den svenska soloartisten är aktuell med en LP som sammanfattar hennes engelskspråkiga karriär, kort och gott kallad ”Sibille Attar” (PNKSLM, LP/DL). I höst är det dags för fjärde fullängdaren, och av smakproven att döma blir det ett spännande släpp.

Attar är bra på att kommunicera med sin publik där hon stapplar omkring på Slaktkyrkans scen i röda lårstövlar och cittra. Vid ett tillfälle tar sig sångerskan ner i publiken. Där tas bilder och det blir lite stojigt, men till slut kan hon beställa en stor stark i baren.

Psykedeliskt med Fontän

Inne i Hus 7 är det ös med Göteborgskollektivet Fontän, med soloalbum-aktuella Jesper Jarold och hans kumpaner. Fontän är bara en av många akter Jarold är insyltad i, och deras psykedeliskt och krautigt pådrivande, rytmstarka musik skapar en trippliknande transcendens som gör gruppnamnet rättvisa.

Bus med Cockhouse

Från själva huvudstaden kommer i stället Cockhouse, ett ungt och eklektiskt gäng där elektroniska ljud möter punkig attityd och i vissa fall maskerande huvudbonader. Lätt kaos uppstår, på ett bra vis. Att lyssna på Cockhouses andra album ”You’re Crazy And I Love It” (LuckyOrNot, LP/DL) ger bara en föraning om hur mycket det sprakar om det busiga bandet live.

Skivan bjuder på två gästspel i ”Alhambra” (med Nathalia från Lovers Skit) och ”New Music
Friday” (där CivilPolis stundtals är arresterande lik Sleaford Mods). En musik som befriande nog skiter i genrer och bara kör. Hus 7 döps omedelbart om till Cockhouse 7.

Primal Scream på Gröna Lund

I samma veva som Echo Three Fest äger rum turnerar ett av festivalpublikens favoritband i Sverige. I Stockholm faller lotten på ett framträdande på Gröna Lunds stora scen. Miljön är knappast den perfekta för det tidigare så depraverade och rockmytsanammande Primal Scream. Sockervadd, tombolahjul och strålande ljus sommarkväll? Primal Scream gör sig bäst när mörkret fallit, alternativt inomhus, något som också bekräftas av flertalet bekanta som sett andra spelningar under Sverigeturnén.

På Grönan gör sångaren Bobby Gillespie och de andra det bästa av situationen, men det vill inte riktigt tända till. Det är först när konserten hunnit halvvägs som det tar fart. Och i publiken noterar jag fans som sjunger med i låttexterna, fast de inte var födda när banbrytande ”Screamadelica” för 35 år sedan mixade rock´n´roll med färska intryck från de brittiska dansgolven.

Primal Scream övertygar i rena rock ’n’ roll-nummer också. Klassiker som ”Rocks” och ”Medication” blir aldrig gamla. Men att Bobby Gillespie inte passade på att kommentera de primalskrikande barnen i attraktionen Fritt Fall mellan låtarna förvånar.

The post Kangas klanger: Gott och blandat på livefronten first appeared on Opulens.

 JAZZ. Rikard Rehnbergh rapporterar från Stockholms jazzfestival som nyligen avslutats. Här plockar han ut några russin ur den i år ovanligt stora jazzkakan.

Årets upplaga av Stockholms jazzfestival är över: runt 250 konserter har genomförts på 70 scener under tio dagar. Osedvanligt många konserter hyste internationella artister och en hel del ”förstagångsspelare” i Sverige. Undertecknad hann med cirka två per kväll och plockar nedan ut några av russinen ur jazzkakan.

Levande legendar 1 – Marcus Miller

Avdelning levande legender: Marcus Miller inleder festivalen med blytung funkrock, slapbas och några anekdoter om sin tid med Miles Davis, Luther Vandross, Wayne Shorter och inte minst David Sanborn, vars kanske största enskilda framgång,

”Maputo”, skrevs av Miller, som också låg bakom mycket av den förstnämndes ”revival” i mitten av 1980-talet, med album som ”Tutu” (1986) och ”Amandla” (1989). Konserthuset är i stort utsålt och publiken får valuta för hela slanten. Giget är det första på en längre Europaturné och kvintetten är på rejält spelhumör.

Levande legendar 2 – Pino Palladino

En annan legendar på (bandlös) bas är walesaren Pino Palladino som spelat med så väsenskilda musiker som Paul Young och D’Angelo, Jeff Beck och JJ Cale, Nine Inch Nails och Beyoncé. Men giget i Studion (före detta Lava) är något helt annat.

Tillsammans med gitarristen Blake Mills, en blåsare samt en batterist tråcklar de ihop en tänkvärd väv av improvisation och komposition, grundton och modulation.

Kvartetten jobbar mycket med cesurer och pauseringar, vilket förlänar musiken en stackatoartad rytmik och egenartad karaktär. Vad som inom klubbmusiken skulle rubriceras ”breakbeat”.

I vilket fall är det storartat och ibland känns det som om de magiska stunder som Jonas Hellborg och Shawn Lane kunde skapa på 1990-talet är tillbaka.

Trilok Gurtu – jazz med indiska influenser

Slagverkaren Trilok Gurtu bor numera i Tyskland och med sig till Kulturhusets hörsal har han en tysk-spansk trio. Det här bandet är emellertid inte riktigt samspelt (än) utan guru Gurtu får rätta och leda medmusikerna rätt ett par gånger. Vilket egentligen inte gör något. Fast musiken gärna kunde vara något mer ”indisk” till sin natur; Gurtu har ju samarbetat med halvsvenske Don Cherry (som verkligen visste att förmäla öst med väst) och hade gott kunnat betona den unika Maharashtramusiken mer.

Dave Holland – festivalens bästa spelning

Basisten Dave Holland tränger knappast någon introduktion och någon sådan ger han heller inte i hörsalen näst sista kvällen på festivalen: tillsammans med lika kvalificerade som meriterade musikerna Nasheet Waits på trummor (som stundom spelar med den gamla fattningen på vänsterstocken) och Jaleel Shaw på altsax (vars klara ton minner mycket om Ornette Colemans fastän med en otvetydigt unik klangfärg).

79-årige Holland spelar på sin kontrabas (som till formen liknar en viola da gamba) som vore han 22 (då han handplockades av Miles Davis som ersättare för Ron Carter) och det är rak, no-nonsense-jazz någonstans mellan be- och free- och hardbop som trion levererar. Festivalens bästa spelning.

Jazz på svenska 1: Lisen Rylander Löve

Avdelning jazz på svenska: om det till äventyrs gått förbi någon så mår den svenska jazzen förträffligt. Damerna först. Lisen Rylander Löves stycken pendlar mellan ambienta känslolägen (alla tre musiker handhar elektronik, jämte tenorsax, batteri, klaviatur och elbas) och frijazziga eruptioner, på gränsen till noise. Tänk Polly Jean Harvey (PJ) möter Mats Olof Gustafsson (Fire!). Musiken böljar fram och tillbaka, som när titelspåren ”Oceans” (2019) och ”In Fields of Time” (2025) spelas efter varandra, och går i sjok som först i efterhand blir tydliga. Mersmak.

Jazz på svenska 2: Elin Forkelid

En annan dam som blåser hårt i tenoren är Elin Forkelid (f. Larsson). Hennes projekt och dubbel-LP ”Plays for Trane” spelas nära nog i sin helhet när hon tar med sig övriga fyra medmusiker till svedmyrska Krematoriets intima scen (egentligen en replolal och studio).

Det ska vara hart när omöjligt att spela John Coltranes musik på nytt men Forkelid lyckas på något sätt. En av anledningarna stavas David Stackenäs vars instrument, elgitarr, Trane aldrig spelade med, mig veterligen. I vilket fall ger det mästarens stycken en ny dimension och samspelet mellan Forkelid och Stackenäs är superbt.

Jazz på svenska 3 – The Dennis Egberth Dynasty

Forkelid blåser också sax i The Dennis Egberth Dynasty i Fredrik Ljungkvists frånvaro. Dynastin, en sextett, får knappt plats på antikvariat Rönnells än intimare scen bland fullbelamrade bokhyllor. Det självbetitlade debutalbumet är bland det roligaste som hänt den svenska jazzscenen på sistone. Och live gör sextetten ingen besviken och batterist Egberth är, liksom basist Miller, generös mot sina medmusikanter och låter dem få minst lika stort utrymme som han själv.

Jazz på svenska 4 – Agnas Bros

Andra som tycks ha roligt men säger sig allt som oftast ha det bråkigt när de repar och spelar in är de fyra bröderna i Agnas Bros. Den senaste skivan har den något avslöjande titeln ”Sista försöket”. Hur som helst verkar allt gammalt groll vara som bortblåst då kvartetten ger en dubbel releasekonsert på Krematoriet (ja, en gång en ”byggnad för eldbegängelse”).

Musiken är lekfull och lustfylld och för ofta tankarna till Bengt Ernryd, som gjort oefterliknelig musik till filmer som Jag är nyfiken – gul och blå, Utvandrarna och Nybyggarna, och, ej att förglömma, till barnprogrammet Fem myror är… fler än fyra bröder, ja, men undrar om inte en eller fler också verkar bakom kulisserna.

Etiopiska örhängen med Sofia Jernberg

En spelning som sker i samband med jazzfestivalen fastän den inte står i programmet är vokalisten Sofia Jernbergs (vars röstomfång spänner över flera oktaver) tolkningar av svarta kompositörer i Southnord-projektet Afro Nordic Blue.

Vid sin sida bland målningar av uteslutande svarta bildkonstnärer på Liljevalchs konsthall har hon mångåriga samarbetspartnern och pianisten Alexander Hawkins samt kompetente basisten Ole Morten Vågan.

Spelningen är på tok för kort men under den halva timmen hinner trion dra av ett par etiopiska örhängen och naturligtvis Mongo Santamarías standard ”Afro Blue” från 1959 som drar iväg i en mästerlig improvisation som inrymmer brant scatsång från Jernberg (hennes signum). Mer och längre nästa gång… Tack!

The post Stockholm Jazz Festival 2025 – ovanligt omfångsrik first appeared on Opulens.

MUSIKFESTIVAL. Timo Kangas har ett hett tips angående musikfestivalen Way Out West.

Publiktrycket på årets upplaga av musikfestivalen Way Out West har varit enormt. Till slut har sugna besökare till och med donerat njurar (!) för att vinna en tredagarsbiljett.

Alla som inte fått tag på biljett, eller bara inte har möjlighet att närvara, kan nu se utvalda konserter hemma framför TV:n eller datorn. TV4 Play sänder nämligen direkt från Slottsskogen i Göteborg den 7-9 augusti.

Konsertlistan uppdateras kontinuerligt, så det kan vara värt att hålla utkik efter ytterligare godbitar.

Way Out West. Torsdag 7 augusti

14:45 Nilüfer Yanya

15:35 Amaarae

17:45 Beth Gibbons (Portishead)

19:50 Bicep

(Livesändningen från Biceps konsert avslutas 20:20. Hela konserten läggs ut på TV4 Play i efterhand.)

20:20 Queens of the Stone Age (på plats efter att ha varit tvungna att ställa in senast)

21:55 Refused (bandets farväl till den svenska festivalpubliken)

Way Out West. Fredag 8 augusti

13:45 Cherrie

15:00 Seun Kuti & Egypt 80

17:15 Molly Sandén

18:35 Little Simz

21:00 Yung Lean + Bladee

Way Out West. Lördag 9 augusti

12:40 Jonathan Johansson

14:30 Omar Rudberg

(Livesändningen från Omars konsert avslutas 15:05. Hela konserten läggs ut på TV4 Play i efterhand.)

15:05 Timbuktu & the Rakim Walker Project

17:50 Hurula

(Livesändningen från Hurulas konsert avslutas 18:35. Hela konserten läggs ut på TV4 Play i efterhand.)

18:35 Lola Young

19:40 Daniela Rathana

The post Way Out West hemma i tv-soffan first appeared on Opulens.

SÅNGFESTIVAL. Arne Melberg har besökt den stora estniska sångfestivalen Laulupidu i Tallinn. Den har djupa historiska rötter och är tillika ett inslag i Estlands upprustning och försvar. En nationell manifestation. Här följer hans rapport.

Sångfestival vart femte år

Laulupidu, den estniska sångfestivalen, avhålls vart femte år. Vi var där som åskådare för fem år sedan och nu i år igen när den kulminerade den första helgen i juli.

På lördagen kunde vi följa hur körerna marscherade från Frihetstorget i Tallinns centrum ut till sångarstadion som ligger i utkanten. 11 000 dansare hade gjort sitt dagen innan, nu var det körer från hela Estland och hela världen, sammanlagt runt 32 000 sångare, som samlades för att sedan sjunga lördag och söndag.

Den estniska diasporan

Den estniska diasporan är omfattande: många har fördrivits och många flydde, särskilt hösten 1944 då Sovjet-trupperna marscherade in och esterna fruktade en upprepning av de deportationer som gjorts förra gången, 1941. Det skulle visa sig vara en helt berättigad fruktan: deportationer skedde i stor skala fram till början av 1950-talet.

Bara till Sverige flydde minst 30 000 ester och självfallet finns det ättlingar som bildat de svensk-estniska körer som nu vandrade ut mot sångarstadion.

Samlad sång

Det regnade i stort sett hela tiden men det verkade inte påverka humöret det minsta: plastkapporna täckte nödtorftigt folkdräkter och festkläder. Orkestrarna spelade, deltagarna hejade och sjöng och viftade med estniska flaggor och vi som gick vid sidan av hejade tillbaka.

Utmarschen tog väl uppåt sju timmar och till slut hade alla sångarna äntrat tribunen och publiken – ungefär 80 000 – samlats på bänkarna och i grässlänten. Elden tändes i tornet intill, presidenten höll ett litet tal, orkestern stämde upp och alla – 110 000 människor – sjöng nationalsången. Resten av kvällen och dagen därpå växlar mindre körer och ensembler med varandra varefter allt mynnar ut i samlad sång – denna gång en jublande final under ledning av den avhållne legendaren Neeme Järvi.

Sångfestival med 150 års historia

Den första sångfestivalen ägde rum för 150 år sedan. Den var ett led i det nationella projektet: att hävda det estniska språket och de estniska traditionerna gentemot den ryska överheten. Under nästa ockupation, nu under sovjetisk regim, tolererades festivalen men man tillät inga nationella sånger. Det var ett förhållandevis lindrigt inslag i russifieringen: ester deporterades och ryssar flyttade in, ryska påbjöds om officiellt språk, också i skolorna, och landet styrdes av partiet. Men sången levde:1989 inleddes den ”sjungande revolutionen” och några år senare var Estland återigen fritt. Den första sångfestivalen efter frigörelsen var jublande: nu kunde man återigen sjunga de fosterländska sångerna.

En nationell manifestation

Sångfestivalen är en nationell manifestation: en stor del av Estlands befolkning samlas på en liten yta under några dagar för att sjunga tillsammans. Nationell yra utmärker också exempelvis Norges 17: e maj och Frankrikes 14:e juli. Men det är bara i Estland som folket sjunger! I år var denna nationalism mer påfallande än någonsin, vilket förstås betingades av närheten till den stora och hotfulla grannen.

Alla minns upptågen kring ”Bronssoldaten” 2007: statyn skulle flyttas och ryssarna tog tillfället i akt att sända in busslaster med ungdomar – de kallades redan ”Putin-jugend” – som skränade på Tallinns gator i några dagar. Också i dag, inte minst i dag, kan man föreställa sig att Putin deklarerar att Baltikum ”egentligen” är ryskt och att han måste sända in trupper för att skydda och befria den ryska befolkningen. Ja, den ”hybrida” krigföringen pågår redan och stridsplanen cirklar kring den ryska ”skuggflottan”.

Närmare en tredjedel av Estlands befolkning är rysktalande – ättlingar till dem som skeppades in på 1950-talet. De flesta verkar inte så ”ryska” att de stödjer det ryska anfallskriget i Ukraina och många har lärt sig estniska men åtskilliga lever i enklaver och håller sig till ryska medier. Samtidigt har esterna skärpt tonen: man kräver estniska för medborgarskap och har gjort estniskan obligatorisk i skolorna – ungefär som ryskan under ockupationen – och man rustar, mentalt och militärt.

Sångfestivalen är därmed ett inslag i denna kombination av upprustning och försvar. Den skiljer sig från alla andra varianter av upprustning som jag känner till: den sjunger. Den välkomnar och inkluderar. Den är en fest som trotsar allt.

The post En sångfestival som trotsar allt first appeared on Opulens.

MUSIKFESTIVAL. Nyligen avslutades musikfestivalen Rosendal Garden Party i Stockholm. Här följer Rikard Rehnberghs rapport.

Rosendal Garden Party är inne på sitt fjärde år nu och det är ett välkommet inslag i den annars så fattiga festivalsommaren i Stockholm.

Årets upplaga hade tre tämligen separata temadagar. Den första (fredagen) gick i den elektroniska, och internationella, musikens tecken. Lördagen präglades av trubadur- eller singer/song-writer-stilen och inhemsk musik. Och den tredje dagen handlade det om soul och r’n’b. Då var det också internationella och nationella namn om vartannat.

Underhållare av rang

Irländska Róisín Murphy var sångare i duon Moloko som hade en stor hit med låten ”Sing it back” 1999. Ett house-örhänge som få. Första halvan av spelningen i den soliga och lummiga rosendalen är elektronisk och syntbetonad. Ganska intetsägande, faktiskt. Men den andra halvan, när musikerna i bandet lämnar syntharna och i stället greppar gitarrer och bas, är något helt annat. Nu blir det som musik på riktigt. Den påminner om både Nile Rodgers Chic och sångerskan Goldfrapp och övrig brithouse.

Nile Rodgers var för övrigt på plats i Rosendal och berättade om sin stiftelse We Are Family som stöttar, ekonomiskt och socialt, unga projektledare.

Murphy själv är en underhållare av rang. Ett fullblodsproffs som förutom att sjunga lyckas engagera publiken, leka med kameran på scenen samt genomföra konstanta kostymbyten (som hade kunnat ställa till det, som för Grace Jones under fjolårets upplaga) utan att ens en sekund tappa koncentrationen och komma bort sig under konserten. Proffsigt var ordet.

Fick publiken att dansa till tung techno

Den franska elektronikaartisten under det tyskklingande namnet Gesaffelstein är omgiven av svarta klaviaturer, klädd i svart latexkostym och har till och med en lite otäck, heltäckande svart mask för hela ansiktet och hjässan. Det här är allvarlig emo. Trots sin ensamhet på scenen lyckas han, Mike Lévy, likt Jean-Michel Jarre i sina bästa stunder, få publiken att dansa och leva med i de stundtals tunga technotonerna.

Syntlegendarer gästade musikfestivalen

Om någon trodde att Gesaffelstein och Róisín Murphy skulle vara något slags uppvärmning för tyska syntlegendarerna i Kraftwerk så trodde de fel. Kraftwerks konsert, vars audiovisuella koncept tycks vara en kopia av konserten på Skeppsholmen under Arts and Music år 2016, blir något av en antiklimax. Nej, då var det bra mycket roligare att gå på pressvisningen av utställningen ”Dansmaskiner” på Moderna museet 2014 och få träffa Ralf Hütter, en av kvartettens grundare och mycket konstkunnig, i egen hög person.

Lördagen blev en skriv- och vilodag för undertecknad (Anna Ternheim och Lars Winnerbäck i all ära men det är inte alls min ”kopp te”).

Soul och sol på musikfestivalens tredje dag

Söndagen bjöd så på ännu mera sol med laber bris och Jalen Ngonda sade sig vara förvånad att det var så till vida varmt i Sverige och Stockholm; han som trodde det skulle vara kallt och kyligt här; hans småprat med publiken mellan bitarna känns intimt och gemytligt. Och hans konsert ökade temperaturen ytterligare med att ”leverera” 60-talssoul (à la Drifters, Platters och Temptations, Sam Cooke, Jackie Wilson och Marvin Gaye) direkt från Maryland (Baltimore?) och för 2020-talet.

Med sina fina falsettstämma får han i gång dem som varit förutseende nog att komma tidigt till festivalen denna sista dag. Men det blir ändå en reservation för de många kärleksballaderna i mitten av konserten. De går alla i samma tempo och tonart, samma sångstil och textinnehåll, och det blir alltför enahanda. På slutet tar han dock igen det med ett par upptempobitar som får publiken att lämna giget på sprittande ben.

Tjock image! som det heter i ”orten” och som svenska duon BIJI ger prov på när publiken eldas på med traditionell kurdisk ring- eller raddans och en raj-rajblandning av kurdiska, klubbengelska, riks- och rinkebysvenska uttryck. Och över hela det stora sällskapet på scenen vajar den kurdiska flaggan högt.

Det får bli ett språkligt da capo: underhållare av rang.

Sean Paul hade ett par radiohittar (som ”Gimme the Light” och ”Baby Girl”) i början av 00-talet och ses som en om inte av femte så fjärde graden av låtmakare i hemlandet Jamaica. Och med två halvnakna dansare på scenen känns hans konsert inte bara manschauvinistiskt unken utan också förlegad och för länge, länge sedan passé.

Han kostade säkert en hel del att få till festivalen och det är inte för inte att det uppstår en undring beträffande varför den inte bjöd in en riktigt jamaicansk sångare i stället, i stil med fjolårets reggaeakt YG Marley, Stephen Marleys och Lauren Hills son, eller en conscious ragga-artist som Capleton, Sizzla eller Anthony B?

Chaka Khan en höjdpunkt

Sist ut är väl festivalens affischnamn nummer ett och huvudakt Chaka Khan, som gjort sig själv odödlig med megahittar som ”I Feel For You” (i och för sig Princes låt) och ”I’m Every Woman” (numera en feministisk kampsång) i slutet av 70-, början av 80-talet.

Det är nog många med mig som bävar en smula för 80-talsikonens fysiska och sångliga status. Farhågor som ögonblickligen kommer på skam då hon äntrar scenen i en tajt, svart läderkreation och tar en hög ton, uppbackad av en förträfflig sextett och tre doasångerskor.

Äntligen låter ljudet som det ska: högt, klart, tungt, solitt. Det här är en järnlady, en rockmormor i stil med Tina Turner, som ser och verkar 20 år yngre än sin ålder (aldrig fråga en dam om hennes ålder!). Och en eloge ska Khan ha för att hon ibland går av scenen och låter bandet jamma loss i jazzrocksoulpopimpro, pust… Chaka Khan avslutar Rosendal Garden Party med en bang/er!

The post Rosendal Garden Party – en tredelad musikfestival first appeared on Opulens.

KONSTMUSIK. I år har Media Artes, en plattform för nutida konstmusik, firat 40 år med en liten festival. Här följer Tore Sjöqvists rapport.

För drygt 40 år sedan inledde föreningen Media Artes sitt arbete med att skapa en plattform för nutida konstmusik. För allmänheten är konsertverksamheten synligast men verksamheten är betydligt bredare än så. Föreningen vill få med den nutida musikens hela sammanhang. Vid sidan av konsertverksamheten innebär det bland annat pedagogiska möten med musiker i skilda åldrar och ambitionen att skapa ett sammanhang för tonsättare. Och gärna också vara del i möten med andra konstarter.

Den nutida konstmusiken

Nutida konstmusik är svårfångad och låter sig knappast fångas inom några tydliga ramar. Ofta bjuder Media Artes konserter på musikaliska vandringar i okända landskap och inte sällan tar de oss med på stigar som leder till möten med något oväntat. Stundtals möter lyssnarna modern poesi som kräver ett eftertänksamt möte. Andra gånger fångas vi av en vind som bara låter oss segla med. Som regel finns det inslag av ett nyfiket undersökande av musikens byggstenar och de olika instrumentens möjligheter och begränsningar. Inte sällan visar det sig att det som sågs som en gräns inte riktigt fanns. Kanske går den att passera.

– Vi får gå hem och öva, som en skicklig musiker någon gång sa om mötet med det omöjliga.

För många av oss kan det nya och oprövade vara utmanande. Men släpper man kravet att förstå kräver mötet sällan mer än lite tid och nyfikenhet. Den samtida musiken kan förvisso bjuda på fantastiska skönhetsupplevelser men tar oss ibland också med in i kaotiska stämningar och den mörkaste svärta. Att musiken är en del av sin tid och omvärld blir ofta tydligt. Konflikter och oro tar plats i musiken som kan låta oss möta en kluven värld där soluppgångens skönhet och förälskelsens rus tar plats lika väl som en mörk och konfliktfylld värld som inte är långt borta.

Att det oväntade är en del av livet blir vi ständigt varse. Så satte till exempel pandemin i början av 2020-talet käppar i hjulet för mängder av kulturevenemang. Det gällde bland annat Media Artes 40-årsjubileum som fick skjutas fram ett par år. Men 2024 har föreningen firat med konserter och musikaliska möten av många olika slag. Firandets höjdpunkt blev en minifestival med tre konserter som under en helg i september gavs på Nygatan 6 i Växjö.

Tre konserter som satte den nutida musiken i centrum. I centrum stod också kompositören och musikern Thomas Liljeholm, initiativtagare till Media Artes och på många sätt en centralfigur i den nutida musikens värld. Att han i dagarna fyllde 80 år gjorde inte firandet mindre angeläget.

Musica Vitae och Thomas Liljeholm

När Musica Vitae inleder det offentliga firandet med konserten ”Musica Vitae firar Thomas Liljeholm 80 år” har programmet redan pågått ett tag om än lite mer i skymundan. Som så ofta kombineras Media Arts konserter med pedagogiska verksamheter och Stockholms saxofonkvartett har redan mött eleverna på en av Växjös grundskolor och dessutom hållit en workshop och konsert på S:t Sigfrids folkhögskola.

Att stråkorkestern Musica Vitae firar Thomas Liljeholm är närmast en självklarhet. Han var initiativtagare till både Musica Vitae och föreningen Media Artes. När det gäller Musica Vitae har han varit aktiv både som musiker och chef. Bland det han initierat finns också projektet Framtidens tonsättare som sedan många år låter tonsättarelever från musikhögskolorna i Malmö, Göteborg och Stockholm skriva direkt för Musica Vitae stråkar.

Musica Vitaes konsert inleds med verket ”Acanth” av Josef Söreke som deltog i Unga tonsättare 2016. Namnet Acanth är lånat från grekiskan och biologin där det har att göra med något taggigt.

– Det kan vara växter och djur som är taggiga, men en del är också väldigt vackra, säger Josef Söreke.

Alldeles självklart av vad det taggiga består är det inte. Om man inte menar verkets förmåga att snabbt haka fast och inte släppa taget. Inledningen är accelererande och intensiv med melodiska violiner och drivande bastoner. Klangen är tät och sammanhållen även om helheten också ger utrymme för många små utflyter inne i klangen och då och då bjuder stycket på stora kontraster mellan långa uthållna stråkdrag mot snabba löpningar och studsande pizzicaton.

Musica Vitae inleder långsamt och ödesmättat i kontrabasen.

Vid sidan av Thomas Liljeholm är det Media Artes ordförande Marsel Nichan som är flitigast spelad under jubileumsåret. Den här gången med verket ”Refraction”.

– Jag utgår ofta från bilder. ”Refraction” är ganska dystopiskt, säger han.

För mig blir ”Refraction” en bild av en schizofren värld. Där så mycket skönhet finns trots att vi ofta får uppleva den mot en bakgrund av krig, oro och elände.

Musica Vitae inleder långsamt och ödesmättat i kontrabasen. Orkestern stiger in långsamt och melodiskt men samtidigt strävt och högtidligt. Så lyfter förstafiolen stycket som en soluppgång. Men upplevelsen är kluven. Kanske är det en soluppgång över slagfältet.

Stundtals är det slående vackert samtidigt som där bor en högtidlig sorgsenhet. Och så den mjuka skönheten och den stilla rörelsen som obekymrad strömmar vidare. Som floden som sakta flyter fram. Oberörd av de slagfält och all den sorg som omger den.

För Thomas Liljeholm har den franske tonsättaren Olivier Messiaen varit en inspiration och han får också en plats i hyllningskonserten. Sista satsen ur ”L´Ascension” har arrangerats för stråkorkester av violinisten Mårten Sundén.

Ett annat tonspråk

Här blir tonspråket åter ett helt annat. Långsamma, stilla klanger dominerar. Ofta strävt, närmast motvilligt men ändå hela tiden med stor innerlighet. Stycket är indelat på ett sätt som kan påminna om text. Avsnitt och fraser delas in av punkter och kommatecken som ger rytm åt framförandet. Meningar som ofta inleds strävt och mörkt för att stilla växa mot höjden och mjukare klanger.

Konserten avslutas med Thomas Liljeholms orkesterverk ”Lämningar” från 2020 då Musica Vitae uruppförde verket under pandemins begränsningar.

– Thomas Liljeholm har nog betytt allt för oss i Musica Vitae och han har varit mån om att hålla upp kvaliteten, säger Mårten Sundén som presenterar stycket.

– I Lämningar finner vi en slags återblick på livet och tidigare kompositioner.

Verket är fyllt av stämningsväxlingar. Inledningen byggs från kontrabas och cello och växer stilla underifrån. Orkestern utnyttjar stråkarnas alla klangmöjligheter från kraftfull och sammanhållen klang till det ömtåligaste sköra. Teman, liksom tempon, växlar snabbt och även om klangen oftast är sammanhållen ges det gott om plats för röster som pockar på uppmärksamhet inne i helheten eller för instrument som rytmiskt och klangmässigt ställs mot varandra. Intensiva virvlar bryts mot små lyriska teman i förstafiolen och det är också med en skir förstafiol som stycket avslutas.

Lunchkonsertens många stämningar sitter fortfarande kvar när Media Artes 40-årsfirande fortsätter med en kvällskonsert. Formatet har krympt till solostycken och duetter. Men att det är färre på scenen gör på inget vis upplevelserna mindre.

Kvällskonsert

Efter en kort berättelse om föreningens historia inleds kvällen med verket ”Rituals”, en koreografi av Virpi Pahkinen till musik av Marsel Nichan.

Musiken växer in som en ton i en stilla början. Och lika stilla inleder Virpi Pahkinen sin dans. Så växer de båda i uttryck och intensitet. Som om något vill bryta sig ut ur det stilla och instängda. Musiken tar ett rytmiskt tag om oss. Ändå skapas mitt i den rytmiskt drivande musiken och dansens alla små rörelser en slags meditativ stillhet. Som om gränsen mellan rörelse och stillhet för ett ögonblick suddas ut.

Med en smått obegriplig kroppskontroll skapar Virpi Pahkinen skönhetsupplevelser i ett skulpturalt undersökande där hennes kroppsdelar stundtals tycks ha slitit sig fria från varandra redo att ge sig ut på egna äventyr, en upplevelse som förstärks av att ansiktet och de nakna händerna och fötterna blir som ljusa signaler på den mörka scenen. För en stund blir både musik och dans kaotiskt uppbrutna innan musikens drivande rytm åter tar tag om både dansaren och publiken.

Om Rituals skapar en tät enhet av musik och dans är strukturen i Thomas Liljeholms ”Strata”, ett solostycke för saxofon framfört av Jörgen Pettersson en helt annan.

– Stycket är som ett samtal, säger Jörgen Pettersson som men en obegriplig teknisk briljans tar sig an styckets olika röster och temperament. I sin tolkning tycks han utnyttja alla saxofonens möjligheter. Och rätt många omöjligheter. Liksom i förmiddagens verk av Messiaen kan man uppleva verket som en mängd meningar. Påståenden och utrop som avbryts av punkter och kommatecken.

Måhända kan man höra ett samtal. Inledningsvis är det lätt att höra två röster. En högljudd och pockande och en försiktigt mumlande. Men det är långt ifrån alltid den högljudda som har de bästa argumenten. Efterhand blir samtalet mer uppbrutet. Melodiska partier avbryts av instick fyllda av energi. Samtalet fylls av kraft även om argumenten ibland tycks tryta och efterhand bryter samtalet samman. Deltagarna verkar ha slutat att lyssna och stroferna kastas lite övergivet ut i en rymd utan mottagare.

Musikalisk magi

Mer vilsamt blir kvällens avslutande stycke ”Gestaltningar”. En violinduo som den här gången framförs av Erika Sävström Engman och Mårten Sundén som båda till vardags spelar i Musica Vitae. I verket återkommer teman från förmiddagens Lämningar men nu i ett mer avskalat format. Och bärande på andra stämningar. Även i verket ”Gestaltningar” undersöker Thomas Liljeholm instrumentens klangmöjligheter. Men om ”Strata” bjuder på ett, ibland ganska agiterat, samtal ger ”Gestaltningar” snarare intryck av samförstånd. Som en liten kör som tillsammans förmedlar en berättelse. Mårten Sundén och Erika Sävström Engman berättar i ett långsamt, eftertänksamt tempo. Av och till handlar det om ren musikalisk magi. Samspelet är lyhört tätt och ofta oerhört vackert även om man av och till genom det vackra kan ana andra, mer oroande stämningar.

När Stockholms saxofonkvartett dagen därpå tar plats på scenen på Nygatan 6 är saxofonfamiljen rikt representerad. Från den lilla sopraninon till den mäktiga bassaxofonen. Marsel Nichan konstaterar i sin presentation att kvartetten är en av världens ledande ensembler när det gäller nutida musik och att den också är, och har varit, en viktig samarbetspartner för Media Artes.

Melodin bärs upp men samtidigt är den också utmanande.

Marsel Nichan är också den tonsättare vi först får möta under kvartettens konsert. Hans verk ”Storms” får här sitt uruppförande. Åter tar Marsel Nichan sin utgångspunkt i en bild eller en fråga.

– Varför stormar det och vad betyder stormar?

Att ”Storms” inleds med stor kraft och energi känns självklart och den starka rytmen griper tag och håller fast. Gör det lätt att åka med. Så växer sopransaxofonen fram i en vacker melodi som vilar på de övriga tre saxofonernas rytmmatta. Melodin bärs upp men samtidigt är den också utmanande. Vill något annat.

Så bryts karaktären, det stillnar som om det blåst över. Men stillheten är högst tillfällig. Snart återkommer det rytmiskt kraftfulla med den vackra, lite vemodiga melodin i sopranen.

Karaktären är helt annan än den tidigare framförda ”Refraction”. Ändå kan man ana en gemensam upplevelse av ett trotsigt hopp i en mörk värld. Ett hopp som låter ett litet ljus tränga in också i det djupaste mörker.

Tvära kast 

En konsert med nutida musik bjuder ofta på tvära kast. Så också denna gång då Marsel Nichans ”Storms” följs av Thomas Liljeholms ”A Priori” från 1995. Då framfört av Svenska saxofonkvartetten. Här är tilltalet ett helt annat. Mer uppbrutet och stundtals närmast kaotiskt med snabba känslokast.

”A priori” inleds kraftfullt och påträngande ringande i höga register men faller i en virvel ner i ett mumlande, tonlöst spel där enstaka röster ropar utan att verka få något svar. Liljeholm utnyttjar instrumentets möjligheter och växlar snabbt mellan samklang och flerstämmighet, harmoni och strävare klanger. Snabbt växlar också ljudnivån och även tystnaden blir ett viktigt element. Framförandet kan lätt ta andan av åhöraren och kanske hade vi behövt en paus. Så blir det inte. I stället fortsätter konserten med Paulina Sundins ”Rondures” där kvartettens fyra saxofoner får sällskap av elektronik.

Liksom ”A Priori” bjuder ”Rondures” snarare på oro än vilsam harmoni. Elektroniken kan tyckas ha hämtat sin ljudvärld från naturen med strömmande vatten och fallande stenar. Men knappast med spår av det lugn vi ofta söker just i naturen. Saxofonerna bjuder på spännande, klanglöst spel utan munstycken men med rytm fylld av intensitet och kraft. I sin helhet är stycket uppbrutet, närmast mystiskt. Som om det tar oss med i någon nära men okänd ljudvärld. Kanske i havets djup eller i universums mörker.

En vacker, folkmusikartad melodi söker sig fram mot en tät klangbotten.

Då bjuder Karin Rehnqvists ”And so the day ends” på en välbehövlig vila. Med stilla och vackra klanger låter hon oss stiga in i en mer välkänd och vilsam värld. En vacker, folkmusikartad melodi söker sig fram mot en tät klangbotten. Smyger sig intill som handlade det om ett mjukt berättande i mörkret runt en stilla flammande brasa.

Som sig bör avslutas konserten och festivalen med ett verk av Thomas Liljeholm. Verket ”Interaction” ger utrymme för hela saxfamiljen från sopraninon till basen. Och de olika tonlägena blir en del av styckets uppbyggnad.

– Det är ett fenomenalt stycke. Vi börjar högt i stratosfären och arbetar oss ner.

Kvartetten inleder med ett mäktiga, fallande treklanger. Intensiteten är stor och man kan få en känsla av ett högljutt cocktailparty – röster som svävar omkring lite var för sig. Efterhand byts instrumenten mot mörkare klanger och ofta är det just klangen som dominerar. Men även det växlar. Intrycken är många och innan stycket avslutas smått kaosartat hinner vi bland annat också möta fantastiska och intensiva rytmmattor.

Om ”Interaction” avslutas närmast kaosartat så gäller något helt annat för festivalen som lämnar en känsla av rymd och rikedom. Som om världen blivit en aning större för oss som fått ta del av musiken. Många av oss är nog smått överfyllda av intryck. Tre konserter och tolv verk låter kanske inte så mycket men bredden är stor liksom intensiteten och koncentrationen. Många av verken vill jag gärna höra igen. Men först efter en välbehövlig vila i tystnad.

The post Media Artes ‒ en plattform för konstmusik i 40 år first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Hur var årets upplaga av Way Out West? Här kommer vår medarbetare Lena Torquato Lidéns svar på den frågan.

Innerstadsfestivalen Way Out West i Göteborg fortsätter att vara en lugn och välordnad upplevelse. Trots regndagarna innan festivalstart, eller kanske just därför är Slottsskogens träd en vacker inramning.

Artister som skapar drömlandskap som engelsk-pakistanska Nabihah Iqbal, vars powerpop blandas med dansgolvsfyllande beats.

Många kvinnliga artister bjuder på de stora upplevelserna även om de inte står på de stora scenerna, som endast 21-åriga Ayra Starr med sin mjuka nigerianska afropop som nått 100 miljoner på Youtube med sin video ”Rush”.

En låt som är svår att låta bli att sjunga med till när den kommer på radion. Årets headliners gamla popbandet Blur, stadens egen son Håkan Hellström är väl helt okej på scen men då gillar jag bättre röjiga gubbpunkarna Viagra Boys! Jag sympatiserar med deras okomplicerade proteststil som struntar i ålder och gillar när sångaren med hela överkroppen tatuerad far runt:

“Leave society, be a monkey
Swing on down to your local jungle
Where you can hang out
And eat a banana
You don’t have to worry about no current events
Just rub a frog on your genitals and
Stop paying your rent”

Lika delar äckligt, roligt, tajt, röjigt! Vilket ger mig en känsla av en resa i tiden, när festivaler oerhört ofta var just så i sin helhet, i motsats till just Way Out West…

Det finns en retro-autenticitet som jag söker och som jag känner att shoegazer-pop som Snail Mail ger mig. Lindsey Jordan sjunger och hon är född 1999. Men den klädstilen, musiken, känslan ger mig en enkel resa tillbaks till den tiden, 1996, när jag lyssnade på sånt här. Det är som att fastna i ett tidsnät!

På den tiden lyssnade jag också delvis på country vilket kanske inte var mainstream alls då. Just därför är Maja Francis en extra trevlig bekantskap med hennes vackra röst som närmar sig Dolly Parton i kaliber. Tyvärr försvinner delar av upplevelsen i Linnéscenens grötiga ljudbild precis som föregående år… Denna späda kvinna i illgrön babydollklänning och hyperblonderat hår, vars röst ger mig rysningar pratar så att tårarna rinner från kvinnornas ögon runt omkring. Hon ber om ursäkt i förväg för att hon känner sina egna tårar komma upp och tillägnar musiken till sin PMS som troligen orsakat känslosvallet. Sedan dags för hitlåten ”Douchebag”:

“You mansplain and say I talk too loud. Somehow you always seem to put me down

But I keep laughing at your stupid jokes, ha ha. Teardrops, try to pick myself up

Roam around the streets like a dog. When you ask about me I’ll be long gone, run run. And you should know that I will never come back”

Texten gör mig snarare arg än ledsen. Men i slutet av spelningen berättar hon det som kanske mest av allt bränns. Att hon var utbränd och deprimerade och ville sluta med allt det här men så står hon ändå här på scenen och vi alla lyssnar trots att det är strax efter lunch, inte världens bästa speltid för en grym artist som ibland kommer upp i orimligt höga tonarter.

Scenen Dungen imponerar som vanligt med grymma dansbeat, min favorit i år den arabiska DJ:n Muktar som varsamt blandar arabiska stråkar, trummor och sång med moderna dansbeats. Sedan en sväng in i Oasen, en dold tältgrotta bakom Dungen med jättegod drinklista och magisk atmosfär. För att komma in behövde man passera en tunnel som fyllts med rök. Kanske bra för att inte locka in fler besökare i denna hemlighet. I övrigt var det otroligt trångt på området och långa och långsamma köer till det mesta.

The post Hur var årets upplaga av Way Out West? first appeared on Opulens.

TRIUMFTÅG. Éliane Radigue är idag en av de största tonsättarna av elektronisk musik. Andreas Engström var på festivalen MaerzMusik i Berlin där samtliga elektroniska verk framfördes.

Éliane Radigues triumftåg på den samtida musikscenen är verkligen speciellt. Jag tänker då inte främst på att det rör sig om en kvinnlig tonsättare som i hög ålder i allt starkare superlativ presenteras som den pionjär som äntligen ”fått den uppmärksamhet hon förtjänar”. Det märkliga är att denna kontinuerliga nyupptäckt pågått i två decennier. Detta sammanfaller med den nya fas Radigues skapande tog vid millennieskiftet. Från att i fyra decennier gjort elektronisk musik började hon i nära samarbete med musiker komponera för instrument. Vad som skulle kunna vara en ren retrospektiv är därför ett levande porträtt när MaerzMusik presenterar Éliane Radigues musik.

Presentationen kan vara den mest omfattande hittills. Samtliga officiella elektroniska stycken spelades upp samtidigt som besökarna fick en inblick i det sentida skapandet i form av hennes första verk för orkester, Occam Océan, som hon komponerade 2016 vid 84 års ålder.

17 elektroniska verk spelades upp i det för ändamålet utmärkta kupolformade planetariet Zeiss-Großplanetarium i Prezlauer Berg. Verken spänner över en dryg trettioårsperiod och, som jag sa till en vän som för tillfället befann sig i Berlin, är detta något man bör uppleva. Men det räcker med ett verk, inflikade jag lugnande. Radigue har kommit att betraktas som en företrädare för vad som sedan ett par decennier definieras som drone. De ofta dryga timmen långa styckena består av utdragna förlopp där ett fåtal toner kalibreras, interfererar och pulserar med långsamma förändringar i textur och harmonik. Möjligen kan man invända att detta inte är en tillräcklig grund för ett 40-årigt konstnärskap. Men samma invändning skulle i så fall kunna framföras gentemot, säg Gilles Gobeil, Robert Normandeau eller Åke Parmerud och de sätt de arbetar gestiskt och narrativt. Varje enskilt verk av Radigue är en egen resa.

Så för den som verkligen intresserar sig räcker naturligtvis inte ett verk. Och lyssnar man noga – vilket är vad det liksom går ut på – så upptäcker man stora skillnader i dessa klangblock som huvudsakligen framställts på synthesizern ARP 2500.

Trilogie de la Mort, III. Koumé (1991), till exempel, är i sammanhanget påfallande gestiskt där tiden mellan införandet av toner och med den direkthet detta sker gör att det går att urskilja tydliga formdelar. I Adnos II (1980) sker tonskiftena också rätt snabbt men betydligt oftare ligger de inom samma harmoniska spektrum, vilket gör stycket mer statiskt. Här spelar Radigue med perceptiva förskjutningar när de utdragna dronerna subtilt övergår i repetitiva rytmiseringar. Detta är något som utvecklas i nästa stycke i samma serie Adnos III (Prélude à Milarepa) (1982) där det efter cirka tio minuter inträder klickande gongklanger – snart märker man att tiden lika mycket tickar som den svävar fram.

Radigue har en makalös förmåga att spela med lyssnarens perception. Att som så ofta i dronekompositioner rekonstruera lyssnandet och notera hur det skett en förändring i harmonik, volym och klangfärg är betydligt svårare hos Radigue: Vad har hänt, när, och hur det lät innan? Det vittnar om en känsla för akustisk psykologi som hon utforskar på en mängd sätt: I Transamorem – Transmortem (1973) är vissa klanger så svaga samtidigt som de ligger i ett högt frekvensområde; man kan ta dem för att komma från det egna örat.

Les Chants de Milarepa (1983) är speciellt då det innehåller röster i form av tibetansk sång av Lama Kunga Rinpoche samt Robert Ashleys engelska recitation av yogin Jetsun Milarepas texter. Även om både sång och recitation är direkt mantriska uppstår en händelseutveckling som bryter mot de i övrigt stillaliggande klangerna. Men framför allt befinner sig det som är Radigues signum, det finkalibrerade arbetet med klangskiftningar, i bakgrunden. Rösterna tar över och verket är i sammanhanget snudd på expressionistiskt.

Orkesterverket Occam Océan bygger på i stort sätt samma principer som de elektroniska verken. Det rör sig om långsamma förlopp, hur en klangfärg etableras och bearbetas av en grupp instrument, varpå andra grupper träder in och nya tonaliteter etableras. Verket har inget konventionellt partitur utan bygger på muntlig och auditiv överföring och musikernas repetitioner tillsammans. Kanske är det detta musikantiska ”partitur” som gör att de små konstellationerna kan reproducera karaktären från de elektroniska kompositionerna med interferenser och rytmiseringar. Det är ett enastående musicerande. Men när mer eller mindre hela ensemblen engageras, vilket sker i princip den sista halvtimman, blir det grumligare. Det är som ett evigt crescendo som inte lyfter och det framstår knappast som speciellt i förhållande till annan klangfältsmusik.

Att Éliane Radigue efter att under så många år med några få instrument utforskat de minsta nyanserna i sina elektroniska kompositioner i hög ålder börjat komponera för såväl små som stora besättningar är verkligen en bedrift. Det som gör denna retrospektiv så lyckad är just detta att den därigenom fångar en 90-årig konstnär mitt i det kreativa flödet.

The post Klanger i konstant förändring first appeared on Opulens.

TIDIG MUSIK. Det svenska musikinitiativet Early Music Day fyller tio år den 21 mars. Det firas med en konsert i Tyska kyrkan i Stockholm med bland annat norsk-internationella Orkester Nord.

Musikfestivalen Early Day Music är nordens största event för barock-, renässans- och medeltidsmusik och firas varje år den 21 mars på Johann Sebastian Bachs födelsedag. Festivalen har också spridit sig till andra länder i Europa, USA och Asien med syftet att uppmärksamma barocken.

Konserten direktsänds av Sveriges Radio.

TT Nyhetsbyrån

The post Svensk festival firar med norskt gästspel first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Den amerikanske musikprofilen Michael Lang har avlidit, 77 år gammal. Han är inskriven i historien som en av skaparna av den legendariska rockfestivalen Woodstock.

Enligt Billboard avled Lang på lördagen i New York i sviterna av cancer. I slutet av 1960-talet planerade han tillsammans med Joel Rosenman, Artie Kornfeld och John P Roberts en tre dagar lång musikfestival på en bondgård i den lilla staden Bethel i USA – och när Woodstock realiserades 1969 uppträdde musikikoner som Janis Joplin, The Who och Santana på festivalen.

– Jag bokade tre av de hetaste banden på den tiden – Jefferson Airplane, Canned Heat och Credence Clearwater Revival, berättade Michael Lang för Billboard 2019.

– Det gav oss omedelbar kredd och när det började pratas hade snöbollen satts i rullning.

Efter Woodstock startade Lang skivbolaget Just Sunshine Records, med artister som Karen Dalton och senare Billy Joel. Han hjälpte till att göra pr för Woodstocks 25-årsjubileum och planerade också ett 50-årsjubileum för festivalen. Det sistnämnda ställdes dock in efter en rad bakslag.

TT Nyhetsbyrån

The post Woodstockfestivalens skapare död first appeared on Opulens.

FESTIVALBESÖK. “Mötet mellan västerländsk konstmusik och islamska artister med urgamla instrument resulterade i blixtrande synteser”, skriver Björn Gustavsson som varit på The Aga Khan Music Awards i Lissabon.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De muslimska och västeuropeiska kulturerna framställs emellanåt som
”oförenliga”. Men är de? Varför istället inte betona möjligheten till ömsesidigt kulturellt berikande? Kanske kan exempelvis musik bygga broar mellan de båda kulturerna?

Den förhoppningen löpte som en röd tråd genom en musikfestival i Lissabon tidigare i år, med hundratals ditresta musiker, både solister och ensembler; främst från den muslimska världen.

Mannen bakom festivalen heter Aga Khan; han leder en shiamuslimsk gren kallad Ismaili och vars medlemmar betraktar honom som imam i rakt nedstigande led från profeten Muhammed.

Aga Khan (vars privata förmögenhet uppskattas till cirka 70 miljarder kronor) har bildat en fond, Aga Khan Foundation: världens största privata nätverk, uppbyggt av överskotten från internationell affärsverksamhet. Denna fond används för lång rad välgörenhetsprojekt i syfte att befordra ekonomisk, social, medicinsk och kulturell utveckling. Samarbete sker med regeringar, mellanstatliga institutioner och privata aktörer jorden runt. Ledorden är pluralism, tolerans och förbrödring.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I denna anda arrangerades i Lissabon festivalen AKMA, The Aga Khan Music Awards; ett slags generalmönstring av den muslimska kulturens olika musiktraditioner, men samtidigt med ambitionen att bygga musikaliska broar mellan öst och väst. Syftet var också att manifestera den muslimska världens mångfald. Främst deltog artister på traditionella folkinstrument, därtill bjöds det på men del crossover-projekt där vedertagen ”islamsk” musik mötte europeisk konstmusik och jazz.

Första upplagan av den tre dagar långa festivalen hölls på Gulbenkianmuseet, ett av Europas främsta konstmuseer och som även – fantastiskt nog – har en egen symfoniorkester! Hur många andra konstmuseer har det?

Mötet mellan västerländsk konstmusik och islamska artister med urgamla instrument resulterade i blixtrande synteser. Men solisterna med ”ursprungsmusik” dominerade. Några av dem: Feras Charestan, numera bosatt i Stockholm, som på det cittraliknande instrumentet ”qanun” framförde ett sällsamt verk som lät som Bach på arabiska. Siriojoddin Juraev trakterade det luktliknande instrumentet ”dutar”, varvid orkestern omfamnade solisten med mjuka tonmassor. Ahmad al Khatib, numera lärare på musikhögskolan i Göteborg, framstod på sitt traditionella stränginstrument som en palestinsk Göran Söllscher. Även Reza Parvizade, från Iran, spelade på ett tusenårigt stråkinstrument; den meditativa musiken påminde om en molltyngd bodapolska.

Många av solisterna framträdde i vita dräkter, sittande på konstfullt vävda mattor – men det var allt för sällan som musiken verkligen lyfte. Kort sagt och till övervägande del: säregna klanglandskap – men bristande variation gjorde att tillställningen efter hand blev något sövande.

Afghanske Homayon Sakhis egenkomponerade verk – tillkommet på beställning av Kronoskvartetten – var rytmiskt medryckande och allmänt uppfriskande – under musikdagar som alltså dominerades av närmast meditativt präglad folkmusik.

Evenemanget avslutades med en galakonsert, direktsänd av BBC och många andra länders radiostationer. Publiken reste sig mangrant när Aga Khan i egen hög person beträdde scenen och tillsammans med Portugals president höll vackra tal om vikten av att hålla vid liv alla kulturers musikaliska arv.

Men tala om vördnad för denne imam! Efter slutapplåderna vägrade dörrvakterna släppa ut någon ur salen innan den 80-årige Aga Khan med sitt hov först tagit sig ut…

De framvaskade nio pristagarna, bland annat Ballake Sissoko som samarbetet med Ale Möller, fick dela på den nätta summan av fem miljoner kronor.

The Aga Khan Music Awards, som planerar en ny festival om några år, arbetar dels för att uppmuntra användandet av traditionella instrument, dels för att stödja muslimska tonsättare och artister som vill experimentera med nya hybridformer; kanske kombinera uråldrig tradition med exempelvis klassisk västerländsk musik, jazz och hip hop.

Kommande festivaler kan bli hur spännande som helst – men kräver att arrangörerna i än högre grad lever upp till ambitionen att verkligen få till dessa spännande brobyggen mellan kulturerna. Denna gång blev det mest traditionellt islamskt, och uråldriga instrument. Nästa gång blir det lite mer upp till bevis, om detta musikaliska brobygge faktiskt ska komma igång.

The post Säregna klanglandskap när musiktraditioner möts first appeared on Opulens.