JAZZ. I dag, den 26 maj, skulle jazzmusikern Miles Davis ha fyllt 99 år. Gussy ger honom en postum hyllning.

I går firade vi Mors dag. Och som vanligt präglades denna söndag i maj av att hylla den person som har satt oss till jorden, eller skänkt oss våra fina barn. Vi kunde scrolla ner i Instagramflödet och se den ena finaste och bästaste mamman i mammaminne efter den andra där orden lyfte fram denna källa till inspiration, trygghet och modersmjölk.

Själv hyllade jag min mamma genom att ha ”modervisning” i sociala medier. Och när hon nu börjar komma till åren så slog det mig, när jag lyssnade på Miles Davis första flirt med fusionsmusiken på skivan ”Miles in the Sky”, att den släpptes dagen efter min mammas 30-årsdag. På hennes och min farsas sjunde bröllopsdag.

Det här hade hon ju såklart ingen vetskap om. Men för mig blev detta en stor upptäckt eftersom de båda i allra högsta grad har präglat mitt liv. De har alltid funnits där som någon slags ledsagare. Men på väldigt olika sätt. Mamma har till exempel aldrig skjutit heroin i ögat.

När jag som vilsen 18-åring kom hem efter ett år som utbytesstudent i USA lät jag mig, i stället för att förkovra mig i grunge, boom bap, trip hop eller acid Jazz, hänföras fullständigt av supertight Jazzfusion från L A. Och alla dessa välskolade musiker hade en sak gemensamt. De tillägnade alltid en låt till Miles Davis. Vare sig det gällde Chick Corea, Mike Stern, Keith Jarrett eller John McLaughlin.

Alla hade fått näring genom Miles Davis modersmjölk. Och det går helt enkelt inte att blunda för det faktum att Miles Davis är, kanske inte bara den mest inflytelserika personen inom jazzen, utan inom musik över huvud taget. Som Bach, Beatles, och Ace of Base… Nej, jag skojar såklart!

Men det finns en Miles för oss alla. Cool som i ”So What”, suggestiv som i ”Generique”, energisk som i ”Friday Miles”, bluesrockig som i ”Right Off”, heroinstinn som i ”He Loved Him Madly”, spansk som i ”Sketches of Spain” och hippiefreakig som i sin version av David Crosbys ”Guinnevere”. Han har skapat de största trenderna inom jazzen och borde ha en speciell plats i alla jazzälskares hjärtan.

I samband med min 50-årsdag fick jag ett foto av Miles Davis taget av Christer Landergren. Det hänger på min vägg över mina skivspelare som i dag enbart ska spela Miles vinyler. För i dag skulle denna mästare, min andra mamma, ha fyllt 99 år. Hurra och tack för allt!

Spellistan hittar ni här!

The post Gussy: ”Miles in the Sky” first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Bo Bjelvehammar har lyssnat på nya albumet ”Medan Viskan rinner” och konstaterar att Claes Pihl än en gång visar sig vara en god låtskrivare samt en skicklig gitarrist.

Medan Viskan rinner med Claes Pihl
Kakafon Records

Viskan är en av de fyra åar som mynnar ut i Halland och som alla minns från skolramsan. Jag har med egna ögon sett den slingra genom Borås.

Vissångaren Claes Pihl är uppvuxen nära Viskan och vattnet följer honom genom albumets tio sånger. Han har skrivit både text och musik till alla sångerna, utom en.

Redan våren 2000 kom hans första album. Detta är det fjärde och än en gång visar han sig vara en god låtskrivare och en skicklig gitarrist.

På albumet ”Medan Viskan rinner” medverkar likaså Henrik Cederblom på gitarr och Johan Bengtsson på kontrabas. Tillsammans med Pihl utgör de en dynamisk och samstämd trio.

Claes Pihl är en vardagsskildrare och vi får följa hans liv från liten pojke till domesticerad arbetare.

I korta livsberättelser och blottlagda minnesfragment får vi följa ett liv, som ligger öppet i en finurlig lekfullhet med mörka underströmmar.

Utan krusiduller, rent, avskalat och nära, rör sig trion med lätthet över olika genrer från en märkbar jazzorientering till klassisk visa.

The post Claes Pihl imponerar med dynamisk viskonst first appeared on Opulens.

VÄRLDSMUSIK. Bo Bjelvehammar har lyssnat på GAO:s debutalbum och uppskattar den dynamiska världsmusiken från Göteborg.

Sound de Göteborg med GAO (Göteborgs Alternativa Orkester)
Kakafon Records

Vi tänker och reflekterar en stund över de tre bokstäverna GAO – möjligen hamnar vi långt ute på havet nära Galapagosöarna, eller i det inre av Afrika – där existerar en plats med det namnet. Eller så är det en förkortning av orden – geologi, arktis och ocean.

Nu var det där bara skämtsamma spekulationer. I det här specifika fallet handlar det alltså om Göteborgs Alternativa Orkester. En klunga på nästan trettio musiker med olika traditioner och bakgrunder.

De är bosatta i Göteborg med omnejd. De har levt som band i tio år och detta är deras debutalbum, ”Sound de Göteborg”.

Det vimlar av alla möjliga instrument. Det saknas inte bouzouki, marimba, inte heller harpa och detta ger en skimrande egensinnighet åt produktionen. En stor förtjänst i detta har bandets konstnärlige ledare Jorge Alcaide.

Det är svårt att genrebestämma produktionen, jag föredrar ordet världsmusik, om det nu ska vara så nödvändigt att bestämma fack och tillhörighet.

Stora inspirationskällor finns inom både konstmusik och folkmusik. Tonspråket hör ibland hemma i Västafrika och ibland i Latinamerika. Framför allt är det detta gränsöverskridande, det kreativt kaotiska och det fantasifulla, som dominerar.

Och så dynamiken, den ständiga rörelsen, som inte sällan gränsar till lekfullhet. Något att lyssna till, gång på gång!

The post Dynamisk världsmusik med GAO first appeared on Opulens.

SOMMARUTSTÄLLNING. Den brittiska fotografen Terry O’Neill porträtterade Hollywoodkändisar, musiker, modeikoner, kungligheter och idrottare. “Stars” på Fotografiska i Stockholm blir den största utställningen hittills med den hyllade fotografens arbete.

Bland de hundratals bilderna syns bland andra Brigitte Bardot, Mick Jagger, Audrey Hepburn, Faye Dunaway och Frank Sinatra samt sällan visade fotografier på bland andra Elvis Presley, Elton John, Liza Minnelli och Bianca Jagger.

The post Hollywoodhistoria visas på Fotografiska first appeared on Opulens.

FÖRLUST. Den Oscarsbelönade grekiske kompositören Vangelis har avlidit, uppger Greklands premiärminister.

“Vangelis Papathanassiou finns inte längre bland oss. Musikvärlden har förlorat den internationella artisten Vangelis, det elektroniska ljudets stjärna”, skriver premiärminister Kyriakos Mitsotakis på Twitter.

1981 nynnade en hel värld på ledmotivet till filmen “Triumfens ögonblick”. Musiken till några brittiska idrottsmän som tränade inför OS 1924 tillhör 1980-talet mest kända filmkompositioner och ledde till såväl en Oscarsstatyett som en Grammynominering för Vangelis.

Musiken klättrade dessutom upp som både album- och singeletta på USA-listan och blev det stora genombrottet för Evángelos Odysséas Papathanassíou, som födes i Agria 1943.

Vangelis började sin karriär som popmusiker i hemlandet men flydde hemlandet för Paris efter militärjuntans maktövertagande 1967 och bildade med bland andra landsmannen Demis Roussos bandet Aphrodite’s Child.

När bandet splittrades gick han över till elektronisk musik för film, tv och teater, en genre han starkt förknippas med.

Året efter “Triumfens ögonblick” kom nästa succé med den futuristiska musiken till “Blade runner”, som följdes av bland annat “Försvunnen” (också 1982), “The Bounty” (1984) och den Golden Globe-nominerade musiken till “1492 – Den stora upptäckten” (1992).

Med åren tog teatern och olika liveprojekt över och filmuppdragen blev allt mer sällsynta. Hans musik fortsatte dock att sälja.

Enligt grekiska medier avled Vangelis på ett sjukhus i Frankrike på onsdagen. Dödsorsaken är inte känd. Vangelis blev 79 år.

Martin Yngve/TT

The post Kompositören Vangelis död first appeared on Opulens.

AVSLUT. Artisten Pugh Rogefeldt, 74 avslutar sin musikkarriär, berättar han för Dagens Nyheter.

Anledningen är att han har drabbats av den obotliga nervsjukdomen kortikobasal degeneration, CBD.

– Han har accepterat sin sjukdom trots allt. Han säger att han är väldigt nöjd med sitt liv, men drömmer nu ofta på nätterna att han står på scen och spelar igen, säger hans sambo Borit Hallin till DN.

Första gången han märkte av symtom från sjukdomen var inför en spelning på Cirkus i Stockholm 2019, då Pugh Rogefeldt skulle fira 50 år som artist. På grund av känningar i handen kunde gitarristen Rogefeldt inte spela sitt instrument under konsertkvällen.

Senare läkarundersökning visade att det var CBD, en sjukdom som bland annat kan påverka funktioner som förmågan att svälja, talet, minnet och balansen.

Sjukdomsförloppet har gått fort, säger Borit Hallin.

– Livet är helt förändrat för oss nu. Vi tänker inte framåt utan lever för dagen.

Torbjörn “Pugh” Rogefeldt slog igenom med skivan “Ja, dä ä dä” 1969, som var ett av de första rockalbumen på svenska, med Janne “Loffe” Carlsson på trummor och Georg “Jojje” Wadenius på bas.

Rogefeldt har stått bakom flera kända låtar som “Små lätta moln”, “Här kommer natten”, “Dinga linga Lena” och “Stockholm”.

TT NYHETSBYRÅN

The post Pugh Rogefeldt avslutar karriären first appeared on Opulens.

GRAFFITI. Konstnären, graffitimålaren och musikern Carolina Falkholt får mycket uppmärksamhet för sina muralmålningar av den kvinnliga kroppen, som hon skapar i syfte att avkolonialisera den.

Du är ju aktuell på flera håll, nu närmast ska du delta på Fittfesten i helgen, med skribenterna till Fittskrift, vad ska du att prata om där?

– Jag förbereder alltid det jag ska säga fram till att jag ska säga det och har inget färdigt manuskript, men jag kommer att berätta om mitt arbete och hur det har utvecklats från graffiti till graffitta och tillbaka till graffiti. Och om min forskning som just nu handlar om att avkolonisera den kvinnliga kroppen, den kvinnliga sexualiteten och det kvinnliga psyket genom att göra offentlig konst där det här står i fokus.

Är det så du skulle beskriva ditt skapande?

– Ja, just nu har jag precis gjort klart en hundra kvadratmeter stor fittmålning på en vägg här i Göteborg. Det är en bakgrundsmålning till verket Lesbisk Häxhora som jag jobbar med, delvis för att samla in pengar till före detta prostituerade, kvinnor och transpersoner, som gör yoga som rehabilitering. En kvinnlig person står och gör yoga och twerkar i målningen och lutar sig in en fitta. En person jag känner jobbar ideellt med det här projektet så jag ville gärna stötta det genom konsten.

Du använder Grafitta som benämning på din konstnärliga praktik, var kommer det ifrån?

– Jag har gjort det men nu håller jag på att omvärdera den benämningen. Jag skrev precis en kritisk fallstudie på mitt universitet om Grafitta, och kom då på att det ändå är graffiti som är ursprungsformen. När jag fick barn och inte hade lika mycket tid över så blev det inte längre graffiti, reglerna för just den typ som jag höll på med, style writing, är så specifik. Jag behövde någonting för att kunna bryta mig loss från graffitin för att sedan bemästra den i sin helhet och gå vägen via mer institutionaliserad konst och konstteoretiska begrepp. Men jag är inne i en process av konstnärligt arbete hela tiden, på en massa olika plan.

– “Grafitta ” kommer egentligen från min mamma, “ska du ut och Grafitta nu” frågade hon när jag skulle ut och måla som tonåring. Först var det lite jobbigt för fitta var inte direkt något bra ord när jag växte upp, men när jag sedan började kalla min konstnärliga praktik för grafitta så var det som ett återtagande av ordet fitta.

Könsorgan brukar ofta ingå i dina verk, hur kommer det sig?

– Det finns inte ett enda tydligt budskap utan det är min konstnärliga praktik. Även konsthistoriskt sett har andra feministiska konstnärer gestaltat kön, födande och kvinnlig kraft och sexualitet. Jag funderar på sexualiteten i sig, man kan ha den som arbetskraft och som drivkraft, den behöver inte vara just sex. Det finns delar i hjärnan som är sammankopplade där det som är sexuellt och det som är lustfyllt på ett kreativt sätt hör samman.

– Varför just kvinnokönet, det är för att det ska komma en gigantisk sprutfontänorgasm och dränka Sverigedemokraterna i avgrunden. Fascister ska sprutas ner med kvinnlig orgasm så att de inte kan andas längre av all denna vätska som kommer ur det eviga såret i själen som patriarkatet har orsakat hos kvinnan i alla tider.

Så poetiskt! Ditt verk i Göteborg blev nyss övermålat med svart färg. Varför reagerar människor så starkt på dina målningar av kön, tror du?

– Ja, det är en bra fråga. Det finns fortfarande väldigt mycket högerkonservativa, underutvecklade åsikter och blicken på konsten är inte särskilt utvecklad bland stora delar av det svenska folket, eller i världen överhuvudtaget. Det är väl för att samtidskonsten inte är särskilt lättillgänglig. Är man inte konstnär eller konstvetare så kan det vara svårt att som helt utomstående vara delaktig i det som händer i konsten.

– Jag försöker göra konsten mer tillgänglig för en bredare publik genom mina målningar och min tematik, som egentligen är väldigt allmänmänsklig. Det handlar ju om kvinnokroppen och om kvinnors rättigheter, kvinnors sexualitet, kvinnors psyken och själar, att de är sina egna. De har ju liksom koloniserats av patriarkatet under i princip all evighet så de måste aktivt återtas för att inte falla in i den patriarkala normen som den här gammaldagsa totalhögern står för. En typisk patriarkal form där kvinnor och andra minoritetsgrupper inte har samma värde som den vita mannen, en världsbild som behöver förstöras för evigt och det är vad min konst vill jobba på.

Du har även varit verksam i New York, hur har tiden där påverkat ditt konstnärskap?

– New York bara öppnade upp sig och tog emot mig när jag kom dit från Stockholm i slutet av nittiotalet. Jag fick lära mig måleri och graffiti av världsmästare, stora fantastiska konstnärer som tog sig an mig och jag fann mig på något sätt till rätta. Jag älskar New York, jag var nyligen där på ett residency och skulle gärna vilja bo där. Men det är inte möjligt, jag får bara låtsas att Göteborg är New York.

Hur kan graffiti och offentlig konst vara viktig för ett samhälle?

– Graffiti är otroligt viktigt för demokratin, det är där det fria ordet också kan skrivas fritt. Språket har en kraft, om graffitimålare bara kunde vara lite modigare utanför den egna graffitins nördigaste kontext, vara mer publika och interagera mera i motståndet mot fascismen som håller på att ta över våran värld. Men jag tror att graffitin kommer att vakna till liv och dra sitt strå till den demokratiska stacken, det känner jag på mig. Det finns så himla många talangfulla graffitimålare överallt där vi bara väntar på att poletten ska trilla ner. Eller så håller de redan på för ofta jobbar de i hemlighet med ett väldigt kodat språk, precis som med samtidskonsten, den institutionella och akademiska, som är väldigt kodad och svårtillgänglig. Någon gång kanske vi måste göra den totalt publik för att alla ska få en chans att läsa den, för både graffiti och konst är ju former för litteratur och läsning, information och kunskapsbildande. Eller så får noobsen bli nördigare.

Hur ser förutsättningarna för offentlig konst och graffiti ut i Sverige?

– Det finns mer dekorativ streetart här i Göteborg än graffiti, som ju oftast är olaglig. Det finns lagliga graffitiväggar som alla får måla på och det är ju härligt. Men jag vill oftast måla på stora ytor, hela fasader är min favorit, och då behöver man söka bygglov som kostar en massa pengar. Så det är en ganska lång juridisk process för att få måla i Göteborg överhuvudtaget. Jag försöker att fokusera på de specifika platserna jag har att tillgå när de uppstår, men jag har även en ateljépraktik där jag målar bilder i mindre format, ritar, skriver och tecknar.

Du hade din första galleriutställning på CFHILL, Du får dansa i min park, i september, med fokus på teckning och måleri. Hur har ditt skapande förändrats sedan du började måla graffiti?

– Jag började måla graffiti som tonåring så det är ganska länge sedan. Jag är uppvuxen i Dalsland så jag kom ifrån skogen och var väldigt influerad av sagoväsen och det överjordiska. Jag har alltid varit i min egna värld och känt mig som en egen sorts människa, så det är det jag målar. De här kropparna har olika superkrafter eller poetiska möjligheter att uttrycka sig och nu befolkas världen omkring mig med mitt konstnärliga uttryck. Konsten är ett eget språk, många har sina egna språkvariationer och de tar olika stor plats.

Hur stor plats har musiken i ditt skapande?

– Jag hade en performance i helgen med gruppen Itallo Bitches, det var väldigt härligt. Vi ska göra en remix av deras låt Pussy Like That som kommer snart. Jag gör också en massa låtar tillsammans med kompisar så det är ett kollektivt, kreativt och musikaliskt pågående arbete. Främst så har Stonefunkers trummisen Christian Ekerfors producerat alla mina nya låtar de senaste åren.

– Jag fastnar lätt i texter, rim och ordföljder som blir melodier i mitt huvud, en slags plats att vara på. Det har jag burit med mig sedan jag var barn. Jag gillar techno och synthar som spelar melodier som går runt, runt runt, det monotont upprepande. Det blir som en slags uppbärande estetik av ljud kring skapandet, musiken som också bär berättelsen med sig. Den är en del av det visuella, det går nästan inte att koppla isär de två aspekterna för mig även om de låter och ser olika ut.

– Att sjunga, eller låta, är en nödvändighet för att ventilera ut känslor och tankar tror jag. Likaså att tala om sin konst, för mig är dialogen nästan hela grunden i mitt skapande, att tala med psykologer, professorer, vänner, familj, journalister, andra konstnärer alla utbyten av tankar och frågorna som ställs gör att min tanke formas och formuleras efter mina känslor i de här situationerna.

Du släppte ju nyligen egen ny musik, EP:n supervision och singlarna Förbränna den och Healing process, berätta om din musik.

– Ja, allting kommer att samlas på vinyl sedan. Jag köpte min första trummaskin och började göra beats 1997 när jag bodde i New York, det var mycket hård, mörk techno och rap som jag har gillat väldigt mycket och influerats av. Det är ett sätt att tänka på tror jag, i ordflöden som rimmar och att få ihop det som ett eget slags broderi.

– Jag har ett skivbolag också som heter Ord, Ljud Och Kön där jag har släppt en singel med poeten Jenny Högström och musikern Niki Yrla som heter Killar som gillar, vilket kommer från dikten Killar som gillar att knarka hellre än att knulla som Jenny Högström har skrivit och som är en låt på Spotify. Dikten finns även i Högströms bok Sad Life, som gavs ut tidigare i år på bokförlaget It-Lit. Jag älskar poesi.

Skriver du poesi själv?

– Ja, jag skrev en dikt nu till utställningen för CFHILL, Genom min svarta blick och ut ur min fitta. Jag gjorde en stor målning, som just nu hänger på Eskilstuna konstmuseum, där dikten är tonsatt i tre versioner och finns som ett ljudverk att lyssna på i hörlurar intill målningen. På vernissagen framförde jag den live och nu på Fittfesten ska jag läsa den.

Vad har du på gång just nu och framåt?

– Just nu och de kommande veckorna håller jag på med den här Lesbiska Häxhoran i Göteborg. Sedan har trafikverket hört av sig och frågat om jag vill återställa min målning God Giving A Fuck vid operan, så det funderar jag på att göra som ett twerk performance. Samtidigt som jag studerar masterprogrammet på Konsthögskolan Valand, det är det jag gör framförallt.

The post Helgporträttet: “Graffiti är viktigt för demokratin” first appeared on Opulens.

ARBETARHISTORIA. Musikern Kristian “von” Svensson tog i år emot Arbetarrörelsens Kulturpris för att han levandegör historia och bevarar arbetarsånger. Imorgon släpper han en remastrad version av kultplattan Möllevångsång och är aktuell med en föreställning som utmanar bilden av Sveriges demokrati. 

Kristian “von” Svenssons skiva Möllevångsång kom ut 2007 och är sedan länge slutsåld. Imorgon släpper han den igen i en remastrad version på nätets streamingplattformar.

– De som tog skivan till sig har hört av sig och vill ha den tillgänglig, numera lyssnar ju folk via sina telefoner eller datorer. Men boken får de inte i den här versionen, säger Kristian “von” Svensson.

Skivan bygger på hans roman från 2004 med samma namn, vilken Svensson själv beskriver som en kollektivroman där stadsdelen Möllevången i Malmö, eller en viss trappa i området, är huvudpersonen. På den ena sidan av skivan är romanen inläst ungefär som en ljudbok och på den andra fungerar musiken som en fördjupning av berättelsen.

– De elva spåren är som elva extra kapitel till boken, förklarar Svensson.

Möllevångsång rör sig kring två parallella tidsplan, som är en parentes runt folkhemstiden, Möllevångskravallerna 1926 och sekelskiftet 2000, då renoveringar fasade ut den dåvarande befolkningen i området.

– Vissa begrepp som Röda möllan har betytt olika saker under olika tider, 1926 bar en organiserad arbetarklass upp begreppet, medan det i nutid har blivit en form av livsstil.

Tidigare i år tilldelades Svensson Arbetarrörelsens kulturpris för att han levandegör historia och bevarar arbetarsånger. Utöver den remastrade skivan är han aktuell med en konsertturné kopplad till årets 100-årsjubileum av den svenska demokratin.

Föreställningen handlar om demokratins genombrott där olika personer kommer till tals genom låtarna, som Nelly Tyring, en av de fem första kvinnorna i riksdagen, eller matroserna i det tyska upproret i november 1918. Svensson har arbetat med föreställningen från 2018 fram till nu, lika länge som det tog från det första preliminära beslutet om allmän rösträtt 1918 till att beslutet trädde i kraft 1921.

– Jag försöker utmana den gängse bilden i Sverige, att demokrati och jämlikhet är något urtypiskt svenskt. I själva verket är den politiska demokratin tre generationer gammal och den ekonomiska jämlikheten är ännu yngre, och dessutom på väg åt andra hållet, säger Svensson.

Han menar att vi har tagit till oss en bild av den svenska demokratin från en tid som går långt tillbaka och förträngt den som ligger närmare till hands. I föreställningen återvänder han till 1900 då Sverige var Västeuropas minst demokratiska land och pengar avgjorde vilken grad av politiska inflytande människor hade.

– Vi pratar om att kvinnor fick rösträtt 1921, vilket är sant, men det är också sant att kvinnor hade rösträtt innan dess om de bara hade pengar och inte var gifta. Det fanns både ett sexistiskt förtryck och ett stenhårt klassystem.

I fråga om demokratins framväxt blir arbetarrörelsen intressant säger Svensson, som menar att det var dem som kunde sätta makt bakom orden med hjälp av folkrörelserna.

– Men vanligt folks historia har hamnat i skuggan för kungar och adel i historieböckerna, som egentligen utgjorde en försvinnande del av hela befolkningen.

Föreställningen visas på både skolor, bibliotek och invigningar av utställningar kopplade till demokratin 100 år, med nästa stopp på Värnamo folkhögskola den 28 oktober. Svenssons tanke med turnén är att fortsätta att levandegöra historia och i bästa fall väcka intresse för just det här ämnet.

– Historia är ofta presenterat som något bestämt, men det är ju någon som har sållat ut och vinklat den. På samma sätt har jag tagit fasta på det jag tycker är viktigt, och det kanske ger någon annan en ny synvinkel, avslutar han.

The post Han speglar arbetarhistoria i sin musik first appeared on Opulens.

MUSIKSKOLA. Fler än hundra musiker, artister, lärare och deras släktingar knutna till den den Polarprisbelönade skolan Afghanistan National Institute of Music, har nu lämnat landet. De tas emot av Portugal.

I söndags flög de först till Doha, Qatar, varifrån de sedan ska ska fortsätta till Portugal, skriver New York Times. Skolans grundare, Ahmad Sarmast, som själv befinner sig i Australien, uppger att elever och lärare försökt ta sig ut ur landet den senaste månaden och att en del av dem nu har lyckats. Portugals regering har lovat förse dem med visum.

– Det här är redan ett stort steg och en väldigt väldigt stor framgång för att rädda afghanska musiker undan talibanernas grymhet. Ni kan inte föreställa er hur glad jag är, säger Ahmad Sarmast som 2018 var i Stockholm för att ta emot Polarpriset.

Många av skolans elever och lärare är dock fortfarande kvar i Afghanistan där deras framtid är osäker. Förra gången talibanerna hade makten var endast religiösa hymner tillåtna. Efter att talibanerna nu intagit Kabul uppgav en av deras talesmän att musik är förbjudet inom islam.

Just nu jobbar ett globalt nätverk för hjälpa de återstående musikerna att ta sig ut ur landet.

– Uppdraget är ännu inte utfört, det har bara börjat, säger Ahmad Sarmast till New York Times.

TT NYHETSBYRÅN

The post Portugal tar emot afghanska musiker first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. I en ny bok ger artisten Nick Cave sin bild av tiden efter att hans femtonårige son Arthur plötsligt gick bort, skriver The Guardian. “Faith, hope and carnage” är skriven av en journalist från Observer, Sean O’Hagan, och baseras på över 40 timmars intervjuer med Cave.

Nick Caves son Arthur dog för sex år sedan när han föll från en klippa efter att ha experimenterat med LSD. I boken delar artisten med sig om tankar kring förlusten, tro, konst och sorg. Förläggaren beskriver den som “en tribut till stillheten”.

– Det har varit ett konstigt och förankrande nöje att prata med Sean O’Hagan under dessa osäkra tider, säger Nick Cave.

O’Hagan har känt Nick Cave under 30 år. Enligt honom utforskar boken bland annat dynamiken mellan tro och tvivel i Nick Caves karriär. Den är tänkt att ges ut under hösten 2022.

TT NYHETSBYRÅN

The post Nick Cave om tiden efter sonens död first appeared on Opulens.

LÅTSKRIVARE. I dag har vi glädjen att presentera tre dikter av Jonas Slättung som bland annat är verksam som musiker och låtskrivare.

Jonas Slättung är musiker, låtskrivare, textförfattare, radiopratare och stödpedagog på en högstadieskola. Han skriver sedan några år tillbaka dikter som han inte riktigt vet vad han ska göra av men tror att de representerar någon form av nystart. Som Slättung själv uttrycker det: “Jag hittar mer och mer den som varit jag hela livet, men som delvis gömt sig under massa onödig skit. Varför lägger vi så mycket tid på att vara det som andra vill?”

Enligt Slättung ligger det en utmaning i att bryta loss skrivandet från textförfattandet eftersom han som musiker ständigt hör melodier och rytm när han skriver ord. Ibland låter han musiken vara närvarande i poesin – ibland inte. När han skriver dikter kan han förhålla sig friare till språket jämfört med att komponera. Slättung hoppas därför att poesin på sikt ska utmana formerna i låtskrivandet och att det ska ske något slag av korsbefruktning.

Nu har tre av de dikter Slättung inte vetat vad han ska göra av kommit till sin rätt här i Opulens. Tre dikter med rytm och melodi men sig själva nog.

CAROLINA THELIN

Terapi

Lock på lådan, skatten inlåst
Tunn och spröd som frasigt papper
Fönstret slår, en kind mot vinden
Rummet krymper, färgen bleknar

Takt och ton och tonartshöjning
All musik, vart tar den vägen?
Dag för dag, blir bara äldre
Jag som nästan heter Jesus

Gräv upp mig, arkeologer
Finn benen i ett stenblock
Borsta rent och artbestäm mig
Ställ ut mig i kedjor i en kub av glas.

Utrymd

Det tar aldrig slut
och vill du uppåt så ta sig loss
Full gas, full gas

Det tar tusen år att komma fram
och då är alla döda
Men ni ska leva för evigt, för så har det sagts

Allting går ändå sönder här
Så vad finns det att förlora?
Mer än verkligheten

Vad är det du lämnar?
Ja, det är ju bland annat mig
Men tänk inte på det!

Oj vad spännande
En ny värld, en annan sol
och alla nya vänner du ska få!

Det är som att sova, sa de
Och när ni kommer fram är det som att vakna
fast i någon annans säng

Utanför är det mörkt och kallt
men inuti är det åtminstone tyst
Man får vara glad för det lilla

Och skulle du ändå få tråkigt när du kommer fram
så tänk på mig:
tänk på hur rolig jag brukade vara.

Dit jag är på väg

Där finns ingenting ännu
Dit jag är på väg

Det vita pappret som de sa
Det tomma arket som de sa
Den blinda fläcken som de sa

Jag ser inte hur det ser ut
Dit jag är på väg

Vad har jag egentligen byggt
Vem har jag egentligen byggt
Varför har jag byggt det

Du har aldrig varit där
Dit jag är på väg
Men ska vi mötas där
Vi kan mötas där
Och äta av varandra

The post Poesi: Tre dikter av Jonas Slättung first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. Matilda Thuresson har gjort en resa från kliniskt död till ett kreativt liv som hjärnskadad – och blivit debutant i dubbel bemärkelse. Nette Wermeld Enström har läst boken Bruten tid – om att vara ung och hjärnskadad.

Bruten tid – om att vara ung och hjärnskadad
av Matilda Thuresson & Stefan Strömberg
Visto förlag

Hjärnan är plastiskt fantastisk men allt annat än enkel. Inget av kroppens andra organ formar oss och våra levnadsöden som den. Om så bara en liten del av hjärnan skadas förändras livet dramatiskt. Vid allvarliga hjärntrauman ställs allt på spel.

Det här vet 34-åriga Matilda Thuresson, en sällsynt kreativ och skönsjungande musiker från Falun, mer om än de flesta. I sin självbiografiska bok Bruten tid – om att vara ung och hjärnskadad skildrar hon sitt liv efter en olycka som förändrat hennes liv i grunden.

Matildas långa resa som hjärnskadad inleds runt millennieskiftet, när hon är 13 år och en helt vanlig dag promenerar sin väg hem från skolan med jämnåriga vännen Marjan.

De båda flickorna, fyllda av livsglädje och drömmar, mejas plötsligt ner av en bilist som somnat bakom ratten. Det är ögonblicket som förändrar allt. Marjan mister livet och Matilda får livshotande skador.

När Marjan ett par veckor senare begravs hemma i Falun kämpar Matilda fortfarande för sitt liv på neurovårdsintensiven i Uppsala. Matildas kamp för överlevnad har bara börjat.

När hon väcks ur sin sömn, och efter 18 dagars intensivvård förflyttas till hemsjukhusets barnklinik i Falun, är hennes hjärnskador så omfattande att det är omöjligt att sia om hennes framtid.

Hon saknar reaktioner som vittnar om ett medvetande. Hon är vaken men okommunicerbar. Ur hennes mun kommer enstaka utrop: hallå, hallå. Men hon visar ingen respons på tilltal.

Vårdkonferenser avlöser varandra. Läkare och specialister står rådvilla och familjen slits sönder i förtvivlan och av vanmakt. Så tar en läkare ändå initiativ till rehabilitering, fysioterapi på vinst och förlust. Det ska i efterhand visa sig göra den stora skillnaden, mellan att förbli i dimman eller skingra den, för Matilda.

Ur ett annat perspektiv: I begynnelsen är det mörker, becksvart mörker.

Matilda vaknar upp från de döda, rent bokstavligen, och vet varken var eller vem hon är. Hon saknar referenser till allt och alla, även sig själv. Som bortblåst är också hennes förmåga att tolka sinnesintryck och än mindre kan hon orientera sig i rummet eller tiden. Allt måste hon lära sig från början igen, som om hon vore ett nyfött spädbarn. Balans, rörelser och motorik. Orden, språket, relationer och den egna identiteten: Vad är jaget utan minnet? Vem är jag utan ett begripligt sammanhang?

Tiden går. Dagar månader och år. Matilda kämpar med sin rehabilitering; synen är skadad och hon lider av hjärntrötthet, humörsvängningar och existentiella frågor om vem hon varit, är och kan bli. Hon är i fullt beroende av sin omgivning, men drömmer om självständighet.

Under en lång tid är det främst andra personers berättelser, anhörigas, läkares och vårdpersonals, som ger Matilda de livsviktiga byggstenar hon behöver för att skapa sig en identitet och en sammanhängande verklighet ur sin traumatiska erfarenhet.

Också i boken varvas Matildas egna ord med omgivningens utsagor. Föräldrar, syskon, vårdgivare, kamrater, och senare kollegor, berättar om Matilda utifrån sina perspektiv, likväl som de kompletterar bilden av Matildas resa och den hon med tiden lyckas bli. Det sociala sammanhangets betydelse för att läka, för att bli en hel människa efter ett tillintetgörande trauma, kan inte skildras tydligare än här.

Andra fenomen som lyser upp de mörklagda stigar som Matilda har att vandra i sin rehabilitering handlar om musik. Trots att hon inte minns något från livet innan olyckan så är den musikaliska delen av henne näst intill intakt redan i ett tidigt stadium efter olyckan. Innan talet tar form kan hon sjunga, på såväl svenska som engelska. Det är först sånger från hennes förflutna, som   blir nya sånger som hon komponerar själv.

Allt eftersom faller fler bitar inom henne på plats, eller snarare skapas och utvecklas. Inte till den Matilda hon en gång var utan till en ny, om än med samma passionerade känsla för musik.

Men det här är inte enbart en solskenshistoria. Det finns också motgångar och bakslag. Matildas berättelse handlar lika mycket om fördomar som hon mött och möter, som om människor som något betytt. Det är lika stora delar sorg som glädje, tomhet som kämparanda; för ett självständigt liv, ett liv i frihet och med gemenskap.

Bruten tid är en existentiell berättelse som rymmer många perspektiv. Om den egna kampen som hjärnskadad och om de anhörigas strider och kval. Om hjärnans komplexitet och om vikten av samhällets stöd och mellanmänskliga relationer i såväl snävare som vidare bemärkelse.

Det är en bok som fyller i kunskapsluckor om funktionsvariationer och tillgänglighetens villkor. Det är också en bok som inspirerar till nya perspektiv på samhället och på individens möjligheter inom det. Den rekommenderas därför varmt till vårdpersonal, socialarbetare och alla andra som arbetar med eller intresserar sig för människans möjligheter.

I samma veva som boken nu lanseras släpper Matilda en EP med sex låtar som hon skrivit själv. Ett par av låtarna från albumet, Bruten tid och Perfect World, är redan ute och liksom boken lyckas de så väl förmedla en inre värld och dess yttre villkor.

Matilda Thuresson har gjort en resa från kliniskt död till ett kreativt liv som hjärnskadad – och blivit debutant i dubbel bemärkelse. Jag hoppas få läsa och höra mer av henne i framtiden. Hon har redan visat att livet är så mycket mer än neurologiska processer inom individen.

The post Från kliniskt död till debutant i dubbel bemärkelse first appeared on Opulens.