MUSIK. Om musik och pedagogik handlar veckans krönika av Lars Thulin.

En duktig lärare kan lyfta ett ämne. Göra det kul att studera det, till och med skapa ett livslångt intresse. På motsvarande sätt kan usla lärare totalt förstöra det. Göra lektionerna i det till en plåga. Därmed skapa en aversion mot ämnet som kan bli livslång.

Min skoltid innehöll flera exempel på just detta. Jag tror riktigt bra lärare har den goda förmågan naturligt. Medan andra kanske aldrig får det, trots examen från lärarhögskolor.  Så pedagogiska förmågor är nog lite som musikalitet. Antingen har man det. Eller inte.

Sedan gymnasiet har jag en kärlek till det spanska. Filmer, tv-serier och låtar från den världen lockar. Språket är sensuellt: mjukt och ändå intensivt. Därmed så levande. Orsaken till denna vurm hette Gudrun. Hon var lärare i spanska på Kärrtorps gymnasium i mitten av 70-talet. Jag hade valt spanska som C-språk. Tyska var aldrig ett alternativ för mig.

Gudrun var en lite anonym och grå dam i övre medelåldern, lätt kutryggig. Gjorde minimalt med väsen runt sin person, gled nästan omärkligt fram genom korridoren på vägen till sitt klassrum. Bakom katedern förändrades hon. Fick en märklig naturlig auktoritet. Den byggde på två saker. Hon älskade spanska. Och hon älskade att få undervisa i det ämnet.

Hon lärde ut mer än glosor och oregelbundna verb. Hon presenterade spansk musik, fick oss att förstå landets historia och inte minst ta del av det dramatiska och spännande som hände i Latinamerika. Att hon beundrade Chiles socialistiske ledare Salvador Allende var ingen hemlighet. Jag stannade hos henne i alla tre åren. Även om min kärlek inte var helt besvarad, fick aldrig bättre betyg än fyra, trots att jag alltid prioriterade hennes lektioner.

Min första musikfröken var allt som Gudrun inte var. Hon var en bister ung kvinna som säkert fullständigt behörig kom till tredje klass i Skanskvarnsskolan i Årsta. Grundläget hos henne var – sur och bitter. Min mormor hade använt beteckningen snipig om henne. En bit in på höstterminen fick eleverna ställa sig bredvid hennes piano och inför hela klassen sjunga något. Jag gillade att sjunga och hade en mamma som älskade klassisk musik. Men hon hade varken haft mod eller hjärta att berätta för sin son att han var tondöv.

Så full av tillförsikt tog jag i för kung och fosterland med ”Vi går över daggstänkta berg”. En bit in i första versen slog fröken Snipig ner händerna över i princip alla tangenterna. Och sade – jag minns det ännu ordagrant:

– Sätt dig längst ner i klassrummet. Om du lovar att vara tyst och inte störa får du en tvåa.

Underförstått att det var för högt betyg. Sålunda en muta för att slippa höra mer från mig.

Jag blev varken arg eller ledsen. Bara häpen. Var jag så värdelös? När jag insåg det slutade jag att sjunga i något som helst offentligt sammanhang. Skippade alla tankar på att lära mig hantera ett musikinstrument. Däremot fortsatte jag lyssna på musik. Upp i tonåren blev jag förälskad i pop och rock. Konstaterade att jag älskade musik. Men att den inte älskade mig. Ändå gick en stor del av min veckopeng och senare även lön till inköp av skivor. Många timmar användes till att spela in musik från radio och att kvällstid lyssna på Radio Luxembourg över ett svajigt mellanvågsband. För att få höra det senaste först.

Min son Jonas är däremot född med musikalitet, trots att varken jag eller hans mamma spelade något instrument eller sjöng i någon organiserad form. Han liksom bara har “det”.

Tydligt märkte jag det en dag i hans rum då han satt med otvättade tonårsfötter på skrivbordet och hade en gitarr i knät. På bordet även en skål till hälften fylld med mjölk och mjuknande flingor. Jag yrade om min favoritmusik och spelade upp en av Pink Floyds låtar på Jonas stereo. Och sade, kanske med överdrivet dramatisk röst, att detta var himmelskt för mig.

‒ Ja farsan, den är schysst, fick han ur sig. ‒ Spela det igen!
Det gjorde jag gärna.
‒ Hm, inte så komplicerat, det är väl bara… (Sedan kom namn på ackord som jag inte fattade ett dugg av))
‒ För pappa, först är det ju tre sådana och sedan är väl ett sådant och så, är det inte … Därpå upprepas det. Lite sologitarr på det. Därefter grundliret igen med bra basgång. Det funkar.
‒ Va, säger du? Jag fattar inget.
‒ Jo, men lyssna här.
Sedan spelade han inledningen på det jag älskade. Lite trevande, men visst var det Låten. Händelsen gjorde mig glad. Och förbannad.

Glad för att sonen var så duktig på något som var helt obegripligt för mig. Förbannad för att han på ett vis klätt av Pink Floyd. Förminskat och avslöjat dem. För så himmelskt var det väl inte om en tonåring på några minuter lite lojt kunde avkoda och spela upp det hela. I ett pojkrum på andra våningen i ett radhus i Skärholmen.

Ändå har jag utövat musik och delat den med publik med början knappt 20 år efter den offentliga avrättningen av mig. För under några år som DJ gjorde jag just det. Visserligen andras musik, men jag fick välja samt blanda av det jag gillade. Sprida glädjen i tonerna till åhörare. Samt få en slant för besväret. Inte dåligt.

Så skit på dig fröken Snipig! Du knäckte mig inte och jag stannade inte i din skamvrå.

The post Lars Thulin: Musiken, pedagogiken och jag first appeared on Opulens.

MUSIK. Denna långfredag berättar Lars Thulin i veckans krönika om sina fem främsta depplåtar. Låtar som ger kraft och hopp.

Hela mitt vuxna liv har innehållit påtagligt melankoliska perioder. Den kliniska diagnosen är depressiva stråk. Först i mycket mogen ålder har jag till fullo förstått deras närvaro, lärt mig känna igen dem och därmed hyfsat hantera dem. Då också insett att det är dessa variationer i humöret som delvis format och definierat mig. På gott och ont.

Låtar som kan gå på repeat

Jag har i Opulens flera gånger berättat om vad populärmusiken betytt för mig och då gjort listor med olika teman. Även de mörka perioderna har viktiga låtar. För mig kan de bli ett färdmedel in i mörker och dysterhet. Men också ett sätt att mjuklanda där och stanna en stund. För låtarna ger mig även kraft att ta mig tillbaka upp. Både krockkuddar och trampoliner, ingen dålig kombination.

Vad kännetecknar en depplåt? För mig är det en som kan gå på repeat i ett par dagar.  Mitt liv, och intresse för andras liv, har lärt mig att jag sällan är unik. Om ni orkar och vågar kan ni säkert hitta fem egna depplåtar. Här är mina.

Mauro Scoccos låt om ensamhet

Till dom ensamma/ Mauro Scocco 1991/Mauro Scocco

Jag tror att Scocco och jag delvis har ungefär samma humör. Många av hans texter präglas av melankoli och utanförskap. En del tycker att de är patetiska och pastischer. I så fall är livet patetiskt och en pastisch. Den här handlar om ensamhet och känsla att inte höra till. Något som kan drabba en, även om man har det bra med sin familj. Måhända är det vetskapen och insikten om att livet ändå är en ensam vandring eftersom man är den enda som har fullt ansvar för sitt liv, sina handlingar och dess konsekvenser.

En annan av Scoccos låtar ”Himlen runt hörnet” har liknande tema. Även om han där skönjer ett ljus och en gemenskap. Där, runt hörnet.

Livssmärta med Gary Moore

Still Got the Blues/ Gary Moore 1990/ Gary Moore

Tänk att så oerhört mycket vacker livssmärta kan rymmas i en nordirländsk röst och framför allt i en 1959 års Gibson Les Paul-gitarr. Texten är det vanliga bluestemat: en snubbe som blivit av med sin flickvän men inte fattar varför. Gitarrsolot får lyssnaren att lyckligt sucka: bättre än så här kan det inte bli.

Gary Moores eget liv blev dock inte så bra. Han spelade i en lång rad band under sin karriär, bland annat Skid Row och Thin Lizzy. Och utsågs till en av de allra bästa bluesgitarristerna. Men han brände sitt ljus i båda ändar och dog 2011 av en hjärtattack under en semester i Spanien, blott 58 år gammal. Obduktionen visade att alkoholhalten i hans blod var några få procent under gränsen för dödlig dos.

Som om det inte fanns någon morgondag

Händerna mot himlen/Petra Marklund 2012/ Jocke Berg

En makalös låt signerad bandet Kents frontman Jocke Berg. Jag älskar den. Den signalerar en annan del av melankoli och deppighet – att man tycker sig kunna skita i allt. Göra vad man vill, vad har det för betydelse? Agera som det inte finns någon morgondag. En kittlande tanke att flörta med, även om inget faktiskt görs utanför lagens råmärken.  ”Pannan mot baren, nu spränger vi taket Vi ska… bli fulla, livet är meningslöst, vem bryr sig?”, sjunger Petra.  Vem har inte känt så en kväll, när man vill gå ut och roa sig, men ändå inte riktigt är på humör? Eftersom mörkret inte kan hängas av i krogens garderob.

Mästerlig depp med Beatles

She´s leaving home/ Beatles 1967/ John Lennon

Unik låt från Beatles kanske bästa album, Sgt Pepper. Ovanligt tema för en poplåt. Om den ibland olösliga konflikten i en familj. Att som förälder ge upp allt för sin avkomma, men uppleva att man möts av oförstående och otacksamhet. Att allt man gjort tydligen var fel. Medan barnet i sin tur känner att det måste spränga bojorna, få bli sig själv, kunna andas.

Melodin är underbart lågmäld och följsam med sina stråkar. Det bevisar att den femte beatlen, geniale och klassiskt skolade producenten George Martin, hade mer än ett finger med i spelet. Förmodligen båda händerna. Ordet mästerverk är nästan för svagt. Mörk depp, men ändå en ljusglimt för visst hoppas vi att dottern ska få mannen från bilverkstaden. Och att föräldrarna ska acceptera livets gång. Adelsmärket för en depplåt – att det finns en ljusglimt.

En låt som kryper under skinnet

Woman in love/Three Degrees/ 1978 Dominic Bugatti, Frank Musker

Låten handlar om att underkastelse och att ge upp något kan behövas för att få och även behålla den stora kärleken. Det kan bli påtagligt när tvivel och sårbarhet härjar i en förälskelse. Låten var populär under en sådan tid i mitt liv och den kryper därför under skinnet.

Vid sidan av Motown från Detroit fanns på 60-och 70-talet en annan stad som ville upp på musikscenen: Philadelphia med soundet kallat Philly. Bra musik skapades där, men nådde inte Detroits höjder.

Phillys svar på Motowns Supremes hette Three Degrees.

Här medverkar deras mest berömda frontfigur, Sheila Ferguson. Även känd för att hon en tid pekades ut som prins Charles hjärtedam.

Hur långt romansen gick är höljt i dunkel. För brittiska hovet var det nog tur att det inte blev något långvarigt. En mogen, vacker, sensuell kvinna från USA med egen karriär, dessutom afroamerikan – det hade blivit alldeles för mycket för en kungafamilj som inte ens fixade att göra den äktbrittiska överklassflickan Diana till en familjemedlem.

Glad påsk!

The post Dystra låtar som ger hopp ‒ Topp 5 first appeared on Opulens.

MUSIK OCH KONST. Ola Åstrand skriver, med utgångspunkt i ett postumt album med Ola Backström, om samband mellan musikskapande och konstutövning.

Ola Backström var både musiker och konstnär. Förra året släppte skivbolaget Fanfar! skivan ”Gråton” med Backströms musik, mer än 20 år efter hans för tidiga bortgång. Här reflekterar konstnären och före detta musikern Ola Åstrand över det albumet. Men han lyfter också fram Ola Backströms kollega i bandet Stockholm Norra, Kalle Berggren, och dennes skapande, samt olika kopplingar mellan musik och konst.

Musik & Konst heter en skivaffär i Malmö som jag sprang mycket i som ung. När jag inte försökte dra in pengar på olika skitjobb så satt jag hemma och tecknade och lyssnade på musik, i en etta som låg ovanför samma kinakrog som Thåström sjunger om i ”Bluesen i Malmö”. Någon som bott där före mig hade tapetserat upp en höstlig bokskog längst ena långväggen och gjort om garderoben till ”dusch”. Varje gång jag duschade kom restaurangägaren upp och skrek att det rann vatten längs väggen i hans kök. Utsikten från mitt fönster var en nedlagd fabrik och till största delen en öde parkering. Stanken av flottyrsmet var konstant.

Musik & konst

Musik & Konst startades av ett par där hon var konstnär och han gillade folkmusik. Sedan så tog Peter Thulin och musikjournalisten Lennart Persson över butiken och gjorde den till det absoluta vattenhålet i Malmö för fans av punk, reggae, new wave och postpunk i slutet av 70-talet. Det tog max tre minuter för mig att gå bort dit, och deras stora skyltfönster var ständigt skyltat med nyss inkomna frestelser från London och New York.

Jag brukar tänka på skivaffärer som de verkliga konstgallerierna. Att bläddra ibland skivbackar är en visuell kick, och många gånger har jag köpt en skiva enbart på grund av omslaget. Som den första skivan med Henry Cow, Pharoah Sanders och Art Ensemble of Chicagos skivor, Rickie Lee Jones ”Pirates” och singelskivor med DNA och Snakefinger.

Konstnärer vars skivomslag gjort oförglömliga intryck och gjort musiken ännu bättre är till exempel Barney Bubbles, Cal Schenkel, Raymond Pettibone, Neon Park, Winston Smith, Mati Klarwein, Gary Panter, Jamie Reid, Maggie Thomas, Rick Griffin, Tadanori Yokoo, David Stone Martin och HR Giger… Här i Sverige har vi Hans Esselius som gjorde omslagen till Fläsket Brinners skivor, och Jan Ternald som gjorde omslag till Bo Hansson och Älgarnas Trädgård.

Långt före internets överflöd av information så var endast omslagen till skivorna det man hade att tillgå. Skivomslagen förmedlade artisternas intentioner, och det som inte fanns där fick man med fantasins hjälp fylla i själv.

Konstnärer och musiker

Många konstnärer har musicerat och lika många musiker har tecknat och målat. På 60- och 70-talet så var brittiska konstskolor en grogrund för de individer som snart skulle göra sina avtryck på musikscenen. Där kunde unga människor under några år utveckla sin musik, och på köpet få en konsthistorisk utbildning som senare skulle avspegla sig i deras estetik.

Konstnärer och musiker som både uttryckt sig i bild och musik är bland andra Yoko Ono, John Lennon, Vasilij Kandinskij, David Bowie, Nick Cave, Joni Mitchell, Miles Davis, Captain Beefheart, Nick Blinko, Rammellzee, Steven Stapleton, Mare Kandre, Freddie Wadling, Max Book, Tore Berger, Clay Ketter, Jockum Nordström, Gittan Jönsson, Timo Aarniala, Patti Smith, Kalle Berggren och undertecknad. Sedan finns det grupper där hela bandet är konstnärligt inblandade som till exempel Swell Maps, gruppen Monitor (World Imitation Productions), Cabaret Voltaire, Tuxedomoon eller svenska Blå Tåget. Hos de flesta band har musiken bubblat över i affischer, t-shirts, scenshower med ljus och dansare.

Ola Backströms ”Gråton”

Det målade självporträttet som pryder omslaget till Ola Backströms skiva ”Gråton” sticker ut genom sin konstnärlighet och har något ärligt och rättframt på ett svenskt vis som snarare signalerar 70-tal än nutid. Målningen påminner mig om andra svenska konstnärer som Åke Pallarp, Vera Nilsson och konstnären och musikern, Kalle Berggren, som Ola Backström spelade med i gruppen Stockholm Norra. Det hade varit roligt att få se mer av Backströms konst i form av ett häfte. Nu pryds bara innerfodralet av två målningar.

Ola Backström spelade med Torkel Rasmusson, från Blå Tåget, och han var med om att starta Dag Vag. En kort tid spelade han också klaviatur med Ebba Grön. Jag lade märke till hans gitarrspel på Torkels plattor där han spelade slidegitarr, vilket var ovanligt på den tiden. Det gav ett slags Stones-känsla åt Rasmussons annars proggiga låtar. I Dag Vag spelade han mer interaktivt på ett sätt som påminde om afrikansk highlife, vilket fungerade bra med tanke på det bandets koppling till reggae. Han medverkade i många musikaliska sammanhang från 1977 till 1984 innan han bestämde sig för att i stället satsa helhjärtat på konsten och familjen.

Men han fortsatte att spela in låtar, ensam på en portabandspelare, efter det att han utåt sett lagt av, och låtarna på ”Gråton” är tydligen bara en liten del av det som han spelade in.

Även skivans titel skvallrar om en vardaglig och nästan lantlig attityd som påminner om både Blå Tåget och The Band. Jag känner igen Olas slidegitarr, och gillar mycket hans orgelspel, som faktiskt påminner om Garth Hudsons i nyss nämnda The Band.

”Gråton” spretar på ett sympatiskt vis, här finns korta instrumentala skisser, rockigare roots-spår, och flera låtar som bär arvet från proggen vidare in i postpunken. Att kvalitén är hemkörd och att man vet att låtarna har nästan fyrtio år på nacken ger skivan ett slags patina, som en bortglömd skatt.

Texterna är ofta lekfullt absurdistiska, och krumbuktiga à la svensk 60-talspoesi. Eller mer personliga, som i låten ”Tänk om du måste börja om nu”:

Jag sa: ”Om du kan förstå mig”, hon sa: ”Nej” och försvann

Jag stod så läskigt naken och allt runt mig brann

”Tänk om du måste börja om nu”, var det där hon sa:

”Låt mig få leva värre än du nånsin kan ta”

Jag säger: ”Vänta, åh, varför blir det alltid så?”

”Stopp, åh, vill ingen höra på när jag jämrar mig”

Om jag vill leka med de andra måste jag hävda mig så

Svartsjuka är ett fult ord och jag känner mig så grå

Enligt pressreleasen så gjorde Ola Backström en blygsam comeback runt sin 50-årsdag. Kort därefter diagnostiserades han med cancer, som utvecklades snabbt. Den sista låten han spelade in, två veckor innan han avled 2004, heter ”Fredagen kom”. De sista raderna lyder:

Drar kallt från dörrar och fönster, jag stannar ett tag

Jag tätar med den tid jag har kvar

Vägen härifrån verkar farlig, jag samlar mig

Beredd med stövlarna på

Släpper ni mig fri?

Håll mig hårt, jag är rädd

Livet drar i mig en sista gång

Allting lyser lite mindre nu

Och jag drömmer om en plats

Kalle Berggren

I Stockholm Norra medverkade alltså också konstnären Kalle Berggren på trummor. Kalle gjorde omslaget och Ola illustrerade det medföljande texthäftet till deras enda skiva som kom 1978.

Jag hade med Kalle Berggren att göra när jag satte samman en utställning som hette ”Tänd mörkret!”, som visades runt om i Sverige i slutet av 00-talet. Kalle, som bar sitt hjärta på utsidan och kallade sig för anarkist, var väldigt upprörd när den moderata kulturministern skulle hålla tal på vernissagen på Millesgården. Jag sympatiserade verkligen med hans ilska, att behöva stå ut med den sortens borgerlighet, men så där kan det tyvärr ofta se ut i konstens salonger. Kalle Berggren var för mycket rockmusiker för konstvärlden.

The post Musik och konst i symbios first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin har tidigare skrivit i Opulens om musikens betydelse i våra liv. Här presenterar han ytterligare fem låtar som han ser som livsviktiga.

Livsviktiga låtar – men kanske med skämskudde

Låtar som berör är en källa med mycket att ösa ur. Mina tidigare besök där har uppskattats av läsare som hört av sig.  Så en bra bit in i höstterminen kommer en djupdykning till.

Här är ett knippe låtar som jag kanske borde skämmas för att gilla. Är de bara sentimentala? Eller beskriver de djupa känslor som finns inom oss alla?

En fördel med att bli gammal är att man kan strunta i om man framstår som töntig i somligas ögon. Det är  bara att ge sig hän och suga i sig känslorna som musiken väcker. Märk väl att det i den här krönikan främst är låttexterna jag fokuserar på. (Men det gäller dock inte femman, för den är verkligen en helhetsupplevelse.)

Kontroversiell låt i tolkning av Juice Newton

1. Angel of the Morning/Juice Newton 1967 Kompositör: Chip Taylor

Melodin är svepande, sentimental och medryckande. Det är omöjligt att inte sjunga med i refrängen. Men texten sticker ut eftersom den beskriver en kvinna som tagit för sig i sexuellt avseende. Morgonen efter inser att det bara blev ett one-night-stand och att hon inte kräver något av mannen. Han kan bara ”turn away”.

I ett USA, fullt av dubbelmoral och hyckleri blev det för mycket för vissa. Stjärnan Connie Francis vägrade sjunga den, för hon ansåg den moraliskt fel. Vissa radiostationer bannlyste låten av samma orsak.

Det förbjudna smakar ofta sötare än mycket annat, så moralpaniken var bästa marknadsföringen. Som bäst blev låten fyra på Billboard Hot 100. Låten blev mest känd med artisten Merleene Rush redan följande år, 1968. Här är country-stjärnan Juice Newtons fina version från 1981.

Är den här låten med Charlene ett pekoral?

2. I´ve never been to me/Charlene 1977 Kompositörer: Ron Miller/Kenneth Hirsch

Sliskigt pekoral, eller inte? Jag har inget svar, vet bara att låten träffar min själ. Texten är av det ovanligare slaget. Den handlar om en dam som levt ett jetset-liv, men nu ångrar bittert att hon inte blev en helt ordinär mamma. Så kanske är det moralpanikens USA som slår tillbaka och säger att kvinnor inte får leva livet. Eller bara ett nyktert konstaterande av att det finns risker med allt?

Amerikanska Charlene var en måttligt känd artist som trodde på sången, men den floppade helt 1977. Hon blev sur och lämnade branschen. En radio-DJ i Florida hittade skivan 1982 och började spela den. Det blev en succé. Skivbolaget Motown ville ge ut den på nytt och hittade till sist Charlene som gift sig, flyttat till London och jobbade i en godisbutik. Låten blev trea på Billboard Hot 100.

Moget och melankoliskt med Abba

3. When all is said and done/Abba 1981 Kompositörer: Benny Andersson/Björn Ulvaeus

Från Abbas sista studioalbum under deras aktiva tid, ”The Visitors”. Enligt mig deras bästa, men minst framgångsrika. Musiken påtagligt mogen, lite nedtonad, melankolisk.

På skivan finns bara en låt som blev en stor hit, ”One Of Us”. Texterna handlar genomgående om uppbrott, vilket vid denna tidpunkt var verklighet för kvartetten, professionellt och personligt.

Denna sång rör separationen mellan Benny och Anni-Frid, som sade att hon tryckte ut all sin sorg då hon sjöng låten. Låtlyriken är väldigt långt från ”When I kissed the Teacher” och ”Waterloo”. Texten handlar om ett förhållande som bara tagit slut och man är överens om det: allt är sagt och gjort, det finns inget mer att göra.

Anni-Frids röst passar utmärkt för låtens innebörd. Klar och tydlig som alltid men även med riv och svärta. Den går rakt in i mitt hjärta. Och självklart var det Abbornas kompis mästerregissören Lasse Hallström som stod bakom kameran.

En låt som är som en feelgoodnovell

4. Tie a yellow ribbon/Tony Orlando and Dawn 1973 Kompositörer: Irwin Levine/Russel Brown.

En banal och trallvänlig sak, melodin så enkel att den borde passa på förskolan. Men musiken utgör grunden för att berätta en feelgoodnovell. Den handlar om mannen som muckar från kåken efter tre år och då är osäker på om hans kvinna fortfarande älskar honom och vill ta honom tillbaka.

Om hon gör det ska hon binda ett gult band runt en gammal ek som den frigivne fången kommer att passera med bussen som far förbi hennes hus. Ser han inget band, kliver han inte av, utan åker vidare utan att skuldbelägga henne. Kanske kan det uppfattas som töntigt, men jag berörs av upplösningen varje gång jag hör låten.

Det gula bandet har för övrigt en speciell historisk betydelse i USA. På 1800-talet bar kvinnorna till män i kavalleriet ett gult band i håret som tecken på att de var upptagna, på så vis att de tänkte vara trogna sina män trots att dessa var förlagda långt hemifrån.

Powerballad av högsta klass med Jennifer Rush

5. Power of love/Jennifer Rush 1984 Text: Rush/Appelgate Musik: Günther Mende/Candy de Rouge

En tillspetsad men rätt träffande beskrivning av låten från slutet av 1984 löd så här: ”Det finns två sorters män i världen. De som älskar Jennifer Rush som vokalist och de som ännu inte hört henne sjunga ’Power of love’”.

Den blev en av de mest sålda singlarna året efter. Amerikanskan Jennifer Rush bodde i Västtyskland och låten är inspelad i München som stod för mycket musik de åren, främst disco.

Detta är dock powerballad av högsta klass. Rush skrev texten med kompisen Mary Susan Appelgate, också amerikanska i Tyskland.  För musiken stod två tyska producenter.

Låten har även framförts av andra, inte minst Celine Dion som gav den nytt liv tio år senare med en första plats på listorna i Australien, Kanada och USA. Megastjärnan Dion får dock ge sig här, låten tillhör för evigt Jennifer Rush. Hennes stämma tycks ha varit gjord för den. Eller tvärtom.

En kritiker beskrev hennes röst som omöjlig att kategorisera eftersom den är en blandning av folklore och något som liknar opera. Kombinationen gick hem och håller i hela tonregistret. De män som kan motstå den kärleksförklaring Jennifer ger är sannolikt lätträknade.

The post Känslosamma låtar ‒ Topp 5 first appeared on Opulens.

MUSIK. Lars Thulin besökte Island i somras. Där fick han en oväntad musikupplevelse när ett coverband framförde en 50 år gammal låt av Queen. Om detta handlar fredagens krönika.

Vad är definitionen på stor konst? Kanske verk som påverkar många människor och gör det i generationer efter att konstnären skapat verket? Att verket lever vidare trots att tidsandan helt ändrats?

Odödlig konst blomstrar på avlägsen ö

Dessa tankar kom i somras över mig på ett ställe som inte förknippas med just stor konst. Nämligen en musikpub i Reykjavik, världens nordligaste huvudstad. Tidpunkten var en lördagskväll och stämningen i lokalen mycket hög och förstärkt av alkohol.

På scenen stod ett utmärkt coverband. De framförde på ett enkelt och kraftfullt sätt hits från 1970-talet och framåt. Puben heter The Bookstore och är en före detta bokhandel där väggarna är täckta av hyllor med många meter bokryggar. Etablissemanget ligger mitt på Laugavedur, den långa nöjesgatan i staden där pubar och krogar trängs och mycket är öppet länge.

Publiken var en blandning av islänningar och turister från en stor del av världen. De skrålade med och lyckades skapa ett litet dansgolv i trängseln framför den minimala estraden där bandet lirade. Islänningar gillar inte att krångla till det, så gruppen hette helt enkelt The Bookstore Band.

Queen är Bookstore Bands favoriter

De fyra medlemmarna såg ut som motorcykelkillar med rötterna i vikinga-sagorna. Långt hår, skägg och svarta kläder som verkade ha hämtats från en fyndlåda i en secondhand-butik. Men bandet hade publiken i sin hand. Mellansnacket med lite tramsiga skämt om sex gick hem. Skratt och jubel från både den manliga och kvinnliga delen av publiken. Ett av gruppens favoritband är brittiska Queen, kvartetten som stod för en unik form av rock där olika genrer blandades. Queen föddes 1970 och hade sin storhetstid fram till 1991 då sångaren och förgrundsfiguren Freddie Mercury avled i sviterna av aids, 45 år ung.

Queens märkliga mästerverk

Queens mest kända hit är ”Bohemian Rhapsody”, pophistoriens måhända märkligaste, mäktigaste och mest magnifika melodi. Den fyller femtio år i oktober i år. Text och musik stod Freddie Mercury för. Den består av fem, nästan fristående delar: ett intro, en ballad, en operadel, ett avsnitt med hårdrock så ett outro, en coda. Mercury berättade att han satt ihop tre halvfärdiga låtar till en.

Skivbolaget var inte överdrivet entusiastiska när de hörde det hela. Dess producenter, marknadsförare och ekonomer fann många fel: den hade ingen refräng, bestod av för många olika akter, för dyr att spela in, texten nästintill obegriplig och låten dessutom för lång, nästan sex minuter. Dessa experters slutsats var klar: ingen radiostation skulle spela den.

Låten blev en succé för Queen

Queen tjatade och fick sin vilja igenom. Inspelningen, i en tid utan datorer som hjälpmedel, gjordes i fyra olika studior och tog flera veckor. Låten innehåller många maffiga köravsnitt, men någon kör fanns inte utan sången från medlemmarna i bandet dubbades gång på gång på en 24-spårs-bandspelare. Mega-låten var med på albumet ”A night at the opera”, som kom 1975. Till sist släppte bolaget låten på singel. Vilken snabbt klättrade till en första plats på Englandslistan och stannade där i nio veckor, blev Storbritanniens tredje mest sålda någonsin och en av 1900-talets mest nedladdade.

Varför tänkte jag på detta där i larmet och skrålet bland islänningar och turister?

Jo, när The Bookstore Band gav sig på ”Bohemian Rhapsody” när stämningen var som högst i lokalen, tänkte jag: nej, nej, den här är för svår, de kommer inte fixa att spela den bra, utan bara förstöra låten. Ingen kommer sjunga med. Musiken är för komplicerad och texten för lång och konstig.

Så fel jag hade. Publiken sjöng nästan unisont med i alla partier. Och bandet hade fått ner den bombastiska låten till hanterbart format och det vackra gitarrsolot satt där det skulle.

Tidlös musik ‒ lyssna!

Jag var förbluffad. Tänkte att om Freddie Mercury fått uppleva att hans femtio år gamla skapelse, hyllades och älskades av en ytterst blandad publik på en enkel pub på en ö i mitten av norra Atlanten, skulle han ha mått väldigt bra. Samt insett att han skapat just stor konst. Själv blev jag lycklig när jag fattade detta. Att det finns något som kan manifesteras och blomstra på nytt i princip var som helst, oberört av tidens tand.

Så ta nu och lyssna på låten och ta del av texten. Gitarristen Brian May har efteråt berättat att Mercury var en grubblare. Och att den märkliga texten på något vis handlade om honom själv. Fast han vägrade berätta på vilket sätt. Men opera-avsnittet var självklart. Mercury var utbildad i klassisk musik och inspirerades av den. En

Att texten är både dramatisk och obegriplig gör den bättre för då kan lyssnaren tolka det hela som hen vill. Publiken på puben tolkade nog inte så mycket. De bara avgudade låten och att få sjunga med för full hals. De älskade även coverbandet och kanske mest det faktum att Freddie Mercury skänkt detta mästerverk till världen.

En fråga infinner sig

Frågan man måste ställa sig är om berusade och glada pub-besökare på en vulkanö, helt nära norra polcirkeln, om femtio år kommer skråla med i låtar och kunna texter från dagens stora hiphopartister Kayne West, Eminem, och Drake? Jag tvivlar, men kanske beror det på att jag är en gammal gubbe på väg ut och som inte fattar något om musik…

The post Mästerverk av Queen fyller 50 år first appeared on Opulens.

SHOWBIZ. Två internationella celebriteter har gått ur tiden den här veckan. Rockstjärnan Ozzy Osbourne och wrestlingikonen Hulk Hogan. ”Världen blev genast lite mer tyst,” skriver Jesper Nordström.

Hulk Hogan är död. Ozzy Osbourne också. Samma vecka. Bara det känns som en felprogrammering i verklighetsmaskineriet, som om någon blandat ihop ett gammalt nummer av Kerrang! med en obskyr WWF-VHS. Men nej – de är borta nu. Och världen blev genast lite mer tyst, men inte nödvändigtvis smartare. Lite förenklat uttryckt så var de båda underhållande strulpellar. Men i övrigt helt väsensskilda.

Hulk: byggd som en actionfigur. En kropp där musklerna skrek propaganda innan han ens öppnade munnen. Ozzy: vinglig, blek, som ett spöke som aldrig hann bli ande. Den ene skapad för att ta plats, den andre bara råkade hamna i rampljuset på grund av all sin råa, skitiga nervighet. Och så sårbarheten: den som speglas så tydligt på 70-talsfotona med Ozzy i mockajackan.

De såg båda ut som karikatyrer, men med olika syften. Hulk var en annons för något superamerikanskt som egentligen aldrig riktigt funnits på riktigt. Typ ”family values on steroids”. Ozzy var en varning, men den sortens varning som inte avskräcker någon utan snarare lockar en in i dimman.

Hulk ropade brother! så ofta att det slutade betyda något. Ozzy sa “I dunno, Sharon” som ett slags mantra mot alltings meningslöshet. Skillnaden: Hulk försökte alltid sälja en idé. Om styrka. Om rätt. Om att vinna. Ozzy bara var. En levande bugg i systemet. Han gjorde ingen reklam för sin bräcklighet, men han gömde den aldrig heller.

Och båda kraschade förstås flera gånger. Hulk i rättssalar, skandaler, Youtube-klipp… Ozzy kraschade inåt – i nervsystemet, i knäna, i sina egna meningar. Men på något sätt landade han mjukare. Hulk blev ett självporträtt han inte kunde radera. Ozzy blev en skiss man aldrig ville gör sig av med.

Och så – det konstiga, det vackra: Ozzy började till slut kännas… trygg? Vis? Som en gubbe på bussen som luktar cigg och whisky men säger saker som får dig att stirra ut genom fönstret i fem hållplatser till och öppna den oavslutade Bukowskiromanen igen. Kort sagt blev han tidernas ”geezer”, ja som en morfar de flesta bara kan drömma om att ha.

Ozzy försökte inte lära ut något. Han bara bar det. Han sa inte ”var stark”. Han sa i princip: ”det gör ont, men man lever vidare ändå.” Och när han sa det så trodde man honom. För han levde fortfarande, trots att han borde vara död sedan länge.

Hulk ville vara evig. Ville vara olympisk gud. Ozzy blev en gammal människa. På riktigt. Och det var mer än nog.

The post Hulk och Ozzy har lämnat världen first appeared on Opulens.

SÅNGFESTIVAL. Arne Melberg har besökt den stora estniska sångfestivalen Laulupidu i Tallinn. Den har djupa historiska rötter och är tillika ett inslag i Estlands upprustning och försvar. En nationell manifestation. Här följer hans rapport.

Sångfestival vart femte år

Laulupidu, den estniska sångfestivalen, avhålls vart femte år. Vi var där som åskådare för fem år sedan och nu i år igen när den kulminerade den första helgen i juli.

På lördagen kunde vi följa hur körerna marscherade från Frihetstorget i Tallinns centrum ut till sångarstadion som ligger i utkanten. 11 000 dansare hade gjort sitt dagen innan, nu var det körer från hela Estland och hela världen, sammanlagt runt 32 000 sångare, som samlades för att sedan sjunga lördag och söndag.

Den estniska diasporan

Den estniska diasporan är omfattande: många har fördrivits och många flydde, särskilt hösten 1944 då Sovjet-trupperna marscherade in och esterna fruktade en upprepning av de deportationer som gjorts förra gången, 1941. Det skulle visa sig vara en helt berättigad fruktan: deportationer skedde i stor skala fram till början av 1950-talet.

Bara till Sverige flydde minst 30 000 ester och självfallet finns det ättlingar som bildat de svensk-estniska körer som nu vandrade ut mot sångarstadion.

Samlad sång

Det regnade i stort sett hela tiden men det verkade inte påverka humöret det minsta: plastkapporna täckte nödtorftigt folkdräkter och festkläder. Orkestrarna spelade, deltagarna hejade och sjöng och viftade med estniska flaggor och vi som gick vid sidan av hejade tillbaka.

Utmarschen tog väl uppåt sju timmar och till slut hade alla sångarna äntrat tribunen och publiken – ungefär 80 000 – samlats på bänkarna och i grässlänten. Elden tändes i tornet intill, presidenten höll ett litet tal, orkestern stämde upp och alla – 110 000 människor – sjöng nationalsången. Resten av kvällen och dagen därpå växlar mindre körer och ensembler med varandra varefter allt mynnar ut i samlad sång – denna gång en jublande final under ledning av den avhållne legendaren Neeme Järvi.

Sångfestival med 150 års historia

Den första sångfestivalen ägde rum för 150 år sedan. Den var ett led i det nationella projektet: att hävda det estniska språket och de estniska traditionerna gentemot den ryska överheten. Under nästa ockupation, nu under sovjetisk regim, tolererades festivalen men man tillät inga nationella sånger. Det var ett förhållandevis lindrigt inslag i russifieringen: ester deporterades och ryssar flyttade in, ryska påbjöds om officiellt språk, också i skolorna, och landet styrdes av partiet. Men sången levde:1989 inleddes den ”sjungande revolutionen” och några år senare var Estland återigen fritt. Den första sångfestivalen efter frigörelsen var jublande: nu kunde man återigen sjunga de fosterländska sångerna.

En nationell manifestation

Sångfestivalen är en nationell manifestation: en stor del av Estlands befolkning samlas på en liten yta under några dagar för att sjunga tillsammans. Nationell yra utmärker också exempelvis Norges 17: e maj och Frankrikes 14:e juli. Men det är bara i Estland som folket sjunger! I år var denna nationalism mer påfallande än någonsin, vilket förstås betingades av närheten till den stora och hotfulla grannen.

Alla minns upptågen kring ”Bronssoldaten” 2007: statyn skulle flyttas och ryssarna tog tillfället i akt att sända in busslaster med ungdomar – de kallades redan ”Putin-jugend” – som skränade på Tallinns gator i några dagar. Också i dag, inte minst i dag, kan man föreställa sig att Putin deklarerar att Baltikum ”egentligen” är ryskt och att han måste sända in trupper för att skydda och befria den ryska befolkningen. Ja, den ”hybrida” krigföringen pågår redan och stridsplanen cirklar kring den ryska ”skuggflottan”.

Närmare en tredjedel av Estlands befolkning är rysktalande – ättlingar till dem som skeppades in på 1950-talet. De flesta verkar inte så ”ryska” att de stödjer det ryska anfallskriget i Ukraina och många har lärt sig estniska men åtskilliga lever i enklaver och håller sig till ryska medier. Samtidigt har esterna skärpt tonen: man kräver estniska för medborgarskap och har gjort estniskan obligatorisk i skolorna – ungefär som ryskan under ockupationen – och man rustar, mentalt och militärt.

Sångfestivalen är därmed ett inslag i denna kombination av upprustning och försvar. Den skiljer sig från alla andra varianter av upprustning som jag känner till: den sjunger. Den välkomnar och inkluderar. Den är en fest som trotsar allt.

The post En sångfestival som trotsar allt first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Ulf Cronquist har sett tv-serien ”So long, Marianne” på SVT Play. Den skildrar kärlekshistorien mellan Leonard Cohen och Marianne Ihlen. Cronquist ger den fyra Hallelujahs av fem möjliga.

Som poet får man bara betalt i besvikelser. Tv-serien ”So long, Marianne”, i åtta delar, om Marianne Ihlen (spelad av Thea Sofie Loch Næss) och Leonard Cohen (spelad av Alex Wolff) innehåller många citat i rätt kontext från den sistnämnde poeten och låtskrivaren. Cohen började skriva poesi för att kunna närma sig kvinnor, då han inte ansåg sig vara en alfahanne. Med raderna ”I dread the time your mouth/begins to call me hunter” färskt nedknackade på sin Olivetti förför han den australiska författaren Charmian Clift på den grekiska ön Hydra innan han blir förälskad på riktigt – i den norska skönheten Marianne.

Säger tv-serien något nytt om Cohen och Ihlen?

De flesta känner förmodligen till grundhistorien om Leonard och Marianne: de träffades på Hydra i början på sextiotalet när hon var gravid med författaren Axel Jensens son. Den pseudo-existentialistiskt lagde Jensen ville leva sitt enda liv och övergav Marianne och hennes önskan om en borgerlig familj. I stället blir Cohen surrogatpappa och senare under sextiotalet världsberömd, bland annat genom låten ”So Long, Marianne”.  

Säger då tv-serien, i regi av Bronwen Hughes och Øystein Karlsen,  något nytt om mytologin kring Cohen och Ihlen och hur låten kom till? Även om det förälskade paret åker till Oslo, Montreal och New York förblir den magiska ön Hydra en sorts magnetisk kraft dit berättelsen återvänder. Hydra är en ö som attraherar konstnärer och författare, i serien fokuserad på de sistnämnda med nämnda Charmian Clift, hennes make George Johnston, Axel Jensen och givetvis Leonard Cohen. Allen Ginsberg passerar också förbi med budskapet att vi alla är arslehål.

Skildringen av Hydra

Hydra är möjligtvis lite stereotypiskt presenterat med författare som på morgonen skriver pensumet tre sidor i ett minimalt mörkt rum, sedan går ut för att simma en stund på dagen i det salta medelhavsvattnet och därpå träffas på tavernan Katsikis framåt kvällen där det dansas och dricks retsina. Kanske hade man velat ha lite mer landskapsbilder och båtturer. Men, ja, jag har varit där och känner igen mig i livsstilen i stort.

Cohen och drogerna

Något som sticker ut i serien är presentationen av Cohen som drogberoende både på Hydra och senare på Chelsea Hotel i New York när han börjar bli känd som låtskrivare. Detta i kombination med hans närmast livsfarliga fastande, skrivande på balkongen i 35 graders värme i Hydra utan att dricka vatten. Nåväl, allt för konsten, även om det innebär livshjälpande insatser av Marianne och läkare.

Cohens judiska familj i Montreal framstår inte heller som direkt sympatisk och det betonas att Marianne som icke-judisk knappast kunde förvänta sig att bilda familj med Cohen.

När Marianne tar en LSD-tripp ser hon hur Leonard utför oralsex på sin mamma. Ja, vad skall man säga om serieskaparnas intention här? Jag tror knappast att Cohens barn, Lorca och Adam, har givit sitt medgivande till denna blasfemi. 

Hur skildras Marianne? 

Marianne är inte heller speciellt sympatiskt framställd i vissa avsnitt. Givetvis framstår pseudo-existentialisten Axel Jensen som en barnslig narcissistisk pojke emellanåt som inte tar ansvar för sitt barn eller sitt liv. Men han har rätt att ifrågasätta Mariannes borgerliga liv, på sitt sätt. Detta förstärks i serien när Charmian Clift ärligt frågar Marianne: vad vill du ha? Marianne tycks inte ha ställt sig själv någon sådan livsfråga när hon vill föda barn och bilda familj – som alla andra.

När Marianne är i Oslo med Leonard tycker hon att de har det bra och föreslår att han där kan jobba som journalist. Lite typiskt borgerligt, men tv-serien tycks här nedgradera Marianne, som en sorts passiv musa, på ett sätt som jag inte tror ligger i linje med verkligheten.

Tv-serien får en fyra i betyg

Det är lite svårt att komponera en text som den här, när man har spenderat en hel del tid på Hydra men är för ung för att ha varit med på sextiotalet. Någon har sagt att om man har levt på Hydra kan man inte leva någon annanstans, inklusive Hydra. Det stämmer bra. ”Jag kan inte sjunga men jag låtsas” som Cohen sade på den tiden han började slå igenom som singer/songwriter.

Jag ger tv-serien fyra Hallelujahs av fem möjliga.

”So long, Marianne” kan ses på SVT Play till och med 22 september 2026.

The post Sevärt om Leonard Cohen och Marianne Ihlen first appeared on Opulens.

INDIEPOP. KAJ är inte det enda musikfenomenet från Österbotten. Månskensbonden briljerar med välskrivna låttexter, genomtänkt ljudbild och finlandssvensk charm. Det konstaterar Erik Bovin som lyssnat på det nya albumet ”Svindel och lågtryck”.

Svindel och lågtryck med Månskensbonden
Septembernatt

Det är som modern österbottenskildrare Markus Bergfors, a k a Månskensbonden, gjort sig ett namn. ”Svindel & lågtryck” utgör finalen på den albumtrilogi som inleddes 2018 med ”Vårat ödeland”. Han har rosats för sina musikaliska betraktelser över uppväxten, glesbygden och vad det innebär att återvända hem.

På nya skivan möter vi en artist som ständigt befinner sig på resande fot. Som lyssnare tilldelas du rollen som medresenär. Det är bara att följa med, särskilt svårt är det inte då musiken skickligt fångar känslan ombord på en båt eller ett tåg ”som reser genom natten”.

Spåren på det nya albumet är inte lika omedelbara som på de förgående alstren. De växer dock för varje genomlyssning, och den som lyssnar noggrant belönas.

”Riktiga” instrument möter elektroniskt i sömlös förening. Med Skelleftebördige Henrik Oja som producent är det i sin ordning att musiken påminner en aning om Säkert!. Att tankarna leds till Vasas flora och fauna är inte heller konstigt då bandmedlemmarna Tina Kärkinen och Daniel Ventus medverkar.

Det finns ett stråk av nordiskt vemod i ”Svindel & lågtryck”. Rotlösheten botas inte utan befästs snarare av resorna till Paris och Chicago. Riktigt hemma är Månskensbonden kanske bara i musiken. Briljerar gör han hur som helst – med välskrivna låttexter, en genomtänkt ljudbild kryddat med en stor dos finlandssvensk charm.

The post Månskensbonden ‒ briljant indiepop från Österbotten first appeared on Opulens.

MUSIK. Jesper Nordström funderar över tidsandan och det stora publika genomslaget för humorgruppen KAJ i Eurovision med låten ”Bara bada bastu”.

Svåra tider genererar banal kultur. Det där är det närmaste vi humanister kommer ett slags einsteinsk formel som sammanfattar allt. Ta till exempel tysk 50-tals schlager, så kvillrande och påklistrat-leende-förljugen att den får Thore Skogman att framstå som Nietzsche vid en jämförelse.

Under en lång tid har vi haft ett svenskt mello-ideal som fram till nu främjat utövare i stil med en emotionellt engagerande, queer och exotifierad artist som sytt sin egen klänning av sin cancersjuka mors tårar. Men har det inte varit lite som när man i skolans värld formulerar en likabehandlingsplan i typsnittet Comic Sans Bold? Det vill säga att man får en fadd eftersmak av uddlös snällhet? Fast så blev det Trumptid och Putintid… Då infinner sig finlandssvenska KAJ, med buskis och ”bara humor” men ändå med en anstrykning av nationell stereotyp trygghet. ”Så här har vi det i Norden.” Det är väl kul… men en surmagad gubbstrutt som undertecknad undrar om detta verkligen bottnar i oss? Jag ser det som ett tomtebloss som flammar upp och slocknar.

Jag tänker nu lite i termer av matlagning. Viss musik kan stå och ha kokat lika länge som en polsk korvgryta. Kanske den varma tryggheten faktiskt skulle kunna levereras av någon jordad matrona à la Zarah Leander som bara kom in som en vandrande marmorstaty i långklänning och lät det hela vila i något sådant som en bra melodi? Nåja, en schlager har väl alltid varit ett tidsdokument. Och ni får ha överseende med en dinosaurie men jag håller mig gärna till Östen Warnerbring på vinyl när jag söker allmängiltig tröst.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: KAJ och tidsandan first appeared on Opulens.

PUNK. ”Tack Nära Döden för att ni gör punken great again!” Det skriver Erik Bovin som lyssnat på bandets aktuella album ”Villkorslöst”.

Villkorslöst med Nära Döden
Skivbolag: Septembernatt

Det borde finnas fler artister som slår ur underläge så som samhället har utvecklat sig, kan man tycka. Inom popmusiken är ingenting verkligt indie längre, än värre, det har inte kommit något bra punkband på flera år – det är känslan.

I samband med att Kent återförenades för ett gäng konserter beklagade sig många över att deras musik visat sig gå hem även hos överklassen, i synnerhet hos stureplanskidsen eller ”grisch-grabbarna”, som de numera kallas. Men, herregud, Kent slutade vara indie 1997! U2-flirtarna på ”Den sista sången” som avslutade deras sista (?) album skvallrade om att det var som arenaband de ville gå i graven.

Den musikgenre som äger underdogperspektivet just nu är tveklöst gangsterrapen. Detta, däremot, finns det goda skäl till att beklaga sig över. När gangsterrapen är som sämst är den just inte mer än tonsatt drog- och våldsromantik.

Men det finns ljus i tunneln. Artisten Hurula har fått mig att inse det liksom uppkomlingarna Nära Döden som nu är aktuella med sitt andra album ”Villkorslöst” (2025). Hurula är även en tydlig influens. Faktum är att senaste gången jag blev lika drabbad av ett punkalbum var just 2019 med hans ”Klass”.

Med uppföljaren har Nära Döden lyckats behålla det råa sound som präglade den hyllade debuten ”Slänger ingenting” (2023). Det är explosivt och skört på samma gång. Tillsammans utgör de fyra medlemmarna en råstark enhet.

Likt alla betydande punkband lyckas de dessutom inge lyssnaren känslan av att varje spår satt på första tagningen. Lägg till ett högt tempo, en osviklig känsla för text och melodier och ni har vad som förefaller vara ett vinnande koncept.

Många med mig lär kora ”Helvete” till årets banger inom sin genre. Själv är jag svag för låten ”Hem igen” som avväpnar med härligt kaxiga textrader som ”ingen tror jag kan ändra på mig / men jag kan ändra dig”.

I stället för våldsromantik, tonsatt shotgun-poesi. Tack Nära Döden för att ni gör punken great again!

The post Nära Döden gör punken great again first appeared on Opulens.

FOLKMUSIK. ”Annika Hammer är såväl en traditionsbärare som en nyskapare.” Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på hennes debutalbum.

Till att säga hennes namn med Annika Hammer
Kakafon Records

Annika Hammer är en mångsidig artist och hon delger oss på sitt debutalbum, ”Till att säga hennes namn”, berättelser från den svenska folksången. En slängpolska – jag tänker på den underbara ”Aftonpolskan” – en ballad eller en pärla från den svenska psalmboken.

En storslagen folkmusik med piano, tramporgel och sång, med inslag av kulning.

Annika Hammer är såväl en traditionsbärare som en nyskapare, hon är både expressiv och innovativ i sina personliga tolkningar.

Det är ett djupt personligt musikaliskt bygge, med ballader, koraler, nyskrivna polskor och äkta improvisationer.

Det finns även skilda stämningslägen i musiken, från mörka företeelser till ljusa, hoppingivande händelser.

Annika Hammer visar respekt och glädje gentemot sina musikaliska förebilder. Hon vill samtidigt ge sina egna tolkningar och bidrag till den svenska musikskatten.

Det gör Hammer med tidlös elegans och ett mättat tonspråk – vi tänker på våra egna minnen genom hennes berättelser.

Som den svenska morgonpsalmen ”Din klara sol” av Johan Olof Wallin från 1814, från otaliga morgonböner i svenska skolor.

Annika Hammer ser det på ett annat sätt: ”Jag har ofta svårt att sova. Men varje morgon är en ny dag.”

Slutligen måste jag omnämna Sara Mac Keys foton i albumet och Calle Ljungströms formgivning. Suveränt!

The post Innovativ folkmusik med Annika Hammer first appeared on Opulens.