MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm har varit på konsert med Brad Mehldau Trio och funderar över varför musiker med kapacitet för virtuost experimenterande väljer att satsa på det invanda och trygga.

Konserthuset Stockholms scen är inte sig lik. Den stora scenen med stolar, notställ och peppade orkestermedlemmar som spelar upp sig i ett sterilt gult skimmer lyser med sin frånvaro.  I stället är den bakre läktaren skymd av en blå sammetsridå. Ljuset är dämpat och en strålkastare gör sitt jobb med att belysa den frånvarande jazztrions instrument.

Förväntningarna dallrar i luften. Trots att det är ganska tyst. Inte som i kön till Jazzklubb Fasching där medelålders män berättar konsertanekdoter och nostalgiskt tänker tillbaka på den senaste konserten med just den artisten.

”Nämen då var det ju med Joshua Redman, Dewey Redmans son, han som en gång lirade med Jarrett. Christian McBride lirade bas. Och så Brian Blade på trummar. Jävlar du, den snubben kan lira”, är alltså inte kommentarer man hör från parkett eller på andra balkongen där jag sitter. Jag känner inte igen en käft, vilket är ovanligt i jazzsammanhang. Det här är någonting annat. Städat. Samlat. Nu när jazzen flyttar in i finrummet. Och man frågar sig direkt om den hör hemma i det rummet som direkt antyder att man får hålla igen med impulserna då man förmodligen inte ens kommer tillåtas att skrika ”yeah”.

Det är rent av nidbilden av jazz.

Jag är kluven till hela grejen. Men min FOMO (fear of missing out) vill någonting annat. Jag älskar ju Brad Mehldau. Och jag älskar Beatles. Och Radiohead.

Mehldau som med sin trio har gjort en oslagbar version av Paul McCartneys ”And I Love Her” som blev min ingång i den senare Mehldaus virtuosa värld. Nyligen släppte han dessutom albumet ”Your Mother Should Know” som är en hyllning till just Beatles. Men det är inte den Mehldau som vi får stifta bekantskap med på fredagskvällen. Och det är inte heller den punkiga Mehldau som kör pianot igenom en wah-wahpedal medan han ger sig i kast med Radioheads ”Paranoid Android” vi får träffa. Det här är någonting annat.  

Trion möts av en rungande varm applåd när den äntrar scenen och sparkar i gång sitt traditionella set med en Charlie Parker-låt. Det är jazz. Det är rent av nidbilden av jazz. Ett snortight och virtuost tema. Och så pianosolot, som framförs av en rakryggad Mehldau, då vi blir införstådda med varför Mehldau får spela på scenen i ett konserthus. Det är tekniskt skickligt. Inga skavanker. Alls. Och så bassolo. Och ett trumsolo på det. Först uttryckt i fyra takter åt gången och sen ett öppet trumsolo. Men då händer något. Trummisen Jeff Ballard tar oss bort från finrummet för ett ögonblick. Eller det kanske han inte alls gör.

Men plötsligt är jag inte längre medveten om att jag befinner mig i ett konserthus när han visar att det går att vara oförutsägbar och skapa en lekfull atmosfär. Där Mehldau och basisten Larry Grenadier förmodligen är Beethoven, representerar Ballard någonting annat. Kanske Edgar Varèse. Eller kanske Stravinskij där oförutsägbarheten skapar en ny energi och ger hopp om någonting annat än det vi just har hört. Och då tänds ett hopp. Ett hopp om att ryckas med och bli närvarande i musiken hellre än platsen jag befinner mig på.

Och då skriker jag ”yeah” trots att jag förmodligen inte får.

Men den släpper aldrig greppet om mig. Bitvis blir jag imponerad av trions kapacitet. Samspelet. Lyhördheten. Men det sprakar aldrig till. Scenen får en att tro att det handlar om notläsning. Att allt förmedlas genom transkriptioner. Förutom i vissa slutskeden av låtar. Improviserade outron. Då gnistrar det till. Ger en känsla av att allt inte är förutbestämt. Och så Ballard på det. Som använder sina cymbaler som maracas. Där notstället får verka som en tredje, något stummare cymbal. Och han någon gång slår på cymbalerna med armarna. Varèse.

Och då skriker jag ”yeah” trots att jag förmodligen inte får. För jag vill liva upp en den sterila rummet. Jag vill flytta allt till ett svettigt Fasching bredvid den där gubben som tyckte det var jävla ball när Miles introducerade elpianon i jazzen. Eftersom det bäddade för att Mehldau kunde köra sitt piano genom en wah-wah. Eller ett delay.

Men det var trettio år sedan. Nu har det varit pandemi vilket Mehldau med lågmäld röst förmedlar. Och berättar att musiker behöver publiken lika mycket som publiken behöver musik. Och kanske är det den svåra pandemin som gör att Mehldau hänger sig åt standards som ”The Nearness of You” och ”All the Things You Are” hellre än att experimentera.

Det ska passa för ett konserthus. Och publiken ska veta vad den får. En tråkig inramning för någon som kan långt mycket bättre. Här får experimentlustan stryka på foten för trygghet och tradition insvept i en konservativt blå sammhetsridå. Det här var verkligen någonting annat.

The post Gussy: ”Trygghet och tradition” first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm funderar över övergångarna, skarvarna. Hur det är att stå inför något nytt och byta spår. Och så har Gussy gjort en spellista som kan klickas fram i slutet av texten.

Det är något med skarvarna. Att ta sig an ett nytt ämne eller växla spår. Lämna det förra och gå in i det nya. Byta sinnesstämning och ifrågasätta tid, lust och prioritet. Kanske reflektera över vad detta nya åtagande kan innebära. Förmodligen ögnar du igenom inledningen av den här texten. Kanske skrollar du ner en bit och ser efter hur lång den är. Jösses vad lång den är. Säkert flera A4-sidor. Finns det verkligen tid? Och är det värt det? Kommer den berika mig? Göra mig till en bättre människa? Eller mer lärd?

Ja, det kan jag ju inte svara på. Men nu har du kommit så här långt och det är ändå ett tecken på att det finns ett engagemang. Både hos dig, läsaren och hos mig, författaren. För det här är ju ett nytt åtagande även för mig.

Jag vet i stora drag vad den här texten kommer avhandla. Och jag vet att jag måste fånga ditt intresse tidigt. Men även mitt eget. Hitta en bra ingång. Ett skohorn. Så att vandringen blir trivsam för alla inblandade. Men som helhet vet jag inte hur den kommer bli. Men jag är nyfiken.

Nyfiken på hur jag kommer formulera denna text för att sen backa tillbaka och skåda dess helhet. Och målet är såklart att bli nöjd. Kanske till och med supernöjd. Och att du också ska bli det. För jag har ju ett krav på mig att leverera en välskriven och spännande text så att du läser vidare. Och det gör du ju nu.

Så förmodligen är du inte inte besviken. Än. Och blir du det kan du ju sluta någonstans mitt i. Det kan man göra med texter. Det är värre med arbetsåtaganden där en beställare kräver någon form av leverans. Vid en viss tid. Eller om man till exempel är på någon form av vandring. Och kanske ska lämna tilbaka en ring till Domedagsberget i Mordor. Då är det svårt att sluta mitt i.

Så sätter jag ihop en spellista på en si sådär 100 minuter med nyupptäckta alster

Jag brukar ta långa promenader i Nackareservaten som ligger ett stenkast från mitt hem i Bagarmossen. Verkligen ett stenkast. Vilket gör det lättare för mig att bege mig dit än till låt oss säga Mordor. Så sätter jag ihop en spellista på en si sådär 100 minuter med nyupptäckta alster som kan bli en stämningsfull orkestrering till mina betraktelser och tankar som kommer dyka upp längs vägen.

Eftersom jag inte vet hur min hjärna kommer arbeta sätter jag spellistan på shufflemode så att slumpen får välja inramning. Blir det fel kan jag alltid växla spår. Men öppningslåten väljer jag själv. Med omsorg. Så att jag får en bra ingång. Men jag märker ändå allt som oftast att de första stegen på promenaden är vanskliga. Valde jag rätt jacka? Kommer jag bli för varm? Eller kanske för kall? Borde jag ha tagit en halsduk? Och sitter hörlurarna som de ska? Och framförallt: Är de laddade för hela turen? En sjumilavandring börjar alltså med ett sjukt ambivalent första steg.

Denna ambivalens inför ett nytt skede i min vardag kan göra mig galen. Och den förekommer ofta. Om jag går på bio frågar jag mig om jag kommer klara biobesöket utan att behöva uppsöka toaletten. Har jag dryck nog? Kommer för mycket dryck göra att jag är tvungen att uppsöka toaletten. Som under ”Once upon a time in Hollywood” när jag lämnade biobesöket i panik under filmens klimax när DiCaprios karaktär gör en call back med sin eldkastare. Jag missade det. Och sånt för ju inte hända.

Jag älskar att sugas in i ett händelseförlopp. Att tappa uppfattningen om tid och rum. Som under en film. Kanske en konsert. Eller när jag mediterar. Att hamna i det där tillståndet bortom kontroll. Att bara befinna sig. Inga krav. Inget stim. Bara vara ett med nuet. Inget mer. Och kanske har du som läsare hamnat i det tillståndet nu.

Vi måste komma igenom den portal som leder in oss i det nya.

Men även där ställs man inför dilemmat. Finns det tid att hänge sig åt nuet? Trots nogsamma förberedelser kan jag plötsligen stanna tvärt och byta riktning. En impuls som styr mig in på något annat mer lättillgängligt. Ett begär efter en quick fix trots att ett utdraget händelseförlopp ger en större tillfredsställelse och förmodligen stillar ett större begär hos mig? Och varför? Jo, för att jag anser mig själv inte ha tid. En osäkerhet kring vad detta förlopp ska innebära.

Det kan tillexempel handla om att välja bort möjligheten till ett långt lyckligt äktenskap för att personen man har fått upp ögonen för skriver i dejtingappen att hon har barnen på jämna veckor medan man själv har dem på ojämna. Och kallar det för en dealbreaker innan man ens har träffat personen eftersom man i själva verket letar varningssignaler på grund av rädsla. Rädsla över att hänge sig åt det okända. När man egentligen borde ge sig i kast med sina känslor och låta dem svämma över. För det är skakigt i början av flygturen. Det är mycket trafik på måndagmorgonen. Och vattnet är sällan så varmt man vill att det ska vara vid morgondoppet.

Vi måste komma igenom den portal som leder in oss i det nya. Som att födas på nytt. Det kan ju såklart vara underbart. Men det kan också innebära att man gallskriker.

Som när jag håller på att bli sjuk. Och känner igen de begynnande symptomen. Att det blir svårare att svälja. Svidande näsa. Och vad kommer då detta innebära? Hur länge kommer jag bli sängliggande? Kommer jag behöva ställa in torsdagens möte? Ska jag sjukskriva mig? Enligt Försäkringskassan är mina dagar räknade. Det är de alltid hos Försäkringsassan. Men innebär det att jag kommer att dö? Ja, tids nog. Men förmodligen inte just precis nu. Det gäller bara att inte låta turbulensen vid flygturens inledningsskede skrämma dig. Precis som när vi blir uppskrämda av att vi är på väg in i en lågkonjunktur. Hur kraftig kommer den bli? Och är vi inne i den ännu?

Har man krattat manegen ordentligt finns alla förutsättningar att bli rejält hänförd.

Jag lyssnar en hel del på indisk musik. Jag gillar hur en raga byggs upp. Hur musikerna trevar omkring utan något tempo i dess första del, den som kallas Alap. Hur en stämning sätts medan vi blir bekanta med dess tonförråd och hur ragan sedan intensifieras genom att tablan sätter tempot och dynamiken ökar, för att sen avslutas i en riktig klimax där tabla och sitar (eller vilka instrument som nu framför ragan) upprepar en unison rytmisk figur kanske tre gånger. Den slutar inte alltid så. Men ibland. Och den utdelning vill man få när man börjar sätta sig in i den sköra alapen och funderar över om man verkligen har 28 minuter till sitt förfogande för den här typen av virtuost musikuttryck.

Har man krattat manegen ordentligt finns alla förutsättningar att bli rejält hänförd. Som jag hoppas att du som fortfarande läser ska bli i slutet av denna text.

Det gör så in i helvete ont när knoppar brister.

Den här inverkan har våren på mig. Jag går och klagar i januari, den fattigaste månaden, över att det är mörkt och kallt. Att jag har beslutat mig för ta mig an något nyårslöfte som jag måste förhålla mig till medan framtida arbetspartners tycker det är för tidigt på året för att ingå något samarbete. Det är en välbekant skakig inledning som nog många kan känna igen sig i. Och vi måste såklart ta oss igenom den portalen som kallas nyår för att sedan sakta tina upp medan det blir varmare och grönskan omger oss. Men då i takt med att deklarationen ska lämnas in så sticker solljuset i ögonen medan sommaren är i annalkande och börjar ställa krav.

Det gör så in i helvete ont när knoppar brister.

Men så, någon gång i juli, när kvicksilvret i termometern pressas upp över 23-gradersstrecket och sommarens kravlöshet tar vid med kluckande vågor, humlors surrande, långa bastubad och gitarr i den ljumma sommarnatten.

Då brukar jag till slut landa i en skön utandning. Och så känner jag att det var värt att stå stadigt i båten under årets sköra inledning. Att jag inte behövde en massa kortvariga lösningar. Hellre än att hänge sig åt den strida ström av korta TikTok-klipp som pockar på vår uppmärksamhet väljer jag att ta mig an ännu en tegelsten signerad Karl Ove Knausgård. Hellre än att lyssna på Melodifestivalens treminutersplågor kastar jag mig ut i Miles Davis skört trevande ”He Loved Him Madly”. Det är melankoliskt. Det är ett besök på Svalbard mer än en glättig solsemester på Gran Canaria. För så vill jag ha det. Och för dig som har läst ända hit. Till slutet. Som med tålamod följt stigen och även hängt med på alla små avstickare kan jag härmed erbjuda en lyssning med utdragna händelseförlopp.

Listan börjar med en raga och du kommer förmodligen fråga dig om du verkligen har tid, lust och intresse att sätta dig in i denna. Men när du väl gjort det hoppas jag att du är nöjd. Kanske till och med supernöjd. För det är jag nämligen med denna text.  Och nu blir det musik!

The post Gussy: “Skarvarna” first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Nyligen avled den legendariske musikartisten Pugh Rogefeldt. Gussy Löwenhielm funderar över vad vår vetskap om döden har för betydelse för vår upplevelse av att befinna oss mitt i livet.

Ett stående inslag i mitt liv som skribent är de krönikor jag skriver som utgår från att någon person, ofta musiker, har lämnat jordelivet i fysisk form. Ja, jag brukar skriva så för att signalera att personen i allra högsta grad lever vidare. Ofta genom att ha lämnat någon form av eftermäle. Ett gediget avtryck. En minnesvärd kulturyttring. Annars hade jag förmodligen inte skrivit dessa krönikor. För ofta handlar det om att personen i fråga inte bara har vidrört min själ utan också har förgyllt mitt liv (och andras) med någon form av kulturgärning som har ekat genom mitt liv. För livet är fullt av upprepningar.

Krönikan blir ett sätt för mig att bearbeta bortgången genom att blicka tillbaka in i det skede av mitt liv när just denna artist varit livsviktig. Och även tacka för dennas bidrag till eftervärlden.

Ju äldre jag blir desto mer sentimental blir jag. Och när jag nu inser att jag bara har skrapat på ytan av alla ikoner som viker av från den landsväg vi kallar livet. Den väg som en gång i tiden kanske var en motorväg men som har övergått i en landsväg med träd som har börjat falna, så inser jag nu att döden flåsar mig i nacken.

Inte för att jag själv är lastgammal. För det är jag inte. Där är åldersförnekelsen och jag i varje fall överens. Utan för att saker i min omgivning ständigt gör mig påmind om att inget är bestående. Förutom möjligtvis denna artikel. För internet verkar aldrig glömma. Men för det mesta jobbar vi oss mot ett slut. Där saker går till en ände. Och tar en ny form. Och det är bra. För det gör att vi ställer oss än mer ödmjuka till livet. Man skulle till och med kunna säga att döden är livsviktig.

Krocken var ett faktum.

Sista lördagen i februari körde mina barn och jag upp till Dalarna med vår skridskoutrustning för att ta några härliga skär på Sveriges sjunde största sjö, Siljan. Taggade på sportlov gjorde vi som vi alltid gör när jag kör bil och vill ha barnens fokus under resans gång. Vi turades om och valde var tredje låt. Ett ypperligt sätt att hålla sig uppdaterad på barnens musikutveckling och hålla mig motiverad bakom ratten. Men i höjd med Falun var det mitt fokus som började svika.

Jag började se mig om efter en rastplats att lätta på trycket på och ta några djupa andetag av frisk fjälluft. Och bara några minuter efter att jag valt Squarepushers ”My Red Hot Car” var våra krockkuddar utlösta. En millisekunds bristfällig fokus hade kunnat få ödesdigra konsekvenser när en bil tvärnitade i en rondell och fick bilen framför oss att göra detsamma. Och sen kom vi. Krocken var ett faktum.

Där satt vi med våra liv balanserade på en uppblåsbar svensk konstruktion och kunde pusta ut i takt med att krockkuddarna gjorde detsamma. Vi klarade oss. Helskinnade. Och de andra också. Alla nio personer som var inblandade var helt oskadda så när som på en ömmande bröstkorg hos mig.

Inom loppet av sju minuter var två bilar från Räddningstjänst, en polisbil och en ambulans på plats. Ett tydligt tecken på att vårt samhälle definitivt inte har kollapsat. Det är högst välfungerande och vi blev alla undersökta av en läkare som ingav ett lugn och som ganska snabbt fick mig att inse att det vi just bevittnat var livet.

Jag ställde mig ödmjukt till det nyss inträffade och insåg att sista lördagen i februari hade kunnat vara den sista lördagen någonsin. I fysisk form. Jag var plötsligen mitt i livet. Men inte på det sättet som min ålder skvallrade om. Det här var något annat. Och kanske var min stund inte riktigt inne. För vilket är mitt eftermäle?

Samtidigt tänker jag ”det här är livet”.

I mitten av april hade Kristina Lugn och Staffan Westerbergs pjäs ”Titta pappa, en död cirkus” ännu en nypremiär på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Kanske att nypremiär som begrepp strider mot hela konceptet om att allt har ett slut. Men så där några dagar efter påsk kunde man ju leva med det. Döden alltså. Att den går in i ett nytt skede. Och eftersom jag ännu inte hade sett föreställningen var ingen gladare än jag. Jo, kanske den resterande publiken. Och skådespelarna Maria Sundbom och Maurits Elvingsson. Och regissören Martina Montelius. Det var en alltjämt glad stämning som tog sitt avstamp i att regissören Montelius berättade att teatern hade en ny defibrillator på plats (defibrillator som måste vara det svåraste ordet att slänga sig med i en paniksituation). Montelius fortsatte att berätta om hjärtstartaren. Att den minsann inte var vilken defibrillator som helst. En av de bästa. En sådan som inte hjälper lite grann utan helt och hållet. Och redan där blev vi påminda om döden. Men på ett högst levande och spirituellt sätt.

När Staffan Westerberg därefter blev uppringd i sin lägenhet i Uppsala från vilken han kommunicerade med ensemble och regissör via högtalartelefon blev vi än en gång påminda om livets förgänglighet eftersom Westerberg själv var oförmögen att ta sig till teatern på grund av hälsoskäl.

Det här blev avstampet in till en absurd värld där två personer ledsagar varandra genom minnen i ett liv som de kan ha upplevt tillsammans. Eller inte. Det är vackert. Det är stundvis hejdlöst roligt med absurda utvikningar och ett lekfullt samspel som bjuder in allt och alla. Jag har sällan skrattat så mycket under en teaterföreställning. Jag gråter bitvis där jag sitter på samma rad bredvid några av mina närmaste vänner som alla representerar olika epoker i mitt långa men inte lastgamla liv. Livet är fullt av upprepningar. Men det kanske jag redan har berättat?

Samtidigt tänker jag ”det här är livet”. För det är det. Kanske för att föreställningen påminner oss om döden. Där en av författarna, ”dikterskan”, har lämnat jorden i fysisk form och den andra sitter strandad i Uppsala. Då slår det mig: vi behöver döden för att kunna leva. Och medan jag blundar för åldersförnekelsen tänker jag att livet är rena barnleken när man bestämt sig för att inte växa upp. Och kanske är det denna form av mångbottnade betraktelser som blir mitt eftermäle. Eller bara denna typ av text som måste levereras innan deadline.  Att ha en tidsram att jobba mot gör att vi blir motiverade. Får eld i baken för att leverera. Därför vore livet ingenting utan döden. Den är helt enkelt livsviktig. Men det kanske jag redan har berättat?

The post Gussy: “Vad vore livet utan döden?” first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm reflekterar över vårt behov av upplevelser utöver de vanliga. Han ger också förslag på vad man själv kan hitta på för att göra tillvaron mindre förutsägbar.

Jag har hört att skådespelaren Bill Murray ibland går fram till främlingar och lägger händerna för deras ögon. När främlingen sedan vänder sig om och ser att det är Golden Globe-vinnaren Murray sätter denne pekfingret över sina läppar och säger ”no one will ever believe you”.

Det finns något i detta som gör mig alldeles varm. Inte det faktum att Bill Murray utför denna handling i egenskap av kändis utan det faktum att han även när han inte jobbar lever för att skapa upplevelser. Det är något unikt tilltalande i det. Att hellre än att visa upp sitt ståtliga långfinger mot paparazzifotograferna göra något lekfullt. Ett litet oskyldigt prank. För vi behöver upplevelser utöver de ordinarie. När vi nu lever i en värld där vi samlar intryck från korta snuttar som sockertoppar för våra effektsökande Tiktokifierade hjärnor.

Brad Pitt berättade i en intervju att när han tillsammans med sin dåvarande fru Angelina Jolie bjöd in till kändisfest i parets hus även passade på att dela ut några ”golden tickets” till ”vanlisar”. Det vill säga helt vanliga personer som fick tillfälle att frottera sig med den amerikanska skådespelareliten. Och visst kan man se det som en generös handling. Men den lämnar en med en liten bitter eftersmak. Här finns det inte någon lekfullhet. Den här handlingen skvallrar mer om hur en privilegierad person släpper in en person i någon falsk trygghet medan han egentligen tycker det är roligt att en helt vanlig person vistas i detta kändistäta sammanhang.

Fnissande går jag därifrån.

För några år sedan gick jag mot Mariatorgets tunnelbana på Swedenborgsgatan i Stockholm. I höjd med Wollmar Yxkullsgatan kommer en flygvärdinna gående i full mundering med en rullväska släpande efter sig. Naturligtvis går jag fram till henne och frågar om hon möjligtvis vet var Gate 36 ligger. På ett lika naturligt vis frågar hon vad jag menar. Fnissande går jag därifrån. Det är ju orimligt kul att fråga en flygvärdinna var en viss gate ligger när man befinner sig i innerstaden. Tyckte jag. Jag ansåg att jag gav henne en spektakulär upplevelse medan jag egentligen bara stillade ett begär hos mig själv. Det är snarlikt men långt ifrån lika roligt som det Bill Murray gör. Min handling påminner i så fall mer om Brad Pitt för att det egentligen tillgodoser mitt eget behov.

För vid bordet bredvid satt nämligen delar av bandet som jag föregående kväll noggrant observerat på kanske 50 meters håll.

Våren 1992 var jag på min första ordentliga rockkonsert. Och vilken konsert sedan. Grateful Dead gjorde tre shower på Nassau Coliseum i New York under sin vårturné och jag råkade ha turen att se dem första kvällen. Till råga på allt var jag en nybliven stolt ägare av mästerverket ”Terrapin Station”, vars titelspår är ett 16 minuters epos som kastar åhöraren mellan symfonisk rock med orientaliska passager, bombastiska körer och psykedelia.

Lyckligtvis haffade jag dem just den kvällen när gruppen framförde detta epos. Det var storslaget. En enastående upplevelse som skulle bli ett minne för livet. Inte bara för att jag köpte en turné-t-shirt på konserten utan för att jag fick ta del av denna unika subkultur medan den ännu levde.

Jag var så stolt över att ha varit en del av detta sammanhang att jag inte hade en tanke på att bära något annat på överkroppen, följande kväll när jag var ute och åt middag med min familj, än just denna t-shirt.

Trendkänsligheten hade fört oss till en namnkunnig restaurant i Greenwich Village.

Där satt vi nu i lugn och ro säkert mumsande på varsin biff och insöp atmosfären då det slog mig att delar av atmosfären var kontaminerad med döden. För vid bordet bredvid satt nämligen delar av bandet som jag föregående kväll noggrant observerat på kanske 50 meters håll. Nu fanns de att betrakta på 50 decimeters håll. Jerry Garcia, Bob Weir och kanske basisten Phil Lesh i en minnesvärd nära döden-upplevelse. Storslaget såklart även denna gång. Men min respekt för de döda gjorde att jag inte vågade gå fram trots att en kråka från deras psykedeliska händer skulle öka värdet på min T-shirt till skyhöga höjder.

Såna höjder bandmedlemmarna själva befann sig på under det färgglada 60-talet, det Nixon-präglade 70-talet, det kokainstinna 80-talet och säkert även nu.

Men det visste jag inte då där jag betraktade dem i sina upphöjda positioner från parkett på nedre botten. Hur kunde jag fånga deras uppmärksamhet? Och hur kunde jag föra denna anekdot vidare utan att folk skulle tro att jag ljög. ”No one would ever believe me” som Bill Murray skulle uttryckt det. För jag trodde det knappt själv.

Han förgyllde inte dagen utan säkert ett helt liv för de ungdomar han gjorde high five med.

I juli 2001 gjorde Bob Dylan ett antal konserter i Sverige. Då även turnerande världsartister behöver fylla på bensin passade även Bob Dylan på att bunkra upp med proviant genom ett besök på en liten mack i Åstorp i Småland.

Dylan hade givetvis kunnat vänta i bilen och låtit någon turnéledare inhandla renklämmor och Mariekex eller vad en protestsångare nu höjer sitt blodsockervärde med för att slippa göra en till missnöjesplatta med titeln ”Bloodsugar on the tracks”. Antagligen för att förgylla dagen för några smålänningar och se vilken status man har på den svenska landsbygden. Och nog fanns det några ungdomar inne på macken som hade sett legenden kvällen innan och som inte kunde tro sina ögon. Han förgyllde inte dagen utan säkert ett helt liv för de ungdomar han gjorde high five med. På macken i Åstorp. Trots lågt blodsocker och det faktum att han är Bob Dylan som inte bara protesterar mot politik utan även mot oönskad uppmärksamhet och dåliga reportrar. Men här, på hans egna villkor, blev det några fina minnesvärda möten. Framförallt för ungdomarna som fick träffa en levande legend.

Även Frank Zappa gjorde i samband med en konsert på Konserthuset i Stockholm ett spontanbesök i Tullinge för att överraska pojken Hannes som av okänd anledning inte lyckades ta sig till konserten.  Istället fick han ett minne för livet och Zappa fick diskutera politik med de äldre i huset in på småtimmarna.

Om barnbarn är livets efterrätt så är dessa upplevelser små påskägg som överraskar med sötma med en enastående eftersmak. Vi kan inte planera överraskningar för det faller ju på eget grepp. Då är det ju ingen överraskning. Men vi kan alla hjälpas åt för att göra verkligheten lite roligare för andra. Som att skådespelaren Eric Stern överraskade min granne Jonny i Bagarmossen med sin närvaro. Små enkla handlingar som betyder så mycket.

Ibland när jag har lite tid över så berättar jag för främlingar vad man kan göra om man har lite tid över.

Ofta från scenkanten när jag gör ståupp. En av dessa saker, i linje med Bill Murrays vardagsexperiment, är att uppmana folk att gå fram till främlingar på samlingsplatser runt 12-tiden och lägga händerna för deras ögon. I tron att det är deras lunchsällskap kommer de bli väldigt förvånade när de ser att det inte är det. Att med små medel sätta spår för resten av livet. Göra livet lite roligare för båda. Ge bort en upplevelse. Till någon du inte känner.

The post Gussy: “När Bob Dylan kom till Åstorp” first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm blickar tillbaka på sin barndom i 80-talets Sverige och skriver om hur en grå vardag kunde lysas upp av något sådant som en låt med Dire Straits. 

Det var den sista tisdagen i februari i nådens år 1986. Olof Palme hade ännu inte planerat något biobesök och några vitsar om Tjernobyl såg man ännu inte röken av. Det var väl lugnet före stormen skulle jag tro. Och där låg jag, i ovissheten av vad framtiden bar i sitt sköte, i mina föräldrars säng och tyckte synd om mig själv som sjukling i min ensamhet. Det här var långt innan ”vab-ruari” var ett begrepp. För mig handlade det om feber-uari där jag låg i min tristess och längtade. Jag längtade efter sportlovet som skulle ta vid. Längtade efter att åka skidor. Längtade efter att flyga. För på den tiden fick man längta efter en sån sak. Och jag kan sakna det. Själva längtandet alltså.

Men mitt i all denna nu-frånvända tankeverksamhet där jag helt fokuserade kring vad som komma skulle så var det en sak som skrämde livet ur mig. Hur jag, blott 11 år gammal, skulle hantera abstinensen från en viss liveversion av Dire Straits mästerverk ”Sultans of Swing”? Tankebanorna var fullständigt upptrampade i min hjärnbark efter att ha brottats med problematiken hur jag skulle lösa detta dilemma som var att betrakta som en heroinists jakt på dagens ranson. Skulle jag klara mig i nio dagar utan dessa tio minuter av ren eufori som mynnade ut i extas i samband med låtens klimax. Det mesta tydde på att jag inte skulle kunna hantera detta på ett rationellt sätt.

Jag hade kommit i kontakt med låten ifråga via min bror som i sin tur hade spelat av hödjpunterna från skivan ”Alchemy” på ett vitt, omärkt kassettband.

När han för första gången demonstrerade detta skickliga musikaliska trolleritrick framfört på en röd Fender Stratocaster var det kärlek vid första öronkastet. Jag var trollbunden. Kunde inte tro mina öron där tonerna letade sig ut ur hans Hitachi-bergsprängare medan trummisen smattrade fram 16-delar på sin arsenal av tomtoms som en gränsvakt vid Checkpoint Charlie hanterar en Kalasjnikov. För så kändes det. Att detta magiska lilla plastpaketerade fonogram hade förts in i vårt avlånga land i norr utan att Stasi hade någon som helst vetskap om det.

Betongen präglade vår grådaskiga tillvaro där DDR-inspirerad mentalitet tog vår frihet i anspråk

Hade de känt till vilket tillstånd den västerländska musiken försatte mig i hade jag förmodligen blivit intagen på någon institution mot min vilja. För på den här tiden fick man inte må så bra.

Betongen präglade vår grådaskiga tillvaro där DDR-inspirerad mentalitet tog vår frihet i anspråk och vi ynglingar vallfärdade för att få vår dos av tecknad film i samband med vinjetten till Anslagstavlan. Vi var svältfödda på underhållning och fick nöja oss med Jarl Borsséns gester på lördagskvällen och två minuter Tom & Jerry i samband med Lilla Sportspegeln på måndagen som otaktiskt nog var dubbat av sportjournalisten Jan Svanlund. Kanske med motiveringen ”det får inte bli för amerikaniserat”.

För det här var inte barnens tid. Inte som idag där de animerade storsatsningarna avlöser varandra i strid ström och har tagit över biografernas utbud så till den grad att vi vuxna får gå på smalbiograferna på tidig eftermiddag för att se ett mörkt drama signerat Michael Haneke i jakt på melankolisk egentid.

Men det höll på att vända. Vi hade ju ändå en sportspegel riktad till barn. Och på Go´morron Sverige hade Fredrik Belfrages redaktion sett till att ett inslag med rubriken ”Morgonrock” kunde fånga barnens intresse mellan utrikeskorrespondenten Ulf Nilssons telefonsända kommentarer till aktualiteter och det inslag då vi fick en liten inblick i vad som kunde dölja sig i ett nyckelhål.

Så visst höll det på att vända.

Pastellfärger var på väg att förgylla våra liv

I en tv-tablå från den 23 december 1980 hade TV2 (som bytte namn till SVT2, 1996) den goda smaken att sända en dokumentär om tvångsneurosen hos en pyroman. ”Vem är pyroman?” visades på bästa sändningstid mitt under uppesittarkvällen. Kanske att vi ändå höll på att lämna lite av detta bakom oss nu när de vita polisbilarna fick gula slingriga ornament i stället för den svartvita färgskalan vi vant oss vid.

Pastellfärger var på väg att förgylla våra liv och inom kort skulle Ericsson lansera sin Hotline. Det var en tid av polarisering mellan det nydanande och det gammalmodiga. Framåtanda och bakåtsträvande på samma gång. Vi var fast i en gråzon med stort G där ubåtar fortsatte att kränka våra vatten samtidigt som vi kunde ta del av amerikanska actionkomedier genom att lägga några Gustaf II Adolf-prydda hundralappar i deposition för att hyra en moviebox. Men gråskalan hade satt sin prägel.

Jag var till exempel övertygad om att Mark Knopfler i sista versen av ”Sultans of Swing” sjöng ”And then the man he steps right up to the microfilm”. För mig var en mikrofilm ett vanligare begrepp än en mikrofon vilket är precis vad Knopfler sjunger om. Det säger en hel del om den här tiden. Och märkligt nog var det just den här tiden jag omhuldade. Och det bästa sättet för mig att föreviga detta nu var genom virtuost dynamiskt gitarrspelande som läkte mina samtida grubblerier om hur det skulle bli att lämna mellanstadiet.

Väl där konfronterades jag med mitt livs första antiklimax.

Och bara två dagar senare skulle min bror ge sig i väg på sin första resa på egen hand. Och han skulle kasta mig åt vargarna genom att ta det åtråvärda kassettbandet med sig. Han skulle smita över gränsen vid Checkpoint Charlie och lämna mig i klorna på Stasi.

Nu var goda råd dyra. Jag ringde mina musikaliska livlinor på den fasta telefonen i hopp om att bibehålla det endorfinrus musiken hade frigjort. Jag gick bet. Det närmsta jag kom var min syster som sa att låten ifråga fanns med på Dire Straits skiva ”Communiqué” och att den fanns att tillgå hos mina kusiner som bara bodde ett stenkast från oss.

Väl där konfronterades jag med mitt livs första antiklimax. Låten var ju inte alls representerad. Inte ens som studioversion. Djupt besviken fick jag nöja mig med att trycka in ”play” och ”record”-knapparna för att föreviga låten ”Ladywriter” som jag hade hört tidigare och tyckt om. Denna låt fick fungera som någon slags metadonbehandling. Ett substitut att stilla abstinensen med till det att min bror kom tillbaka från sin resa. Vilket han gjorde den första söndagen i mars då han väckte mig vid 23-tiden och jag kastade mig över hans väska för att stilla mitt begär efter gitarrbaserad arenarock.

Efter att bara några timmar tidigare ha landat på Arlanda var jag nu tillbaka i himmelriket. Alla sinnen intakta och en lugn känsla av att vara tillfreds i väntan på att klimaxen skulle ta vid. Vilket den såklart gjorde. Med en ordentlig utdelning av endorfiner.

Trots tortyren och den eviga väntan så vill jag egentligen inte ha det på något annat sätt. När vi nu erbjuds alla former av underhållning genom en palett av strömningstjänster, appar och konton i sociala medier så kan jag sakna den här tiden.

Jag kan sakna det grå som vid enstaka tillfällen får ett stänk av pastell som gör att mina sinnen kan frigöras och jag i extas kan dansa i neon. Medan våra Tiktok-dränerade hjärnhalvor mättar oss på intryck i så pass utsträckning att vi inte längre vet vad vi verkligen behöver känner jag att det saknas abstinens. Så mycket att det gör ont. Lämna oss törstiga! Försätt oss i svält! Låtom oss tråna! För det är något väldigt romantiskt med att längta. Och jag kan sakna det.

The post Gussy: “Jag kan sakna att längta” first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm börjar nysta i mysteriet med den mytomspunna duon Philemon Arthur & The Dung, men spinner också trådar kring uttrycket “Sverige är bra litet ibland”.

En av mina favoritscener inom svensk film är den i ”En kille och en tjej” när Lasse (Brasse Brännström) säger till Lena (Marianne Rudberg) att det var onödigt det hon sa om att Sverige är ett litet land. Efter en tids ältande säger Lena till slut på Harriet Anderssonsk stockholmska: ”Förresten var det inte det jag sa. Jag sa att Sverige är bra litet ibland”. Enkelt, välspelat och väldigt roligt. Men framför allt sant. För Sverige är bra litet ibland.

Jag frågade i början av denna månad kulturantropologen Kalle Lind om han hade någon dokumenterad utläggning om fenomenet Philemon Arthur & The Dung. Det har ju länge spekulerats friskt kring vilka som kan tänkas ligga bakom denna mytomspunna duo som efter att ha tilldelats en Grammis 1972 fick hela galan att läggas på is i 15 år.

Kalle Lind förklarade att detta med all säkerhet avhandlades i någon podd. Men ett hetare tips var det, från en annan person i denna tråd på Twitter, att Lind hade avhandlat detta laddade ämne i programmet ”Snedtänkt”. Där diskuterar han frågan tillsammans med Eva Wilke som tillsamman med Anders Lind grundade Silence Records. Skivbolaget som gav ut gruppens skivor.

Wilke ger inga som helst indikationer på vilka som kan tänkas ligga bakom gruppen. Hon svarar inte ens på frågan om det är duons riktiga farmor som förekommer på några av spåren. Hon är helt förtegen i frågan och det känns som att vårt enda hopp är att polisutredaren Krister Petersson samlar till presskonferens inom snar framtid. Fram till dess kan vi bara spekulera kring vilka som har skapat odödliga hits som ”In kommer Gösta” och ”Henning i sin presenning”.

Ett vanligt förekommande element i min barndom var bilfärden mellan Danderyd och squashhallen i Täby där min pappa och valfri motspelare skulle konfronteras mellan fyra svettimpregnerade linjerade väggar. Jag var med som något slags moraliskt stöd skulle jag tro. Eller så skulle sporten inspirera mig att göra något vettigare med mitt liv än att intressera mig för musik. Vem vet?

Ungefär 25 år senare satt jag själv i Ralph Lundstens K-märkta Andromedastudio

Bilfärden hade några återkommande teman. Men det som verkligen blev bestående var den tragikomiska upplevelsen av Ralph Lundstens klassiska signatur till Radio Sweden, Utlandsradion. Melodin som skulle signalera att utlandssvensken hade fått in en svensk frekvens på radion. För trots att Sverige är bra litet ibland så kan det vara intressant att veta vad som försiggår där. Signaturen är en kort trudelutt på fyra takter som skiftar mellan dur och moll och således satte griller i min tioåriga hjärna. Ovissheten gav mig ångest. Men för Lundsten gav den dineros. Enligt uppgift spelades denna signatur fyra gånger i timmen och gav Lundsten således en trevlig ersättning från Stim varje år.

Ungefär 25 år senare satt jag själv i Ralph Lundstens K-märkta Andromedastudio, där verket hade kommit till, i egenskap av ljudtekniker och förevigade pionjärens elektroniska sagovärld med hjälp av ett brusigt mixerbord. Också det K-märkt. Det var spännande att höra Lundstens lågmälda norrbottniska direktiv viskas bakom ryggen medan jag drog i EQ-reglagen.

Ralph var en egensinnig man som visste vad han ville. Och som gärna delade med sig av sina erfarenheter. Men det jag verkligen minns var när han den 22 april ringde upp en vän för att gratulera denne på 83-årsdagen. Vännen var en känd svensk illustratör vid namn Hans Arnold. Jag satt häpen bredvid och låtsades vara sysselsatt med att mixa sagomusiken. Men det gjorde jag alltså inte. Istället tog jag med största intresse del av detta nu unika K-märkta samtal mellan en kompositör av elektronisk konstmusik och illustratören till bland annat Abbas samlingsskiva, Astrid Lindgrens mystiska ”Allrakäraste syster” samt Ralphs album ”Shangri-La”.

När Ralph sedan bjöd på lunch, som alltid var korv och mandelpotatis, samtalade vi om elektronisk musik då Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar kom på tal. Ralph var föga imponerad av Pärson Sound (ni som vet, ni vet) men det var jag som var ett stort fan av ”Träden”. Dem som jag samma år skulle göra min andra spelning tillsammans med.

Men det som är roligt med ”Träden” var ju att de hade gjort en cover på just Philemon Arthur & The Dungs ”In kommer Gösta” som finns med på inspelningen från den första Gärdestfesten. Den i juni 1970.

Kanske var det denna inspelning som satte igång spekulationerna kring om det möjligtvis var ”Trädens” trummis Thomas Mera Gartz som var en av personerna bakom Philemon Arthur & The Dung.

Stig Vig donerade vid sin bortgång hälften av sin skivsamling till Pet Sounds Records på Skånegatan i Stockholm.

Hade jag varit mer insatt i ämnet hade jag kunnat luska lite då jag pratade med Gartz i samband med en rockfestival i Norrköping sommaren 2008. Men så långt hade jag inte kommit i min svenska musikarkeologi vid denna tidpunkt. Tråkigt nog.

I januari 2012 tackade den legendariske basisten Per-Åke Odeltorp för sig. En man som förmodligen är mer bekant som Stig Vig, grundaren av de berömda reggaerockarna Dag Vag. Stig Vig donerade vid sin bortgång hälften av sin skivsamling till Pet Sounds Records på Skånegatan i Stockholm. Vid ett besök där under sommaren samma år hittade jag till min stora glädje ett välbevarat exemplar av Kebnekajses klassiska debutskiva ”Resa mot okänt mål”. Men med en viktig detalj: En klisteretikett på vilken det stod ”Per Gud”.

Eftersom gitarrsolot på titelspåret är bland det bästa som någonsin spelats in i Sverige var det inget att snacka om. Skivan skulle till varje pris bli min. Dels för att den är en milstolpe i svensk musikhistoria och dels för att den hade tillhört Stig Vig. Som ibland använde sig av pseudonymen Per Gud. Och som dessutom spelade på den där festivalen i Norrköping 2008 där även Kebnekajse uppträdde. Skivan gavs ut på Silence Records samma år som Philemon Arthur & The Dungs debutalbum. Mellan dessa två utgivningar ges bara ett album ut: Fläsket Brinners debut. Också den en milstolpe. Och även de spelade på festivalen i Norrköping.

En lördag i mars tog jag med mina barn till Filmhuset i Stockholm för att se en riktig svensk filmklassiker. Cinematekets visning av ”Picassos Äventyr”. När vi passerar Gärdet påminns jag om Gärdesfesten. Och när huvudrollsinnehavaren i filmen dyker upp tänker jag: ”In kommer Gösta”. Gösta Ekman var dessutom samma år aktuell med tv-serien ”Herr och Fru Pappahammar” där han spelar mot Lena Söderblom, mamma till slagverkaren Per Tjernberg (Per Cussion) i just Dag Vag, och som bor bara ett stenkast från den plats där jag just nu sitter och skriver denna text.

När sedan Lena Olin dyker upp i filmen blir det för mycket att ta in. Eftersom hon är gift med Lasse Hallström, regissören bakom ”En kille och en tjej”. Och då kan jag inte annat än att konstatera: ”Fan, Sverige är bra litet ibland”.

The post Gussy: “Sverige är bra litet ibland” first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm funderar över detta med målgrupper, att hamna i fel forum och att vilja nå ut.

Jag älskar ”Cyklopernas Land”. Ni vet SVT:s tv-sända podd för P3-generationen Vad jag speciellt gillar är det drivande tempot och jargongen gästerna och programledaren har sinsemellan.

Ofta är det begåvade observationer som dyker upp mellan anglicismerna och kändisfixeringen. Som ett slags Spanarna för Generation Z.

En generation där flertalet förmodligen inte vet att programmet har hämtat sitt namn från Knausgårds debattartikel om svenskars trångsynthet och det rådande kulturklimatet.

Men jag vet. För egentligen är jag för gammal för det här. Annars skulle jag inte lägga märke till de ständigt återkommande anglicismerna som fatshaming, ghosta och frånvaron av den där anglicismen som aldrig dyker upp; cringe i och med att den har blivit för cringe för att användas i just denna typ av sammanhang. Men jag ser mellan fingrarna med detta eftersom det är begåvat med en subtil humor och för att det är bra saker som avhandlas.

Programledaren Christopher Garplind gör en stabil insats där han har hittat en bra balans mellan lekfullhet och seriositet där de lägger luppen över bagatellartade kulturföreteelser som får blomma upp i full prakt.

Naturligtvis fick jag upp ögonen för honom när jag tittade på ”På Spåret”. Ett sammanhang där jag känner att jag har åldern inne. Och trots att åldern bara är en siffra. Eller ibland två. Och mer sällan tre. Så är jag medveten om min ålder.

Men jag pratar ändå om min ålder från scenkanten och skämtar om att jag är för gammal för att skämta om ålderism.

När jag står på humorscenen skämtar jag om att jag gärna gästar de yngre komikernas mer ”hippa” klubbar. Jag sätter ”hippa” inom citationstecken, vilket bara det är ett dubbelfel. Dels för att ”hippt” är ohippt och att sätta det inom citationstecken skulle innebära att jag inte är tillräckligt hipp för att använda det. Således dubbelfel.

Men jag pratar ändå om min ålder från scenkanten och skämtar om att jag är för gammal för att skämta om ålderism. Och för ung. Att jag hamnar i en gråzon trots att mitt hår inte är grått utan i stället lämnar en blank fläck mitt på hjässan där håret lyser med sin frånvaro. Och i just det ögonblicket vet jag inte vilken min målgrupp är.

Och den här gråzonen gör sig ständigt påmind där jag likt en flipperkula studsar mot olika kulturella sammanhang i jakten på att kunna landa i en skön utandning. Men jag gör aldrig det.

Det är högt. Det är lågt. Där jag ömsom pratar om Stalins inverkan på Sjostakovitjs musik genom en recension i Pravda för att sedan likna mig själv vid typ Carrie Bradshaw i ”Sex and the City”. Hur kan man hitta en målgrupp med så tvära kast? Men frågan är egentligen om man verkligen ska nöja sig med en målgrupp.

Jag skrev ett humorprogram för P3 om detta med målgrupper. Det hette Fel Forum och avhandlade det faktum att min humorkollega och jag alltid hamnade i fel forum. Det är nog ett av mina stoltaste ögonblick som manusförfattare.  

En helg i början av den här månaden var jag på sjön. Jag spelade trummor med vårt åttamanna-discoband på en Ålandsbåt. Fulkultur i dess blötaste form. Och inte bara för att stormen Otto blåste liv i böljan den blå. Utan för att det allt som oftast är ett mycket törstigt klientel som ger sig ut på dessa kryssningar där destinationen inte har någon avgörande betydelse.

Det här påminner om ett slags yogaretreat fast där promillehalten skjuter i höjden. För paradoxalt nog handlar mycket om att vara här och nu. Och där gör vi allt vi kan för att vara till hjälp när vi olikt andra coverband ger oss ut på svängiga exkursioner och bryter ner våra låtar till minsta beståndsdel för att ta ut svänget och blåsa liv i dansgolvet när Otto inte längre räcker till.

Vi försöker med dessa 12”-versioner (utdragna versioner) av 70-talshits behålla nuet så länge det bara går och få vår publik att hamna i något slags trans som förhoppningsvis ska leda till ren och skär eufori. Och för mig själv fungerar det så. Jag älskar när ett groove får ta plats. Ett vakuum där inga oroselement kan störa. Och publiken verkar också med. De gillar det.

Vi har hittat den perfekta balansen mellan energi, underhållning och igenkänning och då kan man även blanda in andra mer otippade element som att låta bas och trummor tuffa fram på tu man hand i 135 bpm i två minuter utan att någon höjer på ögonbrynen. Därför är det egentligen dumt att förminska detta och kalla det för fulkultur. För det är ju inte det. Det är väldigt fint. Folk är glada. Det svänger. Det dansas. Och det filmas. Oj vad det filmas. För det här nuet ska banne mig förevigas. Men kanske att det är just våra utdragna versioner som tillåter folk att ta upp sina telefoner och filma. För kanske är våra navelskådande jammar precis som anglicismerna i ”Cyklopernas Land”. Det där elementet som skaver lite. Men som samtidigt gör det bredare. Riktar sig till fler personer.

Jag tycker att det är kul att någon som har tydliga tankar om svagbegåvade stavar ”landsförredare” med e istället för ä.

Nyligen stötte jag på en profil på Twitter som har gjort sig ett namn på att sprida högerextrema och hatiska inlägg. Hon får sin bekräftelse genom hatet hon sprider. Hon gillar det. Jag vet såklart inte om hon är den hon utger sig för att vara. Jag antar såklart att hon inte använder sitt riktiga namn. Men hon eller han har såklart en homogen följarskara. En tydlig målgrupp som sympatiserar med denna twittrares antisympatier. Många med högerhållning kommenterar hennes inlägg. Bland annat kommenterade en person ett inlägg om Annie Lööfs kommande självbiografi med att kalla Lööf ”landsförredare”. När jag gick till hennes profiltext stod det att hon anser att alla från vänsterkanten är svagbegåvade. Såklart ett väldigt generaliserande uttalande. Som omöjligt kan stämma eftersom inget är svart eller vitt. Vi får inte glömma gråzonen.

Jag tycker att det är kul att någon som har tydliga tankar om svagbegåvade stavar ”landsförredare” med e istället för ä. Det är egentligen beklämmande eftersom jag gärna utger mig för att vara språkpolis. Visserligen en polis med en del brister. Men jag tycker det är viktigt med språket. Att välja sina ord. Tänka på vad man säger. Och skriver. Därför blir det extrakul att så många på högerkanten, som värnar om svensk kultur och som uttrycker sin oro för det som händer med vårt land inte bryr sig ett dyft om att vårda språket. Att blanda syftningsfel, stavfel och anglicismer i en vedervärdig kakafoni hör till vardagen i dessa forum. Och kanske är det därför de har en sådan homogen målgrupp. De är samma skrot och korn.

Ja, inte är jag den som hånar folk på Twitter eller sprider hat i varje fall.

Jag tjatar ofta om hur jag försöker omvända dessa konton på högerkanten genom att försöka få dem att hitta guldkornen och det fina i vår tillvaro hellre än att fokusera på det negativa. Att man genom att sprida glädje för med sig god karma. Svaret från en av dessa personer när jag skrev detta på Twitter blev då ”du luktar bajs”. Helt klart en tydlig agenda från profilen Profetheus som ligger bakom Twitterkontot @quken. Ett solklart missnöje och en ovilja att ändra sig. Han kallar mig verklighetsfrånvänd. Och vilken verklighet väljer man då? Om jag är den verklighetsfrånvända.

Ja, inte är jag den som hånar folk på Twitter eller sprider hat i varje fall. Jag är den som hämtar inspiration från alla håll och kanter och som gör mitt bästa i att inte döma folk.

Ja, lite som Christoffer Garplind som man hela tiden tror ska fälla en dräpande kommentar men som ofta överraskar genom att deklarera sin kärlek till personer som Jocke Berg och Per Gessle. Jag är inte riktigt där. Men jag kan tänka mig att använda en anglicism för att vara ”down with the kids”.

Och jag hoppas att Prometheus går igenom mitt Twitter-flöde, eller ja min ”twitterfeed”, som anglicisten kallar det, och skrattar till åt någon av mina ordvitsar. För jag vill beröra så många människor som möjligt. Precis som Knausgård undrar jag också vad som driver så många att dela med sig av sitt hat och sin rädsla.

Jag vill anamma min navelskådande sida genom att göra Kalejdoskopprogram i P2, vara med i Ordvits-SM i april och spela disco på Ålandsbåtar. Men jag vill också höra skratten hagla på Norra Brunn och spela smal instrumentalrock med mitt band Clark Nova. Jag vill få utlopp för kreativa uttryck och sprida glädje. Ge bort upplevelser. Det vill jag även med denna text. Men jag befarar att den inte når ut till dem som inte hör till min målgrupp.

The post Gussy: “Målet är att nå de som inte hör till min målgrupp” first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. I torsdags rapporterades det att den framstående jazzmusikern Wayne Shorter avlidit i en ålder av 89 år. Gussy Löwenhielm resonerar kring vad Shorters musik har betytt men också om samband mellan musik, hälsa och livslängd.

Yoko Ono fyllde 90 år häromveckan. Den 18 februari för att vara exakt. En ansenlig ålder för en kvinna som kanske inte har valt det hälsosammaste livet att leva. Bara det faktum att hon inledde ett heroinmissbruk efter ett missfall i november 1968 tyder ju på att impulserna att ta en joggingtur i Central Park lös med sin frånvaro. I varje fall i slutet av 60-talet. Nu tror jag att hon sedan länge är mer selektiv med vad hon sätter i sig. Samtidigt som meditation och yoga verkar vara mer frekventa inslag i hennes liv. Då kanske man kan bli 90 år.  Eller mer.

Beatnikförfattaren tillika drogromantikern William S Burroughs blev hela 83 år. Det måste man säga är en högst respektabel ålder för någon som hade drogerna så nära sig större delen av livet. Han hade säkert mycket hyss för sig i Central Park. Men joggingtur är inte det första som dyker upp i huvudet när jag tänker på Burroughs. Faktum är att det är svårt att veta vad som ska bidra till en prematur död. Vi har ju en moral som säger att vi ska avstå från det ena och andra och istället göra något mer hälsosamt för att vi ska må bättre.

Men vad mår vi bättre av? Vegetariska rätter, laktosfri kost, gympass och ett äpple om dagen eller kulturella utbyten med kreativa personer och en aldrig sinande palett av intryck? Vem vet? Det kanske aldrig går att veta med exakthet. Men kanske är det så att ett hälsosammare leverne får vissa personer att göra avkall på sin kreativitet.

Jag vet väldigt lite om saxofonisten Wayne Shorters vanor. Men jag vet att han skapade ända fram till sin död. Och att han hade ett väldigt nära samröre med Miles Davis som inte direkt är känd för att ha gjort aerobicsvideor tillsammans med Jane Fonda. Men Shorter var en mästare.

Han var en trollkarl med en aldrig sinande ström av nyskapande idéer. Han har funnits i mitt musikspektrum genom hela mitt vuxna liv och jag skulle ljuga om jag sa att han inte har haft någon som helst inverkan på mig och min musiksmak. Ljuga, ja. Bara hans mästerverk ”Pinocchio” sitter så djupt rotad i min hjärnas motoriska centra att styckets tema direkt slinker ur min mun när jag är i färd att göra någon syssla i egenskap av hemmafixare. Ska jag ner i källaren för att hämta julpynt dyker den upp snabbare än impulsen att smälla en mygga i pannan en högsommarkväll. Den har blivit som en extra kroppsdel. Kanske en näsa.

Första gången jag hörde ”Pinocchio” var såklart med fusionpionjärerna Weather Report. Ett band som precis som mina andra husgudar, Fleetwood Mac, bytte medlemmar oftare än Donald Trump bytte manskap i sitt kabinett, men som till skillnad från Fleetwood Mac, som jag tyckte blev sämre och sämre med åren, aldrig helt övergav sina rötter men ändå tillät sig att utvecklas.

Miles Davis 60-talskvintett är fantastisk.

Miles grundidé fanns ju såklart med i Weather Reports fundament med gruppimprovisation och konstigt vore det ju annars. Shorter var ju en viktig del av Miles Davis 60-talskvintett, som egentligen ledde till populariserandet av hela hard bop-genren.

När Miles sedermera lät den genomgå en metamorfos för att lägga grunden för det som skulle bli fusionsjazz var Wayne Shorter med även där. Det var visserligen även Herbie Hancock. Men Shorter hade en viktigare roll eftersom hans kompositioner var de mest framträdande och tongivande för gruppens sound. Och då bör man främst nämna ”Masqualero”, ”Footprints”, ”Nefertiti” och så ”Pinocchio”. Dessa kompositioner med sina lösa strukturer var en viktig del av den begynnande fusionsmusiken, då framförallt ”Masqualero” var ett ständigt återkommande inslag i Miles 70-talsshower. Gärna med distade el-pianon.

Miles Davis 60-talskvintett är fantastisk. Med sina organiskt ringlande kompositioner som kan ta vägen exakt vart som helst kan man inte göra annat än att häpna och hänföras. Jag önskar bara att jag upptäckt den tidigare. Det är framför allt det senaste året som jag har konsumerat deras katalog då en del av min kvällsrutin har varit att lyssna på framförallt ”Sorcerer”, ”Miles Smiles” och ”Nefertiti” medan jag har knåpat ihop foton med sekelskifteskvinnor och humoristiska formuleringar. Den musiken är en enormt inspirerande fond att skapa till.

Men mitt intresse för Shorter väcktes alltså långt tidigare. Det var, som tidigare nämnts, när jag stiftade bekantskap med Weather Report i mitten av 90-talet, kanske framförallt genom min dyrkan av basgeniet Jaco Pastorius.

Shorters musik har som ni förstår berört mig starkt.

I Weather Report började Shorter renodla sitt förhållande till sopransaxofonen och det var framförallt genom den som vår långa vänskap inleddes. Explosivt.

Jag minns framförallt en gång när jag var på väg hem från den Musikvetenskapliga Institutionen vid Stockholms Universitet. Jag lyssnade på stycket ”Gibraltar” från gruppens egentliga genombrottsalbum ”Black Market”. När jag närmar mig hemmet inser jag att låten närmar sig sitt klimax. Hellre än att gå in, väljer jag att ta ett extra varv runt kvarteret för att kunna njuta av Shorters explosiva sopransaxofonsolo medan min kropp är i rörelse, för bästa utdelning av positivt stimulerande hormoner. En sådan inverkan hade nämligen Shorter på mig. Han fick mig att gå den där extra rundan. Och det kanske inte är det samma som en joggingtur i Central Park men ändå något i den andan.

Shorters musik har som ni förstår berört mig starkt. I så pass stor utsträckning att jag lätt kan säga att han har berikat mig på ett vis som förmodligen gör att mitt liv förlängs.

I augusti i år skulle Shorter ha fyllt 90 år. Men 89 är en ansenlig ålder för en person som har gjort sådana intryck och skapat så mycket. Lite som en annan husgud, David Crosby, som jag nyligen skrev om i samband med att han gick bort 81 år gammal. Och vem är det som spelar saxofon på Miles version av Crosbys fantastiska ”Guinnevere”? Jo, det är Wayne Shorter. Och jag skulle ljuga om jag sa att den låten inte betyder ett skvatt för mig. Ljuga som Pinocchio.

The post Gussy: “Wayne Shorter” first appeared on Opulens.